Blogginlägg från 2011-10-31

LIVE#26: Steve Gibbons Band 1978

Postad: 2011-10-31 07:51
Kategori: Bästa konserter


Steve Gibbons och gitarristen Dave Carroll live 1978.

STEVE GIBBONS BAND
Club Malmen, Stockholm 13 november 1978


Engelsmannen Steve Gibbons, 37, hade en beundransvärt lång karriär bakom sig när han hösten 1978 plötsligt fick ett eftertraktat men ändå överraskande genombrott med albumet ”Down in the bunker”. Allra mest i Sverige och det var just den här konserten i källaren under hotellet Malmen på söder i Stockholm det hände. I samma lokal som några år senare förvandlades till Ritz.
   Gibbons hade börjat sin karriär redan på 50-talet i Birmingham, i gruppen Dominettes som sedan bytte namn till The Uglys, fortsatte i Balls (med Denny Laine), försökte sig kort på en solokarriär innan han gick med i Idle Race, gruppen som Jeff Lynne hade fram till 1970, som sedan bytte namn till Steve Gibbons Band i februari 1972. Redan då var medlemmarna identiska med det band som skulle slå igenom 1978: Bob Wilson, gitarr och piano, Dave Carroll, gitarr, Bob Lamb, trummor, och Trevor Burton, bas.
   Förutom Gibbons var Burton mest känd i bandet som medlem i The Move i slutet på 60-talet medan de övriga spelat i grupperna Tea & Symphony och Locomotive.
   Först var Gibbons låst av ett gammal skivkontrakt och det var först med The Whos manager Pete Meadens hjälp som Steve och bandet kunde göra sin första studioskiva 1976, ”Any road up”. Som sedan snabbt följdes av ”Rollin’ on” (1977) och liveskivan ”Caught in the act” (1977).
   ”Down in the bunker” sålde bättre i Sverige än i hemlandet England och framgångarna och uppmärksamheten här ledde till en längre Sverige-turné våren 1979 (bland annat Örebro) och en samlingsskiva gjord för enbart Sverige.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/11 1978.

STEVE GIBBONS KOMPLETT GRUPP

Jag har svårt att tänka mig en mer komplett rockgrupp. Steve Gibbons Band är ett gäng som innehåller lyhörda kompetenta musiker med energi och spelglädje på ett vårdat och återhållsamt sätt. Och Steve Gibbons själv vid mikrofonen hade en av rockvärldens mest skärpta röster. Lika tuff som han var i de hårdare låtarna lika mjuk och känslig var han i de vackra Dylan-inspirerade balladerna. Jag hörde till och med vad Steve sjöng på Malmen och det är ovanligt.
   Malmen i Stockholm var fylld till bristningsgränsen med en hungrig rockpublik. Bandet föredrar små klubbar med intima scener framför jättelika fotbollsarenor. De vill uppenbart ha ögonkontakt med sin publik och kunna se hur rockvågorna sprider sig i trängseln framför scenen.
   Steve Gibbons har en bakgrund som han gärna och ofta berättar om i sina texter. Och han gjorde det på scen till tänkvärda toner som gruppen bakom lätt och ledigt smekte fram. På turnéer är gruppen förstärkt med Nick Pentelow, som tidigare spelade med Roy Wood i Wizzard, en annan Birmingham-artist.
   Även Steve hade en slappt hängande gitarr över axeln som han slog på efter ett inte alltför uträknat och regelbundet schema. Det var istället Dave Carroll, sologitarr, och Bob Wilson bakom klaviaturinstrumenten men också gitarr som hade den musikaliska huvudrollen och Bob Lamb, trummor, och Trevor Burton, bas, i kompet följde inte långt efter.
   Sammanslaget tillverkade de förödande rocktoner, som utan att vara bråkiga eller högljudda, framkallade både kalla kårar och svettig tillfredsställelse.
   Låtvalet under den drygt timmen långa konserten täckte in alla deras alldeles utmärkta album. Och gruppen var mindre rockig än jag hade föreställt mig. De satsade i stället på att sjunga så det hörs. Berätta sina historier om figurer som Mr Jones och Johnny Cool, gestalter som återkommer regelbundet i deras skivproduktion.
   Och de var städade. Inga divalater där inte. Steve själv hade inledningsvis en ljus kavaj som han dock i värmen tog av sig och avslöjade sin känsla för riktig rock’n’roll: En Jerry Lee Lewis-t-shirt.
   Körerna, trängseln och den spontana publikhyllningen visade att Steve Gibbons med band nu nått sitt rättmätiga genombrott. Ett annat tecken på det var att det i den fullvuxna publiken (åldersgränsen var otroliga 23 år) publiken skymtade en och annan kändis. Ted Gärdestad, Stanley Larsson (trummis i Nature), Cary Sharaf el Din och Bosse Häggström från Wasa Express. Dessutom strosade en vilsekommen dansbandskung (Bert Karlsson) omkring i publiken.
   Steve Gibbons Band i Stockholm. Det var och förblir en upplevelse. Så historisk och tidlös var nämligen deras rockmusik.


Steve Gibbons Band live 1978 med "No spitting on the bus".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2011 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.