Blogginlägg från oktober, 2011

LIVE#26: Steve Gibbons Band 1978

Steve Gibbons och gitarristen Dave Carroll live 1978.

STEVE GIBBONS BAND
Club Malmen, Stockholm 13 november 1978

Engelsmannen Steve Gibbons, 37, hade en beundransvärt lång karriär bakom sig när han hösten 1978 plötsligt fick ett eftertraktat men ändå överraskande genombrott med albumet ”Down in the bunker”. Allra mest i Sverige och det var just den här konserten i källaren under hotellet Malmen på söder i Stockholm det hände. I samma lokal som några år senare förvandlades till Ritz.
   Gibbons hade börjat sin karriär redan på 50-talet i Birmingham, i gruppen Dominettes som sedan bytte namn till The Uglys, fortsatte i Balls (med Denny Laine), försökte sig kort på en solokarriär innan han gick med i Idle Race, gruppen som Jeff Lynne hade fram till 1970, som sedan bytte namn till Steve Gibbons Band i februari 1972. Redan då var medlemmarna identiska med det band som skulle slå igenom 1978: Bob Wilson, gitarr och piano, Dave Carroll, gitarr, Bob Lamb, trummor, och Trevor Burton, bas.
   Förutom Gibbons var Burton mest känd i bandet som medlem i The Move i slutet på 60-talet medan de övriga spelat i grupperna Tea & Symphony och Locomotive.
   Först var Gibbons låst av ett gammal skivkontrakt och det var först med The Whos manager Pete Meadens hjälp som Steve och bandet kunde göra sin första studioskiva 1976, ”Any road up”. Som sedan snabbt följdes av ”Rollin’ on” (1977) och liveskivan ”Caught in the act” (1977).
   ”Down in the bunker” sålde bättre i Sverige än i hemlandet England och framgångarna och uppmärksamheten här ledde till en längre Sverige-turné våren 1979 (bland annat Örebro) och en samlingsskiva gjord för enbart Sverige.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/11 1978.

STEVE GIBBONS KOMPLETT GRUPP

Jag har svårt att tänka mig en mer komplett rockgrupp. Steve Gibbons Band är ett gäng som innehåller lyhörda kompetenta musiker med energi och spelglädje på ett vårdat och återhållsamt sätt. Och Steve Gibbons själv vid mikrofonen hade en av rockvärldens mest skärpta röster. Lika tuff som han var i de hårdare låtarna lika mjuk och känslig var han i de vackra Dylan-inspirerade balladerna. Jag hörde till och med vad Steve sjöng på Malmen och det är ovanligt.
   Malmen i Stockholm var fylld till bristningsgränsen med en hungrig rockpublik. Bandet föredrar små klubbar med intima scener framför jättelika fotbollsarenor. De vill uppenbart ha ögonkontakt med sin publik och kunna se hur rockvågorna sprider sig i trängseln framför scenen.
   Steve Gibbons har en bakgrund som han gärna och ofta berättar om i sina texter. Och han gjorde det på scen till tänkvärda toner som gruppen bakom lätt och ledigt smekte fram. På turnéer är gruppen förstärkt med Nick Pentelow, som tidigare spelade med Roy Wood i Wizzard, en annan Birmingham-artist.
   Även Steve hade en slappt hängande gitarr över axeln som han slog på efter ett inte alltför uträknat och regelbundet schema. Det var istället Dave Carroll, sologitarr, och Bob Wilson bakom klaviaturinstrumenten men också gitarr som hade den musikaliska huvudrollen och Bob Lamb, trummor, och Trevor Burton, bas, i kompet följde inte långt efter.
   Sammanslaget tillverkade de förödande rocktoner, som utan att vara bråkiga eller högljudda, framkallade både kalla kårar och svettig tillfredsställelse.
   Låtvalet under den drygt timmen långa konserten täckte in alla deras alldeles utmärkta album. Och gruppen var mindre rockig än jag hade föreställt mig. De satsade i stället på att sjunga så det hörs. Berätta sina historier om figurer som Mr Jones och Johnny Cool, gestalter som återkommer regelbundet i deras skivproduktion.
   Och de var städade. Inga divalater där inte. Steve själv hade inledningsvis en ljus kavaj som han dock i värmen tog av sig och avslöjade sin känsla för riktig rock’n’roll: En Jerry Lee Lewis-t-shirt.
   Körerna, trängseln och den spontana publikhyllningen visade att Steve Gibbons med band nu nått sitt rättmätiga genombrott. Ett annat tecken på det var att det i den fullvuxna publiken (åldersgränsen var otroliga 23 år) publiken skymtade en och annan kändis. Ted Gärdestad, Stanley Larsson (trummis i Nature), Cary Sharaf el Din och Bosse Häggström från Wasa Express. Dessutom strosade en vilsekommen dansbandskung (Bert Karlsson) omkring i publiken.
   Steve Gibbons Band i Stockholm. Det var och förblir en upplevelse. Så historisk och tidlös var nämligen deras rockmusik.


Steve Gibbons Band live 1978 med "No spitting on the bus".


Aftonbladet 14/11 1978.


Expressen 14/11 1978.


Svd 15/11 1978.

/ Håkan

”The night visitor”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 29/10 2011.

ANNA TERNHEIM
The night visitor
(Universal)

Utmaning må vara Anna Ternheims mellannamn. Den svenska personliga sångerskan har sedan hon tog sitt första stapplande steg i artistbranschen, jag påminner återigen om den till synes späda men sångmässigt starka tjejen på Klubb Söndag i februari 2004, ständigt utmanat sig själv och hela branschen med genomgående ypperligt personliga skivinspelningar. Ingen skiva är lik den som kom innan, inget sound påminner om något vi hört tidigare.
   Den här gången är kanske inte arrangemang och sound (eller brist på sound…) lika häpnadsväckande vågat eller äventyrligt överraskande som på Annas tidigare skivor. Men likt förbaskat blir slutresultatet lika magiskt och personligt tilldragande som aldrig förr. Anna Ternheim tar ett steg tillbaka musikaliskt för att ta två stora steg framåt som artist i sin alltmer homogena och vuxna karriär.
   Efter de två musikaliskt spännande produktionerna på ”Separation road” och ”Leaving on a mayday” och efter ett år av osäkerhet och stunder av tom kreativitet reste Anna till Nashville och lät sångerna formas i mötet mellan grymt rutinerade och i sammanhanget åldriga amerikanska musiker och den gnistrande personligheten i Annas klockrena stämma, hennes texter och ofta avskalade singer/songwriter-sånger.
   Inspelningen av ”The night visitor” var ett förutsättningslöst projekt. Anna kom från New York drabbad av en sorts skrivkramp, åkte till countrymusikens huvudstad Nashville utan att ens känna till Grand Ole Opry och mötte, förutom producenten Matt Sweeney som hon redan kände, musiker hon aldrig hade träffat tidigare. Det blev genast kontakt, Anna och hennes sånger mötte stort engagemang hos dessa garvade veteraner. Trummisen Kenny Malone (som spelat på nästan alla skivor som har producerats innanför Nashvilles stadsgräns) ville exempelvis prompt ha Annas texter framför sig för att kunna fånga känslan med de rätta rytmerna.
   Det engagemanget och stora intresset genomsyrar skivans samtliga tolv låtar. Utan att märkbart höja varken tempot eller volymen byggs varje anspråkslös sång till små stora mästerverk. Sånger som inte omedelbart fastnar i medvetandet utan kräver och behöver sin tid i öronen för att mogna, växa och blomma upp.
   Jag är glad att jag inte skrev den här recensionen eller lämnade ett slutomdöme efter bara en enda lyssning, då hade nog superlativerna varit lite mer avvaktande, ty många sånger här har ingen färdig eller omedelbar profil. ”The night visitor” är inte tålamodskrävande i bokstavlig mening, långt ifrån, men det är först efter ett halvdussin lyssningar som den smygande storheten i låtarna träder fram och albumet blir då känslomässigt ett ännu större äventyr.

Det är som sagt små, till synes anspråkslösa, detaljer som gör ”The night visitor” till ett fulländat album. Ljudet av den slitna akustiska Gibson-gitarren från tidigt 30-tal, som Anna hittade i en mystisk butik i Brooklyn, går som en röd magisk tråd genom skivans uppenbara brist på spektakulärt sound. Sångerna är nakna, Annas röst är ännu mer avklädd än vanligt och musikerna, som bland annat spelade på Johnny Cashs sista skiva, gör sitt yttersta för att låta så lite som möjligt. Jag inbillar mig att det här måste producenten Rick Rubin helt enkelt älska i sin sparsmakade värld.
   I en första flyktig kontakt kan låtarna tyckas vara händelsefattiga och lite monotona men när producenten Matt Sweeneys gitarr, teknikern Dave Fergusons röst, Will Oldhams körande, Joey Miskulins lilla dragspel och till och med legendaren Cowboy Jack Clements resonatorgitarr utkristalliseras i denna vemodiga produktion är det svårt att inte älska allt som dessutom spelades in på bara 18 dagar.
   Från den starka inledningen ”Solitary moves”, där Anna prickar en sällsynt hög falsetton i refrängen, fortsättningen på coverlåten ”The longer the waiting the sweeter the kiss”, en makalöst känslig duett med Dave Ferguson, via oväntat Rickenbacker-poppiga ”Lorelie Marie” och snabbt akustiska ”Walking aimlessly”, där mandolin, körer och en steelguitar väver en fantastisk fond, till den oerhört fina melodin i ”Black light shines” och den helt avskalade avslutningslåten ”Dearest dear” har Anna Ternheim gjort ännu ett album, hennes fjärde, med många starka höjdpunkter.
   Till saken hör att även de så kallade mellanlåtarna, ”What remains”, ”God don’t know”, ”All shadows” och ”Come to bed”, håller en mycket hög kvalité.
   Anna åkte till Nashville för att spela in nya skivan men hon levererade inte country. Snarare finns det en mycket gammal folkmusikalisk ton i det hon gör på skivan. Något som kanske är jämförbart med vad Carter Family gjorde där framför brasan på tidigt 1900-tal. Men mina tankar går också till England och den folkmusiktraditionen, mandoliner, fioler och dragspel, och kvinnliga röster som Linda Thompson, Sandy Denny och Shirley Collins när jag lyssnar på Anna Ternheim 2011. Och det är tänkt som en stor och majestätisk komplimang.

/ Håkan

Publiken svek Snowstorm

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/6 1982.

KONSERT
SNOWSTORM
Brunnsparken, Örebro 17 juni 1982

På torsdagskvällen var Snowstorm i Brunnsparken men Örebros tidigare svårflirtade publik uteblev nu nästan helt, cirka 50 personer inklusive ett fotbollslag från Segeltorps IF, Även musikaliskt var det mediokert då gruppen mest hängav sig åt hårdrockinspirerad musik.
   Snowstorms stora framgång och succé ligger några somrar tillbaka i tiden. Efter den omåttligt populära ”Sommarnatt” har deras karriär mest bestått av interna bråk, identifikationsproblem och svårigheter att komma i närheten av nämnda framgång.
   Gruppens mest hängivna fans befinner sig i de yngre tonåren där utseende och jargong värderas lika mycket som text och musik. Att följa upp en hit av ”Sommarnatts” storlek är omöjligt för en grupp vars fans befinner sig i tonåren. Det är en mycket svår konst att behålla greppet om sin publik efter en eller att par hits. Det har Snowstorm, Factory, Noice med flera fått erfara och det kommer även Freestyle, City, Attack med flera snart att märka. Det är oundvikligt.
   Den hårfagra gruppen Snowstorm lider just nu mest av ett svårartat hårdrockskomplex med överdrivna poser, trumsolon och rökexplosioner. Men mest av allt var det pinsamt likgiltigt.
   Snowstorm eller snöstorm, allt känns lika felplacerat och misslyckat denna junikväll mitt i, vad en del kallar, den svenska sommaren.

/ Håkan

Tributes: Buddy Holly

"Rave on Buddy Holly" (Fantasy/MPL, 2011)
I september i år skulle Buddy Holly ha fyllt 75 år. Det blev inte så. Han dog i en flygolycka 1959, 22 år gammal, men hans minne har överlevt alla decennier sedan dess. Både som artist och låtskrivare och det är det senare som uppmärksammats på den här skivan. 19 olika artister, inom nästan lika många musikaliska områden, tolkar Holly-låtar på vitt skilda sätt. Sammanhållande producent är Randall Poster som också skrivit en kort sammanfattning om Holly. Poster är mest känd som producent till många soundtracks som exempelvis "Velvet goldmine", "Suburbia" och "Bounce".

Mångfalden är den här skivans största tillgång. Ett flertal yngre grupper och artister gör den här Buddy Holly-hyllningen till en spännande och överraskande skiva. Och då är det ändå några av de äldre etablerade artisterna, som exempelvis Paul McCartney och Lou Reed, som släpper tyglarna fria när de tolkar kända och gamla Holly-låtar.
   Uppenbart inspirerad av den unga omgivningen tar 69-årige McCartney i för kung och fosterland i ”It’s so easy”. Rått, överstyrt och skrikig som den värsta John Lennon levererar han en helt respektlös tolkning. Uppenbart liveinspelat i studion och slutet är både spontant och improviserat.
   Lou Reed tar också ut svängarna på ”Peggy Sue”. Över ett lager av distade gitarrer låter han frun Laurie Anderson åstadkomma ett fullständigt oväsen med sin elfiol. Medan Lou pratar sig igenom Hollys kanske mest kända låt.
   Det är många artister här som har tolkat Buddy Holly på ett spännande och oväntat sätt. Florence + The Machine har skapat ett modernt New Orleans-gung i en helt omarrangerad ”Not fade away”, Cee Lo Green gör en speedad men akustisk “(You’re so square) baby, I don’t care”, Jenny O gör en minimalistisk och söt ”I’m gonna love you too”, Modest Mouse gör Devo-inspirerad indierock av ”That’ll be the day” och raprockaren Kid Rock omger sig med ett maffigt blåsarrangemang i ”Well all right”.
   Allra bäst är dock Patti Smith som gör den enkla poplåten ”Words of love” till en storslagen hymn med hjälp av tramporgel, himmelsk kör, sitar och fågelkvitter. Patti gör så mycket av en så enkel låt.
   Andra små höjdpunkter är Justin Townes Earles överraskande poprockiga och 50-talsinfluerade ”Maybe baby”, Karen Elsons fina flickpop i Jack White-producerade ”Crying, waiting, hoping”, She & Hims energiska 60-tal i ”Oh boy!”, Nick Lowes nakna rockabilly i mindre kända ”Changing all those changes”, Detroit Cobras energiska garagerock, med stark sång av Rachel Nagy, i ”Heartbeat” och John Does effektfullt uppbyggda ”Peggy Sue got married”.
   Soundmässigt kanske en lite ojämn och splittrad historia till hyllningsplatta men också en onekligen spännande lyssning.

Innehållet:
1. Dearest: The Black Keys 2:04
2. Everyday: Fiona Apple & Jon Brion 2:19
3. It’s So Easy: Paul McCartney 4:33
4. Not Fade Away: Florence + The Machine 4:02
5. (You’re So Square) Baby, I Don’t Care: Cee Lo Green 1:32
6. Crying, Waiting, Hoping: Karen Elson 2:25
7. Rave On: Julian Casablancas 1:58
8. I’m Gonna Love You Too: Jenny O. 2:11
9. Maybe Baby: Justin Townes Earle 2:07
10. Oh Boy!: She & Him 2:18
11. Changing All Those Changes: Nick Lowe
12. Words Of Love: Patti Smith 3:22
13. True Love Ways: My Morning Jacket 3:24
14. That’ll Be The Day: Modest Mouse 2:16
15. Well All Right: Kid Rock 2:09
16. Heartbeat: The Detroit Cobras 2:20
17. Peggy Sue: Lou Reed 3:19
18. Peggy Sue Got Married: John Doe 3:59
19. Raining In My Heart: Graham Nash 3:29

/ Håkan

LIVE#27: Rockpile 1980

Bilder: Sven Persson






Bilder: Jan-Ola Sjöberg
ROCKPILE
Konserthuset, Örebro 21 februari 1980

ROCKPILE HADE SEDAN HÖSTEN 1976 TILL och från turnerat som en enhet men fortfarande inte kunnat ge ut någon skiva under det namnet. Dave Edmunds och Nick Lowe var knutna till olika skivbolag, olika managers, vilket gjorde det omöjligt. Men de fyra musikerna i Rockpile medverkade på Edmunds och Lowes skivor och även tillsammans med andra artister som Carlene Carter och Mickey Jupp.
   Men 1980 löste sig problemet och Rockpile skulle i oktober ge ut sitt första (och enda) album. Och genomförde traditionsenligt (i mars 1979 var de i Stockholm) en Sverigeturné i februari 1980 med start just i Örebro och Konserthuset. En konsert som sålde slut på biljetterna på tre timmar! Det var en fantastisk konsert inför Sveriges alla rockkritiker och alla ville överträffa varandra i superlativer.
   Eftersnacket för egen del handlade också om att managern Jake Riviera, som satt i London och styrde och ställde, bara medgav intervjuer för kvällspressen vilket fick undertecknad recensent på Nerikes Allehanda att bli en aning förbannad. Och i en artikel två dagar senare beskriva ilskan tillsammans med några underbara livefoton:
   ”De har en manager som liknar en idiot! Som dikterar sina klienters yttrandefrihet och helt enkelt sitter på en stol i London och bestämmer med vem eller vilka Dave Edmunds och Nick Lowe ska tala med i Örebro.
   Det slår också hårt mot gruppens åtskilliga fans som vill få en så allsidig bild som möjligt av Rockpile. Som vill veta vad som finns bakom den spontana livsglädjen som yttrar sig på scen.
   Det är typer av Rivieras sort som försvårar rockmusikens naturliga utbredning”, avslutade jag lite surt.
   Inför konserten i Örebro, en av de största händelserna någonsin, hade jag beskrivit Rockpile som ”världens bästa rockgrupp” och konserten var ju fenomenalt bra men fick alltså en något syrlig eftersmak för egen del.
   Efter en tre veckors turné i England, med start på Newwcastle Polytechnic 25 januari, kom de till Norden och Oslo (Chateau Neuf) 20 februari. Örebrokonserten var premiär på en Sverigeturné som sedan nådde Varberg (22 feb), Göteborg (23 feb) och Måndagsbörsen i Stockholm (25 feb).

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 1980.

FIN PR FÖR DEN RENLÄRIGA ROCKMUSIKEN

De fyra medlemmarna i Rockpile är giganter. De gör PR för den renläriga rockmusiken placerad i det just påbörjade och intensiva 80-talet som ännu ej har funnit sin profil. Örebrokonserten med Rockpile var naturligtvis en knockout. En såväl publikmässig succé som musikaliskt oförglömlig rockkonsert med dess främste utövare, Dave Edmunds, Nick Lowe, Billy Bremner och Terry Williams.
   Med en jämn ström av hitlåtar, från Edmunds och Lowes skivor, och några rockiga evergreens inprickade med jämna mellanrum garanterade Rockpile-konserten full valuta för alla närvarande.
   På scen bildade de två älskvärda och oskiljaktliga kompisarna Edmunds och Lowe tillsammans med välmående gitarristen Billy Bremner en tremannaattack av oerhörd styrka. Och med den andlöst effektive trummisen Terry Williams fick musiken en enormt viktig ryggrad.
   För tillfället verkar Dave Edmunds musikaliska förmåga dominera Rockpile-konserterna. Bandets verkliga styrka ligger just i Edmunds och hans tekniska kunnighet, både teoretiskt och praktiskt i ämnet rock’n’roll. Han vet hur man bäst utnyttjar musikformen i det sparsamma formatet. Gruppens utrustning var också minimal till storleken.
   Tillsammans med Bremner (en alldeles för underskattad gitarrist) var det eldigt och uttrycksfullt gitarrspel precis skräddarsytt och anpassat bandets behov.
   Som en helhet var Rockpile det mest tajta man kan tänka sig bland rockgrupper. Med Terry Williams bakom trummorna lyckades de dunka liv även i de mest ordinära rocklåtarna. Utsvävningarna var få och de lämnade sällan det inarbetade systemet. ”I knew the bride”, ”Trouble boys” och ”Crawling from the wreckage” var därför tämligen lika sina tillplattade original på skiva.
   De äldre traditionella rocklåtarna som Chuck Berrys ”Johnny B Goode” fick däremot nytt liv på scen.
   Som rockgrupp var Rockpile oslagbara, som fyra individuella musiker likaså helt outstanding. Men det hindrade inte mig från att ibland önska mig lite nedtonad rock också. När de nu envisas med att inte utöka instrumenteringen med piano eller akustiska gitarrer där den verkliga känslan för rockmusikens viktigaste rötter kommer fram. Deras volymstarka sound förvrängde nästa de höga tonerna i gitarrsolona.
   Men Rockpile är för närvarande den moderna rockmusikens mest logiska produkt. Killarna högaktade sin musik, älskade sina instrument och beundrade sin publik. Och det dröjer säkert länge innan vi här i Örebro får se och höra något lika storartat. Det var en härlig torsdagskväll.

Dave Edmunds: gitarr och sång
Nick Lowe: bas och sång
Billy Bremner: gitarr och sång
Terry Williams: trummor

Trolig setlist:
01. Sweet little Lisa                              
02. So It Goes                                 
03. I Knew The Bride                        
04. Queen Of Hearts                           
05. Deborah
06. Switchboard Susan                        
07. Three Time Loser                        
08. Trouble boys
09. Cruel to be kind
10. Girls Talk                                 
11. Crawling From The Wreckage               
12. Singing The Blues                        
13. Crackin' up
14. Let it rock
15. I hear you knocking
16. They Called It Rock                        
17. Let's talk about us


Låtkommentaren: Ett antal "Rockpile"-låtar som är utgivna på Dave Edmunds eller Nick Lowes skivor inklusive den helt nya och då aktuella Edmunds-singeln "Singing the blues". "Three time loser" skulle komma på nästa Edmunds-album 1981, "Twangin'".


Aftonbladet 22/2 1980.


Expressen 22/2 1980.

/ Håkan

Covers: Eric Clapton

ERIC CLAPTON: From the cradle (Reprise/Duck, 1994)

Det här var ett steg nedför trappan till rötternas rötter eller till bluesens vagga för att citera albumtiteln. Efter att under några år i början på 90-talet bli en allmängiltig men kommersiellt mycket framgångsrik gubbe, "Unplugged"-program och "Tears in heaven", tog Eric Clapton beslutet att bejaka bluesintresset i sin musik. Det som en gång hade varit Claptons inträdesbiljett i musikbranschen via Yardbirds, Bluesbreakers och Cream. Och på vilket övertygande sätt han gjorde det.
   ”From the cradle” är ingen skiva som smeker lyssnaren medhårs en enda sekund. Liveinspelad i studion, explosivt högljudda gitarrer på en uppenbart oproducerad skiva. Så långt från ett lättillgängligt och hitinriktat sound det går att komma. Här befann sig Clapton på sin mammas gata och han tog inga kommersiella hänsyn. En härlig kontrast till den middle of the road-artist han under 80-talet hade förvandlats till.
   Dessutom är skivan en nästan genomgående engelsk affär inspelad i England med nästan genomgående engelska musiker. Undantagen heter Jim Keltner, gigantisk trummis, och Jerry Portnoy, amerikansk munspelare som jobbat med Muddy Waters. I övrigt är det genuina engelsmän som Chris Stainton, klaviaturkillen som spelade med Clapton redan runt 1980, Andy Fairweather Low, sångaren som blivit etablerad som gitarrist, och basisten Dave Bronze. Även blåstrion, som gick under samlingsnamnet The Kick Horns, var engelsk/skotsk.
   Blues är inte min naturliga kopp té. Jag älskaren intensiteten, energin och svänget men bluestolvorna kan också bli hopplöst och irriterande förutsägbara och de gamla blueslåtarma tar ofta ut varandra i sin form och uppbyggnad.
   Då gäller det att hitta förbi de alltför kända låtarna och Clapton har många gånger på den här skivan lyckats leta upp de lite mer okända låtarna och därmed ofta fylla skivan med överraskande material.
   Av skivans 16 låtar är det förhållandevis många ballader men ingen av dessa har några som helst ambitioner att nå den breda kommersiella publiken. Måhända många ledsamma tongångar men Claptons explosiva gitarrspel, hans grovhuggna whiskeyröst och en överlag levande produktion har skapat en ärlig bluesprodukt. En av skivans mest kända låtar, Muddy Waters ”Hoochie coochie man”, tillhör faktiskt skivans svagare nummer där Clapton sjunger lite snällare och behandlar låten lite väl respektfullt.
   Inledningslåten ”Blues before sunrise” sätter nivån på den här skivan med sin slide på hög volym, det otroliga svänget och Erics övertygande stämma.
   ”How long blues” är en annan höjdpunkt där pianot och den framträdande dobron spelar huvudrollerna tillsammans med munspelet. Elmore James ”It hurts me too” är kanske skivans näst mest kända låt men där skyr Clapton inga medel med sitt rent av explosiva gitarrspel.
   Mitt bland alla traditionella bluesgångar är min stora favorit något helt annat. ”Motherless child” (ska inte förväxlas med den traditionella låten ”Motherless children” från ”461 Ocean Boulevard”-albumet) är huvudsakligen akustisk med fina, välstämda gitarrer, kanske en mandolin och stark sång av Eric.

Låtarna:
1."Blues Before Sunrise" (Leroy Carr) – 2:58
1934. Inspelad men utgiven 1958 på ep:n "Treasures of North American Negro Music Vol. 1" med låtskrivaren.
2."Third Degree" (Eddie Boyd/Willie Dixon) – 5:07
1953. Singel med Eddie Boyd & his Chess Men.
3."Reconsider Baby" (Lowell Fulson) – 3:20
1954. Singel med låtskrivaren.
4."Hoochie Coochie Man" (Willie Dixon) – 3:16
1954. Singel med Muddy Waters.
5."Five Long Years" (Eddie Boyd) – 4:47
1952. Singel med låtskrivaren.
6."I'm Tore Down" (Sonny Thompson) – 3:02
1960. Singel med Freddie King.
7."How Long Blues" (Leroy Carr) – 3:09
1928. Singel med låtskrivaren med titeln "How long, how long blues".
8."Goin' Away Baby" (James A. Lane) – 4:00
1950. Singel med låtskrivaren under sitt artistnamn Jimmy Rogers.
9."Blues Leave Me Alone" (James A. Lane) – 3:36
1956. Singel med låtskrivaren under sitt artistnamn Jimmy Rogers. Under alternativtiteln "Blues all day long".
10."Sinner's Prayer" (Lowell Fulson/Lloyd Glenn) – 3:20
1950. Singel med Lowell Fulson.
11."Motherless Child" (Robert Hicks) – 2:57
1927. Singel med låtskrivaren under namnet Barbecue Bob och titeln var då "Motherless child blues".
12."It Hurts Me Too" (Elmore James) – 3:17
1940. Bluesstandardlåt. Originalsingel med Tampa Red. 1957 spelade Elmore James in den.
13."Someday After a While (You'll Be Sorry)" (Freddie King/Sonny Thompson) – 4:27
1962. På Freddie Kings album "Bossa Nova & Blues".
14."Standin' Round Crying" (McKinley Morganfield) – 3:39
1952. Singel med låtskrivaren under sitt artistnamn Muddy Waters.
15."Driftin'" (Charles Brown/Johnny Moore/Eddie Williams) – 3:10
1945. Singel med Johnny Moore's Three Blazers.
16."Groaning the Blues" (Willie Dixon) – 6:05
1957. Singel med Otis Rush.

/ Håkan

Utmärkt rockshow med Boomtown Rats

Aftonbladet 28/1 1980.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/1 1980.

BOOMTOWN RATS
Konserthuset, Stockholm 27 januari 1980

Boomtown Rats är de sanna pionjärerna bland dagens rockgrupper. Söndagskvällens konsert i Stockholm med den irländska gruppen var bland det bästa jag har sett med någon av de nya grupper som har kommit fram under de senaste åren. De infriade allas förhoppningar genom att göra en utmärkt rockshow.
   Redan när de gjorde sin första skiva 1977 visade de sig ha kvalitéer långt utanför punkavdelningen där de flesta då placerade gruppen. Sedan har utvecklingen gått snabbt och de tillhör nu en av världens mest intressanta grupper alla kategorier.
   Någon har kallat dem 80-talets Stones och där någonstans ligger faktiskt sanningen. Sångaren Bob Geldof var tydligt påverkad av Mick Jagger i rörelsemönstret. Dessutom hade han på scen en stor, gapig och fräck käft som en ung Jagger.
   Även gruppens låtar hade ibland samma dragningskraft som Stones många klassiker. Topparna på deras tre skivor räckte gott och väl till att göra deras show till en lysande rockkonsert.
   Det var en märklig scendekor gruppen höll sig med. På scenens bakre del stod en enorm strålkonstruktion som närmast kan jämföras med en byggnadsställning med strålkastare och neonljus. Som gjorde alla ditresta punkare lite förvirrade men musiken skingrade all mystik.
   Nu var gruppen inte bara Geldof vid mikrofonen utan också fem duktiga rockmusiker där de båda gitarristerna Gerry Cott och Gerry Roberts tillsammans med klaviaturkillen Johnny Fingers (vad ska annars en pianist heta?) märktes mest. Det blev funktionell rockmusik som håller länge.
   Några gånger tog de in saxofonisten Dave McKay för att bättra på soundet. Och just ”Joey’s on the street again” och ”Rat trap”, där McKay var med, var några av kvällens höjdpunkter.


Aftonbladet 28/1 1980.


Dagens Nyheter 28/1 1980.

/ Håkan

Steve Earle setlist

Två av varandra oberoende källor, som det så vackert heter, meddelade mig i helgen att de hade varit med om två fantastiska konserter med Steve Earle.
   Vännen Tobbe Stuhre mejlade att Göteborgskonserten var fantastisk i lördagskväll och skickade också med en setlist (se ovan), dock utan extralåtar, som han exklusivt nog hade fått av Earles fru och sångerska Allison Moorer.
   En annan vän, Magnus Sundell, försäkrade via Facebook att konserten i söndags i Filadelfiakyrkan i Stockholm var den bästa Steve Earle-konsert han hade upplevt. Och ni ska veta att Magnus har varit på många...

/ Håkan

LIVE#28: John Hiatt 1985

Foto: Anders Erkman
JOHN HIATT
Brunnsparken, Örebro 17 mars 1985

Jag har redan nämnt en John Hiatt-konsert från 1979 i den här konsertserien, när han var förband till Southside Johnny & the Asbury Jukes. Men det var på 80-talet som John Hiatt växte som artist och började göra riktigt starka skivor, exempelvis "Riding with the king".
   Turnén våren 1985 följde upp det senaste albumet "Warming up the ice age" som var väldigt ojämn i sin karaktär. Hårdrockriff avlöste de fina balladerna och duetten med Elvis Costello "Living a little, laughing a little" var naturligtvis andlöst vacker.
   Gick därför på konserten med en viss skepsis men Hiatt var på strålande humör och de nya låtarna lät bättre än på skiva. Och konsertupplevelsen blev mer än fantastisk.
   Musikerna i John Hiatts band hade olika erfaranheter när de samlades bakom Hiatt. Darrell Verdusco hade redan spelat på två Hiatt-skivor 1980 och 1981, Jesse Boyce var en tämligen rutinerad studiomusiker, Fred Stickley var relativt okänd medan John Stahaley hade spelat i Jo Jo Gunne (under namnet John Staehely) och även spelat på Keith Moons skiva "Two sides of the moon".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/3 1985.

HÄR BLEV DET INTE FULLT HUS

Efter mängder av problem i tullen i Malmö och snöoväder i södra Sverige landade John Hiatt med sällskap i Örebro på söndagskvällen. En av kvällstidningarna påstod att Hiatt nu turnerar i Sverige för fullsatta hus men räknade då inte med Örebros grymt bortskämda rockpublik som hade den skamlösa nonchalansen att utebli när en av de största rockartisterna på flera år kom till stan.
   Det var glest som i kyrkan ute i Brunnsparkens teater, ca 450 betalande, men å andra sidan har jag nog aldrig upplevt en sådan total kunnighet hos en rockpublik i Örebro. Lägg därtill att John Hiatt var på ett sprudlande spelhumör och gjorde kvällen till en mycket minnesrik afton.
   Hiatt kommunicerade med publiken, berättade små korta, ofta komiska, iakttagelser om låtarna och uppträdde överhuvudtaget både sympatiskt och mänskligt. ”Number one honest game”, som är en av de populära låtarna på det senaste albumet, skulle kunna stå som rubrik för hela John Hiatts konsert.
   Hiatt, som inte är någon elefant i den amerikanska rockbranschen (ännu, ska det kanske tilläggas), turnerar inte några längre perioder och får därmed aldrig chansen att bygga upp ett permanent kompband. Därför blev jag rejält överraskad av det samspelta kompet som stundtals var sensationellt tajt.
   Trummisen och clownen Darrell Verdusco, som turnerat med Hiatt åtskilliga gånger, hade stundtals ett grymt sväng på trummorna där han satt och solade sig i det röda ”solskenet” iklädd en odrägligt färgad hawaiiskjorta.
   Repertoaren var märkbart koncentrerad kring Hiatts två senaste skivor, mästerverket och den helt suveräna ”Riding with the king” och den inte riktigt lika imponerande ”Warming up the ice age”, men det var ändå fåtalet äldre låtar som fick hjärtat att slå dubbelslag.
   ”My edge with the razor” hade blivit omarrangerad till en ytterst smeksam ballad med mycket attraktivt rullande orgelbrus och en alldeles underbar avslutning. ”Radio girl” och ”Slug line”, som var näst sista extralåt då man trodde höjdpunkterna var slut för kvällen, var också några imponerande äldre låtar.
   John Hiatts rock och pop har både soul- och bluesrötter som gör att han behärskar hela registret från ödesmättade ballader till svängig rock. Hela tiden med samma sympatiska framtoning som bara de allra största hjältarna kan åstadkomma.
   Under de båda balladerna ”Dream girl” och ”Ring a bell”, som han tillägnade sin tio månaders dotter Lillian, stod klockorna helt stilla och då var magin, med ett slitet uttryck, mycket nära. Hans röst hade både styrkan och känslan att förmedla mer än bara ord. Det var då vemodet rann långt ner i skorna.
   Senaste skivan har en del tveksamma, lite hårdrocksinfluerade, spår som på scen DOCK blev till utropstecken och de redan starka låtarna ”When we ran” och ”Living a little, laughing a little” nådde långt ovanför vad man kan begära av en amerikansk rockartist en kall söndagkväll i mars.
   John Hiatt inledde med att säga att han hatade söndagar, men efter tjugo låtar och hundra minuter fick han den här söndagen att likna något annat än dagen efter.

John Hiatt: gitarr, piano och sång
John Stahaley: gitarr
Fred Stickley: keyboards
Jesse Boyce: bas, sång
Darrell Verdusco: trummor

Pink bedroom
I don't even try
Number one honest game
See you with flowers
When we ran
She said the same things to me
Radio girl
I'm a real man
Love is like blood
The crush
My edge of the razor
Death by misadventure
Dream girl
The usual
Living a little, laughing a little
Warming up to the ice age

Extralåtar
Ring a bell
Riding with the king

Extra extralåtar
Slug line
Zero house

Låtkommentaren: Senaste albumet, aktuella "Warming up the ice age", var på konserten representerad med nio låtar men skivan innan, "Riding with the king", hade faktiskt med fem låtar. En låt var från "Two bit monsters" och "All of a sudden" och två låtar från "Slug line".
   Bland de udda låtarna märks John Hiatts egen "Ring a bell" som han faktiskt aldrig har givit ut på skiva fast han på 80-talet spelade den live under flera år. "Dream girl" är en cover som Slim Harpo gjorde på ett album 1961.


John Hiatt tillsammans med sitt band 1985. Från vänster John Stahaley, Jessie Boyce, Darrell Verdusco, John Hiatt och Fred Stickley.

/ Håkan

Omöjlig balansgång

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/4 1996.

THE BLACK PEPPERCORNS
Gamla Folkets Hus, Örebro 20 april 1996

Lockad av en fantasisk skiva, fascinerad av ett extremt tragiskt människoöde men lätt skrämd av gospelbakgrund och djupt religiöst troende.
   Det var med minst sagt landade känslor jag i lördagskväll gav det amerikanska bandet The Black Peppercorns chansen att övertyga mig även som konsertattraktion.
   Kevin Prosch och hans tremannaband levererade både gospel och lågmäld amerikansk traditionell rock. En svår och nästan omöjlig balansgång.
   Det vilade en andlig, uppsträckt stämning över gamla Folkets Hus. I den fantastiskt gemytliga konsertlokalen satt den hängivet, uppenbart kristna publiken och förlät 25 minuters försening. För att sedan med ljumma artiga applåder acceptera gruppens lugna, stillsamma rock och strax därefter dansa vilt till gospelrytmerna som slungades ut från scenen.
   Den blev en sönderryckt, splittrad konsert där tjugo minuters paus, när både publik och band hade fått upp värmen ytterligare störde helheten.
   Det var en konsert med passion i varje detalj, ojämn musikalisk helhet och Prosch gav gospelrocken ett nytt ansikte, för övrigt ett ansikte inte helt olikt den vedertagna bilden av Jesus…
   Hans sånger av kärlek, självömkan och religion (möjligtvis inte i den ordningen) sög påtagligt musten ur honom, mer psykiskt än fysiskt. Osäkert om det var tårar eller svettdroppar han torkade ur pannan mellan låtarna.
   Publiken älskade varje sekund av konserten.
   Själv tyckte jag gospelutbrotten var energiladdade förutsägbara antiklimax och jag lät mig istället fyllas av balladerna.
   Ballader på akustisk gitarr och dragspel var konsertens obetalbara ögonblick. Men även rytmiska ”Come to me” där trummisen gjorde en heroisk insats, var en stor höjdpunkt.

/ Håkan

Soundtracks: "Indecent proposal"

INDECENT PROPOSAL (MCA, 1993)

En klassisk kärleksfilm, med Robert Redford, Demi Moore och Woody Harrelson i ledande roller, och ett lika klassiskt balladdominerat soundtrack. Låter på pappret som ett alldeles för monotont och händelsefattigt tema för en musikaliskt omväxlande upplevelse. Men låtarna på skivan är i de flesta fall, undantaget är Roy Orbisons ”A love so beautiful”, specialproducerade för just det här soundtracket.
   Du kan exempelvis inte hitta Pretenders version av 10cc:s gamla ”I’m not in love” någon annanstans än här. Låten är ju till sin prägel snäll och timid och Trevor Horns skimrande produktion understryker det mjuka och vackra i Chrissie Hyndes skivproduktion. Bara något år senare gjorde hon den snälla balladen ”I’ll stand by you”.
   Vince Gill är ingen favorit för mig, snarare tvärtom skulle jag vilja påstå. Men med Little Feat i kompet på en Allen Toussaint-låt blir det trots allt intressant. Och blås, slideoch tjejkör förstärker den känslan.
   Låttiteln ”If I’m not in love with you” är en lustig vinkling på Pretenders inledande bidrag. Som även den är en pianoballad, smäktande och amerikansk, med fin sång av Dawn Thomas, i sammanhanget tämligen okänd.
   Även Seal gör en smekande långsam ballad producerad av Horn. Där det är hans röst som gör hela låten.
   Den skotska popsångerskan Sheena Easton har breddat sitt register åt både jazz (som här) och r&b när hon gör Hoagy Carmichaels gamla evergreen ”The nearness of you”.
   Också Lisa Stansfield gör en jazzdoftande ballad där musiken är skriven av den rutinerade och nyligen avlidne filmlåtskrivaren John Barry till en text som Lisa själv har varit med och skrivit.
   Barry är nog genom åren mest känd för sina James Bond-melodier men skrev under många år filmmusik i andra sammanhang som exempelvis ”Born free”, ”Midnight cowboy” och ”Peggy Sue got married”. Här får han över 25 minuter på sig att skriva ett klassiskt ”love theme”-tema till melodi uppdelad i fem separata delar med hela tiden väldigt vackra harmonier.

Innehållet:
1. I'm Not In Love: The Pretenders 3:50
2. What Do You Want The Girl To Do: Vince Gill 5:08   
3. If I'm Not In Love With You: Dawn Thomas 3:39   
4. Out Of The Window: Seal 5:35   
5. The Nearness Of You: Sheena Easton 3:17
6. In All The Right Places: Lisa Stansfield 5:42   
7. Instrumental Suite From Indecent Proposal: John Barry 25:24
8. A Love So Beautiful: Roy Orbison 3:32

/ Håkan

LIVE#29: Bruce Springsteen 1981

Aftonbladet 4/5 1981.


Göteborgsposten 5/5 1981.



BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
The River Tour
Scandinavium, Göteborg 3 maj 1981

Att se Bruce Springsteen på konsert för första gången var, som ni säkert förstår, en alldeles speciell upplevelse. Här var jag, så att säga, väldigt förberedd på en underbar konsert. Alla rapporter från USA som hade nått Sverige under alla år sedan den unika konserten på Konserthuset i Stockholm 1975 talade om fantastiska konserter, både i storlek och längd (närmare tre timmar) men också känslomässigt och musikaliskt.
   En sådan gigantisk föreställning hade vi aldrig varit med om tidigare så premiären med Bruce på scen blev för mig naturligtvis ett musikaliskt minne av stora mått.
   Söndagen 3 maj åkte vi chartrad buss från Örebro till Göteborg. Det snöade stora flingor innan vi lämnade Örebro men det skulle bli bättre väder under de följande dagarna. Första veckan i maj 1981 skulle sluta i rena sommartemperaturerna och när vi på torsdagen 7 maj åkte bil till Stockholm och Johanneshovs Isstadion var det rena sommarvärmen.
   Jag recenserade inte någon av konserterna på vanligt sätt utan skrev en mer reflekterande artikel (se nedan) några dagar efteråt där jag plockade ut några höjdpunkter och satte samman ett imaginärt livealbum från de båda Sverige-konserterna som egentligen bara innehöll höjdpunkter. ”Bruce kom med sommaren” var min slutsats.
   Bruce och hans trogna kompband E Street Band hade följaktligen mycket att bjuda på. Två album, ”Darkness on the edge of town” och ”The river”, hade släppts sedan förra Sverigebesöket.
   Sedan ”The river” släppts på hösten 1980 hade Bruce och bandet turnerat flitigt i USA, från 3 oktober till nyårsfton. Och The River Tour fortsatte i USA 20 januari 1981 innan den flyttades över till Europa i början på april med spelningar i Tyskland, Schweiz, Frankrike, Spanien, Belgien, Holland och Danmark innan de sedan kom till Sverige för tre unika konserter. Det blev nämligen extrakonsert i Stockholm dagen efter ovannämnda Johanneshov-konsert.

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/5 1981.

BRUCE SPRINGSTEEN – EN ROCKEXPLOSION SOM FICK PUBLIKEN ATT TJUTA AV LYCKA

Bruce Springsteen kom med sommaren. Förra veckan gjorde den gigantiske amerikanska rockstjärnan comeback, efter fem och ett halvt år, för sina svenska fans. Bruce kom förra helgen med vinterns sista suck hängande i hälarna. När han for, en knapp vecka senare, lyste solen viljestarkt och värmen var sommarlik. Ibland består livet inte bara av tillfälligheter.
”Summer’s here and the time is right for racing in the street” som det låter i en av Springsteens många klassiker.
   Aldrig förr har intresset varit så stort inför ett utländskt artistbesök. Med god hjälp av massmedia (läs kvällspressen) nådde intresset inför Sverigebesöket rent hysteriska höjder där varje skribent ville överträffa sig själv och andra i superlativer om Springsteen och hans säregna konserter. Många letade förgäves efter klatschiga rubriker i stil med Jon Landaus klassiska ”I’ve seen the future of rock’n’roll”. Något som Springsteen, sakkunniga fans och nyfikna läsare knappast hade någon glädje av.
   Vart jag vill komma är inte ett ifrågasättande av Springsteens otroliga kapacitet utan det bihang av så kallade rockjournalister som skriver med sensationella rubriker eller helt enkelt spekulativt vänt kavajen efter vinden. Dessa skribenter har i mina ögon orsakat skepsis och misstänksamhet inför Springsteenbesölket.
   För alla som frågar mig, undrar över och funderar på Springsteens eventuella överskattning kan lugnt luta sig tillbaka. Konserterna förra veckan visade verkligen vilken utomordentlig liveartist han är där kvantitet, 28 låtar på tre timmar, och kvalité för en gångs skull går hand i hand.
   Ännu en vecka efter Göteborgskonserten upplever jag Springsteens närvaro så oerhört omskakande och uppfriskande. Jag konstaterar att Springsteens geniala rockmusik aldrig har varit bättre och scenversionerna av hans omisskännliga låtar var i samtliga fall ett strå vassare än på de studioinspelade skivorna.
   Den stora publiken imponerades av Springsteens effektiva rockshow och han, i sin tur, inspirerades mycket av publikresponsen. En tvåvägskommunikation som på båda sidor kändes ärlig och konserten nådde rent otroliga höjder gång på gång.
   Springsteens tre Sverigekonserter förra veckan var en ren uppvisning, en lärobok för rockintresserade. I Göteborg var dessutom de 13 500 i publiken en attraktion. En så kunnig, påpasslig och disciplinerad publik har jag aldrig upplevt tidigare på en rockkonsert.
   Naturligtvis är det helt omöjligt att rycka ut vissa sekvenser eller enstaka låtar ur en så helgjuten konsert men jag vill ändå sticka ut hakan och föreslå att det just nu känns mycket motiverat och efterlängtat med ett liveinspelat album från Bruce Springsteen och hans E Street Band. ”Live in Sweden” skulle därför enligt min mening få följande sammansättning.

Av utrymmesskäl har jag begränsat mig till ett enkelalbum fast jag mycket väl vet att trippelalbum i detta fall känns mest logiskt.

1. ”Run through the jungle”
Springsteenkonserterna har under hela Europaturnén skiftat öppningslåt. I Sverige använde han sig av två, den ovannämna Creedence-låten och en omarbetad version av Elvis Presleys ”Follow that dream”. John Fogertys låt passade Bruce som handsken. Han gjorde den långsammare än Creedence men ändå magisk där texten stämde väl överens med Bruces egna texter. En perfekt inledning i mörka blåtonade ljus.

2. ”Candy’s room”
Från Mighty Max Weinbergs intensiva inledning på hihaten via ett par fantastiska crescendon i mitten tills låten tonade ut var det storslagen rockmusik och en helt igenom perfekt komposition.

3. ”Racing in the street”
Som också på skivan följer tätt inpå ”Candy’s room” och det var synd att bryta ett så vackert team även live. Här trängdes verkligen de klassiska Springsteen-citaten och jag kan riktigt känna asfaltsdoften tränga sig på. Live gjorde han den avslutande nedtoningen mycket längre och intensivare och jag kan inte låta bli att rysa åt hans fina gitarrfigurer fast jag för längesedan vuxit ifrån gitarrsolotiden.

4. ”The river”
En svår låt där Bruce lyckas reproducera munspelssoundet exakt som på skivan. När sedan flöt ut i ett stilla sväng var tårarna inte långt borta.

5. ”Because the night”
Mina påhittade liveskivas andrasida inleds med den forna Patti Smith-hitlåten som i Bruces version lät ännu mer övertygande. Hela Scandinaviums publik sjöng med i refrängen.

6. ”Independence day”
Springsteen-konserternas kanske mest centrala låt där Bruce med sin långa inledande monolog gav låten dess personliga prägel. Fast Bruce här alltid berättar om förhållandet med sin far känns det varje gång lika ärligt och spontant. Den fina balladen som sedan följde underströk enbart känslorna han förmedlade.

7. ”Born to run”
Skivans spectorianska inramning suddades ut live och blev en rejäl rocklåt med ett mycket kompromisslöst sväng. I konserten låg låten först bland extralåtarna och publiken visste inte till sig av upphetsning.

8. ”Rocking all over the world”
Precis som de autentiska konserterna inleds och avslutas (fredagskvällens konsert fick ett bonusslut med “Twist and shout”) med en Fogerty-låt gör också min sammanfattning det. En riktig showstopper där HELA publiken stod på sina stolar, sjöng, klappade händerna, skrek hejdlöst och vevade frenetiskt med armarna i en helt upptänd hall. En fantastisk final på en fantastisk konsert.
   Musikaliskt och soundmässigt var det helt igenom perfekt i Scandinavium med dess fina akustik där Springsteen mycket fördelaktiga scenljud fick full rättvisa. I Stockholm var Springsteen nog mer laddad men publiken mindre följsam där Ishallen ickemusikaliska förutsätt ibland satte käppar i hjulet. Men skillnaderna var ändå marginella.

Bruce Springsteen: gitarr, munspel, piano och sång
Roy Bittan: piano/keyboards och sång
Clarence Clemons: saxofon och sång
Danny Federici: orgel/piano och sång
Garry Tallent: bas och sång
Steve Van Zandt: gitarr och sång
Max Weinberg: trummor

1. Run Through the Jungle
2. Prove It All Night
3. The Ties That Bind
4. Darkness on the Edge of Town
5. Independence Day
6. Who'll Stop the Rain
7. Two Hearts
8. The Promised Land
9. Out in the Street
10. This Land is Your Land
11. The River
12. Badlands
13. Thunder Road
14. Cadillac Ranch
15. Sherry Darling
16. Hungry Heart
17. Because the Night
18. You Can Look
19. Wreck on the Highway
20. Racing in the Street
21. Backstreets
22. Candy's Room
23. Ramrod
24. Rosalita
25. Can't Help Falling in Love
26. Born to Run
27. Detroit Medley
28. Rocking All Over The World

Låtkommentaren: Inledningslåten på Springsteens tre konserter i Sverige växlade mellan Creedence Clearwater Revivals ”Run through the jungle” och Elvis Presleys ”Follow that dream” men i Göteborg var det den tämligen okända låten från ”Cosmo’s factory” som inledde. Bruce gjorde också en cover på Woody Guthries ”This land is your land”, en låt han faktiskt aldrig givit ut på en egen officiell skiva, och Presleys ”Can’t help falling in love”.
   Bruce gjorde ytterligare två John Fogerty-låtar på konserten, ”Who’ll stop the rain” och ”Rocking all over the world”, som vid den här tidpunkten var mest känd i Status Quos version.
   Men innan sista låten kom det nu berömda covermedley som Bruce har valt att kalla ”Detroit Medley” och är fyra låtar i en: ”Devil with a blue dress on”, ”Good Golly miss Molly”, ”Jenny take a ride” och ”C C Rider”. Ett medley inspirerat av Mitch Ryder & the Detroit Wheels som 1966 kopplade ihop de första två låtarna.
   Även Bruces egen ”Because the night” kunde också uppfattas som en cover efter Patti Smiths hitversion från 1978 men var en låt planerad för ”Darkness on the edge of town” men kom först 1986 på officiell skiva med Bruce, på liveboxen ”Live 1975-1986”.
   Elva låtar var hämtade från aktuella skivan ”The river”, sex från ”Darkness on the edge of town”, tre från ”Born to run” och ”Rosalita” från 1973.


Dagens Nyheter 4/5 1981.


Expressen 4/5 1981.


GT 4/5 1981.


Svd 4/5 1981.


Göteborgsposten 5/5 1981.

/ Håkan

Musikalisk överraskning som inte gav stilpoäng

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 1983.

KONSERT
LORDS OF THE NEW CHURCH
Lord Nelson, Örebro 25 september 1983

Det var trångt, svettigt och intimt när Lords Of The new Church kom till Örebro och Lord Nelson. Bandet hade lockat folk från hela Mellansverige och ombyggda Lorden fylldes till bristningsgränsen med unga och medvetna punkfans. Stämningen var stundtals nästan engelsk och gruppen kände sig onekligen som på hemmaplan.
   Lords Of The New Church innehåller berömda medlemmar, några av punkmusikens största, och har alla myter i världen att leva upp till och de försökte verkligen. Skinnklädsel, slö blick och provokativt uppträdande gick verkligen hem hos ungdomarna.
   Musikaliskt var gruppen en stor överraskning fast i höjd med skivornas varierade nivå nådde de naturligtvis aldrig.
   Stiv Bators och Brian James många fina låtar blev mer en fysisk upplevelse än en demonstration i välspelande. Stilpoäng delades inte ut den här kvällen.
   Kommentarerna mellan låtarna avslöjade ingen högre IQ men extralåtar som ”You really got me” och ”It’s all over now” tyder ändå på en viss mänsklig närvaro.

Stiv Bator: sång
Brian James: gitarr
Dave Treganna: bas
Nicky Turner: trummor

/ Håkan

Deadman skapade magi i Örebro igen

                                                                                  Foto: Magnus Sundell
Deadman från Austin lyckades ännu en gång skapa magi i Örebro. Från vänster Kyle Schneider, Steven Collins, Lonnie Trevino Jr och Jacob Hildebrand.

DEADMAN
Clarion Hotel, Örebro 5 oktober 2011
Konsertlängd: 20:52-22:36 (104 min)
Min plats: 5-8 m snett till vänster från scenen.

Luften dallrade av tvivel och förhoppningar i en skön men även oroväckande blandning. Efter Austin-bandet Deadmans fabulösa konsert på samma plats i Örebro för drygt två månader sedan var det dags igen. Men nu under helt andra förutsättningar med helt andra förväntningar och krav.
   Men den eventuella oron var obefogad. Där stod bandet på den lagom minimala scenen och var samma genuint spelskickliga gäng som senast. Med fantastisk sång av Steven Collins, hans små gitarrdueller med Jacob Hildebrand, den till synes anonyme körsångaren och akustiske gitarristen Kevin McCulloughs viktiga roll vid sidan om, det trygga stabila kompet från trummisen Kyle Schneider och basisten Lonnie Trevino Jr och över allt la hammondspelaren Matthew Mollica en tung trygg gospeldoftande omfamning över de flesta arrangemang.
   Som publik var det med helt andra förutsättningar jag gick till Clarion. Överraskningsmomentet fanns inte där. Det fantastiska soundet, det underbara ljudet i lokalen (tack ljudmixaren Kristoffer) och den härliga repertoaren var liksom givet och redan på förhand en succé. Som gjorde att omfånget den här gången kändes lite mer kortfattat och när bandet strax efter halv elva avslutade med en Van Morrison-cover var vi långtifrån mätta på god musik.
   Men jag kan berätta att konserten på onsdagskvällen var, räknad i timmar och minuter, så gott som exakt lika lång som i somras. Och 18 låtar blev även denna gång nyckeln till en sedvanligt välkomponerad scenrepertoar. Men Deadman valde den här gången att framföra allt i ett enda set vilket kanske fick magin att hålla sig på en nyttig och mänsklig nivå.
   Senaste skivan ”Take up your mat and walk” var givetvis i centrum under hela konserten och det var en ynnest att återigen få höra nästan alla albumlåtarna, nio av tio, i dessa energiska scenarrangemang där inte bara melodierna förstärks utan hela upplevelsen, framför ögon och öron, blev så mycket större än på en finjusterad studioskiva.
   Popmästerverket och Byrds-tributen ”This old world’s not gonna change” inledde starkt, “If I lay down in the river” utvecklades till en lång funkkryddad låt, mjuka Dylan-pastischen ”I’m not who you think I am” fick plötsligt mer energi och på ”Oh Delilah” var Deadman i jämn nivå med sina inspiratörer The Band. Och skivans två mästerliga låtar, ”Gilead” och ”We all need love”, är nu fullt utvecklade till de klassiker som de är skrivna som.
   Till denna exklusiva anrättning av genomgående godsaker kunde jag med glädje konstatera att kvällens coverlåtar på inget sätt föll ur ramen. Från Paul Simons oväntade ”The only living boy in New York”, The Bands ”The weight” (mer naturligt kunde inte extralåtarna ha inletts) och bonusextralåten “Rough God goes riding” där Steven Collins röst inte var långt efter Van Morrisons original.
   Sedan var det också tillfredsställande att höra några äldre för mig okända Deadman-låtar, ”Funny how” och ”Down by the Winedale”, hålla en så hög kvalité.
   Men en höjdpunkt slog alla andra denna kväll. Den långa, sugande och snyggt uppbyggda ”When the music’s not forgotten” där bandet visade upp tveklösa ambitioner att föra in dramatik, snyggt regisserade mellansnack och ett underbart imponerande slut i sina konserter.
   Den här fina kvällen inleddes med att en för mig helt okänd kille kommer fram till mig och säger att jag är anledningen till att han är på plats. Tack vare mina tidigare recensioner. Det lät naturligtvis kravfyllt men jag hoppades inte att han skulle bli besviken. Det där upprepades ytterligare några gånger under kvällen plus alla andra ryggdunkningar från folk jag redan känner. Men jag tror det blev uppenbart för alla under konserten att de fick vara med om något mycket underhållande och bra.

Låtarna:
This old world’s not gonna change
Don’t do this to me
If I lay down in the river
Brother John
Take up your mat and walk
Gilead
Funny how
The only living boy in New York
I‘m not who you think I am
Oh Delilah
Ain’t no music
We all need love
Absolom! Absolom!
Down by the Winedale
When the the music’s not forgotten

Extralåtar
The weight
Mankind

Extra extralåt
Rough God goes riding

Stort tack till Magnus Sundell för foto.

/ Håkan

Covers: Andrea Corr

ANDREA CORR: Lifelines (AC Records, 2011)

Dags för en hyfsat aktuell coverskiva. ”Lifelines” kom i våras och var Corrs-sångerskan Andrea Corrs andra soloalbum. Den har blivit en av årets mest spelade skivor för mig och det kanske mest med anledning av en enda låt, hennes formidabla version av Lou Reeds ”Pale blue eyes”. Men skivan är också värd en lyssning i sin helhet när den blandar inte alltid så välkänt och förutsägbart material med några mer bekanta låtar plus en gammal evergreen från 30-talet.
   På pappret framstår ”Lifelines” som en ganska spännande mix av gamla och nya låtskrivare, från Lou Reed och Roy Orbison till Ron Sexsmith och Daniel Johnston, och ofta har John Reynolds produktion (där han ibland får hjälp av Brian Eno) en mycket ren, fin och effektiv ljudbild som förstärker Andreas röst.
   Som sagt, ”Pale blue eyes” står i en viss särklass på skivan. Ett arrangemang av stegrande intensitet som för varje minut, den är över sex minuter lång, stiger in i en ny elegant fas. En mjuk och soft början, elgitarren smyger sig på, mer energi utsöndras och slutet med cello, avancerat körarrangemang och snabbare tempo är magiskt.
   På Orbisons ”Blue bayou” försöker Andrea utmana Linda Ronstadt utan att riktigt lyckas, på pampiga ”State of independence” kopierar hon Donna Summer och i ”They don’t know” har Andrea svårt att överträffa Kirsty MacColls original.
   Visserligen gör Andrea inte så mycket originellt av sin version av John Lennons ”No 9 dream” men hennes röst passar låten fint. Även på de tre andra ”killsångerna”, Blue Niles ”Tinseltown in the rain”, Daniel Johnstons ”Some things last a long time” och Ron Sexsmiths ”Tomorrow in her eyes”, låter det mycket bra om sång, arrangemang och produktion.

Låtarna:
1. "I'll Be Seeing You" (Irving Kahal/Sammy Fain) 2:31
1938. Från Broadway-föreställningen "Right this way".
2. "Pale Blue Eyes" (Lou Reed) 6:08
1969. Från The Velvet Undergrounds album "The Velvet Underground".
3. "Blue Bayou" (Roy Orbison/Joe Melson) 2:40
1963. Singel med Roy Orbison.
4. "From the Morning" (Nick Drake) 3:19
1972. Från Nick Drakes album "Pink moon".
5. "State of Independence" (Vangelis/Jon Anderson) 5:37
1981. Från Jon & Vangelis album "The friends of Mr Cairo".
6. "No 9 Dream" (John Lennon) 4:12
1974. Från John Lennons album "Walls and bridges".
7. "Tinseltown in the Rain" (Robert Bell/Paul Buchanan) 4:42
1984. Från The Blue Niles album "A walk across the rooftops".
8. "They Don't Know" (Kirsty MacColl) 3:09
1979. Singel med låtskrivaren.
9. "Lifeline" (Harry Nilsson) 3:26
1971. Från låtskrivarens album "The point".
10. "Tomorrow in Her Eyes" (Ron Sexsmith) 2:36
2004. Från låtskrivarens album "Retriever".
11. "Some Things Last a Long Time" (Jad Far/Daniel Johnston) 3:33
1990. Från Daniel Johnstons album "1990".

/ Håkan

Landets tajtaste rockorkester

ELDKVARN
Konserthuset, Västerås 1 oktober 2011
Konsertlängd: 19:36-21:15 (94 min)
Min plats: Parkett Rad 16 Plats 431, ca 20 meter framför scenen.

Jag har upplevt Eldkvarn live osannolikt många gånger. Mest på klubbar, krogar och restauranger men också i gamla badhus, utomhus på Kumla Torg, i skivbutiker, i ishallar, på Club 700, på jazzklubb och i folkparker men aldrig, aldrig någonsin tidigare, i en riktig konsertlokal. Så det låg något av en högtidlig känsla i atmosfären medan det tämligen nya och mycket fina Konserthuset i Västerås i lördagskväll fylldes med en förhållandevis stor publik. Kanske var det respekten för lokalen, den sena publiken eller darrande respektfulla nerver som gjorde att bandet var några minuter sena på scen.
   När de väl stod där med den vanliga frontlinjen, Carla Jonsson, gitarr, Plura, gitarr och sång, och Tony Thorén, bas och sång, längst fram med Werner Moddiggård sittande bakom trummorna när Claes von Heijne inledde med pianointrot på ”Nerför floden” var det snart som vanligt. Fast i en lite elegantare miljö. Jag har hört bättre sångljud i den lokalen, Anna Ternheim och Ulf Lundell, men det lät naturligtvis strålande om hela bandet som faktiskt inte tappat någonting av sitt sting. Ingenting gick på ren rutin eller slapphet. Man kunde faktiskt blunda och höra ett band som gjorde sitt yttersta i varje stund.
   Målet för resan till Västerås var givetvis att få höra en ny repertoar från den kommande skivan ”De berömdas aveny”. Men vi fick bara tre smakprov som dock var både överraskande och mycket fina detaljer på en genomgående bra konsert. Titellåten, där jag hade svårt att tyda texten men den lär handla om kokaindebacklet i Göteborg förra våren, var en snabb rytmisk sak och inte alls episkt lång som jag hade väntat mig. ”Håll i er!” uppmanade Plura innan låten.
   Även ”En liten kyss av dig” var en ny upptempolåt av konventionell Plura-kvalité medan ”Den sorgliga orkestern” kan bli en ny balladfavorit i Eldkvarns alltmer omgångsrika scenmaterial. En repertoar som i lördagskväll pendlade mellan obligatoriska hits som ”Kärlekens tunga”, ”Alice”, ”Fulla för kärlekens skull”, ”Trasiga skor” och ”Pojkar, pojkar, pojkar” (med ljudmixaren Ove Karlsson på trumpet), där bandet låtmässigt i mina öron var som minst spännande, med läckra nedslag i mindre kända medn lysande låtar som ”Kommit hem”, ”Jag står upp än”, ”Vägen till paradiset”, ”Mina stjärnor har slocknat” och den fina trion extralåtar som kronan på verket.
   Plura förklarade inför extralåtarna att bandet har slutat gått ut från scenen efter huvudavdelningen. ”Vi har blivit gamla, vi orkar inte och det är inte säkert att vi hittar in igen”, var hans kommentar.
   Fantastiska trummor och ett magnifikt gitarrsolo kryddade ”Skydd av mörkret” och i snabba ”Jag är det hjärta” visade Eldkvarn med all tyngd att de är ett av landets tajtaste rockorkestrar. Sedan avslutades konserten med ”Ikväll”. Handduken över Pluras axlar, en svettig rygg, bara pianot spelade, Werner visslade snyggt i mikrofonen och hela publiken sjöng med i refrängen. En ovanligt välstämd och naturlig final på en Eldkvarn-konsert.

Här följer lördagskonsertens tre nya låtar:

De berömdas aveny


Den sorgliga orkestern


En liten kyss av dig


Setlist:
Nerför floden
Kommit hem
Jag står upp än
Vägen till paradiset
???
Be-bop-a-lula-land
En liten kyss av dig
Kärlekens tunga
Mina stjärnor har slocknat
Den sorgliga orkestern
Alice
De berömdas aveny
Fulla för kärlekens skull
Somliga går i trasiga skor
Kungarna från Broadway
Pojkar pojkar pojkar

Extralåtar
Skydd av mörkret
Jag är det hjärta
Ikväll

/ Håkan

LIVE#30: Pretenders 1980

Pretenders 1980. Från vänster James Honeyman-Scott, Pete Farndon, Chrissie Hynde och Martin Chambers.

PRETENDERS
Göta Lejon, Stockholm 10 juni 1980

Drygt två år innan den här konserten hade amerikanskan Chrissie Hyndes låtar skapat intresse hos ett skivbolag i London. Demos spelades in med tillfälliga musiker och det var först på sommaren 1978 som en regelrätt skivinspelning genomfördes. Hynde sjöng och spelade gitarr tillsammans med James Honeyman-Scott, gitarr, och Pete Farndon, bas, som senare blev medlemmar i det band som ännu inte döpts till Pretenders. Trummisen Martin Chambers tillkom och bandet fick namnet Pretenders efter Platters-låten ”The great pretender”.
   Hynde, som hade kommit till London redan 1973 och jobbade först som journalist på musiktidningen NME, hade länge umgåtts i kretsarna kring Clash och Damned och var onekligen ett eftertraktat namn i Londons musikkretsar.
   Gruppen fick en kickstart. Första singeln, deras version av Ray Davies-låten ”Stop your sobbing” (producerad av Nick Lowe), fick stor uppmärksamhet i januari 1979 när den släpptes men listnoteringen var blygsam (34). Nästa singel, originallåten ”Kid”, nådde lite högre (33) innan det hösten 1979 började explodera. Efter tio veckors klättrande på Englandslistan nådde ”Brass in pocket” förstaplatsen i januari 1980 och samtidigt släpptes debutalbumet ”Pretenders” som genast gick upp i topp och låg där i fyra veckor. Karriären var i full gång.
   Albumet följdes av en USA-turné där Chrissie vid en konsert i New York på Palladium 3 maj 1980 träffade Kinks-ledaren Ray Davies och de blev senare ett par. Någon månad senare gjorde Pretenders sin Sverigedebut.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/6 1980.

FÖRTRÄFFLIG ROCK MED PRETENDERS

Engelska Pretenders är redan en stor rockgrupp. Musikaliskt en av de största som har kommit fram i England under de senaste åren. Utan att tillhöra punk eller andra värdeladdade trender. Musiken de spelade och framförde på scen var rockmusik influerad av både amerikansk storhet och engelsk energi. Pretenders är på det sättet unika.
   Gruppen hade också en sångerska, Chrissie Hynde, som aldrig enbart framstod som något visuellt spännande utan bevisade klart sin musikaliska närvaro. Chrissie skriver dessutom föredömliga rocklåtar och lade ut täta ljudmattor med sin elektriska kompgitarr. På det viset gav hon en utomordentlig språngbräda för förstegitarristen James Honeyman-Scott.
   Nu förekom inte speciellt mycket briljerande gitarrspel utan gruppsoundet byggde mer på samma rytmiska och taktfasta kvalitéer som, låt oss säga, Rockpile och Police presterar. Ett gung och sug i musiken som alltför få behärskar inom den moderna rockmusiken.
   Chrissie dominerade givetvis även på scen som det blickfång hon onekligen är och utstrålningen i allas vår hitlåt "Brass in pocket" var svår att motstå.
   Volymen blev aldrig ett självändamål utan befann sig hela tiden (en dryg timme) på en acceptabel nivå. Intensiteten och effektiviteten låg istället på det varierade materialet där till exempel en instrumentallåt gjorde stora intryck.
   En njutbar och bra konsert med Pretenders som gjorde stor och förträfflig rockmusik även på scen.

Chrissie Hynde: gitarr och sång
Pete Farndon: bas och sång
James Honeyman-Scott: gitarr och sång
Martin Chambers: trummor och sång

Trolig setlist:
1. Space Invader
2. The Wait
3. Precious
4. Kid
5. Private Life
6. Cuban Slide
7. The Phone Call
8. Talk Of The Town
9. Tattooed Love Boys
10. Up The Neck
11. Mystery Achievement
12. Stop Your Sobbing
13. I Go To Sleep
14. Brass In Pocket

Låtkommentaren: I januari 1980 albumdebuterade Pretenders och elva av tolv låtar på konserten var hämtade från den skivan, "Pretenders", inklusive fem singellåtar från 1979. Nya singeln (april 1980) "Talk of the town"/"Cuban slide" fanns också med plus den kommande singeln, Kinks-covers "I go to sleep".


Dagens Nyheter 11/6 1980.


Svd 11/6 1980.

/ Håkan

“Take up your mat and walk”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 30/9 2011.

DEADMAN
Take up your mat and walk
(Rootsy)

Så fruktansvärt otacksamt och så ruskigt orättvist. Här gjorde ett av de största nya fynden på Austin-rockens himmel ett rent obeskrivligt framträdande på en Örebroscen i somras, jag gav Deadman ett maximalt betyg, och ska i nästa andetag försöka leva upp till de förväntningarna, de kraven och de förutsättningarna på en simpel studioinspelad skiva. Det uppdraget är kanske inte omöjligt i fantasin men är väldigt svårt att genomföra i praktiken. Det är albumet ”Take up your mat and walk” ett levande (förlåt!) bevis för.
   Det har i historien vid upprepade tillfällen varit svårt att leva upp på skiva vad man så perfekt lyckats med på scen. Rockmusik ska helst upplevas i rätt ordning. Först på en studioinspelad skiva, av förhoppningsvis mästerlig kvalité i både sound och innehåll, och sedan blomma upp med hjälp av scenenergi och ett mustigt sound i scenmiljö framför en krävande men hungrig publik. Då sker allt i rätt ordning och utvecklingen är så att säga naturlig och mänsklig och som lyssnare är man då beredd på de färska låtarna i liveuppfräschade versioner.
   När upplevelsen är den motsatta, som i Deadmans fall, känner jag först ett visst motstånd till en tunn ljudbild och dålig scenenergi: Jag känner visserligen igen titlar och melodier men saknar inledningsvis samspelet, där varje instrument lyfter varandra till stordåd. En ofrånkomlig känsla av tomhet och minnen av saknad sprider sig. Det är då lyssningarna måste intensifieras, upprepas och nötas in för att till slut rycka loss låtarna på skivan från livekänslan som sitter cementerad i ryggmärgen för att sedan bedöma innehållet på skivan rättvist.
   Det är först då, efter otaliga upprepade lyssningar, som låtar, melodier och arrangemang får ett nytt men annorlunda liv i mitt medvetande. Och när den känslan anländer förvandlas innehållet på skivan till ett bra mycket bättre material som inte ska behöva stå i skuggan av ett framträdande på en oöverträffad konsert.
   Det är då känslan blir djupare och låtarna framträder som de klassiker som de i många fall är just på ”Take up your mat and walk”. Och där den breda blandningen av rock, soul, americana, gospel, gitarrpop och singer/songwriter-arrangemang faktiskt blir en styrka och inte en spretig flod av musik. Och där bilder på namn som Van Morrison, The Band, Bob Dylan, Dan Penn, Ron Sexsmith och Sam Cooke dyker upp mellan textraderna. Inte bara som förebilder eller influenser ty Deadman med sångaren och låtskrivaren Steven Collins är redan i nivå med de kända namnen. Deadman behöver inte be om ursäkt i det sällskapet.
   Men det är som sagt låtkvalitén som gör ”Take up your mat and walk” till en så jämnstark men ändå varierad skiva. Där du hör ekot av Muscle Shoals i ”If I lay down in the river”, klassisk soulhistoria i ”We all need love”, återuppståndna Byrds-stämmor i ”This old world’s not gonna change”, doften av The Band i “Oh Delilah”, glansen av poppärla i “Gilead”, mixen av vacker pop och Bob Dylan cirka ”Blood on the tracks” i ”I’m not who you think I am” och “Till the morning comes” kan vara det vackraste som Ron Sexsmith aldrig har skrivit.
   Det är summan av alla dessa ljuvliga höjdpunkter som gör Deadmans nya album så oerhört imponerande och för ett ögonblick får mig att förtränga bandets naturliga närvaro på scen.

/ Håkan

Adjö till en blomstrande skivaffär

                                                                                 Foto: Magnus Sundell
Indiana-trubaduren Otis Gibbs höll hov i en f d skivbutik med gott humör, fantastiskt gitarrspel och en konsert som utspelade sig här och nu.


OTIS GIBBS
Najz Prajz, Örebro 30 september 2011
Konsertlängd: 20:59-22:15 (76 min)
Min plats: ca 9 m snett till höger från scenen

Amerikanen Otis Gibbs presenterade sig själv storstilat med orden ”all the way from Wanamaker” och drog igång med sina sånger, sin akustiska gitarr och sin sträva men kraftfulla stämma och lyckades skapa en stämning av närhet och unik närvaro i en lokal som strax innan fungerat som skivbutik.
   Gibbs får ursäkta men det var lokalen som för kvällen spelade huvudrollen. Skivbutiken Najz Prajz firade sin sista kväll som lokal. Tömd på all skivor, tömd på alla hyllor och skåp och tömd på allt annat, förutom den gamla skylten "Svinbilligt", möttes vi av en helt tom lokal, en absurd upplevelse, förutom en scen längst in i lokalen. Som i en långsmal bunker eller kal kulvert skulle Gibbs uppträda och på något sätt avsluta en legendarisk historia för en skivbutik som stod ut i det längsta i en tid av nedladdning och Spotify.
   Gibbs gav en konsert som påminde om hans senaste besök i Örebro i våras, går att läsa både här och här, och både mellansnack och låtar kändes som en upprepning men samtidigt är Gibbs ingen artist som direkt upprepar sig utan verkligen uppträder här och nu.
   En fin konsert med ett fantastiskt slut: Först ”Kansas City” och sedan ”Karlov Most” när han sedvanligt gick ut bland publiken i butiken och sjöng rakt ut denna vackra melodi.
   För ungefär två timmar sedan gick jag ut ur lokalen som en gång var Örebros mest blomstrande skivaffär. Det känns både sorgligt och vemodigt att aldrig kunna gå in där igen men samtidigt säger ägaren Anders Damberg att det här, flytten till en mindre lokal på Nygatan, är början på något nytt och ljust. En fantastisk inställning. Tack, Anders.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.