Blogginlägg

I min skivhylla: Ian Dury (1977)

IAN DURY: New boots and panties!! (Stiff, 1977)

JAG HAR TIDIGARE UTFÖRLIGT BERÄTTAT OM Ian Durys singlar ”Sex & drugs & rock & roll” och ”Sweet Gene Vincent” och mellan de båda skivorna släpptes Durys första och enda soloalbum, ”New boots and panties!!”. I Stiffs sedvanligt lustiga anda, och i det här fallet kommersiella felbeslut, fanns ”Sex & drugs…” inte med på albumet som släpptes en månad efteråt. Stiff drog även in singeln när albumet kom och tog därmed en märklig död på en förmodad stor singelhit. Men skivbolaget fick anledning att backa när de efter årsskiftet 1977-78 återutgav ”New boots and panties!!” och då fanns den uppmärksammade singellåten inkluderad som ett nästan hemligt spår.
   Det officiella releasedatumet för ”New boots…” är 30 september 1977 men skivan var en slow starter kommersiellt sett och när skivan i England återlanserades i guldvinyl passade Sverige på att haka på den begynnande Dury-uppmärksamheten genom att släppa en version av albumet inklusive ”Sex & drugs…”-låten. Nästan identisk med den nya engelska varianten med den skillnaden att extralåten i Sverige låg sist på sidan två medan den i hemlandet inledde sidan två utan att den stod nämnd på varken etikett eller skivetikett...
   I september 1977 existerade inte gruppnamnet Blockheads, det uppfanns under Live Stiffs live-turnén i oktober, så albumet är enbart en Ian Dury-skiva med några kommande Blockheads-medlemmar i kompet: Chaz Jankel, gitarr och keyboards, Charley Charles, trummor, Norman Watt-Roy, bas, och Davey Payne, saxofon. Plus gitarristen Edward Speight, gitarristen från Kilburn & the High Roads, och Geoff Castle, jazzmusikern på moog.
   På omslagsfotografiet står Ian med sonen Baxter (som numera gör skivor i eget namn) utanför en underklädersaffär på Vauxhall Bridge Road i London och Ian har skrivit en egen, sedvanligt lustig, notering på omslaget: ”There’s nothing wrong with it!!!”. Skivan har ingen uttalad producent men däremot har teknikerna Peter Jenner, Laurie Latham och Rick Walton fått credit på skivetiketten. På singlarna från albumet hette det ”Produced by Nobody”…
   Eftersom mina vinylskivor också fungerar som ett arkiv där det hamnade gamla recensioner och pressreleaser kan jag nu läsa originalmarknadsföringen där det berättas att det var ett år sedan Ian Dury & the Kilburns sista gig där förbanden hette Stranglers och Sex Pistols. Citat från Tony Parsons recension i NME ”Ian Dury is writing the soundtrack to this generation” och de citerar också nyligen avlidne Malcolm McLarens odödliga ord om Ian som ”The most important songwriter in Britain”.
   Dury var en oerhört engelsk människa med engelsk poesi på accent som specialområde och musikaliskt var hans musik en blandning av pubrock, musichall och punk. Det sistnämnda har jag tyckt varit en klar överdrift i beskrivningen av Dury men när jag nu lyssnar är avslutningen på skivan, ”Blockheads”, ”Plaistow Patricia” och ”Blackmail man”, är det ren punkattityd i både text och musik.
   Texterna är genomgående skrivna av Dury medan musiken har skrivits av kompisen Chaz Jankel eller amerikanen Stephen Nugent. Svängiga, lättsamma och genomgående rytmiska arrangemang med bas och trummor som viktiga instrument. Stundtals så lättsamma att jag hör ett visst släktskap med (tro det eller ej!) Electric Banana Band. På skivan i allmänhet och på låten ”If I was with a woman” i synnerhet.
   1977 påstods Ian Dury vara den man som startade punkrörelsen. Han var den förste rockmusikern (i en ålder av 35 år!) som använde en säkerhetsnål som örhänge och gick omkring i en sliten kavaj eller överrock, hornbågade glasögon, en flottig keps och en svart och en vit sko på fötterna. När Johnny Rotten fortfarande hette Lydon satt han och hängde vid scenen på varenda pub där Ian Dury & the Kilburns uppträdde och sög i sig mästarens ryckiga rörelse och groteska uppenbarelse. Det senare berodde till stor del på poliosjukdomen som drabbade Dury vid sju års ålder.
   Texterna på albumet är dels tämligen grova och ocensurerade sexberättelser och dels några ytterst varma hyllningar till sin far och hela cockney-generationen. På ”Wake up and make love to me” går han nästan över gränsen med:
   You come awake in a horny morning mood
   and well have a proper wriggle in the naughty, naked nude
   roll against my body get me where you want me
   what happens next is private it’s also very rude

Men på “My old man” är berättelsen om hans inte så närvarande pappa desto mer ödmjuk och fin:
   My old man was fairly hansome
   he smokes to many cigs
   lived in one room in Victoria
   he was tidy inhis digs
   had to have an operation
   when his ulcer got to big
   when his ulcer got to big
   my old man

Även Ian blev sjuk mot slutet av sitt liv. Förutom sviterna av sin poliosjukdom drabbades Ian Dury under 90-talet av levercancer och dog 57 år gammal 27 mars 2000.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.