Blogginlägg

Härligt befriande rock´n´roll-känsla

Bilder: Per Magnusson (tack!)



Bilder: Anders Olsson
Foto: Jan-Ola Sjöberg

BILLY BREMNERS ROCKFILES
Zum Franziskaner, Stockholm 2 februari 2020
Konsertlängd: 17:59-18:43 och 19:06-19:51 (44+45=89 min)
Min plats: ca 6 m framför (1:a set) och ca 2,5 m framför (2:a set)

FRAMFÖR OSS HADE VI EN TILL STORA DELAR förväntad repris av Billy Bremner-spelningen i april förra året på samma plats. Livealbumet som släpptes strax innan den pågående turnén, som bland annat omfattat en handfull gig (sju konserter) i England och Skottland, kunde inte direkt förstärka förhoppningarna med sina ganska förutsägbara låtar. Det är stor skillnad på en liveinspelad skiva och en livs levande konsert där nuet och energin med lätthet överträffar varje försök att reproducera traditionell rock'n'roll. Det fick vi med stor marginal många bevis för på den tidiga söndagskvällen i Gamla Stan, Stockholm.
   Det var bra förra året men nu var det ännu bättre, tajtare och mer energiskt med en repertoar som bjöd på åtskilliga höjdpunkter, bland annat fyra Mickey Jupp-låtar.
   Man kanske inte går på en Billy Bremner-konsert med ambitionen att få uppleva ”rockmusikens framtid”, för att citera en berömd rubrik från 70-talet. Däremot är det alltid en fröjd för både öron och hjärta att stå på konsert och känna rock'n'roll-känslan ta ett kärleksfullt famntag på hela livet. På ett absolut fullpackat Zum Franziskaner var det musik och ett framträdande som kanske inte kräver så mycket analys men ändå är så härligt befriande i all sin anspråkslösa prakt.
   Fortfarande är Billy Bremner-konserterna en officiell hyllning (”A tribute to Rockpile”) till hans forna grupp. Där skivan är en godkänd reproduktion av Rockpile bjöd konserten på den klassiska gruppens livematerial med många covers i repertoaren.
   Som vanligt spelade Billy en något tillbakalutad huvudroll, långt till vänster på scenen, och lät strålkastarna koncentrera sig på bandets övriga tre medlemmar, Bonne Löfman, gitarr, Micke Finell, bas, och Peder Sundahl, trummor, som alla gjorde anmärkningsvärda insatser som sångare.
   Motorn i bandet var onekligen Sundahl som även tog sångmikrofonen vid flera upprepade tillfällen. Bland annat Chuck Berrys ”Oh what a thrill”, ”Half a boy and half a man” och NRBQ-låten ”It comes to me naturally”. Och i den låt där vi rutinerade Rockpile-konnässörer i publiken först stod som frågetecken, Ray Smiths ”Rockin' little angel” från 1959.
   Konserten innehöll som sagt en rad musikaliskt fräscha höjdpunkter som levererades av både Bonne (”Sweet little Lisa”, ”Standing at the crossroads again” med flera) och Micke (”I knew the bride” och ”(You ain't nothing but) Fine, fine, fine”). Men även Billys sånginsatser var minnesvärda när han förstärkte närvarokänslan i låtar som ”Switchboard Susan”, obligatoriska ”Trouble boys” och den för kvällen helt underbara ”Cruel to be kind”.
   Men det blev Bonne Löfman, som med sitt utseende personifierade den allra rock'n'roll-känslan allra tydligast, som fick avsluta konserten vid mikrofonen med de energihöjande avslutningslåtarna låtarna ”So it goes” och ”Heart of the city” på max volym.


Down down down
Knife and fork
(You ain't nothing but) Fine, fine, fine
From a barstool
Born fighter
Loves so fine
Oh what a thrill
Goofin' around
Three time loser
You'll never get me up in one of those
Sweet little Lisa

Paus

Switchboard Susan
Loud music in cars
I knew the bride
Cruel to be kind
Singing the blues
It comes to me naturally
Standing at the crossroads again
Rockin' little angel
I hear you knocking
Trouble boys
Half a boy and half a man

Extralåtar:
So it goes
Heart of the city

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.