Blogginlägg från 2016-11-07

#26. dvd: 21 years of love & hate

THE MEN THEY COULDN'T HANG: 21 years of love & hate (Secret Films/Snapper, 2005)

I DEN ENGELSKA FOLKROCKGENREN VAR DET I MITTEN på 80-talet The Pogues som var kungar men 1985, när jag först upptäckte Shane MacGowan & Co, var det en annan närbesläktad engelsk grupp som mer drog mina blickar och öron till sig, The Men They Couldn't Hang eller TMTCH som jag i fortsättningen i den här artikeln ska benämna sextetten. Jag har beskrivit mitt "förhållande" med gruppen på Håkans Pop tidigare, minnet av första mötet med gruppen i januari 1985, gruppens historia från 1984 till 1991, diskografi 84-90 och en skiva på min singellista.
   Min stora fascination för gruppen upphörde nog i samband med gruppens första splittring 1991 efter liveskivan "Alive, Alive-O", ungefär samtidigt som vinyl var pÃ¥ väg ut för att ersättas av inte sÃ¥ personliga cd-skivor.
   Parallellerna mellan just Pogues och TMTCH under de stora 80-tals-Ã¥ren var nästan osannolikt mÃ¥nga. Elvis Costello, vars skivbolag IMP gav ut TMTCH:s debutsingel, producerade senare nÃ¥gra Pogues-skivor. Philip Chevron, som blev medlem i Pogues 1985, producerade TMTCH:s debutsingel. BÃ¥da grupperna hade en kvinnlig basist som lämnade respektive grupp efter nÃ¥gra Ã¥r. Shane MacGowan och Shanne Hasler (basist i TMTCH) var i slutet pÃ¥ 70-talet medlemmar i samma grupp, Nipple Erectors. Efter 80-talet har bÃ¥da grupperna dessutom haft nÃ¥got osammanhängande karriärer.
   Efter fem Ã¥rs paus Ã¥terförenades TMTCH 1996 med 4/5-delar av originalsättningen men sprack Ã¥terigen 1998 och har funnits till och frÃ¥n under Ã¥ren efter det. Sporadisk skivutgivning och sporadiska konserter fram till 2005 när den här dvd:n släpptes som ett 21-Ã¥rigt jubileum. Men gruppen har lÃ¥ngtifrÃ¥n existerat oavbrutet under alla Ã¥r men nÃ¥gra solosatsningar och rader av andra konstellationer, Liberty Cage, Odgers & Simmonds, Swill & the Swaggerband och Swill Odgers har dykt upp och försvunnit genom Ã¥ren.
   Den här live-dvd:n spelades in 31 juli 2004 pÃ¥ Islington Academy i London. Med bÃ¥de nya och gamla medlemmar plus gästmusiker som Bobby Valentino, fiol, och Nick Muir, keyboards. I centrum finns de fyra medlemmarna Stefan Cush, Phil "Swill" Odgers, Paul Simmonds och Ricky McGuire kvar i bandet sedan 1987. Trummisen Jon Odgers lämnade gruppen 1991, men dyker tillfälligt upp pÃ¥ den här konserten, och pÃ¥ den positionen har det under senare Ã¥r funnits olika personer som Kenny Harris, Andy Selway och här Dan Swift som för övrigt producerade bandets mest aktuella studioalbum vid det här tillfället, "The Cherry Red Jukebox" (2003).
   En mörk konserthall, en scen som ligger i dunkel och en publik som är pÃ¥ tÃ¥rna inleder konsertbilderna. Men det är en stor och bred scen med gott om plats för bandets medlemmar och det känns lite lyxigt och professionellt för mig som sÃ¥g bandet 1985 pÃ¥ Londons smÃ¥ och trÃ¥nga scener.

FÖRSTA LÅTEN PÅ GRUPPENS FÖRSTA ALBUM inleder konserten, "The day after", och TMTCH sätter nivån på sitt raka och rockiga sound som möjligen skvallrar om medlemmarnas bakgrund i punkbranschen. Men det är på ett trevligt och artigt sätt, "ladies & gentlemen", bandet möter sin publik som märkbart ofta sjunger med och kan gruppens repertoar.
   SÃ¥ngarna Stefan Cush och Phil Odgers (till höger) befinner sig i frontlinjen medan gitarristen Paul Simmonds, som har skrivit majoriteten av gruppens texter, faktiskt stÃ¥r vid sidan om utan mikrofon. Redan pÃ¥ tredje lÃ¥ten, Nick Lowes "Wishing well", är Cush svettig när bandet presenterar extramusikerna Valentino och Muir som gÃ¥r in och ut i arrangemangen under hela konserten.
   Högt tempo pÃ¥ konserten och den uppskattande publiken sjunger med i lÃ¥tar som inte tillhör gruppens allra mest kända som "Bounty hunter", "Ride again" och publikönskemÃ¥let "Company town" som kryddas av fin duett mellan Cush och Odgers.
   Här märks det att TMTCH:s texter, i de flesta fall skrivna av Simmonds, har mer politiska och realistiska undertoner om man jämför med Shane MacGowans poetiskt vackra sÃ¥nger i lugnare tempo. Men även TMTCH kan dämpa sig, som i pianoballaden "Australia" med vemodig och melankolisk text om utvandring.
   I repertoaren har även nÃ¥gra covers klämt in sig, som exempelvis den kanadensiska "Barrett's privateers" av Stan Rogers som Odgers sjunger helt acappella och sedan den traditionella "Silver dagger", kanske mest känd med Joan Baez, som Cush tar hand om. Han frÃ¥gar om publiken minns vilken singel den var b-sida till men ingen kommer ihÃ¥g, inte ens han själv. DÃ¥ kan jag, som läst facit, avslöja att det var "Island in the rain" frÃ¥n 1987.
   TMTCH:s musik brukar ibland beskrivas som punkfolkrock och var väl generellt rockigare än det vi minns av Pogues och den känslan understryks när jag tittar pÃ¥ den här 2004-konserten fast ungdomarna frÃ¥n 1985 nästan har blivit 20 Ã¥r äldre och förlorat lite av sin ungdomliga energi. ÄndÃ¥ är konserten en härlig Ã¥terblick pÃ¥ framförallt gruppens gamla nästan klassiska lÃ¥tar där material frÃ¥n gruppens fem första studioalbum finns representerade.
   Men senare lÃ¥tar som "Singing Elvis" "Silver gun" "(I loved the) summer of hate" skäms inte i det sammanhanget.
   Konsertens huvudavdelning avslutas just med punkigt intensiva "(I loved the) summer of hate" och bandet lämnar scenen med ett "We love you. Cheers!". PÃ¥ extralÃ¥tarna dyker bandets originaltrummis Jon Odgers upp och höjer intensiteten ytterligare i "Ironmasters", "Going back to Coventry" och, som vi enligt omslaget tror, "Night to remember" men som i själva verket är "The green fields of France".
   En fantastiskt underhÃ¥llande konsert som väcker rent nostalgiska känslor hos mig. Med ett band som äger en underbar lÃ¥tkatalog som i stort sett är skrämmande bortglömd hos den breda publiken.

Extramaterial: 1. Intressant biografi om gruppens historia. 2. Omsorgsfull lång (drygt 40 minuter) intervju med fyra originalmedlemmar om utveckling och skivbolagsproblem. 3. Soundcheck. 4. Repetition.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.