De tio senaste blogginläggen

Spontanitet som till slut skapade magi

Sofia Karlsson i mitten med Lisa Rydberg och Gustaf Ljunggren bredvid. Med Dan Anderssons autentiska gitarr från 1800-talet längst fram på scen.

SOFIA KARLSSON
OLLE UNENGE & ORKESTERN
Spelgården/Under Bar Himmel 7 juni 2023
Konsertlängd: 19:02-19:34 (OU, 32 min), 20:31-21:40 (SK, 69 min)
Min plats: På bänkrad 8 på läktaren.

VI VAR INBJUDNA TILL EN KONSERT men fick uppleva en akustisk onsdagskväll i ett seriöst skimmer. För mig som gammal rockrecensent gränsade den Dan Andersson-baserade föreställningen med Sofia Karlsson och hennes två musiker till seriös finkultur men blev till otrolig underhållning med fenomenal musikalitet och en stor dos avslappnad personlighet.
   Under hela konserten, inklusive den spontana avslutningen som en magisk final, slogs mina fördomar i spillror om tekniskt skickliga musiker som lite tråkiga och allvarliga.
   Sofia och hennes musiker, fiolspelaren Lisa Rydberg och månginstrumentalisten Gustaf Ljunggren, turnerar just nu med Dan Anderssons material som genomgående tema. Turnén bär också samma titel som Sofias 18 år gamla album ”Svarta ballader”. Konserten på den natursköna scenen i Wadköping var baserad på ett allt vanligare koncept i musikbranschen, att spela ett helt album från början till slut. Så vi fick samtliga elva låtar i rätt ordning, från ”Jag väntar” till ”Minnet”.
   Om inte Dan Anderssons historiska texter gjorde mig omvänd så var det enormt imponerande arrangemang där Lisas fiol och ett stort antal olika instrument, som både Sofia och Gustaf spelade på, som fick mig att glömma både tid och rum. Sofias vackra röst och rent mänskliga framtoning bäddade in föreställningen i en vacker skrud som bara överträffades av hennes egen ståtliga klädsel.
   Dan Anderssons autentiska gitarr placerad längst fram på scenen, som Sofia spelade på ibland, gav kvällen ett historiskt skimmer. Musikaliskt bjöds det på varierat fina arrangemang där Gustaf spelade både gitarr, klarinett och lapsteel medan Sofia briljerade på både gitarr, olika flöjter och fiol. Och alla på scen sjöng också.
   När det ursprungliga albumets innehåll var slut blev Sofia och musikerna givetvis inklappade för extralåtar och då övergick kvällen från det strikt planerade till något mycket spontant, önskelåtar från publiken. Sofia förkastade alla önskningar utanför Dan Anderssons horisont och utan att tveka slängde hon sig handlöst in i låtmaterial som inte var planerat och knappt någonsin repeterat.
   Med helt underbara versioner av ”Gässen flytta”, ”Hemlängtan” och den tungvrickande ”Milrök” förvandlades konserten från något konventionellt på rutin till unika ögonblick med magiska förtecken. Som får mig att minnas det här konsertögonblicket med stor unik glädje.
   Onsdagskvällens konsertarrangemang i Wadköping, Under Bar Himmel, inleddes också akustiskt med Olle Unenge och hans lilla Orkester. En stolt Olle som fick dela scen med Dan Anderssons autentiska gitarr sjöng och spelade några sånger på svenska från både nutid och framtid, ett album släpps i augusti.
   Med solen som största strålkastaren framförde Olle och hans medmusiker Oskar Hansson och Janne Hedström fem underhållande sånger som blev en naturlig start på en osedvanligt njutbar kväll.


Innan konserten ”gömde sig” Olle Unenge med orkester bakom scendraperiet.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanL-P ANDERSSON (Voodoo Dolls) 1985.

/ Håkan

Maj 2023 på Håkans Pop

Foto: Jan-Ola SjöbergOlle Unenge och Richard Lindgren firade Bob Dylan på scen i Örebro på hans födelsedag 24 maj.

MAJ 2023 UTSPELADE SIG UNDER DEN omtumlande tid som jag och min hustru flyttade, som jag har berättat om tidigare. Ändå har Håkans Pop uppdaterats nästan dagligen och har under månaden innehållit slutet på min lista över Bästa Örebrokonserter, text om en coverskiva, presentation av sommarens tema, ett sorgligt adjö av ännu en svensk popikon och en amerikansk sångerska, några aktuella konserter och lite annat.
   På maj månads första dag kom det väntade men ändå väldigt sorgliga beskedet att Pugh Rogefeldt hade avlidit. Tre veckor senare kom den världsomfattande nyheten att även Tina Turner hade lämnat oss.
   Maj är varje år månaden när säsongen avslutas på Håkans Pop, när det ofta stora nedräknande temat (i år var det Bästa Konserter i Örebro) når sitt slut och när genomgången av coverskivor tar paus. På min Topp 3 Örebro Live-lista fanns Håkan Hellström (#1), Ulf Lundell 2008 (#2) och Ulf Lundell 1982 (#3).
   Den enda coverskivan som jag skrev om i månaden hade gjorts av Green Day-sångaren Billie Joe Armstrong.
   Under maj presenterade jag också sommarens planer på Håkans Pop och berättade att sommarens solskenstema på sidan är min genomgång av Linda Ronstadts album under 70- och 80-talet. Och i maj skrev jag om ”Silk purse” (1970) och ”Linda Ronstadt” (1972)
   Under alla publiceringsfria dagar kommer jag även denna sommar presentera ett stor antal Anders Erkman-foton.
   Ett annat tema under sommaren är konserterna som jag lite slarvigt har valt att kalla ”Katastrofgig i Örebro”. Och hann under maj skriva om konserter med Dave Greenslade, Bill Haley och Budgie.
   Månadens aktuella konserter koncentrerades till Malmö-pågen Richard Lindgrens besök i Örebro där han uppträdde tillsammans med Olle Unenge för att fira Bob Dylans 82-årsdag. Jag följde hans första steg i Örebro för att sedan recensera konserten på STÅ och konserten i Nora. Några dagar innan Dylan-temat upplevde jag Olle Unenges konsert tillsammans med sin Orkester i Svalbo, eget material på svenska.
   Sedan kunde jag på maj månads sista dag berätta om flyttbestyr och att vinylskivorna rullar igen på grammofonen.

JAG HAR NATURLIGTVIS INTE RIKTIGT följt med i skivutgivningen under den senaste månaden men har försökt lyssna tillbaka och bilda mig en uppfattning om månadens bästa skivor.
   Den är en skör akustisk och väldigt fräsch klang på PAUL SIMONS nya album ”Seven psalms”. Han sjunger om ”the lord” i var och varannan låt men det låter andå sedvanligt poetiskt om Simons sju sånger som löper utan paus i drygt 33 minuter. Han sjunger dessutom utmärkt och jag tycker mig höra en röst som påminner om Steve Forbert.
   PATRIK ISAKSSON hade sin storhetstid som artist runt millenieskiftet och hade det inte varit för det faktum att han numera är örebroare hade jag definitivt glömt namnet fast några av hans hits från den tiden står sig bra i bruset drygt 20 år senare. Nya albumet ”Mellan hopp och förtvivlan” är också inspelad i Örebro med musiker av allra största kvalité.
   Albumtiteln utlovar något personligt främst i texterna. Men det jag hör mest från skivan är allmänt schlagerbaserade melodier i storslagna arrangemang där de eventuellt personliga texterna drunknar i ett ekande sound och stundtals tonartshöjningar. Förvisso ett godkänt försök till comeback, där ”Bortom rop, bortom skratten” och ”Chelsea Hotel” är självklara hits, men som helhet är albumet blott ett eko av svunna tider.
   Bakom duonamnet GALEN & PAUL döljer sig Kevin Ayers dotter Galen och gamla Clash-basisten Paul Simonon. I en överraskande tillbakadragen Tony Visconti-produktion på albumet ”Can we do tomorrow another day?”rör sig paret i en klassisk avskalad genre med djupa engelska rötter. Galen sjunger några låtar på spanska medan Paul har en härligt engelsk accent.
   MARTY STUART har genuint amerikanska countryrötter, en gång gift med en av Johnny Cashs döttrar, men har blivit rockigare med åren. På nya albumet ”Altitude”, tillsammans med sitt band med det fantastiska namnet HIS FABULOUS SUPERLATIVES, låter det fräscht och modernt. Bästa låtar är ”Vegas”, ”The sun is quietly sleeping” och den fina ”The angels came down”.
   Nu till några amerikanska skivor med intressant poprockigt innehåll. THE SALT COLLECTIVE är just ett kollektiv, eller en supergrupp, format runt Parismusikern Stéphane Schück och ett gäng musiker från North Carolina som på 80-talet spred så mycket fin poprock. Chris Stamey har producerat välljudet och skrivit några låtar och det klingar bekant när man tänker på hans bakgrund i The dB's. Hans gamla kollega Peter Holsapple finns också med på ett hörn tillsammans med närbesläktade namn som Mitch Easter, Richard Lloyd och Matthew Sweet. Lägg ihop samtliga ovannämnda namn och ni förstår hur genuint och angenämt poprockigt det låter om albumet ”Life”.
   ERIC SILVERMAN, från Kalifornien, är en ännu mindre känd amerikan som framförallt har ett poprockigt sound som ibland lutar sig mot lite tuffare och friare rockmusik. Förutom det tråkiga skivomslaget är ”Stay in it” en stor och positiv överraskning. Helheten kanske haltar lite men låtar som ”News to me”, ”Better days” och den inledningsvis lite lugnare ”Ballad of the wayside gambler” är melodiska höjdpunkter.
   På nya albumet ”The Chicago sessions” framför RODNEY CROWELL alltför många av sina låtar på ett traditionellt och lite opersonligt sätt där hans unika röst hamnar i kläm. Men det finns några undantag, några höjdpunkter på albumet, där det blir lite mer känsligt och hans underbara röst kommer till sin rätt. Lugna fina ”Making lovers out of friends” och ”Loving you is the only way to fly” är höjdpunkter liksom samarbetet med albumets producent Jeff Tweedy, ”Everything at once”.
   Det var länge sedan jag lyssnade på ett GRAHAM NASH-album rakt igenom utan att otåligt hoppa mellan låtarna men nya ”Now” känns som helhet både bra och jämnstarkt. Lite brutalt producerat på sina ställen men både röst, texter och melodier framträder fint.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Förra året gjorde den amerikanska sångerskan EILEN JEWELL med sitt band comeback i Örebro med en fin konsert. Gamla hits och några nya låtar gjorde repertoaren underbar och nu finns nya albumet ”Get behind the wheel” ute som understryker den fina kvalitén på det nya låtmaterialet.
   Med sin sedvanligt knivskarpa röst och starka kompband är Eilen tillbaka på topp. Musikaliskt pendlar det mellan traditionellt countryinspirerade musik och ett tuffare och mer elektriskt sound, med gitarristen Jerry Miller i högform, som påminner mer om förra årets liveatmosfär.
   Hennes egen ”Crooked river” och den mindre kända coverlåten ”Could you would you”, från Thems 60-talsrepertoar, var höjdpunkter på förra årets konsert och på skiva håller de precis samma underbara kvalitetsnivå. Att Jackie DeShannons ”Breakaway” också finns med är kanske ett onödigt försök att få en billig hit.
   Men i övrigt är den drygt 41 minuter långa resan på albumet, från Eilens originallåtar ”Alive” till ”The bitter end”, både underhållande och engagerande.

/ Håkan

Förakt för publiken går inte hem i Örebro

EN I SANNINGENS NAMN KLASSISK konsert i Örebro! Inte musikaliskt och inte publikmässigt men kaos och avbruten konsert är ju också en klassisk konsert, för att citera en annan artist som inledde sin karriär på 70-talet.
   En sedvanligt barbröstad och starkt provocerande Iggy Pop möttes av stenar och ölburkar och konserten stoppades efter bara tre låtar. Annars upplevde Iggy 1977 sin mest berömda skivepok. Strax innan Örebrokonserten släpptes "The idiot" och på hösten kom "Lust for life", båda producerade av David Bowie.
   Min så kallade recension handlade av förklarliga skäl mer om förbandet Kal P Dal, som jag av någon anledning genomgående kallade för Kalle Pedal. Bandet var aktuella med albumet "Till Mossan!".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/5 1978.

IGGY POP with Sonic's Rendezvous Band
KAL P DAL
Brunnsparken, Örebro 27 maj 1978

Det skulle bli en oförglömlig rockkonsert. David Bowie/Lou Reed/Iggy Pop-intresset verkar ha fått sitt andra uppsving och lördagskvällens konsert i Brunnsparken med Iggy Pop skulle bli en manifestation för den dekadenta livsstil han företräder. Sommarkvällen var ljum och stämningen hög när Iggy Pop dök upp i ett moln av grön rök.
   Nu fanns det i publiken en del sabotörer som började kasta föremål, ölburkar, sand och stenar på Iggy Pop som bara efter en kvart lämnade scenen och genom den danske arrangören gav publiken ultimatum. Slutar inte stenkastningen fortsätter inte konserten.
   Folkparkspubliken har i alla år varit svår att kommunicera med uttryck som ”Kiss my ass” och ”Fuck off” så något mer fick vi aldrig se.
   Konsertens inledning stod skånska Kalle Pedal för. Ett uppträdande där kommunikationen mellan scenen och publik fungerade bättre. Kalle, på kryckor, och en basist i sjuksängen hindrade inte bandet från att göra en helgjuten rockorienterad show. Fullt hålligång i bänkraderna när de drog kända låtar som ”Bara rock’n roll”, ”Blåa skor”, ”Tutti frutti” och nya singeln ”Rocka och rulla”.
   När de någon gång lugnade ner tempot skriker publiken efter rock, rock och rock. Dessutom klarade Kalle Pedal själv av vad tre vakter misslyckades med. Att få publiken att stå kvar kvar framför scenen och inte hoppa upp. Det är sådant som kallas att ta publiken på rätt sätt. Iggy Pop är inte intresserad.
   De tre låtarna, gymnastikövningarna och dansstegen är svåra att bedöma i Iggy Pops framträdande. Men jag har en känsla av att konserten i övrigt hade ungefär samma beståndsdelar: Hårdrock, provokation och publikförakt.

Iggy Pop: Vocals
Fred 'Sonic' Smith: Guitar
Scott Asheton: Drums
Gary Rasmussen: Bass
Scott Thurston: Keyboard

Kal P Dal: sång
Mårten "Micro" Tegnestam: gitarr
Johan "Jo-Jo Kamp" Kempe, bas
Bosse "Bronco" Nyman: trummor
Janne "Knuda" Knutsson: kompgitarr

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanGYLLENE TIDER 2013.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanTHE GO-BETWEENS 1985.

/ Håkan

Pratglad Patrik med genialt komp

PATRIK ISAKSSON
Spelgården/Under Bar Himmel 2 juni 2023
Konsertlängd: 20:33-21:54 (81 min)
Min plats: På bänkrad 10 på läktaren.

DET FANNS FÖR MIN DEL URSPRUNGLIGEN inga planer för att på fredagskvällen uppleva konserten med Patrik Isaksson och årets premiär av konsertprojektet Under Bar Himmel. Men under torsdagskvällens Marknadsafton-jippo i Örebro sprang jag på festivalchefen Martin Qvarfordt som spontant skrev en väldigt provisorisk fribiljett (se höger) till konsertarrangemanget. Därmed fick jag i all hast rekapitulera numera örebroaren Patrik Isakssons karriär och storhetstid runt millennieskiftet. Och lyssna in mig på det nya aktuella albumet ”Mellan hopp och förtvivlan”.
   Skivan är väl ett godkänt försök till comeback med några självklara hits som russin i den lite opersonliga kakan. Så förväntningarna på en artist som stod på topp för över 20 år sedan var ganska dämpade och mitt hopp inför konserten stod blott och bart till kompbandet Nygatan med bland annat de eminenta musikerna Clas Olofsson och Fredrik Landh.
   Det stod klart ganska tidigt att Patriks kompband skulle rädda kvällen, killarna i bandet plus körtjejen Linda Karlstedt har ju till 4/5-delar en lång gemensam bakgrund och Patrik kunde tryggt luta sig tillbaka mot musikalisk rutin och skicklighet.
   I en repertoar som innehöll både gamla kända Patrik Isaksson-låtar och givetvis smakprov från hans helt nya aktuella album. Mycket överraskande för mig blev det tydligt att hans drygt 20 år gamla repertoar hade levt kvar i publikens minne där spontan allsång dök upp med jämna mellanrum.
   En pratglad på gränsen till flamsig Patrik satsade mycket på mellansnacken som vore han osäker och nervös vilket förvånar med tanke på hans långa karriär som inkluderar ett flertal Melodifestivalbidrag. Kanske var det premiärnerver som spökade till det när han dessutom befann sig på hemmaplan i sin nya hemstad Örebro?
   Vid sidan av de nya uppenbart hitpotentiella låtarna ”Chelsea Hotel” och ”Bortom rop, bortom skratten” hade scenrepertoaren en tung bakgrund i de gamla låtarna som jag i många fall hade förträngt men som återupplivades med hjälp av både Patrik och publik. ”Du får göra som du vill”, ”Kom genom eld”, ”Tillbaks på ruta ett”, ”Mitt Stockholm” och ”1985” blev något av musikalisk ryggrad i konserten, helt klart schlagerinspirerad lättpop som bandet i arrangemangen vid ett flertal tillfällen förvandlade till något rockigare och svängigare än de egentligen är värda.
   Patrik hade som sagt till sin hjälp ett smått genialt kompband som uppgraderade de gamla låtarna till något som inte skäms i nutid. Bakom klaviaturerna satt Stefan Örn, producenten till Patriks senaste album, och lät som kapellmästare fast han aldrig fick den titeln i presentationen. Den sedvanligt skicklige gitarristen Clas Olofsson tog ut svängarna ibland och Micke Dahlén var säkerheten själv bakom trummorna. Men den som gav hela konserten musikalisk tyngd och dignitet var basisten Fredrik Landh, placerad mitt på scen i tuff skinnjacka och hatt. Mitt i arrangemangen stod han trygg och stabil och var liksom musikens mästare.
   Linda Karlstedt, en gång i tiden kollega till Olofsson/Landh i gamla User, var inte bara en läcker körsångerska utan gav viktigt stöd vid mikrofonen under hela konserten. Hon fick sjunga en egen vers i det lite omarrangerade finalnumret ”Hos dig är jag underbar”, i mina öron Patriks absolut största höjdpunkt i sin karriär.


Patrik Isakssons kompband räddade kvällen. Från vänster: Clas Olofsson, Stefan Örn, Patrik, Linda Karlstedt, Fredrik Landh och Micke Dahlén.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1973

LINDA RONSTADT: Don't cry now (Asylum, 1973)

1973 TOG LINDA RONSTADT STEGET att lämna skivbolaget (Capitol) som hon hade haft kontrakt med sedan 1967. Först som medlem i folkmusiktrion Stone Poneys och sedan på tre soloalbum. Hon var vid det här laget missnöjd med skivbolagets bristande ansträngningar och det blev naturligt att byta till det just då hetaste bolaget i västra USA. Asylum.
   Asylum Records hade startat 1971 med några få företrädesvis singer/songwriter-artister som David Blue och Judee Sill. En artistskara som året efter utökades med Joni Mitchell, John David Souther men också grupperna Eagles och Jo Jo Gunne och duon Batdorf & Rodney.
   Som etablerat skivbolag fortsatte Asylum växa under 1973 med nya artister/låtskrivare som Steve Ferguson, Tom Waits, Ned Doheny, Rod Taylor – och Linda Ronstadt som var allt annat än singer/songwriter. Men Asylum-stallet var en naturlig hemvist för henne, där befann hon sig bland sina musikaliska vänner och en av de närmaste, John David Souther, blev inte bara ny producent utan också hennes nya pojkvän.
   Souther, som mellan 1968 och 1971 var ena halvan av Longbransch Pennywhistle tillsammans med den kommande Eagles-medlemmen Glenn Frey, hade precis solodebuterat (på Asylum, naturligtvis) som artist. Och var en flitig och begåvad låtskrivare som skulle komma väl till pass på Lindas nya album. Som producent fick Souther dela på ansvaret med John Boylan (producent på Lindas senaste album) och Peter Asher (vid den här tidpunkten var han Lindas manager). Asher var inte så rutinerad som producent men låg bakom några skivor med James Taylor, Taylors syster Kate, gruppen Jo Mama och Tony Joe White.
   Här inleds alltså det musikaliska samarbetet Linda/Peter Asher som blev det framgångsrika team som kom att styra på elva album, inklusive tre skivor med enbart evergreen-låtar, framåt.
   På ”Don't cry now”-albumet var det däremot John David Souther som var högst ansvarig som producent och det var säkert han som satte den lågmälda och långsamma tonen på en majoritet av de tio låtarna. Både som artist och låtskrivare var han väldigt ofta känslomässig och nästan sentimental i sitt tilltal och det har tydligt gjort det här albumet till en balladdominerad skiva. I stora drag fyra ballader och en poplåt på varje skivsida.
   Jag vill inte kritisera det ofta långsamma tempot ty Linda sjunger genomgående med både kraft och emotionell känsla och arrangemangen är alltid välbalanserade och detaljerat intressanta.
   Det finns en steelguitar med på nio av albumets tio låtar men här är de tidigare så tydliga countryinfluenserna med ett undantag bortstädade och ersätta av Sid Sharp-stråkar, tjejkörer, ett akustiskt piano och blås på en låt. Undantaget heter "Silver Threads and Golden Needles", The Springfields mindre hitlåt från 1962, som med Gib Gilbeaus pigga fiol längst fram blir ganska klassisk countrymusik.
   Nej, det är de långsammare låtarna som dominerar albumet. Som en något överlastad version av ”Love has no pride” där två elektriska gitarrer, elpiano, steelguitar och stråkar ska jämföras med Bonnie Raitts original där enbart en akustisk gitarr, piano och ståbas gör låten helt rättvis.
   Annars är det de fyra pianodominerade låtarna, den bara ett halvår gamla ”Desperado”, titellåten, Randy Newmans ett år gamla ”Sail away” och Neil Youngs ”I believe in you”, som står i centrum på albumet. Arrangemangen på de låtarna kanske gör skivan lite musikaliskt likriktad men Lindas underbart starka sång till effektiva arrangemang gör allt så njutbart.
   Men allra bäst på skivan tycker jag ”Colorado” är, där låtskrivaren och Flying Burrito Brothers-medlemmen Rick Roberts gästar med sin akustiska gitarr.


Side one

1. "I Can Almost See It" (J. D. Souther) 3:50
Original.
2. "Love Has No Pride" (Eric Kaz/Libby Titus) 4:10
1972. Från albumet "Give it up" med Bonnie Raitt.
3. "Silver Threads and Golden Needles" (Dick Reynolds/Jack Rhodes) 2:28
1956. B-sida ("Hot Dog! That Made Him Mad") på singel med Wanda Jackson.
4. "Desperado" (Don Henley/Glenn Frey) 3:30
1973. Från albumet "Desperado" med Eagles.
5. "Don't Cry Now" (J. D. Souther) 4:28
Original.

Side two

1. "Sail Away" (Randy Newman) 3:05
1972. Från albumet "Sail away" med låtskrivaren.
2. "Colorado" (Rick Roberts) 4:18
1971. Från albumet "The Flying Burrito Brothers" med The Flying Burrito Brothers.
3. "The Fast One" (J. D. Souther) 3:40
1972. Från albumet "John David Souther" med John David Souther.
4. "Everybody Loves a Winner" (Bill Williams/Booker T. Jones) 3:15
1967. Singel med William Bell.
5. "I Believe in You" (Neil Young) 2:50
1970. Från albumet "After the gold rush" med låtskrivaren.

/ Håkan

April 2023 på Håkans Pop

Flyttbestyr har färgat min senaste månad.

RAPPORTEN OM INNEHÅLLET PÅ HÅKANS POP under april 2023 blev kraftigt försenad på grund av flyttbestyr, internetsvårigheter och ett allmän kaos. Jag har försökt beskriva det i ord och det förklarar väl hur jag har haft svårt att komma till dator och få formuleringarna att fungera.
   Utöver de traditionella programpunkterna listan med Bästa Örebrokonserter och Coverskivor var det bara några få händelser. Ett tragiskt dödsfall och en konsert med några göteborgare.
   På min 100-lista på bästa Örebrokonserter kunde jag under april redovisa placeringarna #4-11: Pughs fantastiska ”Ett steg till”, Magnus Lindberg 1983, Totta 2002, Lars Winnerbäck 2007, The Facer 1999, Lolita Pop 1990, Eldkvarn 2006 och Magnus Lindberg 1989.
   Coverskivorna som jag under april satte fokus på hade gjorts av Willie Nelson, Willie Nile, Bryan Ferry och Rickie Lee Jones.
   Jag skrev också en liten text inför den kommande konserten på STÅ i Örebro där örebroaren Olle Unenge och Malmö-bon Richard Lindgren skulle fira Bob Dylans 82-årsdag 24 maj.
   Månadens i särklass mest tragiska ögonblick var Lasse Wellanders dödsfall. Jag skrev en lång text om hans liv och den texten hamnade också på ett uppslag i Nerikes Allehanda.
   Jag, Olle och Janne i TisdagsAkademien har möte varje tisdag och i april rapporterade jag, för 14:e gången, om våra senaste musikaliska ämnen.
   Det sedvanligt trevliga gänget från Göteborg, Majornas 3dje Rote, blev månadens konsert, en glad kväll på Närkes Kulturbryggeri.

INNAN FLYTTBESTYREN BLEV RIKTIGT seriösa hann jag under april lyssna på några intressanta skivor. Men jag valde också bort några, Allan Clarke, Ivan Neville, Robbie Fulks och Jethro Tull, som inte höll för mina krav på lyssnande höjdpunkter. Dessutom finns det anledning att i höst återvända till de nya skivorna med Matthews Souther Comfort och Susanna Hoffs ty de innehåller enbart covers.
   Den amerikanska trio COUNTRY WESTERNS är visserligen från Nashville men lever inte alls upp till sitt namn. På albumet ”Forgive the city” är det ettriga gitarrer och sångaren Joseph Plunkets raspiga röst som dominerar. Det är ganska högljudd rockmusik men jag hör en och annan poppig melodi i bandets ösiga framtoning.
   När IAN HUNTER släpper ett nyinspelat album är man tvungen att lyssna och analysera. Många gästartister, som Ringo Starr, Jeff Beck och Todd Rundgren, ökar på min nyfikenhet men här finns också några hårdrockande namn som ger soundet en onödig tuff prägel. Har svårt att hitta de rejäla höjdpunkterna men ”Bed of roses” och ”No hard feelings”, med Johnny Depp, dugerbra.
   ESTHER ROSE, från New Orleans, har släppt sitt fjärde album, ”Safe to run”, utan att jag tidigare har upptäckt henne. Ser snäll och vanlig ut men sjunger rätt kraftfullt fast hon uppenbart tillhör den traditionella singer/songwriter-genren. Bästa låt är ”Chet Baker”.
   På 90-talet var BIE KARLSSON medlem av Docenterna och gör något av solocomeback med sitt nya album ”Hat & kärlek” där han både sjunger och skriver låtar med stort självförtroende. Poprock i en stark Max Lorentz-produktion som borde nå ut på allvar i ett land där vi saknar Olle Ljungström. Så kvalitativa är Bies låtar. Lyssna bara på ”Cadillac”, ”Kung Karamell” och titellåten, stora favoriter just nu.
   Den gamle stofilen ANDY FAIRWEATHER LOW gör rock'n'roll på gammalt sätt i ungefär samma genre som Geraint Watkins, båda med rötter i Wales. ”Flang dang” innehåller lite rockabilly, lite ska, lite soul och mycket renlärig rock'n'roll. Och allt framförs med ett otroligt sväng och Andy sjunger lika bra som under Amen Corner-tiden på 60-talet.
   MANDO DIAO befinner sig nu långt från svenska visor. På nya albumet, med den onödigt krångliga titeln ”Boblikov's magical world”, blandar de upp ösiga och högljudda låtar med lite skumma ljud, moderna maskiner och rena Status Quo-boogierock.
   Att ALICE HOWE har spelat in sitt senaste album ”Circumstance” i Fame-studion i Muscle Shoals och det väcker naturligtvis både nyfikenhet och förväntningar. En stark naturlig röst som de ärrade studiomusikerna ger bästa uppbackning.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Det var längesedan jag gillade ett HÅKAN HELLSTRÖM-album som när jag lyssnar på senaste skivan ”Poetiska försök”. Jag förstår varför jag gillar albumet när jag läser kritik på annat håll som tycker att det låter taffligt poppigt om albumet. Det är just det jag tycker är positivt och bra.
   Håkans låtar, de flesta skrivna med Björn Olsson, är väl inte alltid så originella och unika men jag bryr mig inte om de stjäl, lånar eller omedvetet har tur när de konstruerar nya låtar. Det må vara hänt att det ekar John Lennon här och där, inledande ”Jag är en wild story” ekar ”Mind games” och låttiteln ”Vem vill vara din vän när du har tappat glänsen” är uppenbart hämtad från ”Nobody loves you when you're down and out.
   I mina öron ekar det både bekant och personligt om Håkan Hellström 2023 på ”Poetiska försök”. Jag blir förvånad att jag kan ge albumet betyget Månadens bästa album. Och allra bäst på albumet är ”Jag är en wild story” (skriven tillsammans med bland annat Jonas Lundqvist och Theodor Jensen), ”Små bäckar, stora floder”, ”Den här gången är det på riktigt” och ”Lovsång”.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanTONI HOLGERSSON 2013.

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.