Blogginlägg

00: #13. JOEL ALME

JOEL ALME: A master of ceremonies (Sincerely Yours, 2008)

DET VAR PÅ 00-TALET SOM DEN NYA Göteborgsbaserade rockmusiken blommade ut på allvar. Visserligen kunde vi redan på 90-talet konstatera att västkuststaden hade börjat producera ett antal nya grupper som stod och stampade på tröskeln till stor berömmelse. Det som började med Honey Is Cool, Silverbullit och Bad Cash Quartet resulterade snart i stora rubriker för The Soundtrack Of Our Lives och Broder Daniel. Som i sin tur öppnade dörren för Håkan Hellström, The Plan, Timo Räisänen, Hästpojken, Johnossi – och dagens huvudperson Joel Alme. Allt tycks hänga ihop på något konstigt vänster.
   Ytterligare några gruppnamn som Franke, Her Majesty, The Embassy, The Tough Alliance och Jonas Game skänker bevis på att staden på Sveriges framsida nu också var huvudstad för den bästa svenska rockmusiken. Det finns inget som direkt förenar alla de här namnen rent musikaliskt. Men med hjälp av lite analys finns det trots allt en röd tråd i den här brokiga samlingen där vingliga röstresurser, spruckna sångstämmor och stundtals älskvärd falsksång ackompanjerar de ofta vidunderliga melodierna och stora känslorna.
   Alla de tre ovannämnda beskrivningarna stämmer så perfekt in på Joel Alme och just nu, efter ett lysande 10-tal som artist, framstår hans kreativitet och personlighet som något unikt. Något vi kan bevara i minnet (med alla hans fem soloskivor, samtliga med på mina årsbästalistor...) och se framtiden an med tillförsikt för den här killen lär bjuda på upprepade höjdpunkter en lång tid framöver.
   Det finns givetvis beröringspunkter med stadens store son/artist, Håkan Hellström, men där han omfamnar publiken en masse med en rykande positiv rockshow i stor skala är Joel Alme de små gesternas man. Han lyckas på ett mirakulöst sätt att i arrangemangen kombinera det storslagna uttrycket med naken och sparsmakad elegans.
   ”A master of the ceremonies” må vara Joel Almes solodebutskiva men han hade ett halvt kapitel i historien om Göteborgs moderna rockmusik bakom sig innan hans namn skulle pryda framsidan på ett skivomslag. Något jag då, 2008, var helt omedveten om men som jag nu efter noggrann research kan meddela:
   I flera år var Joel sångare och låtskrivare i gruppen Spring In Paris och gruppens album ”Hope there is a morning after this” (2004) producerades av Björn Olsson, känd från Soundtrack Of Our Lives och Håkan Hellström. Den kontakten gjorde att Olsson tillsammans med Mattias Glavå producerade Joels debut och är säkert ansvariga för skivans underbart personliga sound.
   Men innan ”A master of ceremonies” blev Joel en kort tid basist bakom Martin Elisson i Hästpojken. Joel spelar på den gruppens debut ”Caligula” (2008), en punkinspirerad historia, som släpptes bara några månader innan Joels debut. Joel skänkte en låt till Hästpojken-albumet, ”A young summer's youth”, som Elisson skrev en svensk text till, ”Utan personlig insats”. En underbart vemodig ballad som också återfinns på Joel Alme-albumet under sin ursprungliga engelska titel. Ett år senare fick den ä'nnu en svensk text (av Joel själv) och blev fotbollslaget IFK Göteborgs inmarschsång, ”Snart skiner Poseidon”.

Favoritlåt: "I never said I was brave". Ovannämnda ”A young summer's youth” tillhör givetvis en av albumets mest älskvärda höjdpunkter i sin vemodiga balladuppbyggnad. Ballader har länge varit Joel Almes favorituttryck där han ur sin trasiga bakgrund kan berätta om alla tillkortakommanden med sitt ärligt poetiska språk. Väldigt ofta ackompanjerad av delikata stråkarrangemang. Något han har utvecklat ytterligare på 10-talet när det svenska språket kom in i hans musik. ”I never said I was brave” är skivans bästa exempel när symfoni möter storslagen singer/songwriter-konst i en vacker melodi som toppas med en framträdande akustisk gitarr.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.