Blogginlägg

LIVE#28: John Hiatt 1985

Postad: 2011-10-17 07:56
Kategori: Bästa konserter


John Hiatt tillsammans med sitt band 1985. Från vänster John Stahaley, Jessie Boyce, Darrell Verdusco, John Hiatt och Fred Stickley.


JOHN HIATT
Brunnsparken, Örebro 17 mars 1985


Jag har redan nämnt en John Hiatt-konsert från 1979 i den här konsertserien, när han var förband till Southside Johnny & the Asbury Jukes. Men det var på 80-talet som John Hiatt växte som artist och började göra riktigt starka skivor, exempelvis "Riding with the king".
   Turnén våren 1985 följde upp det senaste albumet "Warming up the ice age" som var väldigt ojämn i sin karaktär. Hårdrockriff avlöste de fina balladerna och duetten med Elvis Costello "Living a little, laughing a little" var naturligtvis andlöst vacker.
   Gick därför på konserten med en viss skepsis men Hiatt var på strålande humör och de nya låtarna lät bättre än på skiva. Och konsertupplevelsen blev mer än fantastisk.
   Musikerna i John Hiatts band hade olika erfaranheter när de samlades bakom Hiatt. Darrell Verdusco hade redan spelat på två Hiatt-skivor 1980 och 1981, Jesse Boyce var en tämligen rutinerad studiomusiker, Fred Stickley var relativt okänd medan John Stahaley hade spelat i Jo Jo Gunne (under namnet John Staehely) och även spelat på Keith Moons skiva "Two sides of the moon".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/3 1985.

HÄR BLEV DET INTE FULLT HUS

Efter mängder av problem i tullen i Malmö och snöoväder i södra Sverige landade John Hiatt med sällskap i Örebro på söndagskvällen. En av kvällstidningarna påstod att Hiatt nu turnerar i Sverige för fullsatta hus men räknade då inte med Örebros grymt bortskämda rockpublik som hade den skamlösa nonchalansen att utebli när en av de största rockartisterna på flera år kom till stan.
   Det var glest som i kyrkan ute i Brunnsparkens teater, ca 450 betalande, men å andra sidan har jag nog aldrig upplevt en sådan total kunnighet hos en rockpublik i Örebro. Lägg därtill att John Hiatt var på ett sprudlande spelhumör och gjorde kvällen till en mycket minnesrik afton.
   Hiatt kommunicerade med publiken, berättade små korta, ofta komiska, iakttagelser om låtarna och uppträdde överhuvudtaget både sympatiskt och mänskligt. ”Number one honest game”, som är en av de populära låtarna på det senaste albumet, skulle kunna stå som rubrik för hela John Hiatts konsert.
   Hiatt, som inte är någon elefant i den amerikanska rockbranschen (ännu, ska det kanske tilläggas), turnerar inte några längre perioder och får därmed aldrig chansen att bygga upp ett permanent kompband. Därför blev jag rejält överraskad av det samspelta kompet som stundtals var sensationellt tajt.
   Trummisen och clownen Darrell Verdusco, som turnerat med Hiatt åtskilliga gånger, hade stundtals ett grymt sväng på trummorna där han satt och solade sig i det röda ”solskenet” iklädd en odrägligt färgad hawaiiskjorta.
   Repertoaren var märkbart koncentrerad kring Hiatts två senaste skivor, mästerverket och den helt suveräna ”Riding with the king” och den inte riktigt lika imponerande ”Warming up the ice age”, men det var ändå fåtalet äldre låtar som fick hjärtat att slå dubbelslag.
   ”My edge with the razor” hade blivit omarrangerad till en ytterst smeksam ballad med mycket attraktivt rullande orgelbrus och en alldeles underbar avslutning. ”Radio girl” och ”Slug line”, som var näst sista extralåt då man trodde höjdpunkterna var slut för kvällen, var också några imponerande äldre låtar.
   John Hiatts rock och pop har både soul- och bluesrötter som gör att han behärskar hela registret från ödesmättade ballader till svängig rock. Hela tiden med samma sympatiska framtoning som bara de allra största hjältarna kan åstadkomma.
   Under de båda balladerna ”Dream girl” och ”Ring a bell”, som han tillägnade sin tio månaders dotter Lillian, stod klockorna helt stilla och då var magin, med ett slitet uttryck, mycket nära. Hans röst hade både styrkan och känslan att förmedla mer än bara ord. Det var då vemodet rann långt ner i skorna.
   Senaste skivan har en del tveksamma, lite hårdrocksinfluerade, spår som på scen DOCK blev till utropstecken och de redan starka låtarna ”When we ran” och ”Living a little, laughing a little” nådde långt ovanför vad man kan begära av en amerikansk rockartist en kall söndagkväll i mars.
   John Hiatt inledde med att säga att han hatade söndagar, men efter tjugo låtar och hundra minuter fick han den här söndagen att likna något annat än dagen efter.

John Hiatt: gitarr, piano och sång
John Stahaley: gitarr
Fred Stickley: keyboards
Jesse Boyce: bas, sång
Darrell Verdusco: trummor

Pink bedroom
I don't even try
Number one honest game
See you with flowers
When we ran
She said the same things to me
Radio girl
I'm a real man
Love is like blood
The crush
My edge of the razor
Death by misadventure
Dream girl
The usual
Living a little, laughing a little
Warming up to the ice age

Extralåtar
Ring a bell
Riding with the king

Extra extralåtar
Slug line
Zero house

Låtkommentaren: Senaste albumet, aktuella "Warming up the ice age", var på konserten representerad med nio låtar men skivan innan, "Riding with the king", hade faktiskt med fem låtar. En låt var från "Two bit monsters" och "All of a sudden" och två låtar från "Slug line".
   Bland de udda låtarna märks John Hiatts egen "Ring a bell" som han faktiskt aldrig har givit ut på skiva fast han på 80-talet spelade den live under flera år. "Dream girl" är en cover som Slim Harpo gjorde på ett album 1961.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2011 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.