De tio senaste blogginläggen

ALL TIME BEST #89: "Late for the sky"

Postad: 2021-09-17 07:56
Kategori: ALL TIME BEST



JACKSON BROWNE: Late for the sky (Asylum, 1974)

JACKSON BROWNE HAR GIVIT UT SKIVOR under sex olika decennier, det senaste i somras (”Downhill from everywhere”), men det är ändå 70-talet som är guldåldern i hans långa karriär. Och albumen han gav ut då är alla, möjligen med undantag av debutskivan 1972, musikaliskt och textmässigt kvalificerade för min 150-lista med favoritalbum. Men jag vet att i konkurrensens namn finns det tyvärr inte utrymme på listan för Jacksons samtliga 70-talsalbum.
   Men ”Late for the sky” har jag älskat tveklöst från första gången jag hörde skivan, hösten 1974, till idag. I mina öron är den fortfarande ett monument över Jackson Brownes unikt personliga klang, en rad klassiska låtar och alla tidlöst fantastiska arrangemang, som kanske idag kan beskrivas som gammalmodiga men tillhör ändå musikhistorien.
   Pessimister och negativa olyckskorpar kan säkert kritisera musik och sound på ”Late for the sky” som laidback, slö, intelligensbefriad och totalt oengagerad västkustmusik med en singer/songwriter som älskar att spana in solnedgången över Pacific Ocean på Kalifornien östra kust. Den beskrivningen skriver jag naturligtvis inte under på ty Jackson Browne är en av de mest engagerade och engagerande amerikanska artister som har funnits. Med lite mer episkt berättande och en dos mer jordnära rockmusik hade han idag varit i nivå med Bruce Springsteen och Bob Dylan. Jackson Browne borde ha fått Polarpriset för längesedan.
   Låt vara att Jackson Browne många gånger under sin karriär befunnit sig i det vemodiga landet mellan rock och singer/songwriter-genren med texter som har varit personliga men också väldigt romantiserande och djupt känslomässiga. Men det är just den detaljen som har gjort Jackson så stor i min värld och just på ”Late for the sky” är ju den genomgående lågmäldheten, en majoritet ballader och den ofta vemodiga tonen i berättelserna nästan allenarådande.
   På skivan innan ”Late for the sky”, ”For everyman”, var det en bred mönstring av musiker på de olika låtarna. På ”Late for the sky” är det däremot ett tajt litet homogent band som kompar Jackson Browne och hans dominerande instrument i ljudbilden, piano. David Lindley var än så länge en färsk stjärna bland amerikanska musiker. Från att vara medlem i Kaleidoscope i slutet på 60-talet hade han gått vidare och spelat på skivor med Graham Nash, Terry Reid, America och Linda Ronstadt innan han hamnade hos Jackson och skulle bli honom trogen i många år. Hans slide och elgitarr utmärker sig på många låtar här men även hans personliga fiolspel ger stor karaktär åt låtarna ”For a dancer” och ”Before the deluge”.
   Basisten Doug Haywood var tämligen ny i musikbranschen men skulle följa Jackson i många år på både skivor och konserter och då bakom sina keyboards. Här bidrar han också med utpräglad körsång tillsammans med en skara både kända (Don Henley, Dan Fogelberg, J D Souther och Terry Reid) och okända sångare som nämnvärt förstärker soundet på flera ställen.
   Trummisen här, Larry Zack, gjorde däremot en tillfällig karriär i rampljuset. Han hade tidigare spelat i okända gruppen Savage Grace och förutom på ”Late for the sky” gjorde han ett inhopp på ”Warren Zevon” (1976) som producerades av just Jackson Browne.

TEXTERNA VAR NATURLIGTVIS EN VIKTIG del i Jackson Brownes låtar men inte på någon av hans tre första album fanns texterna tryckta på eller i omslaget. Men genom ett oräkneligt antal lyssningar lärde jag mig texterna nästan utantill och varje intro sitter än idag cementerat i hjärnan. ”The words hade all been spoken/And somehow the feeling still wasn’t right” på titellåten, ”Looking through some photographs I found inside a drawer I was taken by a photograph of you” på ”Fountain of sorrow” och ”Some of them were dreamers/And some of them were fools” på ”Before the deluge” kommer aldrig att lämna mitt medvetande.
   Visserligen släpptes det tre singlar från ”Late for the sky” men det finns inte en enda låt på skivan som skulle kunna beskyllas för att ha hitintentioner, vara spektakulärt producerad eller följa någon viss trend. Sex av åtta låtar är ballader eller halvballader, Jackson Browne har i det avseendet endast följt sitt eget hjärta och resultatet blir därför vad mitt hjärta tycker är personligt, annorlunda och strålande musikaliskt.
   Jackson har en röst som inte kan kallas konventionellt kraftfull men ändå bär den fram de innerliga texterna över de tidlösa arrangemangen. Ingen rädsla att dämpa musiken, lyssna på nedtoningen efter fem minuter på den oerhört vackra ”Fountain of sorrow” och stråkarrangemanget på ”The late show” (av David Campbell, popidolen Becks pappa!) fyller verkligen sin plats. Det avslappnade gitarrsolot på titellåten är ren skönhet, det doftar till och med Stones om ”The road and the sky” och samspelet mellan pianot och fiolen på ”Before the deluge” kan vara det vackraste som någonsin skrivits.
   På ”Late for the sky” finns det tre låtar, ”Before the deluge”, ”For a dancer” och ”The road and the sky”, som var en bidragande orsak till att jag utnämnt Jackson Brownes konsert i Stockholm 1982 till min näst bästa konsertupplevelse någonsin. Den sistnämnda låten kom som femte (5:e!) extralåt.

”FOR A DANCER” på en konsert i London 1976 med bara David Lindley, fiol, och Jackson Browne, piano, på scen.



/ Håkan

ALL TIME BEST #90: "Damn the torpedoes"

Postad: 2021-09-15 07:56
Kategori: ALL TIME BEST



TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS: Damn the torpedoes (Backstreet, 1979)

TOM PETTY (1950-2017) BLEV UNDER DE SENASTE decennierna en jätte inom amerikansk rockmusik. Men när han på 70-talet började ta sina första steg som artist i eget namn var det på en högst ordinär nivå. Inte minst namnmässigt när Petty med sina kompisar Benmont Tench, piano, och Mike Campbell, gitarr, 1976 valde att kalla sitt band Heartbreakers fast det sedan ett år tillbaka redan fanns en grupp med det namnet, bandet som kompade förre New York Dolls-gitarristen Johnny Thunders.
   Jag hörde inte om några problem med namnförväxlingar eller sura miner från något håll och med facit i hand var det Tom Pettys bandnamn som överlevde och under de följande åren skapade han en otrolig dignitet tillsammans med sina bandmedlemmar. Både Tench och Campbell har varit hårt anlitade musiker i rockvärlden och Pettys stjärnstatus nådde sin topp när han blev en femtedel av supergruppen Traveling Wilburys och fick möjlighet att bli kollega med sina idoler George Harrison, Bob Dylan, Roy Orbison och Jeff Lynne.
   Men 1978 var han och bandet på en lägre mänsklig rocknivå. Bandets två första skivor gavs ut på skivbolaget Shelter, Leon Russells etikett, och producerades av Russells kompanjon Denny Cordell som tidigare producerat många engelska namn som Move, Procol Harum och Joe Cocker.
   Efter strul med skivbolaget eller egentligen distributören MCA hamnade Petty och bandet på det nystartade skivbolaget Backstreet, vars namn inspirerats av Bruce Springsteens låt ”Backstreets”, och fick i samband med det en ny producent i Jimmy Iovine vilket var en lyckträff och ett stort steg uppåt både musikaliskt och kommersiellt.
   Som jag konstaterade, när jag förra veckan skrev om Graham Parkers ”The up escalator”, var Iovine en uppskattad tekniker, hade jobbat med Harry Nilsson, John Lennon och på ”Born to run”, och 1978 tog han steget upp och blev producent. Efter Patti Smiths ”Easter” gjorde han några mindre uppmärksammade produktioner med The Flame och Paley Brothers innan ”Damn the torpedoes” blev nästa stora projekt. En perfekt produktion, ett glasklart sound som exakt förmedlar gruppens stora kvalitéer som musiker. Övriga musiker i Heartbreakers vid den här tidpunkten var trummisen Stan Lynch och basisten Ron Blair. En perfekt fungerande enhet som skulle hålla bandet intakt fram till 1982 när Howie Epstein blev ny basist.
   ”Damn the torpedoes” (en titel som hämtats från amerikanska inbördeskriget, ”Damn the torpedoes, full speed ahead!”) blev Tom Pettys stora genombrott och även Iovine kom att bli ett hett namn i branschen.
   Men som med alla framgångsrika album räcker det inte med ett förstklassigt sound eller en egensinnig produktion. Det krävs bra material och här har Tom Petty, som har skrivit sju av skivans nio låtar själv (de övriga två har han skrivit med Mike Campbell), lyckats perfekt. Inledningen med ”Refugee” är klockren med orgel, gitarrer och trummor i skönt samarbete. Petty var under sin karriärs första år tydligt influerad av Roger McGuinn från The Byrds och det hörs och syns (på omslaget står Petty med en 12-strängad Rickenbacker…) fortfarande på ”Damn the torpedoes”.
   Starka ”Here comes my girl” och snabba ”Even the losers” följer och starten på den här skivan är sensationellt stark. Mixen av Stones och Byrds och lite Beatles är tydlig på många låtar och ändå gör Tom Petty & the Heartbreakers allt på ett väldigt personligt sätt. Just det där typiska Stones-soundet hörs på låtar som ”Century city” och ”You tell me”.
   På ”Century kid” ekar det både Chuck Berry och Jerry Lee Lewis om Campbell och Tench och på ”You tell me” är det faktiskt Booker T & the MG’s-basisten Duck Dunn som hoppar in.
   Den nästan sex minuter långa avslutande balladen ”Louisiana rain” visar att gruppen har fler sidor än den rent rockiga. Faktiskt skrev Petty den här låten först till Bonnie Tyler som släppte den på singel innan Petty själv spelade in den. Och redan här låter det mycket George Harrison om gitarrljudet.
   Jag hittar en pressrelease om den här skivan och Petty uttalar sig både anspråkslöst och mänskligt:
   ”I don’t know anything about the U.N., so I’ll sing about the things I’m more in touch with. As long as the songs are good, that’s all I’m worried about. The only hit albums are the ones with the best songs”.
   Så sant, så sant.

”REFUGEE” ÄR DEN FANTASTISKA inledningslåten på ”Damn the torpedoes”. Här är den officiella musikvideon till låten:


/ Håkan

ALL TIME BEST #91: "XO"

Postad: 2021-09-13 07:56
Kategori: ALL TIME BEST



ELLIOTT SMITH: XO (Dreamworks, 1998)

JAG UPPTÄCKTE ELLIOTT SMITH SENT, mycket sent. Jag hade totalt missat hans delaktighet i punkgruppen Heatmiser, 1991-1996, och soloskivorna i indie-singer/songwriter-genren som följde hade också gått mig spårlöst förbi innan några låtar med den extraordinäre sångaren och låtskrivaren dök upp på soundtracket till filmen "Good will hunting" 1997.
   På den skivan bidrar Smith med sex låtar, fem tidigare utgivna och en helt ny, ”Miss misery”, som han Oscars-nominerades för. Den låten öppnade dörren för mig till Elliott Smiths värld och öppnade även dörren för Elliott själv - till den stora och berömda musikvärlden.
   Stephen Spielbergs stora mäktiga skivbolag Dreamworks visade sitt intresse och efter Elliotts absurda framträdandet i vit kostym på Oscarsgalan 1998 blev det klart att han skulle få göra ett album med stora resurser. "XO" blev dess titel och bokstavskombinationen betyder inte, som jag lite enfaldigt påstod i en tidningsrecension, "extraordinär" utan är ofta den naturliga avslutningen på ett brev där X står för kyssar och O för kramar.
   Elliotts tidiga karriär, där han blandade punk med ensamma visor, ger en vink om en väldigt mångsidig artist. Just den flexibla och svårbestämda bilden av honom som artist skulle följa honom i hälarna under resten av hans liv som tragiskt skulle ta slut i oktober 2003. Officiellt var det självmord men det finns på nätet många andra spekulationer i ärendet.
   Elliott ville göra både pop och rock, ofta samtidigt. Det hörs tydligt på det albumet "XO" och det var även uppenbart den enda gång jag upplevde Smith live i januari 1999. På Astoria i London uppträdde han både ensam och tillsammans med det poprockiga bandet Quasi där han spelade bas.
   Bakom den här irrationella bilden av en artist fanns en människa med stora problem, han led enligt uppgift av "kronisk förtvivlan", som ofta resulterade i just splittrade skivor där känslan sprider sig att artisten inte riktigt vet vad han vill. Det skapar inget lugn när man ska lyssna på Elliott Smith. Däremot krävs det koncentration, tålamod och nyfikenhet. Och när allt faller på plats är det omöjligt att inte hypnotiseras av just en extraordinär och mycket personlig artist. Som på "XO".
   Jag jämförde honom en gång med både Paul Simon och Art Garfunkel och jag vill kanske just nu lägga till namnet Nick Drake med tanke på de bräckligt vemodiga sekvenserna i hans musik. Och bland de mest poppiga sekvenserna på skivan finns det tydliga exempel på Beatles-inspiration. Den fascinerande kombinationen av allt detta sammanfattar "XO" som ett spännande och starkt album. Ibland blandar han traditionell engelsk pop med Greenwich Village-influerade folksånger.
   Ibland, som på öppningslåten "Sweet Adeline", blandar Elliott friskt mellan det akustiskt avskalade och det orkestralt poppiga. Efter 90 sekunder ändrar låten helt skepnad. "Tomorrow tomorrow" har en genomgående lugn prägel där de snygga röststämmorna är avancerade och nästan Brian Wilson-inspirerade.
   "Waltz #2" är ännu en komplex låt och kanske den vackraste melodi i valstakt som Elliott har skrivit. Trummor, akustisk gitarr, bas och piano. Han spelar alla instrument, som han gör på 98% av albumets inspelningar där ett maffigt stråkarrangemang förstärker känslan.
   Elliotts fina röstresurser gör "Pitseleh" och "Independence day" ännu vackrare, "Baby Britain" ekar återigen Brian Wilson och "Bled white" är både konventionell och personlig pop. Och i "Amity" ger sig Elliotts rockrötter plötsligt till känna.
   "Oh well" är ännu ett av skivans bästa spår där slidegitarren och det klassiska Beatles-soundet gör entré och på "Bottle up and explode!" blir det ren och skär powerpop fast kanske inte så strukturerat som önskvärt. Skivan avslutas med ytterligare tydliga Beatles-influenser i låtarna "Everybody cares, everybody understands", med ett eko av "A day in the life", och "I didn't understand" där stämsången påminner om "Sun king".
   Producenterna Tom Rothrock och Rob Schnapf, ett team som tidigare hade jobbat med Beck, har onekligen givit Elliott Smith mycket fria händer för att konstruera detta mästerverk till album.
   Elliott Smith var fram till sin död en komplex person som i sin musikalitet pendlade från vild hård rockmusik via popmästerverk till ren och skär magi som singer/songwriter.
   Tidigare i år upptäckte jag en hyllningsskiva till Elliott Smith, "Say yes! A tribute to Elliott Smith” från 2016, där amerikanska inte speciellt kända artister tolkar Elliott Smith-låtar. Rekommenderas!

""WALTZ #2"" med Elliott Smith. Poprockig elegans på albumet ”XO”.


/ Håkan

Örebro: Östra Bangatan 1

Postad: 2021-09-11 07:59
Kategori: Örebro

CENTRALSTATIONEN (RESECENTRUM)


Örebro Resecentrum idag 2021.

Foto: Gunlög Enhörning/Örebro StadsarkivInvigning av Örebro Resecentrum 1999.


Resecentrum på 90-talet.

I ÖREBRO HAR MAN KUNNAT ÅKA TÅG sedan 1856 då den första normalspåriga järnvägslinjen byggdes här. Stationen byggdes 1862, efter ritningar av Adolf W Edelsvärd och är K-märkt för sitt byggnadshistoriska värde.
   1999 invigdes Resecentrum i Örebro med en gratis familjekonsert med Electric Banana Band.


ELECTRIC BANANA BAND 14/8 1999 Centralstationen (Resecentrum)

/ Håkan

ALL TIME BEST #92: "Mirror ball"

Postad: 2021-09-10 07:54
Kategori: ALL TIME BEST



NEIL YOUNG: Mirror ball (Reprise, 1995)

EFTER NEIL YOUNGS 70-TAL, NÄR HANS KLASSIKER på skiva avlöste varandra, har det för vår favoritkanadensare varit många ojämna decennier på albumområdet. På 80-talet kunde jag bara räkna till en enda höjdpunkt, den stabila "Freedom" (1989), och på ett om möjligt än mer ojämnt 90-tal hittar jag bara en enda rejäl favorit, "Mirror ball".
   I sedvanlig Neil Young-stil pendlade det kvalitetsmässigt musikaliskt oavbrutet mellan hårt och mjukt för Neil Young. Efter det typiskt Crazy Horse-rockiga albumet "Ragged glory" meddelade Young att han hade hörselproblem och att han i fortsättningen skulle koncentrera sig på dämpade och lugna skivor. Följaktligen var den följande skivan, "Harvest moon" (1992), huvudsakligen akustisk. Osedvanligt förväntat var även nästa skiva, "Unplugged" (1993), lugn och fin.
   Men mindre än en månad senare bröts den trenden rejält på en turné med Booker T & the MG's som komp. När vi därför stod vid Sjöhistoriska Museet i Stockholm i juni 1993 och väntade oss något finstämt och melodiskt bröt helvetet löst när Young kom in och spelade sin mest förvridna rundgångsrock och ännu en gång ställdes alla förväntningar på kant.
   Seattle-gruppen Pearl Jam var förband på den turnén och det hårda bandet gjorde Neil Young sällskap på kvällens sista låt, "Rockin' in the free world". En helvild final där det stundtals bokstavligen brann på scenen. Young och bandet kom tydligen bra överens, grungeintresset fortsatte på nästa album, "Sleeps with angels" (som tillägnades den nyligen bortgångne Kurt Cobain), och deras vägar möttes återigen i januari 1995.
   Efter en konsert i Washington, arrangerad för kvinnors rätt till abort, gick Young snabbt och inspirerad bara elva dagar senare in i studion tillsammans med Pearl Jam, minus sångaren Eddie Vedder, för att på endast fyra dagar spela in skivan som skulle bli "Mirror ball".
   Discokula på omslaget men musikaliskt är det hård och aggressiv rock som inte överraskande är albumets genomgående sound. Det är uppenbart live i studion när Young tillsammans med Pearl Jam-musikerna Jeff Ament, bas, Stone Gossard, gitarr, Jack Irons, trummor, och Mike McCready, gitarr, gick in i Seattle-studion Bad Animals under producenten Brendan O'Briens ledning.
   Det var alltså under fyra dagar i januari (26+27) och februari (7+10) 1995 som majoriteten av ”Mirror ball” spelades in. 16 dagar efter sista inspelningsdagen föreställer jag mig att Neil får lite beslutsångest och kanske så smått börjar tvivla på skivans genomgående hårda sound. 26 februari går han nämligen in helt ensam i en helt annan studio på en helt annan plats, A&M Studios i Hollywood, och spelar in små fragment till låtar som han lite spontant stoppar in på den annars homogent elektriskt rockiga ”Mirror ball”. Ännu ett bevis på att Neil Young ofta handlar instinktivt och låter känslorna ta över. På ”What happened yesterday” (0:50) och ”Fallen angel” (1:15) kompar han sig på favoritinstrumentet tramporgel på låtar som bryter av helhetsintrycket rejält. Men det är som vanligt hög klass på Neil Youngs plötsliga infall.
   I övrigt på ”Mirror ball” är det tre elgitarrer i fronten som borgar för ett rockigt, rivigt och riffdominerat sound men också i sedvanlig Neil Young-stil fullt av starka melodier som är både öronbedövande och vackra. Låtarna är ändå förvånansvärt välplanerade med naturliga avslutningar kring femminutersstrecket.
   Då 50-årige Young känns här piggare än på länge, "sometimes I feel like my own name" sjunger han på "Big green country", och hörselproblemen är som bortblåsta. Jag gav "Mirror ball" betyget 5/5 i Nerikes Allehanda 21 juni 1995 (en dag innan release) när jag samtidigt konstaterade att "Young har skrivit ett knippe förkrossande rockhits. Så melodiskt starka att han kan åka på akustisk soloturné och nå precis samma framgång".
   Materialet på "Mirror ball" var nyskrivna Neil Young-original. Alla låtar utom två, "Song X" och "Act of love", skrevs enligt uppgift under inspelningarna fast en låt, "Downtown", ekar åtminstone textmässigt bekant. Den delar både titel och viss text med låten "Downtown" (skriven av Danny Whitten och Neil) från Crazy Horse-debutalbumet 1971 och liveversionen "Come on Baby Let's Go Downtown" från Youngs "Tonight's the night" 1975.
   En låt på "Mirror ball" har Neil Young skrivit tillsammans med Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder, "Peace and love", som körar sparsamt på skivan. Av kontraktsskäl förekommer inte namnet Pearl Jam på skivomslaget men en dryg månad senare kompar bandet Young på turnén som har världspremiär i Sverige i augusti 1995. Då ingår även Brendan O'Brien i kompbandet men trots välunderrättade rykten dyker ingen Vedder upp på konserten.

"PEACE AND LOVE" med Neil Young:


/ Håkan

ALL TIME BEST #93: "The up escalator"

Postad: 2021-09-08 07:52
Kategori: ALL TIME BEST



GRAHAM PARKER: The Up escalator (Stiff, 1980)

RUNT 1980 VAR DET STOR EFTERFRÅGAN på den amerikanske skivproducenten Jimmy Iovines tjänster. Via framgångsrika jobb som tekniker på skivinspelningar med Harry Nilsson, John Lennon och Bruce Springsteen (”Born to run”) tog han 1978 ett steg upp till producentstolen. Debuten blev Patti Smiths ”Easter” och fortsättningen på musikaliskt och ljudmässigt utsökta skivor med främst Tom Petty & the Heartbreakers gjorde att även engelska artister 1980 började bli intresserade av hans kunskaper.
   Iovines engelska premiär med The Motors (”Tenement steps”) var, förutom singeln ”Love and loneliness”, inte så lyckad men på Dire Straits tredje album, ”Making movies”, fick Iovine till ett lite tuffare sound för det dittills ganska tillbakalutade bandet. Men Iovines bästa ”engelska skiva” var samarbetet med Graham Parker på ”The up escalator” som släpptes framåt sommaren 1980.
   Graham Parker var den typiske engelske sångaren. Lika engelsk som fish & chips gjorde han på 70-talet det ena toppenalbumet efter det andra. Från 1976 till 1979 kom det mer eller mindre oavbrutet klassiker från honom, ”Howlin’ wind”, ”Heat treatment”, ”Stick to me” och ”Squeezing out sparks”. Det är verkligen en kvartett skivor som musikaliskt, låtmässigt och personligt är svåra att överträffa.
   Ändå var de här skivorna, där han uteslutande kompades av sitt engelska kompband The Rumour, inga direkta kommersiella succéer. Vilket gjorde att han gradvis sökte sig till den amerikanska musikbranschen för att till slut flytta dit. Redan på ”Squeezing out sparks” (1979) producerades han av amerikanen Jack Nitzsche. Men skivan spelades in i England så där var förändringen inte så uppenbar.
   Det stora steget över Atlanten för Graham Parker inträffade på ”The up escalator”. Pianisten Bob Andrews hade lämnat kompbandet The Rumour som för första gången på en Parker-skiva inte fick någon samlad credit fast de övriga fyra medlemmarna, Brinsley Schwarz, gitarr, Martin Belmont, gitarr, Andrew Bodnar, bas, och Steve Goulding, trummor, i allra högsta grad finns med i kompet.
   Andrews var alltså borta men tre andra musiker tog hans plats, De engelska studioproffsen Nicky Hopkins och Peter Wood och E Street-musikern Danny Federici på piano, synthesizer respektive orgel.
   ”The up escalator” var skivan som skulle göra Graham Parker till global superstar men paradoxalt sålde det här albumet faktiskt sämre än Parkers tidigare skivor. Helt oförklarligt för mig ty skivan innehåller några av Parkers allra bästa låtar och hans röst har aldrig låtit bättre när han sjunger direkt från hjärtat. OK, soundet var starkt påverkat av Iovines amerikanska sound men bettet i Parkers röst fanns där och alla de fantastiska låtarna gör ”The up escalator” till en 80-talsskiva som verkligen utmanar hans fina album från 70-talet.
   Skivan var dessutom den första på det engelska skivbolaget Stiff för Graham Parker. Det var egentligen både logiskt och naturligt att han fick göra en skiva på skivbolaget som hans långvarige manager Dave Robinson hade startat. Ironiskt nog med en skiva som är inspelad på den andra sidan av Atlanten där albumet för övrigt släpptes på Arista-etiketten. För att understryka den amerikanska känslan har mitt engelska exemplar fortfarande kvar den där tunna genomskinliga cellofan-plasten runt omslaget som de USA-pressade albumen alltid var insvepta i förr i tiden.
   Albumet föregicks av singeln ”Stupefaction” men albumet innehöll ytterligare klara singelpotentiella låtar som ”Jolie Jolie” och ”Love without greed”. Men också mycket starka albumlåtar som ”No holding back” (underbar öppningslåt!), ”Devil’s sidewalk” och den energiska ”Endless night” där Iovine-vännen Bruce Springsteen hjälpte till med sången.
   ”The up escalator” betraktas nog allmänt som ett mellanalbum och ett typiskt exempel på Graham Parkers lågprofilerade USA-skivor men är tveklöst en pärla i jämförelse med de allt mer amerikaniserade skivorna som följde senare på 80-talet för honom.

INLEDNINGSLÅTEN PÅ ”THE UP ESCALATOR” är ”No holding back”.



/ Håkan

Augusti 2021 på Håkans Pop

Postad: 2021-09-07 07:55
Kategori: Blogg



AUGUSTI HAR AV TRADITION VARIT SÄSONGSTART för Håkans Pop sedan 2007. Alltid med någon ny serie texter i startgroparna. Så även i år. 16 augusti startade nedräkningen på min 150 album långa lista som omfattar historiens bästa skivor – enligt mig. Första veckan avslöjade jag skivorna som hade hamnat på placeringarna 101 till 150 på min lista och veckan efter, från 23 augusti, fortsatte nedräkningen från 100 och uppåt på listan, med tre publiceringar i veckan.
   Av naturliga skäl blir det många tillbakablickar på min rangordnade lista som innehåller skivor från 60-talet till det nyss avslutade 10-talet. Artisterna som under augusti hamnade från 100 till 97 var Burt Bacharach/Elvis Costello, The Motors, John Lennon och Buffalo Springfield.
   En annan följetong som har pågått sedan maj är min redovisning av spelställen i Örebro där jag genom åren har upplevt konserter. I augusti skrev jag bland annat om klassiska spelställen som Frimis , K5, Röda Kvarn och Sombrero. Under hösten har utrymmet för den serien blivit lite begränsat till ett konsertställe i veckan.
   Under ”sommarlovet” på Håkans Pop ägnade jag mig åt andra aktiviteter, som bokläsning, poddlyssnande och en närmare kartläggning av musikprogram på Svt:s Öppna Arkiv, som jag skrev några artiklar om i augusti.
   Under augusti blev det åter dags att åter gå på konsert och det följdes givetvis av noteringar eller mindre recensioner av konserter med Richard Lindgren, DSH5, The Bagari-Hayes Project, Nisse Hellberg och Grus I Dojjan.
   Jag fick också tillfälle att skriva några rader om Don Everly som lämnade oss under augusti. Medan jag lät alla andra kommentera och uttala sig om Charlie Watts minne.

SKIVUTGIVNINGEN HAR ÄNN U EN GÅNG lämnat en produktiv månad efter sig. Och jag har lyssnat igenom några av augustis nya skivor:
   När jag hörde James McMurtrys singel ”Canola fields” på försommaren förstod jag att hans nya album ”The horses and the hounds” skulle bli intressant. Någonstans mellan rock och country gör McMurtry sånger som både musikaliskt och textmässigt fungerar. Varken han sjunger eller reciterar (”Ft Walton Wake-up call”) har han en röst som engagerar.
   Jag har ännu inte analyserat texterna men bara vid en kort kontakt förstår jag att han har ärvt ordets gåva och berättandets konst av sin far, författaren Larry McMurtry som avled i våras. Och gitarristerna David Grissom och Charlie Sexton förädlar det musikaliska uttrycket. McMurtry går ibland i John Mellencamps fotspår och stundtals passerar James honom som artist.
   James Taylors lillasyster Kate Taylor ger sporadiskt ut sina skivor, tolv år sedan det senaste albumet. Kate är ingen singer/songwriter, snarare en sångerska som huvudsakligen inte skriver sitt eget material. Nya ”Why wait!”, där hon faktiskt har skrivit titellåten, är en comeback, producerad av Peter Asher, som har en genomgående gospelkänsla i soundet där hennes röst är kraftfull och får ännu mer hjälp från en kör. Skivan är underhållande och bra utan att jag hittar definitiva höjdpunkter men en cover på Tommy James ”Crystal blue persuasion”, med bland annat Albert Lee på gitarr, fastnar i minnet.
   Amerikanen Paul Thorn känner jag som en hyfsad coversångare med en djup nästan bluesig röst men på nya albumet ”Never too late to call” är han bäst i de lugnare mer dämpade låtarna som han har skrivit själv, ofta tillsammans med managern Billy Maddox. Där ger rösten en mer känslosam touch på låt och arrangemang. Som i duetten ”Breaking up for good again” tillsammans med sin fru Heather.
   Martha Wainwright har ärvt mycket från sina artistföräldrar, Loudon Wainwright III och Kate McGarrigle, och har givit ut sex album sedan 1997 men jag har inte tidigare kommit i kontakt med hennes skivor. Därför är hennes senaste album, ”Love will reborn”, en liten överraskning i mina öron. Med en stark röst, gitarr och piano har hon skapat några starka sånger tillsammans med sina musiker.
   Sturgill Simpson har på några album gått från lite modernare country till bluegrasskryddad musik. På nya ”The ballad of Dood & Juanita” är det fiol och banjo som dominerar arrangemangen på de flesta låtarna som blickar tillbaka på sina rötter och spanar inte in i framtiden. Ofta lite för traditionellt för mina öron.
   Engelsmannen Jake Bugg är ett mysterium. När jag 2012 och 2013 placerade hans första album på mina årsbästalistor var det nakna akustiska gitarrer och nästan rockabillydoftande rytmer som var hans melodi. På nya ”Saturday night, sunday morning” finns visserligen de delikata detaljerna lite kvar i hans musik, i väldigt begränsad form, men numera gör Jake Bugg modern pop som jag först uppfattar med lite skepsis. Ändå är det pop av idag som jag blir förvånansvärt positiv till.
   Välproducerad musik som ibland kan vara så hysteriskt dansvänlig att jag ibland letar efter Max Martins namn bland producenterna. Men Jake jobbar på några spår istället med hitproducenten Steve Mac och ”All I need” är i mina öron en äkta hit som skruvar sig in i mitt medvetande mer än jag egentligen vill. Och när han på ”Maybe it's today” mixar ”What becomes of the broken hearted” med Phil Spector blir jag glad. Modern listpop brukar jag inte stå ut med speciellt länge men Jake Bugg 2021 rensar motståndet effektivt.
   Apropå listpop är det i den här stunden svårt att undvika en kommentar om ABBA:s nya singel, ”I still have faith in you” och ”Dont' shut me down”, som under uppmärksammade former lanserades förra veckan. Det finns naturligtvis anledning att mer grundläggande bedöma ABBA 2021 när albumet ”Voyage” släpps om två månader men visst var det spännande att höra nyproducerad musik med kvartetten. På något sätt var det både spännande och förutsägbart. Absolut inget revolutionerande men ändå ett styrkebevis att Ulvaeus/Andersson fortfarande kan skriva klassiska ABBA-låtar och att Frida/Agnetha med full kraft kan leverera röster på topp.

/ Håkan

ALL TIME BEST #94: "Manassas"

Postad: 2021-09-06 07:50
Kategori: ALL TIME BEST



STEPHEN STILLS MANASSAS: Manassas (Atlantic, 1972)

NÅGRA ALBUM HAR I HISTORIEN LITE NEGATIVT beskrivits som ”ojämna och splittrade” när man egentligen lite mer positivt kan kalla skivorna ”varierade och omväxlande”. Stephen Stills albumdebut med sitt nya band Manassas 1972 är ett perfekt exempel på en skiva, dubbelalbum dessutom, med spridda skurar av både elektrisk rock, akustiskt baserade låtar och en stor portion country med dragning åt bluegrass. Kanske lite för tålamodskrävande för de rena rockmusikkonnäsörerna men allt på de fyra skivsidorna visar på en extremt varierad ambition att bjuda på ett musikaliskt smörgåsbord av genomgående hög kvalité.
   Som det är numera, när det kan gå två-tre år mellan albumreleaserna för att band, var det inte vid det glada decennieskiftet mellan 60- och 70-talet. Då lyste kreativitetens låga skarpt och produktiviteten var med dagens mått mätt smått galen. Både i allmänhet men också i synnerhet för Stephen Stills.
   Den legendariska kvartetten Crosby, Stills, Nash & Young var Stephen Stills dagliga gärning mellan december 1968 och februari 1970. Först som trio, sedan kvartett. I mars 1970 släpptes det smått legendariska albumet ”Déjà vu” och efter tre månaders paus återkom kvartetten för att turnera och spela in ett av tidernas bästa livealbum, ”4 way street”, som släpptes i februari 1971.
   Under 1970 spelade Stills in och släppte sitt första soloalbum, ”Stephen Stills”, och våren 1971 spelade han in sitt andra soloalbum, ”Stephen Stills 2”, som släpptes sommaren samma år. Samtidigt turnerade han flitigt, den 52 spelningar långa Memphis Horns Tour, med ett eget band och började redan planera för nästa steg i sin karriär. Det var absolut inget fel på Stephen Stills arbetsmoral vid den här tidpunkten fast droger och dryck började få en allt större del i hans liv.
   Ändå gick Stills in i studion mot slutet av 1971 med en ny samling musiker, delvis hämtade från det band han hade omgivit sig med under sommaren, Dallas Taylor, trummor, Fuzzy Samuels, bas, Paul Harris, keyboards, och Joe Lala, percussion. Under sommarturnén hade Stills vägar korsats med Flying Burrito Brothers där han fick kontakt med förre Byrds-medlemmen och bluesgrassfantasten Chris Hillman, steelgitarristen Al Perkins och fiolspelaren Byron Berline som under hösten blev en del av Stills band inför albuminspelningen. Berline hade stor del i det nya omväxlande soundet men blev ingen permanent medlem i bandet.
   Den nya kompgruppen fick också ett eget namn, Manassas, taget efter en amerikansk stad i delstaten Virginia. På omslaget till skivan står gruppmedlemmarna uppradade på den plats i staden, vid tågstationen, där ett historiskt slag hade genomförts under amerikanska inbördeskriget, Battle Of Bull Run 1861.
   Inspelningarna till det som blev ett mäktigt dubbelalbum avslutades i London i januari 1972, världsturnén startade i mars (Stockholm i september, jag var där) och skivan släpptes i april 1972.

”STEPHEN STILLS MANNAS” ÄR SOM REDAN sagts ett väldigt omväxlande dubbelalbum där varje skivsida har fått en egen titel, The Raven, The Wilderness, Consider och Rock & roll is here to stay, som musikaliskt motsvaras av 1) en blandning av rock och karibiska rytmer 2) country och bluegrass 3) huvudsakligen folkrock respektive 4) rock och blues.
   Alla fyra skivsidorna visar upp en härlig musikalisk bredd och ger Stephen Stills fullt svängrum i sin ambition att bjuda på så mycket som möjligt. Alla låtar på första och sista sidan hölls ihop även live, när låtarna bildade en enhet, och är huvudsakligen Stills elektriska rockmusik i sitt rätta element med ”Both of us (bound to lose)”, skriven tillsammans med Hillman, och den långa och spontant jaminspirerade ”The treasure” som höjdpunkter.
   Den mest elektriska skivsidan, den sista, avslutas med en hyllning till Jimi Hendrix, Al Wilson (Canned Heat) och Duane Allman.
   De andra skivsidorna har också sina självklara lite mindre elektrifierade höjdpunkter. Den mjukt härliga ”Colorado” toppar countrymaterialet och ”Johnny's garden” lutar också åt den lugnare och mer behagliga repertoaren.

BOTH OF US (BOUND TO LOSE)” tillhör höjdpunkterna på Stephen Stills Manassas dubbelalbum. Lugn melodisk inledning som får ett latinamerikanskt utbrott mot slutet.



/ Håkan

Spontanbesök på årets Live at Heart

Postad: 2021-09-05 15:47
Kategori: Live at Heart




Ryan Edmond.


Lily Arbor.


Nicolas Veroncastel.


Bilder: Carina ÖsterlingLjushuvud

RYAN EDMOND, Innergården STÅ – Pintxos & Vänner
LILY ARBOR, Innergården STÅ – Pintxos & Vänner
NICOLAS VERONCASTEL, Kulturkvarteret
LJUSHUVUD, Kulturkvarteret


LIVEMUSIK ÄR ALLTID LIVEMUSIK men Live at Heart 2021 var i år, av mycket förklarliga skäl, inte som det Live at Heart vi upplevde mellan 2010 och 2019. Med alla förutsättningar och strikta pandemirekommendationer hade årets festival med all säkerhet utnyttjat alla sina ambitioner för att skapa en optimal festival.
   Jag var inte förberedd när årets festival inleddes, egentligen helt oförbredd, och var dåligt påläst när jag kastade mig in på Live at Heart på avslutningskvällen. Och såg det jag såg och hörde det jag hörde helt spontant utan närmare planering.
   Årets Live at Heart lämnade i år ett mindre tummat ex av festivalprogrammet (se höger) efter sig. Där det ändå fanns ett rikligt utbud på 13 olika scener.
   Kom i samspråk med tre genuina Live at Heart-besökare (Rolle, Ferna och LG) som slängde ur sig några gemensamma favoriter från årets upplaga (Felin, Marina & the Kats, The Mommyheads, Anna Vild, Mattias Lies och de rutinerade namnen Billy Momo och DSH5) medan det var delade meningar om Gula Gången.
   Ett trevligt samtal som också tangerade äldre festivaler, LG ville påminna om ett tidigare år när han som bokare av band hade lyckats så väldigt bra med Sam Brookes och Theodore. Det var skönt att lite bekvämt få en inblick av årets festival från välunderrättat håll. Eftersom jag nådens år 2021 enbart var en tillfällig besökare på gratisscenerna på Live at Heart.
   Live at Heart har under alla år byggt på tips och tidigare under lördagen blev jag rekommenderad av kompisar att inte missa australiensaren Ryan Edmond. En singer/songwriter som kommer från västra Australien, Rockingham, där han har turnerat från kust till kust men bor sedan en tid i Sverige. Hans senaste singel heter ”Stockholm”.
   På tidigare konserter hade han omgivit sig med ett band men på utomhusscenen vid STÅ stod han ensam och bjöd på en distinkt ton i sin gitarr, till lätt förinspelat komp, och hade dessutom en helgjuten röst i många av sina välskrivna sånger. Kunde i sina mindre profilerade stunder kanske passera som en allmänt skicklig singer/songwriter men när han några gånger tog fram sin kornett blev det både riktigt intressant, udda och personligt.
   På samma scen kom tjejduon Lily Arbor och sjöng finstämt till lika finstämda akustiska gitarrer. Det har genom alla tider varit svårt att riktigt fånga lyssnare i genren ”Folk/Pop” och detsamma blev fallet för Falkenberg-duon Lovisa Nilsson och Felicia Darhult Störbys mycket tonsäkra och välklingande folkpop. Och det var också närmast omöjligt att inte tänka på Good Harvest som en gång i tiden gjorde debut på just Live at Heart.
   Efter den duon flyttade vi oss till Kulturkvarteret som tidigare under dagen hade invigts av kulturministern Amanda Lind. Där hade Live at Heart ockuperat tre scener men vi blev kvar i entrén där vi bjöds på två helt olika musikaliska framträdanden.
   Vi kom lagom till den franska duon där Nicolas Veroncastel var sångare och gitarrist tillsammans med en levande synttrummis med förinspelad musik viktig detalj vilket givetvis framkallade lite tekniska problem innan konserten inleddes.
   Veroncastels musik hade i programmet fått beteckningen ”Piano Rock/Electro” men på scen fanns varken ett piano eller någon annan keyboards så det var minst sagt spännande och oklart hur det till slut skulle låta om duon. När konserten till slut startade blev jag förvånad på mina egna känslor när jag fick höra resultatet från scen. Nästan symfoniskt flygande arrangemang ramade in låtarna och det lät i mina öron både positivt och melodiskt och effektivt. Stor överraskning.
   Det unga Göteborgsbandet Ljushuvud har tidigare jämförts med en tidig upplaga av Kent och har fått stämpeln emopop på sig. På Live at Heart hade bandet fått kategorin ”Indie/Pop” men det vi fick höra från scen var snarare en lite snällare variant på Jakob Hellman. Sångaren Julius Marstorp och hans band bjöd på ett engagerat framträdande men på lite avstånd var det svårt att upptäcka det riktigt unika i bandets popmusik.

/ Håkan

Örebro: Stortorget

Postad: 2021-09-05 07:58
Kategori: Örebro

STORTORGET


Stortorget 2015.




PÅ STORTORGET, ÖREBROS STÖRSTA TORG MITT i centrum, har det genom alla år arrangerats ett antal levande musikarrangemang och jag tror att jag har missat att noggrant notera många. Av den enkla anledningen att det kanske har varit familjearrangemang av mer eller mindre allmängiltig karaktär, kanske någon spontan Live at Heart-konsert på dagtid, Marknadsafton eller någon annan föreställning av mindre profil.
   Det vi idag kallar Stortorget var ursprungligen den lilla ytan mellan Drottninggatan och Köpmangatan. Efter den stora stadsbranden 1854, då stora delar av trästaden Örebro förstördes, bestämdes det att torget skulle förlängas till Kungsgatan för att i framtiden fungera som eldbarriär.
   1880 förlängdes torget ytterligare till sin nuvarande omfattning och fick en östlig gräns vid Oskarsparken. Stortorget är, med sina 362 meter, ett av Sveriges längsta torg. Platsen sluttar neråt i östlig riktning på grund av den rullstensås som löper genom centrala Örebro.
   Statyn av Engelbrekt Engelbrektsson på Stortorgets översta del är gjord i brons, modellerad av Carl Gustaf Qvarnström, och avtäcktes 1865 i Örebro.
   Stora scenen på Stortorget brukar placeras framför konstverket och fontänen "Gamla normer, nya former", i folkmun kallad Likkistan. Den är utförd av konstnärerna Göran Lange och Jenö Debröczy samt arkitekten Laszio Marko och invigdes 1970.

Foto: Carina ÖsterlingVår 40-årsjubilerande kung Carl Gustaf gjorde 2013 ett besök i Örebro tillsammans med sin drottning. Det musikaliska arrangemanget gick av stapeln på Stortorget och innehöll en mängd artister, en majoritet lokala, där Richard Lindgren gjorde ett charmerande intryck.

ROBERT WELLS/ANNE-LIE RYDÉ 10/6 1998 Stortorget
ABBATEENS 29/5 1999 Stortorget
TULLAMORE BROTHERS 21/8 2004 Stortorget
TOMAS LEDIN 23/8 2008 Stortorget
EVA EASTWOOD/THE JETAWAYS 9/6 2011 Stortorget
MATHIAS LILJA 28/7 2011 Stortorget
THE PEEPSHOWS 2/8 2012 Stortorget
RICHARD LINDGREN/GEORGE SHAID/MATHIAS LILJA/LOUISE LEMÓN/DUNJA/ÖREBRO KAMMARKÖR/EDITH BARLOW 20/8 2013 Stortorget

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (461)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (41)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2021 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Mikael Bodin 15/09: Som Petty sa (fritt översatt): "När vi är borta finns låtarna kvar, därför...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Tack för bra tips! James McMurtry (har "Too long in the wasteland") och Kate Ta...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Finns inte så mycket att invända i din recension. Ett av hans bätttre, men de...

Jan Arne Martin Lennell 2/09: Tack för att Maria kom med! En av mina absoluta favoritsångerskor. Har allt me...

Jan Arne Martin Lennell 28/08: Klockren analys. Underbar platta som också finns i min hylla."Airport" är ju b...

Silja 27/08: Varför inget här om Charlie Watts?...

Valbobo 25/08: Icke att förglömma så var Everly bröderna ju först med att spela in den int...

Jan Arne Martin Lennell 22/08: Wadlings album måste jag kolla upp, låter intressant. För övrigt endast chec...

Jan Arne Martin Lennell 22/08: Håller med om "Pet sounds", ojämn och överskattad, men jag har den ändå då...

Jan Arne Martin Lennell 22/08: Hårdrock...håller helt med dig där. Vad gäller Led Z. är det bara "IV" som ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.