De tio senaste blogginläggen

Tributes: Willie Nile

"Willie Nile Uncovered" (Paradiddle, 2020)

DET ÄR INTE BARA STORA KÄNDA ARTISTER, framstående låtskrivare och berömda grupper som hyllas på så kallade tributskivor. Amerikanen Willie Nile tillhör väl den lite mer anonyma delen av rockbranschen som hade sina största kommersiella framgångar på 80-talet. Ändå fick han för tre år sedan en omfattande hyllning på skiva av 26 artister som spelade in lika många låtar hämtade från Willie Niles diskografi.
   Hyllningsskivan inleds med en bluesinfluerad och huvudsakligen akustisk ”Hell yeah” och jag tror ett tag att hela albumet ska bli en folkmusikalisk rockhyllning av Nile men ”Willie Nile Uncovered” blir som helhet ett musikaliskt väldigt varierat projekt. Majoriteten av de medverkande artisterna är för mig på förhand okända och musikerna som spelar är ännu mindre kända. Vilket inte hindrar att det finns mycket att upptäcka här bland både låtar, som huvudsakligen är hämtade från 2000-talet, artister och arrangemang.
   Av artisterna som jag är mest bekant mig, Graham Parker och Nils Lofgren, blir jag inte så imponerad av. Parker gör en ovanligt hård opersonlig version av ”One guitar” och Lofgrens ”All God's children” kunde ha blivit en finstämd hymn men rörigt arrangemang, ”kyrkokör” och gitarrsolo stör förutsättningarna.
   Då är jag mer nöjd med några traditionella poprocklåtar med James Maddock (till vardags gitarrist i Niles band), Richard Barone och Pete Mancini som alla på ett eller annat sätt ekar Bruce Springsteen.
   Med så många låtar och olika arrangemang har hela projektet pendlat mellan mjukt och hårt och det blir ibland tålamodskrävande när ytterligheterna möts på låtar bredvid varandra. Som när Jen Chapins ljuvligt fina ”The crossing” följs av en högröstad kör i Henroy Vassell & Friends reggaekryddade ”When One Stands”.
   Jag har aldrig tänkt på Willie Nile som en kvalitativ och professionell låtskrivare men när jag här hör många av låtarna, för första gången, blir jag otroligt imponerad av hans sätt att skriva låtar. ”When Levon sings”, hyllningen till Levon Helm i synnerhet och The Band i allmänhet, är ju en klockren låt. ”Lonesome dark eyed beauty” likaså, en underbart fin låttitel som Caroline Doctorow sjunger lika fint. ”Sideways beautiful”, ”The crossing”, ”When the lights go out on Broadway” och ”The road to Calvary” är alla så klassiskt skrivna att Willie Niles framtid som låtskrivare borde vara säkrad.
   Sedan är det ju ett rent nöje att läsa och höra Niles låttitlar där han har hämtat inspiration i sin hemstad New York City: ”Life on Bleecker Street”, ”The day I saw Bo Diddley In Washington Square”, ”Streets of New York” och ”When the lights go out on Broadway”...


CD1
1-1 Emily Duff – Hell Yeah
1-2 Quarter Horse – When Levon Sings
1-3 Gene Casey – American Ride
1-4 Kenny White – Vagabond Moon
1-5 Elliott Murphy – Les Champs Elysees
1-6 James Maddock – She's Got My Heart
1-7 Iridesense – History 101
1-8 Dan Bern – Life On Bleeker Street
1-9 Richard Barone – Streets Of New York
1-10 The Four Amigos – On Some Rainy Day
1-11 Leland Sundries – The Day I Saw Bo Diddley In Washington Square
1-12 XL Kings – That's The Reason
1-13 Graham Parker – One Guitar

CD2
2-1 Nils Lofgren – All God's Children
2-2 Caroline Doctorow – Lonesome Dark-Eyed Beauty
2-3 John Gorka – I Can't Do Crazy (Anymore)
2-4 Slaid Cleaves – Sideways Beautiful
2-5 Rod Picott – Lookin' For Someone
2-6 Jen Chapin – The Crossing
2-7 Henroy Vassell & Friends – When One Stands
2-8 Annie Mark – Everybody Needs A Hammer
2-9 Pete Mancini – Asking Annie Out
2-10 Lucy Kaplansky – When The Last Light Goes Out On Broadway
2-11 Richard Shindell – On The Road To Cavalry
2-12 Allen Santoriello – House Of Thousand Guitars
2-13 Johnny Pisano – One Guitar Mon'

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #15: Nick Lowe 1982

EN DRYG MÅNAD INNAN DEN HÄR konserten, som var premiär på Nick Lowes lilla turné i Sverige, recenserade jag Lowes senaste album, ”Nick the knife”. Under rubriken ”Välskrivna klassiker på Nick Lowes nya” skrev jag att han kan konsten att göra klassiker kring tre minuter på löpande band.
   Jag skrev också att jag redan kände igen några låtar från andra skivor men tyckte att ”Stick it where the sun don’t shine” var en av topparna på skivan, fast den hade påfallande likheter med John Fogertys ”Green river”.
   Efter Rockpiles sammanbrott i februari 1981 bildade Nick Lowe en egen kompgrupp, His Noise To Go. En grupp som samtidigt fungerade som Carlene Carters kompgrupp men då under namnet CC Riders.
   Paul Carrack, keyboards, hade precis avslutat sitt korta medlemskap i Squeeze, Martin Belmont, gitarr, kom som medlem i The Rumour precis från en turné med Garland Jeffreys, James Eller, bas, hade spelat med Teardrop Explodes och Bobby Irwin, trummor, spelade tidigare i powerpopbandet The Sinceros. Irwin spelade spelade på Lowes samtliga 80-tals-album och följde med Lowe in i 90-talet. Han bytte samtidigt efternamn till sin mors flicknamn, Treherne, och blev trogen Lowe på varje album fram till "Quality street" (2013) innan han tragiskt avled 2015.
   De yttre förutsättningarna på konserten i Örebro var inte perfekta. Konserten lockade en begränsad publik till dansbanan Regnbågen i Brunnsparken. Min recension är kort och färglös, tycker jag själv idag, men tiden var knapp för att leverera en rapport innan deadline den här onsdagskvällen...
   Här kommer en kommentar om innehållet på konserten som jag inte hade tid att analysera direkt efter konserten. Det var en bred blandning av nya, gamla och outgivna låtar där faktiskt bara två låtar hade hämtats från det aktuella albumet ”Nick the knife”. Däremot fick Paul Carrack chansen att marknadsföra sitt kommande soloalbum ”Suburban voodoo” med tre låtar, ”Always better with you”, ”Lesson in love” och ”A Little unkind”, plus hans Squeeze-hit ”Tempted”.
   Även "Wish you were here" var ny. Den kom på skiva först ett år senare, på albumet "The abominable showman".

Foto: Mikael MuhrNick Lowe var i fin form i Brunnsparken fast storpubliken uteblev.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/5 1982.

BEDÅRANDE HÖGTID

NICK LOWE & HIS NOISE TO GO
Brunnsparken, Örebro 26 maj 1982

NÄR SQUEEZE FÖR EXAKT TVÅ MÅNADER sedan genomförde en näst intill perfekt konsert i Stockholm saknade jag egentligen bara en låt, ”Tempted”. Men Paul Carrack, som sjöng den låten i gruppen med personligt soulfylld stämma, är inte längre medlem i Squeeze. Därför var det naturligare att han nu gjorde den lika personligt som pianist och medlem i Nick Lowes kompband som hade Sverigepremiär i Brunnsparken i Örebro på onsdagskvällen.
   Bandet, som av en outgrundlig anledning är döpta till His Noise To Go (och för övrigt är helt identisk med Carlene Carters kompgrupp) innehåller även i övrigt av sevärda ochg framförallt hörvärda personligheter bredvid Nick Lowe som inte spelar bas längre utan hanterade kompgitarr vid sidan av sjungandet.
   Martin Belmont, från gamla Rumour, med knyckig och halsbrytande spelstil lirade sedvanlig fantastisk sologitarr och James Eller, bas, och Bobby Irwin, trummor, var en tät kompduo.
   Paul Carrack framförde ytterligare låtar från sin kommande Nick Lowe-producerade soloalbum. Som alla hade de klassiska dragen, ofta soulinfluerat.
   För ovanlighetens skull vid konserter var det inte låtar från den senaste skivan som dominerade. Det var istället en lång och mycket imponerande rad låtar från Nicks solokarriär som presenterades. Med bland annat gamla hits som ”Heart of the city” och ”Marie Provost”.
   Avslutningen var magnifik med ”(What’s so funny) bout peace love and understanding”. Lika storslagen som konserten i övrigt. Det var en bedårande högtid.


Trolig setlist:
I Love The Sound Of Breaking Glass
Stick It Where The Sun Don't Shine
Tempted
Always Better With You
Burning
Marie Provost
Cruel To Be Kind
Lesson In Love
A Little Unkind
Wish You Were Here
Switchboard Susan
Cracking Up
I Knew The Bride
Heart Of the City

Extralåt
(What's so funny) 'bout peace love and understanding

/ Håkan

En grön St Patrick's Day med körsång

OLLIE TULLAMORE with FRIENDS
THE SHIPWRECK HAULERS
Clarion Hotel, Örebro 18 mars 2023
Konsertlängd: 20:05-21:38 (93 min)
Min plats: Vid bord på restaurangen ca 6 m från scenen.

PÅ FREDAGEN BLEV DET ST PATRICK'S DAY helt traditionellt även i år och i samband med den, dagen efter, firades det lika traditionellt irländsk nationaldag i foajén på Clarions hotell i Örebro. Sedan många år tillbaka har det varit Tullamore Brothers, stadens stoltaste band när det gäller irländsk folkmusik, som har stått för underhållningen men i år blev det ett lite annorlunda men närbesläktat koncept.
   Ollie Tullamore (Olle Unenge, sångare i Tullamore Brothers) bjöd in till ett grönfärgat kalas med musikaliska nära vänner och en yngre generation körsångare. Bredvid Olle fanns Tullamore Brothers kollegorna Kajsa Zetterlund, fiol och sång, och Christy O'Leary, sång och oräkneligt antal olika instrument. I avsaknad av bouzoukispelaren Mats Lindström, som var engagerad på annat håll med sitt andra band Shamrock, fyllde Johannes Broborn hans plats med både snack och instrumentala insatser.
   I skuggan av den kvartetten fanns Robin Berg med sin bodhran, irländskt slaginstrument, och fyllde ut arrangemangen på ett hemvävt naturligt sätt. Berg var också ledare för The Shipwreck Haulers som med ett antal sea shanties, sjömansvisor, på sin repertoar fick en egen avdelning på kvällens arrangemang.
   Shipwreck Haulers gjorde succé i foajén på Scandic Grand under årets Folk at Heart och det var ett behagligt nöje att åter stifta bekantskap med Berg, åtta kvinnor och en kille när de tillsammans med övriga musiker på scen skapade allsång med fantastisk känsla för de irländska klangerna.
   Tullamore-repertoaren kände vi igen sedan år tillbaka och var en skön blandning av långsamma ballader, med sång av både Olle och Christy på både engelska och iriska, och några sedvanligt snabba jigs och reels nära fortkörningsböter. Men det var Shipwreck Haulers närvaro som gjorde St Patrick's-aftonen till en överraskande pigg och nyter tillställning. När tjejer och killar tog i från tårna för att överrösta de musikaliska arrangemangen med sånger som ”Leave her, Johnny”, ”Sally Brown” och ”A drop of Nelson's blood”. Vi bjöds också på en historisk bakgrund till den sistnämnda låten.
   Jag missade den ”viktiga” debatten om moll och dur när jag gick på toaletten men kunde i övrigt glatt konstatera att en kväll med irländska förtecken är så mycket mer av sång och glädje än exakt träffade toner. Som i fantastiska versioner av den fina balladen ”Grace” och den allsångsdominerade ”What shall we do with the drunken sailor?”. Men så dags var restaurangens tillfälliga Guinness-kran tom...

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #16: Green On Red 1985

GREEN ON RED VAR SOM GRUPP intimt förknippad med den amerikanska musikaliskt mycket intressanta vågen av band som kom från de västra delarna av USA på tidigt 80-tal. Där grupper som Dream Syndicate, Rain Parade (spelade på Rockmagasinet i november 1985), Long Ryders och True West blev representanter för musikgenren Paisley Underground. Alla med geografisk koppling till Los Angeles och/eller Kalifornien.
   Green On Red, vars medlemmar ursprungligen kom från Tucson Arizona (där också Paisley-bandet Naked Prey härstammade från), tillhörde också samma oerhört kreativa musikaliska våg vars grupper inte nödvändigtvis hade något direkt musikaliskt gemensamt. Men ändå i vissa fall samarbetade över gränserna.
   Green On Red var väl närmast ett americanaband ungefär 20 år innan musikgenren var uppfunnen. I korsningen mellan rock och country hade de funnit sin musikaliska tillflykt. Men ursprunget till bandet bildades redan 1979 som kvartetten The Serfers där tre framtida Green on Red-medlemmar fanns med: Sångaren och gitarristen Dan Stuart, basisten Jack Waterson och organisten Chris Cacavas.
   1980 flyttade bandet till Los Angeles, bytte samtidigt namn till Green On Red (för att inte blandas ihop med den just då växande surfpunkvågen) och ny trummis blev Alex MacNicol. Den stabila sättningen gav ut sina första inspelningar på ep, bland annat på Dream Syndicate-gitarristen Steve Wynns skivbolag Down There. Green On Red tog också rygg på Dream Syndicate när de fick göra sitt första album på skivbolaget Slash, "Gravity talks" (1983).
   Strax innan inspelningen av gruppens andra album, hösten 1984, utökades gruppen med den unge gitarristen Chuck Prophet IV som kom från den lilla Kalifornien-orten Whittier. Skivan som kom att få titeln "Gas food lodging" var inte utgiven när Green On Red påbörjade sin korta Sverigesväng som en del på en längre Europaturné.
   3 mars kom de till Sverige, 4 mars ägnades åt intervjuer i Stockholm, 5 mars spelade de i Uppsala, 6 mars i Lund och 7 mars kom de till Örebro för en konsert som jag rangordnar som min största upplevelse på Rockmagasinet.
   Bandet spelade ytterligare tre Sverigekonserter, Göteborg, Södertälje och Stockholm, innan övriga Europa blev medvetna om Green On Reds storhet. Några veckor efter Rockmagasinet-konserten släpptes "Gas food lodging"-albumet och tillsammans med turnén förstorades ryktet om bandet och deras musik. Innan 1985 var slut hade bandet skrivit kontrakt med det stora internationella skivbolaget Mercury Records och på sommaren spelades nästa album in i England, "No free lunch", och gavs ut på hösten samma år.
   Framgångarna växte för bandet. Den legendariske Jim Dickinson producerade de två nästkommande albumen, "The killer inside me" (1987) och "Here come the snakes" (1988), men tre år efter den fantastiska Örebrokonserten var det bara Dan Stuart och Chuck Prophet IV som var fasta medlemmar i bandet.
   1990 gjorde Prophet, som nu skippat sitt IV i namnet, sitt första soloalbum, "Brother Aldo", och har sedan dess gjort ett dussintal skivor i eget namn och samarbetade vid flera tillfällen med Jim Dickinson (bland annat här) innan dennes bortgång 2009.
   Skivorna med Green On Red må vara Dan Stuarts största insats som artist men jag minns en annan av hans skivor ännu bättre, "The lost weekend" (1985). Under pseudonymen Danny & Dusty slog sig Stuart och Steve Wynn ihop och skrev sju låtar och spelade sedan in dessa tillsammans med medlemmar från Dream Syndicate, Green On Red och 3/4-delar av Long Ryders. Allt skedde i Control Center Studios i Los Angeles i februari 1985 (alltså månaden innan Rockmagasinet-konserten!) och resultatet blev en skiva, utgiven på A&M i USA, av väldigt spontan prägel ("friendship, fear, drunkenness, death, and elusive salvation") men musikaliskt alldeles underbar. Lyssna bara på "Songs for the dreamers" och "The king of the losers" och hoppa gärna över deras cover av "Knockin' on heaven's door".
   Green On Red som besökte Örebro och Rockmagasinet i mars 1985 var alltså Dan Stuart, sång/gitarr, Jack Waterson, bas, Chris Cacavas, keyboards, Alex MacNicol, trummor, och Chuck Prophet IV, gitarr/sång.


Foto: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 1985.

DET GLÖDDE PÅ SCEN

GREEN ON RED
Rockmagasinet, Örebro 7 mars 1985

DET ÄR TORSDAGSKVÄLL I MARS OCH fem huttrande amerikaner från Kalifornien, rockgruppen Green On Red, befinner sig mitt inne i en Sverigeturné. Eller det svåraste sättet att ta sig mellan Uppsala och Stockholm och på vägen passera Lund, Örebro och Göteborg i den ordningen. Det är en prestation liksom deras glatt svängande rockmusik som live ekade både 60- och 70-tal och ändå säkert stod med båda fötterna i 80-talet.
   De senaste årens explosion av amerikansk rock från västkusten är anmärkningsvärd. Dream Syndicate, Rain Parade och just Green On Red är bara toppen på ett isberg med otaliga västkustband som tittar bakåt för att komma framåt.
   Green On Reds store profil är sångaren och gitarristen Dan Stuart som stod, stadig och genuint amerikansk stirrade oss i ögonen med hatten noggrant nedtryckt över skallen. Han sjöng på sitt personligt pratiga sätt och spelade mestadels suverän kompgitarr när han inte tog upp kampen med bandets sologitarrist Chuck Prophet IV.
   Prophet, som när han sprang fram till mikrofonen var märkvärdigt lik vår egen Janne Bark, spelade rakt igenom hela konserten en underbar sologitarr. Nervöst klingande och svajig gitarr framstod han som den missade länken mellan Tom Verlaine och Neil Young.
   På 75 minuter hann bandet med 18 låtar från långsamma countryfierade rocklåtar till ösiga popinspirerade låtar som aldrig förlorade sin skärpa fast bandets medlemmar gjorde det till en sport att överraska och plötsligt dra några extra solon.
   I avslutningslåten "Gloria" glödde det till ordentligt både på scen och bland publiken men egentligen lyckades Green On Red under hela konserten förmedla den värme och glädje som vi alla så väl förtjänar efter ett inledningsvis kylslaget 1985.

/ Håkan

Tributes: Eric Andersen

"Tribute To A Songpoet - Songs Of Eric Andersen" (Y&T Music, 2022)

IBLAND FÅR HYLLNINGSPROJEKT PÅ SKIVA ett omfång som överraskar. Som när den amerikanske skivproducenten Steve Addabbo vill hylla den amerikanske norskättade låtskrivaren Eric Andersen med en skiva där det är många artister som tolkar hans låtar. 42 låtar på tre cd är en överdos av oanat mått. Men låtmaterialet, som jag till stor del inte hade något tidigare förhållande till, håller förvånansvärt hög nivå fast variationen är begränsad med en lång rad låtar inom singer/songwriter-traditionen.
   Numera 80-årige Eric Andersen, han fyllde år förra månaden, har en lång karriär i ryggen. Tillhörde den legendariska folkmusikscenen i Greenwich Village i det tidiga 60-talet med kollegor som Bob Dylan, Dave Van Ronk och Joan Baez. Men Andersen hade inte de största strålkastarna på sig och gick huvudsakligen under radarn men gjorde ändå skivdebut 1965 med albumet ”Today is the highway” där flera låtar på hyllningsskivan är hämtade ifrån.
   Efter ett antal album var det först 1972 som Andersen uppmärksammades på allvar med det Norbert Putnam-producerade albumet ”Blue river”. Efter ihärdigt slit hade han till slut hamnat på Columbia, samma skivbolag som Dylan hade varit på i över tio år och en viss Springsteen skulle debutera på året efter.
   Eric Andersen har i sin långa karriär saknat de riktigt stora breda framgångarna men det har inte hindrat producenten Steve Addabbo, som också är tekniker, musiker och artist i eget namn, att helhjärtat satsat på den här hyllningsskivan. Här finns både kända och mindre kända artister som tolkar Andersens låtar. 42 låtar av vilka 35 är nyligen inspelade och de övriga är redan tidigare utgivna.
   Den låt som kanske gör största intrycket på skivan är Bob Dylans cover på ”Thirsty boots” som han gjorde i samband med ”Self portrait”-inspelningarna 1970 men aldrig gav ut då. Dylan-inspelningen av Andersens låt, som i original släpptes 1966, kom på skiva först 2013 på ”Another Self portrait”. Här inleder den Andersen-hyllningen, där Dylan kompas av Al Kooper på piano och David Bromberg på gitarr, och följs sedan av ett stort antal mycket träffsäkra tolkningar.
   Många låtar befinner sig alltså i den traditionella singer/songwriter-genren men styrkan i Andersens låtskrivande är förbluffande bra rakt igenom alla de 42 låtarna. Några som jag har fastnat för mer än de andra är för mig okända artister som Richard Shindell, Lucy Kaplansky, Larry Campbell/Teresa Williams, Denice Franke med Wesley Staces tolkning av ”Time run like a freight train” som kanske bäst av dem alla. Men alla överraskar stort. Stace är för övrigt mer känd under sitt pseudonymnamn John Wesley Harding.
   På skivorna finns ett antal låtar som framförs på ett anspråkslöst icke-sjungande sätt som ger mig varma känslor. Som Albert Lees överraskande akustiska tolkning av ”Salt on your skin”, Scarlet Riveras ”Before everything changed”, Steve Addabbos ”Sex senses of darkness”, Steve Postells ”Belgian bar” och Lenny Kayes underbara ”Miss Lonely are you blue”. Postell ingår annars i det hyperskickliga The Immediate Family och Kaye känner vi som Patti Smiths gitarrist.
   Bland artisterna märks också ett antal släktingar till hyllningsobjektet Eric Andersen. Dottern Sari sjunger med Andersens första fru Debbie Greene, den andra dottern Signe gör en lätt jazzig version av en Andersen/Rick Danko-låt och nuvarande frun Inge sjunger en låt skört och vackert.
   De flesta artisterna håller alltså en övervägande lågmäld profil men det finns några mindre bra exempel där elektricitet och rocktoner tar över. Till Marc Ribots vassa elgitarr sjunger Syd Straw, Eric Bazilian försöker upprepa Hooters recept på en låt och Evan Stanley är helt malplacerad här. Det finns en förklaring, Evan är son till Kiss-profilen Paul Stanley...
   Även Willie Nile tillhör väl den lite rockigare kategorin på skivan men jag kan ändå inte låta bli att älska den killen.


Disc 1

1-1 Bob Dylan – Thirsty Boots
1-2 Richard Shindell – Gone Gone
1-3 Lucy Kaplansky – Eyes Of The Immigrant
1-4 Syd Straw – You Can't Relive The Past
1-5 Albert Lee – Salt On Your Skin
1-6 Scarlet Rivera – Before Everything Changed
1-7 Willie Nile – Rain Falls Down In Amsterdam
1-8 Elliott Murphy – Cold Country
1-9 Eric Bazilian – Ain't No Time To Bleed
1-10 Larry Campbell & Teresa Williams – Foghorn
1-11 Eric Leeds – Singin' Man
1-12 Paul Lamont – Blue Heart
1-13 Evan Stanley – Rains Are Gonna Come
1-14 Mary Chapin Carpenter – Violets Of Dawn

Disc 2

2-1 Dan Navarro – Moonchild River Song
2-2 Janis Ian – Hills Of Tuscany
2-3 Wesley Stace – Time Run Like A Freight Train
2-4 Scott Severin featuring Stateleigh Holmes – Woman, She Was Gentle
2-5 Arlen Roth – Sweet Surprise
2-6 Denice Franke – Baby, I'm Lonesome
2-7 Sari Andersen with Debbie Green – Listen To The Rain
2-8 Steve Postell – Belgian Bar
2-9 Robert Aaron – Trouble In Paris
2-10 Signe Anderson – Drifin' Away
2-11 Steve Addabbo – Six Senses Of Darkness
2-12 John Gorka – Come Runnin' Like A Friend
2-13 Happy Traum – Mary I'm Coming Back Home
2-14 Amy Helm – Blue River

Disc 3

3-1 Linda Ronstadt – (I Ain't Always Been) Faithful
3-2 David Buskin and Robin Batteau – Wind And Sand
3-3 Don Graham – The Hustler
3-4 Alice Howe – Is It Really Love At All
3-5 Jim Wurster – Sheila
3-6 Lenny Kaye – Miss Lonely Are You Blue
3-7 Inge Andersen – Round The Bend
3-8 Dom Flemons – Song To J.C.B.
3-9 Simon Keats (aka Paul Zoontjens – Come To My Bedside, My Darling
3-10 Joyce Andersen – For What Was Gained
3-11 Cliff Eberhardt – Dusty Box Car Wall
3-12 The Kennedys – Waves Of Freedom
3-13 Richard Barone featuring Allison Moorer – Close The Door Lightly When You Go
3-14 Rick Danko – Blue River (Live)

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #17: Mats Ronander 1992

EFTER 42 ÅR SOM OFFICIELL SOLOARTIST kan vi klart konstatera att Mats Ronanders långa karriär nådde sin högsta kommersiella punkt just 1992. Hans största stund på skiva, "Himlen gråter för Elmore James" med den tveklösa hitlåten och Kim Larsen-duetten "Gör mig lycklig", följdes hösten 1992 av turné med de musiker som huvudsakligen hade kompat Mats på skivan.
   Albumet, som hade släppts månaden innan den här konserten, var ju egentligen i sin helhet i mina öron en hit (nådde 13:e-platsen på svenska försäljningslistan) men fakta i ämnet säger att fyra av Ronanders soloalbum faktiskt nådde lika högt eller högre. ”Hård kärlek” (1981, 12:a), ”50/50” (1984, 10:a), ”Tokig” (1985, 13:e) och ”Reality” (1987, 10:a) hade etablerat den tidigare så flitigt anlitade sångaren/munspelaren/gitarristen som en genuin artist i eget namn. Till det kan vi lägga hans tillfälliga inhopp som skådespelare i Ulf Lundell-filmen ”Sömnen” (1984).
   Av musikerna som Mats Ronander huvudsakligen hade omgivit sig med på soloskivorna från 1981 till 1992 var det, med undantag för trummisen/kompisen Åke Sundqvist, till stora delar ett nytt manskap i kompet på "Himlen gråter för Elmore James". Musiker (med producenten Max Lorentz, gitarr/keyboards/sång, i spetsen) som helhjärtat följde med på turnén: Henrik Tvede, gitarr, Klas Anderhell, trummor, Nalle Påhlsson, bas/sång, och Niklas Medin, keyboards.
   Anderhell hade spelat i bandet Jerusalem samt kompat en mängd artister (Carola, Stefan Borsch, Peter Lundblad, Edin-Ådahl med flera) på skiva. Tvede spelade i danska band som Stenrosen, Nikolaj & Piloterne, poprockduon Liza & the T och The Twinz. Lorentz hade spelat i punkbandet Bitch Boys, Johan Wahlström Band och skulle snart solodebutera. Påhlsson hade bland annat varit medlem i Easy Action och andra hårdrockband och Medin hade spelat på skivor med Orup, Jerry Williams, Johan Kinde och var senast Low Budget Blues Band-medlem tillsammans med Ronander.
   Den lokala sångstjärnan Charlotte Ollward kom in och hjälpte till med sång på ”Himlen gråter för Elmore James”.

Foto: Anders ErkmanMed en ÖSK-halsduk runt halsen avslutade en lycklig Mats Ronander sin konsert på Frimis.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/11 1992.

KOM, SÅGS OCH SEGRADE

MATS RONANDER
Frimis, Örebro 20 november 1992

Mats Ronander kom, sågs och segrade. Hans framträdande på Frimis i fredagskväll kan lätt sammanfattas med dessa bevingade ord ty publiken i den fullsatta lokalen älskade stadens son i hela en timme och femtio minuter runt midnatt.
   Mats Ronander och hans nya band är ute på premiärturné i klubblokaler där förutsättningarna knappast kan vara bättre.
   Hans oemotståndliga hit "Gör mig lycklig", listnoterad på alla håll utom Svensktoppen (några strofer danska diskvalificerar låten) och ett underbart helgjutet album, "Himlen gråter för Elmore James", har givit honom en ny, yngre publik (som dock var utestängda från Frimis där 25-årsgräns rådde) och har behållit större delen av den gamla.
   På Frimis var det i hög grad den senare kategorin som var mycket delaktig till att fredagens konsert blev den succé det blev.
   På en klubb blir det alltid tätare, tuffare och rockigare så de akustiska låtarna, som nu blivit en betydande del i Ronanders repertoar, fick en tyngre framtoning.
   Men Mats hade en förmåga att låta lugna och snabba partier, lågmälda och tunga sekvenser, avlösa varandra i många låtar. En händelserik och balanserad mix fast det genomgående var elektriskt och rockigt.
   Det senaste fantastiska albumet utgjorde givetvis stommen i scenrepertoaren som bestod av 18 låtar.
   I den smakfulla (tillfälliga) scendekoren med ljuskronor och kandelabrar inledde Mats med "Sverige" och avslutade med "Kött och blod". Och gjorde sedan publiken än mer tokig, galen och lycklig (för att citera Mats själv) med ytterligare fyra låtar.
   Redan på andra låten, "Oh mama", var Mats svettig och mamma Tora stod på en stol i publikhavet och diggade sin son som hon sedan gjorde under större delen av konserten.
   En konsert som höll en hög och jämn nivå med plus för extralåtarna.
   "Håll ut", om ungdomsrötterna i Örebro, var spontan, orepeterad men ljuvlig.
   I "Himlen gråter för Elmore James", denna suggestiva höjdpunkt, fick han hjälp av skönsjungande Charlotte Ollward från örebrogruppen Space Babies.
   "God bok" var ordentligt omarrangerad och förlängd och "On and on and on", ABBA-låten, visade sig vara en showstopper av oanade mått.


Låtarna:
Sverige
Oh mama
Suzy Solidor
Tokig
Stum igen
Good for you
Ligg hos mig
Miriam och medicinflaskan
Ut ur mörkret
För kärleks skull
Man av sten
Gör mig lycklig nu
En gång till, måne
Kött och blod

Extralåtar
Håll ut
Himlen gråter för Elmore James (gästsång Charlotte Ollward)
God bok
On and on and on

/ Håkan

TisdagsAkademien (13)

TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan några veckor tillbaka skaffat oss en ny möteslokal. Efter en veckas vilset letande hittade vi ny miljö för våra möten, på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


HÄR KOMMER EN AKTUELL RAPPORT från de senaste veckornas möten. En något kortare rapport än tidigare med några minnesnoteringar kring program om och med Burt Bacharach, Frank Zappa och president Jimmy Carter. Vi i TisdagsAkademien skyr inga medel när vi diskuterar musik. Inget musikaliskt område, ingen artist eller musikgenre är förbjuden. Då kan det exempelvis på bara några veckor pendla från Bacharach via Zappa till en amerikansk president. Och det känns bara naturligt i vår extremt trivsamma krets.
   Vid torsdagens(!) möte, poddinspelningar och repetitioner för en av ledamöterna fick flytta fram veckans möte, fick jag i uppdrag att leta upp en dokumentär om den nyligen avlidne supergitarristen David Lindley. Önska mig lycka till!




BURT BACHARACH: This is now YouTube/BBC Four, 1996, 51:22)
Directed by Frances Dickenson/Caz Gorham.

Dokumentären inleds med Marlene Dietrich som på en scen i Stockholm 1963 presenterar Burt Bacharach som är hennes kapellmästare och arrangör. I övrigt är det Dusty Springfield som är speaker i den 27 år gamla dokumentären.
   Frågorna vi ställer oss under programmet som introducerar en massa covers inom en rad olika områden. Är det lättsam pop? Schlagers eller hantverksmässigt välskrivna poplåtar?
   Noel Gallagher berättar om sitt förhållande till Burt. Hur Oasis-låten ”Half the world away” är lik ”This guy's in love with you”.
   Förutom piano är det ofta en ensam trumpet som karaktäriserar Bacharachs låtar och arrangemang. Vid upprepade tillfällen får man se Burt dirigera orkestern på sitt eget speciella sätt.
   Han skulle bli boxare men Intresserade sig för jazz, Dizzy Gillespie och såg Charlie Parker på 52nd Street i New York City.
   Burt låter väldigt anspråkslös när han pratar musik. Men är också krävande mot sina musiker.
   Burt skrev många låtar med Hal David som skrev texter. De satt på klassiska Brill Building, fyra våningar med mängder av låtskrivare i små rum. Ett stort hantverk. Varje dag på plats för att skriva låtar.
   Första samarbetet med Dionne Warwick var ”Mexican divorce”. Dionne fick godkänt av mamma för att jobba med Burt.
   Många kända låtar förekommer i programmet men låten ”This empty place” känns inte igen. Burt förklarar alla detaljer i själva låtskrivandet.
   Någon förklarar: ”Burt had the golden key to popsuccess”.
   Cilla Black (Priscilla White) berättar hur hon och Dionne nästan duellerade om Bacharach/David-låtarna.
   Elvis Costello, en senare samarbetspartner, medverkar naturligtvis i programmet som producerades innan parets album ”Painted from memory” (1998) släpptes.
   En filmsekvens från 1966 när Cilla Black spelar in ”Alfie” i Abbey Road-studion med närvaro av Burt.
   Han presenterar Dionne Warwick för sina musiker: ”Dionne, my sister”.
   Herb Alpert var ingen traditionell sångare men han gjorde ”This guy's in love with you” helt perfekt. Herb: ”Burts låtar är både enkla och komplicerade”.
   Richard Carpenter: ”Arrangemangen viktiga”.
   Burt tillhörde musikindustrin men var också personligt kreativ.
   1970. Filmmusik ”Butch Cassidy” som han fick två Oscar för. Bland annat ”Raindrops keep falling on my head”.
   Burt gjorde tio års paus på 70-talet. Skilsmässa från Angie Dickinson och Hal David (som han vid den här tiden inte ens pratade med).
   1978. Tillsammans med Houston Symphony Orchestra gjorde han ”Woman”.
   Tillsammans med Carole Bayer Sager, gift med mellan 1982 och 1991) skrev han ”Arthur's theme”.
   Diskussioner om att skriva låtar ihop med någon som man bor med. Passionerad musik, svårt att leva ihop med någon som man jobbar med.
   Senare började Burt intressera sig för galopphästar.
   Elvis Costello berättar hur de skrev ”God give me strength” till filmen ”Grace of my heart”: ”One of the rare songwriters”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”I'll be your baby tonight” med Reine ”Vargen” Johansson som gäst.




FRANK ZAPPA DOCUMENTARY (BBC, 1993, 60 min)
Ämnet i TisdagsAkadaemiens verksamhet pendlar verkligen. Dagens ämne Frank Zappa är verkligen en motsats till förra veckans dokumentär som handlade om Burt Bacharach.
   Dokumentären är från 1993 (samma år som Zappa avled) och är huvudsakligen en lång intervju med honom.
   ”1900-talets coolaste mustasch!”, kommenterar någon.
   Det är verkligen friformmusik. Avancerade trumsolon och till synes spontana gitarrsolon. ”Det tar 30 år att forma sin musik”.
   Zappa hade sitt hem i Hollywood Hills. Vi får följa med ned i hans källare där han i ett stort arkiv sparat alla sina inspelningar.
   ”Jag kallas hellre dirigent än bandledare”. Han har koll på sin musik som kan kallas crazy.
   Zappa växte upp i Lancaster. Tog gitarren med till skolan.
   Jim ”Motorhead” Sherwood (från Mothers of Invention) förklarar.
   Zappa lyssnade mycket på Johnny ”Guitar” Watson (blues) och Charlie Parker (jazz) och även Stravinskij var intressant (”det var som jazz”)
   Flyttade från LA till NYC. Då blev det mer experimentell musik. Även bildmässigt. ”Jag ville överraska”.
   Ruth Underwood (Mothers) talar. ”Ibland mer folk på scen än i publiken”.
   Efter Mothers: ”Hot rats” (1969), första soloalbumet. Mycket instrumental musik.
   1970 utökades bandet med sångarna Mark Volman och Howard Kaylan från Turtles. Då blev det mer teater i bandet.
   Ofta svårt att hänga med när Zappa förklarade med sin skarpa hjärna men i intervjun förklarar han lugnt och stilla.
   Hårdrocksgitarristen Steve Vai, fanns med i Zappas band 1980-82, förklarar sin roll i musiken.
   Zappa röker mycket i dokumentären men han dog av prostatacancer.
   Är det musikermusik? Han var en tekniskt mycket skicklig gitarrist med 10-minuters gitarrsolon.
   Sönerna Dweezil och Azmet förklarar.
   1988 slutade Zappa spela live. Sökte sig in i politiken. Besökte Tjeckien och Prag på regeringsnivå. ”Jag har aldrig varit blyg att säga vad jag tycker”.
   1991 blev han sjuk. Började göra musik utanför rockgenren. 1992: Ensemble Modern. En stor orkester som inkluderade irländska Chieftains, Johnny Guitar Watson och folk från Mongolien. Gjorde tre album under samma år.
   Dokumentären avslutas med konsertbilder från 1968. BBC. Kaos i musiken, en säng på scenen och rena Monty Python-humorn. Både spontant och välregisserat. Ett långt jam på slutet.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Gypsys, tramps och thieves” (Cher).




ROCK'N'ROLLPRESIDENTEN (SvtPlay, 1:36, 2020)
Möjligen har Jimmy Carter inte gått till historien som en av de stora presidenterna. Men demokraten Carter fick oväntade fans och vänner tack vare sin kärlek till rockmusiken. Bland de vännerna finner vi i den här dokumentären Willie Nelson, Gregg Allman, Bob Dylan och Bono.
   I år fyller Jimmy Carter 98 - för ett par år sedan var han fortfarande still going strong och kunde berätta med gott humör om musiken, valkampanjerna och sina rötter i den amerikanska Södern.
   Dokumentären om Jimmy Carter presenteras av SvtPlay som en tysk dokumentär men regissören, Mary Wharton, är amerikanska och gjorde häromåret den uppmärksammade Tom Petty-dokumentären ”Somewhere you feel free”.
   Filmen inleds med ett Bob Dylan-citat: ”Busy being born/Not busy dying” som citerades av Jimmy Carter 1976. Samtidigt ser vi ett vinylalbum snurra och Dylans version av ”Mr tambourine man” spelas.
   Jimmy Carters hem finns i Plains, Georgia.
   En lång rad musiker och artister som Willie Nelson, Allman Bros Band, Johnny Cash, Trisha Yearwood, Larry Gatlin, Garth Brooks och Jimmy Buffett gav stöd åt Carter på 70-talet. Och Gregg Allman beskrivs som en vän. Och samtliga finns med i dokumentären.
   ”Musik håller ihop USA”, sa Carter. Han lyssnade på gospel som ung och ser pigg ut som 96-åring i filmen.
   Nile Rodgers Rosanne Cash och Willie Nelson läser dikter som Carter har skrivit.
   Återigen nämns ordet segregation och medborgarrättsrörelsen i en dokumentär som TisdagsAkademien tittar på.
   Chuck Leavell, en gång Allman Brothers-musiker och numera i Stones, och Bob Dylan beskriver Carter som ”själsfrände”.
   Under presidentkampanj 1976 tävlade Carter och Jerry Brown om att kandidera för domkraterna. Hunter S Thompson bevakade presidentvalet.
   Vid installationen 1977 ser vi John Lennon & Yoko Ono i publiken. Gregg Allman & Cher var på plats och Paul Simon sjöng ”American tune” och även Aretha Franklin sjöng..
   Carter gillade jazz och uppskattade svarta musiker. Dizzy Gillespie var en kul och rolig typ, Bjöd upp Carter på scenen där han fick sjunga ”Salt peanuts”. Han kallades också för ”Jordnötsodlaren”.
   Jag trodde Jimmy C var en parentes men visade sig här vara en handlingskraftig president. Fick fredspriset 2002.
   Även Bono läser en dikt av Carter och Willie Nelson stöttade Carter: ”En förebild för oss alla”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”The pretender” (Jackson Browne).

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #18: Wings 1972

DET VAR NATURLIGTVIS ETT POPHISTORISKT ögonblick när den före detta Beatles-medlemmen Paul McCartney uppträdde i Örebro, bara drygt två år efter gruppens splittring. Men då var två år visserligen en oändligt lång tid och McCartney vägrade spela nostalgiska Beatles-låtar. Gruppens dubbeldäckare stod parkerad utanför Idrottshuset och det blev en omtumlande konsert för en gammal Beatles-fantast som undertecknad. Och jag minns att det inte var så lätt att direkt efteråt formulera en recension för morgondagens tidning.
   Under konserten var det fotoförbud men innan konserten utanför Idrottshuset fick Nerikes Allehanda en bild på en springande Paul McCartney. Se längst ned på den här sidan.
   Efter den definitiva Beatles-splittringen, någon gång under våren 1970, var det av gruppmedlemmarna bara Paul McCartney som ville bilda nytt band och turnera. Sitt första soloalbum, ”McCartney” för övrigt inspelad på helt egen hand tillsammans med sin fru Linda, släppte han lite kontroversiellt i april 1970, en månad innan Beatles sista album ”Let it be” kom ut.
   Nästa McCartney-album, ”Ram” med artistkonstellationen Paul and Linda McCartney, spelades in i USA mellan oktober 1970 och mars 1971 med enbart amerikanska musiker. Direkt efter release, maj 1971, tog Paul praktiskt tag i planeringen att bilda nytt band, Wings, tillsammans med sin fru. Första officiella medlemmen blev trummisen Denny Seiwell, studiomusiker från New York, som spelat på ”Ram”-inspelningarna.
   Andra medlemmen blev, i juli 1971, den redan etablerade Denny Laine som mellan 1964 och 1966 var framträdande medlem i The Moody Blues och hade satsat på en kort solokarriär för att sedan bilda egna band som The Electric String Band (1967) och Balls (1970). Spelade däremellan också i Ginger Bakers jazzrockfusionprojekt Air Force, speciellt på singeln ”Man of constant sorrow”.
   I augusti 1971 meddelade McCartney att han bildat ett nytt band men avslöjade inget namn. I november lanserades McCartneys nya band officiellt med namnet Wings fast gruppens första album, ”Wild life”, hade spelats in på en vecka i Abbey Road-studion långt tidigare, i juli/augusti men släpptes först i december 1971.
   Under repetitioner med Wings i januari 1972 får förre Grease Band-gitarristen Henry McCullough frågan om han vill bli medlem i gruppen och accepterar. 1 februari spelar Wings spontant in sin nya singel, ”Give Ireland back to Irish” om de politiska nordirländska problemen, medan repetitionerna för en kommande turné fortsätter.
   9 februari 1972 ger sig Wings ut på en lågbudgetturné där de oannonserat uppträder på engelska universitet, sju konserter på 14 kvällar. Den turnén skulle senare samma år följas av en större Europaturné som alltså skulle nå Örebro i augusti. Men först inleder McCartney & Co inspelningarna till ett album som ska heta ”Red rose speedway”, men inte släppas förrän våren 1973, och innan sommaren kommer den snälla singeln ”Mary had a little lamb”.
   9 juli är det premiär för turnén ”Wings over Europe”, 28 konserter på sju veckor i nio olika länder, i mindre konserthallar.
   Wings-medlemmarna på turnén var alltså Paul McCartney, sång/gitarr/bas/keyboards, Linda McCartney, keyboards/sång, Denny Laine, gitarr/bas/sång, Denny Seiwell, trummor, och Henry McCullough, gitarr.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/8 1972.

SVÅRFLIRTAD PUBLIK NÄR McCARTNEY KOM LOSS

WINGS
Idrottshuset, Örebro 8 augusti 1972

PAUL McCARTNEY MED WINGS I ÖREBRO var en stor pophändelse som väl aldrig kommer att upprepas. Inför välfyllda läktare i Idrottshuset stod Paul och hans kompisar för underhållningen i drygt två timmar. Trots alla motsvarade krav blev det en fördröjning av showen med en knapp halvtimme. Men när de äntligen kom igång så blev det med besked.
   Där stod han i sina säckiga byxor och med sin speciella McCartney-knyck i höften. När han sedan slog an basgitarren med sin vänsterhand gick det som en rysning genom min kropp. Är det verkligen Paul McCartney som står där? Han som är ett så eftertraktat byte i England och USA – så kommer han till Örebro…
   Har man hört Wings senaste singel ”Mary had a little lamb” så kan man lätt förmodas tro att bandet är mesigt men live revs de förutfattade meningarna omedelbart ned. Visserligen fanns den mjuka singellåten på repertoaren men skillnaden mellan skiva och live är mycket stor.
   Den fick helt andra dimensioner och det gällde även materialet i övrigt som huvudsakligen var hämtat från ”Wild life”-albumet. Men där fanns även nya låtar som ”Henry’s blues”, en fint avvägd blues med den utmärkte gitarristen Henry McCullough längst fram. Den andre gitarristen Denny Laine fick också göra ett par solonummer. I sin ”Say you don’t mind” fick han stort utrymme för att visa vilken utomordentligt bra sångare han är.
   Som väntat stod Paul McCartney för den mesta sången och i låtar som ”Smile away”, ”Mumbo”, ”Give Ireland back to the Irish” och ”Wild life” sjöng han sig ordentligt svettig. Hans basspel var också något udda och tillsammans med trummisen Denny Seiwell var de en fin rytmsektion och bildade en fin grund för de båda gitarristerna.
   Om Pauls fru Linda platsar i bandet har diskuterats. Det tog närmare en halvtimme innan jag överhuvudtaget upptäckte henne på scen. Hon satt där bakom elpianot och inte bara såg blek ut. Hon var det också! När det mot slutet drog ihop sig till lite svårare pianospel fick maken Paul ta över. Det var i ”My love”, en fint avvägd McCartney-ballad, och ”Mary had a little lamb” som fick en betydligt tuffare behandling i Idrottshuset än på skiva.
   Det var i det närmaste fullsatt i hallen. Ändå blev det aldrig någon riktigt stämning trots att Paul vid upprepade tillfällen lät publiken dansa framför scenen. Det var tydligt att det var en världsstjärna som var här. Uppträdandet var inte bara en stor händelse för alla Beatles-fans. Paul och hans kumpaner spelade sig ordentligt svettiga och är väl värd de två flaskor whisky som han har blivit lovad att ha i omklädningsrummet.

Låtarna:
Bip Bop
Smile Away
Mumbo
Give Ireland Back To The Irish
1882
I Would Only Smile
Blue Moon Of Kentucky
The Mess
Best Friend
Soily
I Am Your Singer
Henry's Blues
Say You Don't Mind
Seaside Woman
Wild Life
My Love
Mary Had A Little Lamb
Maybe I'm Amazed
Hi Hi Hi
Long Tall Sally



/ Håkan

Tributes: Johnny Thunders

"A Tribute To Johnny Thunders: I Only Wrote This Song For You" (Diesel Motor, 2002)

JOHNNY THUNDERS TILLHÖR ONEKLIGEN rockhistorien - men kanske av fel orsak där droger och ett stökigt liv har stulit rubriker från det rent musikaliska. Här, på en hyllningsskiva, får vi en inblick i hans ojämna och sporadiska diskografi. På samtliga låtar, hämtade från både New York Dolls och Heartbreakers repertoar samt hans egen solohistoria.
   Thunders avled 1991 och 1994 gav ett gäng närbesläktade rockartister ut den här tributen. Först i Japan och sedan året efter i England. Sedan gick det ytterligare sju år innan ännu en upplaga av skivan, delvis förändrad, av hyllningen gavs ut och det är den skivan jag har lyssnat på.
   Av artisterna och grupperna som har bidragit till skivan har många en nära relation till Thunders och det känns för en gångs skull väldigt naturligt att på en tributskiva läsa namn som David Johansen, Patti Palladin, Arthur Kane, Sylvain Sylvain, Walter Lure och Steve Dior på en skiva tillägnad Johnny Thunders minne. Däremot lite mer märkligt att se Marc Almonds namn och höra hans tolkning av balladen ”Hurt me”, fast Sigue Sigue Sputnik-gitarristen Neal Whitmore (Neal X) spelar alla instrument, på en skiva som i övrigt har ett nästan genomgående rocktema.
   Thunders var nog en mycket bättre rockartist som gitarrist än låtskrivare, ”Little bit of whore” och ”Help the homeless” är tämligen monotona kompositioner, men rockkänslan finns nästan på samtliga låtar här. Ibland går det lite överstyr i jakten på det riktigt provocerande. Introt på ”Just another girl” med Alison Gordy, annars sångerska i The Oddballs som var Thunders kompgrupp mellan 1988 och 1991, är verkligen påfrestande med ett brötigt och gränslöst stökigt saxofonsolo (Jamey Heath, också Oddballs-medlem). Det får mig tillfälligt att tro att cd:n har fastnat...
   I övrigt finns det många positiva orsaker att lyssna på skivan. Från poprockiga Wayne Kramer via David Johansen i storform till en överraskande snäll variant av det tyska punkbandet Die Totenhosen. Till och med Los Lobos passar in i konceptet.


Patti Palladin – Leave Me Alone (Chatterbox) 2:58
Wayne Kramer – Children Are People Too 5:02
David Johansen – Some Hearts 4:05
Arthur Kane – In Cold Blood (Not In Vain) 3:20
Sylvain Sylvain – Society Makes Me Sad 5:01
Alison Gordy (with Blonde and Blue) – Just Another Girl 4:16
Sigue Sigue Sputnik – Personality crisis 3:31
Steve Dior & Filthy Lucre – Can't Kick 3:33
Glen Matlock & the Philistines – Little bit of whore
The Ramones – I Love You 2:18
The Screwballs featuring Jayne County – Help The Homeless 4:54
Walter Lure And The Waldos – Let Go 2:10
Michael Monroe – Disappointed In You 3:53
Los Lobos – Alone In A Crowd 2:54
Willy DeVille – You Can't Put Your Arms Around A Memory 3:39
Die Totenhosen – Diary Of A Lover 4:08
Marc Almond – Hurt me 6:12

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #19: The Temperance Movement 2013

IBLAND KOMMER BRITTISKA BAND TILL Sverige innan de riktigt har slagit igenom men ändå fått ett hajpat rykte. Som när engelsk/skotska The Temperance Movement på en intensiv Sverigeturné våren/sommaren 2013 hamnade på East West Sushis lilla scen en måndagskväll och fick möta en nyfiken och hyfsat stor publikskara.
   The Temperance Movement bildades av den skotske sångaren Phil Campbell tillsammans med sina engelska musiker 2012 och med bara en ep, ”Pride EP”, bakom sig började bandets internationella karriär just i Sverige.
   Jag nämner samtliga musiker i recensionen. En märklig tillfällighet är att jag i juli 2013, bara en månad efter den här aktuella konserten, får se trummisen Damon Taylor i Ray Davies band på en stor festivalkväll i Hyde Park i London.
   Hösten 2013 släpptes bandets första album, ”The Temperance Movement”, och bara en månad efter release, 21 oktober, stod bandet återigen på East West Sushis lilla scen. Då hade jag av naturliga skäl lite för stora förväntningar och konserten saknade det där så viktiga överraskningsmomentet men var helt klart en godkänd upplevelse.


Foto: Magnus Sundell

THE TEMPERANCE MOVEMENT
East West Sushi, Örebro 3 juni 2013
Konsertlängd: 21:19-22:33 (74 min)
Min plats: Stående ca 7 m framför scenen.

DET BORDE INTE HA SVÄVAT SÅ MÅNGA förväntningar i luften denna kväll. Sånt kan släcka den minsta förhoppning. Med bara blott en ep i bagaget genomför det engelska/skotska rockbandet The Temperance Movement just nu sin första utlandsturné och är allmänt okända i den stora musikvärlden men ryktet går i hemlandet och ryktet gick inför måndagskvällens konsert i Örebro. Hajpen har kontinuerligt förstärkts efter bandets entré i Sverige för drygt en vecka sedan med uppmärksammade spelningar så gott som varje kväll sedan dess.
   Konserterna på East West har under hösten-vintern-våren ofta haft en övervägande lugn prägel med ofta akustiskt baserad musik. Men nu drog den renläriga rockmusiken, bluesrock av både engelskt och amerikanskt snitt, in med buller och bång. Högljutt, tajt och väldigt samspelt presenterade Temperance Movement på måndagskvällen en imponerande rad låtar på drygt en timme.
   Med en än så länge tämligen obskyr repertoar var det omöjligt att notera någon låtlista så istället koncentrerade jag mig på att njuta av det hundraprocentiga framförandet, den känslosvallande rytmen i musiken och sedan fullständigt älska sångaren Phil Campbell och hans tämligen klassiska rockstämma där parallellerna med Rod Stewart, Steve Marriott, Frankie Miller, Joe Cocker och Paul Rodgers är lätta att göra.
   Rötterna till trots framstod Campbell igår ändå som en frisk, ungdomlig och för all del ödmjuk fläkt i nuet. Där närvaron var på topp under hela konserten. Sanningen fanns väl bokstavligen på sångarens t-shirt: "The here and now". En t-shirt som blev allt svettigare ju längre konserten pågick.
   Temperance Movement är väl varken rockmusikens framtid eller dess värsta nostalgiska representant. Med diverse lättfunna paralleller kanske vi kan beskriva musiken men energin, attacken och närvaron i bandets musik var verkligen påtaglig och levande under hela konserten.
   Som brittiskt band är det lätt att jämföra med Stones och Faces men i bandets sound finns ju också uppenbara rötter i amerikansk southern rock. Med slidegitarren (Luke Potashnick) i centrum bredvid ytterligare en sologitarrist (Paul Sayer), det underbara samspelet mellan den energiske trummisen (Damon Wilson) och den hårt pumpande basisten (Nick Fyffe) och den ibland nästan distade volymen doftade det stundtals både Little Feat och Black Crowes om Temperance Movement.
   Men sångaren Phil Campbell hade verkligen brittiska rötter när han med en het, stark stämma attackerade låtarna och för ett ögonblick uppträdde som sångpedagogens främsta mardröm när han tydligt misshandlade sina stämband och sjöng, skrek och väste fram textraderna med ren och skär känsla.
   I all den här intensiva elektriska attacken fanns det också några små avbrott i energin. Som när Campbell tog fram den akustiska gitarren på en låt eller när hela bandet framförde första halvan av "Chinese lanterns" med fina sångstämmor utan mikrofoner. Variationer som blir viktiga inför bandets framtida utveckling. Som när de i juli agerar förband till Bruce Springsteen i London eller i höst när debutalbumet släpps.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.