De tio senaste blogginläggen

ÖREBRO LIVE #30: Moneybrother 2007

Postad: 2023-01-27 07:55
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

JAG HAR REDAN UTROPAT EN MONEYBROTHER-konsert i Örebro, #35, till en av mina bästa liveupplevelser men det finns genuina höjdpunkter i världen som mot alla rimliga odds går att överträffa: En ännu bättre Moneybrother-konsert med ännu fler energiska låtar från ytterligare ett starkt album ( ”Mount pleasure”) och en ännu starkare repertoar som följd. 2006-konserten trodde jag inte gick att bräcka men Anders Wendin lyckades den här magiska torsdagskvällen på Club 700 i Örebro.
   Innan höstturnén 2007 hade Moneybrother överträffat sig själv på skiva för tredje gången i rad. Efter den klockrena trion ”Blood panic” (2003), ”To die alone” (2005) och ”Mount pleasure” (2007) fanns det möjlighet att leverera något extraordinärt på scen. Samtliga skivor fanns med på mina respektive årsbästalistor men det var energin, scennärvaron och en oslagbar ambition att bjuda på sig själv till över hundra procent som gjorde konserten oförglömlig.
   Det starka låtmaterial lyfte gång på gång konserten till en oanad nivå. Jag noterade aldrig vilket kompband Moneybrother hade den här kvällen men jag är så här i efterhand övertygad om att de energihöjande vapendragarna Viktor Brobacke och Gustav Bendt, på blås, fanns där vid hans sida den här kvällen. Som i sin tur drev Moneybrother till publikextas med dramatik, eleganta konstpauser och otroliga crescendon.
   Kvällens förband var Florence Valentin med Love Antell, längst fram vid mikrofonen, i absolut toppform.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 2007.

LYCKLIGT LEENDE INOMBORDS EFTER ÄNNU EN ENERGIEXPLOSION

MONEYBROTHER
Conventum Club 700, Örebro 15/11 2007


DET ÄR FRÄCKT OCH ÄVEN VÅGAT AV Moneybrother att engagera Florence Valentin som förband på sin pågående turné. De unga, pigga punkpopparna äger musikaliskt samma euforiska uttryckssätt, fast på en lite lägre nivå, som huvudartisten. De kunde på torsdagskvällen naturligtvis inte hota kvällens stjärna men gjorde ett mer än godkänt förbandsgig. Många i publiken gick säkert hem med några nya favoriter ringande i huvudet.
   Sångaren Love Antell kom in ensam, gjorde några bitska politiska uttalanden för att sedan, även där i likhet med Billy Bragg, kompa sig själv på elgitarr. Men det var när de övriga fem medlemmarna i bandet gjorde entré som deras energi och catchy rockpop blev till en rolig halvtimme i väntan på huvudattraktionen.
   Deras stora hit ”Pokerkväll i Vårby Gård” var gruppens fem minuter i absoluta centrum men den övriga repertoaren visade upp ett förvånansvärt starkt material. Och hela deras uppträdande blev till en perfekt språngbräda för Moneybrothers entré.

DU KAN ALDRIG SLUTA FÖRVÅNAS ÖVER Moneybrother och hans framträdanden. Hur rasande effektiv och brinnande emotionell du än väntar dig av hans 110 minuter på scen så blir du ofta, för att inte säga alltid, överbevisad och står där med ett lycklig leende inombords efter ännu en energiexplosion.
   Och som alltid var det inte bara ett karismatiskt uppträdande, där samspelet med musikerna var så gudomligt underhållande, utan också ett melodiskt uppdaterat fyrverkeri av sällan skådat slag.
   Med ännu en toppskiva ute, ”Mount Pleasure”, fanns det givetvis ambitioner att bjuda på många nya låtar som redan växt till rena klassiker i Moneybrothers liverepertoar.
   Då får man också acceptera att flera äldre favoriter nu städats ut. Ändå har jag svårt att tygla besvikelsen över att ”It ain’t gonna work”, denna dramatiska pärla, nu har försvunnit. Men får i möjligaste mån trösta mig med de nya höjdpunkterna ”Down at the R” och ”Guess who’s gonna get some tonight”.
   Eller första extralåten ”Just another summer” som helt på egen hand kan skapa kaos och här spetsades med en plötslig ”I fought the law”-sekvens och sedan direkt följdes av ”Reconsider me”. Då briserade torsdagskvällens konsert i en trestegsraket och det gick inte att få stopp på energin förrän efter ytterligare fyra extralåtar. Något av rekord, bara det.

Moneybrothers låtar:
Down at the R
Stormy weather
It will not happen here
They’re building walls around us
Dom vet ingenting om oss
It might as well be now
Nobody’s lonely tonight
Keeep the hurt at bay
Any other day
Guess who’s gonna get some tonight
Falling in love (with Christmas time)

Extralåtar:
Just another summer (inkl I fought the law)
Reconsider me
Blow him back into my arms
It’s been hurting all the way with you, Joanna
I know it ain’t right
Downtown train (Tåget som går in till stan)

/ Håkan

Tributes: Fleetwood Mac

Postad: 2023-01-25 07:56
Kategori: Tribute-skivor

"Just tell me that you want me: A tribute to Fleetwood Mac" (Hear Music, 2012)

INNAN JAG BÖRJADE LYSSNA PÅ DEN HÄR drygt tio år gamla hyllningsplattan till Fleetwood Mac trodde jag nog i min enfald att låturvalet skulle vara hårt koncentrerat kring bandets mest kända och kommersiellt framgångsrika album, ”Rumours”, men så är inte alls fallet. Visst finns där några tolkningar av ett par typiska ”Rumours”-spår, ”Dreams” och ”Gold dust woman”, men den totala blandningen av låtar från Fleetwood Macs långa karriär är bred och inte så förutsägbar.
   Här finns några gamla Peter Green-relaterade låtar, ”Albatross”, ”Oh well”, ”The green Manalishi” och till och med den ganska okända ”Before the beginning”, men det är låtmaterialet från 1975 och framåt som inte så överraskande dominerar. Kanske är hela sex låtar från det ganska ojämna dubbelalbumet ”Tusk” den stora överraskningen.
   Fast jag tycker nog den största överraskningen bland låturvalet är Bob Welch-låten ”Future games” från albumet med samma namn, från bandets tveklöst mest lågprofilerade mellanperiod tidigt 70-tal. Här framförs den drygt nio minuter långa låten med vocoder och hårt futuristiskt(!) sound.
   Om innehållet när det gäller låtar är mer eller mindre känt är det blandat i igenkänningsgraden på bidragande artister och grupper som tolkar Fleetwood Mac-låtarna. Marianne Faithfulls namn är nästan det enda guldglittrande namnet bland artisterna. Och hennes version av Stevie Nicks ”Angel” tillhör skivans höjdpunkter.
   Men det är glädjande att upptäcka ett svenskt namn bland artisterna, Lykke Li. I en låt, ”Silver springs”, som är tämligen obskyr i den långa Fleetwood Mac-diskografin. Inspelad för ”Rumours”-albumet men blev ”bara” en singel-b-sida (till ”Go your own way”).
   Apropå ”Go your own way” är det ingen artist som ”vågar sig på” att tolka låten här fast den tillhör bandets allra mest kända låtmaterial. Saknar den dock inte. Däremot saknar jag den allra bästa tidiga Fleetwood Mac-singellåten ”Man of the world”. En oerhört fin Peter Green-låt i original som de ansvariga producenterna Gelya Robb och Randall Poster lämnade utanför hyllningsplattan.
   Förutom ovannämnda Marianne Faithfull-tolkningen är det egentligen ingenting som får mig att höja på ögonen eller spetsa öronen på det här albumet. Möjligen med undantag för den halvpsykedeliska Beatles-parafrasen ”That's all for everyone” med de australiska indierockarna i Tame Impala.


1. "Albatross" Lee Ranaldo Band and J Mascis 4:15
2. "Landslide" Antony 3:33
3. "Before the Beginning" Trixie Whitley 4:46
4. "Oh Well" Billy Gibbons & Co. 4:45
5. "Rhiannon" Best Coast 3:07
6. "Think About Me" The New Pornographers 2:56
7. "Angel" Marianne Faithfull 2:55
8. "Silver Springs" Lykke Li 4:10
9. "Gold Dust Woman" Karen Elson5:42
10. "Storms" Matt Sweeney and Bonnie 'Prince' Billy 5:42
11. "Straight Back" Washed Out 3:43
12. "That's All for Everyone" Tame Impala 3:43
13. "Sisters of the Moon" Craig Wedren and St. Vincent 3:45
14. "Dreams" The Kills 4:56
15. "Gypsy" Gardens & Villa 4:40
16. "Tusk" The Crystal Ark 5:30
17. "Future Games" MGMT 9:01
18. "Hold Me" Haim 3:40
19. "The Green Manalishi" The Entrance Band 6:12

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #31: Kajsa Grytt 2011

Postad: 2023-01-23 07:51
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

KAJSA GRYTT ENSAM PÅ EN SCEN ÄR NÄSTAN det mest intima man kan uppleva i konsertmiljö. Jag har genom åren sett Kajsa uppträda live elva gånger och det har alla gånger varit underbart engagerande tillfällen men inte alltid så mycket folk i publiken. Jag har sett henne både solo och med band, tillsammans med Johan Johansson (De Missanpassade kallade de sig), på Packmopedturné 2014 och naturligtvis som duo med Malena Jönsson tre gånger (februari 1986, oktober 1987 och februari 1989) när hon musikaliskt nästan var lika naken och avskalad som en soloartist.
   Helt ensam var hon just den här fredagskvällen i januari 2011 på en konsert som för mig har gått till historien som en underbar konsertupplevelse. Ett minne som tre månader senare förstärktes till något helt oförglömligt. Under konserten presenterade Kajsa några nya låtar från ett kommande album som ingen i publiken tidigare hade hört. Låtar som definitivt lovade gott inför release men ändå var avskalade och tämligen annorlunda versioner jämfört med den studioproducerade skivan.
   I ett kort samtal med Kajsa efter konserten förklarade hon, som jag också nämner i recensionen, hur producenten Jari Haapalainen lagt ner mycket arbete i efterproduktionen. Hon pratade sig varm för både skivan och Jari men jag kunde just då ändå inte känna de där riktigt positiva och optimistiska förväntningarna inför färdig skiva. Men jag fick anledning att sväva iväg på moln när skivan anlände i april 2011 och jag med ens nominerade albumet ”En kvinna under påverkan” till en framskjuten placering på det årets årsbästalista. En fantastisk skiva helt enkelt som jag för mindre än ett år sedan placerade på en 25:e-plats på min All Time Best Album-lista.
   Till minnet av denna fantastiska konsert lägger jag min fotograferande vän Anders Erkmans bilder (se nedan) som dels personifierar en fantastisk artist och samtidigt påminner mig om min saknade vän Anders.


Bilder: Anders ErkmanMed elgitarr i händerna blottade Kajsa Grytt sina innersta känslor.

KAJSA GRYTT PÅ HELT EGEN HAND

KAJSA GRYTT
Stadsträdgården, Örebro 21 januari 2011
Konsertlängd: 20:05-21.30 (85 min)
Min plats: På en stol vid ett bord ca 7 meter framför scenen.


ÄNTLIGEN KOM JAG I VÄG TILL DENNA udda, fantastiska och väldigt sköna konsertplats mitt i ett växthus där Olle Unenge sedan förra våren med jämna mellanrum har arrangerat konserter. Det började med Jack Vreeswijk, långt innan den stora Cornelis Vreeswijk-vågen slog till i höstas, och har sedan fortsatt med artister som Magnus Lindberg, Toni Holgersson och två gånger Anders F Rönnblom.
   Och jag har missat dem alla. Dålig tajming (Magnus Lindberg krockade med Jackson Browne-konserten i Stockholm exempelvis) och sanslöst illa valda datum har gjort att jag inte har besökt lokalen eller arrangemangen.
   Men när en av 70- och 80-talsprofilerna på den kvinnliga sidan, Kajsa Grytt, gjorde ett exklusivt besök i Örebro kunde jag bara inte missa det. Ensam med en elektrisk och en akustisk gitarr ställde hon sig stark och svag, beror på hur man ser det, och blottade alla sina innersta känslor.
   Hon har tydligen en popplatta på gång och vi bjöds på åtskilliga låtar från den, ursäkta om titlarna nedan inte riktigt stämmer, men i min värld är det här rockmusik måhända i en begränsad men mycket attraktiv form.
   Jag skulle kunna beskriva Kajsas uppträdande som en naken, avskalad och krypa under huden-upplevelse men det är bara ord på ett papper och något mycket större, intressant och engagerande i verkligheten.
   Efter konserten berättade Kajsa för mig om fördelarna och friheten att turnera ensam men också om nya skivan, producerad av Jari Haapalainen, där Jari satt i tio dagar och la på ytterligare gitarrstämmor.
   På scen blev det uppenbart vad det var för frihet Kajsa menade ty hon var naturligheten personifierad när hon tog sig igenom repertoaren som till väldigt stor del var koncentrerad kring senare material och dessutom flera smakprov från nya kommande skivan "En kvinna under påverkan".
   Det var också uppenbart hur mycket naturligare hon spelade elektrisk gitarr, hon såg nästan gladare ut då, jämfört med den lite mer begränsade akustiska gitarren. Och just med elgitarren i händerna kunde hon sträcka ut sig i de uttrycksfulla arrangemangen åt både ena och andra hållet. Där tystnaden mellan gitarrattackerna också hade mening.
   Efter alla originallåtar blev det mot slutet en övervikt av covers då hon gjorde Dolly Partons "Jolene" (hon ursäktade sig med "jag tycker jag gör den bra") som fanns med på hennes solorepertoar redan 1993. Och sedan, som absolut sista extralåt, en cover på sig själv genom den gamla Tant Strul-klassikern "Dunkar varmt".
   
Östra kajen
Jag är en av dem
Den finländska dimman (NY)
Ingen som vet
Bara vi står ut
Vad har jag gjort
Min pojke och Manhattan (NY)
Utdrag ur självbiografi (replik till Ferlinghetti)
Jag klarar mig ändå (NY)
Du behöver mig
Allt faller (NY)
Är vi på väg hem

Extralåtar
Jolene
Om du kunde se mig
Ökensand

Extra extralåt
Dunkar varmt

/ Håkan

David Crosby (1941-2023)

Postad: 2023-01-21 15:27
Kategori: Minns

EN AV POPMUSIKENS STÖRSTA PROFILER, den slokande mustaschen var ikonisk, har gått ur tiden och det är dags att försöka sammanfatta DAVID CROSBYS långa gärning i musikvärlden. Innan Byrds var Byrds var Crosby med och bildade The Jet Set som, inspirerade av Beatles framgångar 1964, bytte namn till Beefeaters. I oktober 1964 fastnade gruppen slutligen för namnet Byrds (”felstavat” namn enligt Beatles modell) som genast firade triumfer med några personliga tolkningar av två Bob Dylan-låtar, ”Mr tambourine man” och ”All I really want to do”.
   Gruppens huvudsaklige låtskrivare blev först Gene Clark och sedan Roger McGuinn men Crosby bidrog till singelhits som ”Eight miles high” och skrev själv ”Lady friend”. Men då, 1967, hade Byrds singelframgångar tynat bort i takt med att Crosbys alltmer växande drogproblem som gjorde att han i oktober 1967 fick sparken från gruppen. Men hans framtid i pop- och rockmusiken skulle bli lång och historisk.
   Innan hans egen artistkarriär skulle kickstarta som medelem i Crosby, Stills & Nash kom han att producera Joni Mitchells debutalbum 1968 och några av hans låtar, ”Triad” och ”Wooden ships”, skulle dyka upp på skivor med Jefferson Airplane.
   Ärligt talat har David Crosby aldrig varit någon stor favorit för mig. Hans låtar har ofta haft alldeles för svävande konturer och det har istället varit hans röst, hans samarbeten i andra sammanhang, som lyft sound och arrangemang till höga höjder. Första gången jag blev medveten om hans kvalitéer var på Crosby, Stills & Nashs debut (1969) då trions röster framkallade historiska vingslag i Crosby-låtar som ”Guinnevere” och ”Long time gone” men också i låtar som ”Wooden ships” (ny version), ”Suite: Judy blue eyes” och ”Marrakesh express”.
   Påverkad av det där fantastiska Crosby, Stills & Nash-soundet gjorde att jag följde varje medlem i spåren på deras solokarriärer och Crosbys ”I I could only remember my name” var en stor favorit 1971 fast den, i typiskt Crosby-manér, var resultatet av obegränsat samarbete med USA:s västkustarmé av musiker och sångare.
   Innan alla respektive solokarriärer sparkade igång var ”Déjà Vu”, med trion plus Neil Young, ett knockoutalbum där även Crosbys låtar, titellåten och ”Almost cut my hair”, var höjdpunkter.
   I brist på skivor i eget namn, det skulle dröja 18 år innan Crosby gjorde ett soloalbum, kom jag att under åren 1972 till 1977 uppmärksamma hans nära samarbete med Graham Nash som något mycket intressant. De något lättsammare Nash-låtarna stod i perfekt kontrast till Crosbys mer djupsinniga material samtidigt som deras röster så oerhört skickligt passade varandra.
   Jag har inte följt David Crosbys karriär på nära håll under senare år men det råder ingen tvekan om att han har varit en betydelsefull person i många olika sammanhang. Från skivorna jag nämner ovan, inklusive den fantastiska CSNY-liveskivan ”4 way street”, till många CSN- och CSNY-återföreningar genom åren. Och inte minst den överraskande starka Byrds-återföreningsalbumet 1973.
   David Crosby avled i torsdags 19 januari 2023.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #32: Imperiet 1984

Postad: 2023-01-20 07:57
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

17 MAJ 1984 KOM IMPERIET IN PÅ LORD NELSONS lilla scen i Örebro, med Thåström i hög spektakulär hatt och svartmålad kring ögonen, och inledde konserten med en fantastisk låt som vi aldrig tidigare hade hört: "Du ska va president!". Thåström gapade fräckt ut texten till den tidigare okända låten. Det var min första kontakt med den låten och den har sedan dess legat mig varmt om hjärtat. På skiva kom låten först i juni 1984 när den släpptes på singel mellan Imperiets första minialbum och "Blå himlen blues". En unik singel med andra ord.
   På skivan var det förutom Thåström musikerna Stry Terrarie, gitarr, Christian Falk, bas, Per Hägglund, keyboards, och gamle Ebba Grön-trummisen Gurra. När Imperiet kom till Örebro, innan skivan släppts alltså, hade Stry lämnat bandet och återvänt till Skåne för att bilda ett nytt band, Babylon Blues.
   Så här dags var förvandlingen från Ebba Grön via mellanspelet Rymdimperiet till Imperiet en ganska färsk nyordning och bandet var långtifrån namnet på allas läppar. Och Thåström var "bara" en sångare i ett rockband och ännu så länge varken Taube/Bellman-tolkare eller ikon.
   Innan "Du ska va president!" hade Imperiet bara släppt en enda singel, "Alltid rött, alltid rätt", ett album, "Rasera", och ett minialbum utan titel.
   I maj 1984 var det andra gången jag såg Imperiet i Örebro - och den allra bästa totalt sett. Redan 1983 i december gjorde gruppen Imperiet debut på Rockmagasinet. Men tillsammans med Ebba Grön hade Thåström gästat Rockmagasinet vid flera tillfällen tidigare. Men det var 1979 när rockklubben låg på Manillagatan.
   Utan Ebba Grön hade Imperiet aldrig funnits. Redan under Ebba Gröns sista år, 1983, uppstod Rymdimperiet, namnet efter en fiktiv statsbildning i Star Wars universum, som ett sorts tillfälligt sidoprojekt för Ebba-medlemmarna Thåström och Stry Terrarie tillsammans med bland annat basisten Christian Falk. När Ebba Grön sa tack å adjö 21 februari 1983 tog Imperiet vid som en naturlig fortsättning med turnéer och skivor. De första åren fanns Gurra med som trummis medan Per Hägglund, keyboards och saxofon, var ny i Imperiet-kretsen.
   Våren 1984 lämnade Stry alltså gruppen men Imperiet växte ändå snabbt kommersiellt åren framöver. Först med albumet "Blå himlen blues" och sedan med ny trummis efter Gurra, Fred Asp, som tidigare hade spelat med Reeperbahn.
   Min recension nedan är både kort och ganska fri från detaljer men inledningen av konserten, när Thåström kommer in och gapar ”Du ska va president", är oförglömlig.


Bilder: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/5 1984.

IMPERIET HAR NYTÄNT

IMPERIET
Lord Nelson, Örebro, 17 maj 1984


IMPERIET ÄR ETT SVENSKT ROCKBAND med tämligen snäva musikaliska ramar. Rak och okomplicerad rock som får sitt fulländade uttryck i konsertsammanhang och Imperiet är ett av de flitigaste turnébanden i Sverige. De reser så ofta att det finns risk för att publiken tröttnar inför deras starkt begränsade musikform.
   När gruppen var i Örebro i höstas demolerades delar av konserten av dåligt ljud och deras kompakta sound hade då svårt att nå nyanserna. Nu med en man mindre, Stry har återvänt till Skåne, var ljudbilden faktiskt luftigare och på många sätt infriade gruppen många förväntningar som uppstod efter deras hyfsade MP som kom för några månader sedan.
   Utan att överraska bestod repertoaren mest av nyare låtar som växte med uppgiften och förmodligen förvandlas till klassiker inom en snar framtid.
   Jag trodde ett tag att Imperiet turnerat ihjäl sig men det var med nytänd glöd de mötte den stora publiken på Lord Nelson i torsdags kväll.

/ Håkan

Tributes: Rainer Ptacek

Postad: 2023-01-18 07:55
Kategori: Tribute-skivor

"The inner flame (A tribute to Rainer Ptacek)" (Atlantic, 1997)

ARTISTEN OCH LÅTSKRIVAREN MED DET östeuropeiskt klingande namnet, Rainer Ptacek som hyllas på det här albumet, var mig helt obekant innan jag i höstas upptäckte skivan. Rainer föddes i Östtyskland 1951 av tjeckiska och tyska föräldrar men familjen emigrerade till USA med Chicago som bas när han var fem år. Blues var Rainers första inspirationskälla innan han i början på 70-talet flyttade till Tucson och inledde sin egen musikkarriär.
   Där kom han i kontakt med Howe Gelb och tillsammans bildade de bandet Giant Sandworms, förstadiet till Giant Sand, men Rainer fortsatte sin solokarriär med en oregelbunden men alltmer uppmärksammad skivutgivning.
   1996 blev Rainer sjuk, fick en hjärntumör och arbetet med den här hyllningsplattan inleddes, ett projekt som skulle samla in pengar till hans sjukdvårdsräkningar. Gelb och Robert Plant, som Rainer mött på vägen, är initiativtagare till den här skivan. Ovanligt nog i dessa sammanhang har Rainer själv fysiskt bidragit till många inspelningar med sina låtar och ofta snygga insatser på gitarr, inte så sällan på dobro och National steel guitar.
   Låtmaterialet var mig helt okänt innan jag lyssnade på hyllningsplattan men har en genomgående hög kvalité och arrangemangen är ofta ljuvligt känsliga och djupt emotionella.
   Här finns några riktigt fina tolkningar av Rainer Ptaceks låtar. Exempelvis höjdpunkter som hans samarbete med det forna Giant Sand, numera delar av Calexico, i titellåten ”The inner flame”, Emmylou Harris ”The good book” med Buddy Miller i kompet, Evan Dandos alldeles lysande hummande i ”Rudy with a flashlight”, Kris McKays ”One man crusade” med Giant Sand/Calexico i kompet och underbart Ptacek-solo, Madeleine Peyrouxs ”Life is fine” och Robert Plant/Rainer-samarbetet i bluesiga ”21 years” på bara två man.
   Det explosivt högljudda och stökiga utbrottet i ”Losin' ground” med PJ Harvey, John Parish & Eric Drew Feldman kanske stör den genuina helheten på skivan men här finns många höjdpunkter att njuta av.
   2012 återutgavs den här skivan i nytt skivomslag med flera extralåtar av vilka jag vill rekommendera några: Lucinda Williams ”The farm”, John Wesley Hardings ”Story teller” och Howe Gelbs ”That's how things get done” gör hyllningen av Rainer Ptacek än mer fulländad..


1. Giant Sand & Rainer The Inner Flame
2. Robert Plant & Jimmy Page Rude World
3. Emmylou Harris The Good Book
4. Evan Dando Rudy With A Flashlight
5. Victoria Williams & Mark Olson Something's Gotta Be Done
6. Vic Chesnutt & Tina Chesnutt Where's That At?
7. Kris McKay One Man Crusade
8. PJ Harvey, John Parish & Eric Drew Feldman Losin' Ground
9. The DroversWorried spirits
10. Madeleine Peyroux Life Is Fine
11. Robert Plant & Rainer 21 Years
12. LK I am a sinner
13. Jonathan Richman Broken Promises
14. Bill Janovitz Powder Keg

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #33: Ulf Lundell 1978

Postad: 2023-01-16 07:53
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

ULF LUNDELL HADE UNDER NÅGRA ÅR, 1976 och 1977, gjort bejublade konserter, tillsammans med sitt kompband Nature, på Prisma och den här gången, augusti 1978, var inget undantag. På sommarturnén 1978 fanns Mats Ronander och Lasse Wellander fortfarande kvar i kompet men i övrigt var det respekterade studiomusiker som Rutger Gunnarsson, bas, Rolf Alex, trummor, och Kay Söderström, keyboards, i bandet. Pianisten Stefan Nilsson, som namnges på affischen, medverkade inte på Prisma-spelningen.
   Turnén hade inletts 7 juli i Gävle och bara fyra dagar innan Prisma-spelningen spelade Lundell & Co på Isstadion i Johanneshov, Stockholm, under en konsertkväll (”Rock in i Norden”) tillsammans med danska Gasolin och finska Hurriganes, som sändes på tv. På tv-konserten framförde Lundell en nyligen inspelad låt, ”Bergets topp”, som även upprepades på Prisma. Låten släpptes på singel först i november 1978.
   I övrigt var det senaste albumet ”Nådens år”, Lundells fjärde, som stod i fokus under sommarturnén.
   Ulf Lundells upprepade succéer på Prisma under flera år hade till stor del patriotiska skäl med ex-örebroarna Mats Ronander och Lasse Wellander i bandet. Ett band som 1978, när singeln ”Bergets topp” släpptes, officiellt fick namnet Studiomaffian. Just den här hösten 1978 skulle Wellander & Ronander debutera med ett eget band och en egen platta, ”Wellander & Ronander”, och det var naturligtvis både trångt, svettigt och kaotiskt på Prisma den här onsdagskvällen.





Bilder: Anders ErkmanTrängseln var kopiös framför den lilla scenen på Prisma när Ulf Lundell och hans band upppträdde.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/8 1978.

TUMULTARTADE SCENER PÅ ROCKKONSERT

ULF LUNDELL
Prisma, Örebro 23 augusti 1978


ÄR ULF LUNDELL FÖR POPULÄR? FRÅGAN ÄR befogad efter hans framträdande på Prisma i onsdagskväll. Det var stundtals tumultartade scener både i kön utanför Prisma och på dansgolvet framför scenen. Allt tack vare den omåttligt populäre poeten, författaren och rocksångaren Ulf Lundell.
   Hans storhet är omskriven och omvittnad. Den växer med tiden och han befäster nu en säkerhet som han i viss mån betalt med begränsad spontanitet. Det var en alldeles egen form av rockmusik han kastade ur sig. Den grep tag i mig med både ett bastant grepp och ödmjuka smekningar.
   Det var succé när Lundell kom till stan. Han hade massorna på sin sida när han stillsamt drog igång med titellåten på sitt senaste album, ”Nådens år”. Ackompanjerad på orgel då duktige pianisten Stefan Nilsson för kvällens saknades i bandet.
   Låtvalet var nästan identiskt med tv-konserten senast. Hans produktion börjar nu bli så omfattande att det blivit svårt att tillfredsställa alla smakriktningar. Tonviken låg på ”Nådens år”-materialet med många bra låtar.
   Många har kritiserat hans texter som luddiga och otydliga men själv är han mer säker på vad han vill och kompromissar sällan. ”Sköt dig själv, skit i andra” som han uttrycker det i showens enda nyskrivna låt, ”Bergets topp”. Själv blir jag alltid förbluffad på Lundells musikaliska utformning av nya låtar. De har både charm och tjusning.
   I dofter av öl, svett och rök skymtade en svensk rockidol. Han använde inte den lågt hängande gitarren mer än Costello och krampaktigt höll han mest gitarren med vänsterhanden medan han knöt den högra handen kring plektrumet och gav imaginära råsopar på den entusiastiska publiken. Han sjöng med känsla och inlevelse och uppträdde allmänt som en glad och nöjd artist.
   Kompet var tätt och slagkraftigt. Lasse Wellander var som alltid lysande när han rynkade pannan, slöt ögonen och rev av några av sina patenterade solon. Mats Ronander likaså, munspelet i ”Jag går på promenaden” gav rysning längs ryggraden. Rutger Gunnarsson på bas, Kay Söderström, orgel, och trummisen Rolf Alex gjorde också sitt för att ge Ulf Lundell en respektabel musikalisk grund.
   Ulf Lundell idag är alltså succé. Och han trivdes uppenbart i sin roll när han struttade runt i kubb och stort leende i det fantastiska larmet av svensk rockmusik modell 78.


1. Nådens år
2. Snön faller och vi med den
3. Kitsch
4. Jag går på promenaden
5. Kärlekens hundar
6. Den lille landstrykaren
7. Som en syster
8. Bergets topp
9. Warum all this blck stuff?
10. All for the love of rock´n roll
11. Höga hästar
12. Cobra Rax

Extralåt
13. Sextisju, sextisju

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #34: Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band 1984

Postad: 2023-01-13 07:50
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

PÅ SIN SISTA TURNÉ TILLSAMMANS SLOG Dan, Py och Raj Montana Band alla rekord. 1984 var det år då den svenska musikscenen totalt dominerades av detta sjungande par med kompband. Under sommaren genomfördes en landsomfattande folkparksturné (Örebro 29 augusti) och under hösten gav de sig ut på något som mer liknade triumftåg än en turné. Sammanlagt besöktes 45 orter och det var så gott som utsålda hus överallt.
   I Stockholm gav de fem utsålda konserter av vilka två, på Göta Lejon 5 och 6 december, spelades in och resulterade 1985 i dubbel-live-albumet "Tele-gram/Långt farväl... (Live soundtrack)", För första gången utgiven under det jämställda namnet Bäckman/Hylander/R.M.B.. Skivan var en unik samproduktion mellan skivbolagen Amathea (där Dan var kontrakterad) och Sonet (där Py gav ut skivorna). Och dubbelalbumet distribuerades, lika unikt, av både GDC/Sonet och Plattlangarna.
   Tätt efter Stockholmsspelningarna kom Dan, Py och bandet till Örebro mot slutet av turnén. På Stora Hotellet, där de skulle bo för natten, möttes de av ett samlat pressuppbåd med en typ av presskonferens på Slottskällaren som följd. Aldrig tidigare hade jag mött Dan och Py på detta officiella sätt men intervjun publicerades i Nerikes Allehanda nästa dag, en torsdag, medan recensionen (se nedan) av den långa konserten trycktes i fredagstidningen.
   Under 1983 och 1984 tog sig Py Bäckman upp till Dan Hylanders nivå både publikmässigt och med låtkvalitéer och sedan senaste Örebrobesöket i augusti hade båda släppt varsitt nytt album som till stor del kom att uppdatera scenrepertoaren på höstturnén. Nästan samtidigt släpptes ”Kvinna från Tellus” (Py) och ”...om änglar och sjakaler” (Dan).
   På den här sista turnén hade den sedvanliga upplagan av Raj Montana Band vässats med två sångerskor som båda hade egna solokarriärer att tänka på, Anne-Lie Rydé och Tove Naess, och fick utrymme i konserten att framföra låtar från egna repertoarer. Båda hade vid det här tillfället släppt varsitt album i eget namn, ”Anne-Lie Rydé” (1983) och ”Isn't it crazy” (1983). På plats innan konserten i Brunnsparken passade jag på att intervjua både Anne-Lie och Tove.
Och bandet var som vanligt Pelle Alsing, trummor, David Carlson, gitarr/sång, Ola Johansson, bas, Hasse Olsson, keyboards, och Clarence Öfwerman, keyboards/sång.
   Från 1985 och framåt satsade Dan Hylander och Py Bäckman, kanske inte så överraskande, på sina egna solokarriärer och 1986 separerade de även privat.


Foto: Anders ErkmanKvällen före Lucia tog Dan Hylander glitter i sitt hår på slutet på den nästan tre timmar långa konserten.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/12 1984.

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
Brunnsparken, Örebro 12 december 1984


DAN HYLANDERS OCH PY BÄCKMANS "AVSLUTNINGSKONSERT" blev precis en så välfylld och långt utdragen (två timmar och femtio minuter!) konsert jag hade anledning att tro och vänta mig. Klokt nog valde de att inte göra konserten till en nostalgisk tripp utan materialet var fräscht och mestadels hämtat från deras respektive två senaste album.
   Efter en så fullpackad och intensiv konsert med sammanlagt 30 låtar står jag tämligen stum. Inte bara stum av beundran utan också små stänk av likgiltighet. De har spelat i Örebro fem gånger på mindre än två år och undertecknad, som har sett ytterligare en handfull konserter med bandet, kan inte med bästa vilja i världen fortfarande betrakta Raj Montana Band som ett spännande band.
   De är dock fortfarande Sveriges i särklass skickligaste och har skapat ett sound som lyfter fram, förstärker och understryker Dan och Pys låtar på ett alldeles unikt sätt.
   Därför saknar jag numera aldrig Dans gamla klassiker, där bland annat "Höst" för första gången utelämnats, som tidigare var viktiga stöttepelare i hela Raj Montanasrepertoar. Nu gjorde Dan och Py konserten till en demokratisk och musikalisk helt jämn affär.
   Det understryktes ytterligare i uppläggningen av konserten och den musikaliska linjen som alla artister eftersträvar. Var och en för sig är de stora soloartister och det märks i sjok upp till tre låtar på raken hur väl de skulle klara sig på egen hand. Det är väl en fullt möjlig utveckling i framtiden.
   Konserten på nästan tre timmar innehöll naturligtvis allt från ljuvligaste ballader till högljudda rockare. Det var en fröjd att se med vilken respons de lugnaste och mest finstämda låtarna "Morgon måste vakna", "Röd sammet" och "Rebeckas gråt" mottogs. Det var konsertens höjdpunkt för Py, berättade hon efteråt.
   Körtjejerna och gästartisterna Anne-Lie Rydé och Tove Naess var också gnistrande höjdpunkter båda två. Anne-Lies nya egna låt "Vargarnas land" och popklassikern "Anyone who had a heart" var en ren uppvisning i skönsång.
   Tove Naess framträdande var också sensationellt bra och under hennes "I want you (oh so bad)" (en av höstens absolut bästa singlar) kom kårarna på ryggen. Vi såg en ny stjärna födas.
   Om den långa konserten hade sina ofrånkomliga svackor så var avslutningen desto mer magnifik. Pys underbara "Sista föreställningen" och Dans största hit någonsin "Skuggorna i skymningen".
   En modernt arrangerad "You've lost that loving feeling", som Py sjöng, och klassikern "Solregn" som var ytterligare bonuslåtar knöt ihop konserten perfekt.

/ Håkan

Jeff Beck (1944-2023)

Postad: 2023-01-12 14:46
Kategori: Minns

ÄNNU EN ENGELSK GITARRIKON, JEFF BECK, har gått ur tiden utan att jag direkt känner någon personlig sorg eller saknad men jag har alltid respekterat honom som musiker. Däremot har Beck alltid funnits med som en färgstark del av den musikbransch jag har följt sedan mitten av 60-talet. Och med tanke på att jag uppmärksammade hans senaste skiva, duettskivan ”18” (2022) med Johnny Depp, så sent som i november förra året färgas hans plötsliga bortgång av ett visst vemod.
   För mina nostalgiska minnen betyder Jeff Becks namn och gitarrsound allra mest när jag tänker på hans insatser i engelsk pophistoria i mitten på 60-talet. Då som medlem i Yardbirds, där han ersatte Eric Clapton, och deras hitsinglar ”Heart full of soul”, ”Still I'm sad”, ”Shapes of things” och ”Over under sidesways down” men också ”Happening 10 years time ago” och ”Stroll on” från filmen ”Blow up”. Alla med Beck på gitarr.
   Sedan kan jag faktiskt konstatera att Jeff Beck, i slutet på 60-talet och många decennier framöver, endast fanns med på distans i min popmusikaliska verklighet. Jag har väl förstått att Jeff Becks första egna grupp, med Rod Stewart på sång och Ron Wood på bas, mellan 1967 och 1969 var något exceptionellt utan att uppleva det fysiskt med albumet ”Truth” som ett levande bevis.
   Nästa kapitel i Jeff Becks långa karriär var den hårda rocktrion Beck, Bogert & Appice som han bildade tillsammans med de båda Vanilla Fudge-medlemmarna Tim Bogert, bas, och Carmine Appice, trummor. Alldeles för hårt och alldeles för tungt för mina öron.
   Efter den trions sammanbrott under våldsamma former, våren 1974, tog Beck time out men fanns ändå med i diskussionerna och ryktena när ny gitarrist skulle engageras i Rolling Stones efter Mick Taylor.
   Men 1975 lämnade Jeff Beck den rena och raka rockmusiken och sökte sig mot jazzinspirerade musiker och försvann definitivt från min horisont. Spelade med trummisen Bernard Purdie, samarbetade med Jan Hammer Group och bildade ett eget band med basisten Stanley Clark.
   Sedan dess har Jeff Beck hållit en ganska låg profil både musikaliskt och skivmässigt innan Johnny Depp-samarbetet dök upp i somras och innehöll irländsk folkmusik, Motown, egen skränig rockmusik, Beach Boys och lågmälda ballader. Jag beskrev Jeff Becks gitarr som både bryskt och himmelskt vackert.
   Jeff Beck avled av hjärnhinneinflammation i tisdags 10 januari 2022.

/ Håkan

Tributes: Joey Spampinato

Postad: 2023-01-11 07:54
Kategori: Tribute-skivor

”Party for Joey: A Sweet Relief tribute for Joey Spampinato” (True North, 2021)

SKIVORNA SOM FÖREKOMMER UNDER Håkans Pops ”Tribute-skivor”-kategori handlar ofta om hyllningar till döda låtskrivare eller artister. Idag är ämnet en levande basist, den före detta NRBQ-medlemmen Joey Spampinato, som fram till 2004 också var en av sångarna i bandet och skrev majoriteten av bandets repertoar.
   I oktober 2015 fick Spampinato en cancerdiagnos men lever fortfarande tack vare långsiktiga behandlingar som betalas genom en fond, YouCaring, som omedelbart bildades och redan i februari 2016 hade samlat ihop över 90 000 dollar. I juni 2021 släpptes sedan en hyllningsplatta till Spampinato som via musikerfonden Sweet Relief försöker få in mer pengar.
   Jag har lite slarvigt kallat NRBQ för den amerikanska motsvarigheten till engelska Rockpile men gruppen var och är, bandet existerar fortfarande med en originalmedlem, så mycket mer än bara ett svängigt rockgäng som lever ut sina ambitioner allra bäst live. Jag märker min egen osäkerhet när jag lyssnar på innehållet på det här albumet som är en stor blandning av musikaliska stilar som är svåra att samla undet ett begrepp.
   Det är också en hisnande bred blandning av artister och grupper som här hyllar Joey. Med flera NRBQ-relaterade artister. Som exempelvis inledande Al Anderson, som var NRBQ-medlem mellan 1971 och 1993, som ekar just Rockpile på ”You can't hide” från 1969. Ännu ösigare blir det när Bonnie Raitt slår sig ihop med dagens NRBQ och gör 1978-låten ”Green lights”. Plus den avslutand lugna piano/sång-duetten där fru Spampinato, Kami Lyle, ömsint sjunger och viskar tillsammans med Joey själv i “First Crush”. Med ett bräckligt trumpetsolo på slutet som grand finale.
   Hela skivan är otroligt underhållande och är, som redan sagts, underbart varierad med många rejäla höjdpunkter. Los Lobos “Every Boy, Every Girl” med ett saxofonintro och cajunkrydda i dragspelssolot, Peter Cases lite poppigare “Don’t Knock At My Door” med ett taktfast Louisiana-sväng i rytmerna och Steve Forberta ännu poppigare “Beverly” är drygt två minuter av ren och skär magi. Det är bara tre höjdpunkter.
   Det finns fler men några kanske tillhör den udda kategorin. Som när en osannolik mix av artister med soulsjungande Ben Harper i spetsen framför ett tajt bandet med bland annat Keith Richards och munspelaren Charlie Musselwhite förmedlar lite träskrötter i rytmerna. Eller när den udda trolleriduon(!) Penn & Teller tolkar ”Plenty of somethin”.
   Som sagt finns här många höjdpunkter och jag vill också gärna framhålla låtarna med Deer Tick, The Minus 5 och Chris Speddings galna powerpopmöte med det kanadensiska punkgänget The Nils där den legendariske engelske gitarristen drar några fuzziga och vilda gitarrsolon.


Al Anderson – “You Can’t Hide”
Los Lobos – “Every Boy, Every Girl”
Deer Tick – “That I Get Back Home”
Ben Harper with Keith Richards, Charlie Musselwhite, Benmont Tench, Don Was, & Don Heffington – “Like a Locomotive”
Peter Case – “Don’t Knock At My Door”
She & Him – “How Can I Make You Love Me”
The Minus 5 – “Don’t She Look Good”
Steve Forbert – “Beverly”
Buddy Miller & Jim Lauderdale – “How Will I Know”
Bonnie Raitt & NRBQ – “Green Lights”
Robbie Fulks – “Chores”
Penn And Teller – “Plenty of Somethin’”
The Nils & Chris Spedding – “That’s Alright”
Kami Lyle with Joey – “First Crush”

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (485)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (77)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (54)
Maxi12" (35)
Minns (155)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Januari 2023 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Janne Lennell 11/10: Håller med dig; fantastisk konsert men saknade lite fler låtar från senaste, ...

Uffe Pop 10/10: Jag såg Wilmer X på ett utsålt Nalen.....vilken energi, vilket ös..toppen! N...

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.