Blogginlägg

I min skivhylla: Mike Harrison

MIKE HARRISON: Mike Harrison (Island ILPS 9170)

Release: Oktober 1971
Placering i skivhyllan: Hylla 5: Mellan Jerry Harrisons "Casual gods" (1988) och Debbie Harrys "Rockbird" (1986).

RENT SPONTANT OGILLAR JAG ALBUM SOM SAKNAR titel men jag har nu två veckor i rad lyckats plocka ut skivor i skivhyllan där artisterna inte ens ansträngt sig för att ge skivan en titel. Som Beatles-fantast ska jag kanske inte vara så upprörd för den gruppens bästa skiva, enligt mig, saknade också titel och hade inte ens någon illustration på det vita omslaget... Nåväl, när jag lite planlöst bläddrar bland vinylskivorna på hylla 5, som inleds med Go-Go's och slutar med David Johansen, fastnar jag vid Mike Harrison-skivan utan att jag riktigt vet varför. Har inget direkt minne av skivan, förmodligen inköpt billigt flera år efter release, men jag känner till Harrisons historia och blir på ett ögonblick nyfiken för att han en gång i tiden var sångare i Spooky Toothh där jag över allt annat högaktade Gary Wrights närvaro.
   När jag gräver i Mike Harrisons historia hamnar jag så långt tillbaka i tiden som 1960 och Carlisle-gruppen The Ramrods (ej att förväxlas med Kinks tidiga gruppnamn) där han sjöng och spelade kompgitarr. Efter flera medlemsändringar bytte bandet namn 1964 till The V.I.P.'s och skivdebuterade med singeln "Don't keep shouting at me". Efter en kort period som The Vipps (!) lyckades bandet få kontrakt med skivbolaget Island och kanske var det Harrisons röst, som ibland jämfördes med Steve Winwood, som var dragplåstret hos ett bolag som hade intressen i Spencer Davis Group.
   Flower power-året 1967 bytte kvartetten namn till Art men det var först när det genuint engelska bandet förenades med ytterligare en sångare, New Jersey-killen Gary Wright, det började hända saker. Efter ytterligare ett namnbyte, till Spooky Tooth, och med den blivande heta producenten Jimmy Miller i släptåg skapade gruppen uppmärksamhet utan en enda hitlåt.
   Kanske var det bristen på kommersiella framgångar som gjorde att gruppen började experimentera, ett minst våghalsigt samarbete med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry, som fick Gary Wright att lämna gruppen som slutligen splittrades hösten 1970. Wright inledde en solokarriär och det fick Harrison att göra samma sak och det resulterade i skivan som jag bläddrade fram i min skivhylla.
   Inför solokarriären gick Mike Harrison tillbaka till sina rötter i Carlisle där han slog sig samman med gruppen Junkyard Angel där han faktiskt återförenades med gamle V.I.P.'s-medlemmen och gitarristen Frank Kenyon. På albumet, som Harrison själv har producerat, står musikerna inte bara för kompet utan har också haft stor del i det kreativa arbetet som låtskrivare. Av skivans åtta låtar har Harrison bara varit delaktig i skrivandet på tre medan två låtar är covers, Cat Stevens "Hard headed woman" och Spooky Tooth-kollegan Luther Grosvenors "Here comes the queen".
   "Mike Harrison" är i mina öron inget bortglömt mästerverk utan snarare ett väldigt ordinärt rockalbum för sin tid. Harrison har visserligen en stark och kraftfull röst men att jämföra hans stämma, som många gjorde på den tiden, med Joe Cocker eller Steve Winwood är en stor överdrift. Och låtarna når inte heller någon hög anmärkningsvärt personlig nivå vilket kan förklara mitt tomma minne kring den här skivan.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.