Blogginlägg från 2016-11-13

Leon Russell (1942-2016)

Postad: 2016-11-13 22:33
Kategori: Minns

Precis i slutet på 60-talet lärde jag mig namnet LEON RUSSELL, notera hans unika låtskrivarkvalitéer och hans karaktäristiska hårsvall. Det var i samband med samarbetet med engelsmannen Joe Cocker som Russell officiellt tog plats i den översta eliten av rockmusiker. Långt senare förstod jag att hans karriär i den amerikanska musikhistorien hade inletts mycket tidigare.
   Redan på 50-talet spelade han i samma grupp som J J Cale, The Starlighters. Under hela sin karriär var han känd som pianist men när han i slutet på 50-talet etablerade sig som studiomusiker spelade han även gitarr och var sedan med i studiomusikermaffian The Wrecking Crew som jobbade mycket med Phil Spector och spelade på otroligt många skivor under 60-talet.
   Samtidigt var han en framstående arrangör och jobbade bland annat med Del Shannon, Crickets, Brian Hyland, Glen Campbell, den nyligen avlidne Bobby Vee och framförallt Gary Lewis & the Playboys. Åt Lewis och hans band skrev han dessutom många pophits, bland annat "Everybody loves a clown", "She's just my style" och "(You don't have to) Paint me a picture".
   Från pop- till rockbranschen var steget sedan inte långt. Han började spela i Delaney & Bonnies band och fick kontakt med både George Harrison och Eric Clapton. Tillsammans med den mycket framgångsrike engelske skivproducenten Denny Cordell startade han skivbolaget Shelter i USA. Tillsammans med Cordell började han producera Joe Cocker och skrev "Delta lady" och "Hello, little friend" till honom.
   Under ett händelserikt 1970 solodebuterade Russell på allvar med albumet "Leon Russell" där både Harrison, Clapton och Mick Jagger medverkade och han var sedan musikalisk ledare för det turnerande sällskapet, med främst amerikanska musiker och sångerskor, Mad Dogs & Englishmen, med Cocker som sångare.
   Året efter blev inte mindre intensivt när han producerade en Bob Dylan-singel, "Watching the river flow" och medverkade på Harrisons liveprojekt "Concert for Bangla Desh". Som skivbolagschef ägnade han mycket tid åt att producera skivbolagets artister och jag tappade lite kontakt med Russell därefter. Visserligen köpte jag albumet "Carney" (1972) utan att direkt hitta några favoriter och när han från 1973 dels tog upp sin countrykarriär under namnet Hank Wilson och dels började göra skivor med sin fru Mary försvann han helt från min radar i flera decennier för att överraskande dyka upp 2010.
   Duettskivan "The union" tillsammans med Elton John var en härlig T-Bone Burnett-producerad comeback som med lätthet hamnade på min årsbästalista det året.
   Leon Russell avled i sömnen idag 13 november 2016.

/ Håkan

Sammanbiten och målmedveten Richard

Postad: 2016-11-13 20:43
Kategori: Live-recensioner

Foto: Håkan Pettersson Richard Lindgren hyllar Leonard Cohen på konsertens första låt.



Foto: Carina Österling

RICHARD LINDGREN BAND
Folk & Rock, Malmö, 12 november 2016
Konsertlängd: 21:08-23:41 inkl paus.
Min plats: Till höger ca 3 m från scenen.


Som artist finns det alltid en ny spännande nivå att sträva efter. På Richard Lindgrens konsert på Folk & Rock i det centrala Malmö på lördagskvällen uppenbart att han nu tagit ett steg upp. Efter sitt kanske mest gedigna album, "Malmostoso", har vi alla fans av Richards låtskrivande, sjungande och uppträdande en viss förhoppning att hans musik ska nå ut till övriga Sverige. I den positiva glaskulan ser jag Richard och hans band turnera runt hela landet med sin generösa och sammanbitna show som nu visade upp både energi, ett suveränt driv och lagom tajt sound som blev en språngbräda för de nya låtarna och gav uppenbart nytt liv åt de lite äldre låtarna.
   Musikaliskt har Richard och hans musik med den nya skivan tagit en ny väg med elektrisk attack och ett rivigare sound fylld av självförtroende. På skivan, inspelad på italiensk mark, var det genomgående italienska musiker som injicerade energin men på hemmaplan, bokstavligen i sitt kära Malmö, var det en mycket sammansvetsad kvintett som backade upp, fyllde ut med önskvärd tydlighet och vässade till soundet ytterligare.
   Jag har aldrig tidigare upplevt en mer sammanbiten och målmedveten Richard på scen. Med ett starkt album i ryggen, kanske hans allra bästa, var det en ynnest att få uppleva många av de nya låtarna live. Och med sitt band, för mig både nya och gamla ansikten, fick jag känslan av att konserten passerade förbi på väldigt säkra ben. Trummisen och den levande legenden Håkan Nyberg gav arrangemangen en kraftfull ryggrad, basisten Kalle Johansson insats bredvid var trygg och pianisten Nils Bondesson dekorerade fint med sina tangenter. Och de rutinerade Lindgren-musikerna, Janne Adolfsson, mandolin, och Jon Eriksson, gitarrer, bjöd på många höjdpunkter med sina stränginstrument.
   Den så kallade releasekonserten var ju inte enbart ett evenemang att marknadsföra ett nytt album utan där fanns åtskilliga tillfälligheter till eftertanke och vemod. Exempelvis inledde Richard konserten ensam vid pianot och framförde sin version av Leonard Cohens "Famous blue raincoat" med anledning av Cohens bortgång. Låten tillägnades även den alldeles nyss avlidne Malmöprofilen Jacques Werup. Även vid starten av den andra avdelningen satt Richard vid pianot och gav den klassiskt utformade balladen "Drunk on arrival" ny värdighet.
   Förutom Cohen-hyllningen innehöll första avdelningen enbart nya låtar från nya skivan plus den ännu ej inspelade "Crazy about you", där för övrigt Jon Eriksson gjorde ett makalöst slidesolo, fast den var aktuell för flera år sedan i samband med inspelningen av "Driftwood"-albumet. I den avdelningen blandades några mer dämpade nummer med full satsning i rena rocklåtar som "Dunce's cap", "Ragazzon blues" och "Trouble in the garden".
   Mitt i de högintensiva sekvenserna klämde Richard in den melodiöst ljuvliga "Merrion Row", en låt som direkt avslöjar hans klassiska skolade låtskrivande. En konst som jag ännu en gång vill jämföra med låtskrivarlegenden Jimmy Webb.
   Andra avdelningen blev mer splittrad, inte fullt lika homogen men ändå underbar på så många olika nivåer och med några rejäla överraskningar som höjdpunkter. "Sundown on a lemon tree" har jag aldrig hört lika rå, naken och rockig och på ännu en ny låt, "Drunk tank boogie", blev det ren och skär Jerry Lee Lewis-rock med hjälp av Nils Bondessons piano.
   Efter ett fett mandolin-intro på "Sunday tea blues" utvecklades låten till en musikalisk duell mellan Janne och Jon. På konsertens första överraskning, utanför den officiella setlistan, klev örebroaren och Richard-kompanjonen Olle Unenge upp på scenen med gitarr och tillsammans med Richard, Nils och Jon framförde de Mississippi John Hurts "Make me a pallet on the floor" medan bandet i övrigt kom in på scenen.
   En än större överraskning bjöd den italienske Richard-kamraten Filippo Milani på när han med yviga gester och dans med en tjej i publiken sjöng "Five pints and a wink from Gwendolyn". På italienska! Den sällan framförda "How long" tillhörde också kvällens oväntade inslag. Den var tillägnad alla långväga människor i publiken i allmänhet och min fru Carina i synnerhet. Versionen på scen höll sig visserligen "bara" runt nio minuter (på skiva 10:47...) men med hjälp av det uppgraderade arrangemanget kändes den fräsch och ny. Samma intryck gjorde för övrigt två andra låtar ur Richards gamla fina repertoar, "Grand hotel" och "Back to Brno".
   Med lika stor förvåning som lördagskvällens konsert inleddes med Magnus Ödmarks recitation av sin säregna korta dikt "Köln", från hans bok "Begravningen av ett badkar", avslutades kvällen med den helt spontana duetten mellan Richard och hans gamle kamrat Andi Almqvist i "Mezcal Mae", orepeterad och djupt charmig final på en lång och härlig konsert.
   Längst ner ser ni bild på den officiellt planerade låtlistan som Richard Lindgren efter önskemål från bandet nästan höll sig strikt till. Idolen Leonard Cohens plötsliga dödsfall krävde naturligtvis en hyllning och ett litet samarbete med vännen från Örebro, Olle Unenge, krävde ju också en liten tribut.


Köln (recitation av Magnus Ödmark)
Bluesy Moss
Let's go to Como, baby
Crazy about you
Dunce's cap
Lonesome Giacomo
Ragazzon blues
Merrion Row
Evil love
Trouble in the garden

Paus

Drunk on arrival
Make me a pallet on the floor (med Olle Unenge)
Sundown on a lemontree
Five pints and a wink from Gwendolyn (med Filippo Milani)
Drunk tank boogie
Grand Hotel
Sunday tea blues
How long
Back to Brno

Extralåt
Mezcal Mae (med Andi Almqvist)



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (397)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2016 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.