Blogginlägg från 2011-10-14

Omöjlig balansgång

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/4 1996.

THE BLACK PEPPERCORNS
Gamla Folkets Hus, Örebro 20 april 1996

Lockad av en fantasisk skiva, fascinerad av ett extremt tragiskt människoöde men lätt skrämd av gospelbakgrund och djupt religiöst troende.
   Det var med minst sagt landade känslor jag i lördagskväll gav det amerikanska bandet The Black Peppercorns chansen att övertyga mig även som konsertattraktion.
   Kevin Prosch och hans tremannaband levererade både gospel och lågmäld amerikansk traditionell rock. En svår och nästan omöjlig balansgång.
   Det vilade en andlig, uppsträckt stämning över gamla Folkets Hus. I den fantastiskt gemytliga konsertlokalen satt den hängivet, uppenbart kristna publiken och förlät 25 minuters försening. För att sedan med ljumma artiga applåder acceptera gruppens lugna, stillsamma rock och strax därefter dansa vilt till gospelrytmerna som slungades ut från scenen.
   Den blev en sönderryckt, splittrad konsert där tjugo minuters paus, när både publik och band hade fått upp värmen ytterligare störde helheten.
   Det var en konsert med passion i varje detalj, ojämn musikalisk helhet och Prosch gav gospelrocken ett nytt ansikte, för övrigt ett ansikte inte helt olikt den vedertagna bilden av Jesus…
   Hans sånger av kärlek, självömkan och religion (möjligtvis inte i den ordningen) sög påtagligt musten ur honom, mer psykiskt än fysiskt. Osäkert om det var tårar eller svettdroppar han torkade ur pannan mellan låtarna.
   Publiken älskade varje sekund av konserten.
   Själv tyckte jag gospelutbrotten var energiladdade förutsägbara antiklimax och jag lät mig istället fyllas av balladerna.
   Ballader på akustisk gitarr och dragspel var konsertens obetalbara ögonblick. Men även rytmiska ”Come to me” där trummisen gjorde en heroisk insats, var en stor höjdpunkt.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.