Blogginlägg från 2016-11-08

Nej, jag knackade inte på!

Pete Townshends stora villa på Richmond Hill, The Wick.

FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN GJORDE JAG, tillsammans med fru Carina och dotter Emily, en söndagspromenad längs det luxuösa Richmond Hill i utkanten av Richmond i den sydvästra delen av London. Målet var att så småningom få uppleva en klassisk Afternoon Tea på det praktfulla hotellet The Petersham men innan tog vi en lättlunch på puben The Roebuck nästan högst upp på höjden med sin bedårande utsikt över Themsen som sträcker sig bortåt Twickenham, inklusive Eel Pie Island, och sedan Teddington och Kingston upon Thames.
   Området längs Nightingale Lane, som går upp från genomfartsvägen mellan Richmond och Kingston till Richmond Hill, är klassisk mark med en lång och intressant historia som ursprungligen var den officiella gränsen mellan Richmond och Petersham. På sluttningen byggdes redan runt 1650 först en liten stuga som 1770 byggdes om till ett hus med namnet Nightingale Cottage efter fåglarna på Richmond Hill. 1860 byggdes det fashionabla hus som idag är The Petersham Hotel.
   Längst upp på Nightingale Lane, ovanför hotellet, ligger Pete Townshends nuvarande bostad The Wick som också har en lång och intressant historia som har jag har berättat om tidigare på den här sidan i samband med att vi förra våren bodde på puben Rose of York längst ned i backen.
   Efter ett kort besök i Richmond Park bland vilda hjortar vände vi tillbaka på Richmond Hill och passerade just utanför dörren (se ovan) till The Wick. Det var inget som avslöjade att Pete var hemma just då på söndagseftermiddagen men enligt Liam Grundy, min vän och artist som bor i Twickenham, hade han varit synlig i området bara några dagar innan. Nåväl, vi lämnade dörren utan att knacka på och vandrade ner till hotellet för att mötas av både en ypperligt smakfull Afternoon Tea och en fin utsikt i skymningen.
   Jag ska inom några dagar lämna ytterligare några London-noteringar från den senaste långhelgens besök i den brittiska huvudstaden. Bland annat om utställningen "You say you want a Revolution" på Victoria & Albert och ett återbesök i Camden Town i norra London.

/ Håkan

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.