De tio senaste blogginläggen

Tributes: Elliott Smith

"Say yes! A tribute to Elliott Smith" (American Laundromat, 2016)

PÅ HÅKANS POP-SÄSONGENS SISTA HYLLNINGSSKIVA står den geniale och begåvade amerikanske låtskrivaren Elliott Smith i fokus. Det är få artister som är mer värda en hyllning än Elliott. Han hade en låtskatt, dock inte enormt omfattande, som är värd all uppmärksamhet och vars kvalitéer bara kan bli ännu tydligare i munnen på andra artister.
   Den här skivan är inget högbudgetprojekt utan är resultatet av stort intresse hos en rad artister, en mindre känd producent (Joseph H Spadaro) på ett skivbolag (som också har givit ut hyllningsskivor till The Pixies, Neil Young och The Cure) i marginalen.
   "Say yes! A tribute to Elliott Smith" är inte något påkostat och flashigt album men låtarna finns där, versionerna är i en majoritet av fallen inte så omvälvande och den där gränslösa experimentlustan är närvarande på enbart några få låtar.
   När jag idag lyssnar på den fem år gamla skivan är underhållningsvärdet på topp och intresset för artisten och låtskrivarena, som snart har varit död i 20 år, kan inte vara större just nu. Och vid upprepade tillfällen på skivan kommer jag på mig själv att jag dramatiskt saknar nya skivor med Elliott Smith.
   Elliott Smith var fram till sin död en komplex person som i sin musikalitet pendlade från vild hård rockmusik via popmästerverk till ren och skär magi som singer/songwriter. Givetvis är det inte många som kan förstärka den genuina bilden men på skivan finns det både okända och mer kända artister som gör sitt bästa för att ge Elliott Smiths låtar full rättvisa. I första hand är tolkningarna inte så kreativt omgjorda men hyllningsplattan förmedlar tveklöst stunder av ynnest.
   Skivan har främst anammat den mjuka sidan av Elliotts musik med både viskande skönhet (Tanya Donelly), vacker låt (Adam Franklin), atmosfärisk luftig pop (Escondido), rytmisk vacker pop (Lou Barlow) och en absolut imponerande slutlåt (med okända Wild Sun).
   Det finns också exempel på tuffare tongångar och aldrig blir kontrasten mellan grungeinspirerad rock och viskande lågmäld sång så uppenbar som på de båda låtarna ”Bled white” och ”Say yes” bredvid varandra. Det engelska gitarrindierockbandet Yuck öser på med all elektrisk energi medan Illinois-sångaren William Fitzsimmons hyllar Elliott på det mest nedtonade sättet.
   Även Dinosaur Jr-sångaren/gitarristen J Mascis bjuder också på ett underbart fint gitarrskrammel på ”Waltz #2” men det kanske inte är så överraskande. Då förvånar Sebadoh-frontmannen Lou Barlow och Swervedriver-sångaren Adam Franklin, med rötter i den hårda rockmusiken, mer när de framför sina bidrag. ”Division day”, ursprungligen en singel med Elliott 2000, är kanske skivans bästa bidrag.
   Ingen av de mindre rutinerade artisterna gör bort sig på skivan. Både Memphis-sångerskan Julien Baker, med sin lågmälda elgitarr, okände Tomo Nakayama, med spröd nästan kvinnlig sång på skivans mest kända låt (”Miss Misery”), och ovan nämnde Wild Sun fyller sin plats på den underhållande skivan som egentligen bara innehåller ett enda magplask.
   Det finns naturligtvis många sätt att tolka Elliott Smiths låtar men jag kan inte påstå att kombinationen av Jesu (Justin Broadricks experimenterande projekt) och Sun Kil Moon (Mark Kozeleks altindierockförsök) fanns i min fantasi. På skivans äldsta låt ”Condor Ave”, från Roman Candle” 1994, blir det malplacerad syntrock så långt från Elliott Smiths ljuvliga minne det går att komma.


Tanya Donelly: Between The Bars
Julien Baker: Ballad Of Big Nothing
Amanda Palmer: Pictures Of Me
J Mascis: Waltz #2
Juliana Hatfield: Needle In The Hay
Yuck: Bled White
William Fitzsimmons: Say Yes
Tomo Nakayama: Miss Misery
Escondido: Waltz #1
Adam Franklin: Oh Well, Okay
Jesu, Sun Kil Moon: Condor Ave
Waxahatchee: Angeles
Lou Barlow: Division Day
Caroline Says: No Name #3
Wild Sun: Easy Way Out

/ Håkan

LIVEALBUM #2: Warren Zevon

WARREN ZEVON: Stand in the fire (Asylum, 1980)

UNDER DEN SENARE DELEN AV 70-TALET hade jag Warren Zevon som en stor personlig favorit. Efter de två alldeles lysande studioinspelade albumen ”Warren Zevon” (1976) och ”Excitable boy” (1978) men för all del också ”Bad luck streak in dancing school” (1980), som alla innehåller en diger samling välskrivna låtar, kom liveskivan ”Stand in the fire” och gav mig kännedom om Zevon som en imponerande rockig scenartist.
   Warren Zevon, som lämnade oss 2003, var ju en dubbelnatur som låtskrivare och artist. Han kunde skriva de rockigaste låtarna med de våldsammaste texterna men han var också en mästare på att förmedla kärlekstexter som aldrig kändes varken sentimentala eller soldränkt smetiga.
   På studioskivorna var han genomgående omgiven av Kaliforniens skickligaste musiker under ledning av Jackson Browne som ofta agerade den producent som stakade ut den musikaliska linjen. På turnéerna kunde naturligtvis varken Browne eller de hårt anlitade studiomusikerna följa med så Zevons komp på scen hade nästan alltid mindre dignitet men var absolut inte sämre för det.
   Jag fick nöjet att uppleva Zevon live en gång, i Stockholm en februarikväll 1988, och blev naturligtvis överväldigad och berörd av både huvudpersonen och de tämligen obekanta musikerna. Då hade Zevon precis påbörjat den andra delen av sin karriär och motsvarade otroliga förväntningar efter sitt fantastiska comebackalbum ”Sentimental hygiene”. En konsert som innehöll både rockiga och mjuka sekvenser på samma höga kvalitetsnivå.
   Jämförd med studioalbumen uppfattade jag, drygt sju år tidigare, ”Stand in the fire” som en genomgående rockigare, vildare och stundtals explosivare skiva fast den på ett snyggt musikaliskt sätt pendlade mellan ballader och tempolåtar. Men det påtagliga liveljudet, den ljuvligt levande atmosfären och den kompromisslösa attacken i arrangemang och band ger hela skivan ett snart sagt ouppnåeligt sound. I varje låt, varje minut och i varje riff understryks Warren Zevons genialt personliga framtoning.
   Jag blev påmind om just liveskivans fantastiska uppenbarelse för sådär 15 år sedan när Warren Zevons tidiga album, 1976-1982, släpptes på cd och då framtonade just livesoundet som ett bättre och mer tidlöst exempel på Warren Zevons låtskatt än de gamla studioskivorna. Intryck som står sig än idag. Naturligtvis får storslagna arrangemang, alla eleganta instrumentsekvenser och finurligt utstuderade körer, som gav Zevons personliga texter en större betydelse på studioskivorna, stryka på foten något. Men på ”Stand in the fire” kompenserar det levande och mer hänsynslösa uttrycket allt.
   Genom alla år jag har lyssnat och hela tiden imponerats av ”Stand in the fire” och samtidigt fascinerats och förbryllats av de för mig till 4/5-delar helt obekanta musikernamnen. En ny forskning i ämnet förklarar det helt naturligt tajta soundet som bandet skapar.
   Gitarristen David Landau var för mig det enda bekanta namnet i Zevons liveband. Inte bara för att han råkar var bror med Bruce Springsteens manager Jon Landau utan för hans sporadiska insatser på andra betydelsefulla skivor. Inte minst på New York-tjejen Carolyne Mas smått fantastiska debutalbum ”Carolyne Mas” (1979) och 1980 var han rutinerad och hade redan turnerat med både Zevon och Jackson Browne.

DET FINNS EN MYCKET NATURLIG FÖRKLARING till det oerhört vältajmade och ruskigt effektiva soundet på ”Stand in the fire”. Det är nämligen så att tre killar av Zevons explosiva komp, Zeke Zirngiebel, gitarr, Marty Stinger, trummis, och Bob Harris, keyboards, är hämtade från ett och samma band, Boulder. Det Colorado-baserade bandet fick en Zevon-koppling redan 1979 när de spelade in hans låt ”Join me in L.A.” som gavs ut på både singel och album men helt utan kommersiell uppmärksamhet.
   Och här rockar Boulder-grabbarna, plus basisten Roberto Piñón, på med livet som insats med Landau vid det musikaliska rodret och Warren Zevon allra längst fram som den rock'n'roll-entertainer han ibland kunde bli på scen. Det berättas anekdoter om Zevon hur han på scen så fullständigt och fysiskt levererade på konsert att roadies till slut fick bära honom av scenen. På liveskivan låter det stundtals som fullt kaos på scen under ”I'll sleep when I'm dead”.
   ”Stand in the fire” blir till viss del en rock'n'roll-show som sound- och actionmässigt befinner sig långt från Zevons ibland vemodigt pianoklinkande värld i sånger som exempelvis den alldeles underbara ”Desperados under the eaves” eller ”Hasten down the wind”. Och det hänryckta soundet får ju sin visuella hyllning i fotografiet som pryder skivomslagets framsida. Det darrande livefotografiet doftar verkligen scenutstålning och fysisk attack.
   På turnéavslutningen under de fem kvällarna i augusti 1980 på Los Angeles legendariska The Roxy Theatre, där inspelningarna till liveskivan gjordes, var det onekligen en 150-procentig närvarokänsla i luften med många improviserade och spontana infall. Långt från originaltexterna droppade Zevon plötsligt namn som ”James Taylor”, ”Jackson Browne” och ”Jimmy Carter” i sina texter. I vapenbeskrivningen på ”I'll sleep when I'm dead” hade han ”bytt upp sig” från en .38 Special, på studioskivan, till en .44 Magnum på liveframträdandet. Samtidigt ändrade Warren den hårdare textraden "...gonna shoot myself" till den snällare "...don't intend to use it on myself".
   ”Stand in the fire” har som sagt en darrande närvarokänsla som sällan förekommer på konventionella liveskivor. Och livemässigt är det inte mycket som slår versionerna av ”Excitable boy”, ”Lawyers, guns and money”, ”Poor poor pitiful me” och ”I'll sleep when I'm dead”, Warren Zevons kanske mest kända låtar. Där catchy refränger, oerhörd energi och pumpande arrangemang här gör Warren Zevon till en outstanding entertainer.
   Till liverepertoarens bekanta hörnstenar kan vi också lägga till några nyskrivna och vid inspelningstillfället ännu inte inspelade Warren Zevon-låtar som arrangemangsmässigt så naturligt smälter in i den vilda rockmusiken med sin tuffa gitarriff. Öppningen med titellåten är ju nästan en kommersiell attack och ”The sin” är läcker med popgitarren bakom det tuggande rocksoundet.
   Efter en så pass rock'n'roll-osande repertoar är det ganska naturligt att avsluta konserten med några covers och i det här fallet bjuder Zevon och bandet på ett medley med Bo Diddleys mest kända låtar och hans ännu mer kända rytmer.


SIDE ONE

1. "Stand in the Fire" (Warren Zevon) 3:26
2. "Jeannie Needs a Shooter" (Warren Zevon/Bruce Springsteen) 4:00
3. "Excitable Boy" (LeRoy P Marinell/Warren Zevon) 3:52
4. "Mohammed's Radio" (Warren Zevon) 4:45
5. "Werewolves of London" (LeRoy P Marinell/Waddy Wachtel/Warren Zevon) 4:48

SIDE TWO

1. "Lawyers, Guns and Money" (Warren Zevon) 3:49
2. "The Sin" (Warren Zevon) 3:06
3. "Poor Poor Pitiful Me" (Warren Zevon) 4:08
4. "I'll Sleep When I'm Dead" (Warren Zevon) 4:28
5. "Bo Diddley's a Gunslinger"/"Bo Diddley" (Ellas McDaniel) 4:15

/ Håkan

Krönika: Maj 1993

Många svenska skivor med adress skivbolaget Start Klart hade en komisk stämpel som jag började jämföra med traditionell buskis. Under våren 1993 började det dyka upp åtskilliga i den, enligt mig, lite tveksamma genren.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/5 1993.
 
REN BUSKIS ELLER JORDNÄRA ROCK?

I SVENNE RUBINS KÖLVATTEN OCH SOM EN FÖLJD av deras exempellösa framgångar har det dykt upp en mängd band i samma vardagliga, jordnära och komiska genre. Rock eller buskis?
   Bara under våren har det kommit många skivor med band som riktar sig mer till den kortsiktiga humorn än till ett analyserande i favoritfåtöljen. Kort sagt betyder texten mer än sound och musik tillsammans.
   Stilbildarna Svenne Rubins, om man nu kan titulera buskiskomik så pretentiöst, har i väntan på nya albumet i höst släppt en singel, ”En gammal Amazon” (Start Klart).
   Producenten Tony Thorén borgar för ett gott sound när Rubinerna fortsätter att framgångsrikt blanda traditionell rock, humor och en stor dos nostalgi.
   Hudiksvallsbandet Sigge Hills Orkester och historien om dom har måhända komiska inslag men är musikaliskt mer seriösa än så på albumet ”Vänner & grannar” (Start Klart).
   Det visar inte bara låtskrivarhjälp från Per Persson, Niklas Frisk och Traste Lindén vars basist Ulf Stureson producerat anrättningen.
   Hills Orkester står ovanför buskisgenren. Är snarare det naturliga countryalternativet till Packet och Kvintetten.
   Uppsala-trion Kusinerna Från Landets album ”Påpp på svängska” (Soundfront/Amigo) skvallrar om buskis, komik och lättfotad poesi.
   Texterna bakom titlar som ”Släng dej i väggen”, ”Ur spår” och ”LG” är också mycket skrattframkallande. Med små resurser har de dock lyckats få till ett godkänt sound som i sina bästa stunder är fullt jämförbart med Lasse Tennander.
   Euskefeurat har en seriös plats i svensk folkmusik. Med stand up-stjärnan Ronny Eriksson i en ledande roll har man rätt att vänta sig komiska ordvändningar.
   ”Hipp happ” (Meukskrede) har några fyndiga texter men musiken doftar alltför mycket 70-talsprogg och framförs som om Pogues aldrig existerat.

/ Håkan

April 2021 på Håkans Pop

Månadens tre bästa album med (från vänster) Tenenage Fanclub, Frankfurt och The Coral.

ÅRETS UPPLAGA AV APRIL BLEV EN ganska normalt händelsefattig månad på Håkans Pop med ett innehåll som i stort sett bara var förplanerade texter. Förutom ett tråkigt dödsfall i den svenska musikhistorien var april fritt från stora nyheter och jag kunde ägna mig åt slutspurten på min lista på tidernas bästa livealbumfavoriter, uppmärksamma några cover- och hyllningsskivor plus återblickar till mina gamla krönikor.
   Bästa Livealbum-listan klättrat stadigt allt närmare toppen och under april avslöjades placeringarna 4-7 på den 38 album långa listan. Och då fick jag möjlighet att gräva djupare i starka liveskivor med The Who, Joe Cocker, David Johansen och Graham Parker.
   Två album med artister som hyllade Tom Waits och Mose Allison fick jag också möjlighet att skriva om. Och två coveralbum där Juliana Hatfield sjöng enbart Police-låtar och den svenska sångerskan Maritza Horn siktade in sig på Van Morrison-låtar på originalspråket.
   Mitt urval av gamla krönikor som jag en gång i tiden skrev i Nerikes Allehanda var under april hämtade från 90-talet, från januari 1991, april 1992, april 1994 och september 1994.
   Månadens tråkigaste nyhet var 85-årige Bosse Skoglunds frånfälle. Legendarisk jazz- och rocktrummis med en lång rad oförglömliga insatser inom svensk musikhistoria bakom sig. Absolut värd en minnesartikel.

DEL AMITRIS PLANERADE NYA ALBUMRELEASE ”Fatal mistakes”, release 30 april, var under månaden mitt totala fokus innan nyheten kom att skivan flyttats fram till maj. Lite snabbt fick jag lyssna ifatt på några andra releaser som i de flesta fall också släpptes 30 april.
   Lycklightvis hittade jag ganska snabbt många guldkorn på Teenage Fanclubs ”Endless arcade” och var fast redan på öppningsspåret ”Home”, sju minuter lång av vilka de avslutande fyra minuterna var ett långt, elegant och mycket effektivt gitarrsolo.
   Jo, jag har under årens lopp flera gånger fastnat för bandets album och nya skivan är inget undantag från den positiva trenden. Bandet mixar Byrds-stämmorna och Beatles-doftande melodier med helt modern brittisk poprock av genomgående hög klass. Just nu känns albumet som en klar utmanare för den i framtiden planerade årsbästalistan.
   Duon Matt Sweeney och Bonnie 'Prince' Billy känns för mig som en ny konstellation. ”Superwolves” är genuin singer/songwriter-musik men utan riktig melodisk styrka. Lite för mollstänkta arrangemang för min smak.
   Stefan Sundström har på ”Östan västan om stress och press” (tillfälligt?) lämnat den lite lugnare visbaserade musiken och öppningen ”Å Karin” och flera andra låtar har en vild och rockig framtoning. Men där finns också visballader och folkmusik. Skivan är uppenbart inspelad live i studion och det finns en stark och spontan känsla i både låtar och arrangemang, och ibland hör jag mindre överraskande Stones-inspiration även i de lugnare och mer avskalade låtarna. Och texterna doftar svenskt 70-talsprogg och starka undertoner av protest mer än en gång.
   Frankfurt är det svenska bandet som leds av Petter Winnberg, som producent har han påverkat soundet för bland annat Eva Dahlgren och Markus Krunegård, och på albumet ”Frankfurt” finns det många spännande arrangemang. Ofta är det instrumentalt tunga melodier som målar upp bilder som i en film, ibland spetsas arrangemangen av gästsångare som Esther och Krunegård men är allra bäst när Winnberg själv sjunger i den himmelskt vackra ”Archibald”. Ett bra men lite ojämnt album med oerhörda toppar.
   Tillsammans med Bad Seeds-medlemmen Warren Ellis har Marianne Faithfull gjort ett mycket emotionellt album, ”She walks in beauty”. Hon reciterar personligt, men knappast klockrent, texter av exempelvis Lord Byron, Keats, Shelley och Tennyson till Ellis symfoniska melodier. Ibland vackert, ibland monotont händelsefattigt men alltid poetiskt charmigt.
   Jag har sett att The Corals dubbelalbum ”Coral island” har jämförts med både Beatles ”White album” och Small Faces ”Ogden's nut gone flake” och det kan naturligtvis ingen nyproducerad skiva överleva. 2021 är inte 1968, det är inte bara jag som är 53 år äldre, så jag har svårt att rättvist ta till mig ett så omfattande album för lyssning.
   24 spår (vissa reciterade av en äldre man, Small Faces-kopplingen) på ett dubbelalbum, visserligen bara drygt 54 minuter lång, är i en hast lite svårsmält i sin helhet. Men när jag lyssnar upptäcker jag en mängd ambitiöst tillverkade poplåtar som har den där variationen att både underhålla, engagera och hela tiden hålla spänningen vid liv. Helt klart charmigt.
   Ska man jämföra The Coral-albumet med någonting blir det för min del Per Gessles alter ego-skiva ”Son of a plumber” (2005).

/ Håkan

Covers: Gillian Welch & David Rawlings

GILLIAN WELCH & DAVID RAWLINGS: All The Good Times Are Past & Gone (Acony, 2020)

JAG AVSLUTAR SÄSONGEN MED COVERALBUM MED det äkta paret Welch & Rawlings första skiva som officiell duo men de har samarbetat flitigt sedan början på 90-talet på scen och i stort sett på alla skivor som givits ut i deras egna namn. Främst har man hört deras samarbete på Gillian Welchs alltmer uppmärksammade soloskivor sedan 1996 men också på Rawlings skivor med sitt band The David Rawlings Machine (där Welch är medlem och bidrar med låtar). Ofta har skivorna musikaliskt stått med båda benen i amerikansk traditionell musik och coveralbumet ”All The Good Times Are Past & Gone” rimmar synnerligen naturligt med de influenserna.
   Rawlings har ju först och främst gjort sig känd som ypperlig gitarrist, mest på Welchs skivor men också bakom Steve Earle, Ryan Adams och Alison Krauss och som producent åt Robyn Hitchcock och Old Crow Medicine Show. Hans skivor med egna bandet har jag ingen koll på men här får vi åtskilliga prov på hans insatser vid mikrofonen och både röst och erfarenhet imponerar på flera låtar. Rawlings har en något Bob Dylan-inspirerad sångstil som ger låtmaterialet en mogen karaktär.
   Men givetvis är det hans gitarrspel, på det akustiska instrumentet, som ger hela skivan den där soundmässigt varma känslan utan att han på något sätt vill bevisa sina omtalade referener som virtuos på sitt instrument. Här är det lågmält, vackert och oerhört fint spelat.
   Welch spelar också gitarr på skivan, som inte innehåller några andra musiker eller instrument, men har av förklarliga skäl en tillbakalutad roll som gitarrist. Det är hennes röst, som vi känner igen från åtskilliga soloskivor, som med sin lite allvarliga ton bär många låtar på sina axlar.
   Det är de traditionellt förankrade låtarna, 80-85 år gamla och ibland låter det som att Rawlings spelar på lika åldriga gitarrer, som ger hela skivan en tidlös och seriös prägel. Som gör att jag lyssnar med stort intresse men det rena underhållningsvärdet är begränsat. Och när jag försöker leta jämförelser i sound och framförande i musikhistorien blir det inte mer moderna förebilder än Carter Family och The Stanley Brothers jag hittar.
   För mig personligen blir det aldrig mer intressant på albumet än på de två Bob Dylan-låtarna, ”Señor” och den hyfsat unika ”Abandoned Love”, som Rawlings av inte speciellt överraskande orsaker (se ovan) sjunger mycket engagerat. Däremot överraskar det plötsliga slutet på den senare låten som helt enkelt, snopet och omotiverat klipps av utan förklaring.
   Annars är det den mer än söndertjatade ”Jackson” (med Johnny Cash/June Carter och Nancy Sinatra/Lee Hazlewood) som är skivans mest kända låt som givetvis framförs som en duett med Welch och Rawlings men utan att tolka låten på något speciellt spännande sätt.


A1. Oh Babe It Ain't No Lie (Elizabeth Cotten) 4:25
1958. Singel med låtskrivaren.
A2. Señor (Bob Dylan) 5:27
1978. Från albumet "Street-legal" med låtskrivaren.
A3. Fly Around My Pretty Little Miss (Traditional. Arranged by David
Rawlings/Gillian Welch) 2:37
1924. Singel med Samantha Bumgarner.
A4. Hello In There (John Prine) 5:46
1971. Från albumet "John Prine" med låtskrivaren.
A5. Poor Ellen Smith (Traditional. Arranged by David Rawlings/Gillian Welch) 3:30
1924. Singel med Henry Whitter.
B1. All The Good Times Are Past And Gone (Traditional. Arranged by David Rawlings/Gillian Welch) 3:54
1930. Singel med Fred & Gertrude Gossett.
B2. Ginseng Sullivan (Norman Blake) 3:43
1972. Från albumet "Home in Sulphur Springs" med låtskrivaren.
B3. Abandoned Love (Bob Dylan) 3:45
1985. Från boxen "Biograph" med låtskrivaren.
B4. Jackson (Billy Edd Wheeler/Jerry Leiber) 3:32
1963. Från albumet "Sunny side!" med The Kingston Trio. (På originalet fick Leibers fru Gaby Rodgers låtskrivarcredit)
B5. Y'All Come (Arlie Duff) 2:26
1953. Singel ("You all come") med låtskrivaren.

/ Håkan

LIVEALBUM #3: Bruce Springsteen

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND: Live in New York City (Columbia, 2001)

FÖR NÄSTAN EXAKT FYRA ÅR SEDAN UTSÅG JAG Bruce Springsteens legendariska konsert på Madison Square Garden 2000 till bästa dvd på Håkans Pop. Varför den nu några år senare inte riktigt håller samma överlägsna kvalité som liveskiva finns det förvisso några orsaker till. Framförallt för att jag efter moget övervägande och idogt lyssnande av liveskivor har kommit fram till att det finns två andra exklusiva och helt igenom lysande liveinspelningar som jag just i denna stund rangordnar högre.
   Dessutom kan jag just nu inte förtränga känslan av att Springsteens återförening med E Street Band var en så mycket mer levande upplevelse på det då nylanserade dvd-formatet jämfört med bara ljudet i öronen. Underbara filmbilder och knivskarpa närbilder förstärkte både musik, sång och det unika samarbetet på scen och gav mig faktiskt känslan att vara på plats i konsertlokalen.
   Som om inte den känslan är viktig nog så är ju skivformatet, vinylens sex sidor, något begränsat jämfört med en i speltid nästan gränslös dvd som presenterade 25 låtar. Av de sex saknade låtarna på trippel-vinyl-albumets 19 låtar är det nog mest smärtsamt att missa ”Born to run”, ”Darkness on the edge of town” och ”Thunder road”.
   Blott ljudupplagan av ”Live in New York City” är naturligtvis inte något menlöst substitut och ska givetvis bedömas efter förutsättningar. Och på det området är trippeln smockfull med historiska höjdpunkter och musikaliska milstolpar.
   Konserten/skivan startar i 180 med "My love will not let you down" och tempot på de första fyra låtarna är högt och någon andhämtning blir det inte förrän på ”Mansion on the hill” med Nils Lofgren på steelguitar och Danny Federici på dragspel.
   En osedvanligt sensuell saxofon (Clarence Clemons) förvandlar det tre minuter långa introt till "The river" till en svåridentifierad sekvens. Den till slut elva minuter långa låten har inga spektakulära partier och ett nästan sammetsmjukt E Street Band håller masken. Det är egentligen bara Bruces munspelssolo som är kvar från originallåten.
   I den upparrangerade sololåten "Youngstown" ökar intensiteten igen med ett häftigt gitarrsolo från Lofgren som bara är en förvarning om vad som komma skall. Direkt utan paus följer nu nämligen den kanske rockigaste, stökigaste och mest högljudda låten i hela Bruce/E Street Bands låtkatalog, "Murder incorporated", som kulminerar när det spelas våldsamt på elgitarrerna.
   Efter den volymstarka urladdningen låter "Badlands" och "Out in the street" som blott en vindpust. Den alldeles fantastiska raden av oändligt starka låtar avlöser varandra i ett framträdande som genomgående bara växer.
   En 16 minuter lång "Tenth Avenue freeze-out" innehåller allt från verbala utbrott, en hetsig presentation av bandet och stor underhållning. En nästan 10 minuter lång "Land of hope and dreams" och "American skin (41 shots)" representerar det monumentalt melodiska respektive det starkt engagerade i Springsteens repertoar.
   På resten av vinylskivorna får vi två låtar som hänger ihop från samma konsert, "Lost in the flood" (första gången på en Bruce-konsert sedan 1978!) och ett akustiskt soloframträdande av "Born in the USA". Plus "Don't look back" (som Bruce först gav bort till The Knack) som en rejäl energikick.
   Så kommer det långa mästerverket "Jungleland" och sopar rent bland alla favoriter. Både melodiskt storslagen och känslomässigt rockig och majestätisk med Clarence Clemons nästan tre minuter långa saxofonsolo, rockhistoriens mest legendariska, som den stora pricken över i.
   Rock'n'roll rules och en partyshowstopper som "Ramrod" följer innan skivan avslutas lugnt och stilla men ganska känslosamt med "If I should fall behind".


Side 1

1. "My Love Will Not Let You Down" (Bruce Springsteen) 5:38
2. "Prove It All Night" (Bruce Springsteen) 6:16
3. "Two Hearts" (Bruce Springsteen) 4:29
4. "Atlantic City" (Bruce Springsteen) 6:36

Side 2

5. "Mansion on the Hill" (Bruce Springsteen) 4:19
6. "The River" (Bruce Springsteen) 11:16
7. "Youngstown" (Bruce Springsteen) 6:16

Side 3

8. "Murder Incorporated" (Bruce Springsteen) 6:07
9. "Badlands" (Bruce Springsteen) 5:43
10. "Out in the Street" (Bruce Springsteen) 6:39

Side 4

11. "Tenth Avenue Freeze-Out" (Bruce Springsteen) 16:09
12. "Land of Hope and Dreams" (Bruce Springsteen) 9:46

Side 5

13. "American Skin (41 Shots)" (Bruce Springsteen) 7:45
14. "Lost in the flood" (Bruce Springsteen) 7:24
15. Born in the U.S.A." (Bruce Springsteen) 5:46
16. "Don't look back" (Bruce Springsteen) 3:19

Side 6

17. ”Jungleland” (Bruce Springsteen) 10:54
18. ”Ramrod” (Bruce Springsteen) 6:28
19. ”If I should fall behind” (Bruce Springsteen) 6:09

/ Håkan

Krönika: April 1994

När Lee Brilleaux och Kurt Cobain dog med bara några dagars mellanrum (7 april 1994 respektive 5 april 1994) var det inte lika lätt och enkelt att researcha artisters och musikers ålder vid sin död som i dagens Wikipedia-värld. Men 1994 gjorde jag en djupgående forskning och fick till svar att det var många framstående musikprofiler som dog vid 27 års ålder. Numera är ju den uppgiften allmänt välkänd.
   I krönikan missade jag Badfinger-sångaren Pete Ham som hängde sig tre(!) dagar innan han skulle fylla 28 år... Och idag kan vi lägga till Amy Winehouse i den tragiska skaran.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/4 1994.
 
ROCKENS FARLIGA ÅLDER

PERSONLIGEN BLEV JAG MER TYNGD I HJÄRTAT av Dr Feelgood-ledaren Lee Brilleauxs bortgång i strupcancer än av Kurt Cobains sanslöst tragiska handling inom några dagar häromveckan.
   Ändå framstår Cobains tragedi som en mer naturlig rock'n'roll-död än någon annat.
   Vid 27 år ålder och mitt inne i ett liv fyllt av tunga droger är det i den yttersta rocktoppen mer vanligt att du dör än överlever!
   Jag kan inte göra en annan slutsats när jag ser tillbaka på rockens stora män och kvinnor som gått en självförvållad, destruktiv och alltför tidig död till mötes.
   I den mytomspunna och felaktigt glamorösa drogdimman långt bortom hjälp och självinsikt är åren innan man fyller 30 de mest riskfyllda.
   Rent statistiskt är det nästan med en otäck koncentration så att de drogmissbrukande 27-åringarna i rockmusiken lever allra farligast av alla.
   Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och nu Kurt Cobain. Alla var de just 27 år när de gick en mer eller mindre drogrelaterad död till mötes.
   Även i övrigt slås man av den relativa ungdomen hos rockartister och för all del skådespelare (vi har River Phoenix i färskt minne) som efter djupt drogberoende tappar fotfästet i tillvaron.
   Måtte dessa tragiska människor och stora förebilder någon gång stå som ett varningens exempel för ungdomar och nya generationer rockartister. Men på den punkten är jag pessimist.
   I det allt större rockperspektivet, som nu omfattar tre-fyra generationer, är 27 år en alldeles för låg ålder att slarva bort ett helt liv. Så det känns allvarligare nu än för 20-25 år sedan då det skördades liv på löpande band.
   Gram Parsons var exempelvis bara 26 år när han 1973 tynade bort på den amerikanska västkusten. Men han hade mindre än två månader kvar till 27-årsdagen...
   Andra musiker och artister ur den alltför unga rockgenerationen som fann ett ödesdigert stickspår i showbusiness fyllt av missbruk var Sid Vicious (21), Nick Drake (26) och Tim Buckley (28).
   Drogdöden var ett tag en exklusiv åkomma för unga rockgitarrister då både Paul Kossoff (25), Tommy Bolin (25), James Honeyman-Scott (25) och Jimmy McCulloch (26) gick bort inom några år.
   Behöver jag tillägga att legenderna Robert Johnson och Hank Williams bara var 27 år respektive 29 år när de försvann i blues- och countrymusikens ungdom.

AKTUELLA BIOFILMEN BACKBEAT ÄR SÅ BRA att den jämförts med Commitments. Ändå skiljer sig filmerna åt på ett avgörande sätt. Den ena filmen skildrar verklighet, den andra är helt påhittad. Vilket gör historiebeskrtivningen sårbar i Backbeat.
   Filmen om Beatles tidiga år har inga större skönhetsfläckar men jag kan ändå inte låta bli att anmärka på några sakfel i filmen.
   Klaus Voormann var mycket riktigt Astrid Kirchherrs fästman men det var inte han som uppfann den berömda Beatles-frisyren. Det gjorde däremot en annan tysk i sällskapet, Jürgen Vollmer.
   John Lennons och Stu Sutcliffes stampub i Liverpool hette inte The Anchor utan Ye Cracke och Lennon-figuren, utmärkt spelad av Ian Hart, fick i filmen även sjunga typiska McCartney-rockare som ”Long tall Sally”.
   Sedan är det förbluffande att regissören inte utnyttjat det faktum att det var Stu Sutcliffe som gav Beatles dess namn.
   Att Ringo Starr som ännu inte var beatle, för en kort sekvens dök upp var inte så märkligt som en del tycks tro. Han spelade vid den här tidpunkten i en annan Liverpool-grupp, Rory Storm & the Hurricanes, som också flitigt gästade Hamburg.

TILL MINNET AV LEE BRILLEAUX är det en ren smaksak om du väljer att spela ”Milk and alcohol”, ”No mo do yakamo” eller ”Down at the doctors”. Men du bör i rättvisans namn göra det varje dag i en månads tid.

/ Håkan

Covers: Maritza Horn

MARITZA HORN: Just like Greta (Brus & Knaster, 2014)

KOPPLINGEN MELLAN DEN SVENSKA SÅNGERSKAN Maritza Horn och den irländske r&b/jazz-sångaren Van Morrison är inte direkt uppenbar eller naturlig. Men likafullt gav den rutinerade jazz/vis/pop-sångerskan 2014 ut ett helt album med Morrison-låtar. Och när jag lite motvilligt börjar lyssna växer det överraskande fram en gemensam linje i de båda artisternas framtoning fast de kulturellt har så olika bakgrund. Både Maritza och Van är och har varit gränslösa i sina musikaliska referenser vilket är både spännande och lite ansträngande.
   Jag har redan skrivit om Maritzas svenska uppföljare till den här coverskivan, ”Innan elden brunnit ut” (2018), där hon tolkar tio mindre kända Ola Magnell-låtar på ett genomgående lågmält och personligt sätt.
   Det här albumet, som är döpt efter Van Morrisons låt om Greta Garbo, är lite svängigare än lågmält och tar sig stundtals ut på djupt musikaliskt vatten när jazzinfluenserna på några låtar står som spön i backen och violinisten Santiago Jimenez får fritt spelrum. Medan producenten och gitarristen Ola Gustafsson lyckas få musikerna att enas kring de mer än genuint genomarbetade arrangemangen. Som bäst, exempelvis ”Steal my heart away”, när han låter sin ljuvligt stämda slidegitarr ge musiken både nerv och oerhörd skönhet, som för mig påminner om David Lindley i sina bästa stunder.
   Maritza sjunger genomgående underbart på skivan, kanske mer känslofyllt än jag har hört tidigare och musikaliskt gränsar det till amerikansk soulmusik. Vid ett tillfälle, ”If I ever needed someone”, växer låten från soulballad till storstilad gospel där Maritzas svarta röst får arrangemanget att flyga. Och övriga musiker, Jerker Odelholm, bas, Janne Radesjö, keyboards, Christer Jansson, trummor, plus Gustafsson, bildar ett fenomenalt och stabilt musikaliskt fundament.
   Ännu en gång, jag jämför med Magnell-albumet, har Maritza huvudsakligen valt de mindre allmänt kända Van Morrison-låtarna och det är väl egentligen bara ”Crazy love” som kan räknas som en tydlig hitlåt från nordirländarens repertoar. Annars är urvalet låtar hämtat från skilda tidpunkter, från 1968 till 2005 med en viss dominans från 70-talet.


1. Bit By Bit 6:13
1968/2019. Outtake/Från albumet "The genuine philospher's stone one".
2. Steal My Heart Away 4:13
2002. Från albumet "Down the road".
3. Just Like Greta 4:54
2005. Från albumet "Magic time".
4. Carrying A Torch 5:13
1991. Från albumet "Hymns to the silence".
5. Crazy Love 3:14
1970. Från albumet "Moondance".
6. If I Ever Needed Someone 4:09
1970. Från albumet "His band and the street choir".
7. Comfort You 4:30
1974. Från albumet "Veedon Fleece".
8. Who Was That Masked Man 3:29
1974. Från albumet "Veedon Fleece".
9. Little Village 5:30
2003. Från albumet "What's wrong with this picture?".

/ Håkan

LIVEALBUM #4: The Who

THE WHO: Live at Leeds (Track/Polydor, 1970)

DEN ENGELSKA KVARTETTEN THE WHO var en produktiv och framgångsrik hitmaskin på 60-talet men mot slutet av decenniet fick bandet tillfälligt en ny musikalisk inriktning. Plötsligt fick Pete Townshend, bandets högljudde gitarrist, en ingivelse att skriva låtar med större penslar och ett yvigare språk. Resultatet blev ett ambitiöst koncept med en sammanhängande historia om en pojke som var både döv, stum och blind. Det presenterades som världshistoriens första rockopera och fick namnet ”Tommy” på ett dubbelalbum som var något helt annat än de perfekta 3-4-minuterslåtarna som under många år hade gjort The Who till just en unik hitmaskin.
   Pretentiöst eller bara ett annat sätt att vara provokativ? Hursomhelst kom det att påverka bandets liverepertoar år framöver. Hitsingeln ”Pinball wizard” blev entrébiljetten till ”Tommy” som släpptes våren 1969. Från maj 1969 införlivades stora delar av innehållet på skivan helt naturligt i liverepertoaren medan konsertlokalerna växte i storlek på de långa turnéerna som inkluderade flera resor till USA.
   I flera år var det på tal att spela in en liveskiva med The Who och när Pete Townshend och de andra äntligen hade bestämt sig gick de, i sann provokativ anda, mot den kommersiella strömmen. Som en kontrast till den smått pretentiösa framtoningen i ”Tommy” ville de göra en back to basics-inspelning som skulle ta bandet tillbaka till den elektriska och energiska positionen som ett av världens största rockliveband.
   Resultatet blev en överväldigande liveskiva, ”Live at Leeds”, som än idag anses vara ett av världens bästa livealbum och har därför en given plats högt upp på min rangordnade livealbumlista. ”Live at Leeds” är kompromisslös in i minsta detalj, försöker inte utnyttja någon slug marknadsföringsplan, saknar uppenbara aktuella hits och coverlåtarnas antal är nästan i majoritet. Men musikaliskt och med ett ljudmässigt elektrifierat sound och sedvanlig överdådig energi har skivan fångat livebandet The Who i ett nötskal.
   Strax innan spelningen i Leeds (i universitetets matsal!) 14 februari 1970 gjorde The Who några spelningar i Europa, bland annat Paris, Hamburg och Köpenhamn, och ”Tommy”-låtarna stod fortfarande i centrum på konserterna. På den drygt två timmar långa Leeds-konserten fick publiken hela ”Tommy”-skivan framförd, från ”Overture” till ”We're not gonna take it”, under en timme men det lämnades nästan helt utanfär liveskivan.
   Som ett gränslöst framgångsrikt band under 60-talet, från 1965 till 1968, med ett stort antal singelhits är det bara ”My generation”, i en helt legendariskt lång version, och ”Substitute”, som tillhör den kategorin. Båda är hämtade från den framgångsrika perioden 1965/66. ”Magic bus” är en mindre uppmärksammad singellåt från 1968 men härstammar från samma tidsperiod då den ursprungligen skrevs.
   Det är lätt att imponeras av den över 14 minuter långa versionen av ”My generation”. Den innehåller både spontana och improviserade sekvenser, ett par korta smakprov från ”Tommy” (”See me, feel me” och instrumentala ”Sparks”) och den lilla aptitretaren ”Naked eye” som inte fick officiell release förrän 1974.

MEN JAG TYCKER FAKTISKT ATT coverlåtarna symboliserar den kraftfulla levande bilden av The Who allra bäst på ”Live at Leeds”. Här lyckas de faktiskt överskugga originalartisterna Mose Allison (”Young blues”), Eddie Cochran (”Summertime blues”) och Johnny Kidd (”Shakin' all over”) med stor marginal. I musikalisk och sångmässig tyngd tangerar The Who faktiskt dåtidens Led Zeppelin. ”Summertime blues” hade faktiskt funnits i bandets livereprtoar sedan The Detours-tiden.
   Ingen officiell producent får sitt namn på ”Live at Leeds” men Kit Lambert, managern, och Jon Astley, teknikern, har senare tillskrivits den rollen. Men lyssna på ”Live at Leeds” och vi förstår att här har ingen utomstående bestämt hur The Who ska låta. Allt har kommit naturligt från bandet själva på scen när de hänsynslöst och utan baktankar handlöst slänger sig ut i låtarna.
   ”Live at Leeds” är en stor hyllning till den uppriktiga rockmusiken. På gränsen mellan hård rock och hårdrock ger The Who det aktuella rockopera-stuket ett konsekvent långfinger i luften.
   Albumet är så enkelt men kraftfullt och oförställt inspelat att det kan jämföras med en simpel bootlegskiva som gjorde att omslaget ”designades” som en ickeofficiell skiva. En idé som många artister i historien har anammat. Av vilka flera, exempelvis Graham Parker och Nils Lofgren, faktiskt återfinns lite längre ned på min favoritlivealbumlista. För att övertyga alla lyssnare om att det här var en inspelning gjord i lönndom och utgiven illegalt är det skrivet ”Crackling noises o.k. Do not correct!” på etiketten som inte är märkt med A eller B.


1. "Young Man" (Mose Allison) 4:45
2. "Substitute" (Pete Townshend) 2:50
3. "Summertime Blues" (Eddie Cochran/Jerry Capehart) 3:22
4. "Shakin' All Over" (Frederic Heath) 4:15

1. "My Generation" (Pete Townshend) 14:27
2. "Magic Bus" (Pete Townshend) 7:30

/ Håkan

Krönika: April 1992

En krönika med lite olika innehåll. Tidsdokument i sig. Huvudkrönikan kretsar kring alla försäljningslistor som 1992 florerade i alla möjliga media. Känns länge sedan listor var intressanta och mycket riktigt är det 29 år sedan jag skrev den här krönikan
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/4 1992.
 
LISTIGT MEN INTE ALLS SÅ LUSTIGT

PÅ 60-TALET BLOMMADE POPMUSIKEN OCH och poplistor blev ett viktigt tävlingsmoment. Med 70-talets progressiva våg misstänkliggjordes alla former av listor. Nu, en bit in i 90-talet, är vi åter översållade av listor. I en djungel av olika skepnader.
   I och med den kraftiga mediaexpansionen på senare år har alla tv-kanaler och radiostationer olika sätt att sammanställa och presentera sina listor.
   Varannan onsdag offentliggörs den svenska försäljningslistan med 40 singlar och 50 album. Sammanställd av Grammofonleverantörernas förening (GLF). Den bygger på försäljningsrapporter från 250 av Sveriges skivaffärer.
   Varje onsdag avslöjas de 50 mest spelade låtarna på Sveriges diskotek. Sammanställs från 94 discjockey-rapporter och presenteras i tv4.
   Varannan söndag presenteras Sverige Topp 20 på tv4. En lista baserad på både antalet radiospelningar och singelförsäljning.
   Varannan torsdag presenterar tv1 en lista, för tillfället kallad Popitopp, med tjugo låtar som också bygger på skivförsäljning. Där både album och singlar samsas på samma lista som bara består av svenska artister.
   Man kan tycka vad man vill om presentationerna på tv, ofta mer orättvisa än lustiga, och fundera på varför den mest opartiska och omfattande listan, av GLF, ”bara” presenteras i tryck i landets dagstidningar.
   Dessutom är alla dessa listor så samstämmiga att ”crossoverartister” (djup ironi i den beskrivningen) som Orup och Izabella befinner sig i topp på alla listor samtidigt och gör det än mer likriktat och svårt att begripa listhysterin.

HÅLL MED OM ATT IZABELLA OCH Kylie Minogue givit covers ett nytt, men blekt, ansikte. Har ingen hört talas om Shirley & Company och Chairmen Of The Board?
   Eller killen som lutade sig fram till mig under Herman's Hermits konsert på Ritz häromsistens och undrade om inte ”No milk today” egentligen var en Cheap Trick-låt.
   Gör pophistorien till ett ämne på skolschemat.

PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING VILL JAG meddela att ”The river”, Bruce Springsteens utmärkta dubbelalbum, inte är min definitiva Springsteen-favorit.
   På den punkten är ”Darkness on the edge of town” helt ouppnåelig. Den fantastiska skivan gjorde sommaren 1978 inte lik någon annan sommar varken förr eller senare.

   FÖR ÖVRIGT ANSER JAG ATT Lolita Pops spelning på Ritz förra månaden var en rutinmässig avhandling. Som inte nådde toppnotering men heller inte kraschlandade trots publikens kallsinniga attityd.

PROMOTION, MARKNADSFÖRING OCH REKLAM inför nya album tar sig allt märkligare uttryck. Med det senaste albumet från Farbror Blå kom också en liten specialdesgnat ask med smurftabletter.
   Förhandskassetten till Michelle Shocked nya album levererades i ett cornflakespaket.
   Och svenska Maryland Cookies hoppas på större uppmärksamhet kring nya albumet via en svart och gul t-shirt.
   Frun la beslag på cornflakesen, dottern tuggade glatt i sig tabletterna och tröjan ligger bra till för kommande trädgårdsarbete.

ALLA BAND VERKAR I DESSA TIDER återförenas. Så även Cement, bluesrockbandet från Laxå som tystnade 1973.
   De fyra medlemmarna har inte bara samlats för att spela på en 40-årsfest utan också gått in i studio för att spela in en singel, ”Vart tog du vägen, Rita Wägner?” (Cement).
   Bakom ett stilfullt skivomslag, en av killarna är reklamkonsult, döljer sig klassisk blues med en text som för tankarna till den skämtsamma genren.

/ Håkan

Richard 5/05: Tack för att ni delar med er, Håkan med sina fina texter och Jack med minnen o...

Anders 4/05: Baby om morgonen är magi!!...

Johan S 28/04: Intressant, kände inte till den. Kommer en trippel-LP med Morrison nästa fred...

Arne 22/04: Jobbade i Brunnsparken på den tiden, humpade (=bära högtalare m.m) det råsa ...

Johan S 19/04: Håller verkligen den här som en av dom bästa. Köpte en nypressning av den ...

Jack McGuinness 16/04: Det kan ju vara värt att nämna att åren med Yngwe var tuffa för Mats. När h...

Håkan Gustavsson 13/04: Hej! Tack för tipset - precis som du skriver en kanonplatta! Personligen har ...

Mårten 12/04: Gröna Lund 29 april -65 Furuviksparken 30 april -65 Liseberg 2-3 maj -65 ...

Johan S 29/03: Säkert också en mina mest spelade, fantastisk!...

Leif Gäverth 26/03: Hej Jag har läst att Animals besökte Sverige redan 1966, men har inte kunnat ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.