De tio senaste blogginläggen

Covers: Ellen Sundberg

ELLEN SUNDBERG: De sålde min biljett - Ellen Sundberg sjunger Kjell Höglund (Ellen Sundberg/BMG, 2018)

JÄMTLANDSTJEJEN ELLEN SUNDBERGS ALBUM med nio Kjell Höglund-låtar var hennes första skiva där hon sjunger på svenska, ett trendbrott av en sångerska som i flera år tillhört den svenska vågen av americana-artister som ursprungligen sjöng och skrev låtar på engelska.
   Albumet blev stort uppmärksammat och det svenska språket fick Ellen att i framtiden satsa på fler svenska projekt, albumen ”Ett bloss för Bodil Malmsten” (2021), där Ellen tonsatte Bodils texter, och ”Vita gäss” (2023), där hon för första gången sjunger egna låtar på svenska.
   Att göra en skiva med enbart Kjell Höglund-låtar är nog mer naturligt än jag först tyckte. Höglund föddes i Östersund och bodde i tidig barndom i Klövsjö i Jämtland, inte många mil från Ellens uppväxt i Bjärme. Med sin jämtländska lite karga charm smeker hon fram Höglunds poesi på ett väldigt personligt sätt.
   Det här albumprojektet började med en enstaka inspelning i Rissna, Jämtland av Kjell Höglunds kanske mest kända låt, ”Man vänjer sig”. 2015 gick hon in i studion med sitt dåvarande fasta kompband, som gick under gruppnamnet The Widowmakers, med Johan Arveli, pedal steel, Emil Karlsson, trummor, och Robin Lindqvist, bas, förstärkta med organisten Markus Ernehed.
   Uppmärksamheten kring den inspelningen gjorde att projektet växte till ett album där övriga låtar spelades in i Heart Of Sound-studion i Kiruna våren 2017 med Björn Pettersson Thuuri, även känd som Willy Clay Band-medlem, som tekniker och producent. Inspelningar med bara Björn och Ellen, och diverse tekniska hjälpmedel, plus pianisten Johan Dahlström på en enda låt, ”Pandoras ask”.
   ”Man vänjer sig” och övriga låtar är alla gjorda på ett känsligt, ofta lågmält och personligt sätt och Kjell Höglunds unika kvalitéer som låtskrivare, med starka melodier och ännu starkare texter, kommer fram i tydlig dager.
   Ellens skiva med enbart Kjell Höglund-låtar blev aktuell flera år senare när hon tillsammans med Ellinor Brolin, som 2022 också gjorde ett helt album med Höglund-texter, turnerade förra året med sitt gemensamma intresse för Höglund. Nästa vecka skriver jag om Ellinors album ”Det tredje årtusendet”.


1. När Tåget Lämnar Perrongen
2006. Från albumet "Pandoras ask" med låtskrivaren.
2. De Fördömdas Ö
1994. Från albumet "Inkognito" med låtskrivaren.
3. Brustna Drömmars Boulevard
1986. Från albumet "Hemlig kärlek" med låtskrivaren.
4. Man Vänjer Sig
1974. Från albumet "Baskervilles hund" med låtskrivaren.
5. Du Sålde Min Biljett
1972. Från albumet "Blomstertid" med låtskrivaren.
6. Pandoras Ask
2006. Från albumet "Pandoras ask" med låtskrivaren.
7. Genesarets Sjö
1084. Från albumet "Tidens tecken" med låtskrivaren.
8. Stormen Före Lugnet
1980. Från albumet "Vägen mot Shangri-La" med låtskrivaren.
9. Häxprocess
1973. Från albumet "Häxprocess" med låtskrivaren.

/ Håkan

10 DECEMBER

10 december 1967 avled Otis Redding i en flygkrasch.

1967
OTIS REDDING avled i en flygkrasch i Madison, Wisconsin, USA.

1999
The Band-medlemmen RICK DANKO avled i Marbletown, New York, USA.

2000
Första gången jag ser en konsert med HÅKAN HELLSTRÖM på Prisma i Örebro.

2005
ELDKVARN, med MAGNUS LINDBERG som förband, ger konsert på Badhuset i Örebro.

2007
BRUCE SPRINGSTEEN/E STREET BAND ger konsert på Globen, Stockholm.

2021
The Monkees-medlemmen MICHAEL NESMITH avled i Carmel Valley, California, USA.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #24 "Rock´n´roll"

JOHN LENNON: Rock'n'roll (Apple)
Release: 21 februari 1975

COVERSKIVOR HAR NATURLIGTVIS OCKSÅ EN PLATS på en lista med mina favoritalbum från 1975 och 1976. Och John Lennons coverskiva från 1975 är självklart värd en 24:e-plats på den listan. Inspelningarna till ”Rock'n'roll” har blivit mytomspunna i decennier efteråt.
   Idén till den här skivan kan ha uppstått när Lennon skrev ”Come together” i slutet på 60-talet. Han tog sig nämligen friheten att låna två textrader från Chuck Berrys ”You can’t catch me” och blev också stämd för det och förlorade målet 1973 i en förlikning. Vilket innebar att han lovade att spela in ytterligare tre coverlåtar från samma förlag till sin nästa skiva. Det var då ”Rock’n’roll” gick från idé till handling och producenten Phil Spector var en nyckelperson i projektet.
   Spector valde låtar, musiker och studio och under den första inspelningsperioden, hösten 1973, befann sig Lennon på den amerikanska västkusten på självvald distans, även kallad ”The lost weekend”, från hustrun Yoko Ono i New York. Dagarna var fyllda av droger, röj och party och tiden i A&M Studios i Los Angeles var inte mindre turbulent ty Lennon ägnade sig lika mycket åt fest som att spela in sin nya skiva.
   Historierna om incidenter i studion är legendariska och kulminerade en natt med ett skott i studiotaket från Spectors pistol. Phil Spector var inte med och festade med de övriga artisterna och musikerna under inspelningen men var ändå långtifrån stabil i sitt psyke. Vi har ju hört om hans vapenarsenal under många år och det resulterade till slut med ett långt känt fängelsestraff som han började avtjäna 2009. Efter en rad olika sjukdomar avled Spector i januari 2021
   Skottet i inspelningsstudion i oktober 1973 innebar att inspelningarna flyttades till Record Plant West men sedan försvann Spector med inspelningstejperna och förutom några absurda uttalanden från Spector som påstod att studion hade brunnit ned, att hans hus var omringat av polis och att han hade råkat ut för en allvarlig bilolycka såg det ut som alla inspelningar var förlorade.
   Då började Lennon spela in en ny skiva med originallåtar, ”Walls and bridges”, som inleddes innan ”Rock’n’roll”-inspelningarna plötsligt dök upp igen. Men Lennon avslutade de nya inspelningar innan han återupptog ”Rock’n’roll”-projektet ett år efter de ursprungliga Spector-inspelningarna. Nu i New York och under betydligt lugnare förhållanden.
   Skivan som kom ut i februari 1975 innehöll inte så många Phil Spector-producerade spår fast jämför man soundet från de tre låtarna med alla spår som Lennon själv producerat påminner de om varandra. Ett maffigt, fullt arrangerat rocksound med massor av nästan uteslutande 50-talslåtar. Lennon hade ju i alla sammanhang en rå, grym och respektlös röst men den försvinner ibland i alla lager av gitarrer, blåsarrangemang och körer. Ändå är ”Rock’n’roll” en legendarisk skiva inte minst med tanke på att det var Lennons sista inspelningar som rockartist. Han skulle ju snart dra sig tillbaka, bli pappa och dyka upp i en betydligt mjukare prägel 1980.
   Det finns några låtar på skivan som höjer sig över mängden. ”Stand by me”, som mycket riktigt blev en singel från skivan, är en mäktig ballad som Lennons lyfter till en ny nivå. ”You can’t catch me” är också mycket intressant med tanke på ovannämnda stämningsansökan och det låter som Lennon vill göra låten så långt från Chuck Berry som möjligt och så nära ”Come together” som det går. Buddy Hollys ”Peggy Sue” är också en nivå högre än någon annan version jag har hört. Ett otroligt driv i trummor och akustiska gitarrer och här sjunger Lennon på topp.

/ Håkan

Covers: Commitments

THE COMMITMENTS Vol 2: Music From The Original Motion Picture Soundtrack (MCA, 1992)

NÄR JAG FÖR FEM ÅR SEDAN SKREV OM det första soundtrack-albumet till den stort uppmärksammade filmen ”The Commitments” (1991) beskrev jag innehållet, genomgående 14 amerikanska covers ur soulgenren, som ett intelligent låturval. Som sedan framfördes av ett gäng olika sångare med Andrew Strong i spetsen. Slår naturligtvis inte upplevelsen från biografen där bild, ljud och musik skapar stundtals magiska höjdpunkter.
   Den kommersiella musikbranschen vill alltid skapa penningstinna uppföljare och ett år senare släpptes därför den här ”Vol 2”-varianten, nu med bara elva låtar av kanske inte riktigt samma dignitet som på första skivan. Men versionerna av ”Hard to handle”, ”I thank you” och ”Bring it on home to me”, samtliga hade platsat på 1991-skivan, håller naturligtvis hög kvalité.
   Men även i övrigt är skivan givetvis underbart underhållande med genomgående gott framförande utan att bjuda på originalitet eller personlighet när det handlar om covers där enda ambitionen är att likna originalinspelningarna så gott man kan.
   Sedan är det för mig ändå positivt att för första gången höra låten "Grits Ain't Groceries" som fram till 1992 var obekant för mig.
   Med tanke på gårdagens trista nyhet om gitarristen Steve Croppers bortgång så påminns vi på den här skivan om ännu ett klassiskt Otis Redding/Cropper låtskrivarsamarbete med låten "Fa-Fa-Fa-Fa-Fa (Sad Song)".


1. "Hard to Handle" (Allen Jones/Alvertis Isbell/Otis Redding) 2:23
1968. Singel med Otis Redding.
2. "Grits Ain't Groceries" (Titus Turner) 3:44
1968. Singel ("Grits Ain't Groceries (All Around The World)") med Little Milton.
3. "I Thank You" (Isaac Hayes/David Porter) 3:40
1968. Singel med Sam & Dave.
4. "That's the Way Love Is" (Norman Whitfield/Barrett Strong) 4:08
1967. Singel med Isley Brothers.
5. "Show Me" (Joe Tex) 2:56
1967. Singel med låtskrivaren.
6. "Saved" (Jerry Leiber/Mike Stoller) 2:54
1961. Singel med LaVern Baker.
7. "Too Many Fish in the Sea" (Norman Whitfield/Edward Holland, Jr) 2:45
1964. Singel med The Marvelettes.
8. "Fa-Fa-Fa-Fa-Fa (Sad Song)" (Otis Redding/Steve Cropper) 2:52
1966. Singel med Otis Redding.
9. "Land of a Thousand Dances" (Chris Kenner) 3:16
1962. Singel ("Land of 1000 dances") med låtskrivaren.
10. "Nowhere to Run" (Norman Whitfield/Edward Holland, Jr) 3:39
1965. Singel med Martha & the Vandellas. (Fel låtskrivare. Rätt: Brian Holland/Lamont Dozier/Eddie Holland)
11. "Bring It On Home to Me" (Sam Cooke) 3:41
1962. Från en ep med låtskrivaren.

/ Håkan

Steve Cropper (1941-2025)

STEVE CROPPER, SOM GITARRIST ETT SANNERLIGEN legendariskt namn, har lämnat jordelivet. När jag fick den tråkiga nyheten på förmiddagen gick jag till skivhyllorna och plockade fram Croppers första sällan spelade soloalbum ”Playin' my thang” och fick lyssna på ett välproducerat och överraskande välsjunget album. Inte speciellt historisk skiva och lever knappast upp till hans legendstatus som gitarrist. Jag läser releasebladet som 1981 följde med recensionsskivan där Steve själv beskriver skivan som mainstream och jag kan idag hålla med om det, en ganska slätstruken skiva men hans musikaliskt historiska värde i över 60 år kan inte övervärderas.
   Hans professionella musikkarriär inleddes 1962 i instrumentalkvartetten Booker T & the M.G.'s när de blev skivbolaget Stax Records husband och fick kompa en mängd olika sångare som Otis Redding, Wilson Pickett och Sam & Dave. Men fick under 60-talet också några hits i eget namn. Mest coverlåtar men också några originallåtar som ”Green onions” och ”Time is tight”. Innan gruppen splittrades 1971 men medlemmarna levde vidare som celebra musiker i många sammanhang.
   Steve Croppers respekterade insatser som gitarrist gjorde honom till medlem i Levon Helms kompband 1978 innan han 1980 blev viktig medlem i bandet som förekom i Blues Brothers-filmen.
   1992 blev de tre överlevande Booker T & the M.G.'s-medlemmarna invalda i Rock and Roll Hall of Fame och samma år blev de en del av det stora kompet i Madison Square Garden där 30-årsjubileet av Bob Dylans karriär arrangerades. Där de fick kompa en rad kända artister som George Harrison, Johnny Cash och Neil Young.
   Samarbetet med Neil Young födde idén till världsturnén 1993 där Cropper och Booker T-bandet, förstärkta med trummisen Jim Keltner, kompade Young. Jag såg konserten på Sjöhistoriska Museet i Stockholm 28 juni 1993 och fick uppleva en klassiskt brötig och högljudd konsert där Croppers gitarr stod för det finstilta medan Young rockade för fullt (se bild nedan). Konserten avslutades med en överraskande cover på (Sittin' On) the Dock of the Bay", låten som Cropper en gång skrev tillsammans med Otis Redding.
   Förutom Steve Croppers enastående gitarrkunskaper var han också en skicklig låtskrivare. Tillsammans med Wilson Pickett skrev han ”In the midnight hour” och tillsammans med Eddie Floyd skrev han ”Knock on wood”. Rejält klassiska låtar.
   Steve Croppers namn återfinns på en mängd olika skivor i mina skivhyllor, bland annat på John Lennons ”Rock'n'roll” (1975), Ringo Starrs ”Goodnight Vienna” (1974) och Nilssons ”Flash Harry” (1980) som han dessutom producerade. Andra värdefulla insatser i min skivsamling gjorde han på Chris Hillmans ”Slippin' away” (1976), Wendy Waldmans ”The main refrain” (1976) och spelade 1977 naturligtvis på Rod Stewarts version av Stax-låten "(If Loving You Is Wrong) I Don't Want to Be Right".
   Steve Cropper avled 3 december 2025.

Foto Anders ErkmanSteve Cropper i skuggan av Neil Young 1993.

/ Håkan

3 DECEMBER

Foto: Magnus Fond3 december 2002 gav Marie Fredriksson konsert i Örebro.

1965
BEATLES släpper albumet ”Rubber soul”.

1966
THE WHO släpper singeln ”Happy Jack”.

1992
MARIE FREDRIKSSON ger konsert i Brunnsparken, Örebro.

2002
ULF LUNDELL ger konsert i Idrottshuset, Örebro.

2014
Organisten IAN McLAGAN avled i Austin, Texas, USA.

/ Håkan

November 2025 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingThe Pleasures, Lachlan Bryan och Catherine Britt, på Schreibers Garage.

I ÅRETS MÖRKA NOVEMBER fortsatte Håkans Pops kategorier på 50 år gamla album, den oändliga serien av coveralbum och uppmärksamheten på ett aktuellt datum i pop- och rockhistorien. Dessutom var jag under månaden på en konsert och på en aktuell biofilm med starkt musiktema.
   Den rangordnade listan på de bästa album från 1975/76 avslöjade under november placeringarna #26 till #29 med John David Souther, Terry Reid, Eagles och Kursaal Flyers, en spännande blandning amerikanskt och engelskt.
   Händelserika historiska datum blev 5 november, 12 november, 19 november och 26 november.
   Coveralbumen jag uppmärksammade under november gjordes av Lucinda Williams, Willie Nelson, Robert Gordon och Van Morrison.
   Konserten med australiska The Pleasures på Schreibers Garage i Örebro fick ett besök av mig.
   Intresset kring spelfilmen ”Bruce Springsteen: Deliver me from nowhere” fick mig också att gå på bio i november.

AV TRADITION BROMSAR SKIVUTGIVNINGEN in under november fast jag hittade under månaden flera intressanta album med en sensationell skiva som Månadens Bästa Album, en kategori med bra album som samtidigt blir nominerade till en plats på Årsbästalistan som publiceras framåt jul.
   Det tog TONI HOLGERSSON nio år att följa upp sitt senaste album och ändå blev det kort, sju låtar på 27 minuter, men med typiskt vemodiga, dova och avskalade Holgersson-klanger på ”Apotek Vintergatan”. Producenten och musikern Lars Halapi har hjälpt Toni att färga de svartvita sångerna med gitarrer, steelguitar och keyboards utan att på något sätt stjäla uppmärksamheten från en väldigt äkta singer/songwriter.
   Blott 86-åriga MAVIS STAPLES fortsätter imponera på nya albumet ”Sad and beautiful world” med sin rakryggade röst i något som närmast kan beskrivas som popsoul, fungerar allra bäst i lågmälda men ljuvligt genomarbetade ballader. Med sin omgivning till hjälp, bland annat producenten Brad Cook, har Mavis valt ett utsökt låtmaterial, från låtskrivare som Tom Waits, Leonard Cohen, Mark Linkous och Gillian Welch, som förstärker albumets styrka. En ren och skär låtskatt som avslutas helt förtjusande med Eddie Hintons ”Everybody needs love” med Bonnie Raitt på slidegitarr.
   Amerikanska gruppen MIDLAKE tillhör folkrockgenren och deras musik är betydligt mer lättsam och flyktig i en jämförelse med exempelvis Israel Nash i vars grupp flera medlemmar spelar live. Tänk Byrds med David Crosby som ledare, lite äventyrliga arrangemang men många röster som tvinnas samman.
   Jag har under senare år poängterat WILLIE NELSONS skivor som både innehålls- och sångmässigt utsökta. När han på nya albumet ”Workin' man: Willie sings Merle” gör enbart Merle Haggard-låtar blir det långtifrån lika intressant. Då är gamle Willie, som nyligen har gjort så spännande skivor, tillbaka i de traditionella rötterna utan koppling till nutid.
   Skotsk country tillhör inte vanlig daglig meny så albumdebuterande RIANNE DOWNEY tar mig med storm på albumet ”The consequence of love”. Med en ibland trippande ljus stämma påminner det om klassisk amerikansk country som kan bli lite tjatig och alltför pigg men skivan i övrigt tillhör nog mer brittisk folkmusik och flera gånger kommer jag på mig att tänka på Kirsty MacColl. Och när tempot i några låtar bedarrar blir Riannes uttryck väldigt personligt.
   THE LAST COLLECTIVE är sannerligen ett musikaliskt gränslöst kollektiv med franska rötter och gitarristen och låtskrivaren Stéphane Schück i en ledarroll. Han tog sina demo och sångskisser till USA och producenten Chris Stamey och en rad musiker och sångare från R.E.M., dB's, Wilco, Jellyfish, XTC och Let's Active hjäper aktivt till. Poprock på gränsen till amerikansk powerpop med många smakfulla detaljer men också stundtals spretigt med många olika personer vid mikrofonen.
   Det känns onödigt att ovannämnde Toni Holgersson släpper skiva samma månad som H. SELF. Båda tillhör samma avskalade singer/songwriter-genre. Henric Hammarbjörk (alias H. Self) har på drygt ett år producerat tre album och hela 44 låtar(!). Nya dubbelalbumet ”Vildvisor” innehåller 21 låtar och jag kan tycka att det är en viss överdos (i musik alltså) och hälften hade räckt. Dock är han musikaliskt mer omväxlande den här gången och det gör lyssnandet händelserikt och stundtals också underhållande.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: WRECKLESS ERIC är tillbaka på allvar med ett album, ”England screaming”, som faktiskt tangerar det bästa och mest personliga han gjorde på 70-talet. Det känns nästan ironiskt att skriva det idag nästan 50 år senare. Han har samlat ihop en mängd av sina låtar från 1985, då utgivna på albumet ”A roomful of monkeys” under gruppnamnet Captains Of Industry som ljudmässigt mixat var en ren och skär katastrof, och har spelat in nio låtar på nytt. Det är så fräscht, energiskt fulladdat och en sensationell pånyttfödelse.
   "England screaming" är överraskande helt inspoelad i en studio, Eric spelar de flesta instrument själv, Sam Shepherd på trummor och i kören finns hustrun Amy Rigby och Marc Valentine. En förhållandevis liten kombo som har skapat ett förbluffande elektriskt levande rocksound. Helt enkelt låter det som att hela albumet kunde vara den naturliga uppföljaren till den klassiska singeln ”Whole wide world” 1977. Tro mig, det är sant!
   Arrangemangsmässigt är det inga stora förändringar jämfört med originalmaterialet men ljudet, mixningen och den totala attacken, där Eric med rösten låter som om han är 23 år igen, slår effektivt undan argument som nostalgi eller blott upprepning. Man blir tacksam som lyssnare när teknik och känsla kan lyfta upp det gamla materialet och idag presentera det som något nytt och uppseendeväckande.
   1985 var Wreckless, eller Eric Goulden som han heter, nere i en djup svacka. Droger och personliga problem hade under några år gjort honom till en fiende till skivbranschen men som medlem i Captains Of Industry, där Blockheads-basisten Norman Watt-Roy också ingick, fanns de kommersiella möjligheterna (skivbolaget Go! Discs hade många framgångar) som Eric helt kraschade.
   Han var ju inte vän med den kommersiella branschen och ville nog mest av allt vara en provokativ motståndare till framgång och lämnade ifrån sig Captains Of Industry-skivan som en näst intill olyssningbar produkt. Oerhört lågt mixade instrument och Eric sjunger långt ner i källaren.
   Hans provokativa framtoning fortsatte under några år, gruppen Len Bright Combos två album 1986 är tydliga exempel på ickekommersiell stökig musik, innan han mot slutet av 80-talet återigen kallade sig Wreckless Eric och efter några decennier började göra personlig rockmusik av god kvalité igen. ”Transience” (2019), på min årsbästalista 2019, är ett utsökt comebackalbum, men ”Leisureland” (2023) är lite ojämnare.
   Men på alldeles nya ”England screaming” är Wreckless Eric/Eric Goulden tillbaka med besked där fantastiska låtar som ”Lifeline”, ”Lady of the manor”, ”Land of the faint at heart” och ”Our neck of the woods” får sin rättmätiga revansch.
   På skivomslaget förklarar Eric, grymt besviken på originalmaterialet, varför han har spelat in de här låtarna på nytt: "I decided to re-record these songs just to see if I could and to lay to rest the ghastliness surrounding the original release". Han har definitivt lyckats!

/ Håkan

Best of 1975/1976: #25 "Stills"

STEPHEN STILLS: Stills (Columbia)
Release: 17 juni 1975

SOM STOR CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG-fantast runt decennieskiftet 1969/1970 följde jag det speciella projektet in i minsta detalj. Varje medlem i kvartetten hade ju dessutom solokarriärer och duoprojekt vid sidan av den gruppen vars oregelbundna existens lockade till många sidospår. Inte minst var jag på det tidiga 70-talet djupt intresserad av Stephen Stills förehavanden som soloartist vilket resulterade i två soloalbum, ”Stephen Stills” (1970) och ”Stephen Stills 2” (1971), strax efter den första CSNY-perioden 1968-1970. I samband med soloskivorna bildade han ett eget Stephen Stills Band som hösten 1971 utvecklades till det suveräna bandet Stephen Stills Manassas med två album .
   Med facit i hand var det nog åren i Manassas som var den koncentrerade höjdpunkten i Stills hela solokarriär med bandets första dubbelalbum ”Stephen Stills Manassas” som stor höjdpunkt. Men vägen dit innehöll givetvis många låtmässiga höjdpunkter som ”For what it's worth” (Buffalo Springfield), ”Suite: Judy blue eyes” (CSN), ”Carry on”, ”Find the cost of freedom” (båda CSNY) och ”Love the one you're with” (solo).
   Efter Manassas-projektet föddes ännu ett Stephen Stills Band i januari 1974 och samtidigt planer på ett nytt tredje soloalbum, ”Stills”, som dock inte släpptes förrän sommaren 1975. I jämförelse med hans två första album i eget namn bleknar ”Stills” något men på listan med mina albumfavoriter från 1975/76 finns den självklart med.
   ”Stills” är resultatet av spridda inspelningar gjorda under en lång tid och kan inte knytas till någon exakt period under första halvan av 70-talet. Exempelvis är låten ”As I come of age” enligt noteringarna på inneromslaget inspelad redan 1971 i London men andra inofficiella uppgifter vill gärna placera låten i samband med ”Stephen Stills”-inspelningarna i maj 1970.
   Men majoriteten av inspelningarna till albumet är gjorda tillsammans med det band som Stephen Stills bildade efter Manassas och turnerade med våren 1974. Ett band där endast percussion-killen Joe Lala och basisten Kenny Passarelli fanns kvar från Manassas-epoken. I övrigt var bandet en brokig blandning musiker med bland annat New Orleans-trummisen Tubby Ziegler och den för mig då helt obekante gitarristen Donnie Dacus.
   Jag uppfattade då Dacus som ett spännande helt nytt namn i branschen och han fick oväntat stor publicitet på skivan. På skivomslagets baksida sitter den 23-årige Dacus, från Texas, tillsammans med Stills och två akustiska gitarrer. Då okänd för mig men bidrar som låtskrivare på ”Stills”. Några år senare (1978) började Dacus spela med Chicago där han ersatte Terry Kath.
   Det var alltså en spännande laguppställning på pappret som visades upp på ”Stills” men låtarna på albumet är som sagt hämtade från många olika inspelningstillfällen. Ibland känns det som om gitarristen Stills hellre vill spela keyboards och bas på låtarna men det finns naturligtvis några positiva undantag på skivan, bland annat de båda låtarna som Stills har skrivit med just Dacus, ”Turn back the pages” och ”Cold cold world”.
   ”First things first” är också en låt jag gärna återvänder till men den ganska exklusiva Neil Young-låten ”New mama” är oväntat blek. Young spelade in låten redan 1973 men den släpptes inte förrän 1975 på albumet ”Tonight's the night” ungefär samtidigt som ”Stills”.
   ”As I come of age”, låten som jag ovan refererade till från 1970, tillhör väl också kategorin som är lite melodiskt flytande men innehåller ändå detaljer som bör uppmärksammas. Inspelad i London i Island-studion med endast Stephens piano och Ringo Starrs trummor som instrument. Ringo uppträder för övrigt under pseudonymen ”English Richie” på skivan. Sedan utökade Stephen arrangemanget med orgel och bas och Dacus vässade till det med en läcker sologitarr. Och ovanpå allt har den underbara trion Crosby, Stills & Nash lagt på sina sedvanligt ljuvliga röster.

/ Håkan

Covers: Van Morrison

VAN MORRISON: Accentuate the positive (Exile/Virgin, 2023)

VAN MORRISON, EN I ALLMÄNHET GANSKA GRINIG gubbe, ville för två år sedan kanske förändra bilden av sig själv genom att ”betona det positiva”, som titeln är på det här albumet. Men att göra ett coveralbum med låtar från 1935 till 1961 blir inte per definition något positivt. Bara gammalmodigt och upprepande när låtmaterialet redan är så pass berömt och sönderspelat.
   När sedan Van och hans band inte har några som helst ambitioner att göra något personligt av låtmaterialet blir det upprepning och eko av svunna tider och gamla arrangemang.
   Nu ska jag, som inte är någon genuin Van Morrison-älskare, ändå tillägga att 78-årige sjunger genomgående fantastiskt bra på den här skivan. Plus att han spelar ett och annat lika fantastiskt altsaxofonsolo på skivan.
   Misstänker att hela skivan är inspelad live i studion som gör versionerna än mer traditionella och mindre spontana. Det fanns en stor risk att jag inte skulle ta mig förbi inledningslåten ”You are my sunshine”, en låt som är så pass sönderspelad att varje gång jag hör den så somnar jag, men jag överlevde och fick höra en oväntat pigg Van som inför inspelningarna absolut inte hade några funderingar på att överraska.
   Nej, under den här dryga timmen jag ägnade mig att lyssna på ”Accentuate the positive” kunde jag ha lyssnat på mer spännande och mer intressanta skivor. Ändå är jag så här kort tid efter lyssnandet ändå förhållandevis positiv till Van Morrisons energi och styrkan i rösten. Låt vara att han här har valt innehåll som är lite för förutsägbart och ospännande.


1. "You Are My Sunshine" (Jimmie Davis/Charles Mitchell)
1939. Singel med Pine Ridge Boys.
2. "When Will I Be Loved?" (Phil Everly)
1960. Singel med Everly Brothers, då utan frågetecken.
3. "Two Hound Dogs" (Bill Haley/Frank Pingatore)
1955. B-sida på singel ("Razzle-Dazzle") med Bill Haley and his Comets.
4. "Flip, Flop and Fly" (Charles Calhoun/Lou Willie Turner)
1955. Singel med Joe Turner and His Blues Kings.
5. "I Want a Roof Over My Head" (Harvey Oliver Brooks)
1950. Singel med Steve Gibson and The Redcaps.
6. "Problems" (Felice Bryant/Boudleaux Bryant)
1958. Singel med The Everly Brothers.
7. "Hang Up My Rock and Roll Shoes" (Chuck Willis)
1958. B-sida på singel ("What am I living for") med Chuck Willis with Reggie Obrecht Orchestra and Chorus.
8. "The Shape I'm In" (Cathy Lynn/Otis Blackwell)
1958. B-sida på singel ("The Rock Keeps Rollin' On") med Kenny Lee Martin.
9. "Accentuate the Positive" (Harold Arlen/Johnny Mercer)
1944. Singel ("Ac-Cen-Tchu-Ate the Positive") med Johnny Mercer and The Pied Pipers with Paul Weston and His Orchestra.
10. "Lonesome Train" (Dorsey Burnette/Glen Moore/Johnny Burnette/Milton Subotsky/Paul Burlison)
1956. Från albumet "Johnny Burnette and The Rock 'n Roll Trio" med Johnny Burnette and The Rock 'n Roll Trio.
11. "A Shot of Rhythm and Blues" (Terry Thompson)
1961. B-sida på singel ("You better move on") med Arthur Alexander.
12. "Shakin' All Over" (Johnny Kidd)
(Johnny Kidd)
1960. Singel med Johnny Kidd & the Pirates.
13. "Bye Bye Johnny" (Chuck Berry)
1960. Singel med låtskrivaren.
14. "Red Sails in the Sunset" (Hugh Williams/Jimmy Kennedy)
1935. Singel med Lew Stone and His Band.
15. "Sea of Heartbreak" (Hal David/ Paul Hampton)
1961. Singel med Don Gibson.
16. "Blueberry Hill" (Al Lewis/Larry Stock/Vincent Rose)
1940. Singel med Swing And Sway With Sammy Kaye.
17. "Bonaparte's Retreat" (Pee Wee King/Redd Stewart)
1948. B-sida på singel ("The waltz of regret") med Pee Wee King and His Golden West Cowboys.
18. "Lucille" (Al Collins/Little Richard)
1957. Singel med Little Richard.
19. "Shake Rattle and Roll" (Charles Calhoun)
1954. Singel ("Shake, Rattle and Roll") med Joe Turner and His Blues Kings.

/ Håkan

26 NOVEMBER

John McVie, Fleetwood Mac, föddes 26 november 1945.

1939
TINA TURNER föddes i Nutbush, USA.

1945
Basisten JOHN McVIE föddes i Ealing, Middlesex, England.

1962
BEATLES spelade in sin andra singel ”Please please me”.

1965
THE KINKS släpper albumet ”The Kink Kontroversy”.

1976
SEX PISTOLS släpper första versionen av singeln ”God save the queen”.

1995
Skivproducenten DAVID BRIGGS avled i Douglas, USA.

/ Håkan

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.