De tio senaste blogginläggen

Compilation: The Last Temptation of Elvis

"The Last Temptation of Elvis" (NME, 1990)

ÄNNU ETT SAMLINGSALBUM JAG ÄGER SOM HAR en Beatles-koppling, i det här fallet en Paul McCartney-inspelning som inte finns utgiven på någon annan skiva än det här välgörenhetsbaserade dubbelalbumet. Skivan är utgiven, av den engelska musiktidningen NME, som ett insamlingsprojekt för Nordoff-Robbins musikterapicentre i London. Det var NME-journalisten Roy Carr som startade projektet och det var just McCartney, som hade pratat sig varm för Nordoff-Robbins på tv 1988, som fick första frågan att medverka och engagerade sig direkt. Och det var också hans namn som lockade alla andra mycket kända artister att också medverka.
   Nordoff-Robbins startade 1959 av den amerikanske musikern Paul Nordoff och den engelske läraren Clive Robbins, pionjärer i metoden att göra musik tillsammans riktat till sårbara, handikappade och känsliga barn. På 70-talet bildades sedan en välgörenhetsorganisation.
   Temat för hela skivprojektet var Elvis Presley-låtar som hade spelats i hans filmer vilket får mig att hänvisa till ett mycket mindre skivprojekt som Wilmer X gjorde 1990, en dubbel-ep som också innehöll Elvis filmlåtar.
   McCartney skänkte en låt som han hade spelat in sommaren 1987, ”It's now or never”, tillsammans med Mick Green, gitarr, Micky Gallagher, keyboards, och Chris Whitten, trummor. Legendaren Green, Blockheads-pianisten Gallagher och McCartneys egen trummis Whitten. Spontana enkla inspelningar som först 1993 gavs ut under namnet ”Снова в СССР”, McCartneys ryska album, och innehöll genomgående gamla covers. Men ”It's now or never” var en outtake.
   Skivan innehåller en stjärnklar artistskara och det är få namn som jag inte känner igen, den 30-årige amerikanske popsångaren Sydney Youngblood, The Reggae Philharmonic Orchestra och indierockbandet The Hollow Men från Leeds tillhör de för mig okända.
   Allt innehåll på skivan är unikt och outgivet. Bruce Springsteen, som vid tillfället hade övergivit E Street Band, kompas av en ovanlig samling musiker, Ian McLagan, keyboards, Bob Glaub, bas, och Jeff Porcaro, trummor, i den uppsluppna inledningslåten ”Viva Las Vegas”. Motörhead-profilen Lemmy spelar tillsammans med skabandet The Upsetters och gitarristen Mick Green som också finns med bakom Robert Plant på ”Let's have a party”-inspelningen.
   Musikaliskt är det en lysande bred blandning musik och Elvis själv avslutar skivan med en tidigare outgiven tagning av ”King of the whole wide world”. Wow!
   Skivomslaget har en del lustiga kommentarer från medverkande artister som svarar på frågor. Shane MacGowan får frågan vad han mest avundas Elvis Presley och svarar ”Hans tandläkare!”. I en påhittad omslagstext av Elvis Presley (under namnet EAP) kommenteras mycket av innehållet på skivan.


SIDE ONE
Bruce Springsteen – Viva Las Vegas 3:13
Sydney Youngblood – (Let Me Be Your) Teddy Bear 1:48
Tanita Tikaram – Loving You 2:14
Robert Plant – Let's Have A Party 3:46
The Pogues – Got A Lot O'Livin' To Do 2:35
Holly Johnson – Love Me Tender 3:10

SIDE TWO
Paul McCartney – It's Now Or Never 3:05
Dion DiMucci – Mean Woman Blues 4:03
The Jesus And Mary Chain – Guitar Man 3:40
Cath Carroll & Steve Albini – King Creole 2:14
Aaron Neville – Young And Beautiful 4:57
Vivian Stanshall & The Big Boys – (There's) No Room To Rhumba In A Sports Car 2:43
The Primitives – (You're So Square) Baby I Don't Care 2:00

SIDE THREE
Hall & Oates – Can't Help Falling In Love 4:17
The Reggae Philharmonic Orchestra – Crawfish 3:28
Ian McCulloch – Return To Sender 2:38
Fuzzbox – Trouble 2:38
The Hollow Men – Thanks To The Rolling Sea 3:39
The Blow Monkeys – Follow That Dream 3:13
Lemmy & The Upsetters with Mick Green – Blue Suede Shoes 3:08

SIDE FOUR
Nanci Griffith & The Blue Moon Orchestra – Wooden Heart 2:25
The Jeff Healey Band – Down In The Alley 3:27
The Cramps – Jailhouse Rock 2:28
Les Negresses Vertes – Marguerita 2:12
Pop Will Eat Itself – Rock-A-Hula-Baby 4:36
Elvis Presley – King Of The Whole Wide World 4:30

/ Håkan

Krönika: November 1979

I november 1979 noterade jag att flera svenska artister hade lämnat den obeoende svenska musikrörelsen och sökt sig mot mer kommersiella krafter och nämner bland annat Ted Ström och Mikael Ramel som exempel. Båda hade nya album ute som jag recenserar i texten.
   Jag tar samtidigt upp aktuella skivor med Reeperbahn (debutalbumet), Eldkvarn och Dan Tillberg.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 1979.

AVHOPP CHOCKAR PROGRESSIVA MUSIKRÖRELSEN

I FÖLJETONGEN UTAN BÖRJAN OCH SLUT har vi kommit till ytterligare ett spännande avsnitt om den mångfasetterande svenska skivbranschen med dess alla skiftningar och riktningar. Skivor dräller in från höger och vänster, bakifrån och framifrån.
   Den svenska så kallade progressiva musikrörelsen har under flera års tid chockats av avhopp. Artister som tycker sig uppleva situationen tvångsmässig inom rörelsen och/eller vill få chansen att nå fler lyssnare via en större distributionsapparat.
   Avhopp som Turid, Lasse Tennander, Kenny Håkansson och nu också Ted Ström och Mikael Ramel, som båda har nya skivor ute, är i och för sig stora affischnamn men ingalunda musikrörelsens viktigaste namn. Skulle däremot en så begåvad och skicklig låtskrivare/gitarrist/sångare som Ulf Dageby, som är en så total inspirationskälla, lämna sitt Nationalteatern och rörelsen vore det betydligt allvarligare om man vill uttrycka det milt.
   Ted Ström har varit med sedan starten 1970 och har nu, efter skivor med Contact, Norrbottens Järn, Anton Swedbergs Swänggäng och några soloplattor, beslutat sig att återvända till Stockholm. ”För evigt ung” (Sonet) är bilden av den ”nye” Ted som rannsakar sig i ord och ton.
   Det är fortfarande medvetenhet i det han gör men skivan är också en arra ngemangsmässig triumf. Med killar som Stefan Björklund och Lasse Englund bakom gitarrerna är det svårt att misslyckas.
   Skivans inledning måste vara det bästa Ted någonsin gjort. ”Vinterresa”, med Stefans slutsolo som höjdpunkt, och ”Segla ut”, där Lasse visar vilken härlig slidegitarrist han är, är toppar på ett album som inte är så jämn men ändå en rejäl comeback för Ted Ström.
   Ingen kan kritisera attityder och andra företeelser i vårt samhälle som Mikael Ramel. Han är en finsnickrare såväl textmässigt som musikaliskt. Små arrangemang till de gemytliga melodierna.
   ”Rycker dej i svansen” (Sonet) härstammar från två olika inspelningar. En med hans egen grupp, med bland annat Bosse Skoglund och Kenny Håkansson, och en ihop med bandet Splash som har blås i instrumenteringen.
   ”Mr Stand-In”, som inleder, är skivans bästa låt där Mikael på sitt speciella sätt vänder sig mot den likriktade discomusiken.
   Stockholmsbandet Reeperbahn har ett passande och lagom provokativt namn för att tillhöra nya vågens svenska avdelning. Deras debutplatta (Mercury) visar att de är mogen grupp trots den ungdomliga framtoningen. Och med producenten Ulf Wahlberg, med bland annat Magnum Bonums platta på sitt samvete, bakom rattarna blir soundet slipat och de skriver själva bättre låtar än några andra svenska band jag har hört i genren.
   Magnum Bonum, ja. Deras debutskiva var något av det bästa som gavs ut förra året. Överraskande professionell debut på engelska. På nya skivan ”Bakom spegeln” (Mercury) sjunger de enbart på svenska och samtidigt som språket blir banalare blir musiken mycket snällare och det skulle inte förvåna om några låtar till och med testas för Svensktoppen.
   Då är Eldkvarn deras musikaliska motpol. Fem grabbar, tjejerna från tidigare skivor är borta, som gör nutidsrock på allra bästa sätt. ”Pojkar pojkar pojkar” (Silence/Sam) har kvalitéer som vida överstiger de flesta andra svenska band.
   Rockmusiken känns riktig och även om skivan saknar en komplett hitlåt i stil med ”Staden utan slut” (från ”Pantad och såld”) så har jag svårt att stå emot ”Här kommer tåget” och ”Gatan fram” fast inspirationskällorna där troligen är J J Cale och Mark Knopfler.
   Skånegrabban Dan Tillberg har gjort ett annorlunda grepp. På ”Gatstenar” (Bellatrix/Sam) har han tolv Stones-låtar av Jagger-Richard och låtit några vänner skriva (alternativt översätta) svenska texter och sedan göra personliga musikaliska tolkningar som bär tydliga spår av sent 70-tal.
   Men det är begränsad aggressivitet då Dan, som jobbat som tekniker och producent åt bland annat Problem och Fiendens Musik, med rutin i studion lyckats arrangera låtarna bra.

/ Håkan

Biljett: Nils Lofgren 1976

NILS LOFGREN Olympen Lund 17 maj 1976

Första gången Nils Lofgren kom till Sverige för en enda exklusiv konsert i Lund tog jag och en kompis tåget till Skåne för att få uppleva det för oss stora ögonblicket. Nils gjorde en fantastisk konsert innan vi satte oss på nattåget tillbaka till Örebro där vi vaknade framåt morgonen med en stor upplevelse i våra minnen.

/ Håkan

Compilation: Juicy Giants

"Juicy Giants" (Cube, 1972)

ÄNNU ETT ALBUM SOM ÄR EN SKIVBOLAGSSAMLING med i det här fallet engelska singlar, ofta listnoterade, enligt skivetiketten utgivna mellan 1967 och 1972. Den här skivan är utgiven av ett skivbolag som lanserades i maj 1972. Jag kan tänka mig att ”Juicy giants” var ett ”billigt” (£1.49 på klisterlappen) sätt att marknadsföra ett nytt skivbolag med en massa kända låtar. Jag köpte nog skivan billigt då, ett ganska misshandlat skivomslag tyder på det, för att få singelhits i skivsamlingen.
   Det blir en aning förvirrat när jag söker ursprung till innehållet på ”Juicy Giants” ty flera låtar här, ”A whiter shade of pale” och Move-låtarna, har jag redan träffat på i min serie av skivbolagssamlingar, nämligen på ”Golden pops” med låtar från det engelska skivbolaget Deram som de en gång gavs ut på! Och här är det plötsligt Cube Records som äger dessa.
   Utan att vara någon specialist i ämnet engelska skivbolag så tror jag att låtar i grund och botten ägs av produktionsbolag eller oberoende skivproducenter som sedan kan pytsa ut gammalt material på nytt i andra sammanhang.
   Min lilla research i det ämnet visar att låtarna på ”Juicy Giants” har via producenter som Denny Cordell, Tony Visconti och Gus Dudgeon färdats från skivbolaget Deram 1966 (”Night of fear” gavs ursprungligen ut 1966 och inte som skivetiketten här säger 1967), skivbolagen Regal Zonophone och Fly till Cube.
   Hursomhelst är ”Juicy Giants” en samling ofta framgångsrika singlar, klassiker som ”A whiter shade of pale” och listettor som ”With a little help from my friends”, ”Get it on” och ”Hot love”, till personliga favoriter som John Kongos ”He's gonna step on you again” och Tyrannosaurus Rexs ”Debora”.


1
John Kongos – He's Gonna Step On You Again
Move – I Can Hear The Grass Grow
Joe Cocker – Woman To Woman
T. Rex – Hot Love
John Kongos – Great White Lady
Joe Cocker – High Time We Went
T. Rex – Ride A White Swan
Procol Harum – A Whiter Shade Of Pale

2
T. Rex – Jeepster
John Kongos – Tokoloshe Man
Procol Harum – Conquistador
Tyrannosaurus Rex – Debora
Move – Night Of Fear
Joe Cocker – Midnight Rider
T. Rex – Get It On
Joe Cocker – With A Little Help From My Friends

/ Håkan

Biljett: Neil Young 1982

NEIL YOUNG Scandinavium Göteborg 8 oktober 1982

Tvärtom mot alla regler turnerade Neil Young hösten 1982 med en repertoar som presenterade många nya låtar, från det kommande albumet "Trans", i tämligen revolutionerande moderna syntbaserade arrangemang. Mot alla odds fungerade det fantastiskt bra. Jag såg även konserten dagen efter i Stockholm.

/ Håkan

Compilation: White mansions

"White mansions" (A&M, 1978)

TEMASKIVORNA ”WHITE MANSIONS” OCH UPPFÖLJAREN ”The legend of Jesse James”, som snart dyker upp här i min serie om udda samlingsalbum, har samma upphovsman (Paul Kennerley) och producent (Glyn Johns). Med två olika historiska amerikanska huvudspår från 1800-talet och med olika artister huvudsakligen hämtade från den amerikanska country- och rockgenerationen.
   Både innehålls- och artistmässigt är skivorna djupt amerikanskt rotade men upphovsmannen Paul Kennerley, som skrivit texter och musik, är märkligt nog engelsman från Hoylake, Merseyside med en besynnerlig bakgrund i reklambranschen. Tidigt 70-tal provade han på rockbranschen utan någon uppmärksamhet men fick ändå chansen att skriva låtar till skivprojektet om det amerikanska inbördeskriget och albumet ”White mansions”.
   Glyn Johns, producenten och teknikern bakom skivan, är känd som mannen bakom skivinspelningar med både Beatles och Rolling Stones. Förutom produktioner med Family, Humble Pie, Faces och The Who gjorde Glyn på 70-talet karriär i USA och hjälpte Eagles till det stora genombrottet på gruppens två första album. Samtidigt upptäckte han ett annat amerikanskt band, Ozark Mountain Daredevils, vars första skivor han också producerade.
   Just de senare kontakterna har han använt sig av till inspelningarna på ”White mansions”. Ozark-medlemmarna John Dillon och Steve Cash spelar två av karaktärerna i historien om amerikanska inbördeskriget. Och Eagles första gitarrist Bernie Leadon spelar gitarr, banjo, mandolin, dobro och pedal steel på skivan.
   Två av countrymusikens största namn, Waylon Jennings och hans dåvarande hustru Jessi Colter, spelar de två andra huvudrollerna i den mycket detaljerade historien.
   Bland musiker som spelar på inspelningarna märks bland annat Eric Clapton allra mest. Slidegitarrsolot på ”White trash” är en ren pärla.
   Omslaget och 28 sidor texthäfte till ”White mansions” är genomarbetat och generöst med låttexter och den historiska bakgrunden till det amerikanska inbördeskriget 1861-1865.
   På ”The legend of Jesse James”, som jag skriver om om en dryg månad, inleds historien under inbördeskriget 1863 och utspelar sig fram till 1882.


Part One
Jessi Colter – Story To Tell (Preface) 2:52
Waylon Jennings – Dixie, Hold On 3:15
John Dillon – Join Around The Flag 2:17
Steve Cash – White Trash 3:56
John Dillon & Jessi Colter – The Last Dance & The Kentucky Racehorse 5:25
Steve Cash – Southern Boys 3:00
Waylon Jennings & Jessi Colter – The Union Mare & The Confederate Grey 3:53

Part Two
John Dillon – No One Would Believe A Summer Could Be So Cold 2:57
Waylon Jennings – The Southland's Bleeding 4:14
John Dillon – Bring Up The Twelve Pounders 0:26
Steve Cash, John Dillon & Waylon Jennings – They Laid Waste To Our Land 2:35
The Voices Of Deliverance – Praise The Lord 1:08
Steve Cash – The King Has Called Me Home 3:14
John Dillon – Bad Man 3:07
Waylon Jennings – Dixie, Now You're Done 3:17

/ Håkan

Folk at Heart 2025, fredag och lördag

I Scandic Grands foajé, i programmet benämnd lobby, spelades det nästan oavbrutet under Folk at Heart-festivalen. Här är det Strings & Reeds, Björn Wahlberg, gitarr, och Peter Edgren, munspel, som underhåller,


DEN TIONDE UPPLAGAN AV FOLK AT HEART, inomhusmusikfestivalen under två kvällar på Scandic Grand i Örebro, avslutades traditionsenligt natten till söndag. Utomhus var det nordiskt kallt men innanför hotellets väggar var det varmt och trivsamt, både i de större samlingslokalerna och framåt natten även i hotellrummen. Överallt bjöds det på levande musik med folkliga rötter som festivalgeneralerna Anders Damberg och Andreas Svensson så vackert presenterar det som.
   För egen del blev årets Folk at Heart-upplaga historiskt när jag i offentligheten under invigningen i hotellfoajén utnämndes till ”årets ambassadör för musiklivet i Örebro”. En utmärkelse som blev en omtumlande upplevelse men det var med stor tacksamhet och ödmjukhet jag tog emot den fina utmärkelsen.   
   Efter den lite ovanliga händelsen på ett personligt plan rullade festivalkvällarna på enligt program där oväntat inställda konserter fick planeringen att ta andra vägar. Två av mina förhandstips, som jag skrev om i fredags, ställdes tyvärr in, Erik Emmoth och Even Martinsen, på grund av sjukdom. Men det fanns naturligtvis mycket annat att nöja sig med.

PÅ DE HÄR KONCENTRERADE MUSIKFESTIVALERNA, där jag även inkluderar Live at Heart, har jag alltid en inledande strävan att njuta av levande musik på ett avslappnat och inte så stressat sätt. Allt ska väl inte vara så in i detalj planerat, men så läste jag årets Folk at Heart-program och blev mer och mer involverad i klockslag, konsertlokaler och ren logistik att min ursprungliga plan föll ihop som ett korthus. Så även i år på det tioårsjubilerande Folk at Heart.
   Med min fru Carinas hjälp hade vi förhandslyssnat och försökt få grepp om alla nya namn och en del sedan tidigare kända artister och grupper och satt till slut med en plan som logistiskt skulle fungera – men bara till en viss del ty konserter krockar och prioriteringar tvingas fram plus de ovan nämnda förändringarna i programmet.
   Här följer några noteringar från de två festivaölkvällarna:

FREDAG:

Det som för egen del skulle sparka igång årets Folk at Heart på allvar, förra årets stjärnskott Erik Emmoth, blev en ballong som sprack runt halv åtta på fredagskvällen när det meddelades att han var sjuk och inte på plats. Tomhet blandad med besvikelse fick oss att tänka om när konserten med de spontana veteranerna Bill Öhrström och Kenny Håkansson blev en perfekt festivalrevansch.

Foto: Lars NylinBILL ÖHRSTRÖM & KENNY HÅKANSSON
I en fullpackad lokal inledde 81-årige Bill med att betona ”att det är kul att bli gammal” för att sedan musikaliskt leka runt i blueshistorien tillsammans med Kenny i en helt oplanerad repertoar. Och Kenny fick förtroendet att sjunga flera låtar, bland annat en Nils Ferlin-låt på slutet.
   Dessvärre missade jag Öhrströms snack om musikerminnen strax efter (blev ju uppmanad att av kända skäl hålla mig i lobbyn i samband med invigningen...) men Bill och Kenny hann med flera anekdoter under sin konserthalvtimme. Tillsammans kom de på att de hade spelat tillsammans i 60 år(!) och namn som T-Boones och Merrymen seglade förbi.


SILVERFISKARNA
I hotellets foajé var det ständigt nya band på scen som underhöll på ett ganska högljutt sätt och variationen var märkbar. Från den instrumentala duon Strings & Reeds (bild överst) via det djupt folkmusikaliska bandet Silverfiskarna till pianobaserade arrangemang med tjejtrion FineGoods.


THE SHIPWRECK HAULERS
Robin Bergs skapelse av kören som sjunger sea shanties tar nya spännande steg för varje gång jag upplever bandet live. Så spännande att jag ”tvingades” uppleva kören vid två tillfällen under årets Folk at Heart. Numera är det inte bara Robins instrument, banjo och concertina, som har fått arrangemangen att växa. Och flera inslag av solosång från körmedlemmarna har gjort den stora kören till en intressant grupp som inte bara imponerar sångmässigt utan även musikaliskt.


BJØRN NILSEN
Bandet Nilsen's Southern Harmony förvandlades på Folk at Heart till en duo där Bjørn Nilsen fick sällskap av en skicklig munspelare och en lite mer avskalad form av bandets mix av country och rock. Med det härliga soundet från sin akustiska gitarr fungerade arrangemangen överraskande bra och de starkt melodiska låtarna fick ett perfekt liv i den småskaliga formen. Allt medan bandet Elsebub & The Devils från lobbyn försökte överrösta både Nilsen och hela hotellet i övrigt med sina tunga rytmer.

LÖRDAG:

På lördagen hade publiktrycket växt på årets Folk at Heart med köer, trängsel men också en mycket trevlig atmosfär som följd. Mycket publik på alla konserter i både samlingslokaler och fulla hotellrum.


MARTIN LÖNEGREN
Vi hade fastnat för soundet, rösten och låtarna vid förhandslyssning av Martin och hans singer/songwriter-låtar som blev än mer intressanta live när steelgitarristen Erik Roos (från bandet Bro Mesa) kompade och dekorerade så vackert och perfekt på sitt Emmons-instrument.


ARTISTPANEL
Tänkte bara lite snabbt mellan konserter springa in i den stora lokalen Grace där Kenny Håkansson, Bill Öhrström och Ted Ström satt och debatterade musik i alla dess former med Claes Olson som samtalsledare. De pratade intressant om när svensk pop på 60-talet började samarbeta med folkmusik, Bills historia som arrangör på 60-talet och hur olika de lyssnade på ny musik. Det blev så spännande att jag blev kvar i lokalen i närmare 90 minuter...


SÖDRA NORRLANDS COAST COUNTRY COWBOYS
Bandet med det här långa gruppnamnet hade ett lockande sound när jag lyssnade innan men ett kort besök i konsertlokalen fick mig att dra mig tillbaka ganska snabbt. Inget fel på rytmerna, inget fel på det musikaliska men det i mina öron lät det lite för tillrättalagt och förutsägbart. Jag gav det inte tid, skäms på mig, och drog mig tillbaka till Verandan där ett lugnt soundcheck genomfördes och mitt glas rödvin smakade så bra.



OLLIE TULLAMORE WITH FRIENDS
Om drygt två månader inträffar St Patrick's Day och den irländska folkmusiken firar stort. Vid sidan av sin ”karriär” med egna svenska visor gör Olle Unenge folkmusik i saliga Tullamore Brothers spår. Nu med två yngre musiker, Johannes Broborn och Henrik Mundt, som på blixtrande snabb banjo respektive skönt frustande concertina gav de traditionella arrangemangen en underbart personlig inramning.


THE SHIPWRECK HAULERS
För andra gången på årets Folk at Heart fick jag njuta av Robin Bergs kör sjunga så kallade sea shanties, sjömansvisor, i en alltmer energisk och musikaliskt intressant form. Robin brinner uppenbart för sitt projekt och har fått kören på samma spår. Solopartier från minst fem av körens medlemmar och instrument som fiol, akustisk gitarr, Bodhrán och tin whistle har förvandlat den tidigare samstämmiga kören till en mycket underhållande enhet. Deras nästa framträdande blir på St Patrick's Day på Clarion Hotel.

All foto i övrigt: Carina ÖsterlingLA RIIPPA GROUP
Efter Shipwreck Haulers blev vi kvar i samma lokal och fick uppleva festivalens kanske mest udda inslag. En kvintett från finska Österbotten som sjöng och spelade både jazz, tango och genuin folkmusik på dragspel, trummor, fiol och elbas med sådan kraftfull energi att jag stundtals var rädd att den gravida sångerskan var på väg till förlossningen på USÖ. Taktfast och energiskt dock utan att på allvar närma sig mitt musikaliska hjärta.

/ Håkan

Omtumlande uppvaktning på Folk at Heart

Foto: Carina ÖsterlingI det rödskiftande strålkastarljuset fick jag uppmärksamhet och publikhyllningar på invigningen av årets Folk at Heart på Scandic Grand i Örebro.

ETT TORFTIGT ”TACK” VAR DET ENDA jag kunde klämma fram i mitt förvirrade och omtumlande tillstånd när jag på fredagskvällen runt halv tio fick ta emot priset som årets ambassadör för musiklivet i Örebro. Ord som ”den mest kompetenta och betydelsefulla personen” och ”ett ärligt och noggrant förhållningssätt till sitt arbete” (läs hela motiveringen nedan) kan väl ingen leva upp till i verkligheten men det är med stor tacksamhet och ödmjukhet jag tar emot den fina utmärkelsen.
   Jag har förvisso bevakat samtliga Folk at Heart sedan starten 2014 men har skrivit musikkritik sedan januari 1970 så utmärkelsen kommer väl efter lång och trogen tjänst.
   Tack ännu en gång för uppmärksamheten och ursäkta det lite förvirrade tillståndet i det obekväma strålkastarljuset.

ÅRETS FOLK AT HEART-FESTIVAL fick annars en något olycklig start när det visade sig att mitt nummer ett-festivaltips Erik Emmoth ställde in sin medverkan på grund av sjukdom. Tomhet blandad med besvikelse fick oss att tänka om där konserten med de spontana veteranerna Bill Öhrström och Kenny Håkansson blev en perfekt festivalrevansch.
   Dessvärre missade jag Öhrströms snack om musikerminnen strax efter (blev ju uppmanad att hålla mig i lobbyn i samband med invigningen...) men festivalkvällen avslutades ändå trevligt och musikaliskt. Jag sammanfattar båda festivalkvällarna på årets Folk at Heart imorgon här på Håkans Pop.



/ Håkan

Tre heta tips inför Folk at Heart 2025

NYTT ÅR OCH SOM VANLIGT ETT NYTT Folk at Heart, den bekväma musikfestivalen på hotell med rötter i folkmusik, som hade premiär 2014 och nu gör sin tionde upplaga. Jag och min fru Carina har besökt festivalen varje gång, första åren som hotellgäster men är numera ”bara vanliga” festivalbesökare. Den långa historien om Folk at Heart-festivalen har, med ett undantag (Scandic Väst 2018), utspelat sig på Scandic Grand i centrala Örebro och jag har bevarat alla mina festivalminnen på Håkans Pop under kategorin ”Folk at Heart”.
   Utan att gräva mig alltfär djupt i Folk at Heart-minnen vill jag lite kortfattat ge några tips inför årets jubileumsupplaga av festivalen som inleds ikväll och fortsätter imorgon. Tips som grundar sig på både egna upplevelser och nya spännande namn. Se nedan.
   Efter genuina efterforskningar i det feta festivalprogrammet med ett 80-tal namn, , av främst min fru Carina, vill jag samtidigt nämna några namn i sammanhanget som kan göra årets festival till något extra.
   Sea shanties-sjungande The Shipwreck Haulers, bluegrass-svängiga Moonshine Preachers, folkmusikbluesige Vincent Jedselius, folkmusiksextetten Ad Hoc-orkestern och Olle Unenge (både som vissångare och sitt irländska alter ego Ollie Tullamore) har visat framfötterna på tidigare festivaler medan förlyssning av hillbilly-gruppen Elsebub & The Devils, countryrockiga Nilsen's Southern Harmony, brett musikaliska Answer;42, amerikanskt influerade Martin Lönegren, singer/songwriter Derya och irländskt influerade Midelf/Jansson lovar gott.
   Glöm ej heller författarsamtal med Lars Nylin, musikerminnen med Bill Öhrström och paneldebatten med Bill, Kenny Håkansson och Ted Ström som följs av Ted och sonen Johan Ström som spelar Contact-låtar.

NU TILL MINA TRE HETA TIPS PÅ ÅRETS FOLK AT HEART:

Foto: Carina ÖsterlingErik Emmoth.

ERIK EMMOTH & THE BURNING SPEEDOS
Det finns nästan kvalitetsgranti på detta tips. Den dåvarande 23-årige Gällivare-pojken Erik gjorde stor succé på förra årets Folk at Heart-festival. För att citera mig själv ”Här satt en ung, långhårig och uppenbart lite blyg kille och framförde vuxen singer/songwriter-baserad musik med en röst som lät som den hade levt livet länge. Det blev så musikaliskt ljuvligt, känsligt och hudlöst vackert”.

EVEN MARTINSEN
Nu till ett norskt americana-namn som jag inte kände till innan jag läste Folk at Heart-programmet. Hans senaste album ”Poetically true” gick mig förbi när den släpptes i oktober. Ibland rockarrangerad musik men det finns lågmälda och akustiska stunder som är imponerande och kan bli en sensation live i en lugnare, mindre miljö.

BILL ÖHRSTRÖM & KENNY HÅKANSSON
Bland många av festivalens debutanter finns det också några rutinerade veteraner vars musikaliska rötter härstammar från 60-talet. En duo som tidigare har överraskat med underhållande konserter som har pendlat mellan blues och visa med några underbara anekdoter däremellan.

/ Håkan

Årets 10 bästa konsertögonblick 2024

Foto: Olle Unenge
1. RICHARD LINDGREN 10/2 Medley, Malmö
Malmös Richard gjorde en av årets bästa album, "Grand Jubilee", och releasekonserten var både musikaliskt och publikmässigt en succé.

2. JOEL ALME 25/7 Under Bar Himmel/Spelgården Wadköping, Örebro
Det är ensam på scen som Joel Alme är som mest personlig.

3. BJURMAN BAND + RICHARD LINDGREN 29/11 S/S Marieholm, Göteborg
Richard igen, här som gästartist hos Ola Bjurman på hans hemmaplan i Gbg.

4. ERIK EMMOTH & THE BURNING SPEEDOS 6/1 Scandic Grand, Örebro
Erik Emmoth var den stora succén på senaste Folk at Heart-festivalen. Och han och hans band kommer tillbaka nu till helgen.

5. GÖRAN SAMUELSSON 30/10 Scalateatern, Karlstad
Göran kan konsten att underhålla med både musik och mellansnack.

6. BASSE WICKMAN + ENTOURAGE 30/11 Närke Kulturbryggeri, Örebro
Basses comeback till konsertscenen var en ynnest att få uppleva.

7. OLLE UNENGE & ORKESTERN 9/11 Svampen, Örebro
Jag har upplevt min vän Olle på scen många gånger, men knappast så musikaliskt intressant som här.

8. THE PRETENDERS 9/9 Cirkus, Stockholm
Med sin oemotståndligt läckra röst gav Chrissie Hynde konserten ett ansikte.

9. HENNING 11/9 Live at Heart, Örebro
Utan att vara speciellt förberedd var Hennings livekonsert en positiv överraskning.

10. LES GORDONS 14/9 Live at Heart, Örebro
Efter en fem år lång paus återvände Örebrobandet med en uppgraderad form av poprock.

/ Håkan

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.