De tio senaste blogginläggen

Örebro: Rudbecksgatan 52

EYRAVALLEN


Behrn Arena (Eyravallen) idag 2021.

Foto: Gunlög Enhörning/Örebro StadsarkivEyravallen 1980.


Eyravallen 1996.

ARENAN SOM FRÅN BÖRJAN (1922) hette Nya Idrottsplatsen, när den officiellt invigdes 26 augusti 1923 med en röd- och vitmålad träläktare, skulle snart få namnet Eyravallen och så småningom (2005) nuvarande Behrn Arena.
   För konsert har jag bara besökt Eyravallen (Behrn Arena) en enda gång och missade dessvärre Gyllene Tiders konsert 4 augusti 2004, inför den rekordstora publiken 22 459, då jag befann mig på semester i Cornwall, England. Den gamla legendariska träläktaren på Eyravallen revs 2002 och den nya stora i betong stod klar 2007.

CAROLA 9/8 2003 Eyravallen

/ Håkan

ALL TIME BEST #74: "Born to run"

BRUCE SPRINGSTEEN: Born to run (Columbia, 1975)

HUR DU ÄN TÄNKER OCH HUR DU än tycker kan du inte kalla albumet ”Born to run” något annat än en klassiker med stort K. I allas ögon och i allas öron är det en skiva som kom att ändra tidräkningen och rockhistorien i en och samma stund. ”Born to run”, som släpptes i augusti 1975, kom att bli Bruce Soringsteens stora stora genombrott. På skiva. På scen hade han med sina på den tiden extremt långa konserter byggt upp en enorm respekt som liveartist under några år med en stor ständigt växande publik som följd. Det var just i samband med en Springsteen-konsert som den största rubriken i sammanhanget skulle formuleras och bli smått historisk.
   Till den fascinerande historien om skivan ”Born to run” spelar två personer, förutom Bruce själv, en delad huvudroll, rockjournalisten Jon Landau och managern Mike Appel. I mitten på 70-talet och under de närmaste åren skulle Landau byta plats med Appel på ett tämligen uppmärksammat sätt.
   Appel, hyfsat framgångsrik låtskrivare och producent (Partridge Family och David Cassidy), blev Springsteens första manager och producent. Appels rutin och kunskap om branschen var inledningsvis enormt betydelsefullt för en ny, orutinerad sångare och låtskrivare från New Jersey.
   Appel producerade (tillsammans med låtskrivarkollegan Jim Cretecos) ”Greetings from Asbury Park, NJ” och ”The wild, the innocent & the E Street shuffle”, båda kom 1973 och var Springsteens två första album. Två skivor som uppmärksammades i den förhållandevis lilla kretsen av fans men som efter ”Born to run”-genombrottet i efterhand blev gudabenådat hyllade.
   Springsteen var tidigt på väg att göra sig ett namn som konsertartist. Under 1973 turnerade han regelbundet med sitt E Street Band och de allt längre showerna. De alltmer professionella konserterna och det musikaliskt alltmer tajta samspelet mellan sångare och band skapade ett enormt rykte. Mest klubbframträdanden men också större arenor när de exempelvis var förband till Chicago i maj-juni 1973.
   I april 1974, på någon av Springsteens fyra konserter på Charley’s Bar i Cambridge, Massachusetts, såg Jon Landau sin första konsert med New Jersey-artisten. Han, som då var etablerad rockjournalist på tidningen Rolling Stone, hade fastnat för Springsteens andra album och hört rapporter om sanslösa konsertupplevelser. I en lokal Boston-tidning, The Real Paper, skrev han en krönika om skivan och kallade den ”årets mest underskattade album”.
   9 maj samma år var Springsteen med band tillbaka i Landaus hemstad Cambridge och han fick ännu en gång uppleva en makalös show, nu som uppvärmare till Bonnie Raitt. Bruce gav en två timmar lång konsert som i Landaus ögon och öron var så bra och inspirerande att han skrev en krönika som har gått till (musik)historien. Bland annat skrev han den numera klassiska meningen ”I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen” med fortsättningen ”and on a night when I needed to feel young, he made me feel like I was hearing music for the first time”.
   Landau skulle precis fylla 27 och Bruce var 24… Och precis där inleddes den seriösa och mest kommersiella delen av Bruce Springsteens långa, långa och mycket framgångsrika karriär.

LANDAU UTMANADE SNART APPEL som skivproducent och tog så småningom över även som manager efter en uppslitande rättsvist. Men först fick Appel förmånen att själv (tillsammans med Bruce) producera den fantastiska titellåten ”Born to run” på det kommande albumet. En låt som började spelas in i maj 1974 med ett då lite annorlunda E Street Band än sättningen vi har blivit bekant med genom åren.
   E Street Band har blivit ett minst lika starkt varumärke som Bruce Springsteen men under de första turnéåren 1973-1974 ändrades bandets konstellation vid flera tillfällen.
   Clarence Clemons och Garry Tallent fanns med redan på första plattan innan Danny Federici dök upp på den andra. Låten ”Born to run” spelades in med Clemons, Tallent, Federici plus trummisen Ernest “Boom” Carter och pianisten David Sancious men på resten av inspelningarna till albumet återfinns kärnan till ”det riktiga E Street Band”, med Max Weinberg på trummor och Roy Bittan på keyboards.
   Än så länge var inte Steve Van Zandt, en lokal New Jersey-musiker, någon fast medlem i Springsteens komp. Han skrev blåsarrangemanget på ”Tenth Avenue freeze-out”och körade på ”Thunder road” men alla gitarrer på albumet spelas av Bruce själv. Van Zandt blev inte fullvärdig bandmedlem förrän på turnén som inleddes i juli 1975, en månad innan "Born to run" släpptes. En turné som 21 november skulle nå Stockholms Konserthus på en kort (fyra konserter) Europaturné.
   E Street Band har som sagts en exklusiv position som Springsteens stadiga kompband. Men har, förutom på liveskivorna, aldrig fått regelrätt artistcredit på studioskivorna. Det är ju märkligt och uppseendeväckande när man tittar tillbaka på Springsteens makalösa skivproduktion där herrarna Bittan, Weinberg, Federici, Clemons, Van Zandt och senare också Nils Lofgren finns med på en stor majoritet av Springsteens skivor.
   Till protokollet ska vi till avgående managern Appels försvar nämna att han även på resten av ”Born to run”-albumet agerar som producent, då tillsammans med både Springsteen och Landau.
   Precis som i måndags, när jag skrev om Rolling Stones-albumet ”Beggars banquet”, finns det många spektakulära låtar på vars stabila grund Springsteens tredje album vilar: Titellåten, ”Thunder road”, ”Backstreets” och den makalösa nästan tio minuter långa ”Jungleland” är klassiker. De allmänt mindre kända men ändå starka låtarna ”Night” och ”She's the one” bör i rättvisans namn tillhöra samma celebra sällskap. Som tillsammans med de i sammanhanget lite mer udda låtarna ”Tenth avenue freeze-out” (blott tre minuter lång på skiva ska jämföras med maratonversionerna på scen) och ”Meeting across the river” (med en ensam trumpet som enda soloinstrument) gör ”Born to run” till världens mest kända och bästa album.

”SHE'S THE ONE”, en av de mindre kända men utsökta låtarna på ”Born to run”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #75: "Beggars banquet"

THE ROLLING STONES: Beggars banquet (Decca, 1968)

ENLIGT MIN UPPFATTNING NÅDDE THE ROLLING STONES sin musikaliska höjdpunkt på 70-talet, i alla fall som en albumproducerande grupp, men från 1965 och två år framåt spred de fullständigt lysande singlar med originalmaterial omkring sig. Däremot var albumen under samma år lite ojämna med få spektakulära toppar eftersom den tidens norm lämnade singellåtar utanför albumen, jag pratar om skivorna utgivna i England. Det gjorde Stones album mellan 1965 och 1967 lite mindre intressanta men av många olika orsaker skulle bandet 1968 unisont rycka upp sig och det resulterade i Rolling Stones hittills bästa album.
   1967 och året innan ”Beggars banquet”, som släpptes i december 1968, var en minst sagt problematisk tid i Rolling Stones historia. Det året började visserligen som vanligt i högprofilerad stil med singeln ”Let's spend the night together”, med managern Andrew Loog Oldham i producentstolen, men slutade i en drogrelaterad och psykedelisk dimma med ett band på en vilsen jakt efter ett sound som skulle passa in i ett allmänt sinnesutvidgande 1967. Det gick käpprätt åt skogen för The Rolling Stones.
   Oldham, som hade varit Stones viktigaste härförare som producent på gruppens skivor sedan 1963 (i alla fall på pappret), lämnade skutan efter den katastrofala singeln ”We love you” som var ett billigt försök att haka på Summer Of Love-trenden. Drogproblem och hotande fängelsestraff i fokus gjorde att gruppens följande album ”Their satanic majesties request” var än mer misslyckad och Stones, med nye managern Allen Klein vid rodret, gick en osäker framtid till mötes.
   När krisen är som djupast reser sig Stones ur drogdimmorna på nio, i alla fall fyra av fem medlemmar, och engagerar den just då hetaste skivproducenten, Jimmy Miller, och inleder i mars 1968 inspelningarna för nästa album. Amerikanen Miller hade under några år i England vässat sitt cv med anmärkningsvärda produktioner åt grupper som Spencer Davis Group, Traffic, Family och Spooky Tooth och kom nu in som en viktig hjälpare i nöden.
   Första resultatet från inspelningarna av samarbetet Stones/Miller blir officiellt i maj 1968 när singeln ”Jumpin' Jack Flash” släpps och en månad senare når förstaplatsen i England. En minst sagt imponerande comeback för The Rolling Stones och i vanlig ordning får den här historiskt starka singeln inte plats på albumet. En skiva som skulle få titeln ”Beggars banquet” förpackad i ett helt vitt skivomslag med snirklig text. Även visuellt tog Stones här rygg på Beatles som bara två veckor innan hade släppt dubbelalbumet ”The Beatles” som i sitt helt vita omslag allmänt kallas ”White album”...
   ”Beggars banquet” är ett pånyttfött band som spelar in ett helgjutet album som både låt- och soundmässigt sjuder av liv, kreativitet, energi och nymornad inspiration. Energin tar sig inte i varje låt uttryck i elektricitet och högt tempo utan akustiska gitarrer och piano blir delikata detaljer i de rikt omväxlande arrangemangen. Brian Jones, som vid den här tidpunkten påstods ha förlorat sin kamp mot drogerna, gör flera märkbara insatser på både slidegitarr (”No expectations”), melltron på några låtar och sitar (”Street fighting man”) som gör ”Beggars banquet” till en spännande helhet.
   I övrigt förekommer det några intressanta gästartister på albumet som förutom pianisten Nicky Hopkins (”We are deeply indebted to Nicky Hopkins and to many friends” står det på omslaget) som aldrig var officiellt när skivan gavs ut. Dåvarande Family-medlemmen Ric Grech spelar fiol på ”Factory girl”, Dave Mason spelar ett udda flöjtlikande instrument på ”Street fighting man” och Rocky Dzidzornus congas kryddar Stones-soundet på några låtar.
   Den rena gospelkänslan i Stones musik gör stor entré på ”Beggars banquet”. Dels i form av kören Watts Street Gospel Choir på ”Salt of the earth” men även Anita Pallenbergs och Marianne Faithfulls körande på den legendariska ”Sympathy for the devil” pekar ju mot bandets framtid där tjejkörer kom att göra många tydliga avtryck i Rollings Stones klassiska sound.
   De redan nämnda låtarna ”Salt of the earth”, ”Street fighting man” och naturligtvis ”Sympathy for the devil” är albumets störst profilerade låtar men det finns flera mindre kända låtar som bidrar till albumets absolut starka kvalité.
   "Dear doctor" är kanske Jagger/Richards första försök att skriva något countryinfluerat och bandets gamla bluesrötter är åter på plats i låtar som "Parachute woman", "Factory girl" och "Prodigal son" fast de akustiska gitarrerna är mer framträdande nu.

”SALT OF THE EARTH”, som har kommit i skymundan av ”Sympathy for the devil”, tillhör de starkaste låtarna på ”Beggars banquet”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #76: "A master of ceremonies"

JOEL ALME: A master of ceremonies (Sincerely Yours, 2008)

AV ALLA GÖTEBORGSBASERADE ARTISTER/GRUPPER som etablerade sig under 00-talet, och de var många, tillhör Joel Alme i mina öron de allra främsta. Redan på 90-talet kunde vi konstatera att västkuststaden hade börjat producera ett antal nya grupper som stod och stampade på tröskeln till stor berömmelse.
   Det som började med Honey Is Cool, Silverbullit och Bad Cash Quartet resulterade snart i stora rubriker för The Soundtrack Of Our Lives och Broder Daniel. Som i sin tur öppnade dörren för Håkan Hellström, The Plan, Timo Räisänen, Hästpojken, Johnossi och dagens huvudperson Alme. Musikaliskt tycks allt hänga ihop på något märkligt sätt.
   När Hellström brejkade stort runt 2000 fick ju även undervegetationen, med gruppnamn som Franke, Her Majesty, The Embassy, The Tough Alliance och Jonas Game, stor uppmärksamhet. Det blev alltmer uppenbart att staden på Sveriges framsida nu också var huvudstad för den bästa svenska rockmusiken.
   Det finns inget som direkt förenar alla de här namnen rent musikaliskt. Men med hjälp av lite analys finns det trots allt en röd tråd i den här brokiga samlingen där vingliga skeva röstresurser, spruckna sångstämmor och stundtals älskvärd falsksång ofta ackompanjerar de vidunderliga melodierna och stora känslorna.
   Alla de tre ovannämnda beskrivningarna stämmer så perfekt in på Joel Alme och just nu, efter ett fortsatt lysande 10-tal som artist, framstår hans kreativitet och personlighet som något unikt. Något vi kan bevara i minnet (med alla hans fem soloskivor, samtliga med på mina årsbästalistor...) och se framtiden an med tillförsikt för den här killen lär bjuda på upprepade höjdpunkter en lång tid framöver.
   Det finns givetvis beröringspunkter med stadens store son/artist, Håkan Hellström, men där han omfamnar Ullevi-stora folkmassor med en rykande positiv rockshow i stor skala är Joel Alme de små gesternas man. Han lyckas på ett mirakulöst sätt att i arrangemangen kombinera det storslagna uttrycket med naken och sparsmakad elegans.
   ”A master of the ceremonies” må vara Joel Almes solodebutskiva men han hade ett halvt kapitel i historien om Göteborgs moderna rockmusik bakom sig innan hans namn skulle pryda framsidan på ett skivomslag. Något jag då, 2008, var helt omedveten om men som jag nu efter noggrann research kan meddela:

I FLERA ÅR VAR JOEL SÅNGARE OCH låtskrivare i gruppen Spring In Paris och gruppens album ”Hope there is a morning after this” (2004) producerades av Björn Olsson, ännu en Göteborgs-ikon och känd som tidig medlem i Soundtrack Of Our Lives och som producent av Håkan Hellström-skivor. Den kontakten gjorde att Olsson tillsammans med Mattias Glavå producerade Joels debut ”A master of ceremonies” och de är säkert ansvariga för skivans underbart personliga sound.
   Men innan ”A master of ceremonies” blev Joel en kort tid basist bakom Martin Elisson i Hästpojken. Joel spelar på den gruppens debut ”Caligula” (2008), en punkinspirerad historia, som släpptes bara några månader innan Joels egen debut. Joel skänkte en låt till Hästpojken-albumet, ”A young summer's youth”, som Elisson skrev en svensk text till, ”Utan personlig insats”. En underbart vemodig ballad som också återfinns på Joel Alme-albumet under sin ursprungliga engelska titel. Ett år senare fick den ännu en svensk text (av Joel själv) och blev fotbollslaget IFK Göteborgs inmarschsång, ”Snart skiner Poseidon”.
   ”A young summer's youth” tillhör givetvis en av albumets mest älskvärda höjdpunkter i sin vemodiga balladuppbyggnad. Ballader har länge varit Joel Almes favorituttryck där han ur sin socialt trasiga bakgrund kan berätta om alla tillkortakommanden med sitt ärligt poetiska språk. Väldigt ofta ackompanjerad av delikata stråkarrangemang. Något som han under 10-talet utvecklade ytterligare när det svenska språket kom in i hans musik.
   ”I never said I was brave” är skivans bästa exempel när symfoni möter storslagen singer/songwriter-konst i en vacker melodi som toppas med en gnistrande vacker akustisk gitarr. Men det är bara en fantastisk höjdpunkt på det blott 28 minuter långa albumet. Ännu ett skönt bevis på att bedömning av musik aldrig handlar om kvantitet utan ren och skär kvalité. Less is more på ren svenska...
   Hela ”A master of ceremonies” är ett bevis för att popmusik inte bara handlar om text och musik utan även om känslor och personlighet när euforin och magin är närvarande i nästan varje vers på albumet.

”A YOUNG SUMMER'S YOUTH” är kanske det mest naket avskalade spåret på Joel Almes debutalbum.



/ Håkan

Örebro: Järnvägsgatan 1

OLIVERS



Där Örebro Busstation en gång låg, med puben Olivers på ena kortsidan, ligger nu Örebro Rättscentrum och Örebro Tingsrätt.

Foto: Örebro StadsarkivI den gamla konditorilokalen fanns på 2000/1990-talet en pub, Olivers.

RUNT DECENNIESKIFTET 90/00-TALET fanns puben Olivers i den lokal där ett konditori i många år hade funnits som en del av busstationsbyggnaden mot Järnvägsgatan. Puben hade en högst tillfällig konsertverksamhet och jag besökte lokalen en enda gång 2001.
   Sommaren 2005 revs busstationen och ett nytt stort hus byggdes där idag Örebro Rättscentrum och Örebro Tingsrätt finns.

SPINSTER 24/11 2001 Olivers

/ Håkan

75 positiva minuter akustisk musik

Olle Unenge och hans Orkester, Janne Hedström och Oskar Hansson, bjöd på en mix av akustiska visor som både var underhållande och engagerande.

Foto: Carina ÖsterlingBakom pianot gav Linn Westling singer/songwriter-genren en ny personlig vinkel.

OLLE UNENGE & ORKESTERN
LINN WESTLING
Växthuset, Örebro 15 oktober 2021
Konsertlängd: 19:47-20:12 (LW, 25 min) 20:24-21:10 och 21:27-21:56 (OU, 75 min)
Min plats: Sittande längst fram lite till höger, ca 2 m från scenen.

UNDER DENNA HÖST HAR KONSERTARRANGÖREN Olle Unenge bjudit på akustiska spelningar med The Bagari-Hayes System, Grus I Dojjan och Marie Bergman/Lasse Englund i sin älskade lilla lokal Växthuset. På fredagskvällen blev det dags för Olle som artist, tillsammans med sin Orkester, att sätta sig på den lilla trånga scenen bland kablar och notställ. Och precis som temat har varit på Olles arrangemang i övrigt var det akustiskt långt ut i fingerspetsarna.
   Jag har inte riktigt utrymme och tid att gå in i detalj på hela konserten, ni ser den autentiska låtlistan nedan men jag är inte säker på att den till hundra procent stämmer, men det bjöds i sedvanlig ordning på energiska arrangemang och underhållande mellansnack.
   Nästan på dagen ett år sedan satt trion på samma scen med en fantastisk konsert som resultat. Då visste vi inte att ett pandemidrabbat Sverige var på väg att bomma igen alla levande konsertarrangemang närmare ett år framåt. Nu känns det betydligt mer positivt och optimistiskt och just den andan genomsyrade hela konsertatmosfären denna kväll. Det är egentligen ganska svårförklarligt att två rockmusiker (jag skojar inte!), basisten Janne Hedström och gitarristen Oskar Hansson, kan skapa stundtals magisk musik när de möter folkmusikprofilen Olle Unenge vars sånger är både poetiska och snillrika berättelser.
   Någon i publiken jämförde Olles sånger med Evert Taube och det är ju en genial jämförelse (tack, Benke!), speciellt som Olle har Evert som idol och en av kvällens sånger var ju inspirerade av förebilden, ”I dårarnas gränd i Florens”.
   Men Olle har också hämtat inspiration från alla resor i både Sverige och Europa. Det blir väldigt tydligt när han i konserten låtmässigt reste fram och tillbaka mellan öarna i Grekland och till Mallorca, Paris och Stockholm.
   Till repertoaren som till vissa delar har hängt med några år finns det färskare låtmaterial som i mina öron tillhörde konsertens höjdpunkter. Med den helt nya sången om skådespelaren Harry Dean Stanton, på slutet av konserten, som riktigt utropstecken. Och nu hoppas vi att trions ambitioner och önskemål om att spela in de här mest aktuella låtarna för en skiva går i uppfyllelse. Tills dess kan vi läsa konsertens låtlista nedan och minnas många behagliga musikaliska ögonblick. 75 positiva minuter som gör livet lite lättare att leva när mörkret faller.
   Den unga tjejen Linn Westling inledde konsertkvällen med fyra egna sånger plus en Bo Kaspers-cover. Pianospelet förgyllde arrangemangen och med en personlig röst och ett avväpnande naturligt mellansnack blev hennes 23 minuter på scen något att minnas.



/ Håkan

ALL TIME BEST #77: "The unforgettable fire"

U2: The unforgettable fire (Island, 1984)

REDAN 1984 VAR DET MINNET AV FLERA tidigare U2-händelser som gjorde att mina förväntningar inför bandets fjärde album ”The unforgettable fire” var på gränsen till oemotståndliga. Helt oplanerat, ska det erkännas, såg jag U2 på Marquee i London redan i november 1980. Jag ska inte påstå att jag upplevde några historiska vingslag eller såg några nya stjärnor tändas den kvällen. Men i efterhand har konsertögonblicket naturligtvis växt i betydelse och spelade tveklöst en stor roll i mina förhoppningar när U2 hösten 1984 skulle släppa sitt första fullfjädrade album som etablerat band.
   Men ännu större förklaring till mina förväntningar var nog upplevelsen på tv-skärmen 20 augusti 1983 när Bono & Co i en direktsändning från Tyskland gick över alla positiva gränser. Med Bonos otroliga scenkarisma och några fantastiska låtar som ”I will follow”, ”Sunday bloody Sunday” och ”New years day” var plötsligt U2 i rockbranschens fokus. Liveinspelningarna skulle senare samma höst släppas på ett minilivealbum, ”Under a blood red sky”, som kom att extremt utvidga de positiva förutsättningarna för ett band som var på väg mot den absoluta världstoppen.
   Som om inte bandets positiva utveckling under 1983/84 var nog kom U2-singeln ”Pride (in the name of love)” som ett utropstecken och en underbart fantastisk försmak fyra veckor innan albumet släpptes. Ett album som jag omedelbart värderade så högt att jag än idag vill påstå att ”The unforgettable fire” är deras totalt bästa album.
   Albumet kom att ruska om mig på riktigt allvar. I all sin instrumentala enkelhet lyckades den lilla anspråkslösa sättningen skapa stämningar som låg närmare hjärtat än hjärnan. Visserligen var det med stor hjälp av ljudkonstnären/producenten Brian Eno , Skivan var min näst största favorit 1984. Bara slagen av ett album som musikaliskt och soundmässigt inte har överlevt decennierna lika bra...
   1984 höll U2 på att avsluta samarbetet med den engelske producenten Steve Lillywhite. På bandets tre studioinspelade album hade Lillywhite ljudmässigt skapat det där typiska kristallklara och numera historiskt betydelsefulla U2-soundet. ”Boy” (1980), ”October” (1981) och ”War” (1983) var ju en lovande start på bandets skivkarriär. Men kanske inte så spännande om man jämför med U2:s kommande historia. Den redan respekterade Eno bildade här för första gången ett producentteam med den orutinerade och än så länge tämligen okände kanadensaren Daniel Lanois (Eno/Lanois). Det var naturligtvis ett genidrag och inledningen på ett samarbete som, till och från, varat i många år därefter.
   ”The unforgettable fire” blev bandets stora genombrott. Både kommersiellt, musikaliskt och låtmässigt. I all sin enkelhet lyckades U2 utnyttja sina små resurser på ett närmast genialt sätt och Bonos röstomfång var gudabenådat.
   Skivan hade ett mer homogent och tätare sound än tidigare. Några österländska klanger, fräcka stråkar på titelmelodin och lite tamburinrassel var bara små detaljer i det monumentala soundet. Bakom det lätt svårtillgängliga i några låtar, säkert påverkat av Enos närvaro, upptäcker man både kamouflerade och geniala grepp.
   Albumet föregicks alltså av singelreleasen ”Pride (in the name of love)”, en låt tillägnad Dr Martin Luther King, Jr, och fred är ett tydligt tema genom hela skivan. Låten uppstod på ett soundcheck i november 1983. En viss Christine Kerr körar på just den låten. Chrissie Hynde var nämligen vid tillfället gift med Simple Minds-sångaren Jim Kerr. Ytterligare en låt, ”MLK”, handlar om medborgarrättsaktivisten King.
   Sedan släpptes bara ytterligare en singel från albumet, titellåten som kom i mars 1985. Men skivan innehåller givetvis många andra starka låtar. Där ”A sort of homecoming” och ”Bad” är de mest uppenbara och oförglömliga. Plus uppseendeväckande låttitlar som ”Elvis Presley and America”, ”Indian summer sky” och ”4th of July”, låtar som kanske har fallit i glömska i konkurrens med albumets mer spektakulära låtmaterial men fyller sin plats på ett helhetsmässigt fantastiskt album.

”A SORT OF HOMECOMING”, den enda låten som har fått sin text reproducerad på skivomslaget till ”The unforgettable fire”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #78: "Blonde on blonde"

BOB DYLAN: Blonde on blonde (Columbia, 1966)

AV EN REN TILLFÄLLIGHET HAR TVÅ dubbelalbum hamnat bredvid varandra på min favoritalbumlista. Förra veckans ”The river” följs av ”Blonde on blonde”. Och för inte så många dagar sedan placerade jag Clashs klassiska dubbelalbum ”London calling” på plats 82 på min lista. Men det är aldrig kvantitet som kvalificerar skivor till min lista. Inte heller omvärlden kan påverka mina åsikter, med tanke på att ”Blonde on blonde” av kritiker och Dylan-experter ofta rangordnas som en av världens bästa album genom alla tider.
   Nej, det är enbart min egen bedömning av ren och skär kvalité som betyder mest för att ett album ska få en hedersplats i min skivsamling.
   1966 lyssnade jag inte på album med Bob Dylan. På 60-talet var Dylan för mig en artist som främst hade gjort några fantastiska singlar, "Positively 4th Street" och "Like a rolling stone". Där var kreativiteten enastående och i min värld överträffade Dylan sig själv här utan att jag hade någon närmare kontakt med hans album. Med tiden har jag naturligtvis lyssnat ifatt på Dylans 60-talsalbum och har nu kommit överens med mig själv om att innehållet på ”Blonde on blonde” i sin helhet motsvarar en78:e-plats på min favoritlista.
   Utan att närmare ha lyssnat på hela ”Blonde on blonde” sommaren 1966, när skivan släpptes, var jag givetvis medveten om många låtar redan på den tiden. Från albumet, med sina 14 låtar, släpptes fem singlar av vilken ”Rainy day women #12 & 35” gjorde mest intryck i sitt vilda otyglade och väldigt Dylan-udda arrangemang. Då fanns det inga spår av folksångaren à la Woody Guthrie kvar i Dylans framtoning.
   Året innan ”Blonde on blonde” släpps, sommaren 1966, skulle bli ett extremt turbulent år för Bob Dylan. Efter ”Highway 61 revisited” (1965), albumet innan ”Blonde on blonde”, bestämde sig Dylan för att skaffa ett elektriskt kompband. Hösten 1965 kompas han av Levon & the Hawks, ursprungligen Ronnie Hawkins band, på konserter och det blev naturligt att de följde med Dylan in i studion i New York för att spela in nästa album, det som skulle bli ”Blonde on blonde”, men det fungerade inte och inspelningarna flyttades fram.
   Däremot fortsatte bandet kompa Dylan på turné, där de annonserades som Bob Dylan & the Band (men utan Levon Helm på trummor), men när skivan på allvar skulle spelas in i Nasville vid två tillfällen februari och mars 1966 var det, förutom Robbie Robertson på gitarr och Al Kooper på keyboards, lokala studiomusiker som kompade.
   Tillsammans med rutinerade och professionella musiker som Charlie McCoy, munspel/trumpet, Kenny Buttrey, trummor, och Harold ”Pig” Robbins, piano, fungerade det mycket smidigare både musikaliskt och samarbetsmässigt. Det gav ”Blonde on blonde” det homogena sound som, tillsammans med låtarna, har gjort skivan så oöverträffat berömd.
   Av singellåtarna från ”Blonde on blonde” kom ”Just like a woman” att sätta sig i minnet på ett speciellt sätt, som cover med Manfred Mann som faktiskt släppte den på singel innan Dylan gjorde det och blev Tio i Topp-etta i fyra veckor hösten 1966. ”One of us must know (sooner or later)” och ”I want you” är två andra singellåtar som tillhör Dylans mest kända repertoar men det är helheten på ”Blonde on blonde”, med så många andra klassiska albumlåtar, som ger dubbelalbumet dess historiska betydelse.
   ”Visions of Johanna” och det drygt elva minuter långa mästerverket ”Sad eyed lady of the lowlands” är ju monumentala utropstecken när albumet pendlar mellan ett par traditionellt bluesiga låtar på rutin och några rejält starka rocklåtar som ”Absolutely sweet Marie”, ”Memphis blues again” och ”Most likely you go your way and I'll go mine”.
   Plus en för mig totalt okänd låt, ”4th time around”, som jag har upptäckt på senare tid och har blivit en stor favorit. Få artister, bland annat Steve Gibbons och Robyn Hitchcock, har gjort en cover på den låten men Dylans version med snyggt munspel och en envis akustisk gitarr slår det mesta.
   Enligt mina egna efterforskningar är ”Blonde on blonde” historiens första dubbelalbum i populärgenren. Den slår faktiskt Frank Zappas ”Freak out!” med en vecka och tillhör tveklöst musikhistoriens mest framstående dubbelalbum.

”4TH TIME AROUND”, en anspråkslös men bortglömd pärla från Bob Dylans legendomspunna album ”Blonde on blonde”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #79: "The river"

BRUCE SPRINGSTEEN: The river (Columbia, 1980)

TVÅ ÅR OCH FYRA MÅNADER, EN OERHÖRT lång paus i skivbranschen 1980, efter “Darkness on the edge of town” exploderade Bruce Springsteen och hans band E Street Band, som i vanlig ordning bokstavligen inte fick någon credit på en studioskiva. Hela 20 låtar över fyra studioinspelade skivsidor vinyl som än i dag står för den största enskilda release, i material räknat, som Bruce har släppt ifrån sig på samma dag. Dagen var 10 oktober 1980 och dubbelalbumet ”The river” blev den höstens stora soundtrack.
   Hjärtat säger mig att både genombrottsskivan ”Born to run” och det efterföljande mästerverket ”Darkness…” är totalt bättre album men ”The river” är ett makalöst starkt album med en gränslös mångfald som få artister i pop- och rockhistorien kan matcha.
   Här finns de alldeles sagolika balladerna med de episka berättelserna som gått till historien som stora konsertfavoriter fast de tillhör den lågmälda repertoaren. Titellåten, ”Independence day”, ”Point blank” och ”Stolen car” är helt igenom perfekta och som man lite slarvigt brukar kalla magiska.
   Sedan har vi motsatsen, de bångstyriga och rastlöst furiösa rocklåtarna som är lika närbesläktade med Mitch Ryders framrusande partyrock a la ”Detroit medley” som med Chuck Berry. Låtar och framföranden som kanske är för odisciplinerade, uppsluppna och hysteriskt temposnabba för att man som lyssnare ska uppfatta det man hör som ren magi.
   ”The river” innehåller en handfull regelrätta showstoppers som exempelvis ”Out in the street”, ”You can look (but you better not touch)”, “Ramrod” och “Cadillac ranch”. Inte så överraskande, kanske, blev alla de låtarna energihöjande ögonblick under olika sekvenser på Springsteen-konserterna som drog över världen 1981.
   Men skivans i mitt tycke allra bästa stunder är de där poprockiga, melodiöst förtjusande men ändå grymt effektiva låtarna. Inte bara publikfavoriter som ”Sherry darling”, ”Hungry heart” och ”Cadillac ranch” utan också de där underbara låtarna som befinner sig mellan slagkraftig pop och effektiv rock. Med titlar som ”Jackson cage”, ”The ties that bind” (som höll på bli titel på hela albumet, då tänkt som ett enkel-album) och ”The price you pay”.
   Materialet till ”The river” är både gammalt och nyskrivet. Fyra låtar figurerade exempelvis redan 1978 på konserterna och ”Two hearts” är ännu äldre, den fanns ursprungligen med på den demotejp som Bruce tidigt 70-tal lämnade in till John Hammond på skivbolaget Columbia.
   Åren efter ”Darkness…” var en mycket produktiv och kreativ period i Bruce Springsteens liv. Som de 20 låtarna på ”The river” är bevis för. Fast han spelade in ännu fler under de här åren. Låtar som 1998 släpptes i den utmärkta 4 cd-boxen ”Tracks”, som alla har kvalitéer att finnas med på ”The river”.
   Av det materialet märks ”Restless night”, ”Roulette”, "Held up without a gun" (b-sida till "Hungry heart"-singeln), ”Dollhouse”, ”Where the bands are”, ”Loose ends”, ”Living on the edge of the world”, ”Take ’em as they come”, ”Be true” (hamnade som b-sida till ”Fade away”), “I wanna be with you” och “Mary Lou”. Vi ska i sammanhanget inte heller glömma “From small things (big things one day come)”, en låt Bruce spelade in 1979 men som kom ut först 2003 på samlingen ”The essential”. Men redan 1982 gavs den ut av Dave Edmunds.
   Vi kan alla vara överens om att ”The river” genomgående innehåller starkt låtmaterial. Ändå var det bara två låtar från det här klassiska dubbelalbumet, titellåten och ”Hungry heart”, som lyckades tränga sig in på ”Greatest hits”-skivan (1995) när Bruce ville samla sina mest kända låtar på ett album.
   Innan ”Dancing in the dark” (1984) tog sig upp på en andraplats på Hot 100 i USA var ”Hungry heart” Springsteens största singelhit med en 5:e-plats som bästa placering. På den låten finns de gamla Turtles-sångarna Howard Kaylan och Mark Volman med i kören och förstärker hitkänslan. Bruce hade först tänkt skänka låten till Ramones men ångrade sig.
   I mitt tycke innehåller skivan ytterligare 18 låtar av fantastisk kvalité. Men jag kanske påverkas i den bedömningen av den efterföljande turnén som kom till Sverige i maj 1981 där 10-11 låtar från ”The river” spelade huvudroller under de tre konserterna på svensk mark.

”THE TIES THAT BIND” är öppningslåt på Bruce Springsteens dubbelalbum ”The river”.



/ Håkan

Örebro: Drottninggatan 30

NAJZ PRAJZ


På Najz Prajzs gamla adress återfinns idag Kjell & Company.

Foto: Per Torgén/Örebro Läns Museum
Najz Prajz-butiken 2011 på Drottninggatan 30.


ÅR 2000 FLYTTADE SKIVAFFÄREN NAJZ PRAJZ från Storgatan 7 till Drottninggatan 30 och lokalen där mattbutiken Ditzingers tidigare hade varit. Uppfräschningen av Norr-City hade uteblivit, konkurshotet hängde i luften och en flytt söderut var enda alternativet.
   Ägaren Anders Damberg berättade historien om Najz Prajz förra veckan här på Håkans Pop och från 2000 fram till hösten 2011 (när butiken flyttar ännu en gång, nu till Nygatan) ökar konsertverksamheten kraftigt. Och jag såg sammanlagt 18 konserter på Najz Prajz, Drottninggatan, inklusive ett evenemang på Våghustorget.
   Nästan samtliga av Sveriges hetaste artister ställer upp och gör unika små butiksgig hos Najz Prajz. Den sista kvällen innan flytten, 30 september 2011, gör amerikanen Otis Gibbs en spelning inför en stor publik i en annars tom butikslokal.


Alla fyra medlemmarna i Grymlings, från vänster Mats Ronander, Magnus Lindberg, Micke Rickfors och Göran Lagerberg, besökte Najz Prajz-butiken 7 april 2005.


HÅKAN HELLSTRÖM 17/10 2000 Najz Prajz
LARS WINNERBÄCK 15/3 2001 Najz Prajz
MATS RONANDER 31/10 2001 Najz Prajz
WEEPING WILLOWS 28/2 2004 Najz Prajz
MAGNUS LINDBERG 24/4 2004 Najz Prajz
MELODY CLUB 25/8 2004 Najz Prajz
GRYMLINGS 7/4 2005 Najz Prajz
ANNA TERNHEIM 28/9 2006 Najz Prajz
NIKOLA SARCEVIC 25/10 2006 Najz Prajz
THE PLAN 27/10 2006 Najz Prajz
TOMAS ANDERSSON WIJ 29/2 2008 Najz Prajz
THE REFRESHMENTS 4/6 2008 Najz Prajz/Våghustorget
PERSSONS PACK 19/2 2009 Najz Prajz
MAGNUS LINDBERG 28/4 2009 Najz Prajz
PETER MORÉN/TOMAS ANDERSSON WIJ/NIKOLA SARCEVIC 27/2 2010 Najz Prajz
MAGNUS LINDBERG & BASSE WICKMAN 23/4 2010 Najz Prajz
JOHN LINDBERG TRIO 9/2 2011 Najz Prajz
OTIS GIBBS 30/9 2011 Najz Prajz

/ Håkan

Mikael Bodin 15/10: Tack för en väldigt fin beskrivning av albumet som jag personligen håller vä...

Björn 11/10: Vill lyfta fram denna, Drive All Night, klipp från - Göteborg, 2008. Som lite ...

Jan Arne Martin Lennell 10/10: Plats 82! Håkan, är det möjligt? Detta är ju ett av tidernas allra bästa al...

AMK 21/09: Hej! Vet du hur man kan få tag i att lyssna på Collapse nu för tiden? MVH...

Mikael Bodin 15/09: Som Petty sa (fritt översatt): "När vi är borta finns låtarna kvar, därför...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Tack för bra tips! James McMurtry (har "Too long in the wasteland") och Kate Ta...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Finns inte så mycket att invända i din recension. Ett av hans bätttre, men de...

Jan Arne Martin Lennell 2/09: Tack för att Maria kom med! En av mina absoluta favoritsångerskor. Har allt me...

Jan Arne Martin Lennell 28/08: Klockren analys. Underbar platta som också finns i min hylla."Airport" är ju b...

Silja 27/08: Varför inget här om Charlie Watts?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.