Blogginlägg från november, 2016

Fin konsert av Hamilton

Postad: 2016-11-30 07:55
Kategori: 80-talskonserter



HAMILTON VAR ETT ÖREBROBAND med många skickliga musiker, bland annat Staffan Ernestam och Åke Jennstig, bakom sångerskan Britt Dahlén. Bandet var våren 1984 aktuella med singeln "You and me" (Aktiv Musik), en vacker duettballad som sjungs av Britt tillsammans med bandets andre sångare Stephan Jansson.
   Britt Dahlén var vid den här tidpunkten lokalt känd via sin medverkan i Peter Flacks revy "Swing it Hjalmar" (1983). Efter det tillfälliga Hamilton-äventyret väntade en solokarriär, med både singlar och album, som blev mer uppmärksammad i Japan än i Sverige. Däremot blev hon allmänt känd i Sverige genom den andra omgången av tv-serien Solstollarna (1987) där hon fick flera tillfällen att framföra sina egna låtar.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/3 1985.

HAMILTON
Lord Nelson, Örebro 15 mars 1984


I Showfix-serien med lokala band på Lord Nelson har det varit stor aktivitet under de senaste torsdagarna.
   Hamilton har funnits i olika formationer sedan 1980 menstår nu på toppen av sin karriär som i nästa månad premieras med den första singelutgivningen, den fina balladen "You and me".
   På scen var det sångerskan Britt Dahlén som fångade största intresset men hon omgav sig med ett gäng kompetenta musiker, som inte spelade den mest personliga rockmusiken, men har skrivit många bra låtar som konserten huvudsakligen byggde på.
   Brummande högtalare sänkte tyvärr kvalitén på de finstämda balladerna men Hamilton visade ändå prov på god underhållning,

/ Håkan

#23. dvd: Return to Sin City: A Tribute to Gram Parsons

Postad: 2016-11-28 07:50
Kategori: vhs_dvd 38-1



Return to Sin City: A Tribute to Gram Parsons (BMG/Image Entertainment, 2004)

GRAM PARSONS
ÄR ETT PERFEKT HYLLNINGSOBJEKT i musikbranschen. På bara fem år i det offentliga ljuset skapade han många oförglömliga ögonblick, väckte intresset för countrymusik hos rockfantasterna och, inte minst, lämnade en rad historiska milstolpar efter sig när han gick bort alldeles för tidigt 1973 vid blott 26 års ålder. Det är åtskilliga artister som genom åren öppet har hyllat hans minne och förklarat hur de har influerats av hans musik som skapade en genre som fick namnet American Cosmic Music.
   1999 gavs det ut en närmast perfekt hyllningsskiva, ”Return of the Grievous Angel”, som Emmylou Harris var initiativtagare till men den här gången är det Grams dotter Polly Parsons som presenterar den här konserten. Emmylou borde ju vara självskriven vid varje hyllningstillfälle av Parsons, som den duettpartner hon en gång var till honom, men saknas vid det här arrangemanget i Universal Amphitheatre i Los Angeles 10 juli 2004. Enligt producenten hade hon andra åtaganden just den kvällen.
   Inledningsvis saknas trygga Emmylou under första halvan på den 106 minuter långa dvd:n som är lite kortare än själva konserten var. Bland annat saknas Jim James (My Morning Jacket) version av "Dark end of the street", en stark cover som även Parsons gjorde under sin tid i Flying Burrito Brothers.
   Parsons forna repertoar, både i Burritos, den korta tiden i Byrds och som soloartist, innehöll en rad covers som han gjorde till sina egna låtar. Har du hört honom framföra "Sleepless nights" och "Love hurts" vill du aldrig höra originalartisterna Everly Brothers igen. Och Nazareths version av "Love hurts" har jag överhuvudtaget aldrig gillat. Det finns fler liknande exempel i hans repertoar. Som exempelvis Joyce Ann Allsups "We'll sweep out the ashes in the morning", en originalduett från 1969, som Gram och Emmylou gjorde på "GP"-albumet 1973. John Doe och Kathleen Edwards får här den otacksamma uppgiften att försöka upprepa det historiska men deras resultat bleknar i jämförelse.
   Men som helhet innehåller trots allt konserten/dvd:n en kavalkad av den bästa countrymusik som en pop- och rockälskande lyssnare kan tänka sig. Och allra bäst älskar jag de lugna och långsamma ögonblicken som Jay Farrars coola version av "Drug store drivin' man" och Raul Malos smekande "Hot burrito no. 1".
   Just här upptäcker jag uppseendeväckande fel i informationen då båda "Hot burrito"-låtarna har Parsons/Chris Hillman som låtskrivare. I själva verket skrev Parsons den tillsammans med Flying Burrito-basisten Chris Ethridge. Rätt ska vara rätt.
   Första halvan av dvd:n är helt okej utan att vara extraordinär med Jim Lauderdale, Steve Earle och de redan nämnda namnen. Det är när Lucinda Williams (vänster) går in på scen som konserten/hyllningen går från ordinär nivå till närmast känslig magi. Först "Sleepless nights", där Lauderdale körar, som blir så lågmält vacker när James Burtons gitarr och Al Perkins steelguitar förstärker soundet utan att höja volymen. Även på "A song for you" förvandlar Lucinda till ren och skär balladkonst.
   Dwight Yoakam, i sin groteskt stora cowboyhatt, blir lite för traditionell country i mina öron men Norah Jones sjungande "She" vid pianot blir en härligt naken och personlig kontrast. Dvd-häftet har ännu en gång förväxlat låtskrivarnamnet Ethridge med Hillman på en av Parsons absolut bästa låtar...
   Jones framförande avslutas med stort jubel som ökar till en orkan när Keith Richards kliver in på scenen. Lämnar en kort kommentar om samarbetet med Parsons ("We wore each other out") men vill inte utveckla den problematiken ytterligare på scen. Hans "Love hurts"-duett med Norah Jones är kanske inte direkt tonsäker men insatsen tyder på mycket engagemang i ämnet. Sedan tar han av sig kavajen och sjunger, lika svagt men personligt som vanligt, "Hickory wind".
   Richards är i högsta grad även inblandad i konsertkvällens avslutning när han tillsammans med Lauderdale, James, Earle, Jones och hela gospelkören med Grams dotter Polly sjunger mycket vackra "Wild horses", Rolling Stones-låten som faktiskt Gram med Flying Burrito Brothers gav ut först på skiva.
   Finalen blir den något snabbare "Ooh Las Vegas" med hela artistskaran på scen, Steve Earle närmast mikrofonen och James Burtons sologitarr i högform.

Extramaterial: Kommentatorspår med dottern Polly Parsons, som berättar sina minnen och sedan kommenterar och presenterar medverkande artister, tillsammans med Shilah Morrow.

/ Håkan

Underbart tolkade Dylan-låtar

Postad: 2016-11-25 09:46
Kategori: Live-recensioner




Mathilda Wahlstedt med Carl Carlsvärd.


Sisters In Arms.


David Södergren.


Mohlavyr.


Olle Unenge.

Alla bilder: Anders ErkmanMartin Almgren.

"BOB DYLAN"
Martin Almgren/Mathilda Wahlstedt/Mohlavyr/David Södergren/Drottningen/Olle Unenge/Sisters In Arms
Nikolaikyrkan, Örebro 24 november 2016
Konsertlängd: 18:00-19:17 (77 minuter)
Min plats: Stående på läktaren framför kyrkorgeln, ca 60 m från scenen.


För det första gick tankarna i Nikolaikyrkan under torsdagskvällen tillbaka till de två konsertögonblicken 2006 och 2007 i samma fina lokal. Då arrangerades manifestationer för stadens hemlösa. Tillsammans med Svenska Kyrkan arrangerade nu Nerikes Allehanda en välgörenhetskonsert i "Vi bryr oss"-kampanjen där intäkterna i sin tur oavkortat går till Musikhjälpens tema "Barn i krig har rätt att gå i skolan".
   Det som för nästan tio år sedan var en gränslös blandning av artister och musik var nu koncentrerat kring temat Bob Dylan med anledning av hans mycket omdiskuterade Nobelpris i litteratur.
   Musikaliskt var det ett mycket tacksamt tema som lockar fram känslor åt alla håll hos både gammal som ung. Nikolaikyrkan var absolut fullsatt en dryg halvtimme innan kyrkklockorna förkunnade att klockan var 18:00 och konsertstart. Publiken, som hade en hög medelålder, hade en oväntat bristande erfarenhet av Bob Dylan på scen visade det sig när programledaren Gabriel Rådström gjorde en spontan gallup genom handuppräckning. Den nästan genomgående unga artistskaran var däremot väldigt laddade för att presentera lågmälda och mycket personliga tolkningar av sina Dylan-favoriter.
   David Södergren inledde kvällen med endast Gabriel Rådströms piano till komp med en både fantastisk och minimalistisk version av "Blowin' in the wind". Han satte därmed en sorts ton för kvällen där egentligen ingenting föll utanför ambitionen att bjuda på egenartade arrangemang på en klassisk amerikansk låtskrivarskatt.
   Agneta Wistrand Rosendals hyllningstext till Bob Dylan, ursprungligen skriven till låtskrivarens 70-årsdag 2011, var både poetisk, personlig och fylld med låttitlar och citerade textrader. Hon följdes av Mathilda Wahlstedts mycket fina tolkning av "One too many mornings" med en dämpad elgitarr och Carl Carlsvärds horn som extra krydda.
   Sångerskan som går under artistnamnet Drottningen (vänster)var för mig obekant men visade sig ha oanadade kvalitéer att sjunga och på pianot framföra den inte allmänt välkända sången "Blind Willie McTell. En stark röst som dessutom fick musikalisk hjälp av en kille på akustisk gitarr.
   Det blev ingen långrandig kväll utformad till Bob Dylans ära. Programledaren Gabriel Rådström samtalade mellan låtarna med artisterna i allmänhet och Dylan-experten Thomas Eklund, expert med stort E (se höger), i synnerhet och vi fick både underhållande anekdoter och intressanta fakta i ämnet.
   I sammanhanget åldermannen Olle Unenge har sjungit Dylan-låtar på scen långt innan kvällens övriga artistskara ens var födda. Förklarade att hans Dylan-favorit var förhållandevis färska albumet "Time out of mind" (1997) men valde inte överraskande en låt från Dylans äldsta album, "Song to Woody", som funnits på Olles solorepertoar i flera år.
   Åter till ungdomarna och Mohlavyr på scen i en tio år gammal t-shirt med Dylan som motiv. Och hon valde verkligen en låt från ovannämnda "Time out of mind". Hon framförde "Love sick" på sitt vanligtvis udda sätt med enbart dragspel till komp och det blev både personligt, annorlunda och nyskapande.
   Kvällen i Nikolaikyrkan bjöd på mer än bara några spridda Dylan låtar. Det var ett underbart fint konsertljud som gick att uppfatta långt upp på läktaren och jag tyckte mig höra en rad fantastiska tolkningar. Jag lånar gärna ett ord av Thomas Eklund som vid ett tillfälle beskrev konserten som "berikande". Så sant, Thomas.
   Till den exklusiva kategorin vill jag gärna räkna sångtrion Sisters In Arms och deras fina röstarrangemang på "Jag tror på dig", den svenska versionen av "I believe in you". Med både erfarenhet, sjöng ihop första gången 1990, och dagsaktuellt engagemang imponerade Mia Dubbelman, Therese Blixt och Åsa Bergfalk med bara ett piano till komp.
   Efter konsertens alla sköra och mäktigt personliga versioner av Dylans låtar kom Idol-Martin Almgren in på scenen och gav kraftfull sång ett ansikte till publikens stora glädje. Hans "I shall be released", till eget akustisktgitarrspel, hade nästan allsångskaraktär i en inte överdrivet originell tolkning.
   Den riktiga allsången fick vänta till finalnumret. Jag hade nog gissat på "Knocking on heaven's door" men det blev "Like a rolling stone" där alla medverkande artister åter stod på scen och några delade upp de krångliga verserna mellan sig medan övriga fyllde i refrängen. Där gjorde David Södergren en stark insats när han på släpig Dylan-sång gjorde sitt bästa för att imitera kvällens hyllningsartist som sångare.
   Torsdagskvällens Bob Dylan-hyllning i Nikolaikyrkan var så populär att det redan drygt en halvtimme innan konsertstart fick sättas upp en "Fullsatt"-skylt utanför kyrkan. Sena konsertbesökare som Jan-Ola Sjöberg (som fotograferat bilden till höger) var för sent ute och missade därmed en konsert fylld av underbart tolkade Dylan-låtar.

Här kan ni se och höra hela konserten i sin helhet.

DAVID SÖDERGREN: Blowin' in the wind
MATHILDA WAHLSTEDT: One too many morning
DROTTNINGEN: Blind Willie McTell
OLLE UNENGE: Song to Woody
MOHLAVYR: Love sick
SISTERS IN ARMS: Jag tror på dig (I believe in you)
MARTIN ALMGREN: I shall be released
ALLA PÅ SCEN: Like a rolling Stone

/ Håkan

I min skivhylla: Carolyne Mas

Postad: 2016-11-25 07:49
Kategori: I min skivhylla



CAROLYNE MAS: Carolyne Mas (Mercury SRM 1-3783)

Release:
September 1979
Placering i skivhyllan: Specialhylla 3: Mellan Moon Martins "Mixed emotions" (1984) och Carolyne Mas "Mas hysteria" (1980).

SÅ VAR DET DAGS ATT PRESENTERA YTTERLIGARE en specialhylla i min vinylsamling. Där har jag mycket godtyckligt samlat en stor del av mina prioriterade favoriter, speciellt under 70- och 80-talet, på ett och samma ställe. Där har jag, i alfabetisk ordning, placerat allt från Any Trouble, både det engelska originalet och den amerikanska upplagan av första albumet, till samlingsskivor som "Hits greatest Stiffs", "Hope & Anchor Front Row Festival", "The Honky Tonk demos" och 10":aren "Christmas at the Patti". Väldigt godtyckligt med andra ord för bland genuint stora favoriter som Wreckless Eric, Moon Martin, Warren Zevon, Sean Tyla och Ian Gomm, och naturligt besläktade namn, finns det här plats även för till synes spridda artister som Graham Parker, The Men They Couldn't Hang, The Records - och alltså Carolyne Mas.
   Där någonstans i mitten på hyllan fastnade jag för Caroline Mas som under en kort tid, några år runt 1979/80, befann sig i rampljuset och jag minns fortfarande hur debuten slog ned som en smärre bomb i september 1979 på Varbergagatan 215 i Örebro. På den tiden strömmade recensionsskivor in i en strid ström och underbara dittills okända upptäckter blandades med rejäla besvikelser och Mas-skivan tillhörde definitivt den första kategorin.
   Tidigt i Håkans Pops historia skrev jag en artikel om Carolyne Mas, hennes musik och hennes egen karriär.
   Bakom det inte så tilldragande svartvita omslaget till Carolyne Mas debutalbum dolde sig rejäl amerikansk rock'n roll som närmast behövde jämföras med dåvarande Bruce Springsteen eller Patti Smith för att dra paralleller med någon på den tiden sällsynt kvinnlig rockare.
   Inga låttexter på inneromslaget fick mig ändå att lusläsa övrig information om inspelningen, namnen på musiker, obligatorisk tacklista som avslutas med namnet på hennes manager. På andra sidan av inneromslaget finns en märklig handskriven notering från dagis februari 1961 från en dagisfröken som genomgående kallar henne för Carol och efter alla positiva ord avslutar hon med "Carol sometimes needs to be reminded of class rules". Lite busig tjej alltså.

   JAG TROR IDAG ATT VARIANTEN CAROLYNE istället för Carol eller Caroline var det som bland annat drog till sig min första uppmärksamhet. Men allra mest var det den enorma öppningslåten "Stillsane" där tuffa Carolyne framstår som det nya kvinnliga rockhoppet. En stark förstasingel från albumet med en fantastisk hook, som möjligen påminde om poplåten "Everlasting love", och framträdande saxofon av Crispin Cioe som spelade i hennes liveband.
   Producentnamnet Steve Burgh kände jag igen från Steve Forberts första album året innan. Kompet bakom var en mix av rutinerade studiorävar som trummisen Andy Newmark, basisten John Siegler och New York-relaterade musiker som gitarristen David Landau (bror till Bruce Springsteens manager Jon Landau), keyboardskillen Robbie Kondor och ovannämnde Crispin Cioe. Jag såg för övrigt Cioe live 1983 när han på Råsunda Fotbollsstadion kompade Willy DeVille som förband till Rod Stewart.
   På skivomslaget tillägnar Carolyne hela skivan till Bernie Shanahan som körar på två låtar. Han är en lovande singer/songwriter som hon också gifter sig med dagen efter albuminspelningarna är klara, 7 juli 1979, men ett drygt år efteråt, i november 1980, spricker äktenskapet. Han var lovande men det dröjde drygt tio år innan han fick göra en egen skiva, "Bernie Shanahan", som inte skapade någon uppmärksamhet.
   På 70-talet var jag dålig på att knåpa ihop årsbästalistor men det här albumet borde ha fått en framskjutande plats på det årets upplaga. Skivdebuterande Mas har skrivit samtliga låtar på skivan, tre tillsammans med Landau, och materialet är genomgående förbluffande starkt när fina ballader som "Snow" och "Call me (crazy to)", ögonblick att hämta andan på, avlöser klockrena rocklåtar som "Quote goodbye quote" (andrasingeln) och "Baby please". I de rockigaste ögonblicken doftar arrangemangen med saxofon, piano och gitarrsolon inte oväntat Springsteen men Carolyne hade också en popådra där man med lite fantasi kunde ana både Blondie och Talking Heads i låtar som "Never two without three" och "Do you believe I love you".
   Det är ju uppseendeväckande och märkligt att jag, helt oplanerat, för tredje veckan i rad i min serie "I min skivhylla" presenterar en grupp eller artist vars album helt enkelt saknar titel.

/ Håkan

Örebros bästa någonsin!

Postad: 2016-11-23 07:53
Kategori: 80-talskonserter



Bilder: Anders Erkman

LOLITA POP HADE UNDER NÅGRA ÅR I MITTEN PÅ 80-TALET fungerat som kvartett sedan den kortvarige basisten och konstnären Ulf Lernhammar hoppat av 1984 inför inspelningen av albumet "Att ha fritidsbåt". Gitarristen Benkt Svensson (numera Söderberg och "känd" för att vara pappa till First Aid Kit-tjejerna) började spela bas i gruppen både på skiva och konserter.
   Våren 1985 bodde Richard Lloyd i Örebro och spelade in albumet "Fields of fire" tillsammans med några Lolita Pop-relaterade musiker, Thomas Johansson, Peter Olsen och Per Eriksson. Via den kontakten fick bandet möjlighet att spela i New York samma år vilket i sin tur till slut resulterade i ett amerikanskt skivkontrakt med Virgin USA.
   Från hösten 1985 tog Lolita Pop en rejäl paus från turnerande för att koncentrera sig på skivan med nya engelska nyinspelade alternativt nymixade versioner av sju låtar från "Att ha fritidsbåt" plus några nyskrivna. Ett album som släpptes i september 1987 i både USA och Sverige.
   Sommaren 1986, inför skivinspelningarna, hade gruppen fått en ny basist i Matts Alsberg som spelat i gruppen Rost och jobbat som frilansande musiker i många sammanhang. Och inför inspelningarna av det "amerikanska" albumet var Benkt Svensson alltså tillbaka på gitarr.
   Våren 1987 hade Lolita Pop i mars spelat i Lund, Göteborg och Stockholm innan spelningen på Nya Continental i april.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/4 1987.

LOLITA POP
Nya Continental, Örebro 24 april 1987


När Lolita Pop i fredags gjorde något av comeback på hemmaplan var det något stort som skedde. På ett märkligt sätt hamnar deras konserter ofta utanför de konventionella turnéramarna men det hindrade inte gruppen att genomföra en verkligt sammanhållande konsert.
   Lolita Pop är Örebros genom tiderna största rockgrupp och de behåller definitivt positionen efter fredagskvällens fantastiska uppvisning som innehöll det mesta av det bästa som de någonsin gjort.
   Gruppen är tillbaka med två gitarrer och det är definitivt deras mest bekväma och resursstarka sättning. Sten Booberg må vara en av Sveriges bästa, skickligaste och flyhänta gitarrister, som han har bevisat under tiden som kvartett, men Lolita Pop är ett mycket mer fullbordat rockband när han har Benkt Svenssons gitarr vid sina sida med en underbar repertoar.
   Dessutom var nye basisten Matts Alsberg en jätte på bas som verkligen fyllde sin plats med bravur.
   Det svängde bättre, tyngre och framförallt underbart om "nya" Lolita Pop som på scen inte hade så mycket nytt att presentera i repertoaren förutom de två nya engelska låtarna "Mind your eye" och "Bang your head".
   Under gruppens långa karriär har Lolita Pop varit ett sound utan identitet. Men efter senaste albumet "Att ha fritidsbåt" lossnade det och många fantastiska låtar strömmade plötsligt ur denna kvintett.
   Det var också kring den skivan som konsertrepertoaren i fredags kretsade och gjorde "2x2" och "Regn av dagar" till konsertens höjdpunkter.
   Det kanske är orättvist mot hela bandet men sångerskan Karin Wistrand är Sveriges bästa sångerska framför ett band som var både skickligt och mänskligt. Och med Göran Kinnanders underbara mix var det bara lätt att känna sig besegrad. Besegrad av ett underbart band

/ Håkan

#24. dvd: Live på Tyrol

Postad: 2016-11-21 07:59
Kategori: vhs_dvd 38-1



ULF LUNDELL: Live på Tyrol (Rockhead/Capitol, 2006)

MITT MINNE SVÄMMAR ÖVER MED UNDERBARA Ulf Lundell-konserter som är bättre än just det här ögonblicket i den långa karriären. Men ibland får man ta vad som finns tillgängligt, som denna upptagning från Tyrol-konserterna hösten 2005. Rent spontant skulle jag hellre vilja uppleva 1980-, 1982-, 1993- eller 2008-konserterna än den här elva år gamla konserten. Men nu finns inte de möjligheterna, nåja turnéavslutningen 1982 på Konserthuset i Stockholm (en förvånansvärt fräsch och slagkraftig Lundell på topp) på YouTube rekommenderas, och då får jag just nu nöja mig med den här proffsiga inspelningen från Lundells senare karriär.
   2005 hade Ulf Lundell inte gjort någon höstturné på tre år och istället för att fara land och rike runt bestämde han och hans rådgivare att under oktober och november genomföra tolv konserter på ett och samma ställe i Stockholm. Det blev Tyrol på Gröna Lund och när biljetterna släpptes ökade antalet konserter till 15. Och det är just från de två avslutande konserterna, 18 och 19 november, inspelningen till den här dvd:n gjordes.
   Publiksuccén i Stockholm gjorde också att Lundell på våren gjorde samma sak i Malmö (Amiralen, tre konserter) och Göteborg (Trägår'n, sex konserter).
   Från slutet av 90-talet fram till mitten av 00-talet hade Ulf Lundells kompgrupp formats till ett tämligen stadigt manskap. Inför Tyrol-spelningarna var Janne Bark, gitarr, Jens Frithiof, gitarr, och Marcus Olsson, saxofon/keyboards, kvar av de rutinerade Lundell-musikerna. Sommaren 2005 hade trummisen Mikael Ajax tillfälligt hoppat in i Lundell-cirkusen och basisten Surjo Benigh hade under några år spelat på Lundells skivor. Båda fick förnyat förtroende inför höstspelningarna.
   Skivmässigt var Ulf Lundell inne i en intensiv och produktiv period. På mindre än ett år hade han givit ut tre album av vilka ett var en dubbel, "Ok baby ok", "Högtryck" respektive "Lazarus". En produktivitet som inte alltid resulterade i en genomgående bra kvalitetsnivå. Skivor som nu skulle bilda plattform för scenrepertoaren den här hösten. Dock visade det sig att låtarna från "Högtryck", bästa skivan av de tre, lämnades utanför. Inte bara på den här dvd-konserten utan även på konserten som jag själv besökte 27 oktober då jag befann mig på ståplats högt upp på vänstra sidan.
   Det är givetvis lite mer positivt att komma närmare på konserten på konsertfilm. Se svetten pärlas i pannan, se hur Lundell koncentrerat läser texten han sjunger på en skärm och att på nära håll se hur samarbetet fungerar på scen.
   Minns inte detaljerna av konsertupplevelserna så bra så här elva år senare, men jag kan ju uppdatera mig med min egen recension från Tyrol, men dvd:n fungerar bra som påminnelse. Med några år på nacken växer dessutom känslan.

INTE ÖVERRASKANDE INLEDS KONSERTEN HÖGLJUTT när ridån går upp. I blåtonat ljus vräker det här rockbandet igång med "FOXF". Ett tillfälligt fyrmannablås förstärker soundet och i det mullrande rocksoundet är det omöjligt att höra Lundells texter när Bark dessutom går loss på sin spektakulära men ganska omotiverade Flying V-gitarr.
   Dvd-konserten innehåller 28 låtar och är en anmärkningsvärd uppdatering av Ulf Lundells liverepertoar med få så kallade obligatoriska låtar. Ulf och bandet gick på de här Tyrol-spelningarna runt på många olika låtar. Jämfört med konserten som jag såg 27 oktober är det bara sju låtar, av 27, som är gemensamma med det här urvalet. Det har resulterat i några udda låtar som sällan eller aldrig har figurerat på en Lundell-konsert tidigare. Som exempelvis singel-b-sidan "Natt", den gamla livelåten "Och gott öl kom" och maffiga "Connemara".
   Men också några anmärkningsvärt anonyma och bleka låtar som "Fullt ut" och "Mustayaluca". Den över tre timmar långa Tyrol-konserten är uppdelad på två dvd-skivor och inledningen på andra dvd:n är ju uppseendeväckande monoton med fyra låtar bluesrock från "Lazarus". En sekvens jag gärna hoppar över nästa gång jag tittar på den här långa konserten.
   Fortsättningen på den skivan är en märkbar kontrast med lite mer melodisk elegans och några typiska Lundell-klassiker i "Jag saknar dej", "Snön faller och vi med den" och "Folket bygger landet", återigen blåsförstärkt.
   Sedan är finalen med "Aldrig så ensam", med Barks uppvisning på akustisk gitarr och Frithiofs elgitarrsolo, och den monumentala "Connemara" som fungerar bra även utan stråkar och säckpipa som på studioskivan.
   Filmandet av konserten, som alltså pågick under två kvällar (och man kan ibland misstänka klipp i förloppet), har varit tryggt och stadigt som sedan dokumenterat Tyrol-projektet ganska verklighetstroget. Att dvd-utgåvan saknar extramaterial är kanske mer överraskande. Speciellt som Lundell är ganska sparsmakad i mellansnacken hade väl en djuplodande intervju varit på sin plats.
   Dvd-konvolutet innehåller, ovanligt nog, ett häfte i färg som förutom alla credits inte innehåller någon mer text utan bara klatschiga bilder.

/ Håkan

I min skivhylla: The Searchers

Postad: 2016-11-18 07:59
Kategori: I min skivhylla



THE SEARCHERS: Searchers (Sire SRK 6082)

Release:
Oktober 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan två andra Searchers-album, en greatest hits-skiva (1975) och "Love's melodies" (1981).

COMEBACKER KAN VARA PINSAMMA FÖRSÖK att skaka liv i något som är dött och bortglömt. Men ibland överträffar verkligheten fantasin och blir en förtjusande sanning med en musikalisk uppdatering av stora mått. The Searchers var det där typiska 60-talsbandet med det där typiska 60-talssoundet och de typiska 60-talshitsen, läs mer om bandet på 60-talet här, men redan från 1967 började både form och material svikta. På 70-talet stod karriären sömngångaraktigt still. Fem singlar på RCA mellan 1971 och 1973 och ett album med nyinspelade versioner av gamla hits och ingenting, absolut ingenting hände. Men bandet fortsatte turnera, om än på Kontinenten och på mindre ställen, och plötsligt var det en amerikansk skivbolagschef som återupptäckte bandet.
   Searchers hade haft samma sättning under hela 70-talet utan att väcka någon uppmärksamhet. Men via Ramones av alla namn, som spelade in och gav ut "Needles and pins" på både singel och album ("Road to ruin") 1979, blev Searchers ett namn som hamnade på skivbolagschefen Seymour Steins bord på skivbolaget Sires kontor. Han undrade om bandet fortfarande existerade och såg kommersiella möjligheter i en comeback. Vem som bestämde att bandet skulle spela in i Rockfield-studion i Wales, mellan april och juli 1979, vet jag inte men det beslutet var genialt.
   Med den studions hustomte Pat Moran som producent hamnade bandet helt rätt i både sound, produktion och låturval. Steins kontrakt med bandet omfattade två album och egentligen är skiva två, "Love's melodies" (1981), mer välkänt helgjuten men när jag bläddrade bland skivorna tyckte jag att Searchers första Sire-samarbete som helhet var mer obekant och jag ville nyfiket återuppleva känslan när skivan slog ned som en smärre bomb hösten 1979.
   Jag kan än idag tänka mig in i den positiva chocken när grammofonnålen studsar ner på vinylskivan och jag några sekunder senare får höra inledningen på "Hearts in her eyes": Som en uppgraderad déjà vu från 60-talet. Det 12-strängade soundet, stämmorna och en guldkantad refräng. Knappast en nostalgisk känsla utan ren och skär powerpop några månader innan 80-talet. Låten uppges i alla media vara specialskriven för Searchers men Will Birch (som skrev låten tillsammans med The Records-kollegan John Wicks) har idag ett annat men ändå något suddigt minne från den tiden:
   "I honestly don't remember the sequence of events, but no, we weren't asked to write for them and I don't think we said 'Let's write for The Searchers.' We wrote it for The Records, but right around the time we demoed it (Dec 78) we heard Sire had signed them and somehow our demo found its way to them, maybe via producer Pat Moran or A&R at Sire, Paul McNally."
   Searchers släppte sin version av "Hearts in her eyes" även på singel samtidigt som albumet, ett drygt halvår innan The Records gav ut originalet.

DET ÄR NATURLIGTVIS SVÅRT FÖR ATT INTE SÄGA omöjligt att följa upp en sådan klockren start på skivan men Mickey Jupps "Switchboard Susan" är naturligtvis ingen oäven fortsättning fast Searchers version är långsammare och mer akustisk än Rockpile-arrangemanget med Nick Lowe, på albumet "Labour of lust". Searchers tempo påminner om Jupps Chrysalis-inspelning som släpptes samma månad som ”Searchers”.
   John David, etablerad Rockfield-musiker (bas) och ett långvarigt samarbete med Dave Edmunds, har skrivit några låtar på "Searchers" som smälter in i poprock-sammanhanget perfekt. John var ju vid den här tidpunkten medlem i Wales-trion Airwaves som gjorde några album fyllda med samma melodiöst poprockiga musik.
   Tre av de fyra Searchers-medlemmarna, Mike Pender, Frank Allan och John McNally (som trots efternamnet inte är släkt med ovannämnda Sire-kille), har också bidragit med några låtar som är bra men kanske lite anonyma i konkurrens med låtskrivare som Tom Petty och Bob Dylan som står bakom skivans två utpräglade ballader. Som dessutom är så unika kompositioner att upphovsmännen själva aldrig officiellt har givit ut låtarna. Pettys "Lost in your eyes" härstammar från en Mudcrutch-demo från tidigt 70-tal och den fanns sedan med i materialet för ett möjligt solo-Petty-album 1975 som dock aldrig blev en realitet. Dylan skrev "Coming from the heart" tillsammans med körsångerskan Helena Springs och den spelades in för "Street-legal"-albumet men valdes, tillsammans med ytterligare två Dylan/Springs-låtar, till slut bort. En enda gång, 31 oktober 1978, har Dylan framfört låten på scen. På Searchers-skivan gör balladerna albumet till en utsökt helhet.
   Så dyker den engelske nästan mytiske bluesgitarristen Noel Brown upp som låtskrivare till "No dancing" som gjord för att passa in på en Dave Edmunds-skiva. Brown har enligt uppgift skrivit 600 låtar men det är bara ett extremt fåtal som är kända. Förutom "No dancing" räknas även ”Readers wives” (Dave Edmunds) och "Rock’n roll heart" (Ian Gomm) till den celebra skaran.
   Kommersiellt var "Searchers" ingen hit fast den musikaliska potentialen tveklöst fanns där. Kanske förstörde det anonyma och opersonliga skivomslaget (se ovan) de möjligheterna för ett år senare, 1980, släpptes skivan igen i England. Med nytt omslag (se vänster) och några låtförändringar. Dylan-låten är borttagen och ersatt med en annan stark cover, John Hiatts "Back to the war". Plus att de har ökat på låtantalet med två låtar hämtade från nästa Searchers-album på Sire, "Silver" och "Love's melody".
   Vilket ger mig möjlighet att berätta om "Love's melodies" (1981) som låtmässigt har många spektakulära låtar, som exempelvis Ducks Deluxes "Love's melody", John Fogertys "Almost Saturday night", Moon Martins "She made a fool of you", Alex Chiltons "September gurls" och ytterligare några utsökta Will Birch-låtar från Kursaal Flyers-repertoaren.

/ Håkan

Vem sjutton är Ted Anderson?

Postad: 2016-11-17 07:52
Kategori: Blogg



GE NÅGON ETT LILLFINGER OCH HAN TAR hela handen eller på engelska: Give him an inch and he'll take a mile. Eller, som i mitt fall, ge mig ett ynkligt frågetecken och jag vill gärna i kunskapens namn presentera fakta. Ingen detalj i, vad vi kallar, pop- och rockbranschen är för liten eller anspråkslös för att inte undersökas med lupp.
   Min text om Pugh Rogefeldts coverskiva "Pugh on the rocks" (1973) diskuterades i en grupp ("Vi som älskar vinylskivor") på Facebook där jag fick en kommentar av Jonas Bergenfalk som trodde att originalet till "Seems like a long time", som Pugh på svenska har döpt till "Långsamma timmar", var gjort av Eric Andersen. Låtens tveklöst mest kända version spelade Rod Stewart in, i januari 1971, till sitt "Every picture tells a story"-album och länge har jag trott att det var första inspelningen av låten.
   Jag visste att låten var skriven av en Ted Anderson, möjligen med det alternativa förnamnet Theodore, så Jonas avslutade diskussionen med frågorna "Theodore? Vem är det?".
   Efter åtskilliga timmars förnyad efterforskning i ämnet har jag nu förstått att den amerikanska duon Brewer & Shipley spelade in låten redan 1970 och gav samma år ut den på albumet "Tarkio", alltså året innan Stewart, och det var på det albumet han först hittade låten.
   Duon gav också ut låten på en singel-b-sida i maj 1971, samma månad som Stewarts uppmärksammade album släpptes. Det var kanske ingen tillfällighet?
   Ted Anderson, som alltså skrev låten, var nära knuten till duon via sitt management och produktionsbolag Good Karma. Även förlaget Talking Beaver hade de gemensamt på den här tiden.
   Ted föddes 1942 som Theodore Grant Anderson och har sedan 60-talet även försökt sig på en blygsam karriär som artist. Han uppträdde så sent som 2013 i ett litet lokalt sammanhang strax utanför Kansas City dit han flyttade från Los Angeles 1969 tillsammans med just Brewer & Shipley.
   Men hans historia börjar tidigare, i mitten på 60-talet, och först som medlem i The Hammer Singers och sedan som låtskrivare. 1966 fick han sin låt "Can't get over you, world" förlagd men jag har inte hittat någon artist som spelat in den. Samma år blev han medlem i The New Society, en grupp som leddes av Randy Sparks från The New Christy Minstrels, som gav ut albumet "The barock sound" (se vänster) med bland annat två låtar av Ted Anderson, "The good times" och "Long live our love".
   1967 blev ett intensivt år för Anderson. Dels var han medlem i The New Society, som gav ut hans låt "I've Been Thinking About You Baby" på singel, och dels fick han chansen att ge ut solosingeln "House on the hill"/"Our snowflake dreams" på Columbia (se höger), två egna låtar.
   Efter några händelserika år blev det lite lugnare på Ted Andersons front och först mot slutet av 60-talet skrev han kontrakt med Buck Owens förlag Blue Book Music. Countryduon The Hagers, tvillingarna Jim och Jon, spelade in hans "Give it time" (singel-b-sida) och "Goin' home to your mother" (singel-a-sida). Två låtar som också finns med på duons album "The Hagers".
   Små framgångar jämfört med Ted Andersons "Seems like a long time", som inleds med textraden "Nighttime is only the other side of daytime", låten som hjälper till att göra Rod Stewarts "Every picture tells a story" till ett mycket starkt album.
   På många sätt har Ted Anderson en intressant karriär bakom sig men har som person hållit sig utanför de stora strålkastarna för jag har inte lyckats fånga något fotografi på honom.

/ Håkan

Det svängde om Suzzie...

Postad: 2016-11-16 07:51
Kategori: 80-talskonserter



SUZZIES ORKESTER SKIVDEBUTERADE REDAN 1984 med albumet "Suzzies Orkester" som året därefter följdes upp med "1000 nätter" utan större uppmärksamhet. Det var först på tredje albumet "Stunder av längtan" skivpubliken vaknade till, en framgång som ledde till en turné som nådde Örebro i januari 1988.
   Det var först på nästa album "Om" (1988) som trion, Suzzie Tapper, sång, Lasse Karlsson, gitarr, och Gunnar Skoglund, keyboards, nådde sina största framgångar. Mest tack vare hitlåten "Dansar i månens sken".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/1 1988.

SUZZIES ORKESTER
Prisma, Örebro 13 januari 1988


Suzzies Orkester gör rockmusik som är framgångsrik i radion och på diverse topplistor. Suzzies Orkester, som för övrigt är ett riktigt misslyckat gruppnamn, lockar därför inga massor till sina spelningar för deras publik och eventuella fans känner inte till att populärmusik kan framföras live.
   Att sedan ge sig ut på turné i januari, årets ökenmånad i krogvärlden, kan tyckas vara både dumdristigt och tanklöst. Inte minst av ett band som ännu håller på att etablera sig inom svensk showbiz.
   Därför var det inte helt överraskande en liten men förhållandevis pigg och alert publik på Prisma i onsdagskväll när Suzzies Orkester nådde Örebro på sin landsomfattande turné.
   Efter två mediokra album fick jag musikaliskt upp ögonen för gruppen i höstas när deras tredje album, "Stunder av längtan", släpptes. På den skivan mixas hits med mer albumorienterade spår av djupare innebörd. Ofta med ett personligt sound som på skiva blir lite väl lättfotat men på scen hade jag mina förhoppningar.
   Suzzies Orkester är egentligen bara tre personer. Rösten Suzzie Tapper och musikerna Lasse Karlsson, gitarr, och Gunnar Skoglund, keyboards.
   På scen och även på skiva krävs det ytterligare musiker som är viktiga när det studiofixerade soundet från skivan ska svänga och leva fritt på konserterna.
   Jag hittade en hel del höjdpunkter i deras helt egna repertoar men det var svårare att live älska Suzzie Tappers röst. Den är stark och uttrycksfull men jag saknade den avgörande personligheten i hennes sätt att sjunga och då jämför jag med landets bästa på området.
   Dock lyckades hela gruppen bättre än väntat att överföra sina starka låtar till scenmiljö och liveatmosfär. Deras lättviktiga pop på gränsen till schlager blev tung och svängig rock på scen.
   Repertoaren dominerades av låtar från det senaste och starkaste albumet och soundet var ett härligt samspel mellan röst, gitarr och keyboards. Men bättre än ett hyfsat resultat nådde inte Suzzies Orkester denna onsdagskväll när publiken svek och inspirationen inte var på topp av förklarliga skäl.

/ Håkan

#25. vhs: Rust never sleeps

Postad: 2016-11-14 07:57
Kategori: vhs_dvd 38-1



NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Rust never sleeps (Warner Music Vision/Reprise/Shakey Pictures, 1979)

KONSERTFILMERNA AVLÖSER VARANDRA PÅ MIN dvd- och vhs-lista. Den kanadensiske ikonen Neil Young förekommer i många olika skepnader fler än en gång på min 37-lista. Young har genom åren visat ha ett nästan lika stort intresse för film som för musik och har figurerat i många olika filmsammanhang. Under sitt alter ego Bernard Shakey har han med sitt produktionsbolag Shakey Pictures genom åren lagt ner mycket energi i många filmer, ofta med sig själv i huvudrollen. "Rust never sleeps" är inte bara ett väldigt bra album, det är också en utmärkt konsertfilm med udda inslag.
   Filmen hade premiär i augusti 1979, en månad innan hade skivan med samma namn släppts och senare på hösten kom liveskivan "Live rust" med i stort sett samma material. Men inspelningarna och turnén, allt som låg till grund för film och skivor, utspelade sig under 1978. Hela det här stora projektet inleddes med albumet "Rust never sleeps" som till största delen faktiskt var liveinspelat men publikreaktionerna var till största delen bortredigerade. De tre inledande låtarna "My My, Hey Hey (Out of the Blue)", "Thrasher" och "Ride My Llama" spelades in på en solokonsert i maj 1978 medan resten spelades in under höstens turné tillsammans med Crazy Horse.
   Filmkonserten gjordes på mäktiga Cow Palace i Daly City strax utanför San Francisco 22 oktober 1978. Ett legendariskt spelställe där för övrigt Beatles inledde sin USA-turné 1964.
   Konserterna under 1978 innehöll, helt i linje med Neil Youngs ofta överraskande grepp i konsertsammanhang, väldigt mycket nytt och outgivet material. Låtar som höll en genomgående hög kvalitetsnivå med toppar, "Thrasher" och "Powderfinger", som skulle utvecklas till framtida Neil Young-klassiker. För att inte nämna många av de legendariskt starka textraderna i "My my, hey hey (out of the blue)".
   När Neil (Bernard Shakey) bestämde sig för att göra en film av den här delvis spektakulära konserten visste han att materialet var starkt men ville också göra en blandning av konventionell rockkonsert och surrealistisk teaterföreställning där artisten framstår som liten i den stora världen. Illustrerat med groteskt stora förstärkare och ett jättelikt mikrofonstativ. Tillsammans med scenarbetare utklädda till Star Wars-liknande figurer, så kallad roadeyes, blir det stundtals en absurd känsla mellan låtarna.

FILMEN/KONSERTEN INLEDS MED STOR AKTIVITET på scenen medan Jimi Hendrixs klassiska version av "Star spangled banner", från Woodstock-festivalen, spelas i högtalarna som sedan övergår i "A day in the life". Istället för det magnifika slutackordet får vi se Young vakna till ovanpå en av de överdimensionerade förstärkarna. Han greppar sin 12-strängade akustiska gitarr, sätter på sig munspelsstället och sjunger "Sugar mountain" (singel-b-sida från 1968), "I am a child" (en lika gammal Buffalo Springfield-låt) och "Comes a time" (titellåt från ett tämligen lågmält album som överraskande släpps mitt under 1978-turnén). Utan att säga ett ord mellan låtarna klättrar han ned till scengolvet, sätter sig bakom pianot med ryggen mot publiken och spelar en klockren "After the goldrush".
   Neil säger några spontana ord innan "Thrasher", den nya mäktiga akustiska sololåten, och byter sedan till 6-strängat innan "My my, hey hey (out of the blue" och jag tänker hur musikaliskt häftigt och gränslöst spännande det måste ha varit att få uppleva det här då. Och jag hör flera gånger hur publiken nästan hämtar andan när Neil klämmer ur sig historiska textrader som "It's better to burn out than to fade away" eller "The king is gone but not forgotten/This is the story of Johnny Rotten".
   Han avslutar den sistnämnda låten a cappella innan han bäddar ner sig på scenen. Efter 25 minuters konsert blir han utburen av de spökliknande personerna med lysande ögon som sedan riggar om scenen till ljudet av autentiska publikförmaningar från Woodstock-festivalen drygt nio år tidigare.
   Bara fem minuter senare (måste väl ha varit klippt?) står Neil och rockmusikerna i Crazy Horse på scen och levererar bombmattor till sound och fantastisk rockmusik på bara fyra man. Det finns viktiga skäl att namnge Neil Youngs kompmusiker: Billy Talbot, bas, Ralph Molina, trummor, och Frank "Poncho" Sampedro, gitarr och keyboards. Alla sjunger utmärkt och det typiska Crazy Horse-soundet ekar när Sampedro och Talbot går fram och delar scenens enda sångmikrofon med Neil.
   Konsertens andra avdelning är inte uteslutande rockmusikaliskt högljudd ty mellan elektriska utbrotten "Welfaremothers" och "Sedan delivery" kommer akustiska mjuka nummer som "The needle and the damage done" och "Lotta love". Innan slutet av konserten blir en oslagbar kavalkad av historiska låtar, några år gamla klassiker och den helt nya men redan legendariska finallåten "Hey hey, my my (Into the black)" nu i en betydligt stökigare version.
   En underbar upplaga av Neil och Crazy Horse toppar sin karriär här. Med en osviklig ambition att ställa alla förväntningar på sin spets, när de blandar nya och antika låtar med samma effektiva finess. När eftertexten rullar hörs Chuck Berry-låten "School days" innan konsertfilmen lite överraskande avslutas med "Tonight's the night". Från en konsert där låtar som "Already one" och "Come On Baby Let's Go Downtown" aldrig fick plats i filmen eller på "Live rust"-dubbelalbumet.

/ Håkan

Leon Russell (1942-2016)

Postad: 2016-11-13 22:33
Kategori: Minns

Precis i slutet på 60-talet lärde jag mig namnet LEON RUSSELL, notera hans unika låtskrivarkvalitéer och hans karaktäristiska hårsvall. Det var i samband med samarbetet med engelsmannen Joe Cocker som Russell officiellt tog plats i den översta eliten av rockmusiker. Långt senare förstod jag att hans karriär i den amerikanska musikhistorien hade inletts mycket tidigare.
   Redan på 50-talet spelade han i samma grupp som J J Cale, The Starlighters. Under hela sin karriär var han känd som pianist men när han i slutet på 50-talet etablerade sig som studiomusiker spelade han även gitarr och var sedan med i studiomusikermaffian The Wrecking Crew som jobbade mycket med Phil Spector och spelade på otroligt många skivor under 60-talet.
   Samtidigt var han en framstående arrangör och jobbade bland annat med Del Shannon, Crickets, Brian Hyland, Glen Campbell, den nyligen avlidne Bobby Vee och framförallt Gary Lewis & the Playboys. Åt Lewis och hans band skrev han dessutom många pophits, bland annat "Everybody loves a clown", "She's just my style" och "(You don't have to) Paint me a picture".
   Från pop- till rockbranschen var steget sedan inte långt. Han började spela i Delaney & Bonnies band och fick kontakt med både George Harrison och Eric Clapton. Tillsammans med den mycket framgångsrike engelske skivproducenten Denny Cordell startade han skivbolaget Shelter i USA. Tillsammans med Cordell började han producera Joe Cocker och skrev "Delta lady" och "Hello, little friend" till honom.
   Under ett händelserikt 1970 solodebuterade Russell på allvar med albumet "Leon Russell" där både Harrison, Clapton och Mick Jagger medverkade och han var sedan musikalisk ledare för det turnerande sällskapet, med främst amerikanska musiker och sångerskor, Mad Dogs & Englishmen, med Cocker som sångare.
   Året efter blev inte mindre intensivt när han producerade en Bob Dylan-singel, "Watching the river flow" och medverkade på Harrisons liveprojekt "Concert for Bangla Desh". Som skivbolagschef ägnade han mycket tid åt att producera skivbolagets artister och jag tappade lite kontakt med Russell därefter. Visserligen köpte jag albumet "Carney" (1972) utan att direkt hitta några favoriter och när han från 1973 dels tog upp sin countrykarriär under namnet Hank Wilson och dels började göra skivor med sin fru Mary försvann han helt från min radar i flera decennier för att överraskande dyka upp 2010.
   Duettskivan "The union" tillsammans med Elton John var en härlig T-Bone Burnett-producerad comeback som med lätthet hamnade på min årsbästalista det året.
   Leon Russell avled i sömnen idag 13 november 2016.

/ Håkan

Sammanbiten och målmedveten Richard

Postad: 2016-11-13 20:43
Kategori: Live-recensioner

Foto: Håkan Pettersson Richard Lindgren hyllar Leonard Cohen på konsertens första låt.



Foto: Carina Österling

RICHARD LINDGREN BAND
Folk & Rock, Malmö, 12 november 2016
Konsertlängd: 21:08-23:41 inkl paus.
Min plats: Till höger ca 3 m från scenen.


Som artist finns det alltid en ny spännande nivå att sträva efter. På Richard Lindgrens konsert på Folk & Rock i det centrala Malmö på lördagskvällen uppenbart att han nu tagit ett steg upp. Efter sitt kanske mest gedigna album, "Malmostoso", har vi alla fans av Richards låtskrivande, sjungande och uppträdande en viss förhoppning att hans musik ska nå ut till övriga Sverige. I den positiva glaskulan ser jag Richard och hans band turnera runt hela landet med sin generösa och sammanbitna show som nu visade upp både energi, ett suveränt driv och lagom tajt sound som blev en språngbräda för de nya låtarna och gav uppenbart nytt liv åt de lite äldre låtarna.
   Musikaliskt har Richard och hans musik med den nya skivan tagit en ny väg med elektrisk attack och ett rivigare sound fylld av självförtroende. På skivan, inspelad på italiensk mark, var det genomgående italienska musiker som injicerade energin men på hemmaplan, bokstavligen i sitt kära Malmö, var det en mycket sammansvetsad kvintett som backade upp, fyllde ut med önskvärd tydlighet och vässade till soundet ytterligare.
   Jag har aldrig tidigare upplevt en mer sammanbiten och målmedveten Richard på scen. Med ett starkt album i ryggen, kanske hans allra bästa, var det en ynnest att få uppleva många av de nya låtarna live. Och med sitt band, för mig både nya och gamla ansikten, fick jag känslan av att konserten passerade förbi på väldigt säkra ben. Trummisen och den levande legenden Håkan Nyberg gav arrangemangen en kraftfull ryggrad, basisten Kalle Johansson insats bredvid var trygg och pianisten Nils Bondesson dekorerade fint med sina tangenter. Och de rutinerade Lindgren-musikerna, Janne Adolfsson, mandolin, och Jon Eriksson, gitarrer, bjöd på många höjdpunkter med sina stränginstrument.
   Den så kallade releasekonserten var ju inte enbart ett evenemang att marknadsföra ett nytt album utan där fanns åtskilliga tillfälligheter till eftertanke och vemod. Exempelvis inledde Richard konserten ensam vid pianot och framförde sin version av Leonard Cohens "Famous blue raincoat" med anledning av Cohens bortgång. Låten tillägnades även den alldeles nyss avlidne Malmöprofilen Jacques Werup. Även vid starten av den andra avdelningen satt Richard vid pianot och gav den klassiskt utformade balladen "Drunk on arrival" ny värdighet.
   Förutom Cohen-hyllningen innehöll första avdelningen enbart nya låtar från nya skivan plus den ännu ej inspelade "Crazy about you", där för övrigt Jon Eriksson gjorde ett makalöst slidesolo, fast den var aktuell för flera år sedan i samband med inspelningen av "Driftwood"-albumet. I den avdelningen blandades några mer dämpade nummer med full satsning i rena rocklåtar som "Dunce's cap", "Ragazzon blues" och "Trouble in the garden".
   Mitt i de högintensiva sekvenserna klämde Richard in den melodiöst ljuvliga "Merrion Row", en låt som direkt avslöjar hans klassiska skolade låtskrivande. En konst som jag ännu en gång vill jämföra med låtskrivarlegenden Jimmy Webb.
   Andra avdelningen blev mer splittrad, inte fullt lika homogen men ändå underbar på så många olika nivåer och med några rejäla överraskningar som höjdpunkter. "Sundown on a lemon tree" har jag aldrig hört lika rå, naken och rockig och på ännu en ny låt, "Drunk tank boogie", blev det ren och skär Jerry Lee Lewis-rock med hjälp av Nils Bondessons piano.
   Efter ett fett mandolin-intro på "Sunday tea blues" utvecklades låten till en musikalisk duell mellan Janne och Jon. På konsertens första överraskning, utanför den officiella setlistan, klev örebroaren och Richard-kompanjonen Olle Unenge upp på scenen med gitarr och tillsammans med Richard, Nils och Jon framförde de Mississippi John Hurts "Make me a pallet on the floor" medan bandet i övrigt kom in på scenen.
   En än större överraskning bjöd den italienske Richard-kamraten Filippo Milani på när han med yviga gester och dans med en tjej i publiken sjöng "Five pints and a wink from Gwendolyn". På italienska! Den sällan framförda "How long" tillhörde också kvällens oväntade inslag. Den var tillägnad alla långväga människor i publiken i allmänhet och min fru Carina i synnerhet. Versionen på scen höll sig visserligen "bara" runt nio minuter (på skiva 10:47...) men med hjälp av det uppgraderade arrangemanget kändes den fräsch och ny. Samma intryck gjorde för övrigt två andra låtar ur Richards gamla fina repertoar, "Grand hotel" och "Back to Brno".
   Med lika stor förvåning som lördagskvällens konsert inleddes med Magnus Ödmarks recitation av sin säregna korta dikt "Köln", från hans bok "Begravningen av ett badkar", avslutades kvällen med den helt spontana duetten mellan Richard och hans gamle kamrat Andi Almqvist i "Mezcal Mae", orepeterad och djupt charmig final på en lång och härlig konsert.
   Längst ner ser ni bild på den officiellt planerade låtlistan som Richard Lindgren efter önskemål från bandet nästan höll sig strikt till. Idolen Leonard Cohens plötsliga dödsfall krävde naturligtvis en hyllning och ett litet samarbete med vännen från Örebro, Olle Unenge, krävde ju också en liten tribut.


Köln (recitation av Magnus Ödmark)
Bluesy Moss
Let's go to Como, baby
Crazy about you
Dunce's cap
Lonesome Giacomo
Ragazzon blues
Merrion Row
Evil love
Trouble in the garden

Paus

Drunk on arrival
Make me a pallet on the floor (med Olle Unenge)
Sundown on a lemontree
Five pints and a wink from Gwendolyn (med Filippo Milani)
Drunk tank boogie
Grand Hotel
Sunday tea blues
How long
Back to Brno

Extralåt
Mezcal Mae (med Andi Almqvist)



/ Håkan

Från Camden Town till Chalk Farm

Postad: 2016-11-11 19:25
Kategori: Blogg





JAG HAR I NÅGON GAMMAL KRÖNIKA BERÄTTAT hur jag en varm sommardag fullständigt fascinerades av Londons kanske mest trafikintensiva korsning där Oxford Street möter både Tottenham Court Road och Charing Cross. En korsning som under de senaste fem-sju-åtta åren varit en stor och gigantisk byggarbetsplats och långt ifrån något trevligt ställe att besöka. Nej, nu vill jag nog hellre återknyta kontakten med en annan intensiv gatukorsning i Camden Town i norra London. Ni ser bilden ovan, med Jazz Cafe i bakgrunden, där Camden High Street sträcker sig från vänster/söder till höger/norr. Från fotografens håll kommer både Camden Road och Kentish Town Road, rakt framifrån kommer The Parkway (Jazz Cafe skymtar där borta) och strax bakom huset till vänster sticker Greenland Road fram till samma korsning.
   En magnifik trafikplats med andra ord och är det första som möter en när man kommer upp från tunnelbanan. Bilden och ljudet av det kaoset har funnits i mitt huvud sedan 80-talet då Camden Town i norra London blev mitt favoritområde, en oas, en musikalisk tummelplats och en levande stadsbild på både ont och gott (desperata uteliggare blandades med turister).
   Det var konserterna som gjorde att jag ständigt återvände. Älskade att ta tunnelbanan (ofta från Bayswater) in till Tottenham Court Road, byta till Northern Line och förväntansfull gå av vid Camden Town-stationen och via den långa, långa rulltrappan plötsligt befinna mig överjord och sedan rikta in stegen mot någon av kvällens konsertlokaler.
   I torsdags gjorde jag ett romantiskt återbesök i stadsdelen som jag under senare år har tappat lite kontakt med och besökt högst sporadiskt. Och då i första hand inte för konsertbesök utan allmänt promenerande, öldrickande, shoppande, Camden Lock-besök, lunchande, turistminglande, fikande, kanske ta kanalbåten till Little Italy eller helt enkelt vandra längs kanalen från Camden fram till Baker Street och plötsligt befinna sig i en helt annan stadsdel.
   Med hjälp av Ann Scanlons synnerligen suveräna guidebok "The Rock'n'Roll Guide to Camden" (Tristia, 1997) passerade jag på en promenad mellan tunnelbanestationerna Camden Town och Chalk Farm några gamla vattenhål i det Camden som en gång var så otroligt tilldragande.
   När jag klev ur tunnelbanestationen Camden Town i entrén (översta bilden ovan) mot Kentish Town Road ville stegen gärna styra mig till vänster där Rock On, en av Londons mest beryktade skivaffärer, en gång låg. Affären var inte stor men innehöll på sin tid fantastiskt fina vinylskivor. Och ibland stod det celebert folk bakom disken. Som den där januaridagen 1985 när Philip Chevron, senare Pogues-medlem, stod där bakom disken och sålde skivor. Bara några dagar innan hade jag sett honom hoppa in på konserten med The Men They Couldn’t Hang på Dublin Castle, bara några kvarter därifrån i Camden, och hjälpte till att sjunga ”Green fields of France”.
   Minnet är idag större än verkligheten ty affären närmast tunnelbanestationen är idag det opersonliga Supersave (se vänster) som säljer mat, vin, tidningar och magasin. Mitt emot ligger den grandiosa men den kanske lite väl stora turistmagneten The World's End-puben som inte fanns där på 80-talet. Till min förvåning ser jag att The Underworld (se nedan) finns kvar till höger bakom byggnadsställningar nere i källaren. En klubb som etablerades 1990, några år efter min intensiva Camden-period, och var (och är fortfarande) ett hem för diggare av indiepop som varken förr eller senare har varit min kopp té.

RAKT ÖVER KORSNINGEN OVANFÖR LIGGER ALLTSÅ The Parkway som sträcker sig fram till Regents Park men där jag framförallt ofta hängde på den traditionella musikpuben Dublin Castle där Madness fick sitt stora genombrott i slutet på 70-talet, några år innan jag hade upptäckt Camden.
   Om mina noteringar och minnen stämmer klev jag första gången in på Dublin Castle i januari 1983 för att mötas av beskedet att kvällens konsert med Mickey Jupp 1983 var slutsåld. Har berättat om den incidenten här (där jag också gör en liten Camden-vandring i ord)men jag skulle återkomma till den puben ett antal gånger.
   När jag exempelvis hade nöjet att få uppleva Balham Alligators (med Geraint Watkins på dragspel), se Rolling Stones-pianisten Ian Stewart spela jazz med sin egen grupp, The Men They Couldn't Hang, Dominators och Los Pistoleros.
   Det är goda gamla minnen men den här gången gick jag Camden High Street norrut istället och passerade den gamla konserthallen Electric Ballroom som fortfarande existerar som levande musiklokal. Öppnade redan 1978 och är tveklöst en legendarisk plats där stora namn som Iggy Pop, Clash, U2 och Smiths en gång spelade. Men idag spelar stora namn i större lokaler. Den nya spejsiga logotypen (se ovan) skvallrar om en modern inriktning att stället numera frekventeras av namn av mindre dignitet och jag ser i programmet att det under de närmaste dagarna förutom klubbkvällar bjuds på både rock, hardcorepunk, hiphop och finsk glammetal(!).
   Jag går vidare mot Camden Lock och precis som Rock On-affären har slagit igen (1996) finns inte heller Vinyl Experience (nu tatueringsstudio), Rhythm Records och begagnade-affären Records & Video Exchange finns kvar i området.
   Men förändringens vind har blåst på många håll i Camden. Redan innan vi kommer fram till bron över Regent's Canal höjer sig den ståtliga byggnaden Dingwalls på andra sidan. Numera utan de jättelika bokstäverna i namnet längs långsidan och inte heller där har den musikaliska utvecklingen varit nådig jämfört med förr. Enligt deras hemsida satsar en totalt ombyggd lokal numera på restaurang, dj-parties och allmänt modern musik.
   Annat var det förr när jag en kväll fick uppleva Bill Hurleys band The Enforcers som förband till The Fabulous Thunderbirds, en annan kväll räckte det med The Men They Couldn't Hang som förband och den näst intill magiska kvällen när ett tillfälligt återförenat Ducks Deluxe delade scen med The Pirates.
   Efter lite kryssande både ute och inne bland stånden på Camden Lock-marknaden letade vi oss ut på Chalk Farm Road som genomfartsgatan genom Camden bytt namn till längre norrut. På sträckan mellan kanalen och Chalk Farm-stationen fanns förr ett antal kända tillhåll för områdets artister och på min väg upptäcker jag egentligen bara två välkända namn, The Monarch och The Marathon.
   I början på 90-talet uppträdde band på The Monarch utan att det fanns en scen men idag verkar stället växla mellan levande musik med mindre kända namn och klubbkvällar. Att till slut hitta The Marathon (se nedan), där delar av The Pogues hängde på 80-talet, var en ren och skär besvikelse ty bakom namnet idag på samma adress finns en totalt opersonlig hamburger/kebab/fish&chips-restaurang.
   Ett annat legendariskt ställe mellan Monarch och Marathon, i hörnet till Belmont Street, fanns en gång den irländska puben The Engine Room. Där var Shane MacGowan stammis och det var också ett populärt tillhåll under 90-talets britpop-peak. Idag är där byggnadsställningar med kanske ännu ett namnbyte på gång i en lokal som haft många olika namn: The Belmont, Bartok, Joe's Bar och nu senast The Load of Hay Tavern.
   Målet för Camden-vandringen var Chalk Farm-stationen som är "känd" från omslaget till Madness andra Stiff-album 1980, "Absolutely" där bandet poserar framför entrén. Madness, som har återförenats ännu en gång med sex originalmedlemmar, är faktiskt aktuella med det helt nyinspelade albumet "Can't touch us now".

/ Håkan

Leonard Cohen (1934-2016)

Postad: 2016-11-11 09:54
Kategori: Minns

Ännu en ikon har avlidit och det finns återigen anledning att tänka tillbaka och minnas. I det här fallet om LEONARD COHENS liv och musikaliska insatser fast han ibland var mer uppskattad som poet än sångare. Jag ägde ett exemplar av boken "Beautiful losers" innan någon av hans skivor.
   Han tillhörde en annan generation än mina idoler på 60-talet , han var ju herre Gud ett år äldre än Elvis Presley, och bara ett år yngre än min mamma. Det påverkade naturligtvis mitt inledande omdöme om hans musik och skivor. Den extremt lågmälda och lite dystra tonen i arrangemangen på Cohens första skivor hade svårt att nå ett 15-årigt pophjärta på Norrbygatan i Örebro, den poetiska höga nivån sköt nog också över mitt huvud. Då.
   1967, när Cohen släppte sin första skiva, och 1968 hade mina favoriter namn som Procol Harum, The Move , "Sgt Pepper", Kinks, Small Faces och när det gällde singer/songwriters var nog Tim Hardin och Donovan mer populära hos mig.
   Men att Cohens låtar redan från start hade historiska förtecken förstod jag rätt snart, exempelvis föredrog jag "Hey, that's no way to say goodbye" före både "So long, Marianne" och "Suzanne" på första albumet, men fortfarande låg nog hans odödliga sånger bättre i andra sångares munnar.
   Jag har fram till idag nämnt Leonard Cohens namn 28 gånger på Håkans Pop och det har i väldigt många fall handlat om covers på hans låtar. Ibland har jag skrivit om hela projekt koncentrerade kring Cohen-låtar, tributeskivor som "Tower of song" och den svenska "Cohen - the Scandinavian report", och givetvis Jennifer Warnes lysande "Famous blue raincoat" med enbart Cohen-låtar. Hennes premiärinspelning av "First we take Manhattan" tillhör musikhistorien.
   Helt lösryckt ur sammanhanget måste jag också hylla Jeff Buckleys version av Cohens "Hallelujah".
   Bland skivor med Cohen själv är jag omåttligt, och kanske lite udda, förtjust i "Death of a ladies man", hans spektakulära samarbete med Phil Spector som ofta hatas i fanatiska Cohen-kretsar. Låtmaterialet kanske inte tillhör Cohens milstolpar men arrangemang och produktion lyfter både sång och text.
   Drygt tio år senare kom min nästa Cohen-favorit, "I'm your man" (1988), som också genomsyrades av ett nytänkande med arrangemangen som i hög grad var elektroniska. Kulturkrocken mellan det finstämda lite monotona och de syntdominerade arrangemangen var spännande. Här gjorde han för övrigt sin första egna version av mästerverket "First we take Manhattan".
   När Leonard Cohens liv nu är slut kommer vi inte att få något svar på frågan om han någonsin lyssnade på Richard Lindgren, Skånes svar på Cohen och Bob Dylan. Till historien hör nämligen att när Richard, som har flera Cohen-låtar i sin liverepertoar, besökte ön Hydra i Grekland för några år sedan slängde han in sin samlingstrippel "Memento" (där han för övrigt gör "Famous blue raincoat") i trädgården till huset där Cohen har ägt ett boende i många år.
   Leonard Cohen avled i måndags 7 november 2016.

/ Håkan

I min skivhylla: Mike Harrison

Postad: 2016-11-11 07:58
Kategori: I min skivhylla



MIKE HARRISON: Mike Harrison (Island ILPS 9170)

Release:
Oktober 1971
Placering i skivhyllan: Hylla 5: Mellan Jerry Harrisons "Casual gods" (1988) och Debbie Harrys "Rockbird" (1986).

RENT SPONTANT OGILLAR JAG ALBUM SOM SAKNAR titel men jag har nu två veckor i rad lyckats plocka ut skivor i skivhyllan där artisterna inte ens ansträngt sig för att ge skivan en titel. Som Beatles-fantast ska jag kanske inte vara så upprörd för den gruppens bästa skiva, enligt mig, saknade också titel och hade inte ens någon illustration på det vita omslaget... Nåväl, när jag lite planlöst bläddrar bland vinylskivorna på hylla 5, som inleds med Go-Go's och slutar med David Johansen, fastnar jag vid Mike Harrison-skivan utan att jag riktigt vet varför. Har inget direkt minne av skivan, förmodligen inköpt billigt flera år efter release, men jag känner till Harrisons historia och blir på ett ögonblick nyfiken för att han en gång i tiden var sångare i Spooky Toothh där jag över allt annat högaktade Gary Wrights närvaro.
   När jag gräver i Mike Harrisons historia hamnar jag så långt tillbaka i tiden som 1960 och Carlisle-gruppen The Ramrods (ej att förväxlas med Kinks tidiga gruppnamn) där han sjöng och spelade kompgitarr. Efter flera medlemsändringar bytte bandet namn 1964 till The V.I.P.'s och skivdebuterade med singeln "Don't keep shouting at me". Efter en kort period som The Vipps (!) lyckades bandet få kontrakt med skivbolaget Island och kanske var det Harrisons röst, som ibland jämfördes med Steve Winwood, som var dragplåstret hos ett bolag som hade intressen i Spencer Davis Group.
   Flower power-året 1967 bytte kvartetten namn till Art men det var först när det genuint engelska bandet förenades med ytterligare en sångare, New Jersey-killen Gary Wright, det började hända saker. Efter ytterligare ett namnbyte, till Spooky Tooth, och med den blivande heta producenten Jimmy Miller i släptåg skapade gruppen uppmärksamhet utan en enda hitlåt.
   Kanske var det bristen på kommersiella framgångar som gjorde att gruppen började experimentera, ett minst våghalsigt samarbete med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry, som fick Gary Wright att lämna gruppen som slutligen splittrades hösten 1970. Wright inledde en solokarriär och det fick Harrison att göra samma sak och det resulterade i skivan som jag bläddrade fram i min skivhylla.
   Inför solokarriären gick Mike Harrison tillbaka till sina rötter i Carlisle där han slog sig samman med gruppen Junkyard Angel där han faktiskt återförenades med gamle V.I.P.'s-medlemmen och gitarristen Frank Kenyon. På albumet, som Harrison själv har producerat, står musikerna inte bara för kompet utan har också haft stor del i det kreativa arbetet som låtskrivare. Av skivans åtta låtar har Harrison bara varit delaktig i skrivandet på tre medan två låtar är covers, Cat Stevens "Hard headed woman" och Spooky Tooth-kollegan Luther Grosvenors "Here comes the queen".
   "Mike Harrison" är i mina öron inget bortglömt mästerverk utan snarare ett väldigt ordinärt rockalbum för sin tid. Harrison har visserligen en stark och kraftfull röst men att jämföra hans stämma, som många gjorde på den tiden, med Joe Cocker eller Steve Winwood är en stor överdrift. Och låtarna når inte heller någon hög anmärkningsvärt personlig nivå vilket kan förklara mitt tomma minne kring den här skivan.

/ Håkan

Utställning om nästan allt på 60-talet

Postad: 2016-11-10 12:54
Kategori: Blogg



YOU SAY YOU WANT A REVOLUTION?
Victoria & Albert Museum, London


JOHN LENNONS KONTROVERSIELLA LÅT "REVOLUTION", en singel-b-sida med The Beatles inspelad i juli 1968, har fått ny aktualitet. Dess första textrad "You say you want a revolution?" har givit namn åt en hel utställning på Victoria & Albert Museum i London. Utställningen, som öppnade 10 september och pågår till 26 februari, har underrubriken "Rebels and Records 1966-1970" och omfattar en rad olika ämnen som har årtalen mer gemensamt än just det politiskt musikaliska budskapet.
   Utanför den stora entrén till museet på Cromwell Road ligger en affisch lite spontant slängd över ett provisoriskt staket (se ovan) men utställningen är större, viktigare och mer populär än så. Det finns stora mer officiella affischer längs ytterväggarna på ett museum där många utställningar pågår samtidigt. Utställningar med historiskt musikaliska kopplingar har genom åren dragit mycket folk.
   Exempelvis slog utställningen om David Bowies liv och karriär, som hade premiär 2013 och nu turnerar världen runt, publikrekord med 312 000 besökare. Och "Revolution"-utställningen har haft en hög besöksfrekvent sedan den öppnade 10 september. Det var med andra ord inte så överraskande trångt när vi förra torsdagen besökte utställningen.
   Utställningen vill inte officiellt ta ordet nostalgi, detta melankoliskt misshandlade uttryck, i sin mun men visst handlar utställningen till stor del om att minnas tillbaka och att till viss mån återvända till en tid som vi många gånger har glömt bort.
   Nu är utställningen inte bara riktad till besökare runt 60-årsåldern som en gång har upplevt det här. Det blir också en historisk berättelse om hur det en gång var som kan underhålla såväl gammal som ung. Här finns viktig historia för alla att upptäcka.
   På en utställning som fysiskt visar upp en mängd mer eller mindre obskyra skivomslag, utdrag ur filmer, braskande ofta radikala tidningsrubriker, tidstypiska psykedeliskt inspirerade affischer, sätter fokus på den liberala drogkulturen på 60-talet, flower power, p-piller (som endast var tillgängliga för gifta kvinnor på 60-talet), modet och kläderna i popkulturen, undergroundkulturen (tidningen Oz bland annat), Black Power, den allt större uppmärksamheten kring fotograferande ("Blow up"), uniformerna från "Sgt Pepper", morden på Martin Luther King och Robert Kennedy och kvinnans fri- och rättigheter (innan 1973 kunde brittiska kvinnor inte skaffa kontokort...) i en tid när både abort och homosexualitet var förbjudet.
   Utställningen hyllar förändringar ("celebration of the changes") och visar att framtidstron och optimismen var stor på 60-talet när den stora baby-boomen bara låg några år bort. Drogutvecklingen var inte lika positiv. Den tidens entusiastiska men ibland också naiva experiment med droger skulle rädda världen där ungdomskulturen bara växte världen över.
   Många ämnen, många vinklar och ett överflöd av visuella föremål. Det var som att vandra genom en gigantisk retrobutik, eller ett mini-Madame Tussauds, utan att kunna köpa något. Men det beroendet kunde man kompensera efteråt... Inte kunde man heller diskutera eller samtala med sitt sällskap för vid ingången blev man försedd med lurar och ett ljudsystem som på elektronisk väg kopplades till var man befann sig på utställningen. Tidstypisk musik, Animals, Beach Boys, Rolling Stones, The Who (givetvis "My generation") och Creedence bland mycket annat, strömmade nästan avbrutet in i öronen och underströk känslan i upplevelsen men omöjliggjorde alltså samtal med varandra.
   Det blev nästan komiskt när jag mot slutet av utställningen befann mig i det stora rummet med Keith Moons autentiska trumset på scenen, där "Woodstock"-filmen slungade ut hög musik rakt ut i luften på stora filmskärmar, innan jag fick av mig lurarna och kunde höra allt "live" med bland annat Jimi Hendrix, Janis Joplin och Country Joe & the Fish. Någonstans på utställningen (fotografering förbjuden) såg jag också en brevväxling med John Lennon som var redo att uppträda på den numera legendariska festivalen, med eller utan Beatles, men arrangörerna och/eller Lennon slarvade bort den möjligheten.
   På en timme vandrade vi, inte speciellt noggrant, igenom den stora utställningen som kanske greppar tidsepoken lite för brett och splittrat för att bli riktigt engagerande. Men det är ändå många intressanta minuter som bör rekommenderas. Köp biljett i förväg bara.

/ Håkan

"Historien ligger framför oss"

Postad: 2016-11-10 07:46
Kategori: Skiv-recensioner



AFR BAND
Historien ligger framför oss
(F-Records)


Världen är full av överarbetade skivproduktioner. Otaliga skivinspelningar med alltför obegränsad studiotid och budget utan tak har ofta resulterat i en uppenbar kapsejsad kreativitet. Nu tillhör inte Anders F Rönnblom, som är personen med band som ligger bakom det förkortade gruppnamnet ovan, kategorin av artister som brukar hamna i den överproducerade fällan. Nej, för Anders F är det ju musik och framförallt text som spelat huvudrollen på hans skivor genom åren.
   Det är med stor förväntan jag tar emot det personliga brevet (se höger) med den numrerade (185/1000) vinyl-12:an som innehåller fem nyskrivna låtar av vilka fyra är inspelade live i den legendariska Atlantis-studion i Stockholm. Hela projektet är en födelsedagspresent från Anders F:s fans, ett trettiotal så kallade F-Heads, som också agerade publik under en inspelningsdag i maj i år.
   Fem låtar må vara i kortaste laget, kanske ni tycker, men det är ett genomgående omsorgsfullt material som Anders F släpper på den här skivan där varje skivsida innehåller drygt 20 minuter sång och musik. "Historien ligger framför oss" bör betraktas som ett album, fulländat dessutom.
   Det låg som sagt en stor dos förväntan i luften hos mig innan jag sänkte skivspelarens nål i det första spåret på skivan. Dels har Anders F och hans band varit fantastiskt tajta på de senaste årens konserter och dels ger det underbart vackert designade skivomslaget otroligt positiva vibrationer redan på förhand.
   På en av den korta sommarens varmaste dagar, 24 maj, bjöd Anders F och bandet på fyra välskrivna, snyggt arrangerade och sedvanligt starka låtar med ett bedårande resultatet som följd. Som inte bara var personligt, inte bara var helt naturligt och inte bara mycket imponerande utan blev även en perfekt balansgång mellan spontan livekänsla och en exakt repeterad repertoar.
   Jag är ingen stor vän av Anders F:s flödande poesi där ord ibland staplas på varandra och berättelsen blir en lång verbal kamp mot melodin. Men även på det låtmässiga området tycker jag han den här gången har hittat den perfekta balansgången. Här tänjs låtarna ut generöst och det ger plats åt många delikata detaljer som Peter R Erikssons elektriska gitarr, soulingredienserna i körtjejerna Jenny Roos och Madeleine Widelands röster eller gästmusikanterna Jesper Lindbergs och Pelle Anderssons fina insatser på banjo/pedalsteel respektive keyboards.
   Skivans mest magnifika spår är den nästan 14 minuter långa "Lovene" (en ort i Västergötland) där skönhet, ovannämnda ordflöde och en suggestiv känsla samsas för att bygga upp låten till något extremt storslaget med dessutom en catchy refräng mot slutet.
   Titellåten "Historien" och "Jupitertid" kommer inte långt efter när det gäller både melodiös styrka och suggestiv skönhet. "Down on Freak Street" och "Practical joke" (enda spåret på skivan som inte är inspelat live) är några mer handfasta låtar där Anders F nästan rappar sig fram genom texterna.
   Den sista låten är en lägeskommentar om klimatet i Sverige just nu och har inspirerats av Allen Ginsburg-citatet "America I've given you all and now I'm nothing. Are you being sinister or is this some form of practical joke?". Jag läser det medan jag igår kväll skrev den här recensionen och samtidigt hör jag personer på tv:n i bakgrunden försöka hitta förklaringar till gårdagens minst sagt katastrofala nyhet. Vilket scary sammanträffande!

/ Håkan

Gav en blixtrande final

Postad: 2016-11-09 07:50
Kategori: 80-talskonserter



Bilder: Anders Erkman

NÄR HOBBYPROJEKTET ROXETTE OVÄNTAT OCH OPLANERAT FICK EN HIT sommaren 1986 var Marie Fredriksson bestämd med att fortsätta sin alltmer framgångsrika solokarriär där hon sjöng på svenska. Efter tre soloalbum, "Het vind" (1984), "Den sjunde vågen" (1986) och den helt aktuella "Efter stormen", var Marie med en stegrande popularitet en etablerad soloartist.
   Efter sommarens första Roxette-turné satsade hon allt på sin solokarriär och höstens turné var verkligen en kommersiell succé. En turné som startade i Göteborg 30 oktober och avslutades i Norrköping 19 december. Till Örebro kom hon och musikerna närmast från Uddevalla.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/11 1987.

MARIE FREDRIKSSON
Club 700, Örebro 13 november 1987


Marie Fredriksson är landets i särklass populäraste sångerska just nu. Hennes förra album sålde 90 000 ex och den nya "Efter stormen" har bara på en månad sålts i 50 000 ex. Hon är så otroligt populär att även örebroaren föll till föga och gick på konsert vilket minsann är något högst anmärkningsvärt.
   Fullpackat och utsålt på Club 700 i fredags!
   Popularitet, originalitet och kunnande brukar dock inte vara den gemensamma nämnaren för svenska rocksångerskor. Marie har några tjejer över sig med ett betydligt bredare register och fortfarande väntar jag på en originell och personlig rockplatta från henne.
   Sångkunskaper har hon, det visade hon under sommarens Roxette-konserter där hon respektlöst tog i mer än vanligt, men som låtskrivare har hon ännu inte bestämt sig för pop-, rock- eller schlagerfacket.
   Konserten i fredags började mycket lovande med Marie ensam vid pianot och hennes röst var kanske ännu starkare och bättre än i somras.
   Bandet hon omgav sig med var givetvis av bästa kvalité. Skickliga men också lite anonyma musiker som inte vågade utmana Stjärnan på scenen och ytterligare lyfta konserten med några oväntade grepp.
   Som uppföljare till framgångsrika "Efter stormen" var turnématerialet inte oväntat till övervägande del hämtat från just den skivan.
   Tyvärr var den koncentrationen alldeles för uppenbar. Det var först mot slutet av konserten som det blixtrade till med några hits från tidigare skivor.
   "Mot okända hav", ensam vid pianot, och "Den sjunde vågen", kraftfullare än viskningen på skiva, var en storslagen final på en medelmåttig konsert som aldrig riktigt lyfte.
   Med en sångerska som är begåvad och skriver utlämnande texter men som aldrig riktigt engagerar undertecknad.

/ Håkan

Nej, jag knackade inte på!

Postad: 2016-11-08 16:06
Kategori: Blogg


Pete Townshends stora villa på Richmond Hill, The Wick.

FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN GJORDE JAG, tillsammans med fru Carina och dotter Emily, en söndagspromenad längs det luxuösa Richmond Hill i utkanten av Richmond i den sydvästra delen av London. Målet var att så småningom få uppleva en klassisk Afternoon Tea på det praktfulla hotellet The Petersham men innan tog vi en lättlunch på puben The Roebuck nästan högst upp på höjden med sin bedårande utsikt över Themsen som sträcker sig bortåt Twickenham, inklusive Eel Pie Island, och sedan Teddington och Kingston upon Thames.
   Området längs Nightingale Lane, som går upp från genomfartsvägen mellan Richmond och Kingston till Richmond Hill, är klassisk mark med en lång och intressant historia som ursprungligen var den officiella gränsen mellan Richmond och Petersham. På sluttningen byggdes redan runt 1650 först en liten stuga som 1770 byggdes om till ett hus med namnet Nightingale Cottage efter fåglarna på Richmond Hill. 1860 byggdes det fashionabla hus som idag är The Petersham Hotel.
   Längst upp på Nightingale Lane, ovanför hotellet, ligger Pete Townshends nuvarande bostad The Wick som också har en lång och intressant historia som har jag har berättat om tidigare på den här sidan i samband med att vi förra våren bodde på puben Rose of York längst ned i backen.
   Efter ett kort besök i Richmond Park bland vilda hjortar vände vi tillbaka på Richmond Hill och passerade just utanför dörren (se ovan) till The Wick. Det var inget som avslöjade att Pete var hemma just då på söndagseftermiddagen men enligt Liam Grundy, min vän och artist som bor i Twickenham, hade han varit synlig i området bara några dagar innan. Nåväl, vi lämnade dörren utan att knacka på och vandrade ner till hotellet för att mötas av både en ypperligt smakfull Afternoon Tea och en fin utsikt i skymningen.
   Jag ska inom några dagar lämna ytterligare några London-noteringar från den senaste långhelgens besök i den brittiska huvudstaden. Bland annat om utställningen "You say you want a Revolution" på Victoria & Albert och ett återbesök i Camden Town i norra London.

/ Håkan

#26. dvd: 21 years of love & hate

Postad: 2016-11-07 07:56
Kategori: vhs_dvd 38-1



THE MEN THEY COULDN'T HANG: 21 years of love & hate (Secret Films/Snapper, 2005)

I DEN ENGELSKA FOLKROCKGENREN VAR DET I MITTEN på 80-talet The Pogues som var kungar men 1985, när jag först upptäckte Shane MacGowan & Co, var det en annan närbesläktad engelsk grupp som mer drog mina blickar och öron till sig, The Men They Couldn't Hang eller TMTCH som jag i fortsättningen i den här artikeln ska benämna sextetten. Jag har beskrivit mitt "förhållande" med gruppen på Håkans Pop tidigare, minnet av första mötet med gruppen i januari 1985, gruppens historia från 1984 till 1991, diskografi 84-90 och en skiva på min singellista.
   Min stora fascination för gruppen upphörde nog i samband med gruppens första splittring 1991 efter liveskivan "Alive, Alive-O", ungefär samtidigt som vinyl var på väg ut för att ersättas av inte så personliga cd-skivor.
   Parallellerna mellan just Pogues och TMTCH under de stora 80-tals-åren var nästan osannolikt många. Elvis Costello, vars skivbolag IMP gav ut TMTCH:s debutsingel, producerade senare några Pogues-skivor. Philip Chevron, som blev medlem i Pogues 1985, producerade TMTCH:s debutsingel. Båda grupperna hade en kvinnlig basist som lämnade respektive grupp efter några år. Shane MacGowan och Shanne Hasler (basist i TMTCH) var i slutet på 70-talet medlemmar i samma grupp, Nipple Erectors. Efter 80-talet har båda grupperna dessutom haft något osammanhängande karriärer.
   Efter fem års paus återförenades TMTCH 1996 med 4/5-delar av originalsättningen men sprack återigen 1998 och har funnits till och från under åren efter det. Sporadisk skivutgivning och sporadiska konserter fram till 2005 när den här dvd:n släpptes som ett 21-årigt jubileum. Men gruppen har långtifrån existerat oavbrutet under alla år men några solosatsningar och rader av andra konstellationer, Liberty Cage, Odgers & Simmonds, Swill & the Swaggerband och Swill Odgers har dykt upp och försvunnit genom åren.
   Den här live-dvd:n spelades in 31 juli 2004 på Islington Academy i London. Med både nya och gamla medlemmar plus gästmusiker som Bobby Valentino, fiol, och Nick Muir, keyboards. I centrum finns de fyra medlemmarna Stefan Cush, Phil "Swill" Odgers, Paul Simmonds och Ricky McGuire kvar i bandet sedan 1987. Trummisen Jon Odgers lämnade gruppen 1991, men dyker tillfälligt upp på den här konserten, och på den positionen har det under senare år funnits olika personer som Kenny Harris, Andy Selway och här Dan Swift som för övrigt producerade bandets mest aktuella studioalbum vid det här tillfället, "The Cherry Red Jukebox" (2003).
   En mörk konserthall, en scen som ligger i dunkel och en publik som är på tårna inleder konsertbilderna. Men det är en stor och bred scen med gott om plats för bandets medlemmar och det känns lite lyxigt och professionellt för mig som såg bandet 1985 på Londons små och trånga scener.

FÖRSTA LÅTEN PÅ GRUPPENS FÖRSTA ALBUM inleder konserten, "The day after", och TMTCH sätter nivån på sitt raka och rockiga sound som möjligen skvallrar om medlemmarnas bakgrund i punkbranschen. Men det är på ett trevligt och artigt sätt, "ladies & gentlemen", bandet möter sin publik som märkbart ofta sjunger med och kan gruppens repertoar.
   Sångarna Stefan Cush och Phil Odgers (till höger) befinner sig i frontlinjen medan gitarristen Paul Simmonds, som har skrivit majoriteten av gruppens texter, faktiskt står vid sidan om utan mikrofon. Redan på tredje låten, Nick Lowes "Wishing well", är Cush svettig när bandet presenterar extramusikerna Valentino och Muir som går in och ut i arrangemangen under hela konserten.
   Högt tempo på konserten och den uppskattande publiken sjunger med i låtar som inte tillhör gruppens allra mest kända som "Bounty hunter", "Ride again" och publikönskemålet "Company town" som kryddas av fin duett mellan Cush och Odgers.
   Här märks det att TMTCH:s texter, i de flesta fall skrivna av Simmonds, har mer politiska och realistiska undertoner om man jämför med Shane MacGowans poetiskt vackra sånger i lugnare tempo. Men även TMTCH kan dämpa sig, som i pianoballaden "Australia" med vemodig och melankolisk text om utvandring.
   I repertoaren har även några covers klämt in sig, som exempelvis den kanadensiska "Barrett's privateers" av Stan Rogers som Odgers sjunger helt acappella och sedan den traditionella "Silver dagger", kanske mest känd med Joan Baez, som Cush tar hand om. Han frågar om publiken minns vilken singel den var b-sida till men ingen kommer ihåg, inte ens han själv. Då kan jag, som läst facit, avslöja att det var "Island in the rain" från 1987.
   TMTCH:s musik brukar ibland beskrivas som punkfolkrock och var väl generellt rockigare än det vi minns av Pogues och den känslan understryks när jag tittar på den här 2004-konserten fast ungdomarna från 1985 nästan har blivit 20 år äldre och förlorat lite av sin ungdomliga energi. Ändå är konserten en härlig återblick på framförallt gruppens gamla nästan klassiska låtar där material från gruppens fem första studioalbum finns representerade.
   Men senare låtar som "Singing Elvis" "Silver gun" "(I loved the) summer of hate" skäms inte i det sammanhanget.
   Konsertens huvudavdelning avslutas just med punkigt intensiva "(I loved the) summer of hate" och bandet lämnar scenen med ett "We love you. Cheers!". På extralåtarna dyker bandets originaltrummis Jon Odgers upp och höjer intensiteten ytterligare i "Ironmasters", "Going back to Coventry" och, som vi enligt omslaget tror, "Night to remember" men som i själva verket är "The green fields of France".
   En fantastiskt underhållande konsert som väcker rent nostalgiska känslor hos mig. Med ett band som äger en underbar låtkatalog som i stort sett är skrämmande bortglömd hos den breda publiken.

Extramaterial: 1. Intressant biografi om gruppens historia. 2. Omsorgsfull lång (drygt 40 minuter) intervju med fyra originalmedlemmar om utveckling och skivbolagsproblem. 3. Soundcheck. 4. Repetition.

/ Håkan

I min skivhylla: Geraint Watkins

Postad: 2016-11-04 07:56
Kategori: I min skivhylla



GERAINT WATKINS and THE DOMINATORS: Geraint Watkins & the Dominators (Vertigo 6360 171)

Release:
Våren 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 11: Mellan Helen Watsons "The weather inside" (1989) och Waxs "Magnetic heaven" (1986).

MED SITT URSPRUNG I WALES HAR PIANISTEN, sångaren och låtskrivaren Geraint Watkins en lång rad släktband med grupper, artister och andra musiker från den västra delen av Storbritannien. För mig dök Watkins namn upp första gången på Racing Cars andra album 1977, "Weekend rendezvous". Men han var naturligtvis aktiv musiker långt innan dess. Det första noterade bandet i Wales med Geraint som medlem var det lokala bandet Buck Dancer. Sedan spelade han på skivor med Jo-Ann Kelly och Roy St John innan han hamnade i typiska pubrockgrupper som Juice On The Loose, Red, Beans & Rice och Dick Lovejoy's Original Southside United.
   Hösten 1978 medverkade Geraint på Be Stiff-turnén som medlem av The Cable Layers, Mickey Jupps kompgrupp. Det var också i ett Jupp-sammanhang jag personligen träffade honom första gången. I mars 1983 hoppade Geraint in spontant i Jupp-konserten på Dublin Castle i London. Han sjöng bland annat den gamla bluesdängan ”Nobody loves you when you’re down and out” men hade bytt ut några ord och döpt om låten till ”No fucker fucks you when you’re fucked and out” till stor munterhet i publiken. Mitt under brinnande konsert stötte jag på honom i trappan ner till toaletten...
   Men nu har jag gått händelserna lite i förväg i Geraint Watkins historia. Redan 1976 spelade han in en låt, "Watkins' brew", till Charlie Gilletts radioprogram Honky Tonk som sändes på BBC Radio London varje söndag mellan 1972 och 1978. Det var på ett annat radioprogram, Stuart Colmans Rock'n'Roll Show, som walesaren Andy Fairweather Low, hörde Geraint spela. Det fick honom intresserad, skruva upp ljudet och slutligen erbjuda honom att producera hans första skiva i eget namn, "Geraint Watkins & the Dominators".
   Fairweather Low, vilket underbart fint efternamn, hade efter sin popidolsperiod på 60-talet som sångare i Amen Corner etablerat en solokarriär under 70-talet med tre album i eget namn. Under pseudonymen La Booga Rooga Production har han producerat Watkins album men har också aktivt medverkat under inspelningarna som sångare, trummis(!) och gitarrist. Skivan är inspelad i en gammal fiskestuga (Old Mill) i närheten av Rockfield Studios med musiker som var kända i området, gitarristen Micky Gee, basisten John David och trummisen Dave Charles.

DÅ TOLV AV SKIVANS 13 LÅTAR ÄR COVERS har jag valt att flytta veckans skiva i skivhyllan till "Covers"-arkivet. Detaljerna och information om varje låt ser ni nedan.
   Materialet till skivan är, som ni kan notera, hämtad från 50-talet i allmänhet och från artisterna, låtskrivarna och pianisterna från Louisiana/New Orleans i synnerhet med tydliga förebilder i namn som Fats Domino, Huey "Piano" Smith och Professor Longhair. Men bland influenserna finns också mindre kända, mindre framgångsrika men lika intressanta namn. Plus utflykter till både traditionell rock'n'roll, den mindre kända Chuck Berry-låten "I got to find my baby" (på den här skivans omslag omdöpt till "Gotta find my baby") och "My baby left me", och bluesinfluerat material som "If walls could talk" och "Cakewalk into town".
   Det enda jag saknar är hans mustiga dragspel och de cajunklingande arrangemangen som senare blev Watkins signum i exempelvis Dave Edmunds grupp och Balham Alligators som härjade på Londons pubar under 80-talet. Här spelar han dragspel bara på en enda låt, hans egen "Deep in the heart of Texas". I övrigt har Geraint inte haft några som helst ambitioner att förändra eller modernisera arrangemangen jämfört med originalen.
   För att citera Lennart Persson när han en gång i tiden beskrev Geraint Watkins sound: "Det må låta antikt, men det är inget museum". Nej, det här låter som klassisk rock'n'roll ska låta, det låter till och med som att det är inspelat i en primitivt begränsad studio i Louisiana-träsket under tidigt 50-tal fast det i själva verket är inspelat i slutet på 70-talet i en gammal fiskestuga i Monmouth i sydöstra Wales strax innanför gränsen till England.
   Omslagets illustration med en röd drake är designat av Paul Allen men albumets holländska upplaga hade en mindre uppseendeväckande närbild på Geraint själv, se vänster.


Man Smart Women Smarter (Kuttn) 2:43
1936. Singel med King Radio (Norman Span). Låtskrivarnamnet på skivan är felaktigt.
Casting My Spell (Edwin Johnson/Alvin Johnson) 2:23
1959. Singel med The Johnson Brothers.
In The Night (Henry Roland Byrd/Cosimo Matassa) 2:23
1954. Singel med Professor Longhair (Henry Roland Byrd).
Grow Too Old (Bobby Charles) 2:39
1960. Singel ("Before I grow too old") med Fats Domino
Blue Moon Of Kentucky (Bill Munroe) 2:31
1947. Singel med Bill Monroe & his Blue Grass Boys. Felstavat låtskrivarnamn.
I Got To Find My Baby (Chuck Berry) 2:14
1960. Singel med låtskrivaren.
Paralysed (Elvis Presley/Otis Blackwell) 2:41
1956. Låt ("Paralyzed") på ep:n "Elvis" med enbart Blackwell som låtskrivare.
Nobody (Wayne Carson Thompson) 2:57
1968. Singel med Bruce Channel.
Deep In The Heart Of Texas (Geraint Watkins) 2:41
Original.
Don`t You Just Know It (John Vincent/Huey Smith) 2:25
1958. Singel med Huey (Piano) Smith And The Clowns.
If Walls Could Talk (Bobby Miller) 3:26
1969. Singel med Little Milton.
My Baby Left Me (Arthur Crudup) 2:30
1946. Singel med låtskrivaren.
Cakewalk Into Town (Taj Mahal) 2:20
1972. Från albumet "Recycling the blues & other related stuff" med låtskrivaren.

/ Håkan

"Det blir inte bättre än så här"

Postad: 2016-11-03 07:58
Kategori: Skiv-recensioner



DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)


Ja, det sägs att skivbranschen är i djup kris men ser man på alla intensiva skivsläpp får jag en helt annan uppfattning och den här hösten har jag haft mindre koll på nysläppt musik än någonsin. Jag är ju inte i den hippa situationen att jag behöver sätta upp fingret i luften för att känna åt vilket håll den kommersiella vinden blåser. Nej, jag struntar helt i vad som gäller för stunden. Däremot är jag ofta nyfiken på all för mig intressant musik som jag ändå har missat. Med Spotify och YouTube som hjälp går det trots allt att, visserligen lite bristfälligt, uppdatera sig kring nya skivor, nya namn och ny musik. Ändå erkänner jag att jag litar mer och mer på tips från andra håll. Det är inte jag som ska upptäcka nya personligheter i den värld vi kallar pop och rock.
   Just då kommer bandet Dalaplan in i min delvis krossade värld som en energikick från igår, som ett eko från förr och som ett rop på hjälp när all research från gamla decennier har tagit över verksamheten vid det här bordet.
   Dalaplan och deras tredje album (nej, jag har inte hört de två tidigare) med den kaxiga titeln "Det blir inte bättre än så här" lägger sig inte direkt som bomull i öronen. Är väl egentligen lite för rastlöst intensiv för att passa in i min behagliga värld men visst är den nästan oavbrutna energin på skivan ändå läcker att uppleva när jag gång på gång letar mig tillbaka till skivan.
   Jag har även noterat uppmärksamheten i media sedan skivan släpptes för någon månad sedan där referenserna står som spön i backen. Allt från Problem via Kal P Dal till Bruce Springsteen, och det kan väl i viss mån beskriva musiken, soundet, texterna och intensiteten hos Dalaplan. Jag accepterar alla namn som nämns i sammanhanget medan jag kommer med ytterligare några namn som poppar upp (förlåt!) i mitt minne.
   Bandets hemstad heter Malmö och sångaren Niklas Svenssons skånska accent ekar bob hund i sina bästa år. När deras scenshow med Tomas Öberg i spetsen höll på att brisera av utåtriktad energi. Eller när det orättvist glömda bandet The Facer öste på för fullt på scen runt decennieskiftet medan den sanslöst spektakuläre sångaren Paul Perris klättrade på väggarna på någon rockklubb. Eller minnet av Moneybrother när han inte visste var gränsen gick mellan storslagen rock och fullständig passion.
   Alla de parallellerna har jag upplevt framför en scen men Dalaplan framkallar samma känslor redan på skiva. Hur de sedan lyfter över intensiteten till det levande rummet kan jag bara fantisera om men ändå måla upp skisser på i mina innersta tankar.
   När energin inte bara är energi och när provokationer inte bara är provokation blir Dalaplans rockmusik en öronsköljare av stora mått. Ibland blir det kanske lite väl mycket pang på rödbetan och för lite fantasi i några låtar, "Dra åt helvete"-refrängen på en låt är väl kanske lite överdos för min smak, men här finns många exempel på låtar som lockar till upprepade lyssningar. Och då framträder plötsligt både variation och finess.
   Ingrediensen med den pipiga orgeln och/eller call-and-response-hojtandet från bandets kvinnliga medlemmar får låtarna att höja sig över en enbart ösig nivå. Orgeln doftar för övrigt både 60-talsgaragerock och - Gyllene Tider, lyssna bara på "Andra sidan stan", men det törs man väl knappast nämna i det här "seriösa" sammanhanget.
   Med låtar runt två minuter blir det få stunder till andhämtning men på ungefär samma sätt som ingen i världshistorien kan beskriva The Damneds tvåminuters-explosion "New rose" som monoton klarar också Dalaplans låtar av den utmaningen utan problem.
   När jag efter elva låtar ändå önskar något mer dämpat i öronen kommer balladen vi inte trodde fanns i gruppens repertoar. Och då framträder plötsligt en annan skånsk legendarisk grupp som förebild: Torsson.
   Trots recensionens alla referenser i tillbakablickande ger Dalaplans musik och framförande en tveklös avbild av nuet.

/ Håkan

En explosiv Anne-Lie Rydé

Postad: 2016-11-02 07:53
Kategori: 80-talskonserter



Alla bilder: Anders Erkman
EFTER SUCCÉN MED PER GESSLES "SEGLA PÅ ETT MOLN" inledde Anne-Lie Rydé sin solokarriär 1984. Våren 1985 släppte hon sitt andra soloalbum, "I mina rum", som följdes av både folkparksturné och en konsertsväng senare på hösten.
   Ännu en gång kompades Anne-Lie av samma musiker som vid tidigare tillfällen: Mats Claesson, gitarr och sång, Mats Olausson, keyboards och sång, Rolf Alex, trummor, och Tommy Cassemar, bas.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/12 1985.

ANNE-LIE RYDÉ
Brunnsparken 4 december 1985


För endast drygt fyra månader sedan uppträdde Anne-Lie Rydé senast i Örebro. Den gången var det sommarturnéns höjdpunkt enligt Anne-Lie och hennes band. Fastän publiksiffran i onsdagskväll höll på att bli katastrofalt låg och slutligen blev mindre än i somras var det strax innan konserten ändå en tänd, laddad och optimistisk Anne-Lie som några minuter senare mötte den lilla men entusiastiska publiken.
   Anne-Lie Rydé, ilsket rödhårig, genomförde en explosiv scenshow men hade ett mycket ömsesidigt förhållande med sin publik i Örebro. Därför blev konserten i onsdags ändå en upplevelse fast repertoaren inte innehöll några stora nyheter sedan i somras.
   Hon gjorde nu återigen exakt samma låtar från senaste albumet, en omarrangerad "Kungar" gjorde comeback och hon hade egentligen bara bytt ut två covers. Förutom några smärre förändringar i arrangemangen var det därför inte så spännande eller upphetsande att se och höra Anne-Lie den här gången.
   Men det var fortfarande ändå en stor upplevelse med Anne-Lie och hennes skickliga bandmedlemmar på scen. En grupp musiker som nu i snart två år har kompat henne. Killar med mycket mer medbestämmande än konventionella kompmusiker brukar ha.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2016 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.