De tio senaste blogginläggen

Dagens datum: 18 juli 1984

Affisch för konsert med Dr Feelgood i Stockholm.

1984 VAR DR FEELGOOD INNE I KARRIÄRENS mellanperiod. Den kända engelska r&b/rockgruppen hade lämnat perioden med profilerade gitarrister som Wilko Johnson, Gypie Mayo och Johnny Guitar bakom sig och även förlorat skivkontraktet med United Artists/Liberty. 1984-albumet ”Doctor's orders” var dock en respektabel skiva och aktuell när gruppen turnerade det året.
   Förband på Dr Feelgoods Stockholmskonsert på Moderna Museet var den svenska rocktrion Rost, med bland annat gitarristen Janne Oldaeus, som 1982 gav ut sitt Lasse Finberg-producerade Parlophone-album ”Rost”.

/ Håkan

Dagens datum: 13 juli 1985

PÅ DET STORA ARRANGEMANGET LIVE AID på Wembley Stadium, tidig eftermiddag, kom Elvis Costello in på den stora scenen ensam med elektrisk gitarr, presenterade låten som en ”Northern English folksong” och sjöng sedan ”All you need is love”.

/ Håkan

Dagens datum: 12 juli 1975

MELLAN KL 6 OCH 11 PÅ KVÄLLEN 12 juli 1975 bjöds det på utomhuskonsert i Cardiff, Wales, utanför slottet med på den tiden tre jämbördiga grupper med olika musikaliska genrer.
   Popgruppen 10cc från Stockport, strax utanför Manchester, bildades som grupp 1972 men kvartetten Eric Stewart, Graham Gouldman, Lol Creme och Kevin Godley hade känt varandra långt innan.
   Fram till sommaren 1975 hade gruppen haft åtskilliga hits, exempelvis ”Donna”, ”Rubber bullets”, ”The wall street shuffle”, ”Life is a minestrone” och den aktuella ”I'm not in love” (toppade Englandslistan just det här datumet).
   Men även gruppens album, ”10cc” (1973), ”Sheet music” (1974) och ”The original soundtrack” (1975), hade fått stor uppmärksamhet.
   Den engelska folkrockgruppen Steeleye Span bildades redan 1969 och hade 1975 många album på sitt samvete. Men gruppens kanske största kommersiella framgång skulle faktiskt inträffa hösten efter den här konserten. Då fick gruppen, med sångerskan Maddy Prior i spetsen, en jättehit med den Mike Batt-producerade singeln ”All around my hat”.
   Thin Lizzy har lite upprörande(!) fått sitt gruppnamn felstavat Thin Lizzie fast gruppen vid tillfället var ett etablerat namn bland de hårdrockande grupperna.
   Phil Lynott & Co hade vid den här tidpunkten fyra album bakom sig och skulle till hösten släppa sitt femte, ”Fighting”, men hade några veckor innan konserten släppt en singel med en version av Bob Segers ”Rosalie” från det albumet.
   Sedan sommaren 1974 hade gruppen existerat med gitarristerna Scott Gorham och Brian Robertson som en stabil kärna.

/ Håkan

Englandslistan 8 november 1969

DEN PÅHITTADE AMERIKANSKA TECKNADE gruppen The Archies toppar Englandslistan med "Sugar, sugar" för andra veckan i rad men ska ligga på den förstaplatsen i ytterligare fem veckor.
   Fleetwood Macs fina ”Oh well” når aldrig förstaplatsen, inte heller snabbklättrare som Jimmy Cliffs ”Wonderful world, beautiful people”, Jnr Walkers ”What does it take” eller Tremeloes nykomling fast den har titeln ”Call me) Number one”.
   Beatles-relaterade singeln ”Cold turkey” med Plastic Ono Band är också nykomling och ska följande veckor klättra snabbt men inte nå högre än en blygsam 14:e-placering. Beatles nya singel, George Harrisons ”Something” når oväntat bara en fjärdeplats som bäst på listan, Förklaringen är säkert att för första gången i Beatles karriär är låten redan utgiven på albumet ”Abbey Road”.
   Jimmy Cliff är en bra representant för reggaegenerationen och genren har under den här tiden flera företrädare på listan, Upsetters, Pioneers och Harry J & the All Stars.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: David Bowies ”Space oddity”.

/ Håkan

Juni 2026 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingMånadens konsert blev för min del Richard Lindgrens scencomeback på Medley i Malmö.

DÅ HAR VI FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN avslutat första halvåret på 2026 och jag kan sammanfatta den senaste månaden, juni, på Håkans Pop. Utan några fasta kategorier har månaden varit fylld av spridda rapporter, specifika datum ur musikhistorien, några nostalgiska Englandslistor från 60-talet och, dessvärre, några sorgliga dödsfall i musikbranschen.
   Vid ett Malmöbesök i slutet på juni fick jag nöjet att uppleva Richard Lindgrens konsertcomeback på stadens bästa rockklubb, Medley. Däremot var det ett mindre trevligt nöje att under juni ta adjö av basisten Nikke Ström och den engelske klaviaturspelaren Dave Greenslade och berätta mina minnen om dessa musikprofiler.
   I juni, och sedan under resten av sommaren, prickade jag in några intressanta datum med ett spontant urval. Som exempelvis 3 juni 1987 (när John Hiatt släppte det fantastiska albumet ”Bring the family”), 21 juni 1993 (när Bob Dylan spelade in en video i Londons Camden) och 25 juni 1967 (när Beatles spelade in ”All you need is love”).
   Under juni kom rapporter om att Johanneshovs Isstadion, numera Hovet, ska rivas vilket fick mig att minnas tillbaka på de 21 konserter jag har upplevt på plats sedan 1978.

UNDER SOMMAREN SLÄPPS DET INTE så många intressanta album som under året i övrigt. Men jag kunde recensera ännu ett fantastiskt album, ”Royal” inspelat i Memphis, med JESPER LINDELL. Trots allt kan jag kort recensera ytterligare några aktuella album:
   Varje gång, 2020, 2022 och 2024, som den skicklige gitarristen MIKE CAMPBELL har släppt ett album tillsammans med sitt band THE DIRTY KNOBS har jag i stort sett varit besviken på det alltför hårda och opersonliga soundet. Nu 2026 på fjärde albumet ”Mission of mercy” är det som helhet mycket bättre med höjdpunkter som överträffar allt Campbell har gjort efter Tom Petty-samarbetet som avslutades 2017 när hans arbetsgivare abrupt gick bort.
   De där tuffa överlastade arrangemangen finns visserligen kvar i några låtar men huvudsakligen spelas det genomgående läckert och sjungs så bra att jag omedvetet tänker på Petty. ”No regrets” är en stark öppningslåt, poppiga ”I remember” likaså innan lyssningen når en helt underbar duett med Morgane Stapleton (ja, hon är gift med Chris), ”More than gold”. Mjuk och lågmäld countryrock som vi inte har hört med Campbell tidigare.
   Direkt efter den låten kommer albumets absoluta topp, titellåten, där jag först tänker på psykedeliska Beatles 1967 men snart drunknar i det typiska Brian Wilson-havet med körer i en fantastisk melodi. Mike Campbell har nått sin höjdpunkt efter Heartbreakers-äventyret.
   Skånska gruppen RAG-AND-BONE, med främst Mats Nilsson i spetsen, bildades för drygt 20 år sedan som ett enmansprojekt och jag har genom åren ganska goda minnen från bandets sporadiska karriär. Så bra att jag hade förutsägbara förväntningar på nya albumet med gruppen som numera är en kvartett. Gruppens sound har utvecklats till något tyngre rockmusik och på vägen tappat något av sin personliga charm. Genomarbetat och bra men inte fullt så spännande som väntat.
   Sedan 2016 har EVA DAHLGREN jobbat med den norrländske producenten Johannes Berglund och första samarbetet ”Jag sjunger ljuset” hamnade högt på min årsbästalista. De två följande albumen nådde inte upp till den höga nivån men nya ”Revalution club” är på god väg fast den i stort sett upprepar receptet från 2016. Evas viskande stämma till många keyboardsbaserade arrangemang gör ett album som både är engagerande och avslappnande.
   Även amerikanen DUANE BETTS nya album ”Isle of hope” slåss med stora förväntningar efter den två år gamla solodebuten som delvis hade ett överraskande countryrockstuk. Först tyckte jag nya skivan byggde på ungefär samma koncept fast lite sämre men när jag lyssnar närmare finns det bland några få Allman Brothers-influerade bluesrockrökare uppenbart bra lite mer akustiska låtar som höjer helheten här.
   Joakim Åhlunds LES BIG BYRD har på nya albumet ”Ruin everything” som vanligt inga ambitioner att stryka lyssnarna medhårs. Inleder med sjuminuterslåten ”Hökvind” som avslutas i magnifikt oväsen innan albumet på flera upprepade låtar, ”Artificial sunlight”, ”Nån annan dag” och ”Time is a killer” är suggestivt vackra och melodiska höjdpunkter. Innan den monotona titellåten kommer och sänker förhoppningarna igen. Men på låtarna som sedan avslutar albumet är den melodiska trenden tillbaka. Slutet gott, nästan allt är gott på Les Big Byrds album.
   Namnet RODNEY CROWELL drar alltid till sig min nyfikenhet både som låtskrivare och sångare. Men han har också haft krav på sig efter sin debut i Emmylou Harris band på 70-talet. Nya albumet ”Then again” är egentligen nyinspelningar av ett 20 år gammalt outgivet album. Låter givetvis bra men i mitt bakhuvud finns en viss skepsis: det fanns alltså en anledning till tvivel på låtmaterialet då och jag tycker nya skivan bara är godkänd och inte mer.

/ Håkan

David Clayton-Thomas (1941-2026)

I SLUTET PÅ 60-TALET KOM DEN amerikanska vågen av stora jazzrockgrupper med många blåsinstrument i sättningen. Chicago Transit Authority (som senare förkortades till Chicago) och Blood Swat & Tears var de mest framträdande grupperna i den genren. Jag måste erkänna att kring 1970 var Chicago, främst genom starka låtar som ”25 or 6 to 4” och ”Questions 67 & 68”, mina första favoriter men samtidigt var sångaren i BS&T, DAVID CLAYTON-THOMAS, den största ”idolen”.
   Avancerad jazzrock blev aldrig min kopp te men hitsen under de här åren, 1969-1971, tog sig in i mitt unga hjärta och då var sångaren i BS&T, Clayton-Thomas, den största stjärnan på låtar som ”Spinning wheel” (som han också skrev) och Laura Nyros låt ”And when I die”.
   Medlemmar kom och gick i Blood Sweat & Tears och 1972 lämnade Clayton-Thomas gruppen, samma år som Jojje Wadenius till stora svenska rubriker gick med i gruppen som då hade skiftat många medlemmar. Nya albumet hette mycket uträknat ”New blood”...
   Clayton-Thomas satsade på en solokarriär, släppte albumen ”David Clayton-Thomas”, ”Tequila sunrise” och en gång till ”David Clayton-Thomas” i eget namn på två år utan större uppmärksamhet, innan han 1974 var tillbaka i Blood Sweat & Tears. En period som varade till 1981 och det var under den lite mindre profilerade tiden som bandet faktiskt besökt Sverige och Örebro.
   I januari 1978 stod David Clayton-Thomas och bandet på Örebro Konserthus scen, med publiksuccé som följd, och ni kan läsa min autentiska recension här. Inga ytterligare originalmedlemmar fanns med i bandet men hitsen framfördes med bravur.
   Clayton-Thomas lämnade bandet ytterligare en gång, mellan 1981 och 1984, innan han kom tillbaka och var bandet troget till 2004 utan större rubriker.
   David Clayton-Thomas avled 24 juni 2026.

/ Håkan

Englandslistan 3 februari 1968

ENGELSKA POPGRUPPEN LOVE AFFAIR fick sitt genombrott med en cover på den svarta amerikanen Robert Knights version av ”Everlasting love” och toppade Englandslistan i två veckor i februari 1968.
   Manfred Manns snabbklättrande version av Bob Dylans ”The mighty Quinn” är på väg mot förstaplatsen medan Beatles gamla förstaplacerade ”Hello goodbye” är på väg nedför listan. Liksom gruppens ep ”Magical mystery tour” som låg som bäst på andra plats.
   Amen Corners version av American Breeds ”Bend me, shape me” är också en snabbklättrare på veckans Englandslista, låten blev den walesiska gruppens genombrott, och skulle som bäst nå en tredjeplats på listan.
   Engelska gruppen Status Quo började just den här veckan sin långa och framgångsrika karriär med genombrottslåten och lätt psykedeliska singeln ”Pictures of matchstick men” skriven av gruppens gitarrist Francis Rossi. Nykomling på plats 30 men skulle nå en sjundeplats en månad senare.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Small Faces med ”Tin soldier”.

/ Håkan

Inspirerad comeback för Malmö-legend

Bilder: Olle UnengeRichard Lindgren med sångerskan Cicci Landén.


Bilder: Carina ÖsterlingNils Bondesson, Bo Håkansson och Richard.




RICHARD LINDGREN BAND
Medley, Malmö 26 juni 2026
Konsertlängd: 20:14-21:04 och 21:32-22:18 (50+46=96 min)
Min plats: Framför mixerbordet rakt framför scenen 5 m bort.

I FREDAGS BEHÖVDE MAN INTE NÖDVÄNDIGTVIS gå inomhus i det vädermässigt heta Malmö för att bli svettig. Men i rockklubbsmörkret på Medley i Malmö fick svettdropparna konkurrens med musikalisk eufori. Efter ett kortare uppehåll från musikbranschen äntrade malmöiten Richard Lindgren scenen med sitt nya band..
   För några månader sedan, i februari, träffade jag en ganska desillusionerad Richard. Trött på att spela gitarr, trött på sig själv som artist och, ännu värre, trött på musik överhuvudtaget. En tämligen sorglig beskrivning faktiskt och en alltför pessimistisk analys av läget efter en lång artistkarriär som resulterat i 15 album och ett oräkneligt antal konserter, mest i sin hemstad, tillsammans med olika kompband.
   Men där på gränsen mellan vinter och vår kom vändningen för Richard, några inhopp (i Norrköping och Örebro) väckte positiva tankar på en produktiv fortsättning som sångare och låtskrivare. Och nu stod han alltså på Medleys scen och gjorde stor comeback med ett band som gav både Richard och låtmaterialet full uppbackning.
   Konserten på Medley annonserades som en nystart för en levande Malmö-legend som genom åren skapat oförglömliga konsertminnen. Det fanns med andra ord lite förväntningar att leva upp till för Richard men det var ingen dammig föredetting som ställde sig på scen utan en för dagen både inspirerad och livfull artist framför ett oerhört skickligt och till stora delar rutinerat kompband.
   Bandet innehöll både gamla bekanta som gitarristen Pelle Jernryd (se vänster) och pianisten Nils Bondesson plus några för mig mindre kända ansikten, basisten Anders Lorenzi och trummisen Bo Håkansson. En underbart stabil språngbräda för Richard och hans låtar som vid många tillfällen hade fått en musikalisk ansiktslyftning, inte minst tack vare Cicci Landéns närvaro som värdefull duettsångerska på flera låtar.
   Nedanstående setlist kanske inte ser så upphetsande ut, inga nya låtar som på förhand utlovats, men versionerna av både de gamla ”hitsen” och nyare pärlor skvallrade om både genomarbetade repetitioner och noggrann soundcheck (något ”den gamle” Richard hatade...). Däremot hade han som vanligt svårt att följa planerad setlist och skiftade spontant låtar flera gånger. Vilket fick till följd att vi nyhetsbenägna i publiken aldrig fick höra någon ny låt.
   Soundet på konsertlåtarna befann sig ganska långt från Richards senaste album ”Grand jubilee” som hade en stundtals äventyrlig atmosfär och kanske inte så låtmässigt stark. Därför fanns inga låtar från den skivan i kvällens repertoar och Richard koncentrerade sig istället på den äldre och ibland gamla låtskatten som naturligtvis har sin rättvisa plats i dagens uppdaterade liverepertoar.

”KUL ATT FÅ TRÄFFA LÅTARNA IGEN”, som Richard uttryckte sig vid ett tillfälle. Och när det vid upprepade tillfällen fanns uppenbara ambitioner att bjuda på dagsaktuella arrangemang var det inga problem att ännu en gång få upplcva ganska sönderspelade men publikfriande låtar som ”From Camden Town to Bleecker Street” och ”Five pints and a wink from Gwendolyn” i nyfräscha versioner. Det låga tempot och Richard/Ciccis underbara röster i den förstnämnda låten fick mig faktiskt att blunda och tänka på Gram/Emmylou...
   Sedan var det en ynnest att vid flera tillfällen få uppleva Pelle Jernryds fantastiskt vackra gitarrspel som fick huden att knottra sig av välbehag. Först när han kom in på scen till en pianospelande Richard och krydda arrangemanget på ”Drunk on arrival”, sedan när hela bandet gav ”Driftwood” ett unikt bandarrangemang eller när han bjöd på ett lågmält slide-sound på ”Blue sky shut” med båda(!) händerna på gitarrhalsen. Plus det gastkramande solot på ”Back to Brno” och några gånger när han satte sig ned och spelade underbart effektiv lap steel.
   Konserten var inte så genomgående rockig och elektrisk som jag just nu beskriver. Richard inledde nämligen akustiskt ensam på scen med låten om den italienske författaren Giaocomo Leopardi för att sedan sätta sig vid pianot och framföra den alltid underhållande ”Drunk on arrival” innan bandet gjorde entré.
   Konsertens första avdelning avslutades också lite annorlunda med pianojazziga ”Where did you go, little boy”. Pianisten Bondesson, som inte alls stördes av sitt ryggskott, var scenens andra framträdande musiker. Det svängde enormt om hans agerande vid tangenterna och när han med pigga fingrar fick effektiv plats i den fullständiga ljudbilden.
   Vi fick alltså inga överraskande originallåtar på konserten men extranumret, efter en rock'n'roll-osande version av ”Drunk tank boogie”, blev en oförglömlig final. I något som jag och några till ville identifiera som en gammal folksång, ”Shenandoah”, var det istället en betydligt färskare cover, ”Only a river”, skriven av Bob Weir (Grateful Dead) och Josh Ritter. Richard presenterade den som något gospelliknande och det blev alldeles fantastiskt när Richards och Ciccis röster möttes på en omänskligt personlig nivå och avslutade hela konserten på ett nästan andäktigt sätt.

Lonesome Giacomo
Drunk on arrival
Driftwood
From Camden Town to Bleecker Street
Sundown on a lemon tree
Hobo and Marina
Blue sky shut
I came, I went and I don't know where I'm going now
Where did you go, little boy

Paus

Goodbye Rosie
Death & love
If I ever walked away
Five pints and a wink from Gwendolyn
Back to Brno
Bad news
Drunk tank boogie

Extralåt

Only a river


Del av setlist, första avdelningen.

/ Håkan

Dagens datum: 28 juni 1993

Foto: Anders ErkmanNeil Young med Booker T & the MG's i Stockholm 1993.

NEIL YOUNG & BOOKER T & THE MG's
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 28 juni 1993   
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Covers: EXTRA! Jesper Lindell

JESPER LINDELL: Royal (Brunswick Sounds/Gamlestans Grammophone/Yep Roc, 2026)

EFTER NÅGRA DAGAR I MUSCLE SHOALS, inspelningar som i våras resulterade i albumet ”3614 Jackson Highway” åkte Jesper Lindell och hans trogna band i nordvästlig riktning till Memphis drygt 24 mil bort. Där gjorde det spelsugna men nu lite mindre jetlaggade bandet samma sak, spelade i rask takt in ett antal låtar (covers) med lokala rötter i klassiska Royal Studio. Till namn är den kanske inte lika känd och ryktbar som Muscle Shoals-studion men det musikhistoriska värdet är tveklöst stort.
   Studiobyggnaden på 1320 South Louderdale Street (numera 1320 Willie Mitchell Boulevard) i Memphis byggdes 1915 ursprungligen som teaterlokal. 1957 förvandlades huset till Royal Studios som då också var hemvist för Hi Records, skivbolaget som under 50-talet först satsade på rockabilly med Bill Black's Combo som största namn. När musikern Willie Mitchell gjorde entré 1963 ändrades den musikaliska kursen till först r&b och senare under 60-talet till modern soul. Willie mötte Al Green 1968 och det var startpunkten på kommersiella framgångar framöver.
   Året efter tog Willie, som nu var etablerad skivproducent, över skivbolaget och uppmärksamheten för skivor med exempelvis Ann Peebles, Otis Clay (se exempel nedan) och givetvis Al Green växte hos skivköparna. Willie avled 2010 och studion ägs och drivs nu av sonen Larrence ”Boo” Mitchell som också arbetar som tekniker, som exempelvis på ”Royal”, som släpps på skiva idag..
   Jesper Lindell har lite ”slarvigt” hämtat låtmaterial från många olika Memphis-håll och i låturval inte enbart koncentrerat sig kring Royal-historien men musikaliskt är skivan en skinande helhet som står med båda fötterna stadigt i den soulbaserade myllan. Men valet av låt från countryrockbandet visserligen Memphis-baserade The Amazing Rhythm Aces överraskar. Liksom Goffin/King-låten ”No easy way down” med garagerockbandet The Germz från Long Island(!) som befinner sig långt från temat.
   I det här tydliga Memphis-konceptet är det kanske omöjligt att undvika låtar med ett ursprung från stadens McLemore Avenue, där det legendariska skivbolaget Stax/Volt hade sitt hem. Precis som på förra skivan kunde Jesper inte avhålla sig från att välja ut två nästan sönderspelade låtar, ”The letter” och ”I can't stand the rain”, som med automatik säkert går hem i alla röda stugor men versionerna är inget att skämmas för. Vi som såg Jesper och bandet live förra våren vet att den Joe Cocker-influerade upplagan av ”The letter” även fungerar live.
   Jag trodde i min enfald, som ganska stor lekman i soulbranschen, att Memphis som stad inte är lika musikaliskt tung som Muscle Shoals och kanske lite mer kommersiellt inriktad. Men mina ganska lättjefulla förväntningar kom på skam direkt i öppningslåten när Jesper effektivt utklassar Elvis Presleys original av ”Wearin' That Loved-On Look” med en ännu svartare och souligare röst. Och med den kompassen i hand håller han kursen sradigt genom hela albumet. Förbi både obskyra låtar, två allmänt kända popklassiker och några helt fantastiska soullåtar.
   Precis som Bruce Springsteen, som alltid har avstått att ge bokstavlig credit till sitt kompband på sina studioinspelade skivor, gör Jesper Lindell likadant på sina skivor. Men som vanligt är det hans permanenta kompband The Brunnswik Sounds som är hans musikaliskt skickliga ryggrad i de genomarbetade arrangemangen. Där inte minst de tre eller fyra killarna i blåset, på åtta av de nio låtarna har pianisten/organisten Rasmus Fors skrivit arrangemang, skänker unik personlighet till covermaterialet.
   I mina texter om skivorna jag skriver om i min cover-kategori är jag noggrann att peka ut originalversioner till låtarna och även påpeka eventuella felaktigheter i informationen. Låtskrivarna (J H Brown/Howard Smith) som nämns till Amazing Rhythm Aces-låten ”King of the cowboys” är i verkligheten identiska med gruppmedlemmarna James Hooker och Howard Russell Smith.
   De officiella låtskrivarna till ”I can't stand the rain” är (Don Bryant/Bernard Miller/Ann Peebles). Bryant var en skivbolagskollega till Peebles och Miller var en dj.


Wearin' That Loved-On Look (Dallas Frazier/A L Owens)
1969. Från albumet ”From Elvis in Memphis” med Elvis Presley.
King of the Cowboys (J H Brown/Howard Smith)
1975. Från albumet ”Stacked deck” med The Amazing Rhythm Aces.
Sweeter Tomorrow (Fred Briggs)
1967. Singel med Margie Joseph.
I Can't Stand the Rain (Margaret Ann Peebles)
1973. Singel med Ann Peebles.
When Something Is Wrong with My Baby (Isaac Hayes/David Porter)
1967. Singel med Sam & Dave.
The Letter (Wayne Carson Thompson)
1967. Singel med The Box Tops.
No Easy Way Down (Gerald Goffin/Carole King)
1967. Singel med The Germz.
Tryin' to Live My Life Without You (Eugene Williams)
1972. Singel med Otis Clay.
Whicha Way Did It Go (Bonny Rice/Roebuck Staples)
1974. Singel med Pop Staples.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.