Blogginlägg från 2011-10-26

Tributes: Buddy Holly

Postad: 2011-10-26 07:47
Kategori: Tribute-skivor



"Rave on Buddy Holly" (Fantasy/MPL, 2011)
I september i år skulle Buddy Holly ha fyllt 75 år. Det blev inte så. Han dog i en flygolycka 1959, 22 år gammal, men hans minne har överlevt alla decennier sedan dess. Både som artist och låtskrivare och det är det senare som uppmärksammats på den här skivan. 19 olika artister, inom nästan lika många musikaliska områden, tolkar Holly-låtar på vitt skilda sätt. Sammanhållande producent är Randall Poster som också skrivit en kort sammanfattning om Holly. Poster är mest känd som producent till många soundtracks som exempelvis "Velvet goldmine", "Suburbia" och "Bounce".

Mångfalden är den här skivans största tillgång. Ett flertal yngre grupper och artister gör den här Buddy Holly-hyllningen till en spännande och överraskande skiva. Och då är det ändå några av de äldre etablerade artisterna, som exempelvis Paul McCartney och Lou Reed, som släpper tyglarna fria när de tolkar kända och gamla Holly-låtar.
   Uppenbart inspirerad av den unga omgivningen tar 69-årige McCartney i för kung och fosterland i ”It’s so easy”. Rått, överstyrt och skrikig som den värsta John Lennon levererar han en helt respektlös tolkning. Uppenbart liveinspelat i studion och slutet är både spontant och improviserat.
   Lou Reed tar också ut svängarna på ”Peggy Sue”. Över ett lager av distade gitarrer låter han frun Laurie Anderson åstadkomma ett fullständigt oväsen med sin elfiol. Medan Lou pratar sig igenom Hollys kanske mest kända låt.
   Det är många artister här som har tolkat Buddy Holly på ett spännande och oväntat sätt. Florence + The Machine har skapat ett modernt New Orleans-gung i en helt omarrangerad ”Not fade away”, Cee Lo Green gör en speedad men akustisk “(You’re so square) baby, I don’t care”, Jenny O gör en minimalistisk och söt ”I’m gonna love you too”, Modest Mouse gör Devo-inspirerad indierock av ”That’ll be the day” och raprockaren Kid Rock omger sig med ett maffigt blåsarrangemang i ”Well all right”.
   Allra bäst är dock Patti Smith som gör den enkla poplåten ”Words of love” till en storslagen hymn med hjälp av tramporgel, himmelsk kör, sitar och fågelkvitter. Patti gör så mycket av en så enkel låt.
   Andra små höjdpunkter är Justin Townes Earles överraskande poprockiga och 50-talsinfluerade ”Maybe baby”, Karen Elsons fina flickpop i Jack White-producerade ”Crying, waiting, hoping”, She & Hims energiska 60-tal i ”Oh boy!”, Nick Lowes nakna rockabilly i mindre kända ”Changing all those changes”, Detroit Cobras energiska garagerock, med stark sång av Rachel Nagy, i ”Heartbeat” och John Does effektfullt uppbyggda ”Peggy Sue got married”.
   Soundmässigt kanske en lite ojämn och splittrad historia till hyllningsplatta men också en onekligen spännande lyssning.

Innehållet:
1. Dearest: The Black Keys 2:04
2. Everyday: Fiona Apple & Jon Brion 2:19
3. It’s So Easy: Paul McCartney 4:33
4. Not Fade Away: Florence + The Machine 4:02
5. (You’re So Square) Baby, I Don’t Care: Cee Lo Green 1:32
6. Crying, Waiting, Hoping: Karen Elson 2:25
7. Rave On: Julian Casablancas 1:58
8. I’m Gonna Love You Too: Jenny O. 2:11
9. Maybe Baby: Justin Townes Earle 2:07
10. Oh Boy!: She & Him 2:18
11. Changing All Those Changes: Nick Lowe
12. Words Of Love: Patti Smith 3:22
13. True Love Ways: My Morning Jacket 3:24
14. That’ll Be The Day: Modest Mouse 2:16
15. Well All Right: Kid Rock 2:09
16. Heartbeat: The Detroit Cobras 2:20
17. Peggy Sue: Lou Reed 3:19
18. Peggy Sue Got Married: John Doe 3:59
19. Raining In My Heart: Graham Nash 3:29

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (448)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Grupper (16)
Jul (76)
Konserter (233)
Krönikor (155)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (137)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2011 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Mats Jarl 13/01: Nej, Clapton spelade bara med Bluesbreakers i England. John Mayall's första tur...

Björn Stein 12/01: Bente från 3 september 1975. Skär genom märg och ben 45 år senare...vilken v...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Ha, ha! Skrev nyss en kommentar på detta inlägg bl a om att albumet ej gick at...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Sitter och surfar på din sida. Denna har jag helt missat. Måste tyvärr erkän...

Peter Lundmark 5/01: God fortsättning på det nya året. Har följt din sida sedan starten och den h...

Per Theander 2/01: Hej! Kul att du nämner Tim Hardins absoluta mästerverk "Suite for Susan Moore...

Björn 1/01: Tack Håkan, för ännu ett år av underhållande, lärande och berörande läsn...

Hakan Nystrom 1/01: Otroligt tråkigt att höra !! Jag har alla hans plattor och hade länge hoppats...

Jan Arne Martin Lennell 29/12: Intressant lista! Försöker bestämma mig för Pretenders (balladerna är ju ur...

Silja 29/12: Ja du Håkan, jag har svårt att se någon nåd detta dystra år 2020. Men det b...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.