Blogginlägg från augusti, 2019

Covers: Allison Moorer

Postad: 2019-08-23 07:50
Kategori: Cover-skivor

ALLISON MOORER: Mockingbird (New Line, 2008)

2008, NÄR DEN HÄR SKIVAN SLÄPPTES, var Allison Moorer en etablerad amerikansk artist med sex album bakom sig. Skivor, som inkluderade ett livealbum, med övervägande eget material. Då tog hon beslutet att göra ett album med coverlåtar genomgående skrivna av kvinnor. Allison var vid tillfället gift med Steve Earle, som hade producerat hennes album innan (”Getting somewhere”), som spelar elgitarr på ”Mockingbird”. Men det är en annan gitarrfantom, Buddy Miller, som med varsam hand har producerat det här albumet där han givetvis också spelar en mängd stränginstrument.
   Allison var som sagt känd men kanske inte ett lika stort namn som sin syster Shelby Lynne som för övrigt bidrar med en låt till albumet. Systrarna gjorde för övrigt en coverplatta tillsammans 2017 ("Not dark yet") där de upprepade Jessi Colter-låten Allison gör här, "I'm looking for blue eyes".
   Allison har väl än idag inte riktigt nått ut med sin musik på bred basis. Giftermålet med Earle sprack 2010, resulterade i en son men inga stora musikaliska möten.
   Med titeln ”Mockingbird” på ett album med covers trodde jag i min enfald att titellåten var den gamla Inez & Charles Foxx-dängan från 1962. En nästan klassisk coverlåt som mängder av artister gjort genom åren, bland annat Dusty Springfield, Aretha Franklin och det då (1973) äkta paret Carly Simon och James Taylor som en duett.
   Men så fel jag hade i mina tankar, just den inledande titellåten är en originallåt skriven av Allison Moorer själv. En akustiskt baserad och trollbindande låt i halvfart, med Jim Hokes saxofonsolo som utropstecken, där hennes röstresurser nästan tangerar Linda Ronstadts himmelska stämma. Men bara nästan.
   Allison har sina rötter i countrymusik och Nashville och jag trodde väl, också i min enfald visade det sig, att soundet med Buddy Miller som ansvarig skulle luta åt det countryfierade. Men ”Mockingbird” är en blandning av både stilar och sound och inte alls så traditionellt. Ofta presenterar Allison tillsammans med producentens idéer nyarrangerade versioner av ibland ganska utslitet grundmaterial.
   Både ”Ring of fire” följt av ”Dancing barefoot” har fått en fräsch rockig inramning som vore det Tom Pettys Heartbreakers i kompet. Men skivan har som sagt en blandning där både blues (Nina Simone-låten och "Daddy, Goodbye Blues" från 20-talet), vackra ballader och inte så mycket country också får plats. Den stegrande intensiteten i Gillian Welchs ”Relevator” tillhör topparna på skivan.
   Och valet av material från spännande låtskrivare som Cat Power (Chan Marshall), Kate McGarrigle, Buddy Millers fru Julie och hennes syster Shelby Lynne är ju genomgående utsökt.


1. "Mockingbird" (Allison Moorer) 3:18
Original.
2. "Ring of Fire" (June Carter Cash/Merle Kilgore) 3:01
1963. (”(Love's) Ring of Fire”) Från albumet "Folk songs old and new" med Anita Carter.
3. "Dancing Barefoot" (Jay Dee Daugherty/Ivan Kral/Patti Smith) 4:21
1979. Från albumet "Wave" med Patti Smith.
4. "I Want a Little Sugar in My Bowl" (Nina Simone) 2:38
1962. Från singel med låtskrivaren.
5. "Go Leave" (Kate McGarrigle) 3:40
1975. Från albumet "Kate & Anna McGarrigle" med Kate & Anna McGarrigle.
6. "Revelator" (David Rawlings/Gillian Welch) 5:44
2001. Från albumet "Time (The revelator)" med Gillian Welch.
7. "Both Sides Now" (Joni Mitchell) 4:31
1967. Från albumet "Wildflowers" med Judy Collins.
8. "Daddy, Goodbye Blues" (Ma Rainey) 3:59
1925. Inspelning med låtskrivaren.
9. "She Knows Where She Goes" (Bill Bottrell/Shelby Lynne) 4:20
2000. Från albumet "I am Shelby Lynne" med Shelby Lynne.
10. "Orphan Train" (Julie Miller) 5:45
1999. Från albumet "Broken things" med låtskrivaren.
11. "Where Is My Love" (Chan Marshall) 3:26
2006. Från albumet "The greatest" med Cat Power.
12. "I'm Looking for Blue Eyes" (Jessi Colter) 2:57
1975. Singel (under titeln "What's Happened to Blue Eyes") med låtskrivaren.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: ELO (1978)

Postad: 2019-08-21 07:50
Kategori: Intervjuer

I INTERVJUTEXTEN KAN DET KANSKE UPPFATTAS att jag sitter med Jeff Lynne på tu man hand och får en personlig intervju men så är givetvis inte fallet. På hotell Sheraton i Stockholm har ELO:s svenska skivbolag 22 april 1978 ett stort möte med press och massmedia för att fira gruppens skivframgångar med utdelning av guld- och diamantskivor. Och i den välbesökta atmosfären utspelar sig en presskonferens där frågor och svar far tämligen anonymt och flyktigt mellan artister och pressfolk.
   Det just premierade dubbelalbumet ”Out of the blue” befinner sig just den här lördagen i centrum för uppmärksamheten medan konserten på Johanneshovs Isstadion några timmar senare kommer i skymundan.
   För mig personligen var det en stor upplevelse att få närvara på det här evenemanget. Jag hade varit beundrare av Electric Light Orchestra sedan dag 1 1971, gruppen leddes då av Roy Wood men han delade sångmikrofon, låtskrivandet och producentskapet med Jeff Lynne som från 1972 kom att bli ensam kapten på skutan.
   Jag följde bandets utveckling under 70-talet för varje skiva och kunde också notera hur bandets publik och skivförsäljning stadigt växte. Kunde också notera hur soundet på skivorna blev alltmer professionellt och hitmässigt. Det visade sig med all tydlighet redan på ”A new world record” (1976) och blev helt fulländat på dubbelalbumet ”Out of the blue” som släpptes i oktober 1977. En skiva som med hjälp av singlarna ”Turn to stone” och ”Mr blue sky” såldes i stora upplagor, även i Sverige, som alltså resulterade guld- och diamantskivor.
   Skivframgången resulterade också i ett intensivt turnerande under 1978. I intervjutexten beskriver jag bandets Stockholms-spelning som turnépremiär men riktigt så var det inte. Turnén hade inletts i Nya Zeeland, Australien och Japan under januari och februari 1978 men efter nästan två månaders paus blev det dags för först Sverige och sedan Tyskland, Frankrike, Belgien, England och slutligen USA och Kanada.
   Den till synes lösryckta kommentaren om Eurovisionschlager-tävlingen beror på att samma kväll, 22 april 1978, arrangerades finalen i Paris där för övrigt Israel vann med "A-Ba-Ni-Bi" som framfördes av Izhar Cohen & the Alphabeta.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/4 1978.

GILLAR TJEJERNA I ABBA

- VI TYCKER DET ÄR VIKTIGT MED publikreaktioner vid våra konserter, säger Jeff Lynne, ledare för Electric Light Orchestra (populärt förkortat) ELO, när jag träffade honom i lördags eftermiddag före konserten i Stockholm, premiären på en en intensiv världsturné med besök i Europa, USA och Kanada.
   Det var stor ceremoni på hotell Sheration i Stockholm i lördags där guld- och diamantskivor delades ut för det mångmiljonsäljande dubbelalbumet ”Out of the blue”, det senaste framgångsrika projektet i Jeff Lynne och ELO:s radband av hits.
   - Men nu dröjer till nästa år innan vi gör en ny skiva, fortsätter Jeff. Det blir ett enkelalbum efter att på den senaste skivan vikt ut sig på en dubbel.
   ELO är gruppen som just nu är populärare än någonsin i sin sjuåriga existens. Gruppen är sedan flera år inriktade på USA där den stora marknaden finns. Medlemmarna är engelsmän men befinner sig huvudsakligen i Staterna.
   - Två av oss bor i USA, säger trummisen Bev Bevan och den som tillsammans med Lynne har varit med hela tiden,. Hela förra året var vi alla i USA utom då vi gjorde skivan i München.
   Varför just München?
   - Bästa studion, bästa teknikern som också hjälper oss på scen, svarar Jeff, som ser ovanligt frisk och fräsch ut för att tillhöra en världsgrupp med anseende. Vi har spelat in de senaste fyra senaste skivorna där och tänker också göra nästa där.
   Apropå Eurovisionsschlager tycker Jeff att det är synnerligen ointressant.
   - Det är mest ”boom boom bang bang” och det enda som kommit fram den vägen är ABBA.
   Ni gillar ABBA?
   - Ja - mest för tjejerna, skojar Jeff.
   Du har ju även gjort skivor på egen hand, är det någonting du tänker fortsätta med?
   - Det gör jag som en rolig grej, spelar alla instrument själv och har det mer som en hobby på lediga stunder.
   Det har hänt mycket med er sedan förra Sverige-besöket 1973. Då som förband till Deep Purple?
   - Det mesta är nytt, flera medlemmar nya och vi har blivit mycket proffsigare. Lasereffekterna som introducerades under Japan-Australien-turnén i januari-februari har nu ytterligare förbättrats.
   - Vi försöker så mycket vi kan att återge vårt skivsound också på konserter. Publikkontakten är viktig och ger oss fin inspiration, avslutade Jeff Lynne medan han nöjd sneglade på sina just emottagna guldinfattade grammofonskivor.

/ Håkan

00: #36. EBBA FORSBERG

Postad: 2019-08-19 07:53
Kategori: 00-talet bästa

EBBA FORSBERG: Ebba Forsberg (EBOTH, 2006)

JAG HAR NÅGON SORTS AMBITION ATT INLEDA den här serien med mina albumfavoriter från 00-talet så lugnt, stilla och musikaliskt lågprofilerat som möjligt. Då passar Ebba Forsbergs tredje album, som inte ens fått någon relevant albumtitel, just nu perfekt. ”Ebba Forsberg” är en tydlig symbol för det musikaliskt lågmälda och eftertänksamma på en lista där 35 vitt musikaliskt skilda album kommer att samsas.
   Ebba var tjejen som jag under senare delen av 80-talet upptäckte när hon inte bara körade utan också tog fram dragspelet på konserterna med Eldkvarn. På 90-talet hamnade hon även i Ulf Lundells turnéband och däremellan var hon också medlem i Traste Lindéns Kvintett. Det var alltså en rutinerad person som gjorde solodebut 1997 med ett album, ”Been there”, som faktiskt kom att intressera Madonna av alla människor. Året efter släpptes albumet i USA på Madonnas egen etikett Maverick men utan större uppmärksamhet i det stora landet i väst.
   Ebbas andra album ”True love” (2001) gjorde intryck på mig, på någon låt drog jag paralleller med Chrissie Hynde och albumet hamnade som tvåa på min årsbästalista med svenska artister det året..Men det blev ”Ebba Forsberg”, fem år senare, som symboliserar det allra bästa, det allra mest personliga och innerliga som en artist kan skapa. Albumet är så personligt och fritt från influenser att Ebba släppte skivan på det egna skivbolaget EBOTH.
   ”Ebba Forsberg” blev på sätt och vis den naturliga starten på solokarriären för hon har sedan dess givit ut album regelbundet, måhända väldigt ofta fyllda med svenska texter på utländska covers av Bob Dylan (med Mikael Wiehe), Tom Waits och Leonard Cohen. Hennes personlighet i röst och framförande har präglat alla hennes skivor men det är naturligtvis på ”Ebba Forsberg”, med helt igenom tio egna ofta lågmälda låtar, som hon kommer mest till sin rätt fast hon genomgående sjunger på engelska.
   I kompet finns idel kända duktiga rutinerade musiker som med åren figurerat bakom en rad olika artister (Ulf Lundell, Lars Winnerbäck, Anna Ternheim, Melissa Horn, Tomas Andersson Wij med flera) i en mängd olika sammanhang. Ett gäng som runt decennieskiftet till stor del var Ebbas kompgrupp på konsert. Musiker som på den här skivan absolut inte vill synas och höras mer än artisten. Däremot vill de gärna förstärka de små delikata detaljerna i ett sound med arrangemang som ofta är så avskalade att man upplever sångerskan lämna högtalarna och plötsligt befinna sig i rummet hos lyssnaren.
   Love Olzon är det lite oväntade namnet på producenten men han har ju redan som artist varit en både lågmäld, sparsmakad och för all del mindre känd artist sedan 90-talet. Per Gessle noterade tidigt hans talang och satsade, tillsammans med bland andra namn som Broder Daniel(!) och Brainpool, på honom, främst som låtskrivare. Love fick exempelvis agera förband på Gyllene Tiders första framgångsrika återföreningsturné 1996. Love har genom åren, nästan helt i skuggan av den stora skivbranschen, faktiskt givit ut sju egna album.
   Love är följaktligen som klippt och skuren för jobbet som producent på en skiva som i mina öron inte behöver någon ansvarig chef som styr upp eller försöker dekorera låtar med så kallade spektakulära inslag. Ty ambitionen med ”Ebba Forsberg” har absolut inte varit att producera en kommersiell produkt som vill slå sig fram i musikbranschens mördande konkurrens. Vid sidan av kompmusikerna medverkar Love på en majoritet av skivans låtar men hans insatser (på ett spår spelar han både elektrisk gitarr, elektrisk bas, orgel och mellotroncello) tar inte för ett ögonblick bort fokus från låt och framförande.
   Andreas Dahlbäck, Jerker Odelholm och Ola Gustafsson (på omslaget felstavat Gustavsson...) är de återkommande musikerna på Ebbas album och helt i linje med skivans lågmälda ton finns det plats för både ståbas, steelguitar och många akustiska gitarrer medan Ebba själv håller sig till piano och elpiano.
   ”Ebba Forsberg” är ingen festplatta för i fel sammanhang kan nog innehållet uppfattas lite väl vemodigt och till och med monotont. Men tidig natt, när både tystnaden och mörkret sänkt sig över östra Örebro, är Ebbas spröda men soulfyllda röst över de personligt avskalade och ödmjukt melodiösa låtarna oerhört gripande och imponerande.

Favoritlåt: "Boy you owe me". Gillar mest låtarna där Ebba sätter sig bakom ett vanligt piano. Här på albumets inledningslåt sitter hon bakom elpianot men får hjälp av en mängd instrument fast låten fortfarande är lågmäld och soulfylld. Ett omsorgsfullt arrangerat framförande, där både moog och mellotron samsas med elpianot, och Love Olzons elgitarr ökar på energin utan att det låga tempot ändras.

/ Håkan

Ursprunget och originalet finns alltid med

Postad: 2019-08-16 07:57
Kategori: Cover-skivor




Bilder på några av höstens coverskivor som kommer figurera på Håkans Pop på fredagar.


MED KUNSKAP KOMMER DU LÅNGT, MED NÖRDIGA kunskaper om musik kommer du mycket längre. En nörd har ett, enligt ordboken, ”fixerat intresse” kring ett visst område. Håkans Pop har sedan starten 2007 ägnat stort utrymme åt just fixerade intressen kring musik där det inte finns några begränsningar hur djupt man kan gräva i vissa (musik)ämnen.
   I högra spalten på varje Håkans Pop-sida, under rubriken ”Bloggkategorier”, hittar ni läsare en kategori som heter Coverskivor som i skrivande stund innehåller 145 olika album, texter om skivor som artister/grupper uteslutande har valt att fylla med enbart covers.
   Det är en intressant kategori skivor som dels ibland förklarar gruppens/artistens ursprung och influenser i låtvalet och dels är det intressant hur de sedan tolkar sina covers. Ibland är de trogna originalen och vill inte alls förändra historien och ursprunget och ibland blir det väldigt annorlunda och personliga tolkningar.
   Jag har varje år sedan 2009 uppmärksammat de här skivorna mer eller mindre omfattande. Under Håkans Pop-säsongen 2018/19 gjorde jag en paus i kategorin, tyckte antalet skivor med just covertemat började ebba ut. Men nu har jag inför nästa säsong, med start nästa fredag 23 augusti, skakat liv i kategorin igen och jag kan inför kommande säsong locka med namn som Allison Moorer, Firefall, Randy Bachman, Neil Diamond, Cher, supergruppen Spin 1ne 2wo, och den intressanta amerikanska sångerskan Miriam.
   I min kategori med coverskivor recenserar jag inte bara skivorna, beskriver innehållet och bedömmer det musikaliska i en typ av recension. Jag har också noggrant noterat låtarnas ursprung och original på varje coverlåt. Något som ibland kan bli ett tidsödande detektivarbete men också väldigt intressant och är väldigt ofta kopplat till överraskningar när jag letar mig tillbaka i låtarnas historia. OK, ibland har jag, ska erkännas, haft hjälp av Wikipedia men informationen där är inte alltid sanningsenlig och korrekt så det krävs ofta både dubbelkoll och dubbeldubbelkoll för att exakt spåra originalets första inspelning.
   Under sommarmånaderna har jag, vid sidan av det inspirerande arbetet med att konstruera den nya säsongens lista över 36 favoritalbum från 00-talet (start på måndag!) och all research i samband med utskriften av alla intervjuer (start på onsdag!), analyserat innehållet på den kommande säsongens coverskivor. Och det har ibland stuckit iväg i alldeles oanade riktning.
   Som exempelvis att ”Both sides now”, Joni Mitchell-låten, inte alls gavs ut först av Joni utan av Judy Collins på ett album 1967. Att originalet till låten ”Walk right in”, som vi mest känner till med Rooftop Singers, gjordes redan 1929 av en grupp som kallade sig Gus Cannon's Jug Stompers. Att en så etablerad och utmärkt låtskrivare som John Prine också har letat sig tillbaka i den tidiga country/rock'n'roll-historien och hittat coverlåtar. Att Neil Diamond 2010 gjorde en cover på sin egen låt som Monkees spelade in första gången. Och att det inte alls var låskrivaren Gene Pitney som gjorde originalet till ”Hello Mary Lou” utan Johnny Duncan.
   Varje dag lär man sig något nytt.

Välkommen till en ny säsong bland coverskivorna.

/ Håkan

Serien med artistintervjuer fortsätter

Postad: 2019-08-14 07:51
Kategori: Intervjuer

Foto: Anders Erkman11 oktober 1983: Intervju med Mats Ronander på Åsögatan i Stockholm.


HÖSTEN 2018 OCH VÅREN 2019 ÄGNADE JAG varje vecka åt att återvända till mina gamla intervjuer som en gång i tiden var publicerade i Nerikes Allehanda. Stora (Per Gessle och Ulf Lundell) som små mindre kända (Janne Bark och Johan Lindell) artister kom i min väg. Övriga redan publicerade intervjuer återfinns under kategorin ”Intervjuer” i den högra spalten.
   Efter samma enkla modell kommer jag under kommande säsong, med start om en vecka onsdag 21 augusti, fortsätta återpublicera en rad intervjuer som jag under åren gjort och framåt våren avsluta den här serien. Den ursprungliga intervjun ackompanjeras av mina minnen kring intervjun plus en redogörelse var artisten/gruppen vid tillfället befann sig i karriären.
   De kommande intervjuerna, som är gjorda under åren 1978 till 1994, är med artister som ELO, Phil Lynott, Py Bäckman och Lorne de Wolfe men också med artister, Ulf Lundell, Mats Ronander, Per Gessle och Anne-Lie Rydé, som redan figurerade i serien under förra säsongen i andra intervjuer.
   Bilden ovan, när jag intervjuar Mats Ronander, är elegant fångad av Anders Erkman under inspelningarna av filmen ”Sömnen”. Mellan inomhustagningarna på söder i Stockholm gick vi ut på trottoaren och gjorde den huvudsakliga intervjun. I höst på Håkans Pop publiceras den intervjun plus ett reportage med många andra intervjuer gjorda under filminspelningen.

Välkommen till följetongen om mina personliga intervjuer.

/ Håkan

Minnet av Magnus Lindberg (1952-2019)

Postad: 2019-08-13 07:50
Kategori: Magnus Lindberg

Foto: Anders Erkman1989.


Foto: Anders Erkman1993.


Foto: Anders Erkman2015.


Foto: Anders Erkman2018.


JAG FICK ETT TIPS ELLER SNARARE en uppmaning av ett genuint Magnus Lindberg-fan (tack, Björn Stein!) att samla alla mina Håkans Pop-texter om Magnus, och de är några stycken, under den egna rubriken/kategorin ”Magnus Lindberg”. Björn skrev:
   Förslag/önskemål att Magnus Lindberg får en egen mapp i Bloggkategorier. Ditt material är både det mest omfattande över tid och initierande inom svensk musikjournalistik om Magnus. Saknaden är monumental.
   Under de lediga mer avslappnade sommarmånaderna har jag nu tillfredsställt Björns önskemål och skapat en alldeles egen Magnus Lindberg-kategori (se spalten längst till höger) där jag har samlat mina skiv- och konsertrecensioner, intervjuer och lite annat med och om den legendariske svenske rockartisten som så tragiskt gick bort i sjukdom i februari i år.
   Några exempel: Konsertrecensioner från 1983, 1989, 2002, 2004, 2009, 2009, 2011, 2012, 2012, 2014, 2015, 2016, 2018 och 2018. Jag gjorde långa intervjuer med Magnus åren 1983, 1989 och 2000. Autentiska skivrecensioner av ”Ljus i natten” (1999), ”Tur och retur” (2000), ”På bergets topp” ((2004), ”Ett eget liv” (2009), och ”Vita lögner + Svarta ballader, volym 1” (med Basse Wickman, 2010). Plus i tillbakablickande recensioner av ”Röda läppar” (1981) och ”I en hand” (1982).

/ Håkan

På 00-talet tog svensk musik enorma kliv

Postad: 2019-08-12 07:59
Kategori: 00-talet bästa

00-TALETS MUSIK BÄTTRE ÄN MITT MINNE

SOMMAREN 2019 SKA ENLIGT ALMANACKAN vara över och den fina sköna hösten väntar. Efter några månader av vila, återhämtning och reprispubliceringar på Håkans Pop har det blivit dags att fokusera på bloggens nästa säsong.
   Det sägs på tv att 90-talet är nostalgi men jag tänker under 2019/20 ta ett steg längre på Håkans Pop, den trettonde(13:e!) säsongen sedan starten i augusti 2007. Om exakt en vecka, måndag 19 augusti, är det startskott för en mission impossible-säsong där jag ska försöka bedöma 00-talets bästa musik från en "nostalgisk" ståndpunkt.
   Under kommande säsong kommer jag alltså återvända till 00-talet på Håkans Pop med en 36 album lång rangordnad lista. Jag vet, 00-talet var nyss men det var ett musikaliskt årtionde som var betydligt bättre än det bokstavligen ser ut på pappret med sina stora nollor som signifikativt hotar att symbolisera vårt senaste fullbordade musikdecennium. Nästan ett decennium senare tycker jag att det finns möjligheter att bedöma 00-talete musik med både perspektiv och naturtrogen distans.
   Naturligtvis saknas här samma långa perspektiv som när jag i Håkans Pops tidiga historia gjorde samma sak med 80-talet följt av det så viktiga och musikaliskt ofta glimrande 70-talet (som tog mig två år att sammanfatta i en lista på 70 album). Sedan rangordnade jag, sedvanligt efter helt eget huvud, det relativt färska 90-talet, grävde djupt i 60-talett för att under hösten 2018 och våren 2019 leta mig långt tillbaka till det musikaliska 50-talet som jag aldrig själv upplevde på plats.
   Efter det senaste projektet, som huvudsakligen var utgrävningar i den moderna musikhistoriens första kapitel, tycker jag det nu alltså är hög tid att sammanfatta 00-talet. Där är nostalgin kanske inte så framträdande men där finns artisterna och grupperna som skapade helt oförglömlig musik som jag ska minnas så länge jag lever.
   00-talet var ju ändå ett decennium som skapade helt nya artistnamn (Håkan Hellström, Anna Ternheim med flera) med musik som med all säkerhet kommer finnas med oss årtionden framåt fast en del (exempelvis Sweet Chariots och Bad Cash Quartet) bara kom, exploderade galant och sedan försvann utan att det blev någon lång fortsättning.
   Ett musikdecennium som med andra ord var som alla andra decennier vill jag påstå nu nästan tio år senare. Jag trodde inledningsvis i min enfald att 00-talet ändå skulle kännas lite för ytligt och lite för näraliggande för att musikaliskt riktigt fastna med sin nerv i det vi brukar kalla oförglömlig musik.
   Men när jag under sommaren grävde djupt i minnet, lyssnade intensivt (många sena sommarnätter på balkongen), jämförde alla bra skivor och till slut drog mina slutsatser fanns det trots allt gott om klassiker och djupt personliga favoriter att slänga in i den musikaliska tumlaren för att sedan upptäcka vilka album som har klarat tidsresan bäst.
   Apropå ovannämnda artistnamn är det ingen tillfällighet att de alla är svenska ty under 00-talet tog den svenska populärmusiken ett stort kliv in i mitt liv. Och det återspeglas med all säkerhet i den kommande listan över mina favoriter bland 00-talets bästa album. Som det ser ut nu är drygt hälften av de 36 albumen svenska!
   Distans och perspektiv är bra när det handlar om musik. När 2009 blev 2010 ville jag sammanfatta 00-talet i en 20 album lång lista, konstruerad på det korta snabba minnet utan att lyssna. Ettan då finns inte ens med på den kommande 36 album långa slutgiltiga listan över mina favoriter från 00-talet... Eftertanke ger ibland svindlande effekter.
   Andra skivor som bevisligen var stora favoriter när de släpptes, och hamnade på årsbästalistorna, har jag nu efter upprepade lyssningar faktiskt också ratat på den omfattande 36-listan. Som exempelvis Steve Earles "Transcendental blues", Elvis Costellos "Delivery man", Eldkvarns "Svart blogg" och Elin Ruth Sigvardssons "Cookatoo friends".
   Jag kommer alltså med start på måndag under 36 veckor framåt, med paus för några veckor kring jul och nyår, redovisa mina synpunkter och absoluta albumfavoriter från 2000 till och med 2009 i en lista som alltså kommer omfatta 36 i mina öron sagolikt oförglömliga skivor. Onekligen ett musikaliskt starkt decennium. De 20 överst placerade albumen på min lista är helt klart kvalificerade för en Topp 5-plats! Min dagsform kommer avgöra...
   Några av artisterna på listan finns på bild nedan.

Välkommen till ännu en intressant tidsresa i musik.



/ Håkan

I min skivhylla: Christine McVie (1984)

Postad: 2019-08-10 07:51
Kategori: I min skivhylla

CHRISTINE McVIE: Christine McVie (Warner Bros, 1984)
NÄR FLEETWOOD MAC I MITTEN PÅ 70-TALET GJORDE EN helt osannolik comeback och verkligen slog fantastiska försäljningsrekord och stod på toppen av sin karriär så var det mycket fokusering på de nya medlemmarna Lindsey Buckingham och Stevie Nicks. Det hette allmänt att det var deras förtjänst att lyckan hade vänt för det gamla engelska bluesbandet.
   Att en av de gamla medlemmarna, Christine McVie, bidrog till den succén kom liksom i skuggan tyvärr. OK, ”Dreams”, "Go you own way" (just nu väldigt aktuell i MQ-reklamen), ”Rhiannon” och ”Landslide” kanske var de största hitsen men i McVies ”Over my head”, ”Say you love me”, ”Don’t stop” och ”You make loving fun” fanns det djupa rötter av gruppens bluesbaserade popmusik.
   Christine var som låtskrivare och sångerska inte så spektakulär och blev därmed lite anonym vid sidan av Buckingham och Nicks.
   Först 1984, många år efter Fleetwood Macs peak på rock- och pophimlen, gjorde Christine McVie äntligen sin soloskiva. Det var slipat och förfinat långt från några bluesrötter men ändå personligt och poppigt. Hon skrev omedelbara hitlåtar med samma värme och känsla som hon skrev låtar med mer sound än melodi.
   ”Love will show us how” och ”Got a hold on me” är utmärkta exempel på hitinstinkten medan låtarna som Steve Winwood medverkar aktivt på, ”One in a million” och ”Ask anybody”, däremot växer för varje lyssning.
   Textmässigt gör Christine inga djupare analyser men med sin storartade röst gör hon de mest naiva berättelserna till stor konst. Ur hennes mun och genom hennes läppar strömmade varma känslor som stavas B-L-U-E-S.

/ Håkan

I min skivhylla: Fleetwood Mac (1976)

Postad: 2019-08-09 07:59
Kategori: I min skivhylla

FLEETWOOD MAC: Rumours (Warner Bros, 1977)

JAG HAR INGA PROBLEM ATT BLANDA FRITT OCH ÄR helt prestigelös i mitt urval av bästa 70-talsskivor. Marginella udda skivor blandas med allmänt kända miljonskivor så länge jag personligen kan stå för mitt val till hundra procent. För en genuin rockvän, som jag väl i grund och botten ändå kallar mig, kanske den slickade och guldkantade historien om miljonärerna i Fleetwood Mac är för mycket societet och fina salonger men ”Rumours” är en fantastiskt välljudande skiva vars sound står sig lika bra idag som då, 1977.
   Apropå storsäljare så tvingades jag att kolla upp det där med tidernas största storsäljare på skiva med anledning av ett besök på en pub i London alldeles nyligen. När vi gjorde entré på The Victoria på Sussex Place (rekommenderas verkligen, Chiswick Bitter var mitt val!) pågick en Quiz bland gästerna, en allmän med få speciella musikfrågor. Men en bonusfråga, värd 60 pund, gällde vem som hade gjort det näst mest sålda albumet genom tiderna. Den unga tjejen gissade på Rolling Stones. Och jag i mitt stilla sinne trodde mer på ”Tapestry” eller Eagles ”Greatest hits” eller ”Rumours”…
   Det rätta svaret påstods vara, något överraskande, AC/DC (med ”Back in black”) och jag levde i tvivel fram till för några dagar sedan när jag kollade upp fakta och hittade topp 3 listan: 1. ”Thriller” (110 milj) 2. ”Back in black” (49 milj) 3. ”Dark side of the moon” (45 milj).
   Och ”Rumours” hamnade först på en hedrande 10:e-plats med ”blott” 40 miljoner sålda ex. Men så många skivköpare kan enligt min mening inte ha fel för skivan är en underbart stark enhet fast den är skapad av tre individuellt särpräglade men sinsemellan oliksinnade låtskrivare, Lindsey Buckingham, Stevie Nicks och Christine McVie, och en historiskt sett blytung kompsektion med trummisen Mick Fleetwood och basisten John McVie. Dessutom påstås ”Rumours” ha spelats in under djup drogpåverkan och med inre stridigheter som en extra krydda. Två äkta par höll på att splittras mitt under skivinspelningen.
   Man kan inte beskriva den här gruppens sanslöst kommersiella framgångar i USA från mitten av 70-talet utan att berätta om gruppens långa historia från bluesens England via Peter Greens drogrelaterade hjärnspöken och Jeremy Spencers religiösa avhopp till återkomsten på amerikansk mark med flera USA-musiker.
   Fleetwood Mac vände sig västerut tidigt på 70-talet. Från 1971 till 1975, på fyra olika album, hette gitarristen, sångaren, låtskrivaren och amerikanen Bob Welch innan duon, teamet och det äkta paret Buckingham/Nicks äntrade scenen och plötsligt förvandlade den forna engelska bluesgruppen till en högintressant kommersiell produkt med USA som bas.
   Första skivan tillsammans, ”Fleetwood Mac” (1975), är en inspirerad pånyttfödelse och på uppföljaren ”Rumours” sitter allt på plats. Låtskrivarna når alla All Time High samtidigt på en och samma skiva. Här finns Buckinghams popintellektuella låtar, Nicks drömska emotionella sånger (som vi några år senare kom att bli tämligen trötta på…) och McVies ypperliga låtskrivande med en touch av bluesrötter i botten.
   På den här tiden skrev medlemmarna sällan låtar tillsammans och det var så att man höjde på ögonen och spetsade öronen när en låt hade Buckingham/McVie/Nicks/Fleetwood/McVie som credit, den folkmusikinspirerade ”The chain”, och att den smälter in perfekt i den jämnstarka repertoaren. En stor applåd för kollektivet!
   I producentnamnet Fleetwood Mac är det nog Lindsey Buckingham som har störst påverkan. Han har lämnat ett stort bidrag till det speciella soundet och det känns märkligt att han inte också dominerar låtskrivandet på skivan. Men i mina öron är det Christine McVie som står ut med sina fyra ensamma bidrag. Hon gjorde ju på 80-talet ett starkt soloalbum som jag har uppmärksammat tidigare.
   Däremot är det Buckinghams ”Go your own way” som är skivans största hit. En oerhört energisk poplåt med både akustiska och elektriska gitarrer (inklusive ett brinnande gitarrsolo) med en underbar refräng som viktig del av soundet. Den blev dessutom dragplåster till hela det här albumet eftersom den släpptes som singel redan i december 1976 medan ”Rumour” fick sin release först i februari 1977. Det här var ju tider då singlar var viktiga så det släpptes under 1977 ytterligare tre singlar, Nicks ”Dreams” (etta i USA) och McVies båda ”Don’t stop” (duett mellan Lindsey och Christine) och ”You make loving fun” (tajta rytmer på en kanonlåt).
   Men det finns fler höjdpunkter på den här skivan. Den folkmusikinspirerade ”Never going back again”, Christine fantastisk fina pianoballad “Songbird” och den osedvanligt poppiga Stevie Nicks-låten ”I don’t want to know".
   Efter skivans oerhörda kommersiella framgångar fick gruppen uppenbart storhetsvansinne och dubbelalbumet ”Tusk” (1979) är bara sporadiskt ett bra album.

/ Håkan

I min skivhylla: Ian Gomm (1980)

Postad: 2019-08-08 07:58
Kategori: I min skivhylla

IAN GOMM: What a blow (Albion, 1980)
LIKA MYCKET MELODIKÄNSLA SOM ANSPRÅKSLÖS ARTISTKARRIÄR. Jag vet inte riktigt vad Ian själv vill prioritera. Sin egen karriär har definitivt kommit i andra hand. Han sitter hellre uppe i de walesiska bergen i en inspelningsstudio och knåpar än satsar helhjärtat på sitt artistliv.
   ”Gomm with the wind”-knappen sitter på väggen mitt framför mina ögon, strax ovanför ”Whole wide world”-singeln. Den har, sedan jag fick den runt 1980, varit mer förvirrande än den öppnat dörrar. Ingen, absolut ingen, tycks känna igen namnet Ian Gomm så en av pophistoriens starkaste ordvitsar faller ofta platt till marken.
   Ian var andregitarrist (efter Brinsley Schwartz), andresångare (efter Nick Lowe) och andrelåtskrivare (också efter Nick Lowe) i gruppen Brinsley Schwartz under 70-talet. Gomms mest kända låtar i den gruppen var ”Rockin’ chair” och ”Hooked on love” och två låtar han skrev tillsammans med Lowe: ”I like you, I don’t love you” och ”Cruel to be kind”. Den senare låten har nog givit Gomm många feta pengar när Lowe återanvänt den många gånger under sin solokarriär.
   Efter Brinsley Schwartz-sammanbrottet började Gomm en lågprofilerad solokarriär. Först albumet ”Summer holiday”, låtstark men svagt producerad skiva, och sedan sommaren 1980 ”What a blow”. En powerpop-pärla i ordets rätta mening.
   Ian använde samma produktionsteam, under ledning av Martin Rushent, som på solodebuten. Och i stort sett samma musiker plus några från hans liveband, bland annat gitarristen Taff Williams.
   Inför ”What a blow” hade Ian turnerat sig i form och det resulterade i en mycket mer levande skiva, intensiteten och det handfasta kompet är uppenbart. Man kan faktiskt dra paralleller med Rockpiles då kompromisslösa rockmusik. Och Gomms röst påminner i sina bästa stunder också om Dave Edmunds.
   Förutom två covers, Jack Tempchins ”Slow dancing” och Buddy Hollys ”Words of love”, var det genomgående egna låtar från Ian på skivan som får anses vara Ian Gomms bästa stund på skiva.
   Powerpoppärlorna “Man on a mountain” och “Nobody’s fool” var skivans höjdpunkter. På titellåten lät Ian influenser från Chess och Bo Diddley skina igenom och rocklåten “It don’t help” och poppiga “Here it comes again” var lysande underhållning.
   ”What a blow” släpptes på ett engelskt skivbolag, Albion Records som bara några år senare kursade, men i USA, där Ian som artist hade ett mindre namn sedan han 1979 turnerade tillsammans med Dire Straits, släpptes skivan 1981 på den udda etiketten Stiff/Epic.

/ Håkan

I min skivhylla: Ian Dury (1977)

Postad: 2019-08-07 07:50
Kategori: I min skivhylla

IAN DURY: New boots and panties!! (Stiff, 1977)

JAG HAR TIDIGARE UTFÖRLIGT BERÄTTAT OM Ian Durys singlar ”Sex & drugs & rock & roll” och ”Sweet Gene Vincent” och mellan de båda skivorna släpptes Durys första och enda soloalbum, ”New boots and panties!!”. I Stiffs sedvanligt lustiga anda, och i det här fallet kommersiella felbeslut, fanns ”Sex & drugs…” inte med på albumet som släpptes en månad efteråt. Stiff drog även in singeln när albumet kom och tog därmed en märklig död på en förmodad stor singelhit. Men skivbolaget fick anledning att backa när de efter årsskiftet 1977-78 återutgav ”New boots and panties!!” och då fanns den uppmärksammade singellåten inkluderad som ett nästan hemligt spår.
   Det officiella releasedatumet för ”New boots…” är 30 september 1977 men skivan var en slow starter kommersiellt sett och när skivan i England återlanserades i guldvinyl passade Sverige på att haka på den begynnande Dury-uppmärksamheten genom att släppa en version av albumet inklusive ”Sex & drugs…”-låten. Nästan identisk med den nya engelska varianten med den skillnaden att extralåten i Sverige låg sist på sidan två medan den i hemlandet inledde sidan två utan att den stod nämnd på varken etikett eller skivetikett...
   I september 1977 existerade inte gruppnamnet Blockheads, det uppfanns under Live Stiffs live-turnén i oktober, så albumet är enbart en Ian Dury-skiva med några kommande Blockheads-medlemmar i kompet: Chaz Jankel, gitarr och keyboards, Charley Charles, trummor, Norman Watt-Roy, bas, och Davey Payne, saxofon. Plus gitarristen Edward Speight, gitarristen från Kilburn & the High Roads, och Geoff Castle, jazzmusikern på moog.
   På omslagsfotografiet står Ian med sonen Baxter (som numera gör skivor i eget namn) utanför en underklädersaffär på Vauxhall Bridge Road i London och Ian har skrivit en egen, sedvanligt lustig, notering på omslaget: ”There’s nothing wrong with it!!!”. Skivan har ingen uttalad producent men däremot har teknikerna Peter Jenner, Laurie Latham och Rick Walton fått credit på skivetiketten. På singlarna från albumet hette det ”Produced by Nobody”…
   Eftersom mina vinylskivor också fungerar som ett arkiv där det hamnade gamla recensioner och pressreleaser kan jag nu läsa originalmarknadsföringen där det berättas att det var ett år sedan Ian Dury & the Kilburns sista gig där förbanden hette Stranglers och Sex Pistols. Citat från Tony Parsons recension i NME ”Ian Dury is writing the soundtrack to this generation” och de citerar också nyligen avlidne Malcolm McLarens odödliga ord om Ian som ”The most important songwriter in Britain”.
   Dury var en oerhört engelsk människa med engelsk poesi på accent som specialområde och musikaliskt var hans musik en blandning av pubrock, musichall och punk. Det sistnämnda har jag tyckt varit en klar överdrift i beskrivningen av Dury men när jag nu lyssnar är avslutningen på skivan, ”Blockheads”, ”Plaistow Patricia” och ”Blackmail man”, är det ren punkattityd i både text och musik.
   Texterna är genomgående skrivna av Dury medan musiken har skrivits av kompisen Chaz Jankel eller amerikanen Stephen Nugent. Svängiga, lättsamma och genomgående rytmiska arrangemang med bas och trummor som viktiga instrument. Stundtals så lättsamma att jag hör ett visst släktskap med (tro det eller ej!) Electric Banana Band. På skivan i allmänhet och på låten ”If I was with a woman” i synnerhet.
   1977 påstods Ian Dury vara den man som startade punkrörelsen. Han var den förste rockmusikern (i en ålder av 35 år!) som använde en säkerhetsnål som örhänge och gick omkring i en sliten kavaj eller överrock, hornbågade glasögon, en flottig keps och en svart och en vit sko på fötterna. När Johnny Rotten fortfarande hette Lydon satt han och hängde vid scenen på varenda pub där Ian Dury & the Kilburns uppträdde och sög i sig mästarens ryckiga rörelse och groteska uppenbarelse. Det senare berodde till stor del på poliosjukdomen som drabbade Dury vid sju års ålder.
   Texterna på albumet är dels tämligen grova och ocensurerade sexberättelser och dels några ytterst varma hyllningar till sin far och hela cockney-generationen. På ”Wake up and make love to me” går han nästan över gränsen med:
   You come awake in a horny morning mood
   and well have a proper wriggle in the naughty, naked nude
   roll against my body get me where you want me
   what happens next is private it’s also very rude


Men på “My old man” är berättelsen om hans inte så närvarande pappa desto mer ödmjuk och fin:
   My old man was fairly hansome
   he smokes to many cigs
   lived in one room in Victoria
   he was tidy inhis digs
   had to have an operation
   when his ulcer got to big
   when his ulcer got to big
   my old man


Även Ian blev sjuk mot slutet av sitt liv. Förutom sviterna av sin poliosjukdom drabbades Ian Dury under 90-talet av levercancer och dog 57 år gammal 27 mars 2000.

/ Håkan

I min skivhylla: Steve Forbert (1988)

Postad: 2019-08-05 07:56
Kategori: I min skivhylla

STEVE FORBERT: Streets of this town (Geffen, 1988)
NÄR JAG RECENSERADE DEN HÄR SKIVAN i augusti 1988 utropade jag den till Steve Forberts bästa. Till och med rubriken hette så. Men med Forberts hela historia på distanserat avstånd är det kanske mer rättvist att bedöma killens höjdpunkter. Och då är det svårt att bortse från 70-talsskivorna ”Alive on arrival” och ”Jackrabbit Slim”.
   Men ”Streets of this town” är tveklöst Forberts bästa 80-talsskiva. Ja, tveklöst och tveklöst förresten. Jag har ju en liten favorit i 1980 års ”Little Stevie Orbit” också men nu bestämmer jag bestämt att ”Streets…” är Forberts 80-talshöjdpunkt.
   Skivan var något av comeback i branschen för amerikanen. Stoppad av ett skivbolag som varken ville ge ut skivan eller lösa honom från kontraktet hade han varit tyst på skiva sedan 1982. Men nu var han åter i form. Med nytt skivbolag och ny producent, Garry Tallent från E Street Band, återkom han med en skiva som soundmässigt befann sig mellan första och andra skivan. Tallent hade inga ambitioner att göra en ny Springsteen av Forbert även om vissa klanger i vissa låtar ekade bekant. Nils Lofgren spelar på en låt och skivan är dessutom inspelad Shorefire Recording Studio i Long Branch, New Jersey…
   Styrkan är fortfarande Forberts låtar. Låtarna står sig starka på egen hand utan varken utsmyckningar eller stora arrangemang. På skivan återfinns flera lågmälda, akustiska ballader och Tallent har behandlat honom mänskligt genom att lyfta fram hans hesa sång, akustiska gitarr och munspelet. Resultatet är bedårande.
   ”Running on love” och titellåten handlar om managerproblemet han lämnat bakom sig. I ”I blinked once” och ”Search your heart” skriver han om bitter och vemodig kärlek som bara Steve Forbert kan. Ömsint och personligt.
   ”As we live and breathe” och ”Wait a little longer”, med Lofgrens gitarr, tillhör skivans omedelbara spår men egentligen känns det överflödigt med individuell låtkritik på en skiva där åtta-nio låtar av tio är av absolut toppklass.

/ Håkan

I min skivhylla: Pink Floyd (1975)

Postad: 2019-08-03 07:55
Kategori: I min skivhylla

PINK FLOYD: Wish you were here (Harvest, 1975)

DET ÄR VÄLDIGT LÄNGE SEDAN SOM PINK FLOYD betydde något för mig. Och när jag dissekerar min egen Pink Floyd-historia så hamnar jag så långt borta som 1975 för att hitta något som betyder mer än raden av alla konceptskivor gruppen har upprepat sin karriär med. ”Wish you were here” var min Pink Floyd-kulm och det var en skiva som betydde mer än exempelvis ”The dark side of the moon”, storsäljaren framför alla andra i Pink Floyd-historien, eller album som ”Ummagumma”, den mäktiga dubbeln, eller ”Atom heart mother” (med kon på omslaget) vars skivor också återfinns i min samling.
   Men egentligen var Pink Floyd ett alldeles vanligt popband fast med lite mer psykedelisk touch än andra och med lite mer mystik i historien. Och det började redan 1967 med singlarna ”Arnold Layne” och ”See Emily play” och det fortsatte till viss del med ”Apples and oranges”. Och det var titeln i mitten som blev något av världshit och oförglömlig och på något sätt anledningen till att vi döpte vår dotter till Emily med just den engelska stavningen. Det var just ”See Emily play” som Mats Ronander skrev som autograf på cd-häftet till ”Himlen gråter för Elmore James” för att Emily var med vid tillfället.
   Men sedan var det slut på det kommersiella kapitlet för Pink Floyd. Albumen var jag ännu inte mogen att upptäcka förrän ”Ummagumma” ramlade ner i mitt knä och öppnade upp en märklig historia om ett engelskt band. Hälften live/hälften studio var det ju en minst sagt svårlyssnad skiva men blev ändå en av de första skivorna jag recenserade i februari 1970. Ett djupt pretentiöst album med långa, långa låtar och märkliga konceptidéer.
   Tema och koncept skulle bli det här bandets signatur men deras stora storsäljare, ”The dark side of the moon”, var jag kallsinnig inför när den kom 1973. Det fanns inget som lockade. Därför uppfattar jag det idag som tämligen märkligt att jag så hängivet och självklart handlade det kommande albumet ”Wish you were here” på tillfälligt besök i Stockholm hösten 1975. Skivan hade dessutom ett svart plastinbakat omslag som kanske höjde nyfikenheten ytterligare. Men jag hade nog hört delar av den långa sviten ”Shine on you crazy diamond” strax innan på radion och gillat den häftiga melodin, den suggestiva tonen, det klara soundet och den så gott som genomgående historien om deras tidiga medlem Syd Barrett som försvunnit ur gruppen i ett moln av droger och psykisk sjukdom. Sådant skapade spänning och nyfikenhet för en drygt 20-årig grabb från Örebro.
   När jag väl sprättat upp den tunna svarta plasten, där det bara var en klisterlapp som avslöjade skivans namn, runt omslaget framträdde det vita pappomslaget med ett fotografi som visar två stuntmän av vilka den ena fattat eld. Allt fotograferat i Warner Bros filmstudio i Los Angeles och omslaget var designat av det kända designbolaget Hipgnosis som jobbade tidigt med Pink Floyd-omslag. Ofta med surrealistiska drag.
   ”Wish you were here”-skivan släpptes i september 1975 men redan under en turné 1974 framförde Pink Floyd nya låtar som var avsedda för ett nytt album. Bland annat låten som skulle bli det centrala verket på nya albumet, ”Shine on you crazy diamond”. En låt som är en hyllning till gruppens ursprunglige ledare Syd Barrett med textrader som "Remember when you were young, you shone like the sun".
   En myt vill göra gällande att Barrett helt överraskande dök upp i inspelningsstudion när Pink Floyd höll på att spela in ”Shine on…”. En smått förvirrad och överviktig man med rakat huvud som lämnade rummet utan förklaring och utan att någon egentligen fattat att det var Barrett. Titellåten är ju också en liten vink till bandets en gång store låtskrivare.
   Som uppföljare till ”The dark side of the moon” fick Pink Floyd ännu en gång hjälp av saxofonisten Dick Parry och de två ofta anlitade sångerskorna Venetta Fields och Carlena Williams som ibland gick under gruppnamnet Blackberries. Den engelske sångaren Roy Harper kallades överraskande in som sångare till den bluesiga låten ”Have a cigar”.
   ”Wish you were here” har bara fem spår som egentligen är fyra eftersom ”Shine on…” förekommer två gånger, både som inledning och avslutning på skivan. En lång låt med majestätiskt och symfoniskt intro på över sex minuter och hela låten är uppdelad i nio olika delar. Oerhört imponerande då och jag lyssnar med glädje och nyfikenhet även idag på dessa mäktiga ljudsjok som blandar motorljud, dörrar som stängs, publikljud och radiosändning med alla olika syntar, läckra akustiska gitarrer och emotionella texter.

/ Håkan

I min skivhylla: Jackson Browne (1983)

Postad: 2019-08-01 07:53
Kategori: I min skivhylla

JACKSON BROWNE: Lawyers in love (Asylum, 1983)
SOM JAG HAR KONSTATERAT TIDIGARE, PÅ ALBUMET “The hold out”, var det inte på 80-talet som Jackson Browne gjorde sina allra bästa skivor. Ändå är ”Lawyers in love” en alldeles fantastisk samling låtar. Många starka låtar i ett modernt sound och en Jackson Browne som sjunger så otroligt bra.
   Under de här åren i början på 80-talet förändrades inte bara soundet hos Jackson. Han skulle komma att separera från gitarrfantomen David Lindley som skulle försvinna ut på sin egen solokarriär. Just hans plats skulle ersättas av Rick Vito som inte alls hade samma spektakulära utstrålning men var en ytterst skicklig gitarrist, inte minst på slide.
   Det fick jag förmånen att uppleva 1982 på Konserthuset i Stockholm under Jackson Brownes konsert där Vito axlade Lindleys fallna mantel nästan perfekt. Det var också på den konserten, över ett år innan skivan släpptes, som flera låtar från ”Lawyers in love” premiärspelades. I mycket positiva versioner.
   På scen fanns också gitarristen Danny Kortchmar med men han saknades på skivan. Men han hade varit med och skrivit två låtar på skivan, ”Tender is the night” och ”Knock on any door”. Och han får ett speciellt tack på skivan: ”for his participation in arranging and playing these songs”.
   Båda Kortchmar-låtarna fanns med på konserten liksom titellåten och ”Somebody’s baby”. Den sistnämnda låten blev 1982 Jackson Brownes största singelhit och fanns också med på soundtracket till filmen ”Fast times at Ridgemont High”.
   Bland de övriga starka låtarna på skivan märks den vemodigt lugna ”Say it isn’t true” och den ovanligt rockiga ”For a rocker”. Men ännu gång, på ”Hold out” var det bara sju låtar, är Jackson lite snål på material på albumet. Fyra låtar per sida med en sammanlagd speltid på drygt 35 minuter. Och inga tryckta texter på omslaget.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (415)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (112)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2019 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.