Blogginlägg från februari, 2010

Roligare och tajtare

Postad: 2010-02-28 10:34
Kategori: Live-recensioner

KONSERT
MATS RONANDER
The Buddy Holly Bar, Örebro
27 februari 2010
Konsertlängd: 23.13-00.25 (72 minuter)
Min plats: 8 meter till höger om scenen


Mats Ronander: Gitarr, munspel och sång
Daniel Lykkeklew: Bas och sång
Fredrik Larsson: Trummor och sång
Kenny Elfström: Gitarr och sång
Thomas Lassar: Keyboards och sång

En kul kväll på krogen. Så kan man lite snabbt beskriva konserten med Mats Ronander och hans komp Watchie’s Orkester, i vanliga fall ett uppskattat coverband. De spelade även tillsammans i somras på Örebrofesten och verkar nu känna varandra och Ronanders repertoar lite bättre. Det blev en roligare, tajtare och musikaliskt mycket bättre konsert än i somras.
   Klubbkänslan inomhus gjorde naturligtvis sitt till. Bättre ljud, bättre samspel men fortfarande inte alls hundraprocentigt gitarrspel från Ronander själv. På en uppenbart lånad gitarr slängde han iväg några patenterade solon som ändå kändes något stympade.
   Innehållsmässigt var det inga större överraskningar och egentligen en enda repris av sommarens låtlista. Med den lilla förändringen att han slängde om de två extralåtarna ”Himlen gråter för Elmore James” och ”Tokig”. Extralåtar som följde efter att en alltför snabb dj hade pumpat igång Status Quo med ”Rockin’ all over the world”. En märklig fadäs.
   Ronander var alltså tillbaka i en lokal där han har spelat i ett flertal gånger tidigare under sin långa karriär. Under Prisma-tiden spelade han där som kompmusiker till både Ulf Lundell och Ted Gärdestad och sedan några gånger som soloartist på 80-talet. Senaste besöket var 1985 med dåvarande frun Sanne Salomonsen i bandet med albumet ”Tokig” som aktuell skiva. Vars titellåt nu avslutade lördagskvällens konsert på nya The Buddy Holly Bar. En uppfräschad krog som försetts med en jättelik bar och ett ännu större dansgolv och en scen som på den gamla goda tiden är placerad i det yttre hörnet. Till den mogna publikens stora glädje.

Låtarna:
I min faders hus
God bok
Suzy Solidor
Den nya fabriken
Tequila land
Stum igen
50/50
För kärleks skull
Gör mig lycklig nu
Kött & blod

Extralåtar:
Himlen gråter för Elmore James
Tokig

/ Håkan

”Nikola & Fattiglapparna”

Postad: 2010-02-28 07:52
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/2 2010.

Nikola Sarcevic
Nikola & Fattiglapparna
(Stalemate/Universal)


På sin tredje soloskiva siktar Millencolin-sångaren Nikola kanske inte mot stjärnorna men sneglar definitivt mot kommersiella framgångar. Genom att numera skriva och sjunga på svenska har hans hemvävda popcountry förvandlats till något som närmat sig allmängods. Med klatschiga refränger, utsökt personliga rim, självbiografiska texter och en rad olika arrangemang kan han säkert nå en delvis ny och större publik. En publik som redan har Lars Winnerbäck, Peter LeMarc och Plura som idoler.
   Men jag är inte så säker på att Nikola kommer att nå så långt utanför Örebro ty texterna är ofta lokalpatriotiskt förankrade och jag kanske är skeptisk i överkant när jag har svårt att se och höra fascinationen i textrader om Tybble torg, Hemmansvägen eller Örebro när de ska framföras i vår på neutral mark på Nalen i Stockholm eller Stadsteaterns Foajébar i Göteborg.
   Visst är det kommersiellt våghalsigt att sjunga så mycket om Örebro men Nikola lyckas på köpet utropa sig själv till musikalisk ambassadör för sin forna hemstad. Den första och den största sedan Mats Ronander på 80-talet sjöng om ”en bluesman från Örebro”.
   Texterna är alltså onekligen personliga och ofta Örebrocentrerade och det känns stundtals som det är en lokalartist som framför materialet och inte någon som har turnerat jorden runt som firad punkidol. De svenska texterna stjäl ibland också uppmärksamhet från arrangemang och melodier som ännu en gång på en Nikola-skiva är oerhört finmejslade, jordnära och för de här breddgraderna ibland unikt countryfierade. Och den här gången är de dessutom inbäddade i snygga körer och klatschiga refränger.
   Huvudsaken är ju att Nikola låter övertygande i sina texter och han är inte det minsta konstruerad eller uttänkt. Han har växt upp och mognat med sina soloskivor och har nu på svenska fått en helt annan artikulation i sitt språk och sitt sätt att sjunga. På premiärlyssningen lät det en aning ovant och onaturligt men med tiden smälter orden in och musiken understryker sedan det svenska soundet och det finns inte mycket som talar emot Nikola och hans Fattiglappar.
   Produktionsmässigt är nya skivan stiligare och elegantare i sin klang än de båda tidigare skivorna som var av mer lekfull karaktär medan arrangemangen och soundet på den nya är proffsigare i sina lager av många olika välstämda instrument, ofta spelade av Henrik Wind, och sångstämmor på gränsen till det vackraste jag har hört.
   På skivan gillar jag de tre spår bäst som påminner mest om Nikolas tidigare popcountryskivor. Dels affischlåten ”Tro” med den lågt stämda gitarren där sångstämmorna väver in i varandra. Men också skivans andra uppenbara hitlåt, ”Tappa tempo”, där just tempot är nyckeln till det trygga soundet. Och sedan den rytmiska folkpopen i dragspels- och banjokryddade ”Hemstad”.

/ Håkan

Skivsigneringskonsert med tre svenska artister

Postad: 2010-02-27 19:57
Kategori: Blogg

PETER MORÉN
TOMAS ANDERSSON WIJ
NIKOLA SARCEVIC

Najz Prajz, Örebro 27 februari 2010
Min plats: ca 7 meter från scenen snett till höger.


Det var dags för skivsigneringskonserter hos stadens mest stolta skivaffär under ledning av Anders Damberg. Tre aktuella skivor med tre aktuella svenska artister och tre kortare framträdanden.

14.23-14.48
Peter Morén, mer känd som en tredjedel av trion Peter, Bjorn & John, har gjort sitt andra soloalbum, ”I spåren av tåren” (som officiellt släpps på onsdag), och sitt första på det svenska språket.
   Framträdandet som var annonserat till 2-3 låtar växte till slut till hela åtta låtar, alla från den aktuella skivan. En stor blandning av stilar och en mix av både pop, elelektrisk rock och soul. Peter hann med både egna låtar, av vilka ”Ett land som inte är” var allra bäst, och några översatta covers.
   Hans version av Everly Brothers ”So sad (to watch good love go bad)” (som varken jag, Benke eller Olle kunde identifiera på plats) som Peter sjöng som ”Så synd” var mycket smakfull och hans version av Smokey Robinsons ”Oo baby baby” (”Oh jag älskar dig”) blev en stor och mäktig soullåt fast han endast kompade sig på en elektrisk gitarr.
   Någon i publiken nämnde Jakob Hellman som inspiration men sanningen var att Moréns framträdande var full av så mycket olika musiksorter och en stor del personlighet.

15.15-15.34
Tomas Andersson Wijs fyra låtar var också mycket smakfullt utvalda från hans nya skiva, ”Spår”. Av ”Jag hör dig dåligt”, ”Svenska zombies”, ”Det ligger i luften” och ”Mina dåliga gener” var det de två sistnämnda som uppenbart ska sälja nya skivan. Bra sång, bra texter, bra melodier och ett mycket skickligt gitarrspel på den akustiska gitarren.

15.45-16.00
På en exakt kvart framförde Millencolin-sångaren Nikola fyra låtar från sin senaste aktuella skiva. Till sin hjälp hade han Henrik Wind, på akustisk gitarr, och Ricard Harrysson, på percussion, medan han själv också spelade akustisk gitarr.
   ”Utan dig”, ”Det mesta talar nog för att vi kommer skiljas”, ”Kommunicera” och ”Tro” var hans låtar och det var en ynnest att höra de här fyra utmärkta låtarna i sin avskalade form och slippa studiosoundet och de kommersiella arrangemangen från skivan.

/ Håkan

Gåtan om Elton John 1971 är löst

Postad: 2010-02-27 09:44
Kategori: Blogg


                                                                                 Foto: Anna Korneliusson
Elton John 1971 på Stora Scenen, Liseberg med en stor publik framför sig.

ELTON JOHN
Liseberg, Göteborg 8 juli 1971


Elton John: piano och sång
Dee Murray, bas och sång
Nigel Olson: trummor

Trolig setlist:
Skyline Pigeon
Rock Me When He's Gone
I Need You To Turn To
Tiny Dancer
Rotten Peaches
Love Song
Razor Face
Holiday Inn
Indian Sunset
Levon
Madman Across The Water
Whole Lotta Shakin'


Det är härligt att ha hemsida och komma i kontakt med läsare som har samma intresse eller har något viktigt att meddela. Ena dagen kommenterar Suzy en av mina artiklar och utbrister i ett rungande:
   ”Mats Ronander är min pappa! Hahah, ska säga till honom att du tyckte att han kom 2:a av de 10 största rockartisterna i Örebro! Ha det bra! :)”
   Suzy Ronander, 13 år, är mycket riktigt dotter till Mats ”Malla” Ronander som jag förra året placerade som tvåa på min lista över Örebros största poprockband och artister.

En annan dag kommenterar och mejlar Andreas Rosén i Göteborg. Han skickar med några utsökta konsertfotografier på Elton John och vill få styrkt att bilderna är tagna under Lisebergskonserten 1971 som jag själv har noterat i min konsertlista. Och mycket riktigt finns det nu bildbevis från konserten som det faktiskt inte finns information om på hela internet. Jag nämnde oklarheten i min stora artikel om Elton fast jag själv till hundra procent hade datumet 7 juli helt klart. Däremot svävade jag lite mellan 1970 och 1971. Nu har jag kollat YouTube-klipp, jämfört frisyrer och polisonger på fotogallerier med de nya bilderna och kommit fram till att 1971 är det rätta årtalet.
   Tack vare göteborgaren Andreas som just nu sitter och går igenom sin bortgångna mors gamla bilder och hittade dessa guldkorn. Han har själv en blogg, Foto Är Livet, där han ”digitaliserar han sina rötter” med en mängda intressanta fotografier.
   Hans mamma Anna Korneliusson var vid tillfället bara 14 år men Andreas tror att hon kom in på Liseberg och upp på scenen bakom och framför Elton John tack vare sin kusin, musikern Bernt Andersson (”han har ett långt förhållande med Liseberg”) som senare kom att spela keyboards och munspel i både Nynningen, Björn Afzelius, Tältprojektet och senare Mikael Wiehe.
   För det första är det ju fantastiska fotografier och underbara tidsdokument. Då var inte fotoackreditering på konserter uppfunnet och bestämmelserna om att foto bara gäller ”de första tre låtarna” existerade inte. Och bilderna är ett stort bevis för att Elton John uppträdde på Lisebergs stora scen tillsammans med trummisen Nigel Olsson och basisten Dee Murray.
   Ni ser fler bilder här nedan, samtliga fotograferade av Anna Korneliusson, 14.


En trio engelska musiker på Lisebergs jättelika scen med en prydlig och uppfostrad sittande publik framför sig.


Elton John bakom pianot tillsammans med trummisen Nigel Olsson och basisten Dee Murray.


Elton ställde sig vid pianot i bästa Jerry Lee Lewis-stil.


Det var en tajt och svängig rockkonsert men Eltons trio var ingen tajt grupp på scen.

/ Håkan

Covers: Elvis Costello

Postad: 2010-02-26 07:51
Kategori: Cover-skivor

ELVIS COSTELLO: Almost blue (F-Beat, 1981)

”Almost blue” med Elvis Costello är en av pop- och rockhistoriens mest kända coverskivor. Av många olika skäl. Dels var det uppseendeväckande att en 26-årig engelsman som ansågs tillhöra nya vågen-generationen gav sig av till Nashville för att spela in en countryskiva och dels var det vid den här tiden väldigt överraskande att plötsligt spela in covers när personligt originalmaterial var det som gällde.
   Det är den här skivan, och ingen annan, som är upphovet /skälet/anledningen till min kategori ”coverskivor”. Faktiskt. Det beror på saligen saknade Lennart Persson och en oförglömlig artikel i Expressen någon gång hösten 1981 där han på sitt sedvanligt detaljrika och målande sätt hade sökt information om varje låts historia, bakgrund och originalinspelning. Ungefär på det sätt som jag nu gör i min egen serie på min egen sida. Fast Perssons jobb var ju så mycket mer ambitiöst. Då fanns inte internet och ett obegränsat informationsflöde till hjälp… Se därför hela mina coverskivor-kategori som en stor hyllning till Lennart P!
   Min sida är inte bara en historisk återblick på allt det goda, det vi bäst minns med glädje och positiva tankar. Här finns också plats för rannsakningar och erkännanden.
   När ”Almost blue” släpptes hade jag tagit några års time out från det regelbundna skrivandet i Nerikes Allehanda. Och just den här hösten 1981 medverkade jag varje vecka i ett lokalt radioprogram, Fredags-Godis, på Radio Örebro där jag recenserade nya skivor. Mest singlar men ibland tog jag upp ett hela album. Jodå, mycket riktigt. ”Almost blue” fanns med där och jag var just då inte så nöjd med skivan. Efter låten ”I’m you toy” sa jag bland annat:
   ”Personligen hade jag väntat mig en djärvare skiva från Costello, en country-LP där tyngdpunkten ändå legat på hans distinkta sätt att skriva låtar och personliga sätt att framföra dom. Istället smälter han in i de väldigt traditionellt arrangerade låtarna. Och förlorar därmed mycket av sin personlighet.”

Det här är naturligtvis ingenting som jag till fullo står för idag. Då uppfattade jag nog Costellos grepp om countrymusiken som enbart ett billigt knep att ta upp en massa gammalt material och spela in dessa igen. Jag såg och hörde inte alls kulturengagemanget i Costellos ”angrepp” på oss poprockare. Jag visste helt enkelt inte då att Costello var en djup beundrare av Gram Parsons, Hank Williams och George Jones.
   Det intressanta i sammanhanget är att även Lennart P tvivlat på intentionerna att spela in ett helt countryalbum. Så här skrev Lennart i Sonic vid ett annat senare tillfälle:
   ”Jag hade en gång jobbat hårt för att gilla Nashvillefiaskot »Almost Blue«”.
   Nåväl, det musikaliska resultatet av ”Almost blue”-inspelningarna kanske inte tillhör Elvis Costellos höjdpunkter i karriären men som ett intresseväckande coveralbum är skivan oändligt viktig. Som en inblick i countryvärlden är den dessutom helt oersättlig. När han med mycket kunskap och egna erfarenheter plockat fram countrymaterial med stor kunskap.
   Och vi kan så här långt efteråt konstatera att Costellos röst passar countrysoundet perfekt men fortfarande tycker jag nog de traditionella arrangemangen, ofta med steelguitar och piano i huvudrollen, är just lite för traditionella för att kallas originella. Det är på sina håll också snällt, vackert och även lite smörigt. När det inte rockar hårt som i rockabilly-osande ”Why don’t you love me (like you used to do)".
   Samma månad som Costellos album släpptes, november 1981, gick han in i studion och spelade in en ny egen låt med titeln ”Almost blue” som sedan hamnade på ”Imperial bedroom”-albumet vars titellåt saknades på den skivan men kom som bonuslåt på 12”-versionen av singeln ”Man out of time”…

Låtarna:
1. Why Don’t You Love Me (Like You Used To Do)? (Hank Williams) 1:35
1950. Singel (med enbart den första delen av titeln) med låtskrivaren.
2. Sweet Dreams (Don Gibson) 2:56
1956. Först inspelad med låtskrivaren men inte utgiven. Samma år en hit med Faron Young.
3. Success (Johnny Mullins) 2:38
1962. Singel med Loretta Lynn.
4. I’m Your Toy (Chris Ethridge/Gram Parsons) 3:20
1969. Under titeln ”Hot Burrito #1 (I’m Your Toy)” fanns den med på Flying Burrito Brothers album ”The gilded palace of sin”.
5. Tonight The Bottle Let Me Down (Merle Haggard) 2:06
1966. Singel med titeln ”The bottle let me down” med låtskrivaren.
6. Brown To Blue (George Jones/Victoria Franks/Johnny Mathis) 2:37
1965. Med George Jones på albumet ”Trouble in mind”.
7. Good Year For The Roses (Jerry Chesnut) 3:06
1970. Singel med George Jones under hela titeln ”A good year for the roses”.
8. Sittin’ And Thinkin’ (Charlie Rich) 3:00
1962. Singel med låtskrivaren.
9. Colour Of The Blues (Lawton Williams/George Jones) 2:18
1958. Singel med George Jones men hette då på amerikanskt vis ”Color of the blues”.
10. Too Far Gone (Billy Sherrill) 3:24
1969. Singelhit med Tammy Wynette.
11. Honey Hush (Lou Willie Turner) 2:11
1953. Hitsingel med Big Joe Turner som också skrivit låten men lät sin fru få alla inkomster.
12. How Much I Lied (Gram Parsons/Pam Rifkin) 2:48
1973. Costello har slarvat med titeln ty i original hette den ”How much I’ve lied” och fanns med på Parsons första soloalbum ”GP”. Egentligen är det David Rivkin (så stavas det!) som skrivit låten med Parsons men det blev helt felstavat 1973 och Costello behöll den felaktiga detaljen.

/ Håkan

ABBA - utan överraskningar

Postad: 2010-02-24 07:55
Kategori: 70-talskonserter

Våren 1979 släppte ABBA albumet "Voulez vous" och ägnade hösten åt turnerande i Nordamerika och Europa. Först USA, två konserter i Sverige (Göteborg dagen innan Stockholm) och sedan Storbritannien. Singeln "Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)" släpptes några veckor innan Sverigekonserterna, hämtad från kommande samlingsskivan "Greatest Hits Vol. 2".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1979.

ABBA
Isstadion, Stockholm 20 oktober 1979


När ABBA kom hem (Stockholm i lördags) möttes de av en storpublik såväl i omfattning som samhällsklass. På Hovet fanns elvatusen ABBA-fans plus kungligheter vid ringside.
   Det var fem år sedan ABBA stod på scen i Stockholm och visst låg det förväntan och spänning i luften. I de långa ringlande köerna utanför och på de fullpackade läktarna.
   Och ABBA motsvarade de allra flestas förväntningar med sin tvåtimmarskonsert. Som de fyllde med nästan enbart hits, lättidentifierade och klappvänliga.
   Att Sverige är stolt över ABBA betyder inte att allt de gör ska passera okritiskt. Efter den direkt svaga inledningen (ljudmässigt och musikaliskt) blev det bättre efterhand men någon av årets stora musikhändelser blev det aldrig. Därtill var deras scenshow alldeles för glättig och maskinell.
   De har helt andra motiv än sina världsartistkollegor när de ställer sig på scen. Här gällde det först och främst att tillfredsställa sin egen publik som redan har deras skivor och därför inte kräver något annat än att de ska stå där som representanter för välfärdslandet och framföra sina hits på löpande band.
   I det lägret gick de naturligtvis hem (vem trodde något annat?) och det var ovationer och klappklapp efter nästan varje låt. För oss andra som har svårt att se dem som något annat än världens bästa skivgrupp var det mer tveksamt. Att de anlitat landets bästa kompmusiker och kostat på dekor och scenklädsel räcker inte för att göra dem till en lika överlägsen konsertgrupp.
   Hovets stora avstånd gjorde inte gruppen rättvisa men soundet var hela tiden så planerat och uträknat att jag misstänkte playback vid flera tillfällen, till exempel ”Take a chance on me”. Det var de udda och överraskande detaljer jag saknade. Dock fanns det några ögonblick jag minns lite tydligare.
   Mats Ronanders munspel i Tomas Ledins hyggliga sololåt, Agnetha Fältskog med en egen låt ensam vid pianot och Lasse Wellanders förlängda gitarrsolo i slutet på ”Eagle”.
   Det må vara barnår i år men det borde kunna uppmärksammas på ett bättre sätt än med barnkören på ”I have a dream”.
   Kritiken är inte mot ABBA:s musik utan deras tveksamma intryck på scen. Björn Ulvaeus och Benny Andersson skriver kanske världens bästa poplåtar och som arrangörer är de inte långt efter men låt det begränsas till skivor och de kommer att vara framgångsrika många år till. Men när jag såg små glada barn klappa händerna, le och peka mot scenen började den kritiken svaja lite…

Benny Andersson, keyboards och sång
Björn Ulvaeus, gitarrer och sång
Agnetha Fältskog, sång och piano
Anni-Frid Lyngstad, sång

Lasse Wellander, gitarr
Mats Ronander, gitarr, munspel och sång
Rutger Gunnarsson, bas
Ola Brunkert, trummor
Anders Eljas, keyboards
Åke Sundqvist, percussion
Tomas Ledin, sång
Birgitta Wollgård, sång
Liza Öhman, sång

Trolig setlist:
1 Gammal Fäbodspalm
2 Voulez Vous
3 If It Wasn't For The Nights
4 As Good As New
5 Knowing Me Knowing you
6 Rock Me
7 Not Bad At All (Tomas Ledin)
8 Chiquitita
9 Money, Money Money
10 I Have A Dream
11 Gimme Gimme Gimme
12 S.O.S.
13 Fernando
14 The Name Of The Game
15 Eagle
16 Thank You For The Music
17 Why Did It Have To Be Me?
18 Intermezzo No1
19 I'm Still Alive (Agnetha Fältskog)
20 Take a Chance On Me
21 Summer Night City
22 Does Your Mother Know
23 Hole In your Soul

Extralåtar:
24 The Way Old Friends Do
25 Dancing Queen
26 Waterloo

/ Håkan

“American VI: Ain’t no grave”

Postad: 2010-02-23 07:43
Kategori: Skiv-recensioner

JOHNNY CASH
American VI: Ain’t no grave
(American/Lost Highway)


På söndag skulle Johnny Cash ha fyllt 78 år. Men han gick ur tiden redan 2003 och var under de sista åren otroligt produktiv. Som om skivinspelningarna var hans sätt att förlänga det då tämligen sjukdomsdrabbade livet eller göra ett värdigt avslut tillsammans med skivproducenten Rick Rubin.
   2006 kom skivan, ”American V: A hundred highways”, som vi då trodde skulle bli den sista skivan med de sista inspelningarna. En tämligen bräcklig man sjöng lite mindre starkt än tidigare och inte lika hårt fraserat. Den nya skivan följer det mönstret av naken naturlig verklighet. Där kanske styrkan i rösten och den tidigare digniteten i Cashs framtoning är lite försvagad i uttryck och sound. Ändå är det några stora ögonblick som här väntar lyssnaren.
   Under åren med Rubin gick Cash åt det spirituella eller rent religiösa hållet och den utvecklingen fortsätter på den här skivan. Hans eget original till psalmliknande sång, ”I Corinthians, 15:55”, vältrar sig i död och sorg. Titelåten är så sorgset självbiografisk, fast låten har rötter i 50-talet, men jag vill gärna köpa uppgiften om att det var det sista Johnny Cash spelade in:
   ain't no grave gonna hold my body down
   ain't no grave gonna hold my body down
   when i hear that trumpet sound i'm gonna rise up out of the ground
   aint' no grave gonna hold my body down


Cash sjunger också om heaven’s gate, i Sheryl Crows mycket fina “Redemption day”, och versionen av Tom Paxtons ”Can’t help but wonder where I’m bound” är givetvis också gripande när den sjungs av en gammal man vars dagar är räknade. Även Kris Kristoffersons ”For the good times”, som jag alltid uppfattat som en både musikaliskt och textmässigt simpel låt, blir ju så känslomässigt laddad när den läggs i Cashs mun. Där han tittar tillbaka på det goda livet. Det är den här skivans motsvarighet till ”Love’s been good to me” på förra skivan.
   Avslutningen är kanske inte lika stark som skivan i övrigt. När urvalet av låtar har blivit lite för sentimentalt välkänt och det musikaliska inte riktigt lyfter. 30-talslåten ”Cool water” är förutom Cashs röst en traditionell dänga och det skeptiska intrycket av hans tolkning av Ed McCurdys ”Last night I had the strangest dream” grundar sig för mig på en sönderspelad svensk version från 60-talet…
   Inte heller den hawaiianska ”Aloha Oe”, komplett med den gnälliga gitarren, ger Johnny Cash full rättvisa fast jag mycket riktigt förstår andemeningen med den typ av ”We’ll meet again”-text till sista låt på skivan.
   Man kanske ändå inte ska tänka så mycket på låtarnas historia här utan bara konstatera att Johnny Cash var världens bästa coversångare som, tillsammans med producenten Rubin, under sina sista år gav tämligen utslitna sånger ett nytt sensationellt liv. Medan hans eget liv tynade bort.

/ Håkan

#47/70: "Excitable boy"

Postad: 2010-02-22 07:59
Kategori: 70-talets bästa

WARREN ZEVON: Excitable boy (Asylum, 1978)

Det är inte helt lätt och det är inte helt förutsägbart. Och det är definitivt svårt att jämföra då och nu. Min serie om 70-talets bästa album är, ska det erkännas, ingen helt konsekvent lista om det decenniets bästa skivor. När jag i somras satte mig ned och listade mina största favoriter blev listan för det första mycket, mycket längre än väntat. Redan då återstod den smärtsamma insatsen att stryka ett stort antal älskvärda skivor. Sedan följde den svåra, för att inte säga omöjliga, uppgiften att gradera skivorna. Att jämföra alla i ett större sammanhang och sedan rangordna alla just nu.
   Listan ni just nu följer från nr 70 till nr 1 är framförallt känslomässigt sammanställd. Den bygger mycket på minnen och rent nostalgiska känslor. Det kan betyda att skivorna på listan i varje enskilt fall inte är mina största lyssnarfavoriter idag men däremot betydde mest för mig på 70-talet. Många skivor håller musikaliskt än idag men några kan inte riktigt leva upp till nostalgins nivå.
   Dagens representant på 70-listan kan i betydelse räknas in bland 70-talets tio bästa skivor men dess musikaliska värde har nog devalverats med åren. Det blev inte minst uppenbart när jag 2007 köpte återutgivnings-cd:n.av ”Excitable boy” med Warren Zevon. Skivan är idag ingen stor katastrof ty sångerna står sig, de både rockiga och balladinriktade låtarna är förstklassiga, texterna är helt oöverträffade men arrangemangen är nog inte så tidlösa som vi en gång trodde. De är lite lätt stelbent producerade av de en gång så beundransvärda amerikanska västkustmusikerna. Men det är en liten parentes i sammanhanget för ”Excitable boy” är givetvis en klassiker i min skalle. Och i många andras huvuden också.
   När kritikern Paul Nelson på Rolling Stone 23 mars 1978 recenserade ”Excitable boy” var han redan då övertygad om att skivan var en klassiker. Inledningen på recensionen är också det en klassiker:
   ”Warren Zevon’s ’Excitable boy’ is the best rock & roll-album since Bruce Springsteen’s ’Born to run’ (1975), Neil Young’s ’Zuma’ (1976) and Jackson Browne’s ’The pretender’ (1976). If there’s not enough firepower in that statement, let’s cock the hammer on another. Thus far, the Seventies have introduced three major American rock & roll artists – Browne in 1972, Springsteen in 1973 and Zevon – and I have every confidence the music of all three will be even better in the future.”
   En minst sagt omtumlande inledning på en recension av Zevons “Excitable boy” och fortsättningen på den långa recensionen är inte mindre storslagen. Där fortsätter Nelson med att dra många paralleller med filmhistoriens största, exempelvis Sam Peckinpah, Anthony Perkins och Clint Eastwood, och stora författare som Graham Greene, Norman Mailer och Ross Macdonald. Jag har nog varken förr eller senare läst en skivrecension med så många intressanta referenser.
   Men Zevons innehållsrika texter gav verkligen inspiration åt alla håll. Som exempelvis på ”Roland the headless Thompson gunner” som Zevon skrev tillsammans med en barägare i Barcelona, David Lindell. En utflyttad irländare och gerillasoldat i Afrika. En mycket användbar ingrediens i den sången:
   Roland was a warrior from the Land of the Midnight Sun
   With a Thompson gun for hire, fighting to be done
   The deal was made in Denmark on a dark and stormy day
   So he set out for Biafra to join the bloody fray

   Through sixty-six and seven they fought the Congo war
   Fingers on their triggers, knee-deep in gore
   For days and nights they battled the Bantu to their knees
   They killed to earn their living and to help out the Congolese


Så inleds låten och fortsättningen är inte ett dugg mindre blodig. Zevon älskade det våldsamma (på inneromslagets foto ligger det en 44-kalibrig Smith & Wesson tvärs över mattallriken!) men han kunde också skriva fantastiska kärleksballader. På ”Excitable boy” heter de ”Veracruz”, ”Accidentally like a martyr” och ”Tenderness on the block”. Den sistnämnda låten skrev Zevon med Jackson Browne som också producerat skivan.
   Men det var nog de mer tempoladdade låtarna på skivan som drog åt sig uppmärksamheten mest när ”Excitable boy” släpptes 24 januari 1978. Titellåten, ”Werewolves of London” och ”Lawyers, guns and money” är ju låtar som överlevt alla decennier i pophistorien.
   Tio år efter den här skivan släpptes såg jag Warren Zevon live i Stockholm på Melody. Aktuell var egentligen albumet ”Sentimental journey” men sju av den konsertens 18 låtar var faktiskt hämtade från ”Excitable boy”. Han inledde med ”Lawyers, guns and money” med ett sagolikt perfekt ljud som jag på konserter sällan eller aldrig är bortskämd med. Och ”Werewolves of London” var nog den konsertens populäraste inslag. Men kanske allra bäst var det när Zevon satte sig ned bakom pianot och sjöng ”Johnny strikes up the band”, inledningslåten på skivan.
   Vid samma tillfälle framförde Zevon också ”Desperados under the eaves”, pärlan från skivan innan, och det finns väl en viss chans att ”Warren Zevon” (1976) kommer att dyka upp lite högre upp på min 70-lista.

YouTube: Först “Roland the headless Thompson gunner” från David Letterman Show 30 oktober 2002, sedan “Excitable boy” live från 80-talet och ”Lawyers, guns and money” live på BBC från 1994 och slutligen "Werewolves of London" live 1982.









/ Håkan

“Scratch my back”

Postad: 2010-02-21 09:54
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/2 2010.

Peter Gabriel
Scratch my back
(Real World/Virgin)


Peter Gabriel är en stor artist med stor integritet. När han med stor dignitet ger sig på ett gäng covers så slutar det alltid väldigt originellt och personligt. Att direkt kopiera några kända låtar är inte Gabriels idé och coverskivan är i både urval och utförande något mycket genomarbetat.
   Bland coverlåtarna på den här skivan finns det ovanligt många som har en historia som är kortare än tio år. Gabriel har letat material hos ett antal intressanta så kallade nya och moderna namn som Bon Iver, Elbow, Magnetic Fields, Arcade Fire och Regina Spektor. Det tyder på en stor nyfikenhet. Låt vara att han har fått hjälp av sina döttrar, producenten Bob Ezrin och grannen David Bates att hitta låtar.
   Soundet och arrangemangen är enhetligt och sammanhållande genom hela skivan. Med nästan enbart symfoniska stråkarrangemang som viktigaste ingrediens. Kompet går under namnet the London Scratch Orchestra och det musikaliska resultatet befinner sig på gränsen till seriös och traditionell klassisk musik. Gabriels enorma röst, han viskar ibland starkare än någon annan, möter de lågmälda arrangemangen i nästan inget tempo alls.
   Som inledningen på skivan med David Bowies ”Heroes” som i original är en majestätisk storslagen pärla men som här blir avklädd in på skinnet. Det gäller även Bon Iver-låten ”Flume” där den fantastiska rösten möter det vackra pianot som Gabriel själv spelar.
   De flesta låtarna på skivan är inte överraskande helt omarrangerade och i Gabriels tolkningar låter det verkligen som Gabriel-original. Det gäller även för mig kända låtar som Randy Newmans ”I think it’s going to rain today” och Neil Youngs ”Philadelphia”.
   Bland alla covers, kända och okända, finns det även en tidigare opublicerad och outgiven låt av Lou Reed, ”The power of the heart”. En låt som första gången dök upp på Reeds turné för snart två år sedan. En mäktigt fin låt med stort stråkarrangemang. Även Arcade Fire-låten ”My body is a cage” är så där triumferande vacker där det storslagna stråkarrangemanget utökats med en kör också, The Choir of Christ Church Cathedral Oxford.
   ”Scratch my back” är en coverskiva på fullt allvar injicerad med äkta kreativitet. Ibland är arrangemangen lika krävande som vilken rockmusik som helst men ibland kan det också bli lite monotont, händelsefattigt och tråkigt i längden när trummor, rockbas och gitarr helt saknas skivan igenom. När det i några låtar blir alltför tillknäppt och allvarligt. Det är då den lågmälda stämningen och de små arrangemangen blixtrar till ännu mer.

/ Håkan

Soundtracks: "Magnolia"

Postad: 2010-02-19 07:54
Kategori: Soundtracks

MAGNOLIA (Reprise, 1999)

1999 var den amerikanska sångerskan Aimee Mann ute i kylan. Efter först uppmärksammade insatser i gruppen Til Tuesday och några framgångsrika soloskivor på 90-talet stod hon några år senare utan skivkontrakt. Inspelningarna till det här soundtracket, som till mycket stor del innehåller Aimee Mann-låtar, blev vändpunkten både kommersiellt och musikaliskt. Omstarten på hennes nya karriär som en mycket personlig artist.
   Regissören till filmen, Paul Thomas Anderson, berättar i cd-häftet till den här skivan hur han nästan använde Aimees låtar till att skapa filmen. Det började med att han lyssnade på äldre låtar och slutade med att han lärde känna Aimee och mötte då en artist som tänkte likadant och delar av hennes texter gick rakt in i filmen som repliker.
   ”Magnolia”-soundtracket, som kom i december 1999, är ju samtidigt en Aimee Mann-skiva. Av skivans tolv låtar är nio hennes egna och de här positiva inspelningarna skulle i sin tur leda fram till en injektion i den egna solokarriären. Mindre än ett år senare kom hennes egna album ”Bachelor no. 2 or the last remains of the dodo” som först enbart släpptes på Internet, och där blev en stor succé, för att sedan nå de konventionella distributionskanalerna. På den skivan finns fyra låtar från ”Magnolia”-inspelningarna med.
   Första låten på soundtracket är faktiskt en cover, ”One” av Harry Nilsson, som första gången släpptes 1995 på tributeskivan ”For the love of Harry”. Pianopop av ypperlig kvalité som inte blir direkt sämre när Chris Difford (Squeeze) och Neil Innes (Rutles) körar i bakgrunden.
   Sedan kommer en rad utsökta Aimee-låtar. Först den lite märkliga, lätt experimentella ”Momentum” men sedan följer pärla på pärla. ”Build that wall” är underbar pop med en underbar röst. Välarrangerat med både oboe och piccolo men rösten går igenom allt. ”Deathly” har ett så fantastiskt ödmjukt sound, påminner faktiskt om Lisa Miskovsky på senare år, att man som lyssnare bara smälter.
   På ”Driving sideways” är det ett fetare men ändå melodiskt sound tack vare producenten Brendan O’Brien som även spelar framträdande slidegitarr på låten. Och ”You do” är lågmäld pop med stort sinne för melodi. Sedan följer en instrumental låt, ”Nothing is good enough” som dök upp på hennes egen skiva med text. Och ”Wise up”, en låt som redan hade visat upp sig i en annan film 1996, ”Jerry Maguire”.
   Avslutningen med Aimee Manns låtar på soundtracket är låten som har fått störst uppmärksamhet av alla hennes låtar, ”Save me”. Först Oscarsnominerad och blev sedan också en av hörnstenarna på hennes egen skiva.
   ”Magnolia” bör egentligen sorteras in bland Aimee Mann-skivorna ty den innehåller fem exklusiva låtar på hög nivå och finns tillgängliga någon annanstans.
   I övrigt innehåller soundtracket två Supertramp-låtar från 1979 och en typisk instrumental filmmusiklåt från en av de viktigaste kollegorna till Aimee, producenten och multiinstrumentalisten Jon Brion, som följt henne under hela karriären. ”Jon Brion appears courtesy of his own free will”, som det står i cd-häftet.

Innehåll:
1. One - Aimee Mann 2:53   
2. Momentum - Aimee Mann 3:27   
3. Build That Wall - Aimee Mann 4:24   
4. Deathly - Aimee Mann 5:36   
5. Driving Sideways - Aimee Mann 3:49   
6. You Do - Aimee Mann 3:45   
7. Nothing Is Good Enough - Aimee Mann 3:09   
8. Wise Up - Aimee Mann 3:30   
9. Save Me - Aimee Mann 4:34   
10. Goodbye Stranger - Supertramp 5:49   
11. Logical Song - Supertramp 4:07
12. Magnolia - Jon Brion 2:12

YouTube: Aimee live med "Save me".


/ Håkan

Anders Olsson om Freak Scene i Stockholm (2)

Postad: 2010-02-18 07:51
Kategori: Blogg


Alla delägarna till skivbutiken Freak Scene, från vänster Thomas Knigge, Stefan Jakobsson, Håkan Carlsson och Anders. Bilden är tagen 1993 på Anders 30-års kalas.

Anders har i en tidigare artikel berättat sin långa historia hur han upptäckte musik 72-73, blev besatt av skivaffärer och den långa resan till Australien som skulle förändra hans liv. Här fortsätter berättelsen om hur skivutiken Freak Scene (bilden till höger hur det ser ut idag) startade och hur skral ekonomin var från start. Och hur det sedan slutade för Olsson och de andra delägarna.

”Hemma i Sverige, sommaren 1988, tog jag kontakt med Håkan och blev i samma veva erbjuden att dela en lägenhet i Stockholm med en annan utflyttad örebroare, Eric Kearley. Håkan hade då börjat jobba på Pet Sounds Distribution (PSD), där han skötte postordern. Jag hälsade på ganska ofta på hans jobb och lärde känna Stefan Jakobsson och Thomas Knigge, som också jobbade där. När jag bott i Stockholm i en sju-åtta månader frågade Håkan om jag hade lust att vara med och starta en skivaffär. Jag blev alldeles kallsvettig. Hörde jag rätt? Såklart jag vill!
   Stefan var sur på sin bror Micke för att han inte tog in några rockskivor i Pet Soundsaffären. Han hade överlåtit affären till sin bror när han drog igång distributionen men hade problem att sälja Sub Pop-, SST- och Vinyl Solution-skivor som han hade distribution på i Sverige. I Pet Soundsbutiken sålde man vid den här tiden mest synt och goth och var inte alls speciellt intresserade av att sälja PSD skivor. Stefan blev mer och mer frustrerad och frågade Thomas och Håkan om de vill vara med att driva en ny skivaffär. Då bägge behövdes nere på PSD så behövdes någon som kunde stå i butiken. Håkan föreslog mig. Stefan och Thomas tyckte att det var en bra idé. Ett kort möte på PSD kontoret och jag var delaktig i projektet. Stefan bad oss hålla ögonen öppna efter en lämplig lokal. Ganska omgående hittade vi en lokal på St. Eriksgatan 64. Läget kändes perfekt med ett stenkast från PSDs lokaler och på bästa skivstråket.
   Vi började planera och Håkan och jag ville ha en skivaffär för rockgourméer. En affär som du kunde gå in i och mer eller mindre på måfå kunde köpa några skivor och alla var skitbra. Vi lusläste listor och började beställa hem skivor. Stefan hade lovat en frikostig kredit från PSD och vi andra tre fick gå i borgen för en checkkredit på 100.000 kr. Freak Scene Records lager började sakta byggas upp på några lagerpallar på PSD.
   Namnet på affären fick vi från en singel med Dinosaur Jr som Håkan och jag tyckte var det allra fräckaste då sensommaren 1989. Fredagen den 6 oktober 1989 slog vi upp dörrarna. Det blev ganska lugnt första dagen och lite snopet blev Aerosmiths ”Pump” den första skivan vi sålde, en platta som hade kommit med på nåder. Var inte Stockholm redo för en delikatess butik med rockskivor? Stefan tröstade oss med att det dröjer nog några månader innan folk hittar dit. Och det gjorde det.
   Dagskassorna var ganska skrala och även fast vi hade frikostiga krediter så hade vi hyra, försäkring, lön och annonsering att betala. Efter hand så började folk hitta till affären, men inte alls i den utsträckning som vi räknat med. Skivköparna på St Eriksgatan ville göra fynd och hitta billiga begagnade skivor.
   Men efterhand började rockintresserade att hitta dit. Det var kunder som ofta hade full koll, men ibland så dök det upp lite udda fåglar. Som en medelålders herre som smög omkring i affären tills han var ensam och sedan började köpa alla skivor med sexuella anspelningar som t ex en vhs-samling med Julian Cope videos som hette ”Copelation”, Pussy Galore-skivor och Boss Hog (se omslaget till höger) som hade sångerskan iklädd endast ett par läderstövlar på omslaget. Han köpte plattor och videokassetter för 2000 kr som han betalde med två hopknycklade tusenlappar innan han vek upp kragen och smög
därifrån.
   Eller som när två kåkfarare ramlade in i affären och ville lyssna på Led Zeppelin. Det var ganska lugnt den eftermiddagen så de började hittade på olika orsaker för att få bort mig från kassan. Snart sliter en av snubbarna fram en sjuttis ur inneficka som han tar en stor klunk av innan han spyr upp det på golvet till affären. Tack och lov så ramlade det in några stamkunder så kåkfararna drog därifrån.

I den här vevan började Pet Sounds i Göteborg att vackla och deras fakturor till PSD förblev obetalda. Stefan såg till att Freak Scene började betala sina räkningar för att inte själva distributionen skulle hamna i putten. Vår checkkredit var maxutnyttjad och det blev svårare och svårare att beställa hem nya skivor utan att betala gamla fakturor. Stefan deklarerade att han tänkte sälja sin del för att få in pengar till PSD.
   En hobbyskivdealare vid namn Juan Capel erbjöd sig att köpa ut Stefan. Thomas hoppade av när Stefan lämnade skutan. Nu stod vi utan skyddsnät i en tid när alla svenska tidningar dödförklarade rocken och hyllade engelsk dansmusik (typ house, acid, trance med mera). Att det fanns en ny spännande musikscen i USA och framförallt i Seattle gick svensk media och de flesta av de svenska rockfansen spårlöst förbi innan Nirvana råkade bli stora.
   Vi kände dock en nytändning när Juan kom in i bilden och vi fick direktkontakt med amerikanska distributörer och blev ensamma om många titlar. Juan ville att vi skulle satsa mer pengar i företaget och då började jag och Håkan få kalla fötter och bestämde oss för att dra oss ur. Jag fortsatte att jobba som anställd i butiken innan jag sprang på ett förhållandevis välbetalt jobb som grafiker.
   Drömmen om en skivaffär blev väl ingen mardröm, men heller inte den kick som jag hoppades på. Jag spelade knappt någon musik hemma under tiden som jag jobbade i butiken och det kändes som att förstöra sin hobby genom att jobba med den på heltid. Jag älskar musik för mycket för att vara ekonomiskt beroende av den. Men jag lärde känna mycket folk och fortfarande när man går på konserter så träffar man på gamla kunder.
   Juan drev affären vidare med hjälp av ett pärlband av inhoppare till 2005 när han till slut förlorade kampen om skivköparna i och med enkelheten att beställa importskivor genom internet. Han sålde affären till en amerikan som insåg skivmarknadens begränsningar och snabbt gjorde om den till en rockklädaffär.”

Anders sammanfattar idag erfarenheten att vara delägare till Freak Scene på ett ganska jordnära sätt:
   - Visst var det värt resan med fantastiska möten med alla kunder och vänner som man lärde känna under tiden. Trots alla bankskulder.

/ Håkan

Doug Fieger (1952-2010)

Postad: 2010-02-17 22:39
Kategori: Minns

Sångaren i powerpopgruppen The Knack, Doug Fieger, lever inte längre. Men minnet av ”My Sharona”, som Fieger var med och skrev, kommer däremot aldrig att dö. En fantastisk poplåt från 1979 som under alla decennier kan kallas klassiker.
   Gruppen var tydligt Beatles-influerade, titta bara på omslaget till deras debutalbum "Get the Knack" (som är en lätt travestering av "With the Beatles") men var också en typisk one hit wonder ty gruppen fick ingen mer hit av någon större betydelse.
   Jag recenserade The Knacks debutalbum ”Get the Knack” sommaren 1979 med de lätt skeptiska orden ”Jag har svårt att få grepp (=knack) om gruppen som albumartister. Däremot har de samlat en massa, fyra-fem låtar, bra singelmaterial på sitt första album”. Jag nämnde inte ens ”My Sharona” men det är ju, med facit i hand, en första klassens historisk poplåt som än idag påverkar i inspiration bland många artister och nya generationer.
   Senast jag hörde spår av det där typiska ”My Sharona”-soundet var faktiskt 2005 på Shout Out Louds album ”Howl howl gaff gaff” med låten ”Very loud”.
   Doug Fieger dog i cancer 14 februari.

/ Håkan

Dale Hawkins (1936-2010)

Postad: 2010-02-17 22:38
Kategori: Minns

Jag var väl ingen närmare beundrare av gitarristen och bluesartisten Dale Hawkins, från Louisians, men hans betydelse som låtskrivare var ändå mycket stor i historiskt perspektiv. Framförallt var hans mest kända låt, ”Susie-Q”, en mycket inspelad låt med många artister. Creedence Clearwater Revivals version är kanske den mest kända men själv spelade Hawkins in låten redan 1956.
   På 60-talet var han också framgångsrik producent med bland annat hitlåten ”Judy in disguise (with diamonds) med John Fred & his Playboy Band på sitt samvete. Ibland förväxlades Hawkins helt felaktigt med Screamin Jay Hawkins. Däremot var han helt riktigt kusin med rockaren Ronnie Hawkins.
   Dale Hawkins dog i cancer 13 februari.

/ Håkan

Covers: Peter Gabriel

Postad: 2010-02-17 07:53
Kategori: Cover-skivor

PETER GABRIEL: Scratch my back (Real World/Virgin, 2010)

I den här kategorin förekommer det ofta historiska coverskivor med flera år på nacken men ibland får arkivmaterialet stå tillbaka för helt nya skivor. Som idag när Peter Gabriels första studioskiva på åtta år släpps och dessutom är fylld med uteslutande covers.
   Gabriel är en stor artist med stor integritet. När han ger sig på ett gäng covers så slutar det alltid väldigt originellt och personligt. Att direkt kopiera några kända låtar är inte Gabriels idé och coverskivan är i både urval och utförande något mycket genomarbetat.
   Bland coverlåtarna på den här skivan finns det ovanligt många som har en historia som är kortare än tio år. Gabriel har letat material hos ett antal intressanta så kallade nya och moderna namn som Bon Iver, Elbow, Magnetic Fields, Arcade Fire och Regina Spektor. Det tyder på en stor nyfikenhet och en osedvanlig upptäckarinstinkt. Låt vara att han har fått hjälp av sina döttrar, producenten Bob Ezrin och grannen David Bates att hitta låtar.
   Soundet och arrangemangen är enhetligt och sammanhållande genom hela skivan. Med nästan enbart symfoniska stråkarrangemang som viktigaste ingrediens. Det blir inte så sällan en magisk känsla när Gabriels enorma röst, han viskar ibland starkare än någon annan, möter de lågmälda arrangemangen i nästan inget tempo alls.
   Som inledningen på skivan med David Bowies ”Heroes” som i original är en majestätisk storslagen pärla men som här blir avklädd in på skinnet. Det gäller även Bon Iver-låten ”Flume” där den fantastiska rösten möter det vackra pianot.
   De flesta låtarna på skivan är inte överraskande helt omarrangerade och i Gabriels tolkningar låter det verkligen som Gabriel-original. Det gäller även för mig kända låtar som Randy Newmans ”I think it’s going to rain today” och Neil Youngs ”Philadelphia”. I Newman-låten har han faktiskt använt sig av låtskrivarens ursprungliga arrangemang fast i mina öron är den känd som en låt med Dusty Springfield.
   Bland alla covers, kända och okända, finns det även en tidigare opublicerad och outgiven låt av Lou Reed, ”The power of the heart”. En låt som första gången dök upp på Reeds turné för snart två år sedan. En mäktigt fin låt med stort stråkarrangemang. Även Arcade Fire-låten ”My body is a cage” är så där triumferande vacker där det storslagna stråkarrangemanget utökats med en kör också.
   ”Scratch my back” är en coverskiva på fullt allvar injicerad med äkta kreativitet. Ibland är arrangemangen lika krävande som vilken rockmusik som helst men ibland kan det också bli lite monotont och tråkigt i längden när trummor, rockbas och gitarr helt saknas skivan igenom. Det är då den lågmälda stämningen och de små arrangemangen blixtrar till ännu mer.

Låtarna:
1. Heroes (David Bowie-Brian Eno)
1977. Från albumet ”Heroes” med David Bowie.
2. The Boy In The Bubble (Paul Simon-Forere Motloheloa)
1986. Från albumet ”Graceland” med Paul Simon.
3. Mirrorball (Guy Garvery-Craig Potter-Mark Potter-Pete Turner-Richard Jupp)
2008. Från albumet ”The seldom seen kid” med Elbow.
4. Flume (Justin Vernon)
2008. Från albumet ”For Emma, Forever Ago” med Bon Iver.
5. Listening Wind (David Byrne/Brian Eno)
1980. Från albumet ”Remain in light” med Talking Heads.
6. The Power Of The Heart (Lou Reed)
2008. Originallåt på turné med låtskrivaren.
7. My Body Is A Cage (Kim Butler/Régine Chassagne/Richard Parry/Tim Kingsbury/William Butler/Jeremy Gara)
2007. Från albumet ”Neon bible” med Arcade Fire.
8. The Book Of Love (Stephin Merritt)
1999. Från albumet ”69 love songs” med The Magnetic Fields
9. I Think It’s Going To Rain Today (Randy Newman)
1967. Från albumet ”Eric is here" med Eric Burdon & the Animals.
10. Apres Moi (Regina Spektor)
2006. Från albumet ”Begin to hope” med låtskrivaren.
11. Philadelphia (Neil Young)
1993. Från soundtracket ”Philadelphia” med låtskrivaren.
12. Street Spirit (Thom Yorke/Ed O’Brien/Colin Greenwood/Jonny Greenwood/Phil Selway)
1995. Från albumet ”The bends” med Radiohead.

/ Håkan

Anders Olsson om Freak Scene i Stockholm (1)

Postad: 2010-02-16 07:38
Kategori: Blogg


Anders Olsson var delägare i Freak Scene mellan 1989 och 1991.

Jag har tidigare berättat om Lennart Perssons bok om skivbutiken Pet Sounds i Stockholm. På sidan 114 i den boken dyker det upp ett intressant namn, Anders Olsson, som jag känner och har sina rötter i Örebro. Han har också erfarenhet som skivbutiksägare i Stockholm. Mellan 1989 och 1991 var han delägare i Freak Scene på St Eriksgatan (bild till höger hur det ser ut idag) i Stockholm och den historien är under några år parallell med Pet Sounds. Två andra delägare till Freak Scene var nämligen Stefan Jakobsson och Thomas Knigge, som båda spelar en central roll i Perssons berättelse om Pet Sounds.
   När jag diskuterade Perssons bok med Anders så tyckte han att boken inte riktigt kändes helt klar.
   - Det saknas lite i Pet Sounds historia som inte kom fram i och med Lennarts bortgång. Till exempel Håkan Carlsson som jobbade med Stefan i 12 år nämns bara en gång i boken medan folk som aldrig jobbat där nämns ganska mycket bara för att de är nära vänner med Stefan
   Pet Sounds-boken och Anders erfarenheter gjorde mig även intresserad av Freak Scene-historien och bad Anders kort redogöra för minnet av händelserna kring skivbutiken. Han återkom en dag senare med en 8000 tecken lång redogörelse som dessutom handlade om halva hans liv som musikfantast, skivköpare och samlare. En fantastisk text som jag har svårt att spalta upp och redigera ner till en hanterlig historia. Därför låter jag Anders berätta i två artiklar med egna ord rakt ur minnet. Från Örebro via Australien till St. Eriksgatan i Stockholm, en minst sagt fascinerande berättelse. Del 1 handlar om allt som hände innan Freak Scene blev en verklighet.

”Det känns som man måste börja från början. I Örebro. På 1970-talet. På en klassfest i Stureskolan 1973-74 så hade några klasskompisar tagit med sig några skivor med Slade, ”Sladest” och Nazareth, ”Loud ’n’ Proud”, som de hade lånat av sina äldre syskon. Jag stod som förstummad! Det här var något helt annat än Elvis och Little Richard som jag hade tagit med mig. Nytt, fräscht och dom såg skittuffa ut!
   Jag tvingade farsan och ta med mig till en skivaffär. Det låg en kortlivad historia på Järnvägsgatan som hade en jätteaffisch på Slade i fönstret. Jag lyckades tjata till mig Slade-skivan som jag hade hört på klassfesten. De nästkommande veckorna levdes i ett lyckorus och man bara längtade att skoldagen skulle ta slut så man kunde komma hem och spela Slade. Nu måste man bara ha tag på Nazareth-plattan också!
   Varken jag eller mina närmaste vänner hade äldre syskon att rådfråga så jag började cykla upp till skivaffärerna Bohlins Musik, LP-skivan och Wijks för att bläddra bland skivorna och fantisera om hur banden lät. Ibland tog man mod till sig och frågade om man fick lyssna på skivan. På Bohlins hade de hörlurar som såg ut som duschmunstycken och om den äldre gubben stod bakom disken var man tvungen att visa att man hade pengar innan man fick lyssna.
   Det var ändå svårt att avgöra vilka band som var bra och ingen att fråga om råd. Nästa läsår fick jag en lärobok som en av de tuffa grabbarna hade haft där stod det en massa konstiga namn klottrade på sidorna, Deep Purple, Led Zeppelin, Black Sabbath, Jimi Hendrix med mera.
   Äntligen en öppning till den magiska världen! Nu hade man något att gå efter. Min ekonomi var ju som de flesta 11-12 åringar ganska begränsad, men det hindrade mig inte från att hänga i skivaffären och bläddra bland skivorna och någonstans där föddes drömmen om en egen affär.
   Min morsa tyckte nog att allt för mycket tid spenderades i skivaffärer, så när det i högstadiet blev dags att prya fixade hon så att jag fick göra min praktik på Bohlins musikaffär på Rudbecksgatan, så jag skulle fatta att det inte alltid var så kul att jobba i en skivaffär. Det blev precis tvärtom. Där jobbade bland annat Magnus Sjögren och Kaj Olsson . Punken hade precis kommit så jag botaniserade bland singlarna och drömmen om en egen (och obegränsad tillgång på musik) skivaffär växte allt starkare.
   Det fanns ju inte någon gymnasieutbildning som var inriktad på skivaffär så jag hamnade på en tryckmedieutbildning som resulterade att jag började jobba på Nerikes Allehanda. Nu när jag hade lite pengar på fickan tog skivköpandet större proportioner med skivresor till London ett par-tre gånger om året och jag tror att Arne Holmberg och Peter Lindahl på Wijks minns dessa år med fasa när jag dagligen var inne och frågade efter nya skivor.
   Efter några år började Örebro kännas litet och jag längtade bort. Till Australien med band som Hoodoo Gurus, Radio Birdman, The Church, The Saints med flera. Jag gav mig iväg våren 1987 och i början på 1988 i Sydney gick jag på en konsert med Sunnyboys. Där stötte jag ihop med en kille som gick omkring med en ”Änubah!”-tröja så vi började snacka om band vi skulle se och upptäckte att vi hade samma agenda.
   Håkan Carlsson, som killen hette, hade jobbat extra på Pet Sounds i Stockholm och växte nu ännu mera i mina ögon. Vi hängde i Sydney några veckor innan det var dags för mig att dra vidare till USA.”

På torsdag berättar Anders Olsson vidare om hur Freak Scene startade och hur skral ekonomin var från start. Och hur det sedan slutade för Olsson och de andra delägarna.

/ Håkan

#48/70: "Crazy Horse"

Postad: 2010-02-15 07:57
Kategori: 70-talets bästa

CRAZY HORSE: Crazy Horse (Reprise, 1971)

Det är väldigt svårt att gå förbi den här skivan när 70-talets bästa album ska graderas. Crazy Horse är som grupp kanske en liten parentes i den stora rockhistorien totalt sett men har betytt mycket mer än de få skivor som bandet har satt sitt namn på. Bandet som har uppträtt under så många olika skepnader är kanske mest känt som det alltid återkommande kompbandet till Neil Young och har ju bara med den insatsen blivit ett kultnamn. Sedan har ju bandets sporadiska karriär som egen enhet under åren varit ojämnt och oregelbundet.
   Men debuten från februari 1971 har ju till alla beståndsdelar de klassiska ingredienserna. Rocklåtar, innerliga ballader, fin pop, oerhört fina instrumentala insatser, en mängd olika sångare och nästan lika många låtskrivare. ”Crazy Horse” var ändå inte bandets premiär på skiva för det inträffade redan 1969 på Neil Youngs andra soloskiva ”Everybody knows this is nowhere”.
   Crazy Horse var på den här tiden en kvartett mycket skickliga musiker: Danny Whitten, gitarr, Ralph Molina, trummor, Billy Talbot, bas, och Jack Nitzsche, keyboards. Och alla sjöng dessutom.
   Vägen fram till den egna karriären var kantad av ytterligare Young-jobb. Några korta turnéer med Young under 1969 och 1970 och ytterligare en Young-klassiker på skiva, ”After the goldrush”. Under de inspelningarna träffade den här skickliga kvartetten Nils Lofgren som spelade både gitarr och keyboards och sjöng. Men han stod under kontrakt med sin egen grupp Grin så hans medverkande på Crazy Horses första skiva är något undanskymt fast Lofgren sjunger en låt och har skrivit två.
   Lofgren står med på omslaget men figurerar inte i bild men det finns alternativfoton, som förekommer på den fina återutgivningen 2006 av den här skivan, på gruppbilden på skivomslaget där Lofgren står med ryggen mot fotografen medan de fyra andra medlemmarna poserar framför spritbutiken Cadillac Grocery i San Francisco.
   Fastän ”Crazy Horse” på inget sätt kan uppfattas som musikaliskt spretig så är den givetvis variationsrik på gränsen till tålamodskrävande bred. Det blir säkert så med så många olika låtskrivare i en och samma grupp. Jag vill gärna uppfatta Danny Whitten som bandets vid den här tidpunkten starkaste låtskrivare, fantastisk sångare och självklare ledare. Whitten sjunger på majoriteten av albumets låtar men har bara skrivit fyra av vilka en är en evergreenklassiker (”I don’t want to talk about it”), två är mycket starka och typiska Crazy Horse-låtar (”Look at all the things” och ”I’ll get by”) och en låt är av jamsession i studion-stuk (”Dirty, dirty”). Och det var den sistnämnda låten som blev andrasingel från det här albumet…
   ”I don’t want to talk about it” blev en världsberömd låt några år senare när Rod Stewart gjorde låten mycket känd bland sina fans. Och låten kom att bli en hörnsten på många av hans turnéer framöver. Men det var ju faktiskt Nils Lofgren som på sina solokonserter under många år gjorde den mest innerliga versionen av den här låten. Och även 1982 när han besökte Sverige som medlem av Neil Youngs kompgrupp fick han framföra den här låten. Nils har också förklarat historien och bakgrunden till låten:

"Danny was a very soulful man and a good man and he was the one who got me in Crazy Horse. I loved his song, 'I Don't Want To Talk About It,' and I think it is one of the greatest ballads ever. It has a very haunting lyric and put two lines into the song because Danny was so ill when he recorded it. He could still sing and play but he wasn't bothered with much else. We said, 'Danny, we've got to do this song, it's a great song' and he said, 'It needs a second verse' and this went on for months. He never could get it together and then we were in the studio and got in an argument, and he said, 'Okay, well, one of you write it.' I left the studio and wrote a couple of lines quickly and I said,'What about these'' and he said, 'Fine, let's do it'. Danny and I sat opposite each other with acoustic guitars and Ry Cooder was playing slide on his lap and it came out beautifully."
   En av Lofgrens stora 70-talsklassiker, “Beggars day”, dök för första gången upp på den här Crazy Horse-skivan. En tung version med fasförskjuten röst (Nils) i en låt som sedan kom på Grins fjärde album”Gone crazy”, då med tillägget ”Eulogy to Danny Whitten”, och blev under alla Lofgrens egna konserter en stor favorit. Hans andra låt, ”Nobody”, sjöng Whitten och är en mer ordinär poplåt.
   Gruppens mest rutinerade medlem var Jack Nitzsche. Arrangör hos Phil Spector, låtskrivare med bland annat ”Needles and pins” på sitt konto, producent och filmkompositör. Inledningslåten ”Gone dead train” är just en filmlåt. Hämtad från ”Performance” där Mick Jagger har en av huvudrollerna men där sjungs låten av Randy Newman. Här är det Whitten som sjunger och bandet motsvarar förväntningarna på ett band som Neil Young redan då refererade till som ”USA:s Rolling Stones”. Nitzsches ”Carolay” är något helt annat, en sympatiskt vacker poplåt med tamburiner á la Phil Spector.
   Neil Young-kopplingen på skivan är också högintressant. Young-låten ”Dance, dance, dance” har han aldrig själv spelat in men han skrev några år senare en ny text till melodin och kallade den då för ”Love is a rose”. Och låten ”Downtown” har en alldeles speciell historia. På den här skivan är det enligt Reprise-etiketten Danny Whitten som själv har skrivit låten. Men när Neil Young tog upp låten på ”Tonight’s the night”-albumet, i en liveinspelning från 1970, döpte han om den till ”Come on baby let’s go downtown”, texten ändrad något, och la till sitt eget namn som låtskrivare.
   Dessutom har återutgivningarna av Crazy Horses debutalbum numera Danny Whitten/Neil Young som låtskrivare men på Youngs arkivliveskiva ” Live at the Fillmore East” (2006), inspelad 1970, står Whitten återigen själv som låtskrivare. Frågetecken är bara förnamnet.
   Whitten fick själv aldrig uppleva när hans låtar blev världsberömda. Han dog i en överdos i november 1972.

YouTube: Originalversionen av "I don't want to talk about it" och liveversionen av "Come on baby let's go downtown" från 1970 med Neil Young.





/ Håkan

Holly gav ett genuint intryck

Postad: 2010-02-14 20:34
Kategori: Konserter

KONSERT
Holly Williams
Andi Almqvist
Virus, Örebro 12 februari 2010
Konsertlängd: 21:40-22:10 (30 minuter, Andi) 22:30-23:45 (60 minuter, Holly)
Min plats: ca 7 meter från scenen till vänster.


Måhända var det den amerikanska sångerskans släktband och bakgrund som hade lockat de flesta örebroare till källarlokalen på Virus i fredagskväll. Men vi gick alla därifrån med hennes eget namn på läpparna.
   Holly är sondotter till legendariske Hank Williams och naturligtvis är det en spännande ingrediens i sammanhanget. Men den 29-åriga sångerskan har en helt egen karriär som står sig bra i jämförelse med den i övrigt välbefolkade singer/songwriter-genren.
   Holly har två album bakom sig, den lite lågmälda trubadurinriktade ”The ones we never knew” (2004) och den mer countrypoppiga ”Here with me” (2008), och repertoaren i fredagskväll var huvudsakligen hämtad från de skivorna. Plus några covers, bland annat Bob Dylans ”Don’t think twice it’s alright” och John Prines “Angel from Montgomery”, och några ofrånkomliga Hank Williams-låtar.
   Holly uppträdde huvudsakligen ensam på scen med sin akustiska gitarr men fick också hjälp av sin nyblivne man Chris Coleman på akustisk gitarr, munspel och sång. Det blev naturligtvis en tämligen avskalad show som i sound och arrangemang påminde om hennes första skiva fast materialet till majoriteten var hämtad från den senare skivan.
   Med sin starka och personliga röst, sitt underbara men naturliga gitarrspel och många bra originallåtar gav Holly ett genuint intryck som konsertartist. På en händelserik konsertkväll som också inkluderade ett falskt brandlarm vilket gav Hollys konsert en ofrivillig paus på en kvart men den händelsen påverkade inte Hollys naturlighet.
   Hank Williams ”I saw the light”. som formade sig till en allsång, och ”I’m so lonesome I could cry” avrundade hennes konsert.
   Konsertkvällen inleddes med malmöbon Andi Almqvist som uppträdde helt ensam. Jag har tidigare ofta kopplat ihop Andis irrationella sound med Tom Waits och då inte nämnt jämförelsen som en komplimang. Men helt själv utan större arrangemang i ryggen gjorde Andi ett överraskande starkt intryck där låtarna gick fram så bra och hans säregna röst var den här gången mer personligt tilldragande än någonsin tidigare.
   Min vän Magnus Sundell har beskrivit den här konserten mycket mer detaljrikt och kärleksfullt i den här recensionen.

/ Håkan

En generös Elvis Costello

Postad: 2010-02-12 07:53
Kategori: 70-talskonserter



Det jag minns mest av den här konserten med Elvis Costello & the Attractions är faktiskt John Cooper Clarke och den hysteriska glädjen på bänkraden framför mig där Böna från Rude Kids satt! Cooper Clarkes högljudda poesiläsande liknade mer rock'n'roll än seriös kultur. Han var aktuell med det liveinspelade albumet "Walking back to happiness". Costello hade tidigt på våren släppt sitt tredje album, "Armed forces", men var nu på väg till nästa skiva.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/9 1979.

KONSERT
ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS
JOHN COOPER CLARKE
Konserthuset, Stockholm 1 september 1979


Han stod där i grå kostym och slips, höll stadigt i gitarren och såg allmänt vilsekommen ut. Det är Elvis Costello som befinner sig på Europaturné men det var en rasande effektiv show han och hans kompband The Attractions presterade.
   Efter John Cooper Clarkes inledande absurda diktkonst, där några få i publiken jublade extatistisk medan resten buade och visslade, kom Costello & Co in och höjde den positiva stämningen betydligt. Men lördagspubliken var svårflirtad, klappade väluppfostrat händerna men satt kvar på sina sittplatser trots oemotståndliga hits som ”Oliver’s army”, ”(I don’t want to go to) Chelsea” och ”Girls talk”. Men när slutet närmade sig och ”Watching the detectives” slungades ut ur det rikliga högtalarskrotet var alla på fötter.
   Så bestod också en del av konserten av nyskrivet och för publiken nya okända låtar. Struttiga reggaelåtar och halvsnabba melodiösa låtar fick oss att tro på Costello ännu ett tag framåt.
   Många jämför Costello med Graham Parker men på scen har de få likheter. Soundet är i Costellos fall mer komprimerat med kortare låtar och klatschigare melodier.
   Som gitarrist var han sparsam, ibland överflödig och ofta en del i det övriga massiva kompet. Där Bruce och Pete Thomas (inte släkt!) var en tät och samspelt rytmsektion.
   Sedan jag såg honom i en illa planerad, nervös och hafsig konsert i Linköpings Folkets park förra sommaren har mycket förändrats. Han har onekligen utvecklats som artist men når ingen större publik när han vägrar tala och förbjuder fotografering. Inte ens hängivna fans fick ta några bilder.
   Konsertavslutningen var unik och historisk. Tre gånger kom han in för fyra extralåtar. Av vilka slutlåten, Nick Lowe-skrivna ”(What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding”, var väldigt tilltalande.
   Elvis Costello är på väg att finna sig själv och snart ger karln säkert presskonferens. Då får vi rita kors i himlen.

Trolig setlist:
01. I Stand Accused
02. Hand In Hand
03. Oliver's Army
04. Clowntime Is Over
05. The Beat
06. Secondary Modern
07. Lipstick Vogue
08. Green Shirt
09. Men Called Uncle
10. (I Don't Want To Go To) Chelsea
11. Girls Talk
12. Accidents Will Happen
13. 5ive Gears In Reverse
14. Watching The Detectives
15. Big Boys
16. You Belong To Me
17. (What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding

/ Håkan

Soundtracks: "Honeymoon in Vegas"

Postad: 2010-02-10 07:51
Kategori: Soundtracks

HONEYMOON IN VEGAS (Columbia, 1992)

Soundtracket till ”Honeymoon in Vegas” är också en tribut till Elvis Presley. Materialet på skivan är uteslutande covers på kända Presley-låtar och den forne rock’n’roll-kungen förekommer faktiskt i egen hög person på en låt. Förutom att låtarna är kända med Elvis finns det ingen röd tråd med en sammanhållande producent till alla övervägande amerikanska artister.
   Den skruvade kopplingen mellan soundtracket och Elvis är tydligen (jag har inte sett komedin) uppenbart i filmen där det förekommer en mängd utklädda Elvis-kopior. Den konventionella musiken till filmen är skriven av David Newman men på skivan är det tretton kända Elvis-låtar som i samtliga fall utom en, ”Can’t help falling in love”, också finns med i filmen.
   Inledningen på skivan är verkligen ospännande och förutsägbar och i många fall så likt originalet som möjligt. Billy Joel med doowop-kör och storband, Ricky Van Shelton med Elvis-eko på rösten och Travis Tritts framförande är upprörande traditionellt.
   En tjejröst, Amy Grant bryter av den manliga dominansen och ger Presley-låten en något annorlunda tolkning. Fin röst och himmelsk kör i en skimrande ballad.
   Nästa ballad på skivan, Joels dramatiska version av ”Heartbreak hotel”, överraskar i sitt softa jazzinspirerade arrangemang.
   Sedan kommer första höjdpunkten, Bryan Ferry i en sedvanligt elegant kostym sjunger en personlig och avslappnad version av ”Are you lonesome tonight?” som vore den hämtat från någon av hans 70-talscoverskivor.
   Det finns en countryvinkling i urvalet av artister på skivan men Dwight Yoakam är rockigare än vanligt här. Ett tufft intro och rockgitarren har en framträdande roll. Däremot tillhör Trisha Yearwood och Vince Gill den försumbara skaran av artister på skivan.
   Den instrumentala duellen mellan gitarristen Jeff Beck och pianisten Jed Leiber i ”Hound dog” är väl musikaliskt inte något anmärkningsvärt i sitt spejsiga ekosound á la Ventures och Shadows. Däremot är det så passande att Leiber är son till en av låtskrivarna till låten, Jerry Leiber.
   John Mellencamp lyckas göra något nytt av ”Jailhouse rock” i sitt akustiskt dominerade arrangemang. Där en viskande tjejröst (vem?) är en skön kontrast till Mellancamps hesa stämma.
   Willie Nelson gör som vanligt om sin låt på sitt eget sätt med typiskt munspel (Mickey Raphael?) längst fram.
   Sista låten är också den kortaste (2:04) med en avslappnad Bono som lyckas ge den kända uttjatade låten nytt liv. Och Elvis Presleys autentiska röst pratar på i bakgrunden medan Bono stundtals sjunger i falsett. Suggestivt, lågmält och magiskt.

Innehåll:
1. All Shook Up - Billy Joel   
2. Wear My Ring Around Your Neck - Ricky Van Shelton
3. Love Me Tender - Amy Grant
4. Burning Love - Travis Tritt
5. Heartbreak Hotel - Billy Joel
6. Are You Lonesome Tonight? - Bryan Ferry
7. Suspicious Minds - Dwight Yoakam   
8. (You're The) Devil in Disguise - Trisha Yearwood
9. Hound Dog - Jeff Beck, Jed Leiber
10. That's All Right - Vince Gill
11. Jailhouse Rock - John Mellencamp
12. Blue Hawaii - Willie Nelson   
13. Can't Help Falling in Love - Bono

YouTube: Ljudspåret till Bonos "Can't help falling in love".


/ Håkan

#49/70: "Livet är en fest"

Postad: 2010-02-08 07:55
Kategori: 70-talets bästa

NATIONALTEATERN: Livet är en fest (MNW, 1974)

Jag har redan skrivit och analyserat min fascination för Nationalteaterns ”Livet är en fest”-skiva. I min långa artikel om gruppens betydelse i mitt liv berättade jag om det bästa på den skivan och jag ber härmed att få citera mig själv:

   ”Livet är en fest” satte musik till livet som vid den här tidpunkten (1974) var mycket fest. Det skrålades med i titellåten, sjöngs med i den ytterst fina ”Hanna från Arlöv” och lyssnades andäktigt på den mycket engagerande ”Mr John Carlos”. Det var brinnande poesi men det framfördes med melodisk briljans som var omöjlig att stå emot vid den här tiden.
   Då skulle allt vara ytterst demokratiskt i vänstersvängen och ingen medlem i bandet skulle stå framför någon annan. Ingen fick ta åt sig äran av att ha skrivit en låt utan all credit skulle delas lika mellan alla gruppmedlemmar. Därför var personerna i gruppen Nationalteatern i stort sett anonyma i många år framöver.
   ”Livet är en fest” är nog en av de flitigaste mest spelade skivor jag äger. Omslaget håller ihop men är riktigt skamfilat. I det rejält tummade texthäftet med ackordanalyser får vi veta att de flesta av skivans innehåll är hämtat från föreställningarna ”Livet är en fest” (1972) och ”Speedy Gonzales” (1973), Men det var ändå svårt att förstå att Nationalteatern också var en teatergrupp.
   Engagemanget i gruppen gjorde att de skrev låtar även i andra sammanhang. ”Mr John Carlos” var skriven till ett program i ungdomsradion Gbg 1974, ”Stena Olssons Compagnie” hämtades från cabarevyn ”Å harre jävvlar” 1974 och ”Hanna från Arlöv” var skriven efter en intervju med Hanna, tvätteriarbeterska i tidningen Proletären under valupptakten 1973. Engagemanget var stort men låtarna var faktiskt ännu större.
   Ingenstans på omslag eller texthäfte gick det att läsa vilka medlemmarna i gruppen var. Gästartisternas namn, exempelvis Jussi Larnö, Tord Bengtsson och Torbjörn Falk, avslöjades däremot men inget mer. Och text & musik: Nationalteatern var det enda som stod på MNW:s svarta skivetikett.
   Det är först på senare år som gruppen fått personliga medlemmar och låtskrivarna har fått namn. Som att exempelvis Ulf Dageby skrev titellåten, ”Hanna från Arlöv” och ”Mr John Carlos” vilket underströk mina senare misstankar att det var han som var den musikaliske motorn och arrangemangens ryggrad i Nationalteatern.

Och nu tillbaka till den generella historiebeskrivningen av ”Livet är en fest”. Informationen om gruppmedlemmar och exakta låtskrivare var alltså bristfällig på originalskivan. Men på annat håll har följande medlemmar lyckats knytas till den här skivan. Först och främst Anders Melander och Ulf Dageby som skrev de flesta låtarna. Och sedan spridda sångare som Hans Mosesson (numera känd som Ica-Stig), Håkan Wennberg, Maria Grahn, Paul Olofsson och Inga Edwards. Det är Mosesson som spelar den häpnadsväckande flöjten på ”Hanna från Arlöv”. Omslaget med det sunkiga fotografiet, med överfulla askfat, ölburkar, spritflaskor och matrester, är gjort av Lars Jakobsson men på omslaget står det simpelt bara ”Jakob”.
   Inspelningarna till skivan gjordes i Waxholm i maj 1974 men låtarna härstammade från en rad teateruppsättningar från 1972, 1973 och 1974. Många låtar tillhör Nationalteaterns Greatest hits men när gruppens samlingsskiva gavs ut 2002 saknades en av de mest centrala låtarna på den här skivan, ”Mr John Carlos”. Ännu ett mästerverk signerat Dageby som handlar om bronsmedaljören i 200 meter i sommarolympiaden i Mexiko 1968. Men framförallt handlade den om Black Power-demonstrationen som John Carlos genomförde tillsammans med guldmedaljören Tommie Smith på prispallen: En svart handske och en knuten näve rakt upp i luften. En aktion som fick hela OS att skaka till.
   Att låten inte finns med på alla Nationalteatern-samlingar är för mig en gåta eller är det så enkelt att texten idag kanske inte är helt politiskt korrekt:
   Oh, mr John Carlos
   Du grävde din egen grav
   För idrotten står ovanför politiken
   I din kista slog du själv in första spiken
   Du borde ha nöjt dej med din stora seger
   Och tänkt på din framtid som trevlig och framgångsrik neger


Här är skivans alla låtar med låtskrivare:
Jack the ripper (Anders Melander/Peter Wahlqvist)
Plast´s sång (Ulf Dageby)
Stena Olsson´s Companie (trad.arr: Anders Melander/Peter Wahlqvist)
Mr John Carlos (Ulf Dageby)
Innerst inne (Anders Melander/Peter Wahlqvist)
Livet är en fest (Ulf Dageby)
Speedy Gonzales (Anders Melander)
Paradisets berg (Nationalteatern)
Lägg av (Anders Melander)
Hanna från Arlöv (Ulf Dageby)
Bängen trålar (Anders Melander/Hans Mosesson)

YouTube: "Bängen trålar" från en sen (1991) återförening med Totta på sång.



/ Håkan

Austin hälsade på i Örebro

Postad: 2010-02-07 21:57
Kategori: Konserter



KONSERT
Rick Broussard’s Two Hoots and a Holler
Kristoffer Sjödahl, Mathias Lilja & Peter Lindström
Privat 5 februari 2010
Konsertlängd: 22:00-22:30 (30 min), 23:00-00.10 och 00.40-01.30 (120 min)
Min plats: ca 5 meter svagt till vänster framför scenen.


Rick Broussard, gitarr och sång
Matt Brooks, gitarr och sång
Scott French, trummor
Brendon Bigelow, bas

Kristoffer Sjödahl, akustisk gitarr och sång
Mathias Lilja, elgitarr och kör
Peter Lindström, banjo

Ibland tar det tid att tänka efter, ibland tar det tid att få ordning på minnena och ibland tar det tid att analysera något jag har upplevt. Och ibland är det totalt obegripligt att det är så svårt att beskriva en konsert som är så helt befriad från just djupare analys när det bara är att svälja allt som det bjuds på.
   I fredags natt var det en sådan händelse. En combo från Austin, Texas gjorde en blixtvisit i Sverige och den lilla samlingslokalen på öster i Örebro. Rick Broussard’s Two Hoot and a Holler hade så mycket att bjuda på, både i kvantitet, kvalité och olika musiksorter, att det sammanlagt behövdes drygt ett par timmar för att tillfredsställa den mest danssugna publiken i lokalen.
   Det fanns nästan inga gränser i Broussards repertoar och nästan ingen röd musikalisk tråd. Svängig Rockpile-rock med ett visst Texas-stuk blandades med finstämda ballader, där ofta den storväxta gitarristen Matt Brooks sjöng, ren, skär och traditionell country och rockabilly mixades med punktempo och hård energi. Jag tror till och med att det ibland doftade cajun om musiken och när de plötsligt framförde en instrumental låt från Japan, ”Sukiyaki”, tog de musikaliska referenserna slut för undertecknad.
   Det blev inte oväntat hög stämning i den lilla intima lokalen där det dansades vilt framför scenen mest hela tiden. När det ena halsbrytande musikaliska kastet följdes av ett nytt hela tiden. Bland låtar som Johnny Cashs ”Ring of fire”, Clashs ”Safe European home” och Broussards egen ”Kick ass night” som kunde ha varit hämtad från Ramones saliga repertoar. Plus en annan egen låt som kunde ha varit kvällens signatur, ”Surfin’ hula honkytonk”, där det verkligen svängde som på Rockpiles tid.
   Kvällen hade också ett lågmält förband med tre lokala killar som framförde en blandning av countryblues och singer/songwriter-pop. Då var ljudet lite halvdant men sångaren Kristoffer Sjödahl gjorde sitt bästa för att höras medan Mathias Lilja höll en oväntat låg profil vid mikrofonen men spelade gudomlig elgitarr i låt efter låt. Vad jag förstår, utan att riktigt veta, så blandades originallåtar med covers och bland de bättre låtarna tillhörde ”The night they drove old Dixie down” och ”Lonesome road blues” som ni kan se och höra här från ett annat tillfälle:



/ Håkan

"Y not"

Postad: 2010-02-07 10:48
Kategori: Beatles

RINGO STARR: Y not (Universal)

Ringo frågar sig ”Varför inte?”, stavat på ett lite humoristiskt sätt, men jag kontrar med ett surt ”Varför?”. Varje gång Ringo släpper en skiva lyckas han med avundsvärd pricksäkerhet locka till sig uppmärksamhet och nyfikenhet. Och visst ser den snart 70-årige före detta Beatles-trummisen oförskämt fräsch ut på omslaget. Välfriserad i snygg dyr kostym i matchande(?) sportskor och välansat skägg står han där och ser inbjudande ungdomlig ut. Och detaljerna i själva produktionen med alla gästartister, musiker, låtskrivarkollegor och intressanta låttitlar får det nästan att vattnas i munnen på en gammal Beatles-vän som undertecknad.
   Men när jag lyssnar blir jag bara delvis nöjd och egentligen är det fler skamfläckar än riktigt imponerande spår. Sedan blir jag nästan alltid skeptisk till alla Beatles-antydningar han droppar i texterna, låtsound som påminner om gamla Beatles-låtar och att i det här fallet bjuda in Paul McCartney på två spår. Det skapar en misstanke om att materialet på skivan i övrigt inte riktigt står för sig själv. Och precis så är det.
   Egentligen är det bara tre låtar som står ut av albumets sammanlagt tio låtar. I den poppiga ”Peace dream” lyckas Ringo knyta ihop låten med John Lennon, Amsterdam och den eviga drömmen om fred. Paul McCartney spelar framträdande bas dessutom och Ringo sjunger fullt godkänt vilket inte gäller på så många låtar i övrigt på den här skivan.
   På ”Walk with you”, låten som Ringo skrivit tillsammans med Van Dyke Parks, är McCartneys roll ännu större. Bakom den symfoniska och väldigt vackra melodin som leds av en fiol sjunger Paul duettsång.
   ”Everyone wins” är en effektiv poplåt som Ringo har skrivit tillsammans med Johnny Warman.
   I övrigt är skivan ett hopkok av Beatles-klanger, första låten ”Fill in the blanks” ekar ”Come together” och avslutande ”Who’s you daddy” har drag av ”Revolution”. Den låten sjungs lite förvirrande mest av den engelska soulsångerskan Joss Stone.
   Låten ”The other side of Liverpool” är naturligtvis också intressant. Som en uppföljare till förra skivan “Liverpool 8” fast nu är texten inte lika kärleksfull och positiv. Det är Ringos historia från baksidan av Liverpool. Men musikaliskt är låten, som han har skrivit tillsammans med Dave Stewart, medioker.

YouTube: Tv-inspelning av ”The other side of Liverpool” och ljudspåret till “Walk with you”.





/ Håkan

Covers: The Blue Ridge Rangers

Postad: 2010-02-05 08:00
Kategori: Cover-skivor

THE BLUE RIDGE RANGERS: The Blue Ridge Rangers (Fantasy, 1973)

När jag i höstas recenserade John Fogertys ”The Blue Ridge Rangers rides again”, coveruppföljaren till den här skivan, blev jag mäkta besviken på det jamsiga, snälla och skenheliga soundet. Har nu återigen lyssnat på ”originalet” från 1973 och tiden har nog uppförstorat den här skivans betydelse något eller annars är mitt genuina countryintresse inte alls så djupt rotat som jag trodde.
   Innehållsmässigt har Fogerty letat djupt i arkivet och långt vid sidan av allt som kallas kommersiellt inriktat. Men även 1973 var det lite snällt, konservativt countryinriktat och långt från Fogertys riviga rockframtoning. Å andra sidan var skivan naturligtvis en stor överraskning som ingen hade räknat med just då. Efter de intensiva rockåren i Creedence Clearwater Revival bytte Fogerty inriktning, åtminstone tillfälligt.
   Men ”The Blue Ridge Rangers” var ju inte tänkt som som någon uppföljare på Creedence och inte heller var det starten på en solokarriär ty Fogertys namn eller ansikte finns inte någonstans på omslaget. Det är ju nu på Wikipedia och på flertalet återutgivningar som omslaget förändrats och titeln numera går under ”John Fogerty & the Blue Ridge Rangers”.
   Det är alltså mycket mer känsla i urvalet av låtar än i själva framförandet på den här skivan. Som i den inledande ”titellåten” som är bluesgrass i dess enklaste form med fiol och banjo i centrum men också Fogertys fantastiska röst.
   Lite överdrivet drog jag musikaliska paralleller med Frälsningsarmén på höstens Blue Ridge Rangers-skiva men här låter det på några spår, "Have Thine Own Way, Lord" och "Somewhere Listening (For My Name)", mer handfast och mer renodlat religiöst.
   Annars lutar det med steelguitarens hjälp några gånger, "She Thinks I Still Care", "Please Help Me, I'm Falling in Love" och "Today I Started Loving You Again”, åt alltför smörigt håll för att tillfredsställa min smakriktning.
   Men till Fogertys försvar finns det också mot slutet av skivan några rockiga och ruskigt svängiga spår. Som i tyngre och rockigare ”I ain’t never” som Dave Edmunds mycket passande 1975 också gjorde en cover på. Och ”Hearts of stone” som också har en viss tyngd.


Låtarna:
1. "Blue Ridge Mountain Blues" (Traditional) – 2:29
1966. The Stonemans på albumet ”Singin’ swingin’ stompin’” (MGM). Ibland uppges Ernest Van Stoneman som låtskrivare.
2. "Somewhere Listening (For My Name)" (Archie Brownlee) – 2:37
1940-talet. Five Blind Boys of Mississippi där Brownlee sjöng.
3. "You're the Reason" (Fred Henley, Terry Fell, Mildred Imes, Bobby Edwards) - 3:12
1961. Bobby Edwards-hit (Crest).
4. Jambalaya (On the Bayou)" (Hank Williams) – 3:15
1952. Singel med låtskrivaren (MGM).
5. "She Thinks I Still Care" (Dickey Lee Lipscomb, Steve Duffy) – 2:57
1962. George Jones-singel (Mercury).
6. "California Blues (Blue Yodel #4)" (Jimmie Rodgers) – 3:04
1929. Inspelad av Rodgers 20 oktober 1928. Utgiven (Victor 47216-4) 8 februari 1929.
7. "Workin' on a Building" (Traditional) – 4:34
1934. Carter Family, ibland uppges A P Carter som låtskrivare.
8. "Please Help Me, I'm Falling in Love" (Don Robertson, Hal Blair) – 2:49
1960. Hank Locklin-singel (RCA).
9. "Have Thine Own Way, Lord" (Adelaide A. Pollard, George C. Stebbins) - 2:59
1907. Kristen hymn publicerad i "Northfield Hymnal with Alexander's Supplement".
10. "I Ain't Never" (Mel Tillis, Webb Pierce) – 2:49
1959. Webb Pierce-singel (Decca).
11, "Hearts of Stone" (Rudy Jackson, Eddy Ray) – 2:10
1954. The Fontane Sisters-singel (Dot)
12. "Today I Started Loving You Again" (Merle Haggard, Bonnie Owens) – 3:12
1968. B-sida på Merle Haggard-singeln ”The legend of Bonnie & Clyde” (Capitol).

/ Håkan

Pluras litografier

Postad: 2010-02-04 11:55
Kategori: Blogg


Jag vet ingenting om litografier och konstintresset är högst begränsat. Inte ens Ulf Lundells så kallade tavlor har jag orkat koncentrera mig på. Därför har jag under alla dessa år hållit mig utanför Konstklubben på det här företaget. Däremot har jag under flera månader varje eftermiddag suttit under klubbens tavlor i lunchrummet och fikat tillsammans med Tåte.
   Bland dessa tavlor är det två litografier som står ut, båda målade av en viss Plura i Eldkvarn. Se ovan, "3:ans Spårvagn Genom Ljuva Livet" och "Stockholms Stjärnor", båda till ett värde av 3 800:-/st.

/ Håkan

Ingen Costello-serie på Svt?

Postad: 2010-02-04 10:52
Kategori: Blogg

Jag missar många bra tv-program. Tyvärr. Glömmer bort och är inte tillräckligt informerad. Tyvärr. Det finns sällan tid för bra långfilmer. Tyvärr. Men det kan jag leva med. Det är ju trots allt mitt eget fel eller min prioritering. Värre är det med program som aldrig visas för att tv-bolaget väljer bort eller helt enkelt struntar i det.
   Nu är det dags för nästa kapitel i följetongen om Elvis Costellos utmärkta tv-serie ”Spectacle: Elvis Costello with…”. Säsong 1 misshandlades grovt av Svt och i mitt stilla sinne hoppades jag att Säsong 2 skulle få en mer respektfull behandling. Så jag skrev ytterligare ett brev till kundtjänst på Svt:

   Finns det några planer på Svt att visa säsong 2 av Elvis Costellos serie?
   Och fick ett vänligt, kort men negativt svar tillbaka:
   Hej
   I dagsläget har vi inga planer på att köpa in några fler avsnitt.
   Med vänlig hälsning
   Tittarservice


/ Håkan

Ian Durys teaterspel kräver koncentration

Postad: 2010-02-03 07:59
Kategori: 70-talskonserter

I januari 1979 slog det till ordentligt för Dury med manskap. ”Hit me with your rhythm stick” blev nummer ett i England och bandets definitivt största hit var ett faktum. Det kom aldrig någon singeluppföljare våren 1979 utan i maj släpptes Dury & Blockheads första album som en enhet, ”Do it yourself”, där ”Hit me…” överraskande inte fanns med. En månad efter albumreleasen kom Dury till Sverige.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/6 1979.

KONSERT
IAN DURY & THE BLOCKHEADS
Gröna Lund, Stockholm 19 juni 1979


Ian Dury och hans Blockheads börjar bli riktigt stora i Sverige. För tredje gången på drygt ett år var de här. Första gången med ett nyutsläppt album, ”Do it yourself”´, i ryggen och det var också premiär för utomhuskonsert. Som till en magnet leddes massorna till Grönan där jag tyckte trängsel och vissa problem med ljudet gjorde det lite svårt att hänga med i svängarna när den här stora scenpersonligheten släpptes lös.
   En konsert med Ian Durys spelar mycket på sina egna och andras känslor där varje mellansnack och varje ton hade sin självklara del i de större teaterspel han spelar upp.
   De småplottriga fraserna, de överdrivna gesterna och jonglering med mikrofonstativet och egen käpp hade svårt att engagera publiken som stod i trängsel på en plats där karuseller, bingohjul och andra nöjesattraktioner har den verkliga huvudrollen.
   Durys bästa plats är i en lokal där alla ser bra och enbart är där för Ian Durys skull. Därför tror jag på de positiva rapporterna från tvåtimmarskonserten (”bara” 1½ på Grönan) i Göteborg. Hans konserter är så speciella, personliga och annorlunda är att man aldrig får släppa koncentrationen.
   Ändå kommer jag inte ifrån känslan att även Stockholmskonserten hade sina fördelar. Precis som med senaste skivan gäller det att ha tålamod. Att ge sig själv tid. För trots de yttre förutsättningarna var det svårt att förtränga många av Durys klassiker.
   Naturligtvis ingick favoriter som ”Sweet Gene Vincenten”, ”Hit me with your rhythm stick” och ”Sex and drugs and rock and roll”, som var traditionsenlig final, i konserten. Men redan började flera av de nya låtarna mogna i folks medvetande.
   Nya skivan ”Do it yourself” gör på sitt omslag reklam för en engelsk tapetindustri men Ian Durys på scen gjorde enbart reklam för sig själv och en alldeles förträfflig, annorlunda och originell form av rockmusik.

Ian Dury - Vocals
Chaz Jankel - Keyboards, Guitars, Producer
John Turnbull - Guitars
Mick Gallagher - Keyboards
Davey Payne - Saxophones
Norman Watt-Roy - Bass
Charley Charles - Drums

/ Håkan

En popsång

Postad: 2010-02-02 08:25
Kategori: Filmklipp

En popsång är alltid en popsång och "A pop song" med Wreckless Eric är ju en perfekt beskrivning på kategorin. Hittade den här bildmässigt snygga filmen, visserligen playback, inspelad i Australien. Det hör också till saken att Eric släppte den här singeln för nästan exakt 30 år sedan (1 februari 1980) och här har jag beskrivit den klassiska Stiff-singeln.
   Och bandet bakom Eric är vänsterhänte gitarristen Pete Gosling, basisten John Brown, trummisen Dave Otway (med den tuffa Stiff-skjortan) och den andre gitarristen Walter Hacon.



/ Håkan

#50/70: "Sticky fingers"

Postad: 2010-02-01 07:53
Kategori: 70-talets bästa

THE ROLLING STONES: Sticky fingers (Rolling Stones, 1971)

”Sticky fingers” var det första Rolling Stones-album jag ägde men det är inte enbart den personliga detaljen som gör att jag valt skivan till en av 70-talets bästa. Stones var taggat på gång efter ett 60-tal som slutade med uppbrott och ond bråd död för bandet. Det var ett nytt decennium och skivan var en uppenbar nystart för en grupp som då hade existerat i närmare tio år.
   1970 hade blivit gruppens första mellanår, med bara liveskivan ”Get yer ya-ya’s out!” som release, och när de kom tillbaka 1971 hade de också ett eget skivbolag att ta hand om, Rolling Stones Records, och den stora röda tungan skulle i fortsättningen bli gruppens stora varumärke. Som hela tiden följt med under gruppens långa karriär.
   Det Andy Warhol-designade skivomslaget gjorde dock ännu större avtryck i historien. Med den riktiga autentiskt kraftfulla gylfen på framsidan som gjorde att omslaget i skivhyllan stod och nästan nötte hål i skivan till höger, Todd Rundgrens ”The ballad of Todd Rundgren”, och sedan fick en annan Stones-skiva, ”Exile on Main Street”, att trängas med.
   ”Sticky fingers” skulle också bli nye gitarristen Mick Taylors första hela album med gruppen och den då blott 22-årige bluesinspirerade gitarristen tar verkligen för sig på skivan, i soundet och på arrangemangen. Det var också första gången Stones jobbade med blås i kompet och det var givetvis saxofonisten Bobby Keys (fast han på omslaget genomgående stavas Keyes) och trumpetaren Jim Price från Delaney & Bonnies band.
   Inspelningarna till ”Sticky fingers” genomfördes under en lång tid och inleddes faktiskt redan i mars 1969 innan Mick Taylor officiellt hade ersatt Brian Jones i gruppen. Låten de då spelade in, ”Sister Morphine”, fanns faktiskt redan på skiva med Marianne Faithfull som gav ut den som b-sida på ”Something better”-singeln 21 februari 1969. Faithfull har senare hävdat att hon var med och skrev låten men det var först 1994 som hon fick officiell credit när den remastrade återutgivningen av ”Sticky fingers” gavs ut.
   På Stones version är det Ry Cooder som gör det häpnadsväckande slidesolot och låten i övrigt är väldigt akustisk och lågmäld, med piano av Jack Nitzsche, i ett arrangemang som i stort sett återanvändes några år senare när de spelade in ”Angie”.
   Övriga låtar på ”Sticky fingers” spelades in under en lång tid, i slutet av 1969, oregelbundet under hela 1970 och i januari 1971. Oftast i Olympic Sound Studios i London men också vid ett tillfälle, under tre dagar i december 1969, i Muscle Shoals Studios i Alabama i USA. Det var därför naturligt att Jim Dickinsons spelade piano på ”Wild horses”.
   Stones jobbade nu också med stråkar och det var Paul Buckmaster, Elton Johns arrangör, som gav ”Sway” och ”Moonlight mile”, en speciell prägel, en långsam blues med Taylor i högform respektive österländska suggestiva klanger.
   ”Sticky fingers” inleddes annars på ett rent klassiskt Stones-sätt med ”Brown sugar”, en i raden (”Street fighting man”, ”Jumpin’ Jack flash”, ”Honky tonk women” med flera) av klassiker som har ett så typiskt Stones-sound att man inte tänker på att de kopierar sig själva. Ian Stewarts piano och Bobby Keys saxofon gör ju sitt till.
   På “Sway” hör man tydligt Mick Taylors inflytande och “Wild horses”, kanske skivans allra bästa låt, är en sugande, suggestiv och vacker ballad med ännu ett gitarrsolo av Taylor. Även den låten gav Stones bort i förtid till Keith Richards nye kamrat Gram Parsons som spelade in den tillsammans med sitt band Flying Burrito Brothers som gav ut den på albumet "Burrito deluxe" ett helt år innan "Sticky fingers" såg dagens ljus.
   På den 7:14 långa ”Can’t you hear me knocking” är Taylors närvaro än mer tydlig. Ett vasst gitarrintro, ett långt Santana-inspirerat gitarrsolo efter ungefär fem minuter och de många rytmerna kommer från Rockys percussion.
   På “You gotta move” har gruppen fångat den ursprungliga och autentiska blueskänslan. På min tyskpressade skivan anges kompositörerna som (Copyright Control) men ska i verkligheten vara skriven av Mississippi Fred McDowell eller både McDowell och Reverend Gary Davis. Akustiskt gitarrintro och Bill Wyman på elpiano.
   “Bitch” är ännu en ösig Stones-låt efter känd modell. ”I got the blues” är en långsam blues med soulsound tack vare blåset och ett brinnande orgelsolo av Billy Preston. ”Dead flowers” är mer Stones-country än rock och jag förknippar låten med Byrds när de var som mest country.

YouTube: Tv-framträdande av "Brown sugar" från 1971 och en modern musikvideo med "Wild horses".





/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2010 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.