Blogginlägg

Omöjlig balansgång

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/4 1996.

THE BLACK PEPPERCORNS
Gamla Folkets Hus, Örebro 20 april 1996

Lockad av en fantasisk skiva, fascinerad av ett extremt tragiskt människoöde men lätt skrämd av gospelbakgrund och djupt religiöst troende.
   Det var med minst sagt landade känslor jag i lördagskväll gav det amerikanska bandet The Black Peppercorns chansen att övertyga mig även som konsertattraktion.
   Kevin Prosch och hans tremannaband levererade både gospel och lågmäld amerikansk traditionell rock. En svår och nästan omöjlig balansgång.
   Det vilade en andlig, uppsträckt stämning över gamla Folkets Hus. I den fantastiskt gemytliga konsertlokalen satt den hängivet, uppenbart kristna publiken och förlät 25 minuters försening. För att sedan med ljumma artiga applåder acceptera gruppens lugna, stillsamma rock och strax därefter dansa vilt till gospelrytmerna som slungades ut från scenen.
   Den blev en sönderryckt, splittrad konsert där tjugo minuters paus, när både publik och band hade fått upp värmen ytterligare störde helheten.
   Det var en konsert med passion i varje detalj, ojämn musikalisk helhet och Prosch gav gospelrocken ett nytt ansikte, för övrigt ett ansikte inte helt olikt den vedertagna bilden av Jesus…
   Hans sånger av kärlek, självömkan och religion (möjligtvis inte i den ordningen) sög påtagligt musten ur honom, mer psykiskt än fysiskt. Osäkert om det var tårar eller svettdroppar han torkade ur pannan mellan låtarna.
   Publiken älskade varje sekund av konserten.
   Själv tyckte jag gospelutbrotten var energiladdade förutsägbara antiklimax och jag lät mig istället fyllas av balladerna.
   Ballader på akustisk gitarr och dragspel var konsertens obetalbara ögonblick. Men även rytmiska ”Come to me” där trummisen gjorde en heroisk insats, var en stor höjdpunkt.

/ Håkan

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Björn Pettersson 31/05: Jag var också på konserten 1976 och minns också det då lite okända förbandet Tom...

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.