Blogginlägg

“American VI: Ain’t no grave”

JOHNNY CASH
American VI: Ain’t no grave
(American/Lost Highway)

På söndag skulle Johnny Cash ha fyllt 78 år. Men han gick ur tiden redan 2003 och var under de sista åren otroligt produktiv. Som om skivinspelningarna var hans sätt att förlänga det då tämligen sjukdomsdrabbade livet eller göra ett värdigt avslut tillsammans med skivproducenten Rick Rubin.
   2006 kom skivan, ”American V: A hundred highways”, som vi då trodde skulle bli den sista skivan med de sista inspelningarna. En tämligen bräcklig man sjöng lite mindre starkt än tidigare och inte lika hårt fraserat. Den nya skivan följer det mönstret av naken naturlig verklighet. Där kanske styrkan i rösten och den tidigare digniteten i Cashs framtoning är lite försvagad i uttryck och sound. Ändå är det några stora ögonblick som här väntar lyssnaren.
   Under åren med Rubin gick Cash åt det spirituella eller rent religiösa hållet och den utvecklingen fortsätter på den här skivan. Hans eget original till psalmliknande sång, ”I Corinthians, 15:55”, vältrar sig i död och sorg. Titelåten är så sorgset självbiografisk, fast låten har rötter i 50-talet, men jag vill gärna köpa uppgiften om att det var det sista Johnny Cash spelade in:
   ain't no grave gonna hold my body down
   ain't no grave gonna hold my body down
   when i hear that trumpet sound i'm gonna rise up out of the ground
   aint' no grave gonna hold my body down

Cash sjunger också om heaven’s gate, i Sheryl Crows mycket fina “Redemption day”, och versionen av Tom Paxtons ”Can’t help but wonder where I’m bound” är givetvis också gripande när den sjungs av en gammal man vars dagar är räknade. Även Kris Kristoffersons ”For the good times”, som jag alltid uppfattat som en både musikaliskt och textmässigt simpel låt, blir ju så känslomässigt laddad när den läggs i Cashs mun. Där han tittar tillbaka på det goda livet. Det är den här skivans motsvarighet till ”Love’s been good to me” på förra skivan.
   Avslutningen är kanske inte lika stark som skivan i övrigt. När urvalet av låtar har blivit lite för sentimentalt välkänt och det musikaliska inte riktigt lyfter. 30-talslåten ”Cool water” är förutom Cashs röst en traditionell dänga och det skeptiska intrycket av hans tolkning av Ed McCurdys ”Last night I had the strangest dream” grundar sig för mig på en sönderspelad svensk version från 60-talet…
   Inte heller den hawaiianska ”Aloha Oe”, komplett med den gnälliga gitarren, ger Johnny Cash full rättvisa fast jag mycket riktigt förstår andemeningen med den typ av ”We’ll meet again”-text till sista låt på skivan.
   Man kanske ändå inte ska tänka så mycket på låtarnas historia här utan bara konstatera att Johnny Cash var världens bästa coversångare som, tillsammans med producenten Rubin, under sina sista år gav tämligen utslitna sånger ett nytt sensationellt liv. Medan hans eget liv tynade bort.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.