Blogginlägg från maj, 2016

Beatles-b-sida: I'll get you

Postad: 2016-05-30 07:56
Kategori: Beatles



DET KAN TÄNKAS VARA TÄMLIGEN LOGISKT att b-sidan till "She loves you" i historisk mening hamnat i skymundan av Beatles legendariska singel. Jag minns den speciellt bra eftersom singeln fanns i ett av mina julklappspaket 1963. Och med inga andra skivor i samlingen spelades skivans båda sidor vid upprepade tillfällen den julen. Med hjälp av en annan julklapp, romerska bågar (choklad med apelsinsmak), känner jag den smaken fortfarande i munnen när jag lyssnar på "I'll get you".
   "I'll get you", eller "Get you in the end" som den först kallades, skrevs tillsammans av Paul McCartney och John Lennon och var kanske en konventionell b-sida, i alla fall i jämförelse med den slagkraftiga a-sidan, men hade dock sina oförglömliga ögonblick. John och Paul överdriver sin Liverpooldialekt och "oh yeah"-frasen lÃ¥g typiskt i tiden.
   Filmen nedan är hämtad frÃ¥n det engelska tv-programmet "Ready, Steady, Go!", 4 oktober 1963.



/ HÃ¥kan

Trött på gitarrsolon? Nåja...

Postad: 2016-05-26 07:53
Kategori: Blogg

PRINCE SOM FLYHÄNT GITARRIST. Det tog mig tolv år att upptäcka det här konsertklippet från 2004. I det celebra gänget med bland annat Tom Petty, Steve Winwood, Jeff Lynne och många andra är det Prince som tar priset när han går loss i slutet på George Harrisons "While My Guitar Gently Weeps".



/ HÃ¥kan

Richard Williams om Motown-b-sidor

Postad: 2016-05-25 07:48
Kategori: Blogg



TEMAT FRÖR TILLFÄLLET på Håkans Pop är singel-b-sidor och då passar det förträffligt att länka till sportjournalisten(!) Richard Williams blogg The Blue Moment där han sätter fokus på några av skivbolaget Motowns b-sidor som, enligt Richard, håller en hög kvalitetsnivå. Han räknar också upp ett antal starka singel-b-sidor på https://thebluemoment.com/2016/03/23/motown-part-1-of-3-the-b-sides/

/ HÃ¥kan

Tack för allt, David

Postad: 2016-05-24 07:55
Kategori: Blogg

EFTER DAVID BOWIES TRAGISKA OCH PLÖTSLIGA DÖD, i januari 2016, letade jag levande musikbilder med engelsmannen. Det första jag ramlade på var en 1:26 lång och intressant dokumentär med titeln "Sound and vision". En film som berättar Bowies historia både privat och professionellt. Intervjuer med Bowie och många andra närstående plus livebilder från en lång karriär. Och givetvis låtar som "Young Americans", "Space Oddity" och "Heroes".



"Sound and vision" är ju också en låt, från albumet "Low", som ni kan höra här. Lyssnar man noggrant finns Mary Viscontis röst i kören. Mary, tidigare känd som Mary Hopkin, var vid tillfället gift med Bowies producent Tony Visconti. Saxofonen spelas av David själv.



Bowie var i mitten på 70-talet kompis med John Lennon. Tillsammans skrev de låten "Fame" till albumet "Young americans". På samma skiva finns också Lennons "Across the universe" med där den gamle Beatles-medlemmen spelar gitarr.



/ HÃ¥kan

Beatles-b-sida: P.S. I love you

Postad: 2016-05-23 07:55
Kategori: Beatles



I ETT LÅNGT PERSPEKTIV SKULLE JAG nog vilja se och höra den här tidiga Beatles-låten som framsida, a-sida, på gruppens första Parlophone-singel. "Love me do", a-sidan på Beatles debutsingel, var ju i grund och botten en ganska opersonlig och harmlös låt som också nådde en anspråkslös listplacering (17) i december 1962. Det var ju inte så konstigt att producenten George Martin ville övertyga gruppen att spela in en cover, "How do you do it", istället.
   "P.S. I love you", huvudsakligen skriven av Paul McCartney under Hamburg-tiden, är ju en poppigare och mer fulländad lÃ¥t och produktion. Om än fortfarande väldigt snäll efter dagens mÃ¥tt mätt. LÃ¥ten fanns tillsammans med "Love me do", "Ask me why" och "Besame mucho"(!) med vid provinspelningarna för skivbolaget EMI i Abbey Road-studion 6 juni 1962. DÃ¥ Pete Best fortfarande spelade trummor i gruppen.
   I augusti fick Best sparken men nye Ringo Starrs första inspelningsdag, 4 september, blev inte heller sÃ¥ lyckad ty 11 september bokades studion pÃ¥ nytt med studiomusikern Andy White pÃ¥ trummor. PÃ¥ första upplagan av singeln, som släpptes 5 oktober, var det Ringo som spelade fast frÃ¥n vÃ¥ren 1963 pÃ¥ första ep:n och första albumet var det den senare inspelningen, med White, som användes.

/ HÃ¥kan

Tack för allt, Olle

Postad: 2016-05-18 07:49
Kategori: Blogg



DET HÄR ÄR MIN FÖRSTA ARTIKEL på Håkans Pop som har ett kort bäst före-datum, 3 juni. Visst är det med ett förskräckligt samvete man varje gång någon pop- eller rockartist går bort börjar leta bland skivor, lyssnar och minns, och YouTube-klipp. Efter Olle Ljungströms tragiska bortgång för två veckor sedan gick jag förlorad i Svt:s Öppet Arkiv, grottade ner mig i konsertinslag och intervjuer och hittade många intressanta ögonblick. Men det tråkiga är att inslagen inte ligger i all evighet och i de här fallen bara fram till 3 juni.

"Nästa Nybroplan" 2 april 1993.
En uppenbart nervös Olle intervjuas, i samband med första soloalbumet, av Eva Beckman och är lite osäker och får, som han uttrycker det, hjärnkollaps men var redan här en mästare i formuleringskonst. Efter intervjun framförs "Tivoli" live tillsammans med Olles dåvarande band med gitarristerna Sten Booberg och Heinz Liljedahl, trummisen och Reeperbahn-medlemmen Peter Korhonen och den unge basisten Jerker Odelholm.

"Carin med C" 27 september 1993.
Carin Hjulström presenterar och hans band (se bilden ovan), där Lars Halapi har ersatt Booberg, som framför "Jag spelar vanlig" och "Min trädgård" med elegant akustiskt gitarrsolo med Halapi.

Dynamo 28 februari 1994.
Olles andra soloalbum "Världens räddaste man" är aktuell och tillsammans med sitt band, utökad med gitarristen Mattias Torell, framförs "Tysk indian" och "Vatten, sol och ängar".

Stockholm 11 augusti 1995.
Innan "Tack"-skivan släpps intervjuas Olle återigen av Eva Beckman i ett samtal om hans karriär.

Söndagsöppet 25 november 2001.
Olle samtalar med Rickard Olsson och framför sedan låten "Du sköna värld" från samlingsskivan "Bäst".

/ HÃ¥kan

Undervärdera aldrig baksidan!

Postad: 2016-05-17 07:50
Kategori: Blogg



IGÅR PUBLICERADE JAG FINALARTIKELN I KATEGORIN om mina 60-talsfavoriter, en följetong om decenniets bästa singelartister. The Beatles var inte oväntat nummer ett och det tog mig många veckor att sätta ihop den artikeln. Dels för att singlarna var många, övervägande fantastiskt starka och nästan genomgående historiska och stora popögonblick som knappt går att rangordna på ett rättvist sätt. Jag gjorde dock ett försök och är väl tillfredsställd med det men konkurrensen var mördande. Urval och rangordning har lämnat mig sömnlös många nätter under våren.
   Vad som däremot har gnuggat mitt samvete ännu mer är att mÃ¥nga, fantastiskt mÃ¥nga Beatles-singlar, har haft sÃ¥ kallade dubbel-a-sidor med starka personliga lÃ¥tar pÃ¥ singelns bÃ¥da sidor. Kollar man närmare pÃ¥ matrisnumren pÃ¥ varje singeletikett förstÃ¥r jag att Beatles-medlemmarna, medarbetare och skivbolag redan vid utgivningen var villrÃ¥diga och inte visste vilken lÃ¥t som skulle prioriteras eller vilken singellÃ¥t som skulle bli favorit hos skivlyssnarna.
   Med start frÃ¥n den officiella listnoterade dubbel-a-sida-singeln "We can work it out"/"Day tripper" (1965) kom det ytterligare Beatles-singlar med tvÃ¥ utomordentligt starka lÃ¥tar pÃ¥ bÃ¥da sidor. PÃ¥ singlar som "Penny Lane"/"Strawberry fields forever" (1967), "Hello, goodbye"/"I am the walrus" (1967) och "Something"/"Come together" (1969) är det omöjligt att välja huvudlÃ¥t.
   Sedan finns det givetvis mÃ¥nga kommersiellt logiska a- och b-sidor pÃ¥ singlarna frÃ¥n Beatles 60-tal. LÃ¥tar som pÃ¥ baksidan av en Beatles-singel hamnade lite i skymundan men som ofta inte var sÃ¥ mycket sämre eller mindre intressanta för det.
   Därför tänkte jag frÃ¥n nästa vecka och under sommarveckorna lite ansprÃ¥kslöst ägna uppmärksamhet Ã¥t lÃ¥tarna som hamnade pÃ¥ pophistoriens skuggsida. Av Beatles 23 officiellt utgivna singlar i England har jag valt ut 11 kronologiska singel-b-sidor utan att rangordna dem. Lite text om historien bakom lÃ¥tarna, fakta runt inspelningarna plus en YouTube-länk som kommer göra sommaren 2016 till en sommar i Beatles tecken. Runt 50 Ã¥r för sent.
   HÃ¥kans Pop analyserar alltsÃ¥ backspegeln pÃ¥ nytt och lÃ¥ter Beatles bli fokus elva veckor framöver med start pÃ¥ mÃ¥ndag.
   Med risk att göra sidan lite seg och trött i sommar kommer jag även att lägga ut lite udda Beatles-klipp frÃ¥n en tid när det begav sig. HÃ¥kans Pop tar inte helt sommarledigt. Jag kommer under sommaren även att tipsa om läsvärda internetsidor och underbart intressanta krönikor som jag har sprungit pÃ¥ genom Ã¥ren. Sedan tänkte jag i sommar ägna lite djupare uppmärksamhet, med musikaliska illustrationer, Ã¥t vÃ¥rens alla tragiska dödsfall i musikbranschen. Börjar imorgon med Olle Ljungström.

I ÖVRIGT LADDAR JAG FÖR HÖSTEN på Håkans Pop där jag under nästa säsong kommer att koncentrera mig på VHS och DVD med musik. Bredvid den sedvanliga kategorin med gamla konsertrecensioner, från 80-talet, kommer jag att syna mina späckade vinylhyllor och rent slumpmässigt plocka fram intressanta skivor som står och gömmer sig bland alla gamla skivor.

Tack för den här säsongen, hoppas alla kan hänga med i sommar på en avslappnande resa runt Beatles-b-sidor, och efter några sköna veckors vila är Håkans Pop tillbaka i rutinerna med nya tag i mitten på augusti.

/ HÃ¥kan

60: #1 THE BEATLES (1962-1969)

Postad: 2016-05-16 07:59
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Paul McCartney, sång och bas, George Harrison, sång och gitarr, Ringo Starr, trummor och sång, och John Lennon, sång och gitarr.

THE BEATLES TOPP 3 (4):

1. Help! (1965)
2. Penny Lane/Strawberry Fields forever (1967)
3. All you need is love (1967)


JAG BEHÖVER INTE SÄGA SÅ MYCKET MER. Jag har under mina många år som musikintresserad inte följt någon annan artist/grupp mer än The Beatles. Och det finns eller fanns, varken subjektivt eller objektivt, naturligtvis inget annat band eller någon annan soloartist som slår The Beatles singelutgivning. På placeringarna närmast under nummer ett på min 60-talslista har det varit små marginella skillnader mellan Kinks, Small Faces, Tim Hardin och de andra men Beatles förstaplats var suveränt överlägsen.
   Som George Martin, den nyligen avlidne mästerproducenten, vid nÃ¥got tillfälle sÃ¥ elegant förklarade när han beskrev de fyra medlemmarna i The Beatles: John Lennon var själen, George Harrison var sinnesstämningen, Paul McCartney var hjärtat och Ringo Starr var trumslagaren. Och vem kan bättre än George Martin förklara storheten, komplexiteten och det helt gränslöst underbara samarbetet som skapade världens bästa popgrupp. Med sÃ¥ mÃ¥nga positiva och musikaliska sidor att det inte gÃ¥r att beskriva The Beatles pÃ¥ bara ett enda sätt.
   5 oktober 1962, dagen dÃ¥ Beatles första Parlophone-singel "Love me do" släpptes, är det magiska datumet för alla Beatles-fans. Men det finns naturligtvis mÃ¥nga fler viktiga datum ännu tidigare i historien om Liverpool-kvartetten som skulle ta 60-talets popvärld med storm bÃ¥de kommersiellt och musikaliskt.
   Som exempelvis 6 juli 1957 när John Lennon första gÃ¥ngen träffade Paul McCartney. Eller 21 februari 1961 när The Beatles spelade pÃ¥ Cavern i Liverpool första gÃ¥ngen, 27 mars 1961 när gruppen gjorde sin första spelning i Hamburg, 22 juni 1961 när gruppen för första gÃ¥ngen klev in i en inspelningsstudio i Tyskland för att kompa Tony Sheridan, 1 januari 1962 i en refuserad provinspelning för Decca och 6 juni 1962 pÃ¥ första EMI-inspelningen.
   The Beatles slog inte igenom över en natt direkt. Det var hÃ¥rt slit, oändliga turnéer och lÃ¥nga konserter i Hamburg som svetsade samman gruppen som till slut fick producenten George Martin att tro pÃ¥ gruppens framtid.
   Av naturliga skäl, Beatles var egentligen kompgrupp, har jag lämnat Hamburg-inspelningarna utanför gruppens professionella karriär som alltsÃ¥ inleddes med "Love me do". Den kan knappast kallas magnifikt genombrott varken musikaliskt eller kommersiellt. En ganska naivt simpel melodi i ett tunt arrangemang, där John Lennons munspel var en imitation av Delbert McClintons solo pÃ¥ Bruce Channels "Hey baby", som nÃ¥dde en 17:e-plats som bäst i England. Ett bevis pÃ¥ att Beatles ännu var ett okänt fenomen var att lÃ¥tskrivarna pÃ¥ skivetiketten stavades Lennon-McArtney(!).
   Var det nÃ¥got som var Beatles styrka under de här magiska Ã¥ren pÃ¥ 60-talet var det den stigande utvecklingskurvan och den ständiga förnyelsen som skapade nya historiska avtryck gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng. Redan pÃ¥ nästa singel, "Please please me", var det originella hitkonceptet ett faktum och redan vid inspelningstillfället utlovade en nöjd George Martin att lÃ¥ten snart skulle toppa listorna. Men nÃ¥dde "bara" andraplatsen i England. Men snart skulle gruppens fyra Ã¥r lÃ¥nga obrutna rad av elva nummer ett-singlar inledas och bli ett oslagbart rekord för tid och evighet.

TREDJSINGELN "FROM ME TO YOU" var en given succé. Återigen med Lennons munspel som under de tidiga åren blev något av varumärke för Beatles-soundet tillsammans med en avancerad körsång inklusive falsett och en klockren refräng. Ett recept som kom att fulländas på nästa singel, "She loves you", fast nu utan munspel men med en "yeah-yeah"-refräng, som öppnade öronen inte bara på mig under gruppens Sverigebesök hösten 1963. Tillsammans med ett huvudskakande "ooh" blev låten den definitiva höjdpunkten på gruppens liverepertoar år framöver.
   FramgÃ¥ngarna för Beatles visste inga gränser och med nästa singel, "I want to hold your hand", hakade även ett tidigare sÃ¥ avvaktande USA pÃ¥ succévÃ¥gen. Beatles amerikanska skivutgivning, som var uppdelad pÃ¥ mÃ¥nga olika skivbolag, hade halkat efter i starten men i april 1964 (se höger) var den up-to-date och gruppen ockuperade de fem översta placeringarna pÃ¥ den amerikanska försäljningslistan. Med den färska nyligen inspelade "Can't buy me love" i topp. Ännu ett Lennon-McCartney-mästerverk, som kom att bli en del i soundtracket till Beatles första lÃ¥ngfilm "A hard day's night". Som lÃ¥tskrivare började de bÃ¥da Beatles-profilerna dock att glida isär och den här lÃ¥ten, med bara en sÃ¥ngare, var huvudsakligen McCartneys verk.
   Titeln till nästa historiska Beatles-singel, "A hard day's night", kom ur Ringo Starrs mun när han beskrev det hÃ¥rda arbetet under filmandet till gruppens lÃ¥ngfilm som ännu inte hade nÃ¥got namn. Nu blev det Lennon som blev huvudansvarig för den slagkraftiga lÃ¥t som ocksÃ¥ blev titellÃ¥t till den komiska film som hade premiär sommaren 1964.
   Nästa singel, "I feel fine", blev starten pÃ¥ lite mer experimenterande sound när lÃ¥ten inleds med en tydlig rundgÃ¥ngsgitarr i en lÃ¥t som egentligen var ganska konventionell och traditionell i Beatles värld. Men ocksÃ¥ gränslöst kommersiellt framgÃ¥ngsrik med en sex veckor lÃ¥ng sejour pÃ¥ förstaplatsen i England.
   VÃ¥ren 1965 började Beatles sikta in sig pÃ¥ nästa film, "Help!", och "Ticket to ride" var första lÃ¥t som spelades in till nästa soundtrack men blev ocksÃ¥ nästa singel. En lÃ¥t som kanske inte har den helt uppenbara kommersiella profilen men soundmässig var den med sina feta lager av elektriska gitarrer lite rockigare och lite tyngre än tidigare Beatles-singlar. Även nästa singel var en filmlÃ¥t och blev efter en titelkompromiss ocksÃ¥ titellÃ¥t, "Help!". John Lennons lÃ¥t var ocksÃ¥ hans personliga rop pÃ¥ hjälp medan turnétrötthet, droger och äktenskapsproblem höll pÃ¥ att slita sönder honom. Det var inga förklaringar som kom upp till ytan när jag första gÃ¥ngen hörde lÃ¥ten pÃ¥ svensk radio ("Pop 65 Special") 18 juli 1965 nÃ¥gra dagar innan den officiellt släpptes. En lyssning som skakade om och vibrationerna känns fortfarande idag när jag hör detta mästerverk till lÃ¥t.
   Lennon-McCartneys kreativa lÃ¥tskrivande började hösten 1965 ta sig sÃ¥ stora proportioner att valet av singellÃ¥t blev alltmer bekymmersamt och resulterade i tvÃ¥ officiella a-sidor när den svÃ¥ra konsten att prioritera blev övermäktigt. SÃ¥ledes fick Lennons "Day tripper" tampas med McCartneys "We can work it out" om uppmärksamhet och det var den senare som vann den kommersiella kampen med radiospelningar men själv kan jag inte välja den ena före den andra.
   1966 och Beatles nÃ¥r en ännu högre musikalisk nivÃ¥ samtidigt som gruppens livehistoria pÃ¥ sommaren nÃ¥r vägs ände och turnerandet nÃ¥r sin slutstation. Det finns naturligtvis ett samband mellan de alltmer komplicerade skivinspelningarna och en livescen som inte kan leva upp till alla ljudmässiga infall.
   "Paperback writer" var ännu ett fint McCartney-verk. En fantastisk poplÃ¥t kryddad med studioeffekter som dekorerar bÃ¥de text och sound. SÃ¥ var det dags för ännu en dubbel-a-sida-singel med tvÃ¥ lÃ¥tar av väldigt olika prägel. Dels McCartneys "Eleanor Rigby", som jag vill pÃ¥stÃ¥ är singelns framsida, och "Yellow submarine", även den skriven av McCartney, som är en naiv och barnslig ramsa som inte blev mer seriös när de lät Ringo sjunga den. StrÃ¥karrangemanget pÃ¥ den förstnämnda lÃ¥ten tillhör de definitivt bästa ögonblicken i Beatles hela diskografi.
   Hösten 1966 var det en osäker grupp med stor prestationsÃ¥ngest som samlades för att inleda inspelningarna för nästa album, "Sgt Pepper". Popvärlden i övrigt hade närmat sig Beatles nivÃ¥, Bob Dylans "Blonde on blonde" och Beach Boys "Pet sounds" hade släppts tidigare under 1966, och nu skulle Liverpoolkvartetten kontra.

DE FÖRSTA FÖRMODADE ALBUMINSPELNINGARNA blev istället nästa Beatles-singel. En klassisk John/Paul-uppdelad skiva där poppigt uppspelta "Penny Lane" står i bjärt kontrast med den vemodigt vackra och nostalgiskt insvepta "Strawberry Fields forever". En fantastisk singel av oerhört stark musikalisk prägel, med Liverpool-relaterade texter, där jag omöjligt kan prioritera den ena låten före den andra.
   Paradoxalt nog missade den här dubbelt sÃ¥ starka singeln förstaplatsen i England ty Engelbert Humperdincks "Release me" höll England i ett järngrepp just dÃ¥. Men Beatles skulle snart vara bandet pÃ¥ allas läppar. HÃ¥rt och skoningslöst slog de till med världens mest kända album, "Sgt Pepper", 1 juni 1967 och mindre än en mÃ¥nad senare gick de in i studion igen och inför hela världens tv-publik spelade de in "All you need is love" och mindre än tvÃ¥ veckor senare fanns den i skivbutiken. En massiv succé och musikaliskt en makalöst mäktig lÃ¥t där arrangemang (med "Marseljäsen"-introt) och texttema var sÃ¥ pricksäkert när Summer Of Love stod i zenit.
   Den tämligen simpla McCartney-lÃ¥ten "Hello, goodbye" blev a-sida pÃ¥ nästa Beatles-singel men i rättvisans namn borde singelns bÃ¥da sidor ha listnoterats. Lennons "I am the walrus" är ju en minst sagt lika legendarisk Beatles-lÃ¥t i bÃ¥de text och arrangemang.
   VÃ¥ren 1968 blev McCartney tilldelad ännu en Beatles-a-sida pÃ¥ singel, "Lady Madonna". Det gick en nostalgisk rock'n'roll-vÃ¥g över världen den här vÃ¥ren och naturligtvis fick den här Little Richard/Fats Domino-inspirerade pianostänkaren en ledande roll i den vÃ¥gen. En komprimerad musikalisk knockout!
   För att bevisa variation, omväxling och utveckling blev nästa Beatles-singel en ballad av historisk storlek, "Hey Jude". BÃ¥de längd- (6:57) och arrangemangsmässigt en betydelsefull McCartney-lÃ¥t som med ökande intensitet växte till en popklassiker och musikalisk milstolpe alla kategorier. Med den singeln introducerades ocksÃ¥ Beatles nya skivetikett, Apple, och succén var ganska given.
   Efter den klassikern vill jag pÃ¥stÃ¥ att Beatles tappade den där extraordinära styrkan under resten av 60-talet. "Get back" har väl med Ã¥ren blivit en uppenbar liveklassiker men är som lÃ¥t en ganska konventionell rocklÃ¥t. "The ballad of John & Yoko" har väl textmässigt sin poäng men är musikaliskt enkel inspelad med bara John och Paul i studion. George Harrisons "Something" är väl kanske Beatles näst största evergreen, efter "Yesterday", men var ju ingen överraskande singel eftersom den redan fanns tillgänglig pÃ¥ skiva en mÃ¥nad tillbaka pÃ¥ "Abbey Road".
   Där tar Beatles 60-tal slut och bara nÃ¥gra mÃ¥nader senare är Beatles-eran ocksÃ¥ slut. Efter nÃ¥gra turbulenta Ã¥r pÃ¥ slutet av decenniet var ocksÃ¥ det unika samarbetet över.

FOTNOT: Beatles-temat blir något av följetong på måndagar under sommaren på Håkans Pop. Jag har siktat in mig på några intressanta singel-b-sidor och kommer presentera fakta och musik i ämnet.

/ HÃ¥kan

En nyhet: 60-talet är slut!

Postad: 2016-05-15 10:32
Kategori: 60-talets bästa



BREAKING NEWS I FÖRSOMMARTID: 60-talet är slut! 50-listan över mina 60-talsfavoriterna, som har gått som en följetong på Håkans Pop sedan i höstas, har efter sedvanlig nedräknande modell nått nummer 1 som avslöjas i morgon. För att i någon mån lämna utrymme för spekulationer kring vem eller vilka som är i topp ser ni listan fram till nummer 2, med länkar till artiklarna, här nedan.

2. THE KINKS (1964-1969)
3. SMALL FACES (1965-1969)
4. TIM HARDIN (1966-1969)
5. THE WHO (1964-1969)
6. THE ROLLING STONES (1963-1969)
7 THE BEACH BOYS (1961-1969)
8. DONOVAN (1965-1969)
9. THE HOLLIES (1963-1969)
10. TAGES (1964-1968)
11. THE BEE GEES (1967-1969)
12. DUSTY SPRINGFIELD (1963-1969)
13. THE LOVIN SPOONFUL (1965-1969)
14. FOUR TOPS (1960-1969)
15. MANFRED MANN (1963-1969)
16. BOB DYLAN (1962-1969)
17, THE ANIMALS (1964-1966)
18. THE DOORS (1967-1969)
19. THE TROGGS (1966-1969)
20. CREAM (1966-1969)
21. THE MOVE (1966-1969)
22. THE SHANES (1963-1968)
23. SPENCER DAVIS GROUP (1964-1968)
24. JIMI HENDRIX EXPERIENCE (1966-1969)
25. MARIANNE FAITHFULL (1964-1969)
26. ARETHA FRANKLIN (1960-1969)
27. SIMON AND GARFUNKEL (1965-1969)
28. NEIL DIAMOND (1963-1969)
29. THE TEMPTATIONS (1961-1969)
30. THE SEARCHERS (1963-1969)
31. THE RONETTES (1962-1969)
32. THE MONKEES (1966-1969)
33. CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL (1968-1969)
34. THE BYRDS (1965-1969)
35. TRAFFIC (1967-1968)
36. YARDBIRDS (1964-1968)
37. PROCOL HARUM (1967-1969)
38. ROY ORBISON (1960-1969)
39. THE TURTLES (1965-1969)
40. THE MASCOTS (1964-1969)
41. PAUL REVERE & THE RAIDERS (1960-1969)
42. NEIL YOUNG (1968-1969)
43. THE YOUNG RASCALS/THE RASCALS (1965-1969)
44. THE DAVE CLARK FIVE(1962-1969)
45. SAM & DAVE (1961-1969)
46. BUFFALO SPRINGFIELD (1966-1968)
47. STEVIE WONDER (1961-1969)
48. THE MAMAS AND THE PAPAS (1965-1968)
49. CILLA BLACK (1963-1969)
50. OTIS REDDING (1962-1969)


/ HÃ¥kan

Tributes: Olle Ljungström

Postad: 2016-05-13 07:51
Kategori: Tribute-skivor

"Andra sjunger Olle Ljungström" (Telegram, 2008)

Ingen sjöng Olle Ljungström-låtar bättre än Olle Ljungström. Min hyllning till denne tveklöst store personlighet en vecka efter bortgången blir bland annat genom att lyssna på skivan där delar av svensk rocksocietet hyllar Olle. Skivan producerades långt innan Olle blev folkkär tv-kändis och innan "Jag och min far" blev en hel nations angelägenhet (må vara i Magnus Ugglas mun).
   Olle hade fram till 2008, när den här skivan gavs ut, givit ut sex album och urvalet till den här hyllningen är hämtade frÃ¥n de fem första. Men det var dÃ¥ sex Ã¥r sedan Olle gav ut sitt eget album "Syntheziser" och jag kan sÃ¥ här i efterhand misstänka att suget efter Olle Ljungström-lÃ¥tar kan ha varit märkbart just dÃ¥. Bara ett Ã¥r senare gav Olle ut sitt sjunde album, "Sju", och kanske var det uppmärksamheten här som skyndade pÃ¥ den processen.
   Med pianisten Robert Qvarfordt som sammanhÃ¥llande producent har givit de lÃ¥gmälda och sparsmakade arrangemangen en dominans. Det är ocksÃ¥ Qvarfordts favoritlÃ¥tar av Olle som stÃ¥r för urvalet och han har inte fallit för frestelsen att välja rent uppenbara hits som exempelvis "Tysk indian" och "Norrländska präriens gudinna".
   I original är det ofta Olles vingliga accent som personifierar lÃ¥tmaterialet. Därför är det sÃ¥ befriande att pÃ¥ den här skivan lÃ¥ta Olles mÃ¥nga geniala textrader komma ur andras munnar. Inledningen pÃ¥ den här skivan understryker den tesen. Som när Bo Sundström med sin norrländska närhet tolkar "Tivoli" eller när Sara Isaksson förvandlar "Som man bäddar" till nÃ¥got ännu större. För att inte tala om när Joakim Berg gör "NÃ¥t för dom som väntar" till sin egen precis som han gjorde pÃ¥ "Plura 50". Det här skulle kunna vara en Kent-lÃ¥t eller är det sÃ¥ att Jockes lÃ¥tskrivande hela tiden varit influerat av Olle?
   Uno Svenningssons röst engagerar mer än pÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r pÃ¥ "Kaffe Och En Cigarett" och jag tror att jag aldrig har hört Eric Gadd sjunga sÃ¥ imponerande som pÃ¥ "Som du" där han kombinerar falsett med soulprogrammerade lager av syntar.
   De extremt olika rösterna hos Ane Brun och Emil Jensen gör den vanligtvis anonyma "Vissa funktioner" till en fantastisk sÃ¥ng.
   Ã„ven Love Olzon lyckas utmärkt med den numera sönderspelade "Jag och min far" i sitt lÃ¥ngsamma gospelstuk. "En Apa Som Liknar Dig" är egentligen skräddarsydd för Di Leva och i det här himmelska syntarrangemanget doftar det hit lÃ¥ng väg.
   Andreas Mattssons "Du Och Jag" och Tomas Andersson Wijs "Med Eller Utan" befinner sig däremot lÃ¥ngt frÃ¥n nÃ¥gra kommersiella funderingar i sina avklädda och djupt personliga versioner.

1 –Bo Sundström: Tivoli   
2 –Sara Isaksson: Som Man Bäddar   
3 –Joakim Berg: NÃ¥t För Dom Som Väntar   
4 –Uno Svenningsson: Kaffe Och En Cigarett   
5 –Eric Gadd: Som Du   
6 –Love Olzon: Jag Och Min Far   
7 –Alf: Hur LÃ¥ngt Kan Det GÃ¥   
8 –Di Leva: En Apa Som Liknar Dig   
9 –Lisa Miskovsky: Vatten, Sol Och Ängar   
10 –Andreas Mattsson: Du Och Jag   
11 –Tomas Andersson Wij: Med Eller Utan   
12 –Ane Brun / Emil Jensen: Vissa Funktioner

/ HÃ¥kan

Härlig pubrock i stök och stim

Postad: 2016-05-11 07:55
Kategori: 80-talskonserter

Hösten 1983 gav Örebrobandet Rockfashion ut singeln "Working"/"Rockin train" (Aktiv musik). Bandets fyra medlemmar uppträdde efter klassisk modell under pseudonym: Rocke Olsson (Folke Olsson), gitarr, sång, Mangan Swedeson (Magnus Terrac). gitarr, sång, Hasse Laney (Hans Byrehn), bas, sång, och Ragge Puka (Roger Backlund), trummor.
   PÃ¥ lÃ¥ngfredagen 1985 uppträdde bandet i den sÃ¥ kallade backfickan pÃ¥ Hotell Continental. NÃ¥gra Ã¥r innan pubar blev en realitet i Örebro.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/4 1985.

ROCKFASHION
Continental, Örebro 5 april 1985


Pubrockmusiken är en härlig engelsk tradition som hade sina gyllene år i början på 70-talet som ett nyttigt angrepp på hårdrockmusikens överdimensionerade utbredning. Att föra traditionen vidare i Sverige är lättare sagt än gjort med svenska ölpriser och svenskens sitta-hemma-framför-tv:n-attityden. Men ett tappert och berömvärt försök gjorde Örebrogruppen Rockfashion och Continental, som är det närmaste gemytlig pub vi har i Örebro, i torsdagskväll.
   I den stimmiga, trÃ¥nga, svettiga, intima, glada, naturliga och framförallt opretentiösa miljön gjorde sig den renläriga rockmusiken allra bäst. Och med den tacksamma inramningen gjorde Rockfashion, som just spelar rock med djupa rötter i traditionell bluesrock livedebut pÃ¥ hemmaplan.
   De körde tvÃ¥ lÃ¥nga set och visst kände jag igen mig utan att egentligen ha hört lÃ¥tarna tidigare. Det är sÃ¥ bra pubrock fungerar: mÃ¥nga covers, lätt att sjunga med och bara minnas. Bra rock utan dunkla budskap eller djupare innebörd.
   Under tvÃ¥ lÃ¥nga timmar hann Rockfashion visa sig vara ett härligt liveband perfekt anpassad till en stökig pubmiljö. De hade ocksÃ¥ en oväntat stor repertoar av bÃ¥de egna och andras lÃ¥tar som gör bandet till en utpräglad liveattraktion.

/ HÃ¥kan

60: #2 THE KINKS (1964-1969)

Postad: 2016-05-09 07:58
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Pete Quaife, bas och gitarr, Dave Davies, gitarr och sång, Ray Davies, sång och kompgitarr, och Mick Avory, trummor.

THE KINKS TOPP 3:

1. Till the end of the day (1965)
2. Waterloo sunset (1967)
3. See my friend (1965)


INNAN KINKS BLEV THE KINKS VAR 3/4-DELAR AV DET KOMMANDE BANDET, Ray Davies, Dave Davies och Pete Quaife, med i olika grupper under många olika namn. The Ray Davies Quartet, The Boll-Weevils (eller The Bo Weevils som ibland kompade sångaren Robert Wace, som senare skulle bli Kinks manager), The Ramrods och slutligen The Ravens som spelade in den demo som just Wace levererade till förlaget Mills Music på 20, Denmark Street i London hösten 1963. Den hamnade i händerna på den amerikanske producenten Shel Talmy som gillade den och fick skivbolaget Pye att skriva kontrakt med gruppen.
   Under de här Ã¥ren hade bröderna Davies och Quaife spelat med mÃ¥nga olika trummisar men genom en annons hittade de Mick Avory som kom frÃ¥n jazz- och bluesmusiken där han bland annat tillfälligt hade spelat i en tidig upplaga av Rolling Stones. Avory blev medlem i Ravens i januari 1964, samtidigt som gruppen bytte namn till The Kinks och spelade in första singeln. Som sÃ¥ mÃ¥nga andra band vid den här tiden, The Who, Small Faces och just Stones, blev Kinks inledningsvis en del av den växande r&b-scenen i London och repertoaren var givetvis till stor del covers.
   Singeldebuten blev därför inte överraskande en version av Little Richards "Long tall Sally" frÃ¥n 1956. Tidigt 1964 var Talmy ännu sÃ¥ länge ett oskrivet blad som frilansande producent pÃ¥ Decca, men det skulle ändra sig ett Ã¥r senare när The Who med buller och bÃ¥ng slog igenom med "I can't explain". Kinks debut saknar all energi och kraft som snart skulle bli gruppens särdrag. Upprepande "yeah yeah" i texten avslöjar Liverpool-influenserna men jämfört med Paul McCartney och Beatles explosion till version av samma lÃ¥t, som dock spelades in efter Kinks, förstÃ¥r vi att gruppens debutsingel floppade totalt kommersiellt.
   Redan pÃ¥ nästa singel fick Ray Davies förtroende att skriva a-sidan, "You still want me", men den snälla nästan menlösa framtoningen gjorde att recensenterna jämförde med Beatles medan jag tänker pÃ¥ namn som Gerry & the Pacemakers, Swinging Blue Jeans eller kanske en singel-b-sida med Mascots. Följaktligen en ännu större kommersiell flopp (127 ex sÃ¥lda!) och nu var gruppens skivkontrakt i fara.
   I detta riskabla läge skriver Ray Davies en klassiker, broder Dave spelar sitt livs distade gitarriff, Talmy lÃ¥ter uppenbart mixerreglagen slÃ¥ i botten pÃ¥ rött och musikhistorien fick en ny milstolpe, "You really got me"! HÃ¥rd och primitiv rock slog världen med häpnad musikaliskt och kommersiellt toppade den Englandslistan tvÃ¥ veckor i september 1964.
   Efter det magnifika genombrottet gjorde Ray Davies, Kinks och Talmy en alltför vanlig variant genom att upprepa hitreceptet pÃ¥ gränsen till att kopiera sig själva pÃ¥ uppföljaren "All day and all of the night". Ännu ett mäktigt gitarriff plus taggtrÃ¥dssolo frÃ¥n Dave och refrängen, som nästan är än mer slagkraftig, gör faktiskt lÃ¥ten till min största Kinks-favorit.

MEN KINKS SKULLE INTE BLI GRUPPEN SOM BARA upprepar sig eller förutsägbart fortsätter gå i samma fotspår och än idag är det förtvivlat svårt att bara välja tre topplåtar ur en repertoar sanslöst fina Ray Davies-låtar från 60-talet som till minst 80 procent är av högsta exklusiva kvalité. Och efter gruppens två milstolpar till rocksinglar är det givetvis mycket imponerande att byta spår och ge ut en halvballad, "Tired of waiting for you".
   Bottennoteringarna är fÃ¥ i Kinks singeldiskografi och efter tre kanonsinglar var det mycket överraskande att Ray Davies släppte ifrÃ¥n sig en sÃ¥ ordinär och opersonlig lÃ¥t som "Ev'rybody's gonna be happy", en lättglömd dussinlÃ¥t som knappt platsar pÃ¥ ett Kinks-album.
   PÃ¥ nästa singel, "Set me free", var Davies och Kinks tillbaka pÃ¥ sedvanlig hög kvalitetsnivÃ¥. Öppnar med ännu ett patenterat gitarriff i en lÃ¥t som hÃ¥ller lägre tempo och ekar därmed lika förträffligt som "Tired of waiting...". Via österländska influenser skulle snart psykedelisk pop vara pÃ¥ modet och det visar sig att Kinks med "See my friend" sommaren 1965 tidsmässigt slÃ¥r bÃ¥de Beatles ("Norwegian wood") och Rolling Stones ("Paint it, black") pÃ¥ fingrarna. För övrigt en alldeles lysande poplÃ¥t.
   Fram till nu, november 1965, hade sex av Kinks Ã¥tta engelska singlar varit exklusivt singelmaterial utanför albumutgivningen. Men "Till the end of the day", ännu en fantastiskt stark Kinks-singel, gavs samtidigt ut som centralt viktigt spÃ¥r pÃ¥ albumet "The Kink kontroversy". En lÃ¥t som har sitt musikaliska släktskap, distade gitarrer och catchy melodi, med "You really got me" och "All day and all of the night" och tangerar lÃ¥tmässigt de höjdpunkterna.
   Hösten 1965 börjar Ray Davies profilera sitt lÃ¥tskrivande och främst textmässigt kommentera det engelska klassamhället. Det började med "A well respected man", Europasingel och Tio i Topp-etta, och fortsatte med modeprotest-lÃ¥ten "Dedicated follower of fashion" som är Kinks första singel som passerar den magiska treminutersgränsen. Intressant halvakustiskt arrangemang och textmässigt anmärkningsvärd 60-talspop, som en vandring i de centrala delarna av London, men allsÃ¥ngskaraktären är mer music hall än pop. Men Kinks skulle snart nÃ¥ historiska höjder pÃ¥ sina singlar.
   Sommaren 1966 kanske inte gÃ¥r att jämföra med den klassiska Summer Of Love 1967 men Kinks "Sunny afternoon" är verkligen en av 60-talets allra mest legendariska singlar. En loj lagom tempoladdad sommardänga med en Ray Davies-kommenterande text lÃ¥ngt utanför det trendiga popsprÃ¥ket. "Dead end street" är väl i jämförelse bara hälften sÃ¥ känd men är lika genuint engelsk att det nästan doftar fish and chips om den dixieland-doftade trombonen i arrangemanget.

RADEN AV KLASSISKA KINKS-SINGLAR ÄR INTE SLUT ty i maj 1967, samma månad som "A whiter shade of pale", "Paper sun", "Carrie Anne" och "The wind cries Mary" släpps, kommer den oerhört vackra pärlan "Waterloo sunset". Sparsamt arrangerad och Ray Davies text och röst är ett under av magisk kombination. Vi minns Shel Talmys tid med The Who som kortlivad men effektiv och med en turbulent avslutning i domstolen. Talmy/Kinks-samarbetet höll längre, nästan fyra år, och var totalt sett mer fruktbar men det tog slut i och med "Waterloo sunset". Och det är givetvis ett besynnerligt mysterium att det är en amerikan som har producerat Kinks allra mest typiska engelska singlar.
   Ray Davies tog nu över producentrollen, och lÃ¥tarna skrev han under sitt kompletta namn Raymond Douglas Davies, och pÃ¥ icke-albumlÃ¥ten "Autumn almanac" var Kinks kvar pÃ¥ nästan samma himmelska nivÃ¥ med blÃ¥sarrangemang och kör som extra krydda. Här doftar det engelsk trädgÃ¥rd om hösten.
   PÃ¥ nästa singel, "Wonderboy", började Kinks och Ray Davies tappa lite av sitt geniala kunnande och kommersiellt svajade det nÃ¥got. Men pÃ¥ "Day's" (precis sÃ¥ stavas lÃ¥ttiteln pÃ¥ Kinks singeletikett) eller "Days" (som den officiellt heter), inspelad samtidigt som albumet "The Kinks Are the Village Green Preservation Society", är bandets sista fullblodsklassiker. Ett sent mästerverk i Kinks diskografi som tveklöst är i nivÃ¥ med de blott tre favoriter jag har listat här ovan.
   Mot slutet av 60-talet ägnade Kinks alltmer tid och energi Ã¥t sina album men första 1969-singeln "Plastic man" är en icke-albumlÃ¥t som varken kommersiellt eller musikaliskt har gjort nÃ¥gra avtryck i Kinks-historien fast den är lekfull med bland annat lÃ¥tsastrombon.
   Under resten av 1969 lÃ¥g gruppens hela fokus pÃ¥ konceptalbumet "Arthur (Or the Decline and Fall of the British Empire)" som trots det genomgÃ¥ende och sammanhÃ¥llande temat (om den uppdiktade karaktären, golvläggaren och arbetargrabben Arthur Morgan) ynglade av sig tre singelspÃ¥r, "Drivin'", "Shangrila" (bÃ¥da släpptes innan albumet och var knappast singelpotentiella val) och "Victoria", med en popularitetskurva som var i stigande. Den sistnämnda singeln gav faktiskt gruppen en blygsam listplacering i England som sedan bäddade för en kommersiellt framgÃ¥ngsrik comeback 1970 med lÃ¥tarna "Lola" och "Apeman".

/ HÃ¥kan

Rickfors lyfter inte

Postad: 2016-05-06 07:57
Kategori: 80-talskonserter



Hösten 1988 fick Mikael Rickfors sitt andra genombrott, nu på svenska med hitlåten "Vingar" och ett album med samma titel. Och gav sig ut på turné med sitt kompband Radio Rip-Off med musiker som spelade på albumet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 1988.

MIKAEL RICKFORS
Club 700, Örebro 14 december 1988


Under de senaste tio åren har jag nog sett och upplevt Mikael Rickfors ett handfull gånger på Örebros scener. Just nu är han inne i sin kommersiellt mest framgångsrika period någonsin men på Club 700:s scen i onsdagskväll var han en blek skugga av sitt forna jag.
   Blek men otroligt populär. Sedan han började sjunga pÃ¥ svenska igen har hans publik breddats och ökat i antal. Senaste albumet "Vingar" är förmodligen hans största succé sÃ¥ det var ingen större överraskning att finna ett välfyllt dansgolv i den trÃ¥kiga lokalen.
   Att albumet sÃ¥lt i sÃ¥dana massor är en skymf bÃ¥de mot rockmusiken och Rickfors. Han är inte direkt misslyckad pÃ¥ svenska men han ska givetvis sjunga pÃ¥ engelska och inget annat sprÃ¥k.
   PÃ¥ skiva blir hans sprÃ¥kbruk och även uttal pinsamma. PÃ¥ konserten försvann lyckligtvis de värsta grodorna. Jag stod mer och retade upp mig pÃ¥ den otroligt opersonliga framtoningen av hans kompband Radio Rip-Off.
   I närheten av hÃ¥rdrockens suddiga gräns försökte fem kvalitativt duktiga musiker sÃ¥ till den milda grad eliminera Rickfors insatser att göra soul och rock till nÃ¥got individuellt.
   "Vingar" är titeln pÃ¥ albumet, singeln och turnén och den senaste skivans repertoar dominerade konserten som även innehöll de udda lÃ¥tarna "En frusen bild" och "Minnenas hotell" dÃ¥ rockarna fick sällskap av bleckblÃ¥sare pÃ¥ scen.
   Ã„ven den gamla jazzinfluerade pärlan "Easy street" framfördes med den sättningen och dÃ¥ brände det till första och enda gÃ¥ngen. Med en spröd ton och stark röst blev det personligt och bra.
   I övrigt kastade sig Rickfors handlöst mellan ytterligheter denna kväll. Genom hög volym och spektakulär ljusramp som for upp och ned fick konserten en hÃ¥rdrocksinramning som inte hade nÃ¥got berättigande i Rickfors musikvärld.

/ HÃ¥kan

Olle Ljungström (1961-2016)

Postad: 2016-05-05 21:13
Kategori: Minns

Olle Ljungström, 54. Alldeles för tidigt gick han bort men hann ändå med att skapa sig en ikonliknande status i svensk musikhistoria och presentera så många djupt personliga ögonblick under sin tid på jorden. Det började alltså i Reeperbahn 1979 där Olle var sångare, huvudsakligen låtskrivare och genomgående medlem innan bandet splittrades 1984. "Havet ligger blankt" är en underbar inledningslåt på första albumet innan jag tappade kontakten med bandet som sedan hamnade på Stranded Rekords, blev skivbolagskollegor med bland annat Ratata och Lustans Lakejer, utökade med keyboards och hamnade som en del i den poserande genren av svensk rockmusik.
   Det skulle dröja mÃ¥nga Ã¥r, medan Olle jobbade i reklambranschen, innan han dök upp som soloartist 1993 och redan dÃ¥ ryktades det om drogproblem och ett allmänt osunt leverne. Men vilka lÃ¥tar och vilka texter. Men det tog till tredje albumet "Tack" (1995), där han Ã¥terförenades med gamle Reeperbahn-kollegan och producenten Dan Sundqvist, innan jag blev ett utpräglat Olle-fan. PÃ¥ den följande turnén fick jag i december 1995 uppleva Olle Ljungström live i en splittrad konsert som musikaliskt motsvarade förväntningarna men pratmässigt var Olle en katastrof som levererade skämt pÃ¥ kiss- och bajsnivÃ¥.
   Tre Ã¥r senare pÃ¥ Slottsfestivalen i Örebro var Olle tidigt pÃ¥ kvällen en av artisterna i en konsert som jag minns varken som katastrof eller kanonupplevelse. Däremot minns jag tydligt att Olle missade möjligheten att dyka upp som duettsÃ¥ngare pÃ¥ Wilmer X:s konsert nÃ¥gra timmar senare pÃ¥ samma plats. Han medverkade nämligen pÃ¥ Wilmers album "HallÃ¥ världen" pÃ¥ lÃ¥ten "Jag är bara lycklig när jag dricker" och det hade varit ett ljuvligt ögonblick med ett sÃ¥nt samarbete. Det Ã¥rets Ljungström-album, "Det stora kalaset" (1998), fick en given plats pÃ¥ min lista över 90-talets bästa album.
   Albumen "En apa som liknar dig" (2000) och "Synthesizer" (2002) förstärkte Olles starkt personliga ställning i svensk rock men däremot föll jag ännu mer handlöst för singel-b-sidan "Vit som snö".
   Sedan var det skrämmande tyst frÃ¥n Olle i mÃ¥nga Ã¥r. 2008 hyllade svenska artister som Joakim Berg, Tomas Andersson Wij och Lisa Miskovsky Olle pÃ¥ albumet "Andra sjunger Olle Ljungström" (skriver om skivan nästa vecka pÃ¥ HÃ¥kans Pop) och Ã¥ret efter var han själv tillbaka med albumet "Sju" som lite överraskande faktiskt var Olles sjunde album. Under de tysta Ã¥ren hade han brutit samarbetet med lÃ¥tskrivaren Heinz Liljedahl och Torsten Larsson, Stonefunkers-gitarrist, var ny kompanjon.
   Hösten 2009 sÃ¥g vi Olle pÃ¥ Hornstull Strand pÃ¥ ännu en splittrad konsertupplevelse. Han sjöng inte klockrent eller var inte ens nära sin normala falsksÃ¥ng och han pratade alldeles för mycket strunt mellan lÃ¥tarna. ÄndÃ¥ var vi efterÃ¥t överens om att vi upplevt nÃ¥got vi aldrig kommer att glömma.
   Men Olle skulle hämta sig även efter den blamagen och blev 2012 helt oväntat tv-kändis i SÃ¥ Mycket Bättre. En programserie som jag av princip bojkottat i alla Ã¥r, stÃ¥r helt enkelt inte ut med alla regisserade tÃ¥rar, men förstod i efterhand att jag missat nÃ¥gra oförglömliga ögonblick med Olle i centrum. Efter det breda genombrottet i de svenska vardagsrummen fick Olle Ã¥ret efter ett nytt starkt liv som konsertartist.
   Först släpptes albumet "Släng in en clown", som hamnade pÃ¥ min Ã¥rsbästalista igen, och en av hans konserter hade jag inga svÃ¥righeter att ge rubriken "I sitt livs strÃ¥lande form". Under framträdandet pÃ¥ Södra Teatern i Stockholm i april 2013, en av fem spelningar pÃ¥ tre dagar, fick jag uppleva det otänkbara: Olle var under närmare en och en halv timme full av energi, dansade pÃ¥ sitt speciella sätt, sjöng pÃ¥ sitt ännu mer speciella sätt och tillsammans med bandet blev det en sÃ¥ gott som helgjuten konsert som avslutades med "Världen är sÃ¥ mycket bättre nu". Men efter gÃ¥rdagens nyhet om Olles död är tyvärr världen lite sämre igen.
   Sommaren 2013 gjorde Olle ett inhopp pÃ¥ festivalen Sommar Deluxe i Örebro, en splittrad konsertupplevelse där han Ã¥terigen var lite kärv och ofokuserad och den annars sÃ¥ elegante Olle var klädd i en urtvättad t-shirt och var inte fullt lika sprittande pigg som under vÃ¥rens konserter.
   PÃ¥ 90-talet hade Olle nÃ¥gra Örebro-relaterade musiker i sina band. Här följer nÃ¥gra kommentarer:

Jerker Odelholm:
Olle.....! En av de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Så oerhört varm snäll omtänksam rolig knasig och intelligent människa. Vi hängde i stort sett varje dag från början av -93 när jag fick åka med på första soloturnén, fram till "Apan"-plattan 2000, senare skildes våra vägar åt men det var med Olle o Heinz allt liksom tog fart för mig. Det var en rätt bra start för en landsortskille i storstan. Vi hade så sjukt roligt, och en hel del bra musik blev det, trots allt......för allt var inte alltid helt lätt med Olle. Är så oändligt tacksam för alla underbara dagar och år vi fick ihop....! Vila i frid Olle.
Sten Booberg:
När jag inte visste vad jag skulle göra med mitt liv ringde Olle Ljungström, Han behövde gitarrist till turnén. I min bil på vägen till replokalen pratade vi om en på skivbolaget. "Han kunde lika gärna knacka dörr och sälja taiwanesiska förlossningstänger i plast", sa Olle. Han sa många roliga saker. Hans hjärna var inte som andras.

Olle Ljungström avled av oklara orsaker igår onsdag 4 maj 2016.

/ HÃ¥kan

Covers: Cat Power

Postad: 2016-05-04 07:50
Kategori: Cover-skivor

CAT POWER: The covers record (Matador, 2000)

Jag har redan skrivit om en coverskiva med Cat Power, "Jukebox" från 2008, och siktar nu in mig på ännu en. Kronologin blir lite omkastad ty den här coverskivan gavs ut redan 2000 och var Cat Powers tillbakalutade svar på de enorma förväntningar som ställdes på henne efter den kommersiella genombrottsskivan "Moon pix" (1998) med enbart originallåtar.
   När man snabbt analyserar innehÃ¥llet och upptäcker att Rolling Stones "Satisfaction" inleder coverrepertoaren lÃ¥ter det väl bara lagom upphetsande. Men blandningen av lÃ¥tar i övrigt pÃ¥ skivan är närmast gränslös med bÃ¥de rocklÃ¥tar (Moby Grape och Velvet Underground), gamla filmlÃ¥tar och material frÃ¥n bÃ¥de 20- och 30-talet.
   Men det som gör skivan mest intressant är att Cat Power valt att spela in alla lÃ¥tar, med ett undantag (traditionella "Salty dog" där Matt Sweeney hjälper till pÃ¥ gitarr), pÃ¥ helt egen hand pÃ¥ gitarr, bÃ¥de elektrisk och akustisk, och piano. Det gör allt sÃ¥ mycket mer personligt och spännande.
   "Satisfaction", utan karaktäristisk refräng och elektriska riff, som en singer/songwriter-lÃ¥t med akustisk gitarr till komp är en underbar start pÃ¥ skivan. Även den annars sÃ¥ uttrycksfulla Cat Powers röst är nedtonad men ändÃ¥ engagerande. Traditionella "Kingsport town", i monotont tempo, viskar hon nästan fram och tonläget bestÃ¥r skivan igenom och kan i längden kanske uppfattas som händelsefattigt. Dock är det genomgÃ¥ende inget fel pÃ¥ engagemanget och Cat Power har trots den breda blandningen av lÃ¥tar lyckats fÃ¥ ihop ett homogent slutresultat.
   Hon gör även cover pÃ¥ en av sina egna lÃ¥tar i en nyinspelning av "In this Hole", frÃ¥n "What Would the Community Think" frÃ¥n 1996, med enbart piano till komp. Och med ett lite snabbare pianoklink har hon fÃ¥tt Bob Dylans "Paths of victory" att bli ett av de bättre ögonblicken här.
   Cat Power har pÃ¥ "The covers record" lyckats smälta ihop lÃ¥tar av lÃ¥tskrivare som Lou Reed, Bill Callahan och Michael Hurley till en personlig helhet lÃ¥ngt frÃ¥n covergenrens konventionella omrÃ¥de.


1. "(I Can't Get No) Satisfaction"   (Mick Jagger/Keith Richards)
1965. Singel med The Rolling Stones.
2. "Kingsport Town" (Traditional)
1962. Utgiven av Bob Dylan 1991 i boxen "The Bootleg Series Volumes 1-3".
3. "Troubled Waters" (Sam Coslow/Arthur Johnston)
1934. Från filmen "Belle of the Nineties" med Mae West & Duke Ellington and his Orchestra.
4. "Naked If I Want To" (Jerry A. Miller Jr.)
1967. Från albumet "Moby Grape" med Moby Grape.
5. "Sweedeedee" (Michael Hurley)
1970. Från albumet "Armchair boogie" med låtskrivaren.
6. "In This Hole"   (Chan Marshall)
Original.
7. "I Found a Reason"   (Lou Reed)
1970. Från albumet "Loaded" med Velvet Underground.
8. "Wild Is the Wind" (Dimitri Tiomkin/Ned Washington)
1957. Från filmen med samma namn med Johnny Mathis.
9. "Red Apples"    (Bill Callahan)
1997. Från albumet "Red apple falls" med Smog.
10. "Paths of Victory" (Bob Dylan)
1963. Utgiven av Bob Dylan 1991 i boxen "The Bootleg Series Volumes 1-3".
11. "Salty Dog" (Traditional)
1925. Singel med Papa Charlie Jackson.
12. "Sea of Love" (John Philip Baptiste/George Khoury)
1959. Singel med Phil Phillips (=John Philip Baptiste) & the Twilights.

/ HÃ¥kan

60: #3 SMALL FACES (1965-1969)

Postad: 2016-05-02 07:56
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Steve Marriott, sång, gitarr och munspel, Ronnie Lane, bas och sång, Ian McLagan, keyboards och sång, och Kenny Jones, trummor och sång.

SMALL FACES TOPP 3:

1. Tin soldier (1967)
2. Itchycoo Park (1967)
3. All or nothing (1966)


DET SKA BÖRJAS I TID... MEDLEMMARNA I SMALL FACES var alla tonåringar när en av 60-talets bästa singelgrupper startade i juli 1965. Men det här var framåtsträvande ungdomar från de östra delarna av London som hade tagit sina första stapplande steg i artistbranschen ännu tidigare. Exempelvis bildade sångaren och gitarristen Steve Marriott sin första grupp som 12-åring(!) 1959 och de övriga killarna i originalgruppen, basisten Ronnie Lane, trummisen Kenny Jones och organisten Jimmy Winston, hade alla spelat i olika grupper innan Small Faces var ett faktum.
   Marriott hade dessutom givit ut en singel, "Give her my regards", i eget namn i mars 1963. Sedan hade han gruppen The Moments, där Winston för övrigt spelade bas, som upptäcktes av Pete Meaden (se The Who) och spelade in en cover pÃ¥ Kinks hitlÃ¥t "You really got me". Lane, dÃ¥ som gitarrist, och Jones spelade tillsammans först i The Outcasts och sedan i The Pioneers innan Small Faces uppstod.
   Den ökände managern Don Arden trodde stenhÃ¥rt pÃ¥ ungdomarna, och jagade snabbt fram ett skivkontrakt. OmgÃ¥ende, 5-6 juli 1965, spelade Small Faces in sin första singel. Arden lät den rutinerade lÃ¥tskrivaren Ian Samwell skriva (tillsammans med Brian Potter) och producera "Whatcha gonna do about it" i Decca-studion i West Hampstead. En lÃ¥t som lÃ¥nat sin titel frÃ¥n en Doris Troy-singel och pÃ¥minde starkt om Solomon Burkes "Everybody needs somebody to love". Det hindrade dock inte Small Faces-debuten att bli en hit, ett stökigt och r&b-kryddat utbrott under tvÃ¥ minuter.
   Inför gruppens andra singel fick medlemmarna förtroendet att skriva a-sidan tillsammans, "I've got mine", som dock floppade totalt. Förutom Marriott, som bÃ¥de i Ã¥lder och sÃ¥ngröst faktiskt var Steve Winwoods jämlike, var det en mycket snällare och balanserad produktion. Redan innan singeln släpptes hade Winston, som spelar framträdande orgel pÃ¥ singeln, fÃ¥tt sparken för att han hade lite för högtflygande planer i gruppen. Han ersattes av Ian McLagan som även han hade spelat i flera grupper innan, The Muleskinners och Boz People.
   Efter det kommersiella fiaskot vände sig manager Arden till tvÃ¥ professionella lÃ¥tskrivare, amerikanen Mort Shuman (bland annat "Save the last dance for me") och den engelske sÃ¥ngaren, lÃ¥tskrivaren och Beatles-vännen Kenny Lynch (han finns med pÃ¥ omslaget till Paul McCartneys "Band on the run") som pÃ¥ en kafferast slängde ihop "Sha-la-la-la-lee". Mycket riktigt en enkel lÃ¥t med en simpel refräng men Marriotts hesa röst regerar och Ã¥terkomsten till hitlistorna (3:a i England) var föga överraskande.
   Under manager Ardens överinseende som producent fick det framtida succélÃ¥tskrivarteamet Marriott/Lane, som frÃ¥n nu skulle skriva samtliga gruppens singlar, nytt förtroende med "Hey girl". Ännu en enkel hitlÃ¥t och jämförelsen med soundet hos The Who börjar bli alltmer relevant. Powerpoprock i ordets rätta mening.

LÅTSKRIVANDET, PRODUKTIONEN OCH SOUNDET på Small Faces singlar började under 1966 bli en alltmer helgjuten enhet och hitsen avlöste varandra. Listettan "All or nothing", gruppens dittills största hit, och "My mind's eye" (i en demoversion!) är ju underbara klassiker i en osedvanligt jämn diskografihistoria.
   Manager Ardens maffiametoder (han kallades "The Al Capone of Pop") gjorde honom ökänd och fruktad i artistbranschen och hans makt över Small Faces var fullkomlig under bandets första Ã¥r. Arden styrde och ställde och gav medlemmarna en minimal ersättning som gjorde att de tröttnade och 1967 sökte sig vidare till den nästan lika skrupelfrie Andrew Loog Oldham, mest känd som Rolling Stones manager och producent, och hans skivbolag Immediate. Vilket givetvis skapade bittra relationer mellan grupp/manager/skivbolag och stökade ocksÃ¥ om i skivutgivningen.
   Nytt kontrakt men bandet hade fortfarande skyldigheter att leverera till det gamla skivbolaget. PÃ¥ singeln "I can't make it", som Small Faces struntade i att marknadsföra, har Marriott och Lane (under namnet Plonk Lane) uppgraderats till producenter, och är väl helt okej men den lilla parentesen "Patterns" är verkligen försumbar och uppenbart hämtad frÃ¥n arkivet med refuserade lÃ¥tar. Utgiven av Arden enbart för att störa nystarten pÃ¥ Small Faces pÃ¥ en ännu mer framgÃ¥ngsrik del 2.
   Med det nya Immediate-kontraktet följde obegränsat med studiotid och frÃ¥n första singeln "Here come the nice" kan du höra att gruppen har utvecklats frÃ¥n ett rÃ¥starkt liveband till ett experimentellt och delvis psykedeliskt spännande popband. Avslutningsackordet svajar betänkligt och vi befinner oss tydligt i juni 1967 en dag efter "Sgt Pepper"-release.
   24 juli 1967, när "Itchycoo Park" spelas in, skapas en milstolpe i Small Faces karriär och hela pophistorien. Akustiska gitarrer, orgel, Steve Marriotts röst och den drömlika effekten med fasförskjutning fÃ¥r sin världspremiär. En underbart vacker popsÃ¥ng mitt i Summer Of Love 1967.
   Kreativiteten för lÃ¥tskrivarna och producenterna Marriott/Lane visste inga gränser vid den här tidpunkten och "Tin soldier" är en ännu starkare singel. Uppbyggnaden är smÃ¥tt magisk, energin är gränslös, elpianot/orgeln mot de effektiva trummorna är ren extas och P P Arnolds gospelinfekterade stämma tar lÃ¥ten till nya himmelska höjder.
   Popvärlden älskade Small Faces som dock inte ville lämna fotfästet i sin engelska tradition. "Lazy Sunday" är som en barnramsa pÃ¥ cockneyaccent mixad med music hall-tradition och placerad i en psykedelisk popdröm.
   PÃ¥ "The universal" tar Small Faces, eller främst Marriott, ytterligare ett steg mot sina engelska rötter. Hade precis släppt albumet "Ogden's Nut gone flake", en sannerligen hyllad klassiker, och nu kom en enkel, jordnära och huvudsakligen akustisk sÃ¥ng uppenbart inspelad pÃ¥ landet medhundskall och andra ljudillustrationer. Tillbaka till rötterna liksom och att Marriott mindre än ett Ã¥r senare skulle bilda det hÃ¥rdrockande Humble Pie, tillsammans med Peter Frampton, tycks helt otänkbart.
   Small Faces sprack alltsÃ¥ vÃ¥ren 1969 och när det utmärkta singelvalet frÃ¥n "Ogden's Nut gone flake", "Afterglow of your love", släpptes var bandet redan ett avslutat kapitel.

/ HÃ¥kan

April 2016 på Håkans Pop

Postad: 2016-05-01 09:14
Kategori: Blogg

APRIL 2016 ÄR AVSLUTAD OCH VI VÄNTADE varje dag i drygt fyra veckor, 30 dagar, efter den vårlika värmen som är så förförande och positiv. Även musikaliskt var månaden ett sökande och resulterade i några fina konsertögonblick och på skiva upptäckte jag ett album som jag förmodar har en plats på årsbästalistan framåt jul. Till månadens sorgliga nyheter hörde ännu ett avsked från en stor musikpersonlighet.
   MÃ¥nadens konsert blev tvÃ¥ inom loppet av nÃ¥gra dagar i mitten av april. Först underhöll Gunnar Danielsson med bÃ¥de sÃ¥nger och mellansnack. Sedan kom den alltmer permanenta duon Lindgren & Unenge (se höger) och visade sig ha mycket nytt pÃ¥ programmet. MÃ¥nga musikaliska höjdpunkter pÃ¥ en tämligen spontan men ändÃ¥ koncentrerad konsert.
   Beskedet om Princes död kom plötsligt pÃ¥ kvällen 21 april. Jag zappade planlöst runt pÃ¥ tv:n och hamnade pÃ¥ CNN och BBC som bÃ¥da hade breaking news om rockstjärnans död. Han var aldrig nÃ¥gon stor idol för mig men när jag sökte i mitt minne erinrade jag mig ändÃ¥ nÃ¥gra viktiga detaljer i hans karriär och skrev därefter minnet av Prince.
   MÃ¥nadens fasta avdelning i 60-talsföljetongen fick en fortsättning med lÃ¥nga artiklar om The Beach Boys, The Rolling Stones, The Who och möjligen lite oväntat och överraskande Tim Hardin . Bland mina gamla konsertminnen letade jag upp recensioner av Jerry Williams (1989), Dag Vag (1982), Chapter 2 (Nisse Landgren/Johan Norberg) (1989) och Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band (1984).
   Tillbakablickarna pÃ¥ skiva hamnade pÃ¥ tre tributskivor (med lÃ¥tar av Sufjan Stevens, Roky Erickson och The Bear Quartet ) och en coverskiva ( Paul Thorn ). Men under mÃ¥naden recenserade jag även nyproducerade skivor med Thomas Wahlström, Graham Nash, Bobby Sant och The Bland.

MÅNADEN HAR GIVIT OSS MÅNGA INTRESSANTA SKIVOR. Eva Dahlgrens "Jag sjunger ljuset" tog mig med storm och gör det fortfarande efter en dryg vecka. "Gamlingen" Eva tar upp kampen med ungdomar som Anna Ternheim och det spännande soundet är stundtals i nivå med Kent. Eva litar inte på det förflutna utan söker nya musikaliska vägar och tillsammans med producenten Johannes Berglund (Amason) har det blivit suggestivt och melodiöst på samma gång.
   Ã–ppningen med "Säg mitt namn" är ju underbar. Det är nÃ¥got i rytmen som attraherar när flödet av vacker musik pulserar fram. Och det fortsätter likadant pÃ¥ mÃ¥nga lÃ¥tar. Okej, kanske lite själlöst när musiken kräver maskinella hjälpmedel men arrangemang, melodier, röst och Evas lÃ¥tar gifter sig pÃ¥ ett sällsynt underbart sätt. Klangerna är närmast sagolika.
   Efter en lÃ¥ng paus är Marit Bergman tillbaka med nytt sound och med svenska lÃ¥tar pÃ¥ "Molnfabriken". Skivan har ett visst soundmässigt släktskap med Dahlgrens skiva vilket är förklarligt med tvÃ¥ Amason-relaterade killar i producentstolarna. Det är klaviaturklangerna som dominerar även här men pÃ¥ ett lite ljusare och poppigare sätt. MÃ¥nga härligt positiva poplÃ¥tar, en vackrare lÃ¥t med titeln "Dra Ã¥t helvete" har jag aldrig hört, och Marit sjunger naturligt men lite mer nedtonat pÃ¥ svenska.
   Mitt i Markus KrunegÃ¥rds solokarriär har kvartetten Laakso, där han sjöng i mitten pÃ¥ 00-talet, gjort plötslig comeback med det överraskande starka albumet "Grateful Dead". Skivan har naturligtvis inga musikaliska beröringspunkter med det gamla hippiebandet utan Laakso gör sin egen ofta intensiva rockmusik pÃ¥ ett förvÃ¥nansvärt varierat sätt. Som en blandning av The Ark och Millencolin, och mycket annat, har bandet gÃ¥tt frÃ¥n det udda indiestuket för tio Ã¥r sedan till tämligen kommersiella men intressanta ljud.
   Vidar är det tre tjejer starka bandet frÃ¥n Karlstad som drog uppmärksamheten till sig 2012 pÃ¥ den privata VIP-mottagningen för Polarpristagaren Paul Simon. PÃ¥ Live at Heart senare samma Ã¥r trollband trion mig och den övriga publiken med främst sina klockrena stämmor som finaste vapen. Vägen till första albumet, som producerats av Anna Ternheim i Woodstock, har varit lÃ¥ng. Tillsammans med varsamma arrangemang börjar lÃ¥tarna nu mogna. Med nÃ¥gra fler dagar till lyssning, skivan släpptes i onsdags, är jag övertygad om att albumet kommer växa till nÃ¥got mycket större.
   Fem Ã¥r efter senaste albumet vet förhoppningarna och förväntningarna pÃ¥ The Jayhawks "Paging Mr Proust" nästan inga gränser. Ännu en gÃ¥ng har ursprungsmedlemmen Mark Olson lämnat bandet och precis som förra gÃ¥ngen, i mitten pÃ¥ 90-talet, är det ett band med starkt försvagade resurser som ska försöka stÃ¥ pall. Men precis som Paul McCartney utan Lennon, Chris Difford utan Tilbrook och Mick Jagger utan Richards blir dagens Jayhawks inte riktigt detsamma men inte heller dramatiskt sÃ¥ mycket sämre som vid förra splittringen. Soundet, lÃ¥tarna och produktionen blir inte fulländade i sin helhet fast "Quiet corners & empty spaces", "Pretty roses in your hair" och "Devil is in her eyes"" räcker väldigt lÃ¥ngt.
   Jag har även lyssnat pÃ¥ nÃ¥gra mÃ¥nader gamla skivor som jag tidigare missat. Som exempelvis Ebbot Lundberg & The Indigo Childrens "For the ages to come". Efter nÃ¥gra singlar och ep-skivor solodebuterar Ebbot här pÃ¥ riktigt med en skiva som blandar allt frÃ¥n lättaste popmusik, jag hör luftigt vackra akustiska gitarrer och Burt Bacharchs trumpeter ibland, till riffig kraftfull rockmusik. Och Ebbot är en mästare pÃ¥ att skriva lika starka melodier i varje genre.
   Jag minns Jonas Game för sin slagkraftiga poprock för mÃ¥nga Ã¥r sedan men när Jonas Lundqvist ger ut ett album under eget namn, "Vissa nätter", blir det inte lika personligt upphetsande.
   April har ocksÃ¥ singelmässigt varit en händelserik mÃ¥nad. Lars Winnerbäcks "Granit och morän" är en lÃ¥t efter traditionell Winnerbäck-modell. Inte sÃ¥ överraskande men ändÃ¥ intressant. HÃ¥kan Hellströms "Brinner in the shit" är rockigare än pÃ¥ länge. Fina, tuffa gitarrer och lÃ¥ten har en sÃ¥ bra hook att jag misstänker att han har lÃ¥nat den nÃ¥gonstans. Just det där allergiframkallande hitreceptet är Per Gessle en mästare att trolla fram. PÃ¥ Roxettes nya "It just happens" är introt med aaah-aaah/oooh-oooh genialt men i övrigt är det en powerballad efter modell 1A som det räcker att höra en gÃ¥ng och inte mer.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Maj 2016 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.