Blogginlägg

"Turquoise"

Postad: 2013-05-11 10:36
Kategori: Skiv-recensioner



DEVON ALLMAN
Turquoise
(Ruf/Helan Kommunikation)


Jag skrev förra veckan att det är en ynnest att erhålla nya skivor i god tid innan release. När man lugnt och stilla kan lyssna in gång efter gång och på så sätt få skivan att mogna på ett helt rättvist sätt. Sedan finns den motsatta upplevelsen när skivor kommer i tid, ligger och läggs undan och aldrig riktigt hamnar i cd-spelaren på allvar. Kalla det skivor som blir offer bland förutfattade tankar eller negativa vibrationer när hjärtat möter motstånd i kampen mellan intresse och alltför lite tid.
   Devon Allmans nya skiva hamnade i just det beryktade ingenmanslandet. Nej, inte en artist till som gör sig ett namn i skuggan av sin far var huvudargumentet. Sedan nådde missförståndet mig först att Devon var son till Duane och trodde att skivan var en oändlig gitarruppgörelse med en död far.
   Inget kunde vara mer fel. Dels heter Devons pappa Gregg och lever och dels spelar Devon visserligen gitarr men "Turquoise" är fylld av både snabba och långsamma rocklåtar med soulfylld sång.
   Devon föddes 1972 när Allman Brothers Band regerade som allra mest på både skiva och scen. Då var det långa gitarrsolon som gällde men på "Turquoise" är det med små korta doser som Devon dekorerar sina låtar.
   Inledningen med "When I left home" är perfekt och sätter temperaturen på rätt nivå när Allman och hans trio får ovärderlig musikalisk hjälp av Luther Dickinson (en annan son till en berömd...) och hans slide.
   Kvalitén är fortfarande hög på andralåten "Don't set me free", skriven tillsammans med Royal Southern Brotherhood-kollegan Mike Zito. En lätt ansträngd röst ger låten profil och här spelar Devon själv den fina gitarren.
   I sin ambition att göra en varierande och omväxlande skiva gör Devon ett antal lugna ballader, ibland med soultouch, men det blir ibland lite intetsägande, tillbakalutat och anonymt i den lugna jazzsoulgenren. Med undantag för avslutningslåten, den akustiska "Turn off the world", som har en vacker och avslappnad melodi.
   I "Stop draggin' my heart around", en kopia av Stevie Nicks version av Tom Pettys låt, blir Samantha Fish lite märkligt huvudsångerska och Allman spelar en tillbakadragen roll fast hans röst ekar Petty.
   De två inledningslåtarna är alltså bäst på skivan tillsammans med "There's no time" som är soul på hög nivå med kryddiga latinska rytmer.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2013 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.