De tio senaste blogginläggen

Covers: Los Lobos

Postad: 2022-11-30 07:57
Kategori: Cover-skivor

LOS LOBOS: Native sons (New West, 2021)

30 JULI 2021 SLÄPPTE LOS LOBOS DET HÄR albumet, med bara covers förutom den egna titellåten, och skivan hamnade på min årsbästalista och det får nog anses tämligen unikt för en skiva med så gott som bara coverlåtar. ”Native sons” väckte både gamla minnen och spred massor av positiv energi. Albumet fick dessutom en Grammy förra året.
   Titellåten är enda originalet på skivan, en hyllning till hemstaden Los Angeles, men valet av låtar är intressant (en mix av obskyra ibland texmexbaserade låtar och helt välkänt material) och arrangemangen, där blåset spelar en oväntad huvudroll, väcker liv i mina gamla Los Lobos-minnen.
   Los Lobos har ju sedan de bildades 1973 varit musikaliskt förknippad med så många gränsöverskridande genrer, rock & roll, tex-mex, country, folk, r&b, blues, soul och musik på ren spanska, att det är egentligen omöjligt att med några få ord beskriva bandets utveckling. Jag älskade Los Lobos på 80-talet, deras album ”By the light of the moon” (1987) är nog min största favorit, men det finns, mellan alla skramliga, stökiga album, även några toppar på 90-talet.
   Blåset spelar som sagt en mindre huvudroll på ”Native sons”. Sedan saxofonisten Steve Berlin 1982 gick över från det närbesläktade bandet The Blasters har blås blivit en allt viktigare detalj i Los Lobos sound och inte minst på det här albumet som för övrigt är producerad av just Berlin. Tillsammans med Berlin förstärker gästande trombonspelaren Dannie Ramirez den ljudbilden.
   Los Lobos, med David Hidalgo i spetsen, bjuder på sedvanligt genomarbetade arrangemang i såväl känt som för mig okänt låtmaterial. Kanske inte just på den mer än simpla ”Farmer John” som jag tröttnade på redan 1965 när jag första gången hörde den med Hep Stars. Inte ens Neil Young lyckades rättfärdiga den låten när han helt omotiverat placerade den torftiga låten på det annars fina albumet ”Ragged glory” (1990).
   Men i övrigt är ”Native sons” en underhållande samling låtar som för övrigt har Los Angeles i sina gemensamma rötter. Vi kan nästan kalla albumet en konceptplatta fast den är så musikaliskt bred och omväxlande. Mest spännande i de för mig mindre kända låtarna, exempelvis ”Love special delivery”, ”Misery”, den spanska ”Dichoso” och den instrumentala finalen med ”Where lovers go”.
   Naturligtvis är det också intressant att höra Los Lobos tolka Buffalo Springfield i ett medley med två låtar, lyckas återskapa körerna i Beach Boys ”Sail on, sailor”, uppmärksamma en av Jackson Brownes tidigaste låtar och förstärka det traditionella rock'n'roll-temat i The Blasters gamla ”Flat top joint”. Som i sina texten nämner både Gene Vincent, Jerry Lee, Lightnin' Hopkins och Jimmy Reed.
   Mer oväntat gör Los Lobos också en ”koncentrerad” version av Wars gamla ”The world is ghetto”, originalet är över tio minuter långt men Lobos har förkortat den till 8:33...


1. Love Special Delivery (Jimmy Espinoza/William Garcia)
1966. Från albumet "Thee Midniters Bring You Love Special Delivery" med Thee Midniters.
2. Misery (Don Juan Mancha)
1961. Singel med Barrett Strong.
3. Bluebird / For What It’s Worth (Stephen Stills/Stephen Stills)
1967/1966. Singlar med Buffalo Springfield.
4. Los Chucos Suaves (Lalo Guerrero)
2013. Singel med låtskrivaren.
5. Jamaica Say You Will (Jackson Browne)
1971. Från albumet "Byrdmaniax" med The Byrds.
6. Never No More (Percy Mayfield/Don Malone)
1962. Singel med Percy Mayfield.
7. Native Son (David Hidalgo/Louie Pérez)
2021. Original
8. Farmer John (Dewey Terry/Don Harris)
1959. Singel med Don and Dewey and Their Band.
9. Dichoso (Nick Gimenez)
1966. Från albumet "Feelin' so good" med Willie Bobo.
10. Sail On, Sailor (Tandyn Almer/Brian Wilson/Van Dyke Parks/Ray Kennedy/Jack Rieley)
The Beach Boys.
11. The World Is A Ghetto (Papa Dee Allen/Harold Brown/B.B. Dickerson/Lonnie Jordan/Lee Oskar/Charles Miller/Howard E. Scott)
1972. Från albumet "The world is a ghetto" med War.
12. Flat Top Joint (Dave Alvin)
1980. Från albumet "American music" med The Blasters.
13. Where Lovers Go (Mario Paniagua)
1965. Singel med The Jaguars.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #44: Lisa Miskovsky 2003

Postad: 2022-11-28 07:52
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

LISA MISKOVSKYS NAMN OCH KARRIÄR fick ett massivt folkligt genombrott 2003 när hon i oktober det året släppte albumet "Fallingwater" och fick en hitlåt med "Lady Stardust" där hjälp från låtskrivaren och producenten Jocke Berg hade en avgörande orsak.
   Samma höst började hon turnera lite blygsamt med bara en gitarrist (Fredrik Rönnqvist) och pianist (David Nyström) till komp och det var först på våren 2004 som det fanns resurser för Lisa att genomföra en lång turné, 19 konserter, med helt kompband. Den konserten har jag rangordnat lite längre ned på listan, #52. över mina favoritkonserter i Örebro.
   I det avskalade akustiskt baserade formatet kom Lisas personlighet fram mycket bättre. Förvisso saknade jag, enligt min egen recension, lite större arrangemang på några låtar men när jag nu knappt 19 år senare ska jämföra de båda Lisa Miskovsky-konserterna minns jag den intima ljuvligt fina atmosfären på Klubb Söndag-spelningen på Strömpis allra bäst.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 2003.

KONCENTRERAD OCH NERVDALLRANDE URKRAFT

LISA MIKOVSKY
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 14 december 2003


DET FINNS FÖRVÄNTNINGAR OCH SÅ finns det Förväntningar. I veckan listade jag Lisa Miskovskys senaste skiva ”Fallingwater” som årets bästa svenska album så det var med förväntansfulla steg över underkylda trottoarer jag tog mig till ett fullspikat Strömpis (450 pers) på söndagskvällen.
   Vad jag förstod, tyckte och tänkte kunde väl egentligen ingenting i den här världen gå fel när en av dagens mest naturliga svenska sångerskor ställer sig på en akustisk scen med bara en gitarrist, Fredrik Rönnqvist, och en pianist, David Nyström, i kompet.
   Skivan hon just nu åtnjuter så mycket beröm för, ”Fallingwater”, är ju också en lågmäld triumf vars starka innehåll knappast kan förlora någonting på att gå ned i intensitet och elektricitet.
   För de små geniala detaljerna på skivan, finurligt utmejslade i samarbete med producenten Joakim Berg från Kent, blev bara en ännu mer koncentrerad och nervdallrande urkraft i detta lilla sammanhang. Med Lisas klockrena och sensuella röst i centrum. Som när jag blundade och såg både Emmylou Harris och systrarna McGarrigle framför mig.
   I det avskalade, extremt avklädda soundet passade naturligtvis låtarna från den guldkantade skivan allra bäst på scen men den okuvligt självsäkra Lisa var inte heller rädd att skruva ned tempo och sound på några av de äldre låtarna från hennes korta rockkarriär.
   Och det blev inte överraskande en ynnest att få höra ”Driving one of your cars”, för övrigt en i min mening alldeles utsökt rocklåt redan i original, tolkad på detta starkt personliga sätt.
   Som, är jag övertygad om, inget större band, ingen större produktion och absolut ingen större spektakulär historia till konsert någonsin kan göra bättre.
   Däremot kan det nog lyfta sig ännu ett hack när hon vågar ta tag i varje utsökt låt på senaste skivan, exempelvis ”Joan of Arc” och ”Take me by the hand” som jag saknade i söndags, och bli riktigt magisk i varje sång.
   Men det var vid flera tillfällen nära redan nu för när hon i konsertens sista låtar, ”Sing to me” (gospel och handklapp), Supertramp-covern ”Give a little bit” och ”Mary bell” gjorde små men delikata utsvävningar och förlängningar så var det helt uppenbart att Lisa Miskovsky är en genuin stjärna både som scenartist och låtskrivare.
   När hon sedan avslutade efter andra inropningen med en ömsint och gripande version av Radioheads tio år gamla ”Creep” helt ensam på scenen så var det ren bonus på en konsertkväll som redan var så gott som fulländad.

You dance just like me
A brand new day
What if
One dark night
Driving one of your cars
Sweet dreams
Sing to me
Give a little bit (Supertramp)
Mary bell
Lady Stardust
Back to Stoneberry Road
Creep (Radiohead)

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #45: Anne-Lie Rydé 1984

Postad: 2022-11-25 07:56
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

AV EN REN TILLFÄLLIGHET BLEV DET Anne-Lie Rydé-tema två gånger i rad på listan över mina Bästa Örebro-konserter. På förra placeringen var Anne-Lie körsångerska i Raj Montana Band men nu handlar det om hennes solokarriär och på den första turnén under eget namn kom hon till Örebro i mars 1984.
   Efter några år i Göteborgsgruppen Extra hade Anne-Lie inlett sin solokarriär på hösten 1983 i samband med första soloalbumet ”Anne-Lie Rydé”. Just då turnerade hon som framförallt körsångerska med Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band men fick också chansen att framföra sin hitlåt "Segla på ett moln", skriven av Per Gessle, och en låt till.
   Den uppmärksamheten gjorde att hon fick tv-engagemang och till våren 1984 en egen turné med eget kompband. I bandet återfanns två killar som hade kompat Anne-Lie på albumet, Peter Nicolaisen, gitarr/sång, och Mats Olausson, keyboards/sång. De övriga musikerna i kompet var Rolf Alex, trummor, och Tommy Cassemar, bas.


Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/3 1984.

ROCKSÅNGERSKA AV STORA MÅTT

ANNE-LIE RYDÉ
Lord Nelson, Örebro 1 mars 1984


Förra årets stora komet på den svenska rockscenen, Anne-Lie Rydé, lockade inte oväntat massorna till Lord Nelson på torsdagskvällen. Det var spänning och förväntan blandad med nyfikenhet inför Anne-Lies turnépremiär som soloartist.
   På gott och ont har hon förknippats så koncentrerat till bara en låt, Per Gessles hypnotiska jättehit "Segla på ett moln", som helt tagit intresset från den i övrigt starka men något ojämna debutalbumet som kom i höstas.
   I doakören på Dan Hylanders och Py Bäckmans höstturné grundlade hon intresset för sin person som nu når sin självklara kulmen med en med spänning emotsedd soloturné.
   Vid tv-framträdanden har Anne-Lie Rydé omgivit sig med Raj Montana Band men reser nu med ett mindre, tätare, tyngre och rockigare komp där effekterna är färre men utstrålningen starkare.
   För många, och kanske den största delen av den stora publiken, var "Segla på ett moln" konsertens höjdpunkt som trots rökmoln aldrig riktigt ville lyfta på konserten. Däremot var det roligare att höra hennes egna låtar från skivan som har samma unika dragningskraft.
   Med bara ett album i bagaget blev repertoaren tunn och kort men Anne-Lie gjorde några välvalda covers med en oanad bredd. Från hårdrock och gammal rock ("Louie Louie") till Burt Bacharach ("Anyone who had a heart") och Magnus Lindberg ("Ljudet av ett annat hjärta").
   Anne-Lie Rydé har en stark och omfångsrik röst som hon valde att använda på ett genialt skickligt sätt. Hon är en rocksångerska av stora mått. Ett under av välsång.


Låtarna:
Kungar
Ögon ser dig
Du kysste mig
Ljudet av oss två
Anyone who had a heart
Ensamt barn
Nutbush city limits
Young blood and hot property
Jag vägrar

Extralåtar
Segla på ett moln
Cirkulera

Extra extralåt
Louie Louie

/ Håkan

Wilko Johnson (1947-2022)

Postad: 2022-11-24 12:45
Kategori: Minns

DR FEELGOOD-LEGENDAREN, SOLOARTISTEN och låtskrivaren WILKO JOHNSON överlevde en cancerdödsdom 2013. 2022 fanns det ingen återvändo i hans verklighet när han i måndags tragiskt avled. Gitarristen John Wilkinson, som var Wilkos riktiga namn, var under åren 1971-1977 Feelgoods viktigaste låtskrivare då han ofta ensam var ansvarig för låtmaterialet. Karriären därefter, med bland annat eget band och två Örebrobesök, var inte heller oviktig för att göra Wilko Johnson till en ikon inom engelsk rockmusik.
   Feelgood bildades redan 1971 och var stilbildare för levande och r&b-baserad rockmusik där livescenen blev bandets främsta uttrycksmedel. Ett band där samtliga medlemmar på ett eller annat sätt hette John i förnamn... Wilko Johnson och sångaren Lee Brilleaux (Lee John Collinson) personifierade bandets energi medan kompet, trummisen The Big Figure (John Martin) och basisten Sparko (John B Sparks) var stabilt och svängigt.
   Traditionen med gitarristernas förnamn John fortsatte när Wilko 1977 hade fått sparken, efter en schism mellan honom och Brilleaux, och ersattes av John "Gypie" Mayo (1977-81) som i sin tur ersattes av Johnny Guitar (1981-82) innan Gordon Russell 1983 kom och bröt den traditionen.
   Wilko Johnson hade redan som 17-åring inlett sin karriär i de Southend-baserade grupperna The Flowerpots (1964-66 med bland annat Will Birch på trummor), The Fix (1966) och Pigboy Charlie Band (1970). I det senare bandet träffade Wilko både Sparks och Brilleaux som födde idén på Dr Feelgood.
   Feelgood var på den tiden, 1971-74, ett framstående liveband vars energi på scen skulle inspirera en hel pubrockgeneration och sedan bli något av Joe Strummers och Johnny Rottens förebilder för den punkrevolution som skulle explodera 1976.
   Hösten 1974 började Feelgood producera skivor med Wilko Johnsons låtar som ryggrad. Först kom singeln Wilkos ”Roxette” och följdes av album som ”Down by the jetty” (nio Wilko-original), ”Malpractice” (fyra Wilko-original), ”Sneakin' suspicion” (fem Wilko-original) och, inte minst, liveskivan ”Stupidity” med fem Wilko Johnson-låtar.
   Under de där åren stod Wilkos låtar i bandets centrum på en rad singel-a-sidor, ovannämnda ”Roxette”, ”She does it right”, ”Back in the night” och ”Sneakin' suspicion”.
   Efter Feelgood bildade Wilko ett eget band, Solid Senders, innan han 1980 blev medlem i Ian Durys Blockheads där han ersatte Durys tidigare kompanjon Chaz Jankel. Ett album, ”Laughter”, blev resultatet men inget stort musikaliskt genombrott. Wilko skrev dock albumets singellåt ”Sueperman's big sister” utan större kommersiell framgång.
   Blockheads-samarbetet blev dock kortvarigt men under tiden gav Wilko ut en udda singel med en cover på ”Oh lonesome me”.
   Från 1981 och resten av sitt liv satsade Wilko på eget band under eget namn i olika sättningar, ibland tillsammans med Lew Lewis och ibland med sin stora idol och förebild Mick Green från Pirates.
   Det var under åren som trion Wilko Johnson Band han besökte Örebro vid två olika tillfällen. Lustigt nog på exakt samma datum (30 oktober) med tolv års mellanrum, Rockmagasinet 1985 och Prisma 1997. Under de åren hade han återförenats med Blockheads-basisten Norman Watt-Roy och konserten byggde till stor del på Wilkos energiska utspel med sin älsklingsgest, gitarren riktad mot publiken som en k-pist, flera gånger under kvällen. Men bakom gesten fanns ett snett leende och de stirriga, besatta ögonen avslöjade också distans och ödmjukhet. Två ögonblick jag aldrig glömmer. Aldrig.

/ Håkan

Covers: Skids

Postad: 2022-11-23 07:51
Kategori: Cover-skivor

SKIDS: Songs from a haunted ballroom (Cleopatra, 2021)

NU GÄLLER DET ATT FRISKA UPP MINNET om 70-talet i musikens Skottland. Bandet Skids bildades 1977. Den stora majoriteten av låtarna på den här coverskivan, som ett återförenat Skids spelade in 2021, är hämtat från just 1977. 70-talsnostalgi där urvalet av låtar som sångaren och den ledande Skids medlemmen Richard Jobson utförligt har skrivit om i omslagstexten. Gruppen har ett förhållande till nästan samtliga originallåtar som de här gör på sitt eget uppdaterade sätt, 44(!) år senare.
   Skids bildades alltså 1977 och existerade i sin originalsättning fram till 1981 när gitarristen Stuart Adamson lämnade för att bilda Big Country. Ett år senare sprack Skids för att till viss del återförenas 2007 fram till 2010. Efter ytterligare sex år återförenades bandet igen 2016 och under den epoken spelades coverskivan ”Songs from a haunted ballroom” in, bandets senast utgivna skiva.
   Skids var aldrig några favoriter då och inte heller nu lyckas de omvända mig men jag blir överraskad för att inte säga chockad över bandets otroliga energi. Den 62-årige sångaren Jobson låter som om han befinner sig mitt i new wave-epoken i slutet på 70-talet och det huvudsakligen unga bandet hakar på med tidstypiskt manér.
   Albumet startar i ett rasande tempo och de fyra första låtarna, ”Young savage”, ”Complete control”, ”Gary Gilmore's eyes” och ”Heart of the city”, är verkligen välvalda för att sätta en hög temperatur på energin. Med extremt hitinriktade låtar vars nivå resten av albumet inte når upp till. Möjligen med undantag av ”Submission” och ”I wanna be your dog”.
   En tidig och ganska okänd Magazine-låt, ”The light pours of me”, och David Essexs ”Rock on” drar ned tempot och kvalitén innan bandet är tillbaka i det intensiva med den mindre kända Mott The Hoople-låten ”Violence”.
   Även Garland Jeffreys ”35 mm dreams” passar in i 1977-konceptet fast den har ett New York-ursprung jämfört med skivans majoritet av brittiska låtar. Pophitlåten (från 1975!) ”New York groove” känns lite malplacerad bland de övriga genomgående vilt rockiga låtarna.
   Skids avslutar skivan med att göra covers på sig själva med 2021-inspelade versioner av sin största hits ”The Saints Are Coming” och ”Into The Valley” som säkert framkallade allsång när det begav sig.
   Albumets allra sista låt, ”Christmas in Fife”, är ännu mer malplacerad med sitt jultema och folkrockarrangemang som mer påminner om Pogues än Skids.


1. Young Savage (Dennis Leigh/Steven Shears/William Currie) 3:13
1977. Singel med Ultravox.
2. Complete Control (Joe Strummer/Mick Jones/Topper Headon/Paul Simonon) 3:30
1977. Singel med The Clash.
3. Gary Gilmore's Eyes (Timothy Smith) 2:17
1977. Singel med The Adverts, låtskrivarens namn var T. V. Smith.
4. Heart Of The City (Nick Lowe) 2:48
1976. Singel med låtskrivaren.
5. The Light Pours Out Of Me (Howard Devoto/John McGeoch/Pete Shelley) 4:33
1978. Från albumet ”Real life” med Magazine.
6. Rock On (David Essex) 3:35
1973. Singel med låtskrivaren.
7. Violence (Ian Hunter/Mick Ralphs) 2:58
1973. Från albumet ”Mott” med Mott The Hoople.
8. 35 mm Dreams (Garland Jeffreys) 3:11
1977. Från albumet ”Ghost writer” med låtskrivaren.
9. Submission (Glen Matlock/John Lydon/Paul Thomas Cook/Steve Jones)
3:45
1977. Från albumet ”Never Mind the Bollocks Here's the Sex Pistols” (utan att nämnas på skivomslaget) med Sex Pistols.
10. New York Groove (Russ Ballard) 2:34
1975. Singel med Hello.
11. I Wanna Be Your Dog (James Osterberg/Scott Asheton/Ronald Asheton/David Alexander) 3:13
1969. Från albumet ”The Stooges” med The Stoog4es.
12. The Saints Are Coming (Richard Jobson/Stuart Adamson) 2:59
1979. Från albumet ”Scared to dance” med Skids.
13. Into The Valley (Richard Jobson/Stuart Adamson) 3:25
1979. Singel med Skids.
14. Christmas In Fife (Richard Jobson/Jamie Watson/Bruce Watson/Liam Saunders)
2921. Original.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #46: Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band 1983

Postad: 2022-11-21 07:53
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

SOM JAG REDAN TIDIGARE HAR BERÄTTAT fanns det under 1983 och 1984 många möjligheter att få uppleva det fantastiska samarbetet mellan samboartisterna Dan Hylander och Py Bäckman tillsammans med sitt eminenta kompband Raj Montana Band. Under de två åren besökte turnégänget Örebro vid fem olika tillfällen och tillsammans med min vän och fotograf Anders Erkmanhade jag möjlighet att se det tajta bandet ytterligare några gånger i både Stockholm, Köping och Borlänge.
   Jag har redan i serien Örebros Bästa Konserter uppmärksammat en konsert från augusti 1984 i Brunnsparken och nu är det dags att rikta strålkastarna mot hösten 1983 när de en tisdagskväll i oktober fyllde Idrottshuset.   
   1983 var året då Dan Hylander och Py Bäckman blev kommersiellt jämbördiga artister i eget namn. Deras båda soloskivor, "Calypso" respektive "Sista föreställningen", blev försäljningsframgångar och år av ständigt turnerande tillsammans med kompbandet Raj Montana Band började ge stora resultat.
   Tidigare under 1983 hade körtjejen Emily Gray funnits med i Raj Montana för att förstärka röstresurserna men från hösten gjorde Anne-Lie Rydé entré i bandet precis samtidigt som hon inledde sin solokarriär. Efter karriären som sångerska i bandet Extra, några år tidigare, gav hon ut sitt första soloalbum ”Anne-Lie Rydé” som var dagsaktuellt när turnén nådde Örebro. Jag fick en inofficiell och provisorisk intervju med Anne-Lie på dåvarande Esso Motorhotell i Västhaga under efterfesten till konserten sent samma kväll.
   Bandets övriga medlemmar var den här kvällen de sedvanliga Hasse Olsson, keyboards, Clarence Öfwerman, keyboards/sång, David Carlsson, gitarr/sång, Ola Johansson, bas, och Pelle Alsing, trummor.


Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/10 1983.

SVETTIG KONSERT I STORT FORMAT

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
Idrottshuset, Örebro 18 oktober 1983


DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN OCH DET fantastiska Raj Montana Band har redan gjort två bra konserter i Örebro i år. Lysande men ändå otillräckliga shower där två giganter som Dan och Py aldrig kan ge sig själv full rättvisa när de delar på blott en timme. Därför var det mer än välkommet med en konsert i det stora formatet, med de stora gesterna och alla de underbara och klassiska låtarna.
   Denna unika samling musikanter har växt samman under de senaste åren på otaliga turnéer. Där triumfer och succéer lugnt och metodiskt etsat sig fast i folks medvetande. Efter tisdagskvällens konsert kan jag bara konstatera att de fortsätter växa, blir bara fullkomligare.
   De har nu växt ur de små konsertlokalerna och satsar på idrottshallar med akustiska problem som följd. Inledningen på gårdagskvällens konsert var katastrofal, första halvan av konserten var knappast acceptabel för att sedan lyfta till rent magiska höjder med extralåten "Willin'" av Lowell George som final.
   Som skivförsäljningen har visat har Py Bäckman nu tagit steget fram och klivit upp i nivå med sin Dan. Det gäller även på scen fast förkylningsattacker inte gav varken Dan eller Py full rättvisa. En månads turnerande har slitit hårt på deras röster.
   1983 gjorde både Py och Dan sina bästa skivor och låtarna därifrån dominerade givetvis konsertinnehållet men i detta mäktiga format på över två timmar fanns det även plats för överraskningar.
   Greg Copelands helt akustiska "El Salvador" och Anne-Lie Rydés två sololåtar, båda för övrigt skrivna av Per Gessle. "Segla på ett moln" var en av konsertens absoluta höjdpunkter. I skarp konkurrens med höjdare som "Farväl till Katalonien" och "Höst". Den sistnämnda är, utan att ens nämna det, en vemodig tröst i den depression som alla kallar höst.
   Raj Montana Bands som alltid väloljade sound var ovanligt trögstartat denna kväll men när öronen vant sig och ljudet hade funnit sig till rätta var det åter samma välbekanta känslighet i arrangemang och framförande.

Doctor, doctor
Brinner än
Aldrig det vi vill
Jag lever
Flyg iväg
Kristall
Maria utan man
Farväl till Katalonien
El Salvador
Sista föreställningen
Vildrosor o titlar
Cirkulera (Anne-Lie Rydé)
Till en vän?
Hellre ogräs
Bara älskande sårar
21/3
Så dum
Vykort, vykort

Extralåtar
Segla på ett moln (Anne-Lie Rydé)
Också lördagkvällar
Solregn

Extra extralåtar
Främlingar
Höst
Willin'

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #47: The Soundtrack Of Our Lives 1997

Postad: 2022-11-18 07:59
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

DEN HÄR KONSERTEN MED GÖTEBORGSGRUPPEN The Soundtrack Of Our Lives var tidigt i bandets historia. Mindre än två år tidigare hade Ebbot Lundberg & Co bildat bandet som skivdebuterade bara några månader innan den här konserten. Den mycket starka albumdebuten "Welcome to the infant freebase" blev trea på min årsbästalista 1996 och konserten var min första upplevelse med gruppen live. I din lilla nästan runda konsertlokalen på Contan bjöd sexmannabandet på en otroligt intensiv liveupplevelse när de, som jag skrev i recensionen, ”piskade upp den stämning som redan var på topp”.
   Delar av The Soundtrack Of Our Lives hade sina rötter i 80-talets Göteborg i bandet Union Carbide Productions där Ebbot var drivkraften vid mikrofonen. Tillsammans med det bandets gitarrister, Björn Olsson och Ian Person, och senare Martin Hederos, keyboards, bildade Ebbot The Soundtrack Of Our Lives 1995.
   Övriga medlemmar blev Kalle Gustafsson Jerneholm, bas, och Fredrik Sandsten, trummor, och det var bandets första sättning som kom till Contan 1997. Inklusive Björn Olsson, senare mest känd som producent till bland annat Håkan Hellström, Hästpojken, Mando Diao och Ulf Stureson, som lämnade bandet senare det året och ersattes av Mattias Bärjed.
   "Welcome to the infant freebase", som producerades av Torsten Larsson från Stonefunkers, uppmärksammades i boken Tusen Svenska Klassiker där den beskrevs som ”stor, episk och tidlös” och låtarna ”doftade så anglosaxiskt att många trodde att de var bortglömda klassiker från ett annat decennium”.
   Och om Ebbot skrev de att han ”med sitt yviga skägg och sina kaftaner fick rykte om sig som en av rockvärldens mest egensinniga karismatiska figurer”.
   På Contan var Ebbot också starkt visuell när han klättrade på högtalare och vid ett tillfälle var han på väg upp och in i undertaket på restaurangen. Texten i recensionen där jag skrev ”Han frälste en redan Soundtracks-frälst publik” fick en NA-läsare att skriva en insändare och tyckte det var osmakligt att jämföra Ebbot med Gud...
   I januari 1997 var första men inte sista men det bästa tillfället jag hade nöjet att få uppleva The Soundtrack Of Our Lives på konsert.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/1 1997.

INTE EN MENINGSLÖS SEKUND

THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES
Contan, Örebro 17 januari 1997


Ebbot Lundberg, Soundtracks karismatiske sångare, må vara crazy/förvirrad/galen/skämtsam/utflippad/genial (efter att ha läst fredagsintervjun i NA kan ingen beskrivning strykas) men han är en av rock-Sveriges få riktiga personligheter.
   Han kan ensam ge en konsert klassisk stämpel. Contan-spelningen i fredags var väl ingen genuin milstolpe men onekligen en minnesvärd afton och natt.
   Ebbot gjorde ingen, absolut ingen, besviken när han i ett enormt rökmoln uppenbarade sig i ett vitt stort skynke och sandaler.
   Han stod där som den Jesus-figur han säkert inbillar sig vara. Höjde armen och lärj..., förlåt publiken, svarade med samma sak.
   Han frälste en redan Soundtracks-frälst publik och piskade upp den stämning som redan var på topp.
   Redan under andra låten stagedivade Ebbot, balanserade sedan livsfarligt på högtalarna, var vid ett tillfälle, under "Blow my soul", på väg upp genom innertaket och när han hängde på sig cittran (som knappt hördes) i pärlan "Grand Canaria" var hippiestuket fulländat.
   Det är inte lätt att vara visuell på en trång krogscen på en sprängfylld klubb men Ebbot var ypperlig.
   Men vi ska inte för ett ögonblick glömma bort att The Soundtrack Of Our Lives är ett musikaliskt underbart gäng.
   Gruppens kraftfulla pop på debuten i höstas var en knytnäve åtminstone i min mage. Den lånar och stundtals stjäl friskt från 60-talets melodiösa era men energin är tveklöst 1996 och nu också 1997.
   Precis en timmes spelning, inklusive två extralåtar, bjöd på allt det viktiga och storslagna från debuten plus någon nyhet i samma genre, det vill säga Beatles cirka 1969.
   Kvällens stora allsång hette givetvis "Instant repeater '99" men nedlastad av blytunga förväntningar ville den aldrig riktigt lyfta.
   Men när slutet kom, som det oundvikligt måste göra även på oförglömliga konserter, med nedtonade "Endless song" och boogiefyrverkeriet "Confrontation camp" svävade vi i väg i ett svettigt lyckorus.
   I dagens konsertsnåla verklighet hade jag faktiskt glömt hur fysiskt laddad och vällustig en levande attraktion, av Soundtracks kaliber, kan vara.
   Och med en ledare som Ebbot Lundebergs totala utstrålning blev inte en sekund tråkig eller meningslös.

/ Håkan

Covers: Bruce Springsteen

Postad: 2022-11-16 07:42
Kategori: Cover-skivor

BRUCE SPRINGSTEEN: Only the strong survive (Columbia, 2022)

VECKANS COVERSKIVA PÅ HÅKANS POP är ett hyperaktuellt album, släpptes i fredags, där Bruce Springsteen väljer att plocka ihop en mängd soulinfluerade låtar från musikhistorien. Genom åren har Bruce på sina livekonserter visat förkärlek för några covers, Mitch Ryders ”Detroit medley”, John Fogertys lite okända ”Run through the jungle”, och ”Twist and shout” var några tidiga favoriter, men på studioinspelningarna finns det däremot ett begränsat antal exempel.
   Att Bruce efter nästan 50 år (femtio år!) som skivartist väljer att för första gången (jag räknar bort Pete Seeger-projektet, ägna ett helt studioalbum åt covers är på pappret både logiskt och intressant. När jag sedan upptäcker att låtmaterialet till mer än hälften är okänt för mig blir ”Only the strong survive” ännu ett någorlunda konventionellt Springsteen-album i mina öron.
   Jag är ingen representativ soulkännare så för mig är originalmaterialet på den här skivan mindre känt med undantag för Motown-låtarna som av någon anledning till stor del trängs på slutet. Just det senare urvalet vill jag gärna placera i popgenren och inte betrakta som traditionell soulmusik. Och den associationen återvänder jag till under själva lyssningen.
   Det tog mig närmare en timme att analysera låtarna, härleda originalmaterialet och tidsbestämma allt för att identifiera ursprunget där en klar majoritet låtar är hämtade från 60-talet. På vägen mot kunskap touchade jag också många intressanta detaljer kring låtmaterialet.
   Efter det grävprojektet var det dags att lyssna på den faktiska skivan som till sin helhet inte riktigt når upp till mina inledande förväntningar. Möjligen är det här poppiga stuket lite överraskande lättsamt underhållande och bland arrangemangen saknas ofta Springsteens grundmurade energi och det annars så vanliga engagemanget.
   Naturligtvis har tillvägagångssättet under inspelningsarbetet påverkat slutresultatet då medverkande musiker, förutom Springsteen själv och blås, är en enda man, producenten Ron Aniello som jobbat med Bruce sedan ”Wrecking ball” (2012). Jag kan inte klaga på soundet, det låter mer levande än väntat och har stundtals det nästan E Street Band-exakta tonfallet, men det låter vid övervägande tillfällen mer som underhållande pop än klassisk soul eller hederlig rockmusik på ”Only the strong survive”.
   Här finns visserligen de traditionella soulingredienserna, de snärtiga stråkarna, lite wah-wah-gitarr, de dansant markerade trummorna och (naturligtvis) tjejkörerna, men det är genomgående ett skinande blankt ljudlandskap som bildar albumets röda tråd.
   Det är just vid sådana tillfällen som ursprunget och de historiska rötterna i låtmaterialet tar över mitt intresse. Och det finns åtskilliga detaljer att punktmarkera här. ”Soul days” är en obskyr Dobie Gray-låt som så perfekt passar in Springsteens sätt att hänvisa till musikhistorien. Och den gamla Commodores-låten ”Nightshift” hyllar på ett liknande sätt Marvin Gaye och Jackie Wilson som för övrigt dog samma år (1984) som originalet släpptes.
   Steget över till Motown-innehållet är inte långt och några av mina stora favoriter finns där. Allra mest blir jag överraskande imponerad av ”Do I love you (indeed I do)”, som inte ska förväxlas med en annan Motown-låt från 1962, med The Contours, som Bruce faktiskt sjöng på den legendariska 1985-konserten på Ullevi. Nej, det här är en låt som låtskrivaren Frank Wilson skrev och spelade in 1965 men som inte släpptes på skiva förrän 1979. En otroligt intensiv poplåt där kören och Bruce hetsar varandra till stordåd.
   En annan stor Motown-favorit, ”What becomes of the broken hearted”, gör Bruce med beröm godkänt och på den mindre berömda Four Tops-låten ”7 rooms of gloom” är energin som bäst på hela albumet. ”The sun ain't gonna shine anymore” tangerar Phil Spectors ljudbild och versionen av Jerry Butlers ”Hey, Western Union man” återvänder jag också gärna till.


1. "Only the Strong Survive" (Jerry Butler/Kenny Gamble/Leon Huff)
1968. Från albumet "The ice man cometh" med Jerry Butler.
2. "Soul Days" (featuring Sam Moore) (Jonnie Barnett)
1999. Från albumet "The Beach Music Anthology, Vol 2" med Dobie Gray/Wayne Jackson.
3. "Nightshift" (Walter Orange/Dennis Lambert/Franne Golde)
1984. Singel med Commodores.
4. "Do I Love You (Indeed I Do)" (Frank Wilson)
1979 (inspelad 1965). Singel med låtskrivaren.
5. "The Sun Ain't Gonna Shine Anymore" (Bob Crewe/Bob Gaudio)
1965. Singel med Frankie Valli.
6. "Turn Back the Hands of Time" (Jack Daniels/Bonnie Thompson)
1970. Singel med Tyrone Davis.
7. "When She Was My Girl" (Larry Gottlieb/Marc Blatte)
1981. Från albumet "Tonight!" med The Four Tops.
8. "Hey, Western Union Man" (Jerry Butler/Kenny Gamble/Leon Huff)
1968. Singel med Jerry Butler.
9. "I Wish It Would Rain" (Norman Whitfield/Barrett Strong/Rodger Penzabene)
1967. Singel med The Temptations.
10. "Don't Play That Song" (Ahmet Ertegun/Betty Nelson)
1962. Singel med Ben E King.
11. "Any Other Way" (William Bell)
1962. Singel med låtskrivaren.
12. "I Forgot to Be Your Lover" (featuring Sam Moore) (William Bell/Booker T. Jones)
1968. Singel med William Bell.
13. "7 Rooms of Gloom" (Brian Holland/Lamond Dozier/Eddie Holland)
1967. Singel med Four Tops.
14. "What Becomes of the Brokenhearted" (William Weatherspoon/Paul Riser/James Dean)
1966 (inspelad 1965 med The Isley Brothers). Singel med Jimmy Ruffin.
15. "Someday We'll Be Together" (Johnny Bristol/Jackey Beavers/Harvey Fuqua)
1961. Singel med Jackie & Johnny.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #48: Disneyland After Dark 1986

Postad: 2022-11-14 07:56
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

BARA NÅGRA VECKOR INNAN DISNEYLAND AFTER DARKS konsert på Rockmagasinet recenserade jag bandets första album, "Call of the wild", men hajpen kring det här färgstarka danska bandet inleddes redan under sommaren året innan. D.A.D., som de för övrigt officiellt kom att heta från 1989, bildades som trio tidigt 1983 och spelade då en mix av country och punk.
   Bandet utökades snart med en gitarrist, Jacob Binzer som också råkade vara bror till bandets sångare (Jesper Binzer), och kom sedan att agera förband till kända utländska namn som John Cale Band, The Gun Club och Lords Of The New Church. Men det var när de i augusti 1985 gjorde succé som uppvärmare till Eldkvarn på Moderna Museet i Stockholm som ryktet om bandet började florera på allvar i Sverige.
   Några veckor senare kom DAD:s debutskiva, en maxisingel, som visade sig motsvara alla förväntningar. I min recension skrev jag bland annat:
   "Bandets nya maxisingel (Mega) med tre låtar visar att deras liveorienterade sound även går att reproducera på vinyl utan att tappa alltför mycket av sin intensitet. På bara tre låtar lyckas DAD visa upp alla sina goda sidor. Från countryrocksvängiga "Up, up over the mountain top" via rockabilly-oväsendet "Marlboro man" till den över fem minuter långa rockklassikern "Never never (Indian love)".
   Skrev jag alltså utan att jag då hade upplevt bandet live. Ett band som i övrigt också innehöll trummisen Peter Lundholm och basisten Stig Pedersen. I februari 1986 när "Call of the wild" släpptes var jag fortfarande imponerad och skrev i recensionen:
   "Fyra charmerande unga danskar spelar en gränslös rockmusik. Med ett energiskt avstamp i punken slår de sedan åt alla håll: Rockabilly, country och trash. Årets hittills bästa rock-LP och en aptitretare av stora mått inför deras konsert på Rockmagasinet nästa fredag".
   När den fredagen kom hade det positiva ryktet gått och det var fullständig kaos utanför Rockmagasinet. Jag blev inlotsad bakvägen till en helt fullproppad lokal där det var varmt och svettigt som aldrig förr. Luften tog tidigt slut men energin på scenen ville aldrig upphöra.
   Historien om Disneyland After Dark har inte heller tagit slut. Bandet finns än idag, har bytt trummis, men sedan många år tillhör de hårdrockgenren. 1989 blev bandet tvingade att byta namn av Walt Disney-bolaget (ursprungliga bandnamnet var från början ett avsnitt i Walt Disney's Wonderful World Of Color) och förkortningen D.A.D. (som sedan ändrats till alternativet D:A:D och numera D-A-D) blev bandets allmänt kända namn.
   Bandet bytte officiellt alltså inte namn förrän 1989 men faktum är att de redan på sitt andra album kallar sig D.A.D., "D.A.D. draws a circle" (1987). Och redan där började bandet flörta med hårdrock genom att bjuda in den engelske producenten Mark Dearnley som tidigare hade jobbat med AC/DC och Def Leppard.
   Men på den legendariska spelningen i februari 1986 handlade det om allt annat än hårdrock. Jag har däremot inget minne av att Karlstad-bandet Hollywood Indians agerade förband just den här kvällen.
   Sedan har jag noteringar som säger att jag såg Disneyland After Dark ytterligare en gång på Rockmagasinet, i oktober 1986, men det har jag faktiskt inte heller något minne av eller någon recension att hänvisa till.

Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/2 1986.

VILKEN DANSK KNOCKOUT!

DISNEYLAND AFTER DARK
Rockmagasinet, Örebro 21 februari 1986


Disneyland After Dark, det enda och unika rockskriet från Danmark, tog Örebro med storm i fredagskväll på Rockmagasinet. det var en stor och förväntansfull och till bristningsgränsen nyfiken publik som fick se den danska kvartetten gå på scen strax före midnatt. Och genomföra en konsert helt i publikens smak som också motsvarade entusiasternas höga förväntningar. Det var en härlig dansk knockout.
   Fredagskvällen var försenad när rödskinnen från Karlstad, Hollywood Indians, lämnade scenen vid 11-taget. Efter deras otympliga och stundtals klumpfotade rock dröjde det en trekvart innan danskarna började. DAD lämnade inget åt slumpen. Ljudet och visuella hjälpmedel, med bland annat en ljusramp, fungerade därför perfekt under den en timme långa konserten.
   DAD kan utåt sett tyckas ta allt med en klackspark men deras framförande var noga genomtänkt och låtarna mycket välskrivna med effektiva arrangemang.
   Med den disciplinen i botten blev deras jordnära och mänskligt svängiga rockmusik en levande attraktion när vi skriver år 1986. Det var utåtriktad rockmusik som tog fart både i countrymusiken och den traditionella rocken.
   Det är ett stort mysterium hur dessa fyra personer kan ha Danmark som hemvist. Där undergroundscenen ständigt är för stor och schlagermusiken alldeles för välrepresenterad. Ur det bottenlösa träsket reser sig Disneyland After Dark, ett band som Danmark aldrig skådat maken till.
   Bandets musikaliska motor satt långt bak. Trummisen Peter Lundholms driv påminde mig om den engelska folkrockvågen och bandets enda instrumentalt lysandestjärna, gitarristen Jacob Binzer, fyllde sin plats långt utöver det faktum att han är lillebror till sångaren.
   Längst fram stod Jesper Binzer, nedmixad kompgitarr, och Stig Pedersen, bas, och växlade repliker i sina vilda västern-inspirerade texter.
   Med bara ett album bakom sig, "Call of the wild", blev scenrepertoaren ingen överraskning fast låtarna på scen fick en intensivansiktslyftning. Även några slappa Johnny Cash-hits passade de på att smälla av i tidsenliga arrangemang.

/ Håkan

Lite för bryska arrangemang för min smak

Postad: 2022-11-13 12:11
Kategori: Live-recensioner





JOEL ALME
Foajén/Konserthuset, Västerås 12 november 2022
Konsertlängd: 19:32-20:56 (84 min)
Min plats: Sittande ca 30 m från scenen.


DET FINNS BARA EN JOEL ALME. DET FINNS bara en artist som Joel Alme. ”One of a kind” som det så vackert heter på engelska. Men det engelska språket är inte längre Joel Almes poesi. Sedan 2015 skriver och sjunger han på svenska och det var också den senare repertoaren som stod i fokus på konserten i Västerås Konserthus foajé.
   Uppmärksamheten kring Joel Alme som person har hela tiden ökat sedan han började skriva sina poetiska och starkt vardagsnära texter. Jag är osäker på om Almes popularitet rent kommersiellt har vuxit i samma takt, det var blott ett hundratal åskådare som hade mött upp honom i Västerås, men det gick att skönja en klart lysande personlighet bakom de ibland lite väl bryska arrangemangen.
   På skiva är Joel Almes musik ett under av känslighet i både text och musik. Med ”hjälp” av fem unga musiker bullrade det lite för mycket lite för ofta för att hans sånger skulle komma fram på allra bästa sätt. Där fanns nog en ambition hos de fem unga kompmusikerna att förvandla Joel Almes visor till stor scenkonst men den hade inte riktigt nått fram till trummisen som bankade på frenetiskt både här och där.
   Keyboardkillen gjorde allt för att försöka ersätta de ofta förekommande stråkarna på skiva, killen på Rickenbackergitarr hade en skön melodisk klang i sitt instrument, den vänsterhänte basisten stod för det trygga och välbalanserade och slagverkaren hittade sin plats först när han tog fram flöjten.
   I min enfald satt jag ibland och önskade att alla mina Joel Alme-favoriter skulle framföras med flygel, cello och två akustiska gitarrer. Men jag fick mina höjdpunkter när bandet stundtals lämnade scenen och lät Almes röst och akustiska gitarr förtrolla aftonen på konsertens två sista låtar.
   Om man tror att jag var helt missnöjd och besviken efter konserten kan du läsa hela låtlistan, samtliga 17 titlar, för att förstå att liveupplevelsen låtmässigt var en fin blandning av Joel Almes svenska repertoar. Lite överraskande hade han lagt större tyngdpunkt på ”Flyktligan” (2015), med hela åtta låtar, än den helt aktuella ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt”. Men det störde inte mig ty ”Flyktligan” är min stora Joel Alme-favorit, dock i stark konkurrens med den senaste.
   I det lite irriterande blåröda motljuset radade Joel Alme upp en imponerande låtskatt där gamla favoriter som ”Innan staden vaknar”, ”Våran sort” och ”Aldrig bra på livet” samsades fint med nya favoriter som ”Blomman”, ”Brev från botten” och ”Kom igen nu morgonen”. Att det sedan vid vissa tidpunkter under konserten, exempelvis ”Backa tiden”, blev mer popkonsert än ett intimt samkväm får jag väl svälja. Hursomhelst vaknade jag upp i morse med Almes ”Slå hjärta slå” ringande i öronen.


Håller mig på kanten
Innan staden vaknar
Jag kommer inte undan
Blomman
Jaga dagen
För väldigt många lögner sen
Backa tiden
Våran sort
Slå hjärta slå
Hinsan
Ge mig nåt som ger mig nåt
Brev från botten
Kronan

Extralåtar
Kom igen nu morgonen
Röda bolaget

Extra extralåt
Aldrig bra på livet

Extra extra extralåt
Dig äger ingen

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (484)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (151)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< November 2022 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Janne Lennell 11/10: Håller med dig; fantastisk konsert men saknade lite fler låtar från senaste, ...

Uffe Pop 10/10: Jag såg Wilmer X på ett utsålt Nalen.....vilken energi, vilket ös..toppen! N...

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Johan S 12/09: En fantastiskt bra afton hade vi!...

Jarmo Tapani Anttila 8/09: Var får man tag på Mickey Jupps album?...

Håkan Gustavsson 22/08: Du såg inte Whitney Rose? mvh/Håkan...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.