De tio senaste blogginläggen

Best of 1973/74: #26. "Wild tales"

GRAHAM NASH: Wild tales (Atlantic, 1973)

UR DEN MINST SAGT TALANGFULLA KVARTETTEN Crosby, Stills, Nash & Young, vars karriär som grupp har varit sporadisk, uppstod många solokarriärer och andra konstellationer. Inom den uppmärksammade kvartetten haglade stundtals många hårda ord mellan killarna. Efter det första CSNY-sammanbrottet 1970 inledde varje medlem en solokarriär som resulterade i åtskilliga soloalbum som alla var kommersiellt framgångsrika.
   Graham Nashs första soloalbum ”Songs for beginners” (1971) nådde en 15:e-plats i USA som sedan flera år tillbaka varit hans hemland.
   Trots framgångarna som soloartist började Nash åter samarbeta med David Crosby, som också hade släppt ett soloalbum, ”If I could only remember my name” (1971). Tillsammans spelade de in ett duoalbum, ”Graham Nash David Crosby” (1972), som 1973 följdes av turné innan Nash åter ville satsa på en solokarriär. Med ett album, ”Wild tales”, som inte blev så kommersiellt framgångsrikt men låt-, sound- och innehållsmässigt tycker jag det är hans bästa soloalbum. En skiva som släpptes under 1974 års första dagar men på skivomslag och etikett står det ”1973”.
   Under alla decennier sedan CSNY har Graham Nash beskrivits som en musikaliskt snäll person, en politiskt medveten och engagerad människa men som har skrivit vackra och simpla sånger och han har ju beskrivit sig själv som en ”Simple man”. På ”Wild tales” tycker jag att hans sånger och arrangenang har fått en lite hårdare och tuffare profil.
   Flera låtar på albumets förstasida, ”Hey you (looking at the moon)” och ”And so it goes”, kan faktiskt soundmässigt jämföras med Neil Young och många musiker som kompar Nash på skivan har spelat med Young tidigare.
   Den genomgående kompsektionen Johnny Barbata, trummor, och Tim Drummond, bas, hade precis innan ”Wild tales”-inspelningarna kompat Neil Young på turné. En turné som resulterade i liveskivan ”Time fades away”. Även pedalsteelgitarristen Ben Keith på den turnén spelar på många låtar här. Och en tekniker här, Stanley Johnston, har jobbat med Young i många sammanhang.
   Under det påhittade namnet Joe Yankee figurerar Young själv på en låt här. Och Stephen Stills uppträder också under pseudonym (Harry Halex) på ett par låtar. För att göra nostalgin fullständig körar givetvis David Crosby på flera låtar.
   David Lindley lägger några grymma slidegitarrsolon här och var, Dave Mason spelar 12-strängad gitarr på en låt och Joni Mitchell, som målat baksidan på skivomslaget, körar på avslutningslåten ”Another sleep song”. På samma låt spelar Ben Keith gudabenådad dobro.

/ Håkan

Covers: Magnus Carlson

MAGNUS CARLSON & THE MOON RAY QUINTET: Echoes (Tri-Sound, 2010)

FÖRSTA GÅNGEN WEEPING WILLOWS-MAGNUS gav ut ett album med jazzkvintetten The Moon Ray Quintet, september 2009, lanserade jag min kategori ”Cover-skivor” på Håkans Pop där jag beskrev min åsikt om skivan. Det har sedan dess blivit ofattbara 247 artiklar om album eller ep som innehåller uteslutande covers. Och cirkeln känns på något sätt sluten när jag idag, drygt 14 år senare, skriver om Carlsons andra samarbete med Moon Ray Quintet som jag fram till för en månad sedan inte visste om.
   För nästan en månad sedan kom turnépaketet Magnus Carlson/Jesper Lindell Band till Örebro med en konsert som blandade originallåtar med covers. Min vana trogen började jag undersöka rötterna till coverlåtarna och lyckades leta rätt på en av låtarna, Nolan Porters ”If I could only be sure”, och upptäckte också att Magnus hade gjort den på skiva tidigare tillsammans med Moon Ray Quintet på albumet ”Echoes”.
   ”Echoes” är alltså uppföljare till ”Magnus Carlson & the Moon Ray Quintet” (2009) och är väl soundmässigt på samma nivå där pop och jazz, med betoning på det senare, möts. Moon Ray Quintet leds av trumpetaren Göran Kajfes och saxofonisten Per Ruskträsk Johansson och deras stundtals vilda blåsarrangemang spelar något av huvudroll på skivan.
   Men kvintetten är som jazzgrupper brukar vara en demokratisk enhet där klaviaturspelaren Carl Bagge, basisten Peter Forss och trummisen Lars Skoglund får plats med egna soloinsatser. I det här förhållandevis jazziga soundet kommer Magnus Carlson in med sin softa stämma och förvandlar låtmaterialet till både pop och soul som går att jämföra med det han just nu turnerar med Lindell och hans band. Med ett litet stort undantag. I Moon Ray Quintet finns ingen gitarr...
   Soundet och arrangemangen på skivan har alltså en tung jazzbakgrund men en majoritet i låtvalet är hämtat från andra genrer vilket har resulterat i en exemplarisk blandning som gör lyssnandet både intressant och spännande. Som exempelvis när Carlson och bandet förvandlar Nick Drakes i original extremt nakna version av ”River man” till något mycket större och mer svängande.
   De stora arrangemangen dominerar på skivan, där både bas-, trum- och pianosolon vid sidan av blåset får utrymme, men personligen fastnar jag mer för de lite lugnare och mer avskalade ögonblicken. Som Nick Caves ”Love letter” och en av Shane MacGowans mindre kända låtar, ”Summer in Siam”.


River Man (Nick Drake) 5:38
1969. Från albumet "Five leaves left" med låtskrivaren.
Feeling Good (Anthony Newley/Leslie Bricusse) 5:18
1965. Från albumet "Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me)" and Other Songs from "The Roar of Greasepaint" med Anthony Newley.
Barabajagal (Donovan Phillips Leitch) 4:24
1969. Singel ("Goo Goo Barabajagal (Love Is Hot)") med Donovan and Jeff Beck Group.
Rain (José Feliciano) 3:31
1969. Från albumet "Feliciano / 10 to 23" med låtskrivaren.
If I Could Only Be Sure (Nolan Porter/Gabriel Mekler) 4:31
1972. Från albumet "Nolan" med Nolan Porter.
Ain't There Something Money Can't Buy? (Isaac Red Holt) 4:24
1967. Från albumet "Right here! Right now!" med Si Zentner and His Orchestra.
I'm Alive (Tommy James/Peter Lucia) 4:16
1968. Från albumet "Crimson and clover" med Tommy James & the Shondells.
Black Swan (Thom Yorke) 4:06
2006. Från albumet "Eraser" med låtskrivaren.
Love Letter (Nick Cave) 3:58
2001. Från albumet "No More Shall We Part" med Nick Cave & The Bad Seeds.
Ocean Rain (Will Sergeant/Ian McCulloch/Les Pattinson/Pete De Freitas) 4:52
1984. Från albumet "Ocean rain" med Echo & The Bunnymen.
Summer In Siam (Shane MacGowan) 3:45
1990. Från albumet "Hell's ditch" med The Pogues.

/ Håkan

”Somliga går med trasiga skor”

CORNELIS VREESWIJK
Somliga går med trasiga skor
Regi: Magnus Gertten
(Bio Roxy, Örebro, 103 min)

”SOMLIGA GÅR MED TRASIGA SKOR” ÄR INTE BARA namnet på en av Cornelis Vreeswijks oräkneligt kända låtar. Det är också en i överförd mening ovanligt passande titel på en dokumentärfilm om hans liv. Nu var det inte bara ”trasiga skor” han gick omkring med och, ska man tro Magnus Gerttens film, levde Cornelis ett huvudsakligen trasigt liv med missbruk och mörka sidor i sin närhet. Filmen är ingen hyllning av Cornelis som vispoetikon men mellan alla sociala bottennapp bjuds vi ändå på många exempel på hans unika viskonst med texter som ingen svensk låtskrivare varken förr eller senare har åstadkommit.
   Både musikaliskt och låtmässigt var invandrarsonen Cornelis en mästare på det svenska språket och tillhör den svenska vistraditionens historia. Ändå ligger det nära till hands att lämna biograflokalen nedstämd och tycka att de rent negativa sekvenserna i Cornelis liv har fått en alldeles för stor del av historien.
   För bara drygt en vecka sedan såg jag dokumentären ”I am a noise” om Joan Baez liv som naturligtvis var fylld med vacker musikhistoria och mycket positiva bilder men med en tråkig touch på slutet som i efterhand har utvecklat sig till ett familjetrauma. På samma sätt, fast i ännu högre grad, vill Gertten ge stort utrymme för Cornelis mörka sidor med drogproblem, misshandel i nära relationer och en allmän strulighet mellan de ljusa nyktra sidorna när han uppenbart var en varm och generös människa.
   Dramatiken i ett filmskapande dras naturligt till det svarta och problematiska och vi får genom ett otal intervjuer med gamla fruar, arkivmaterial och unika tv-inslag en ganska bra bild av det huvudsakligen turbulenta liv Cornelis levde. Ett liv som gick upp och ned med en otäck regelbundenhet.
   Den nakna ljudintervjun som vännen Git Magnusson gör med den döende Cornelis på sjukhus 1987 är filmens ryggrad runt vilken historien berättas kronologiskt utan att direkt nämna årtal. Från vispråmen Storken på 60-talet, det allmänna genombrottet senare på samma decennium och sedan genom alla tre giftermålen, andra relationer och ett liv som pendlade mellan succéer och ren tystnad.
   De rent musikaliska analyserna av Cornelis Vreeswijk får i filmen spela en biroll. Rutinerade regissören Magnus Gertten, som låg bakom uppmärksammade dokumentärfilmer om Björn Afzelius och Lars Winnerbäck, har gjort ett omsorgsfullt arbete när han har samlat ihop allt material till en mycket ärlig och i många fall skrämmande film om en artist med många geniala strängar på sin akustiska gitarr.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanKARIN WISTRAND & STAFFAN ERNESTAM (Jeremias Session Band) 2012.

/ Håkan

Best of 1973/74: #27. "So what"

JOE WALSH: So what (ABC Dunhill, 1974)

INNAN JOE WALSH SLÄPPTE DEN HÄR SOLOSKIVAN var jag inte speciellt intresserad av hans karriär. Varken hårt rockiga James Gang eller bandet han ledde under namnet Barnstorm och gav ut två album, "Barnstorm" (1972) och "The Smoker You Drink, the Player You Get" (1973) som officiellt kallades soloskivor, hade väckt mitt intresse. I den första gruppen var det boogierock överlastad med hårda gitarrer och när soloskivorna kom var jag nog lite för influerad av Walshs tidigare historia, med singeln "Rocky mountain way" som bevis, för att riktigt fastna. Men jag har i efterhand förstått att soloalbumen var omväxlande rock och pop.
   Skälet varför jag lade vantarna på det här albumet framåt julen 1974 måste ha varit något annat än just historien. Kanske något rent visuellt. Omslagsbilden är väl sådär upphetsande med Walsh i gamla skyddsglasögon men konvolutet har namnet och titeln i en spännande och avancerad relief i gulröd varm och tilldragande färg. Och den lätt upphöjda designen finns också på det osedvanligt väldesignade inneromslaget.
   Nja, det var nog som vanligt textinformationen om medverkande musiker, sångare och producent som ändå lockade mest. 3/4-delar av Eagles, som jag då sedan flera år tillbaka gillade skarpt, i kören på flera spår plus att det bandets producent, Bill Szymczyk, även hade producerat "So what". Här någonstans uppstod väl tanken på Joe Walsh som Eagles-medlem som sedan blev verklighet i slutet på 1975.
   Ett annat namn som jag vid den här tiden beundrade, Dan Fogelberg, medverkar också på några spår här. Det var sådana upptäckter och intressant information som gjorde skivaffärsbesök så otroligt spännande på 70-talet.
   Den nästan självlysande regnbågsfärgade ABC Dunhill-etiketten på "So what" var vid det här tillfället nylanserad och skivan var den andra i ordningen. Amerikanska Dunhill var fram till 1966 ett eget skivbolag. Det såldes till ABC men fortsatte ge ut skivor på egen etikett. Men i slutet på 1974 skrotades den enskilda Dunhill etiketten och förvandlades till kombinationen ABC Dunhill.
   "So what" är en musikaliskt väldigt varierad skiva där det finns spår av både lite hårdare elektrisk gitarrock, "Turn to stone", "Welcome to the club" och "All night laundry mat blues", och mjukare akustiska spår, "Falling down" och "Help me through the night" (ej att förväxlas med Kris Kristoffersons "Help me make it through the night") med bland annat ovannämnda Eagles-medlemmar i kören.
   Men det finns också låtar på albumet som går helt utanför den konventionella poprockgenren. Exempelvis en kort variant (1:56) på Maurice Ravels klassiska stycke "Pavane" där gitarristen Joe Walsh enbart spelar synthesizer. Och den avslutande mycket känslofulla "Song for Emma" där stråkarrangemanget, pianot (som Walsh spelar) och en stor kör bäddar in låten i något mycket fint. Emma var Joe Walshs dotter som ett år innan hade omkommit i en bilolycka.
   Joe Walshs Barnstorm-band hade under åren 1972-73 turnerat intensivt (330 spelningar på ett år!) men sprack i god tid innan "So what" spelades in. Men några killar från det bandet, basisten Kenny Passarelli, trummisen Joe Vitale och organisten Tom Stephenson, medverkar ändå sporadiskt på skivan. Först efter skivans release bildades ett officiellt Joe Walsh Band som också turnerade flitigt och figurerade bland annat som förband till Elton John på hans Wembley Stadium-spelningar i juni 1975. I november det året spelade Walsh-bandet in livealbumet "You Can't Argue with a Sick Mind" och bara en månad senare blev Walsh officiell Eagles-medlem där han ersatte Bernie Leadon.
   Producenten med det svårstavade efternamnet, Szymczyk, fortsatte producera Eagles (bland annat det monumentala hitalbumet "Hotel California") men också många andra stora namn som J Geils Band, Outlaws, Bob Seger och så småningom The Who.

/ Håkan

Winnerbäck på arenadoftande evenemang

Foto: Magnus Sundell (tack!)


Lars Winnerbäck på scen långt bort i fjärran...


...och på de stora bildskärmarna.


LARS WINNERBÄCK
Conventum Arena, Örebro 18 november 2023
Konsertlängd: 19:35-21:42 (127 min)
Min plats: Stående ca 75 m från scenen.

DET VAR FÖR MIG COMEBACK I DE STORA KONSERTLOKALERNA. Och det var även min comeback till en konsert med Lars Winnerbäck. Det var så gott som exakt tio år sedan som jag senast upplevde Winnerbäck på scen i Örebro och det var på samma plats, denna stora djupt opersonliga hangarliknande lokal som för kvällen var fylld med 4300 personer utan att det kändes trångt eller överfullt. Och ljudet var den här gången helt perfekt.
   Efter ett överraskande smidigt köande och en snabb entré blev jag inte direkt inspirerad för den kommande konserten. Miljön och det stora avståndet till scen gjorde mig inledningsvis känslokall fast Lars Winnerbäcks första låtar var starkt koncentrerad kring nya aktuella låtar. Något som hade en avgörande orsak till att jag överhuvudtaget bestämde mig för att gå på konserten.
   Förutsättningarna var positiva, Winnerbäcks senaste album ”Neutronstjärnan” tillhör den lilla exklusiva skaran av årets absolut bästa skivor och de nya klangerna i hans musik har gjort mig tillfreds med hans nuvarande framtoning. Det fanns ett önskemål från mig att de nya låtarnas arrangemang, som i viss mån hade skapats med Jocke Bergs elektroniska hjälpmedel, skulle blomma upp fullständigt på scen i ett mänskligt levande landskap.
   Kanske var mina förväntningar lite högt ställda och på vissa låtar omänskligt förstorade för på scen fanns ingen Berg som kunde fylla i med sin Kent-influerade sång. Ibland, på ”Nåt som verkligen är bra”, lät det som Winnerbäck sjöng duett med sig själv och vid flera andra tillfällen var det Sandra Widman som fick hjälpa till vid sångmikrofonen.
   Winnerbäck har genom åren haft en förmåga att uppdatera sitt kompband för varje turné och den här gången går han nästan all in med tre kvinnliga medlemmar som har stor del i den musikaliska utvecklingen. Trummisen Jonna Löfgren har funnits med sedan 2018 och jobbade stenhårt bakom sina instrument och fick vid presentationen faktiskt mer ovationer än örebroaren på bas, Jerker Odelholm, som växt till en klippa i Winnerbäcks gäng sedan 2007.
   Sandra Widman har jag redan nämnt, som jag skrev hade hon en ledande roll som sångerska när hon körade bredvid Winnerbäck och fick sjunga fullskalig duett på ”Om du lämnade mig nu” som kanske inte blev lika magisk live nu som vid tidigare tillfällen med Miss Li och Anna Stadling. Ännu en kvinna, Mikaela Hansson på keyboards, hade en viktig roll som ansvarig för de nya arrangemangens klaviaturklanger.
   På båda sidor av de ovannämnda musikerna gav gitarristerna Calle Ekerstam och Staffan Johansson ofta full fart i de mer rockiga och högljudda sekvenserna och tillsammans gav alla en solid grund till Lars Winnerbäcks sånger i en repertoar som i vanlig ordning blandade nytt med gammalt. Sju av den senaste skivans tio låtar fanns representerade i liverepertoaren och det får väl anses godkänt hos nyhetsivrare som undertecknad.

FAST JAG SÅ LÅNGT VAR LITE SKEPTISK på inramning och konsertlokal lovade konsertinledningen gott med tre av fem låtar hämtade från den nya aktuella skivan och fortsättningen pendlade mellan nytt och gammalt, snabbt och långsamt efter ett noga genomtänkt mönster. Som faktiskt fick mig att återupptäcka lite äldre låtmaterial och deras styrka i den nuvarande Winnerbäck-repertoaren. Jag har på nedanstående låtlista lagt till årsmodell på varje låt för att understryka blandningen av gammalt och nytt.
   Jag minns Winnerbäcksspelningar på tidigt 90-tal när självförtroendet inte var på topp och han körde upp axlarna för att kompensera osäkerheten. Nu uppträdde han med stort självförtroende redan från start, ofta utan skyddande gitarr i händerna, och med flera intressanta och engagerande mellansnack i bagaget. Efter fem låtar tog han första gången till orda, ”Hallå Örebro”, och var lite lokalt initierad i sitt mellansnack och försökte minnas sin debut i Örebro. När det gällde Folkparksforum i slutet på 90-talet hade han nog helt rätt men som förband till Stefan Sundström på Strömpis var nog ett missförstånd. Däremot var Winnerbäck i sin ungdom medlem i en paketturné 1999 som gick under namnet Bland Skurkar och Vanligt Folk, där bland annat Sundström och Kjell Höglund också var med, och uppträdde i Wadköping.
   Låtmässigt hade konserten flera klara favoritögonblick. ”Själ och hjärta” var en tidig energiboost i fulländat rockigt arrangemang. Den nästan antika ”Varning för ras” gjorde turnédebut och den allmänna allsången på ”Tror jag hittar hem” var en uppenbar hit hos de genuina Winnerbäck-älskarna. Följdes av Winnerbäck ensam på scen med en akustisk gitarr i den nya fina favoriten ”Vad gör det om hundra år”. ”Ett sällsynt exemplar” överraskade mig stort med sina tempohöjningar innan den första finalen med den ordrika texten till ”Söndermarken”.
   En annan stark representant från nya skivan, ”Rosor och champagne”, tillhörde också topparna. Den förstärktes av ett underhållande men ibland yrselframkallande laserljus som förvandlade taket till ett flerfärgat rutmönster. Visuellt teknik på hög nivå.
   Konsertens finallåtar, uppdelade på två sjok, har kastats om på Winnerbäcks senare konserter och ”Vår tid”, den absolut mest naturliga och definitiva slutlåten, hade flyttats fram bland extralåtarna. Och ”Nåt som verkligen är bra”, pärlan i den nya repertoaren, kom lite senare men värd att vänta på innan masshysterin i publiken fick sitt utbrott i den showstopperliknande ”Kom ihåg mig nu” som fullständigt naturligt utropstecken.
   När vi tänkte vända på klacken och gå ut genom en förväntad trängsel stod Winnerbäck med en akustisk gitarr och Mikaela Hansson på dragspel och drog ned tempot och ljudnivån med den oerhört personliga ”Du hade tid”. En överraskande ljuvligt lågmäld final på ett annars typiskt arenadoftande evenemang.

Min gata i stan 2023
Är det nåt jag ska ta med 2023
Det är visst nån som är tillbaka 2004
Köpt en bil 2016
Alltid nästan där 2023
Själ och hjärta 2022
Varning för ras 1998
Tror jag hittar hem 2019
Vad gör det om hundra år 2023
Elden 2001
Elegi 2004
Gärna lite till 2023
Granit och morän 2016
Om du lämnade mig nu (duett) 2007
Rosor och champagne 2023
Ingen soldat 2012
Ett sällsynt exemplar 2009
Söndermarken 2003

Extralåtar: 
För dig 2001
Vår tid 2023

Extra extralåtar:
Nåt som verkligen är bra 2023
Kom ihåg mig 1999
Du hade tid 2001

/ Håkan

Covers: Hollywood Vampires

HOLLYWOOD VAMPIRES: Hollywood Vampires (The Hollywood Vampies/Universal, 2015)

DET HÄR ALBUMET ÄR INTE INSPELAT på alldeles seriöst allvar, ett coveralbum med en hobbyorkester liksom, men låter ändå professionellt och musikaliskt fulländat i varje detalj. Och urvalet låtar är en intressant blandning mellan förutsägbart och överraskning.
   För mig personligen är det nog ett lite för tufft och våldsamt hårdrocksinfluerat sound för att musikaliskt tillhöra min kopp te. Gitarrduellen mellan Slash och Joe Perry i versionen av ”School's out”, som blandas upp med ”Another Brick In The Wall Part 2”, blir liksom för mycket av gitarronani men alla de förekommande gästinhoppen på skivan ökar på både intresset och kvalitén.
   Som grupp eller hobbyprojekt bildades Hollywood Vampires 2012 med Alice Cooper, gitarristen Joe Perry och Johnny Depp, som huvudsakligen spelar gitarr här, i frontlinjen. Men namnet härstammar från Coopers sammanslutning, där påfallande starka drycker inmundigades, under åren 1973-74 tillsammans med bland annat John Lennon (under Lost Weekend-perioden), Harry Nilsson och Keith Moon.
   2012-upplagan av The Hollywood Vampires är en hyllning till alla rockstjärnor som dog under nämnda 70-tal. Vid sidan av Cooper, Perry och Depp har bandet en väldigt lös sammansättning med många skiftande medlemmar och tillfälligt bidragande musiker på sina skivor.
   Bandets första album från 2015 är en bred samling musiker som dyker upp till och från på skivan. Ofta i samband med någon nära relaterad låt. Som exempelvis Paul McCartney på ”Come and get it” som han skänkte till Badfinger, gitarristen Robbie Krieger i The Doors-låten ”Break on through” och flera Alice Cooper-musiker i ”School's out”, roligt och intressant. Och producenten Bob Ezrin garanterar att soundet håller högsta kvalité.
   Geordie-sångaren och på senare tid i AC/DC, Brian Johnson, kanske inte matchar Robert Plants kraftfullt klassiska skönsång i ”Whole lotta love” men Cooper & Co lyckas göra helt godkända versioner av ”My generation”, ”Itchycoo Park” och ”Jeepster”. Och Jane's Addiction-sångaren Perry Farrell gör en mycket överraskande och bra tolkning av Nilsson-medleyt ”One”/”Jump into the fire”.
   Bara inledningslåten ”The last vampire” när skådespelaren Christopher Lee läser ur Dracula till kompet av svepande musik är värd skivans pris.


1. The Last Vampire (Johnny Depp/Bob Ezrin/Sir Christopher Lee) 1:35
Original.
2. Raise The Dead (Johnny Depp/Alice Cooper/Bob Ezrin/Bruce Witkin/Tommy Henriksen/Rob Klonel) 3:31
Original.
3. My Generation (Pete Townshend) 2:47
1965. Singel med The Who
4. Whole Lotta Love (Jimmy Page/Robert Plant/John Paul Jones/John Bonham) 4:13
1969. Från albumet "Led Zeppelin II" med Led Zeppelin.
5. I Got A Line On You (Randy California) 2:48
1968. Singel med Spirit.
6. Five To One / Break On Through (To The Other Side) (The Doors) 4:17
1968/1967. Från albumet "Waiting for the sun" med The Doors/Från albumet "The Doors" med The Doors.
7. One / Jump Into The Fire (Harry Nilsson) 5:07
1968/1971. Från albumet "Aerial ballet" med låtskrivaren/Från albumet "Nilsson Schmilsson" med låtskrivaren.
8. Come And Get It (Sir Paul McCartney) 2:59
1969. Singel med Badfinger.
9. Jeepster (Marc Bolan) 2:42
1971. Från albumet "Electric warrior" med T Rex.
10. Cold Turkey (John Lennon) 3:07
1969. Singel med The Plastic Ono Band.
11. Manic Depression (Jimi Hendrix) 2:43
1967. Från albumet "Are you experienced" med The Jimi Hendrix Experience.
12. Itchycoo Park (Steve Marriott/Ronnie Lane) 2:55
1967. Singel med Small Faces.
13. School's Out / Another Brick In The Wall Part 2 (Alice Cooper/Michael Bruce/Glenn Buxton/Dennis Dunaway/Neal A Smith) / (Roger Waters) 5:14
1972/1979. Från albumet "School's out" med Alice Cooper/Från albumet "The wall" med Pink Floyd.
14. My Dead Drunk Friends ((Johnny Depp/Bruce Witkin/Tommy Henriksen/Alice Cooper/Bob Ezrin) 4:30
Original

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanJANNE BARK & ULF LUNDELL 1985.

/ Håkan

"I am a noise"

JOAN BAEZ
I am a noise
Directed by Miri Navasky, Maeve O'Boyle och Karen O'Connor
(Bio Roxy, 113 min)

I SLUTET PÅ EN 60-ÅRIG KARRIÄR gör den legendariska sångerskan och aktivisten Joan Baez en ärlig titt tillbaka och en djup tillbakablick på sitt långa liv och upptäcker personliga strider som hon fram till nu har hållit privat.
   I dokumentären ”I am a noise” reflekterar Joan som 78-åring över sitt liv, en film som tar avstamp i hennes sista turné ”Fare thee well” 2018-19.
   Mer eller mindre kronologiskt berättar Joan med hjälp av filmer och egna noteringar genom åren. Från 13-årsåldern och framåt när hon blev engagerad i politik och medborgarrätssrörelsen på 60-talet i centrum. Tidigt skrev hon dagböcker, filmens lite märkliga titel är hämtad från en anteckningsbok där hon har beskrivit sig själv, och genom privata filmer, terapimöten på 90-talet och nyhetsklipp får vi en samlad bild om Joan Baezs historia. Från det rent officiella till det rent personliga, nästan hemliga som kan beskrivas som ett familjetrauma.
   Hon namnger tre förhållanden under sitt liv. Från det tidiga förhållandet med en ung kvinna, Kimmie, via det offentligt uppmärksammade förhållandet med Bob Dylan på 60-talet till giftermålet med den politiska Vietnam-aktivisten och journalisten David Harris. Med Harris fick hon ett barn, sonen Gabriel, som nu spelar trummor i hennes band.
   Joan var kär i Dylan, förhållandet sprack dock men han finns på något sätt fortfarande kvar i hennes minne. Ett stort målat porträtt sitter på väggen i Joans nuvarande hem, målat av henne själv.
   Störst fokus i filmen får familjen med sin mexikanska pappa Albert och mamman Joan Sr., hennes äldre syster Pauline och yngre syster Mimi (artist som blev mer känd som Mimi Fariña). Familjeband som inte var enkla och växer mot slutet av filmen mot stora personliga problem med ångest och depression.
   Joan fick redan som 18-åring sitt genombrott som sångerska på Newport Festival 1959 och blev på 60-talet, parallellt med Dylan, artist med stora framgångar.
   Filmen innehåller många intressanta och sevärda detaljer, bland annat de animerade inslagen som det irländska företaget Eat The Danger har tillverkat utifrån Joans egna teckningar.
   ”I am a noise” är en lärorik dokumentär som berättar Joan Baez historia från tre olika vinklar, det offentliga, det privata och det hemliga. För oss som inte hade historien klart för oss innan öppnar den både ögon och öron för en amerikansk artist av stort värde.

/ Håkan

Best 0f 1973/74: #28. "Court and spark"

JONI MITCHELL: Court and spark (Asylum, 1974)

”COURT AND SPARK”, JONI MITCHELLS FEMTE album, var det andra albumet med den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren som jag ägde 1974. Mitt genuina Joni Mitchell-intresse vaknade sent, några år in på 70-talet, men blev å andra sidan rätt kortvarigt. Jag hade noterat hennes namn redan på hösten 1968 som låtskrivare till Judy Collins hitsingel "Both sides now". En låt som för övrigt spelades in redan 1967 och fanns med på Collins album "Wildflowers" från det året. Joni spelade inte in sin egen version förrän 1969.
   När superkvartetten Crosby, Stills, Nash & Young 1970 gav ut Jonis låt ”Woodstock”, på "Déjà vu", borde naturligtvis mitt intresse för Joni Mitchell ha vaknat på allvar, exempelvis på hennes tredje album ”Ladies of the canyon” som släpptes strax efter, men det skulle dröja.
   Inte heller "Blue" (1971) införskaffade jag när den var ny men blev en mycket senare upptäckt. Det var först "For the roses" (1972) som blev min Joni Mitchell-debut. En förklaring idag, kanske en efterkonstruktion, är att albumet är hennes första skiva på Asylum Records, ett nystartat skivbolag som låg mig nära hjärtat på den tiden.
   Jag hade ju upptäckt Eagles debut på Asylum redan på sommaren 1972 och i bolagets intressanta artistskara föll jag samma år för både Jackson Browne och John David Souther. Och stod nog i skivaffären under det här året och tummade på skivor med Judee Sill, David Blue och Batdorf & Rodney, alla typiska Asylum-artister, om jag minns rätt.
   Så här i efterhand vill jag nog bedöma "For the roses" som en bättre skiva än ”Court and spark” som ändå är ett välgjort och mycket personligt album med åtskilliga starka låtar som hörnstenar. Men som jag skrev tidigare blev mitt genuina Joni Mitchell-intresse kortvarigt för redan på sina nästa två album, ”The hissing of summer lawns” (1975) och ”Hejira” (1976), hade hon lämnat den klassiska singer/songwriter-genren och siktat in sig på mer jazzigt material med kompande musiker hämtade från den fåran. Jag tycker mig till viss del höra den utvecklingen redan på ”Court and spark”.
   Med kända Crusaders- och L.A. Express-musiker som Wilton Felder, bas, Tom Scott, blås, Joe Sample, keyboards, och Larry Carlton, gitarr, i ledande musikaliska roller hade hon lämnat sina forna västkustkollegor bakom sig. Men det finns fortfarande många intressanta musiker på ”Court and spark” som drar åt sig uppmärksamhet än idag. På låten ”Free man in Paris”, albumets kanske mest uppmärksammade spår, körar David Crosby och Graham Nash karaktäristiskt och namn som Wayne Perkins, Muscle Shoals-gitarristen, och Robbie Robertson gör tillfälliga gästinhopp på skivan.
   Till och med i sammanhanget udda namn som José Feliciano (på ovannämnda ”Free man in Paris”) och duon Cheech & Chong gästar också på varsin låt.
   Joni Mitchell har i sedvanlig ordning utformat skivomslaget, där albumtitel och artistnamn är tryckta i relief, med en egen målning som illustration. Skivomslag som ger mig nostalgiska återblickar mot den gamla vinyl-eran.
   För andra albumet i rad hade Joni Mitchells album ingen officiell producent men teknikern Henry Lewy brukar få credit på samma nivå.

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.