De tio senaste blogginläggen

Krönika: Mars 1976

Postad: 2024-10-04 07:59
Kategori: Krönikor

I mars 1976 skrev jag min första text om engelsk pubrock och räknar upp ett stort antal namn i den trevliga musikgenren. Bland annat Kursaal Flyers, Tyla Gang och Ace. Och passar på att ge ett omdöme om Kursaals andra album "The great artiste".
   Pubrock var ännu så länge ett ganska okänt begrepp i Sverige men när musiker gick vidare i andra grupper, exempelvis Graham Parkers Rumour och The Motors, blev musiken allt mer populär. Här släpper jag den ganska spännande nyheten att Nick Lowe funderar på att bilda grupp med Mickey Jupp. Men det blev inget med det...
   En riktigt namndroppande historia till text som avslutas med en kort ganska ljum recension av Kursaal Flyers andra då aktuella album.



 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 1976.
 
PUBROCK
blir nu allt populärare bland engelska musiker!


PUBROCKEN BÖRJAR EFTER NÅGRA ÅR EXISTENS få ett ordentlig fotfäste i engelsk showbiz. Denna okomplicerade musikform uppstod egentligen redan i början på 70-talet med grupper som Help Yourself, Cochise och Brinsley Schwarz som de främst framträdande. Men det var inte förrän i slutet på 1973 som stilen döptes till pubrock.
   Som namnet visar är det musik som företrädesvis framförs på pubar, små ställen där ibland den fina publikkontakten är enda gaget och ger inspiration för små, en del inte ens pro9fessionella, grupper att jobba sig uppåt i branschen till de stora pengarna och feta rubrikerna. Få lyckas men bland pubrockbanden finns det folk med ambition.
   Musiken de spelar är enkel och lättfattlig och fungerar lika bra efter en som efter fyra sejdlar öl. Därav detta enorma uppsving som gjorts de senaste åren och det har så smått blivit fint att spela pubrock. Det börjar växa upp runtom i hela England.
   Grupper livnär sig bra på denna marknad då resekostnader är låga och det finns grupper som blir kända utanför sitt eget kvarter.
   Ingen av de ovan nämnda tre pionjärgrupperna existerar längre, men dess medlemmar har som ringar på vattnet spridit pubrocken vidare i grupper, som i sin tur upphört och så vidare och så vidare... En flexibel musikbransch därtill synes alla i det suddigt förflutna har spelat med alla.
   Ace fick hösten 1974 en hit med ”How long” men har inte kunnat följa upp den. Deras trummis Fran Byrne var tidigare med i Bees Make Honey, en grupp som bland sina medlemmar haft Deke O'Brien, numera i irländska Nightbus. Ruan O'Lochlainn, senare i Ronnie Lanes Slim Chance, är numera soloartist och Malcolm Morley som senare blev medlem i Man.
   Dr Feelgood med den häftige gitarristen Wilko Johnson i spetsen är en populär scengrupp. Likaså Kilburn & the High Roads som haft otaliga medlemsändringar, men som vid sångmikrofonen har kvar den färgstarke Ian Dury.
   Ducks Deluxe var när de fanns en av de populäraste, Dave Edmunds producerade deras skivor, och bland killarna märktes Sean Tyla, som numera leder sitt eget Tyla Gang, och Martin Belmont, numera i Rumour tillsammans med bland annat två killar från Brinsley Schwarz. En annan från sistnämnda grupp, Nick Lowe, funderar just nu på en grupp tillsammans med Dave Edmunds och Mickey Jupp. Vad månde bliva?
   Och så till en grupp som kanske förespåtts de allra största framgångarna på området, Kursaal Flyers. En grupp under Jonathan Kings vingar som i somras debuterade med ”Chocs away” och redan nu kommit med efterföljaren ”The great artiste” (UK).
   En grupp som sitt namn och skivomslag (de är avbildade som piloter) till trots står med båda benen på jorden. Något krampäktigt tycks det mig. Deras enkelhet bär belönas men den antioriginalitet de uppvisar är mera en gimmick. Och det brukar inte hålla i längden. Så inte heller här.
   Visserligen originallåtar men det lånas här och där på ett inte tillfredsställande sätt. ”Back to rock” är till exempel en blandning av ”Chattanooga Choo Choo” och Leo Sayers ”Long tall glasses”. Till det fördelaktiga hör ”Ugly guys” och ”Cruisin for love” i countryrockskepnad som jag trodde bara amerikaner var mäktiga.

/ Håkan

Kris Kristofferson (1938-2024)

Postad: 2024-10-03 15:08
Kategori: Minns

FÖRSTA TANKEN NÄR JAG SENASTE HELGEN fick besked om KRIS KRISTOFFERSONS död var jag medveten om att en stor ikon hade avlidit men att jag själv inte hade något direkt förhållande till hans musik och hans filmer. När spridda minnen, en dokumentär på YouTube och andra minnesbilder som under några dagar har svischat förbi har hans kreativa betydelse växt i mitt huvud och det finns en hel del att notera om den svenskättade Kristofferson.
   För mig var Kris den skrovlige sångaren och, framförallt, låtskrivaren som satte oerhörda spår i mitt musikaliska minne. Första gången jag uppfattade hans svenskklingande namn var nog sommaren 1970 när Johnny Cash gav ut Kris låt ”Sunday morning comin' down” och toppade countrylistan i USA. Själv var jag då utpräglad popfantast, uppriven av Beatles splittring, men kunde inte låta bli att fastna när Cash levererade den oerhört starka texten i det då ovanligt avskalade arrangemanget. Jag har senare lärt mig att den första utgivna versionen av låten gjordes av Ray Stevens redan 1969.
   Andra Kristofferson-låtar som samma år väckte uppmärksamhet i USA, ”For the good times” och ”Help me make it through the night”, gick mig ganska spårlöst förbi då men jag har uppfattat styrkan i både text och melodi långt senare.
   Alla de tre omnämnda sångerna finns faktiskt med i hans egna versioner på Kristoffersons första album ”Kristofferson” som också släpptes sommaren 1970. Något som jag var helt omedveten om då...
   På samma album finns också ”Me and Bobby McGee”, Kristoffersons förmodligen mest kända låt, som skulle bli stort uppmärksammad när Janis Joplin gav ut sin version i januari 1971, tre månader efter hennes död, som nådde förstaplatsen i USA i mars 1971. Även den låten hade en mindre känd originalversion som gavs ut av Roger Miller redan sommaren 1969.
   Kristoffersons karriär som låtskrivare var därmed etablerad. Samtidigt gjorde han debut som skådespelare, i Dennis Hoppers film ”The last movie”, men den grenen av hans mäktiga karriär har jag bara sporadiska upplevelser av. Men Bob Dylan-filmen ”Pat Garrett and Billy The Kid” (1973), där Kris spelade Billy, minns jag givetvis. Filmen där ”Knockin' on heaven's door” presenterades första gången.
   Historien om Kris Kristofferson är lång och för min egen del innehåller den åtskilliga tomma tidsperioder. Givetvis noterade jag hans sju år långa giftermål och samarbete med Rita Coolidge, sångerskan som först körade bakom Delaney & Bonnie, Leon Russell och Joe Cocker, utan att jag drogs till deras tre duettskivor.
   Och mitt stora intresse av Kris som soloartist på skiva var under flera decennier ganska ljummet innan han på 00-talet slog sig samman med den etablerade producenten Don Was med flera mycket bra album som följd, ”This old road” (2006) och ”Closer to the bone” (2009). Mycket lågmälda, lugnt arrangerade och nästan akustiska skivor, har varken förr eller senare hört trummisen Jim Keltner spela så avslappnat, där Was försöker göra någonting liknande som Rick Rubin gjorde för Johnny Cash under de sista åren.
   Spridda noteringar om Kris Kristofferson som sagt men ett av de starkaste ögonblicken med honom i centrum var när han under hyllningsarrangemanget för Bob Dylan i Madison Square Garden 1992 gick fram till Sinead O´Connor, som blev utbuad av publiken (för att hon tidigare hade rivit fotografiet av påven i bitar), och viskade till henne så att publiken hörde: ”Don't let the bastards get you down!”.
   Kris Kristofferson avled 28 september 2024.

/ Håkan

”Last man standing”

Postad: 2024-10-03 07:55
Kategori: Bok-recensioner



JAN M LUNDAHL
Last man standing: Bruce Springsteen Live 1999-2024
(Ekström & Garay)


NÄSTAN 2 KG TUNG OCH FYLLD MED LIVEBILDER på Bruce Springsteen har det blivit en prakfull fotobok i coffetable-format, som lite kaxigt bara har en bild och ingen text på framsidan, som skildrar fotografen Jan M Lundahls konsertbesök under 25 år i hälarna på den uppskattade liveartisten. Som privat fotograf, Lundahl är egentligen vaktmästare i Partille, är det uppseendeväckande bra kvalité på de ofta knivskarpa livebilderna.
   Numera bristfälliga prioteringar på dagstidningarnas fotoavdelningar gör en sådan här bok ytterst värdefull för bildhistorien. Och i en tid när exempelvis bloggar, Håkans Pop inkluderad, sprider hypersnabba men suddiga reproduktioner av sin samtid blir det ett gränslöst nöje att bläddra bland kvalitetsmässigt ypperliga livebilder – och försöka minnas sina egna erfarenheter i ämnet.
   Som 13-åring blev Lundahl första gången fascinerad av ett Springsteen-skivomslag, ”Darkness on the edge of town”, och bestämde sig då att ägna stor del av livet åt fotografering. Han var på plats på Ullevi 1985 men det var först 1999 som han blev koncentrerad fotograf med Bruce i blickpunkten. Sent i Springsteens långa historia kan tyckas men det är ändå en naturlig startpunkt för just det året hade Bruce återförenats med sitt kompband E Street Band som numera innehöll två gitarrister, Steve Van Zandt och Nils Lofgren. Och just den svenskättade Lofgren kom att bli Lundahls kontaktman i Springsteen-cirkusen.
   Lundahls fotodebut i Springsteen-sammanhang inträffade alltså på Stockholm Stadion 1999 och illustreras av några ganska konventionella livebilder som också väcker vemod med två musiker, saxofonisten Clarence Clemons och organisten Danny Federici, som inte längre finns med oss. Den konserten illustreras också av en autentisk konsertbiljett med den obligatoriska textraden ”Foto/bandupptagning förbjuden”.
   Varje fototillfälle, noggrant noterat med datum och plats i boken, ackompanjeras av hela den aktuella turnéplanen som i det här första fallet berättar den detaljerade historien från turnépremiär, i Barcelona april 1999, till finalen i New York juli 2000. Även intressanta setlistor publiceras i samband med konsertbilderna.
   Sedan fortsätter Springsteens turnéhistoria med bilder systematiskt i boken och Lundahl har inte bara uppmärksammat Sverigekonserterna utan har även varit på plats i New York, Dublin och övriga Norden.
   Jag såg min senaste/sista(?) Springsteen-konsert i Londons Hyde Park 2012 men Lundahl fyller i min numera distanserade kontakt med Bruce och ett allt större E Street Band från det senaste decenniet. Fram till i somras då han var på plats inte bara i Göteborg utan också i Belgien och Holland.
   Hos den fysiskt fortfarande mycket underhållande Bruce finns det numera bildbevis på att han med åren har blivit lite tunnhårigare med en lätt grå touch i tinningen.

/ Håkan

Biljett: Elton John 1979

Postad: 2024-10-02 07:51
Kategori: Biljetter



ELTON JOHN Konserthuset Stockholm 5 februari 1979

En ren och skär solokonsert med Elton fast slagverkaren Ray Cooper fanns i bakgrunden. Eltons turné följde upp albumet "A single man" (1978).

/ Håkan

September 2024 på Håkans Pop

Postad: 2024-09-30 20:19
Kategori: Blogg


SunYears, med Peter Morén, var nog höjdpunkten på årets Live at Heart.

SEPTEMBER ÄR VARJE ÅR EN INTENSIV MÅNAD på Håkans Pop. Traditionellt har Live at Heart-festivalen i Örebro utspelat sig just den månaden och det har alltid fört med sig massor med konsertbesök under fyra dygn. September 2024 var inget undantag med en rad uppdateringar på Håkans Pop. Dessutom har det under september i år släppts en rad intressanta album vars noteringar avslutar min Håkans Pop-sammanfattning av månaden.
   Först en tillbakablick på Håkans Pops fasta kategorier. Som exempelvis min inte rangordnade genomgång av samlingsalbum som under den senaste månaden handlade om ”The best of Bomp”, ”Can't start dancin'”, ”Christmas at the Patti”, ”Conspiracy of hope” och ”The countdown compilation”.
   Bilder på konsertbiljetter är ett tema på Håkans Pop den här säsongen och den här månaden kunde jag visa upp Eric Clapton 1980, Dire Straits 1979, Bob Dylan 1984 och Bruce Springsteen 1988.
   Jag återpublicerade mina gamla krönikor från Nerikes Allehanda från November 1973, December 1973, Februari 1975 och September 1975.
   Under september lämnade oss Göran Fristorp och John David Souther som fick mig att skriva några minnesord.
   Så var det alltså en mängd intensiva konsertrapporter från Live at Heart-festivalen. Bland annat kvällsnoteringar från onsdag, torsdag, fredag och lördag och mycket annat.
   Förutom Live at Heart-festivalen upplevde jag under månaden ytterligare tre konventionella konserter, Pretenders på Cirkus i Stockholm, värmlänningen Göran Samuelsson i en trädgård på öster i Örebro och irländaren Andy Irvine på Teaterscenen.

SEPTEMBER 2024 VAR ALLTSÅ en riktigt intensiv månad med många skivsläpp. Där jag inte kunde låta bli att skriva en lång dagsaktuell recension av Nick Lowes nya ”Indoor safari”, månadens bästa enligt mih. som nedan följs av ytterligare noteringar om nya skivor.
   Jag har under månaden lyssnat och lyssnat på fler bra skivor än vanligt, så många att jag inte riktigt hinner fördjupa mig i åsikter om alla. Som exempelvis THE HEAVY HEAVY, BJÖRN PETER THISELL, JOE ELY, THE TARANTULA WALTZ, LUDWIG HART, THE PLAN, BRIGHT EYES och samlingsskivan ”Silver patron saints” med Jesse Malin-låtar.
   Gruppnamnet NADA SURF har jag bara haft ytliga kontakter med genom åren utan att lägga namnet på minnet. Men nu slår den amerikanska New York-kvartetten till på allvar. Gruppen anses allmänt tillhöra indierockvågen men på nya albumet ”Moon mirror” hör jag alldeles förjusande energisk och melodisk powerpop. Månadens största överraskning.
   För två år sedan hamnade göteborgaren JONAS LUNDQVIST på min årsbästalista med sina personliga poprocklåtar. Nya albumet ”Sorgetornets spejare” har inte samma dignitet, jag är först lite besviken, men skivan har växt med tiden och många låtar har fastnat i mitt medvetande.
   JD McPHERSON har toppat årsbästalistor tidigare på Håkans Pop tidigare (2017) med ett omväxlande album. På nya ”Nite owls” har han fortfarande en tydlig ambition att göra ett mycket varierat album, inte bara med sina personliga rockabillyrytmer. Här finns också rena rama Ventures-soundet i några låtar, en är dessutom helt instrumental, och på avslutningslåten ”That's what a love song does to you” försöker han skriva en evergreen med klassiska förtecken.
   H SELF, Henric Hammarbäcks alter ego, når sin karriärs all time high med albumet ”Skälva” som är hans första med svenska texter. Med raspig röst i en uppenbart lågmäld produktion tar han sig igenom det långsamma låtmaterialet på ett väldigt personligt sätt utan att vara i närheten av kommersiell.
   Fick under Live at Heart en första livekontakt med HENNINGS musik och nya albumet ”Cowboy från rymden” understryker det jag upplevde från scen. Han har inte tröttnat på att som gitarrist bli jämförd med Mark Knopfler, det ekar bekant om hans Stratocaster, men som låtskrivare har han mycket mer att komma med både med starka melodier och intressanta texter.
   Ibland uppfattar jag mig ha världens bredaste musiksmak som både kan vara en styrka och svaghet. Som när jag lyssnar på BENNY ANDERSSONS ORKESTERS nya album ”Alla kan dansa”. På förhand med den albumtiteln väntar jag mig gammalmodig dansmusik med mycket tradition men blir fullständigt däckad av alla poplåtar, med typiskt ABBA-klingande arrangemang, som dominerar skivan. Bennys melodier håller ju en fantastisk nivå och Björn Ulvaeus vuxna texter, med sång av Helen Sjöholm och Tommy Körberg, klarar av utmaningen att inte vara simpel eller torftig schlager. Oerhört underhållande.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: September var som sagt en intensiv månad med många intressanta skivsläpp, se en bråkdel ovan. Ändå tar jag mig tillbaka till augusti månads sista dag, när Västerås-killen HANNES AITMAN släppte sitt debutalbum ”Weak point”, för att uppmärksamma min största favorit för den här månaden. Egentligen rankar jag visserligen Nick Lowes senaste ”Indoor safari” som en ännu bättre skiva men den har jag ju redan recenserat i sin helhet.
   Den unge Aitman gör alltså albumdebut men det har sedan första singeln ”Dying for a name” släpptes i maj förra året svävat oerhört stora förväntningar i luften kring den här drygt 20-årige killen. Han presenterade sig med sina countryfierade popklanger och en mogen för att inte säga fullvuxen röst som man inte hade hört maken till tidigare.
   ”Dying for a name”, som finns med på albumet, och ytterligare tre singlar har höjt förväntningarna på ett nästan osunt sätt men med hela albumet i högtalarna kan vi bara lugnt konstatera att Hannes Aitman är årets fynd i svensk musikbransch.
   Jag hade inte hört albumet innan Hannes framträdande på Live at Heart men hoppades på ett rejält genombrott inför publik. Men det blev en musikalisk balansgång tillsammanss med kompbandet där liveljud och problematiska låtarrangemang satte krokben på första konserten. Därremot blev det så mycket mer njutbart när han ställde sig själv med sin välklingande akustiska gitarr på en bättre akustisk scen dagen efter där alla hans sånger presenterades i perfekta arrangemang.
   Nu till albumet som har det där genomgående klassiska Rickenbacker-klingande soundet som en röd tråd men det är ju de välsnickrade melodierna och hans uppseendeväckande och personligt mörka röstresurser som är ryggrad i alla hans låtar. Det är ofta country i rytmen men popgitarrer i klangen. Ett fint driv på alla de inledande tio låtarna innan balladen och titellåten avslutar albumet på ett känslomässigt säkert sätt med det unga stjärnskottet Aitman.
   Ursäkta ordleken men ”Weak point” har inte en svag punkt.

/ Håkan

Compilation: The Countdown compilation

Postad: 2024-09-30 07:58
Kategori: Compilation



"The Countdown compilation" (Countdown, 1985)

ATT JAG EN GÅNG I TIDEN (1985) köpte det här albumet i England var Will Birchs ”fel”. Efter sin tid på 70-talet i Kursaal Flyers blev han decenniet senare känd som producent och låtskrivare. Jag har till och med gjort diskografier om hans liv i popbranschen, både som artist (i Kursaals och The Records), låtskrivare och producent. När han dök upp i en undanskymd roll på det här samlingsalbumet, han har producerat sex låtar här, kunde jag inte låta bli att köpa det.
   Det lilla engelska skivbolaget Countdown, som existerade under en begränsad tid i mitten på 80-talet, hade en viss liten koppling till skivbolaget Stiff (”Licensed by Stiff Records” på omslaget) och hade på det viset lite mer profil än andra bolag.
   Skivan innehåller en mängd olika mindre kända band, från Aldgate i östra London till Australien som Garry Bushell skriver i omslagstexten, som aldrig tog steget upp till den etablerade popvärlden. Några gav ut singlar, Makin' Time, The Kick och The Prisoners (medverkar inte på den här skivan), men blev aldrig synliga på några försäljningslistor.
   Skivomslaget har väldokumenterad information om alla band med medlemsförteckning men jag hittar inga bekanta namn. Elva av 12 låtar är originallåtar skrivna av bandets medlemmar plus Fast Eddie som gör en cover på ”I don't need no doctor”, Ray Charles låt från 1966.
   Jag har försökt jaga fatt på eventuella kommersiellt posititiva uppgifter kring skivans grupper men har inte lyckats hitta något. Det här är band med medlemmar som via den här skivan har gått från anonymitet till fortsatt anonymitet. Det finns dock ett undantag. Edward Ball, som sjöng och skrev låtar i The Times, fick i mitten på 90-talet göra flera album och singlar på skivbolaget Creation, dock utan att skriva in sig i historieböckerna.
   Musikaliskt, när jag lyssnar på innehållet som jag nog inte har gjort tidigare i sin helhet, är det också tämligen anonymt. Pop som är besynnerligt genomskinlig fast den borde ha ambition att slå kommersiellt.
   De första tre låtarna, samtliga producerade av Will Birch och etablerade Pat Collier, lever svårt på de Motown-influerade rytmerna med den ”You can't hurry love”-basen som en röd tråd men är melodimässigt alldeles för tunna. Lite mer energi mot slutet av Side One men det australiska bandet Stupidity lever inte alls upp till sitt Dr Feelgood-baserade namn.
   Side Two är genomgående lite tyngre och lite tuffare med betoning på ”lite”. Där har ovannämnde Edward Ball skrivit en bra typisk engelsk låt, sjunger starkt och bandet The Times kan soundmässigt jämföras med The Jam. The Gents och The Scene är två andra grupper som utmärker sig.

Side One
Makin' Time: Only Time Will Tell
The Combine: Dreams Come True
The Alljacks: Guilty
The Co-Stars: Not Ready For Love
The Kick: Stuck On The Edge Of A Blade
Stupidity: Bend Don't Break

Side Two
The Times: Whatever Happened To Thames Beat
The Gents: The Faker
The Moment: Sticks And Stones
The Scene: Inside Out (For Your Love)
Fast Eddie: I Don't Need No Doctor
The Jetset: Wednesday Girl

/ Håkan

Krönika: September 1975

Postad: 2024-09-27 07:58
Kategori: Krönikor

I september 1975 gjorde jag en grundlig genomgång av veckans alla radioprogram med musik som presenterades av Sveriges Radios ungdomsredaktion i fem olika städer, Göteborg, Stockholm, Malmö, Karlstad och Norrköping.
   I min artikel räknar jag upp, dag för dag, alla musikprogram och tycker att Kjell Alinges Pop 75 är mest intressant



 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/9 1975.
 
MYCKET MUSIK I UNGDOMSRADION

DET HAR BLIVIT HÖST OCH DET betyder att radiolyssnandet, bland annat hos ungdomen, ökar. Många lyssnar på Ungdomsredaktionens dagliga inslag - stommen i ungdomsradions satsning under hösten. Även i övrigt rör det sig om många serieprogram, som har stadiga programtider och vilka återkommer vecka efter vecka fram till jul. Här några tips om vad som ungdomsradion har att erbjuda:
   Sveriges Radios ungdomsredaktion återfinns i fem olika städer och har följaktligen varsitt program måndag till fredag. I nämnd ordning Göteborg, Stockholm, Malmö Karlstad och Norrköping som presenterar programmen, som innehåller musik, intervjuer och samhällsorienterade reportage. Sändningstid vanligtvis mellan 16.30 och 18.15 med paus för nyheter vid jämna timmar.
   Dag för dag placerar sig de ungdomsinriktade programmen i övrigt på följande sätt:
   Måndag: Hemma hos med Kjell Alinge och Janne Forsell högform. Ett sketchprogram uppblandat med aktuell popmusik på skiva. Musik som vapen är en serie presenterad av Bengt Eriksson som spelar regeringsfientliga sånger från jordens alla hörn.
   Tisdag: Country-fest, ett program med förstås mycket countrymusik. Rundgång presenteras av Göteborgs Tommy Rander och Tomas Tengby som tar upp aktuella företeelser eller artister inom populärfacket. I Grannlåtar spelas nordisk musik.
   Onsdag: Kavalkad, sänds också lördagar och söndagar, med Kjell Ahlkvist som blandar gamla hitlåtar med lyssnarnas egna önskemelodier. Tonkraft är ett program med levande musik, utländsk eller svensk. Howdy!, även det ett program för countryälskare.
   Torsdag: Poporama där Kaj Kindvall spelar aktuell popmusik som finns utgiven på skiva i Sverige.
   Fredag: Skivspegeln, programmet som ersatte omdiskuterade Kvällstoppe n. Ulf Elfving speglar skivförsäljning och aktuella skivor i en lättsam atmosfär. Pop 75 presenteras förstås av Kjell Alinge som med personliga kommentarer bedömer nya skivors värde.
   Lördag: Discorama där Kaj Kindvall spelar nytt utländskt på platta. Englands- och Amerikalistan presenteras. Kavalkad. Nattrock består av diverse popmusik.
   Söndag: Kavalkad.
   Det finns således en mängd program att välja mellan, som i något eller några fall bör tillgodose dina egna personliga önskemål. Personligen föredrar jag program av Kjell Alinge som har en förmåga att göra avslappnade men samtidigt intressanta musikprogram.

/ Håkan

Krönika: December 1973

Postad: 2024-09-26 07:56
Kategori: Krönikor

Jag hade tydligen fått en uppmaning att skriva mer om soulmusik så jag gjorde en inventering av den aktuella soulmusiken i december 1973. Billboards soullista var min stora guide i ämnet och jag konstaterade att där fanns många för svenska skivlyssnare okända artister.
   Däremot var jag välinformerad om skivbolagets Motown, eller Tamla Motown som de hette i Europa, och nämner också några kända producentnamn utanför den skaran, Thom Bell och duon Kenny Gamble/Leon Huff



 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/12 1973.
 
SOULMUSIKEN HAR SVÅRT SLÅ IGENOM
- utom på diskoteken


SKRIV MER OM SOUL-MUSIK, BAD NÅGON OM, och vi ska göra en liten och mycket ytlig översikt om vad som är aktuellt inom detta musikfack, som har haft svårt att slå igenom på allvar i Sverige. Men på diskoteken spelas det soul mer än något annat. Soulmusiken är en tacksam musik för diskoteken – den manar till dans.
   En titt på den amerikansks soul-listan ger vid handen att där förekommer för ett svenskt öga många okända artister.
   Trots att de till namnet är helt okända spelas de flitigt på diskoteken så ni har säkert trots allt hört dem.
   Samlar man ihop de mest kända namnen på listan har de flesta ett gemensamt: De är eller har varit knutna till soulskivbolaget fram alla andra, Tamla Motown, som verkligen lyckats förmedla soulmusik även på denna sidan Atlanten.
   Där finns artister som Diana Ross, Stevie Wonder, Marvin Gaye, Temptations med flera. Bolaget har dock på de senaste åren släppt anmäkningsvärt många artister och kompositörer som letat sig till andra bolag.
   Four Tops och Gladys Knight & the Pips bland annat och kompositörsparet Nicholas Ashford och Valerie Simpson återfinns sedan kort tillbaka på Warner Brothers där de också lanseras som sångduo. De är vid sidan av Holland-Dozier-Holland Motown-bolagets mest framgångsrikaste låtmakare med låtar som ”Ain't no mountain high enough”, ”You're all I need to get by”, ”Reach out and touch” med mera på sitt samvete.
   Många artister har alltså lämna Motown men ändå tror man sig inte kunna se slutet på den ändlösa raden av succéer de producerat och kommer att skapa i framtiden. Berry Gordy & Co har en underlig förmåga att ständigt hitta nya artister eller gamla artister i nya skepnader. Senaste genidraget är duon Diana Ross och Marvin Gaye som båda är framgångsrika soloartister men som nu fått en om möjligt ännu större succé som duo.
   Holland-Dizier-Holland, kompositörstrion, lämnade Motown redan 1968 efter ha blivit smått klassiska i mitten på 60-talet med låtar som ”Where did our love go”, ”Reach out I'll be there” och ett flertal andra som tihhör pophistorien.
   H-D-H bildade, när de blivit lösta från sitt Motown-kontrakt, 1970 de båda bolagen Invictus och Hot Wax. Deras stil påminde mycket om Motowns 60-talsmusik och de blev genast konkurrenter till sitt forna bolag. Men artisterna är nya och tillhör nu avdelningens säkra soulnamn, Freda Payne, Chairmen Of The Board och Honey Cone.
   Två andra kompositörer/producenter som betytt mycket för dagens amerikanska soulmusik är Kenny Gamble och Leon Huff. En driven duo som också har två egna bolag med artister att ägna sig åt. Artister som Three Degrees, Intruders och Harold Melvin & the Blue Notes ingår i Gamble-Huff-stallet.
   Thom Bell står Gamble-Huff väldigt nära och de samarbetar ibland samtidigt som Bell ensam har hand om artister som Stylistics, Spinners med flera.
   De soulartister som inte tillhör Motown och som trots allt blivit kända i vårt soul-U-land är gamla beprövade namn som Ike & Tina Turner, Aretha Franklin, James Brown och i viss mån den sköna Roberta Flack som vi nyligen upptäckt här.

/ Håkan

Biljett: Bruce Springsteen 1988

Postad: 2024-09-25 07:53
Kategori: Biljetter



BRUCE SPRINGSTEEN Stadion Stockholm 2 juli 1988

På biljetten står det enbart Bruce Springsteen men som vanligt hade han E Street Band med sig som kompband, nu med Patti Scialfa i bandet. Hösten innan hade Bruce släppt albumet "Tunnel of love".

/ Håkan

Compilation: Conspiracy of hope

Postad: 2024-09-23 07:52
Kategori: Compilation



"Conspiracy of hope" (Mercury, 1986)

I MIN INVENTERING AV SKIVHYLLANS samlingsskivor råkar jag ibland stöta på skivor med ganska konventionellt och raritetsmässigt ospännande innehåll. Som exempelvis det här albumet som jag en gång sorterat in bland Paul McCartneys skivor med anledning av hans bidrag ”Pipes of peace”.
   "Conspiracy of hope" gavs ut i samband med Amnesty Internationals jubileum som just det här året, 1986, firade 25 år. Samma år i juni organiserades en USA turné med samma namn, sex konserter, med huvudartisterna U2 (som överraskande inte finns med på den här skivan), Sting och Bryan Adams. Men också med andra artister som Peter Gabriel, Lou Reed, Joan Baez och Neville Brothers. Plus en överraskande återförening av The Police.
   Stings version av Billie Holiday-klassikern ”Strange fruit” är exklusivt inspelad för den här skivan (Sting spelar både ståbas och vibrafon). I övrigt innehåller skivan några (Howard Jones och Tears For Fears) nyinspelningar av redan utgivna låtar men majoriteten på albumet är hämtat från 1980 till 1985.
   Skivan har ett gott syfte när den stödjer Amnesty Internationals arbete men musikaliskt har jag svårt att hitta de riktigt spännande ögonblicken. Elton Johns bidrag är ett litet undantag från ett hans mindre kända album, ”Breaking hearts” (1984). En låt som är skriven av Elton och Bernie Taupin lite egendomligt tillsammans med Eltons gitarrist Davey Johnstone och den okände sydafrikanen Phineas McHize.
   Paul McCartneys bidrag ”Pipes of peace” är tre år gammal, från albumet med samma namn, men passar väl in i Amnesty-konceptet. Från ett album, producerat av George Martin, som inte var någon stor kommersiell succé. Beskrevs i England som ”a collection of mediocre outtakes”. Låten uppstod efter en idé från jazzmusikern George Melly men slutresultatet är väl en ganska typisk McCartney-dänga som pendlar mellan pianoballad och lättsam pop med barnkör där han spelar alla instrument själv. I kören figurerar både Linda McCartney och Eric Stewart.


Peter Gabriel: Biko 7:25
Elton John: Passengers 3:20
Tears For Fears: I Believe 4:39
Howard Jones: No One Is To Blame 4:10
Paul McCartney: Pipes Of Peace 3:22
Sting: Strange Fruit 2:31
Dire Straits: Brothers In Arms 6:48
John Cougar Mellencamp: Pink Houses 4:43
Simple Minds: Ghost Dancing 4:43
Bryan Adams: Tonight 4:57

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (181)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Oktober 2024 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.