Blogginlägg

Omöjlig balansgång

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/4 1996.

THE BLACK PEPPERCORNS
Gamla Folkets Hus, Örebro 20 april 1996

Lockad av en fantasisk skiva, fascinerad av ett extremt tragiskt människoöde men lätt skrämd av gospelbakgrund och djupt religiöst troende.
   Det var med minst sagt landade känslor jag i lördagskväll gav det amerikanska bandet The Black Peppercorns chansen att övertyga mig även som konsertattraktion.
   Kevin Prosch och hans tremannaband levererade både gospel och lågmäld amerikansk traditionell rock. En svår och nästan omöjlig balansgång.
   Det vilade en andlig, uppsträckt stämning över gamla Folkets Hus. I den fantastiskt gemytliga konsertlokalen satt den hängivet, uppenbart kristna publiken och förlät 25 minuters försening. För att sedan med ljumma artiga applåder acceptera gruppens lugna, stillsamma rock och strax därefter dansa vilt till gospelrytmerna som slungades ut från scenen.
   Den blev en sönderryckt, splittrad konsert där tjugo minuters paus, när både publik och band hade fått upp värmen ytterligare störde helheten.
   Det var en konsert med passion i varje detalj, ojämn musikalisk helhet och Prosch gav gospelrocken ett nytt ansikte, för övrigt ett ansikte inte helt olikt den vedertagna bilden av Jesus…
   Hans sånger av kärlek, självömkan och religion (möjligtvis inte i den ordningen) sög påtagligt musten ur honom, mer psykiskt än fysiskt. Osäkert om det var tårar eller svettdroppar han torkade ur pannan mellan låtarna.
   Publiken älskade varje sekund av konserten.
   Själv tyckte jag gospelutbrotten var energiladdade förutsägbara antiklimax och jag lät mig istället fyllas av balladerna.
   Ballader på akustisk gitarr och dragspel var konsertens obetalbara ögonblick. Men även rytmiska ”Come to me” där trummisen gjorde en heroisk insats, var en stor höjdpunkt.

/ Håkan

Kjell J 25/11: Vem kan vara utan covern på "Anna"? Inte jag i alla fall....

Hans Odelholm 24/11: Hej Håkan Jag har liksom du lyssnat på podden ’Hundåren’ om Peter LeMa...

Per Ullén 21/11: Jag tycker att det tråkigt att efter att du har haft en väldigt intressant blo...

Jan Arne Martin Lennell 21/11: Tack för tips om podden. Babylon Zoo? Absolut. Har albumet med hiten (?) Spacem...

Per Rosén 19/11: Hej! Nyfiken på var du hört att första spelningen på turnén var i Stockhol...

Björn Stein 14/11: Lyssnartips, lyssna på Fred Eaglesmiths syn på ämnet tribute band på skivan ...

Björn Stein 13/11: Killen i mittten bekräftar nog din teori, gött solo. en pärla till poplåt! R...

Jan Arne Martin Lennell 31/10: Daniel Romano hade jag aldrig hört talas om förrän jag nyligen fick tips av g...

Håkan Gustavsson 30/10: Rolig återblick! Vissa saker behöver mer än 10 år för att man ska se klart...

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.