Blogginlägg från 2019-08-05

I min skivhylla: Steve Forbert (1988)

STEVE FORBERT: Streets of this town (Geffen, 1988)
NÄR JAG RECENSERADE DEN HÄR SKIVAN i augusti 1988 utropade jag den till Steve Forberts bästa. Till och med rubriken hette så. Men med Forberts hela historia på distanserat avstånd är det kanske mer rättvist att bedöma killens höjdpunkter. Och då är det svårt att bortse från 70-talsskivorna ”Alive on arrival” och ”Jackrabbit Slim”.
   Men ”Streets of this town” är tveklöst Forberts bästa 80-talsskiva. Ja, tveklöst och tveklöst förresten. Jag har ju en liten favorit i 1980 års ”Little Stevie Orbit” också men nu bestämmer jag bestämt att ”Streets…” är Forberts 80-talshöjdpunkt.
   Skivan var något av comeback i branschen för amerikanen. Stoppad av ett skivbolag som varken ville ge ut skivan eller lösa honom från kontraktet hade han varit tyst på skiva sedan 1982. Men nu var han åter i form. Med nytt skivbolag och ny producent, Garry Tallent från E Street Band, återkom han med en skiva som soundmässigt befann sig mellan första och andra skivan. Tallent hade inga ambitioner att göra en ny Springsteen av Forbert även om vissa klanger i vissa låtar ekade bekant. Nils Lofgren spelar på en låt och skivan är dessutom inspelad Shorefire Recording Studio i Long Branch, New Jersey…
   Styrkan är fortfarande Forberts låtar. Låtarna står sig starka på egen hand utan varken utsmyckningar eller stora arrangemang. På skivan återfinns flera lågmälda, akustiska ballader och Tallent har behandlat honom mänskligt genom att lyfta fram hans hesa sång, akustiska gitarr och munspelet. Resultatet är bedårande.
   ”Running on love” och titellåten handlar om managerproblemet han lämnat bakom sig. I ”I blinked once” och ”Search your heart” skriver han om bitter och vemodig kärlek som bara Steve Forbert kan. Ömsint och personligt.
   ”As we live and breathe” och ”Wait a little longer”, med Lofgrens gitarr, tillhör skivans omedelbara spår men egentligen känns det överflödigt med individuell låtkritik på en skiva där åtta-nio låtar av tio är av absolut toppklass.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.