Blogginlägg

“Take up your mat and walk”

Postad: 2011-10-02 09:09
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 30/9 2011.

DEADMAN
Take up your mat and walk
(Rootsy)


Så fruktansvärt otacksamt och så ruskigt orättvist. Här gjorde ett av de största nya fynden på Austin-rockens himmel ett rent obeskrivligt framträdande på en Örebroscen i somras, jag gav Deadman ett maximalt betyg, och ska i nästa andetag försöka leva upp till de förväntningarna, de kraven och de förutsättningarna på en simpel studioinspelad skiva. Det uppdraget är kanske inte omöjligt i fantasin men är väldigt svårt att genomföra i praktiken. Det är albumet ”Take up your mat and walk” ett levande (förlåt!) bevis för.
   Det har i historien vid upprepade tillfällen varit svårt att leva upp på skiva vad man så perfekt lyckats med på scen. Rockmusik ska helst upplevas i rätt ordning. Först på en studioinspelad skiva, av förhoppningsvis mästerlig kvalité i både sound och innehåll, och sedan blomma upp med hjälp av scenenergi och ett mustigt sound i scenmiljö framför en krävande men hungrig publik. Då sker allt i rätt ordning och utvecklingen är så att säga naturlig och mänsklig och som lyssnare är man då beredd på de färska låtarna i liveuppfräschade versioner.
   När upplevelsen är den motsatta, som i Deadmans fall, känner jag först ett visst motstånd till en tunn ljudbild och dålig scenenergi: Jag känner visserligen igen titlar och melodier men saknar inledningsvis samspelet, där varje instrument lyfter varandra till stordåd. En ofrånkomlig känsla av tomhet och minnen av saknad sprider sig. Det är då lyssningarna måste intensifieras, upprepas och nötas in för att till slut rycka loss låtarna på skivan från livekänslan som sitter cementerad i ryggmärgen för att sedan bedöma innehållet på skivan rättvist.
   Det är först då, efter otaliga upprepade lyssningar, som låtar, melodier och arrangemang får ett nytt men annorlunda liv i mitt medvetande. Och när den känslan anländer förvandlas innehållet på skivan till ett bra mycket bättre material som inte ska behöva stå i skuggan av ett framträdande på en oöverträffad konsert.
   Det är då känslan blir djupare och låtarna framträder som de klassiker som de i många fall är just på ”Take up your mat and walk”. Och där den breda blandningen av rock, soul, americana, gospel, gitarrpop och singer/songwriter-arrangemang faktiskt blir en styrka och inte en spretig flod av musik. Och där bilder på namn som Van Morrison, The Band, Bob Dylan, Dan Penn, Ron Sexsmith och Sam Cooke dyker upp mellan textraderna. Inte bara som förebilder eller influenser ty Deadman med sångaren och låtskrivaren Steven Collins är redan i nivå med de kända namnen. Deadman behöver inte be om ursäkt i det sällskapet.
   Men det är som sagt låtkvalitén som gör ”Take up your mat and walk” till en så jämnstark men ändå varierad skiva. Där du hör ekot av Muscle Shoals i ”If I lay down in the river”, klassisk soulhistoria i ”We all need love”, återuppståndna Byrds-stämmor i ”This old world’s not gonna change”, doften av The Band i “Oh Delilah”, glansen av poppärla i “Gilead”, mixen av vacker pop och Bob Dylan cirka ”Blood on the tracks” i ”I’m not who you think I am” och “Till the morning comes” kan vara det vackraste som Ron Sexsmith aldrig har skrivit.
   Det är summan av alla dessa ljuvliga höjdpunkter som gör Deadmans nya album så oerhört imponerande och för ett ögonblick får mig att förtränga bandets naturliga närvaro på scen.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2011 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.