De tio senaste blogginläggen

Best of 1975/1976: #16 "The pretender"

JACKSON BROWNE: The pretender (Asylum)
Release: November 1976

BAKOM DETTA VACKRA SKIVOMSLAG DÖLJER SIG ett album med absolut klassiska kvalitéer. Jag har inga tveksamheter till den bedömningen men har genom åren brottats med en inre övertygelse att skivan ändå inte tillhör Jackson Brownes bästa på 70-talet. I den stenhårda konkurrensen finns ju två andra Browne-album, "For everyman" (1973) och "Late for the sky" (1974), av unik kvalité.
   Gary Burden är mannen som låg bakom min skivsamlings kanske snyggaste skivomslag, Från det vitfärgade artistnamnet i relief över den gråa bakgrunden via den svarta sprutmålade albumtiteln till fotografiet på en folkfylld gata där mannen i vit t-shirt (Browne) drar blickarna till sig trots sin vardagliga uppsyn.
   På den vältypograferade baksidan av omslaget finns ett vackert fotografi av en naken pojke, Jacksons treårige son Ethan, på en sandstrand på Hawaii med den chilenske poeten Pablo Nerudas dikt "Brown and agile child" från 1955 inkopierad i bilden.
   Bakom omslaget och bakom hela inspelningsprocessen av "The pretender" vilar en tung verklighet. Jackson träffade sin blivande fru Phyllis Major, modell och skådespelerska, redan 1971 och fick barn (Ethan) 1973. De gifte sig i december 1975 när Jackson precis höll på att producera skivbolagskollegan Warren Zevons första album ”Warren Zevon” för Asylum.
   29 februari 1976 var inspelningarna för "Warren Zevon" klara (för övrigt en alldeles lysande skiva!) och dagen efter, 1 mars, inleddes inspelningarna av "The pretender" i samma studio, Sunset Sound i Los Angeles. Några veckor senare, på morgonen 25 mars, begick Jacksons fru Phyllis självmord med hjälp av sömntabletter. Då avstannade givetvis allt arbete med nya albumet och återupptogs 6 maj. Under de följande tre månaderna jobbade Jackson i studion fem dagar i veckan och mot slutet av inspelningsperioden, augusti och september, ägnade Jackson all vaken tid åt "The pretender"-albumet vars produktion slutfördes 27 september och gavs ut två månader senare.
   Med den detaljerade vetskapen förstår man att "The pretender" producerades under oerhörd psykisk press ty skivan innehåller ju en mängd starka låtar. Dock ingen med direkt koppling till det extremt fasansfulla som den då blott 27-årige Jackson Browne under inspelningsperioden tvingades gå igenom.
   Visst kan man knyta en låt med titeln "Here come those tears again" till den ömtåliga situationen men låten skapades några år tidigare och texten är skriven av Nancy Farnsworth som faktiskt var mor till Phyllis Major. Bara det är en absurd notering. Låten är på skivan dessutom musikaliskt ganska uppspelt och soundmässigt glättig med ett blixtrande gitarrsolo av John Hall, från gruppen Orleans, och ljuva gospelinfluerade stämmor av Bonnie Raitt och Rosemary Butler. Genomgående på "The pretender" saknar jag faktiskt den där vemodiga undertonen som hade varit Jacksons signum på de tre första soloskivorna.
   De kända musikermänniskorna, företrädesvis från den amerikanska västkusten, är delvis från det fantastiska kompband som ett år senare skulle turnera med Jackson. Allt skulle resultera i den annorlunda liveskivan "Running on empty". Här dyker studiomusikerna upp på rad i låt efter låt utan att riktigt sätta några stora personliga avtryck i soundet.
   Det finns naturligtvis ljuvliga undantag som när Lowell George med sin slidegitarr och även lite lågmäld sång sätter stor och unik prägel på "Your bright baby blues" eller David Lindleys sällsynta insats på fiol i "The only child". Även Lindley glittrar till på slidegitarr vid ett par tillfällen, på "The fuse" och "Daddy's tune".
   Mitt i det professionella studiosoundet står det mexikanskt influerade arrangemanget på "Linda Paloma" ut rejält med alla sina spanska gitarrer, fiol och harpa hämtat från mariachi-traditionen. Van Dyke Parks har fått ett tack för det arrangemanget och jag har läst att även Ry Cooder var en av Jacksons inspirationkällor till just den låten.
   Den unika producenten för skivan, Jon Landau, har fått en ovanligt framträdande credit på skivan. Han var ju fram till mitten av 70-talet mest känd som musikkritiker på Rolling Stone från starten 1967. Landau hade faktiskt några producentuppdrag bakom sig, MC5:s "Back in the USA" (1970), Livingston Taylors "Livingston Taylor" (1970) och "Liv" (1971), innan han var delaktigt ansvarig för produktionen på Bruce Springsteens genombrottsalbum "Born to run" (1975) några år innan han blev hans manager.
   Jag kan inte riktigt höra Landaus bidrag till produktionen men som ickemusiker kom han säkert in med synpunkter, åsikter och var en allmän rådgivare eller medlare mellan artist, musiker och tekniker. Kanske var det hans förtjänst att Roy Bittan figurerar som pianist på en låt på albumet, den redan nämnda "Your bright baby blues".

/ Håkan

Covers: The Lemonheads

THE LEMONHEADS: Varshons II (Fire, 2019)

I HÖSTAS SLÄPPTE THE LEMONHEADS ett album, "Love chant", med originallåtar för första gången på 19 år. Då upptäckte jag att under tiden däremellan hade Evan Dandos band gjort två coveralbum, "Varshons" (2009) och "Varshons II" (2019), av vilka det förstnämnda jag redan har skrivit om. Nu kommer detaljerna om 2019-skivan.
   På pappret är det låtmässigt en sagolik blandning låtar på "Varshons II". Från countryrock (Eagles) till rejäl och obskyr punkrock och allt annat däremellan, inklusive 60-talspop, reggaetakter, en singer/songwriter-låt och konventionell rock.
   Som vanligt är det Evan Dando som styr och ställer i Lemonheads, tillsammans med gitarristen Matthew Cullen har han producerat albumet, där han sjunger (ofta tillsammans med Marciana Jones) och spelar elgitarr som inte så sällan är klart inspirerad av Neil Youngs sätt att behandla det elektrifierade instrumentet. Det är i ett par låtar väldigt tydligt och bra, Lucinda Williams ”Abandoned” och Nick Caves vemodigt vackra ”Straight to you”. Höjdpunkterna på en skiva som innehåller så mycket mer.
   Dando tar vid ett tillfälle fram sina klart punkinspirerade influenser när han avlossar tvåminuters röjig punk i LA-punkgruppen Eyes låt ”TAQN” skriven av en av medlemmarna. Det är också fascinerande hur Dando har grävt och hittat klart obskyrt låtmaterial. Vid sidan av Eyes har han också upptäckt Nashville-bandet Natural Child, det australiska indierockbandet GiveGoods (där Dando själv har figurerat) med skumma reggaetakter, amerikandska countryduon Florida Georgia Line och det engelska indierockbandet The Bevis Frond.
   Albumet inleds snällt med Yo La Tengo-låten ”Can't forget” som överraskande låter som en vänlig 60-talspoplåt. Till den anspråkslösa genren får vi nog också räkna versionen av Eagles ”Take it easy” förutom ett ganska vilt 26 sekunder långt gitarrsolo i mitten. Och Paul Westerbergs ”Things” är också ganska blek och NRBQ:s "Magnet" saknar överraskande energi men Dandos soloversion av John Prines "Speed of the Sound of Loneliness" på akustisk gitarr är en härlig kontrast på ett härligt omväxlande album.


1. "Can't Forget" (Ira Kaplan)
1990. Från albumet "Fakebook" med Yo La Tengo.
2. "Settled Down Like Rain" (Gary Louris/Mark Olson)
1992. Från albumet "Hollywood Town Hall" med The Jayhawks.
3. "Old Man Blank" (Nick Saloman)
1988. Från albumet "Triptych" med The Bevis Frond.
4. "Things" (Paul Westerberg)
1993. Från albumet "14 songs" med låtskrivaren.
5. "Speed of the Sound of Loneliness" (John Prine)
1986. Från albumet "German afternoons" med låtskrivaren.
6. "Abandoned" (Lucinda Williams)
1988. Från albumet "Lucinda Williams" med låtskrivaren.
7. "Now and Then" (Natural Child)
2016. Från albumet "Okey dokey" med Natural Child.
8. "Magnet" (Joey Spampinato/Terry Adams)
1972. Från albumet "Scraps" med NRBQ.
9. "Round Here" (Thomas Rhett/Rodney Clawson/Chris Tompkins)
2012. Från albumet "Here's to the good times" med Florida Georgia Line.
10. "TAQN" (Joe Ramirez)
1979. Singel med Eyes.
11. "Unfamiliar" (GiveGoods)
2003. Från ep:n "I want to kill a rich man" med GiveGoods.
12. "Straight to You" (Nick Cave)
1992. Från albumet "Henry's dream" med Nick Cave and the Bad Seeds.
13. "Take It Easy" (Jackson Browne/Glenn Frey)
1972. Från albumet "Eagles" med Eagles.

/ Håkan

11 FEBRUARI

Gene Vincent föddes 11 februari 1935.

1935
GENE VINCENT (Vincent Eugene Craddock) föddes i Norfolk, Virginia, USA.

1939
Låtskrivaren GERRY GOFFIN föddes i New York City, USA.

1962
SHERYL CROW föddes i Kennett, Missouri, USA.

1968
THE BEATLES spelade in låten ”Hey Bulldog”.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #17 "A new world record"

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: A new world record (Jet)
Release: 15 oktober 1976

DET RÅDER VÄL INGEN SOM HELST TVEKAN om att Electric Light Orchestras dubbelalbum "Out of the blue" från 1977 är russinet i kakan i bandets hela diskografi. Varken förr eller senare lyckades Jeff Lynne & Co tangera den kommersiella kvalitetsnivån på ett tydligare sätt. En fantastisk låtskatten, ett oerhört personligt sound och popmusik på hög nivå.
   Electric Light Orchestra, eller ELO som bandet populärt och just 1976 även officiellt började använda som vedertaget gruppnamn, tillhörde inte bara topparna bland 70-talets poppigaste band utan var produktiva som få andra. I stort sett varje år på 70-talet släppte det bokstavligen stora bandet ett album, varje skiva hade sina självklara höjdpunkter.
   Jag råkar ha den amerikanska pressningen (fråga mig inte varför) av ”A new wórld record” som kom ut i oktober 1976 i USA. I bandets hemland England släpptes albumet en månad senare 1976 (fråga mig fortfarande inte varför...).
   För mig hade Electric Light Orchestra varit en favorit sedan första albumet 1971 när det främst var Roy Wood från The Move som styrde och ställde i gruppen och själv spelade en rad olika instrument i bandet. Det var ändå kollegan från The Move, Jeff Lynne, som skrev den mycket fina singellåten "10538 Overture". Redan till bandets andra album lämnade Wood över taktpinnen helt till Lynne och koncentrerade sig själv på sitt nya spektakulära band Wizzard.
   Electric Light Orchestra hade från start klassiska instrument i sin sättning. Först var det Roy Wood som spelade alla, ur popperspektiv, udda instrument. Men när Lynne blev ledaren började han omge sig med både konventionella rockmusiker plus klassiskt skolade instrumentalister och plötsligt var bandet även en liveattraktion.
   Det gjorde att bandets storlek ökade från fyra till sju man. En konstellation som under de tidiga 70-talsåren hade en fast kvartett i mitten medan musikerna på de klassiska instrumenten ändrade utseende för varje skiva. Från 1975, under de mest framgångsrika åren, från "Face the music" (1975) via "A new world record" till "Out of the blue", hade bandet samma stabila sättning.
   Trion Lynne, Bev Bevan (trummor) och Richard Tandy (keyboards) plus basisten Kelly Groucutt och de båda cellisterna Melvyn Gale och Hugh McDowell och violinisten Mik Kaminski var alltså varma i kläderna när inspelningen till "A new world record" inleddes i juli 1976.

INSPELNINGSFÖRFARANDET UPPREPADES i detalj från skivan innan, "Face the music", då München-studion Musicland användes med teknikern Mack (Reinhold Mack) och arrangören Louis Clark åter på plats. Chefsideologen och bandledaren Jeff Lynne ville de här åren inte överraska sin publik utan bara förädla sin popmusik för varje ny skiva.
   I takt med framgångarna ökade givetvis resurserna och antalet instrument i den allt större maskinparken. Storleken på arrangemangen likaså ty framgång föder framgång och då växer ständigt budgeten. Men på "A new world record" är det fortfarande en mix av teknik och väl genomarbetade arrangemang men också snillrikt skrivna melodier som har sina rötter lika mycket i klassisk pop som gammal rock'n'roll. De senare influenserna har följt med sedan 1973 när bandet gjorde sin egen men fortfarande personligt rockiga version av "Roll over Beethoven".
   På "A new world record" är det "Do ya" som har sitt släktskap i rakt nedstigande led till Chuck Berry och Jerry Lee Lewis. Det är ett överraskande val av singellåt ty 1976 var den fyra år gammal och redan inspelad av The Move och utgiven på en icke speciellt kommersiellt framgångsrik singel. Men Lynne tar här alltså upp sin gamla låt och fläskar på lite med både taktkänsla, rytmer och stort arrangemang.
   I övrigt är det pop och ballader som dominerar på "A new world record" som genererade tre hyfsade singelhits, ibland sönderspelade "Livin' thing", "Rockaria" och "Telephone line", som jag gärna hoppar över när jag letar efter det mest spännande på skivan. Operarösten (walesiska sopransångerskan Mary Thomas) blir lite väl pretentiöst och telefonrösten i "Telephone line" är lite för förutsägbar. "Livin' thing" är rent objektivt en perfekt poplåt men har med åren inte åldrats med stil.
   Nej, då tycker jag nog låtar som "Tightrope" (utom det bombastiska introt), "Misson (a world record)" och "Shangi-La" (med den intressanta textraden "faded like the Beatles on Hey Jude") står sig bra fast de inte är så spektakulärt utformade. Däremot är en majoritet av låtarna på albumet föredömligt korta och du spelar igenom hela albumet på blott 36 minuter.
   "A new world record" blev skivan där den färgglada tefatsliknande logotypen introducerades och som sedan följde med automatiskt till "Out of the blue"-skivan när både scenkonstruktion och albumomslag konstruerades som en rymdstation. Den berömda logotypen designades av John Kosh som faktiskt är engelsman men har genom åren jobbat med otroligt många amerikanska artisters skivomslag.

/ Håkan

Covers: Dylan LeBlanc

DYLAN LeBLANC: Pastimes (ATO, 2021)

IDAG RIKTAR VI DE MUSIKALISKA ÖRONEN mot Dylan LeBlanc där förnamnet drar till sig blickarna men musikaliskt är LeBlanc inte alls besläktad med Bob. Dylan, LeBlanc alltså, har ägnat mycket tid i Louisiana och Alabama och har till och med spelat in i Muscle Shoals.
   Innan han släppte ”Pastimes”, som i format räknas som ep (extended play), hade han släppt fyra album. Och gjorde sedan en skiva med enbart covers från många olika håll, fyra genuina amerikanska låtskrivare och, lite mer överraskande, två från Rolling Stones och Led Zeppelin.
   Visuellt, när man läser låtskrivarinformationen, är ”Pastimes” en märklig skiva. Tre låtar har fått väldigt utförliga namn (se nedan) som, misstänker jag, är hämtade från dopattesten. Patrick James Page (Jimmy Page) och William George Wyman (Bill Wyman) läser man inte om dagligen.
   I ett fall på skivomslaget är det konstigt på gränsen till obegipligt förvirrande att hitta Mikael Wiehe (naturligtvis under namnet Michael Christian Wiehe) som låtskrivare tillsammans med Bob Dylan på ”Blind Willie McTell”.
   ”Pastimes” befinner sig alltså långt från den traditionella singer/songwriter-genren och är så mycket mer personlig pop med flera intressanta arrangemang som lyfter framträdandet.
   Här kan jag skönja både cello (Austin Hoke) och fiol (Laura Epling) i tolkningarna och pianot (Jim "Moose" Brown) spelar också en viktig roll. Ibland hör jag också en kvinnlig röst bakom LeBlanc men skivomslaget ger ingen information om vem. Eller är det så att Dylan LeBlanc ibland sjunger högre toner som får mig att tänka fel?
   Samtliga sex låtar på ep:n är underbart personliga tolkningar som befinner sig långt över den konventionella covergenren.


A1. Play With Fire (Michael Phillip Jagger/Brian Dowian Jones/Keith Richards/Charles Robert Watts/William George Wyman) 3:07
1965. B-sida på singeln "The last time" med The Rolling Stones. Ursprungligen skriven av pseudonymen Nanker-Phelge.
A2. Expecting To Fly (Neil Young) 2:51
1967. Från albumet "Buffalo Springfield again" med Buffalo Springfield.
A3. Sensitive Kind (JJ Cale) 4:06
1979. Från albumet "5" med låtskrivaren.
B1. Gentle On My Mind (John C Hartford) 4:06
1967. Singel med låtskrivaren.
B2. Blind Willie McTell (Bob Dylan/Michael Christian Wiehe) 6:02
1988. Singel med The Dream Syndicate. Wiehe?
B3. Going To California (Patrick James Page/Robert Plant) 4:42
1971. Från albumet "Led Zeppelin IV".

/ Håkan

4 FEBRUARI

Fleetwood Macs ”Rumours” släpptes 4 februari 1977.

1948
ALICE COOPER (Vincent Furnier) föddes i Detroit, Michigan, USA.

1966
”19th nervous break down” med THE ROLLING STONES släpps.

1977
FLEETWOOD MACS album ”Rumours” släpps.

1983
Sångerskan KAREN CARPENTER (Carpenters) avlider i Downey, Kalifornien, USA.

/ Håkan

Januari 2026 på Håkans Pop

The Beau Brummels album från 1975 är värd att lyssna på igen efter över 50 år.

AV TRADITION ÄR JANUARI EN GANSKA soft start på musikåret och 2026 var inget undantag. Eller egentligen ännu lugnare än vanligt då den levande folkmusikfestivalen Folk at Heart i år lyste med sin frånvaro. Sedan 2014, med uppehåll 2021 och 2022 (pandemiåren) har festivalen i hotellmiljö sedvanligt arrangerats första helgen i januari i Örebro men i år var det tyst och lugnt. Paus eller för evigt nedlagd är frågan?
   Håkans Pop, med alla sina fasta kategorier, rullade dock på som vanligt redan från 4 januari när jag lämnade en rapport från TisdagsAkademiens regelbundna möten där vi tittar på intressanta dokumentärer och sedan diskuterar våra upplevelser.
   Min rangordnade genomgång av 50 år gamla album fortsatte under januari med placeringarna från #19 till #22 med oförglömliga skivor producerade av Björn Afzelius, The Beau Brummels, Justin Hayward/John Lodge och Bad Company. En härlig blandning musik.
   I samlingn med coverskivor, där artister och grupper har gjort hela album med enbart covers, skrev jag under januari om Joan Baez, Robert Gordon, Condo Fucks och Yo La Tengo.
   I serien med händelserika datum gjorde jag under månaden nedsläpp på 7 januari, 14 januari, 21 januari och 28 januari.
   I övrigt var januari 2026 en ganska händelsefattig månad.

ÄVEN PÅ NYA ALBUMSLÄPP-OMRÅDET HAR DET väntat varit tämligen tunt och händelsefattigt. Trots allt hittade jag ett gäng nya skivor att lyssna på och recensera men kunde inte i det tunna urvalet utnämna någon i kategorin ”Månadens Bästa Album”.
   Ett band med namnet THE PLASTIC PALS, som doftar mer keyboards och synt än härlig poprock, kanske inte drar intresset till sig men det aktuella albumet ”Keep it burning” är en härlig knockout. Poprock är en talande beskrivning av Plastic Pals musik där tuffa gitarrer möter historiskt starka melodier.
   På ett konstigt sätt drar jag mystiska musikaliska paralleller med snälla Basse Wickman, kanske är det de melodiska kompgitarrerna som drar iväg funderingarna, och rent soundmässigt vill jag gärna jämföra med en gång Madhouse och Mosquitos.
   Poprock som sagt. Hoppar gärna över instrumentallåten ”The social loner” men njuter stort när jag lyssnar på ”Saturday night abd Sunday morning”, ”Flames of fate”, popperpoppiga ”Get to the point”, ”The hawk moth” och ”Decisions”.
   Bakom den pretentiösa albumtiteln ”Embraced for a second as we die” med AMANDA BERGMAN hittar jag en känslosam och personlig skiva. Med maken Petter Winnberg som producent och medlåtskrivare har det blivit keyboardbaserade arrangemang och inte så många tydliga melodier. Mer emotion, med Amandas ljuvligt personliga röst i en nyckelroll, än klockrena hits. Musik som tar lite längre tid att smälta. Men korta ”Never known like that”, med bara en akustisk gitarr i kompet, är en favorit från scratch.
   För några månader sedan upplevde jag CATHERINE BRITT live, då som medlem i The Pleasures, och nu kommer hennes nya soloalbum ”The hardest thing” som ett välkommet brev på posten. Australiska Catherine har en ljus typisk countryröst men soundet och låtarna på albumet har inte fastnat i det traditionella countryspåret och är mycket mer varierad än så. ”One divorce, two kids & a few whiskies ago”, en låt som verkligen lever upp till sin titel, är en drömöppning på skivan men mjukt smeksamma ”Maybe not”, ”Sky blue” och ”Broken heart at 33” (med inledande fint vinylknaster...) tillhör också topparna.
   Den amerikanska sångerskan COURTNEY MARIE EDWARDS kanske tillhör singer/songwriter-genren men nya albumet ”Valentine” är mer arrangerad och producerad och jag vill placera skivan bland de personliga popartisterna. Det här är ett album som växer för varje spelning men den tar sig inte riktigt in bland favoritskivorna just nu. Ibland tänker jag på Kate Bush både positivt och negativt. Den lite mer dämpade sången ”Best friend” heter min favorit.
   VAN MORRISON gjorde förra året sitt i mina öron bästa album på många år med ”Remembering now” så jag hade för en gångs skull höga tankar om nya albumet ”Somebody tried to sell me a bridge”. Men blev ganska snart varse att han den här gången vandrar i memory lane bland gamla blueslåtar i djupt traditionella och knappast spännande arrangemang. Jag tycker inte Van har så mycket att erbjuda när han upprepar gammalt låtmaterial skrivet av profiler som Leadbelly, Eddie ”Cleanhead” Vinson, John Lee Hooker, Buddy Guy med flera. Att han sedan skrivit några egna låtar på albumet är i sammanhanget en parentes ty han upprepar det gamla jazzbluestemat i detalj så nya albumet låter som en enda repris. Och kan väl bara uppskattas av rena Van Morrison-fans.
   Den amerikanske sångaren och folkmusikern SAMMY BRUE hade Justin Townes Earle (1982-2020) som mentor och gör på sitt nya album ”The journals” en typ av tribut till Earle med hjälp av dennes dagböcker (”Journals”) med material, låtskrivarsamarbeten och opublicerade Earle-låtar. Brues skiva har hjärtat på rätta stället, inte minst på låten ”For Justin”, fast den musikaliskt är ganska sparsam och huvudsakligen akustisk. Han har en lätt klagande stämma, ibland jämförbar med Steve Forbert, vars fascination växer till sig för varje lyssning.
   Varje gång jag har skrivit om det amerikanska bandet CORDOVAS, både på skiva och live (2017), har jag nämnt The Band-influenser och nya albumet ”Back to life” är inget undantag. Countryfierad americana och läcker stämsångsbaserad countryrock. Jag hittar kanske inte de riktigt stora låtmässiga höjdpunkterna men soundmässigt är det ofta ljuvligt.
   På en sprakande hotellradio 1998 hörde jag ROBBIE WI.LLIAMS leverera en underbart läcker poplåt, kan ha varit ”Millenium”, och jag har inte hört något så bra med Robbie sedan dess. Nya albumet ”Britpop” lever inte upp till sin titel och är innehållsmässigt ruskigt ojämn och musikaliskt spretig. Från olyssningsbar hårdrock (med Black Sabbath-gitarristen Tony Iommi på gitarr) via rapliknande pop (”Bite your tongue”) till avslutningen med viskande allsångspop. Rekommenderas inte.
   Engelska KULA SHAKER hade med sina psykedeliskt influerade poplåtar framgångar på 90-talet och försöker på nya albumet ”Wormslayer” upprepa det konceptet. Låter inledninsvis bra men det blir lite för intensivt för mina känsliga öron. Gillar de senare lite luftigare låtarna bättre men den över sju minuter långa titellåten är en ren överdos i experimentlusta.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #18 "Captured angel"

DAN FOGELBERG: Captured angel (Full Moon/Epic)
Release: September 1975

JAG HADE AMERIKANEN DAN FOGELBERG SOM FAVORIT under många år på 70-talet. Debutskivan "Home free" missade jag när den kom 1972 men den Joe Walsh-producerade andraskivan "Souvenirs" (1974) blev snabbt populär på min grammofontallrik. När "Captured angel" släpptes hösten 1975 var jag helt förberedd och föll ännu en gång för hans sång och musik.
   Jag minns skivan än idag, visserligen inte i detalj, men med en blandning av yrkesskicklighet (han spelar nästan alla instrument själv), starka låtar och oerhörda sångstämmor har "Captured angel" haft en särskild plats i min skivsamling under alla år. Jag lägger vinylskivan på grammofonen och det låter fortfarande så tidlöst, stundtals så vackert, ibland effektivt rockigt men också med arrangemang som jag mest av allt vill minnas som bästa countryrock.
   Det fanns stunder på "Souvenirs" där Fogelberg spelade en stor mängd olika instrument på låtarna. Men huvudsakligen var det ändå ett samarbete mellan många olika musiker, 3/4-dels Eagles i kören och producenten Walsh som huvudansvarig. "Captured angel" är i än högre grad ett extremt soloprojekt där egentligen bara trummisen Russ Kunkel medverkar utifrån.
   Med numera kännedom om att skivan spelades in som ett demoprojekt av Dan Fogelberg ensam i sin studio Golden Voice uppe i South Pekin i Illinois, inte långt från födelsestaden Peoria, framstår "Captured angel" som ett mindre mästerverk.
   Stråkar låg nära Dan Fogelbergs hjärta här och finns mer eller mindre med på samtliga skivor jag äger med Fogelberg fram till "Exiles" 1981. Och väldigt ofta, som exempelvis på "Captured angel", är det rutinerade Glen Spreen som har arrangerat. Sedan mitten på 60-talet arrangerade han musik åt många popartister i allmänhet och Elvis Presley i synnerhet, där han bland annat är ansvarig för de spektakulära arrangemangen på "In the ghetto" och "Suspicious minds".
   På just "Captured angel" märks det att stråkarrangemang fått en större och viktigare plats. Inledande "Aspen" är snarast ett symfoniskt och instrumentalt intro, 1:26 långt, till hela skivan med feta och mustiga stråkar som till Dans piano målar upp bilder som i ett konventionellt filmsoundtrack.
   Just den detaljen skulle Dan Fogelberg dra till sin spets på det på det nästkommande albumet ("Nether lands") där den etablerade filmmusikkompositören Dominic Frontiere hade fått stort utrymme med sina stora arrangemang. Där någonstans tappade jag det stora intresset för countryrockaren Fogelbergs musik.
   Men på "Captured angel" förstärker Glen Spreens läckra ingredienser på ytterligare några låtar. Dessutom har Dan snygga ambitioner att bygga ihop två låtar vid två olika tillfällen. "Aspen" följs nämligen direkt av "These days" som sätter profil på hela övriga albumet. Likadant är det, när skivan är inne i sitt allra starkaste countryrocktema, efter "Man in the mirror" när "Below the surface" utan avbrott sparkar igång och blir en av skivans absoluta toppar.
   Men skivan har inte oväntat flera höjdpunkter. Som den steelguitar-kryddade titellåten och "Next time" där Fogelberg för enda gången på hela skivan får hjälp med sina annars så klockrena Eagles- eller CSNY-ekande körer. Det är den mycket geniale John David Souther som tillsammans med Fogelberg har lagt på sin smakfulla röst och kallar sig för The Hot Damn Brothers. Al Perkins (Manassas), en av få gästmusiker på albumet, dekorerar fint med sin steelguitar på "Next time".
   En annan sporadisk gäst är David Lindley som dekorerar lika fint med sin fiol på "Crow" där Dan spelar akustisk slide mycket vackert. Ännu en musikalisk höjdpunkt på albumet men allra bäst är avslutningslåten "The last nail" som lätt Neil Young-inspirerad har en så läcker akustisk gitarr, en lite aggressivare elektrisk gitarr och i samma andetag ännu ett underbart vackert och effektivt Glen Spreen-arrangemang.
   I en tid (1975) när Eagles sedan över ett år tillbaka i stort sett lämnat countryrock-genren var Dan Fogelberg just då det stora vita hoppet.

/ Håkan

Covers: Yo La Tengo

YO LA TENGO: Fakebook (Bar/None, 1990)

DET HÄR ALBUMET ÄR PÅ MÅNGA SÄTT besläktad med förra veckans bidrag i cover-skivor-kategorin. ”Fuckbook” och dagens ”Fakebook” är faktiskt gjorda av samma band fast under olika gruppnamn och med helt olika ambitioner. Yo La Tengo är det seriösa namnet på Condo Fucks och ”Fakebook” är på många sätt ett musikaliskt bättre album än än de punkinfluerade takterna på ”Fuckbook”.
   Yo La Tengo är, vad jag förstår, ett indierockband från Hoboken, New Jersey, men ”Fakebook” är mjukare och snällare än vad indierock-stämpeln brukar utlova. Och jag uppfattar albumet som ett stort musikaliskt frågetecken, inte negativt men på flera sätt förbryllande och överraskande.
   Dels är stora delar av covermaterialet så obskyrt att det är svårt att hitta jämförelser med originalmaterialet. Naturligtvis inget fel att göra versioner av The Flamin' Groovies, Tremeloes, John Cale och Gene Clark, och där hittar jag de musikaliska höjdpunkterna på albumet, medan låtarna från udda originalartister som det helt osannolikt långa gruppnamnet Michael Hurley, The Unholy Modal Rounders, Jeffrey Fredericks & The Clamtones, The Scene Is Now och den 63 år gamla låten med The Mighty Cravers tillhör det okända i mitt lyssnande liv.
   Jag får ibland känslan att ”Fakebook” är ett komiskt album som vill skoja med sina lyssnare. Som när de ger sig på den simpla låten ”The one to cry” och upprepar den snälla versionen som Liverpool-gruppen The Escorts gjorde en månad efter det amerikanska originalet. Inte heller de fem originallåtarna känns speciellt seriösa i sina lättsamma men för all del lättlyssnade arrangemang.
   Yo La Tengo har säkert lagt ner mycket arbete på att hitta intressant låtmaterial till sitt album. Som exempelvis den drygt två minuter långa Kinks-låten ”Oklahoma U.S.A.” fast den tillhör Ray Davies minst allmänt kända låtar.


1. Can't Forget (Ira Kaplan) 2:13
Original.
2. Griselda (Antonia Apodaca) 1:54
1976. Från albumet "Have Moicy!" med Michael Hurley, The Unholy Modal Rounders, Jeffrey Fredericks & The Clamtones.
3. Here Comes My Baby (Cat Stevens) 2:26
1967. Singel med The Tremeloes.
4. Barnaby, Hardly Working (Georgia Hubley/Kaplan) 4:12
Original.
5. Yellow Sarong (Chris Nelson/Dick Champ/Phil Dray/Jeff McGovern) 1:37
1985. Från albumet "Burn All Your Records" med The Scene Is Now.
6. You Tore Me Down (Chris Wilson/Cyril Jordan) 2:48
1974. Singel med The Flamin' Groovies.
7. Emulsified (Rex Garvin) 2:46
1963. Singel med Rex Garvin and The Mighty Cravers.
8. Speeding Motorcycle (Daniel Johnston) 3:16
1983. Från albumet "Yip/Jump music" med låtskrivaren.
9. Tried So Hard (Gene Clark) 2:13
1967. Från albumet "Gene Clark with The Gosdin Brothers" med Gene Clark with The Gosdin Brothers.
10. The Summer (Georgia Hubley/Ira Kaplan) 2:40
Original.
11. Oklahoma, U.S.A. (Ray Davies) 2:18
1971. Från albumet "Muswell Hillbillies" med The Kinks.
12. What Comes Next (Ira Kaplan) 3:11
Original.
13. The One To Cry (Charlie Weiss/Steve Schlaks) 1:47
1964. Singel med The Escorts.
14. Andalucia (John Cale) 3:33
1973. Från albumet "Paris 1919" med låtskrivaren.
15. Did I Tell You (Ira Kaplan) 3:21
Original.
16. What Can I Say (Joey Spampinato) 2:03
1989. Från albumet "Kick Me Hard - The Deluxe Edition" med NRBQ.

/ Håkan

28 JANUARI

Robert Wyatt föddes 28 januari 1945.

1945
Den engelske sångaren och trummisen ROBERT WYATT föddes i Bristol, England.

2005
JIM CAPALDI avlider i Westminster, London, England.

2023
TOM VERLAINE avlider i New York City, USA.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.