Blogginlägg

60: #15 MANFRED MANN (1963-1969)

Från vänster: Manfred Mann, keyboards, Mike Vickers, gitarr, altsaxofon och flöjt, Paul Jones, sång och munspel, Tom McGuinness, bas, och Mike Hugg, trummor och piano.

MANFRED MANNS TOPP 3:

1. If you gotta go, go now
2. Mighty Quinn
3. Semi-detached suburban, Mr James

DET KAN TYCKAS VARA MED UTSTUDERAD PRECISION som jag har satt ihop min lista på 60-tals-favoriter. Men det är faktiskt rena rama slumpen som har placerat Manfred Mann strax ovanför Bob Dylan vars låtar vid upprepade tillfällen blev framgångsrika och musikaliskt starka singlar för den engelska popgruppen. Av vilka två tveklöst toppar min Best of Manfred Mann-lista. Däremot är det genomgående fina minnet av alla Manfred Mann-singlar en något förfinad bild. Det upptäcker jag när jag nu på något sätt önskar få en helhetsbild av gruppens hela singelproduktion på 60-talet.
   Där finns visserligen Ã¥tskilliga starka singelhits men ocksÃ¥ nÃ¥gra uppenbart anonyma lÃ¥tar, helt bortglömda, kvalificerade parenteser och minst sagt pinsamma försök till singelmaterial. Min förutsägbara bild pÃ¥ gruppen som envist litade pÃ¥ covers är även den tämligen snedvriden.
   Gruppen, vars namn var identiskt med gruppens keyboardspelare, var inte bara en av 60-talets allra mest framgÃ¥ngsrika utan var ocksÃ¥ en samling framstÃ¥ende och avancerade musiker vilket inte var sÃ¥ vanligt i grupper pÃ¥ det decenniet. Den tekniska skickligheten kanske inte alltid kom fram pÃ¥ gruppens singel-a-sidor, som ofta var covers, men pÃ¥ b-sidorna som de skrev själva fanns en betydande experimentlusta. Med historiskt facit i hand förstÃ¥r jag nu varför delar av gruppen under 70-talet fortsatte i Manfred Mann Chapter III och Manfred Mann's Earth Band som i första hand inte jagade singelhits.
   Förklaringen kanske ligger i det faktum att gruppen ursprungligen bildades 1962, som Mann Hugg Blues Brothers för att spela först jazz och sedan r&b. Kortade snart ned namnet till Manfred Mann och litade blint pÃ¥ eget material pÃ¥ sina fyra första singlar. Av vilka "5-4-3-2-1" var mest framgÃ¥ngsrik och även bäst med r&b-sÃ¥ngaren Paul Jones munspel längst fram.
   FrÃ¥n 1963 till 1966 var gruppen knuten till EMI, pÃ¥ etiketten His Master's Voice, och producenten och George Martin-kollegan John Burgess- Sommaren 1964 togs det lyckade beslutet att spela in en amerikansk cover, "Do wah diddy diddy", och det kunde rimligtvis (1:a bÃ¥de i England, USA och pÃ¥ Tio i Topp) inte gÃ¥ bättre. De gjorde hitmusik av den färgade amerikanska gruppen Exciters lÃ¥t och genombrottet var ett faktum.
   Det framgÃ¥ngsrika receptet med covers av amerikanska original fortsatte med "Sha la la" (Shirelles), "Come tomorrow" (Marie Knight) och "Oh no, not my baby" (Maxine Brown) och Paul Jones betydelse som sÃ¥ngare växte och han fick egen credit pÃ¥ etiketten, "Vocal by Paul Jones". Och hans tanke pÃ¥ en egen karriär började gro.

MEDAN NÄSTA SINGEL, MIN ABSOLUTA MANFRED MANN-FAVORIT och Dylan-låten If you gotta go, go now, hösten 1965 skördade fler framgångar meddelade Jones att han ville lämna gruppen men det skulle dröja ett år innan gruppen hade hittat en ersättare, Michael d'Abo som tidigare var sångare i gruppen A Band Of Angels där han också skrev låtar. Ännu en gång satte gruppen sin egen personliga prägel på en amerikansk låt och det blev succé.
   I väntan pÃ¥ att fÃ¥ lämna gruppen kunde Jones räkna in ännu en listetta, amerikanen och Brill Building-lÃ¥tskrivaren Mark Barkans "Pretty flamingo", som blev sÃ¥ngarens avsked innan solokarriären startade. Gruppen bytte skivbolag och sÃ¥ngare i ett svep, Jack Bruce (pÃ¥ väg frÃ¥n John Mayall's Bluesbreakers till Cream) var ett kort tag ny basist innan Klaus Voorman anlände, och efter rader av hits var osäkerheten följaktligen stor hos gruppen och nye sÃ¥ngaren.
   PÃ¥ nya skivbolaget Fontana fick gruppen bästa möjliga producent, Shel Talmy som tidigare gjort stordÃ¥d med Who och Kinks bland mÃ¥nga andra, och första nervösa försöket "Just like a woman", ännu en Dylan-cover, blev en förhÃ¥llandevis stor hit, 10:a i England, som dock överraskande floppade totalt i USA.
   Efter d'Abos entré hade gruppen blivit en utpräglad popgrupp och den framgÃ¥ngsrika listtrenden fortsatte, nu med de engelska originallÃ¥tarna "Semi-detached suburban Mr James" och "Ha! Ha! said the clown". Den förstnämnda en underbar poppärla med ett läckert arrangemang kryddad med det nya instrumentet mellotron. Den andra är däremot en tjatig och simpel men ändÃ¥ kommersiellt framgÃ¥ngsrik popdänga.
   Nu följde plötsligt en enorm svacka i gruppens karriär. Först det huvudlösa beslutet att ge ut en instrumental(!) version av Tommy Roes ett Ã¥r gamla hitlÃ¥t "Sweet pea" var dömd att misslyckas. Nästa singel, den unika och exklusiva inspelningen av den tidiga Randy Newman-lÃ¥ten "So long, dad", drogs tyvärr och helt omotiverat med i gruppens dÃ¥ negativa trend. Ny tillfällig producent är Denny Cordell (Moody Blues, The Move, Procol Harum...), spännande arrangemang i typisk engelsk stil och singeln är värd ett mycket bättre öde än som oplacerad singel.
   I det här kommersiellt prekära läget tog Manfred Mann sin vana trogen hjälp av en Dylan-lÃ¥t. Den här gÃ¥ngen i den än sÃ¥ länge officiellt opublicerade sÃ¥ngen "Mighty Quinn" och det blev en gränslös succé, etta i England. Dylan hade spelat in lÃ¥ten (dÃ¥ kallad "Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn)") under sommaren 1967 men gavs inte ut förrän 1975 pÃ¥ "The basement tapes".
   Manfred Mann var tillbaka pÃ¥ banan och gör dÃ¥ ännu ett oförklarligt klavertramp. Släpper originaltitellÃ¥ten till den engelska filmen "Up the junction" som helt missar alla hitlistor utom i Holland(?). Efter den här kommersiella berg- och dalbana avslutar Manfred Mann decenniet och singelkarriären med tre trygga stabila hits.
   Först "My name is Jack" (en John Simon-cover frÃ¥n filmen "You are what you eat"). John Simon var vid den här tidpunkten, sommaren 1968, mest känd som skivproducent och hade pÃ¥ ett halvÃ¥r satt sitt namn pÃ¥ icke anonyma skivor som "Songs of Leonard Cohen", "Child is father to the man" (Blood, Sweat & Tears), och "Bookends" (Simon & Garfunkel). Och skulle inom nÃ¥gra mÃ¥nader även producera The Bands "Music from big pink" och "Cheap thrills" med Big Brother and the Holding Company. Det är vad jag kallar hyfsat CV.
   Sedan avslutade Manfred Mann sin singelkronologi med tvÃ¥ engelska kvalitetssäkra originallÃ¥tar, "Fox on the run" och "Ragamuffin man", innan gruppen sommaren 1969 sade tack och adjö.
   Det blev en rekordlÃ¥ng genomgÃ¥ng av Manfred Manns singlar men gruppen var mer produktiv och mer intressant, inklusive nÃ¥gra floppar, än de flesta under 60-talet.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.