Tidigare blogginlägg
Covers: Valerie June
VALERIE JUNE: Under cover (Fantasy, 2022)
”UNDER COVER” ÄR EN INTE OVANLIG ALBUMTITEL när en artist eller grupp gör en skiva med enbart covers men jag har ännu så länge, fram till nu, lyckats undvika ”Under cover”-skivorna på Håkans Pop. Jag har heller inte någon gång skrivit om den amerikanska sångerskan Valerie June på den här sidan. Så det var lite spännande, hon är trots allt från Memphis och hennes musik beskrivs innehålla allt från blues till bluegrass, att börja lyssna på hennes snart två år gamla skiva med åtta covers som officiellt benämns som ep.
Blandningen på skivan är ganska gränslös mellan typiskt singer/songwriter-material (Nick Drake, Gillian Welch och Bob Dylan) och allmänt kända låtar som John Lennons ”Imagine” och Dylans ”Tonight I'll be staying here with you”.
Valerie har en ljus påträngande och lite tålamodskrävande röst som på sätt och vis skapar en personlighet när hon tolkar andra artisters låtmaterial. Jag blir nästan mer imponerad av musikerna bakom Valerie, som i många fall är okända för mig (bland annat pedal steel-gitarristen Dan Iead), och produktionen som hon onekligen själv är ansvarig för under beteckningen ”A June Tunes Music Production”.
Jag är i flera fall, Frank Oceans, Mazzy Stars och Joe Souths låtar, obekant med originallåtarna och kan inte direkt jämföra Valerie Junes tolkningar men hennes versioner av ”Godspeed”, ”Fade into you” respektive ”Don't it make you want to go home” är klart godkända. Speciellt blåset på den sistnämnda låten och så får jag lära mig att Frank Oceans pseudonym är Christopher Edwin Breaux när han skriver låtar.
Valerie Junes speciella röst är lite för närgången i Dylans annars rätt loja originallåt men det kompenseras av den påföljande låten, Nick Caves ”Into my arms”, där hon sjunger ganska soft till kompet av en ensam pianist. Vackert och personligt. I en låt som för övrigt tidigare har tolkats på coveralbum med Ane Brun och Shelby Lynne/Allison Moorer.
“Pink Moon” (Nick Drake)
1972. Från albumet "Pink moon" med låtskrivaren.
“Fade Into You” (David Roback/Hope Sandoval)
1993. Från albumet "So Tonight That I Might See" med Mazzy Star.
“Look At Miss Ohio” (David Rawlings/Gillian Welch)
2003. Från albumet "Soul journey" med Gillian Welch.
“Godspeed” (James Blake Litherland/Christopher Edwin Breaux)
2016. Från albumet "Blonde" med Frank Ocean.
“Imagine” (John Lennon)
1971. Från albumet "Imagine" med låtskrivaren.
“Don’t It Make You Want To Go Home” (Joe South)
1969. Singel med Joe South & the Believers.
“Tonight I’ll Be Staying Here With You” (Bob Dylan)
1969. Från albumet "Nashville skyline" med låtskrivaren.
“Into My Arms” (Nick Cave)
1997. Singel med Nick Cave & the Bad Seeds.
/ Håkan
”Filmen om Kal P Dal”
FILMEN OM KAL P DAL
En dokumentär av Dag Ösgård och Stefan Källstigen
(Bio Roxy, Örebro, 95 min)
MED EN GRÄNSLÖS ENERGI I KROPPEN blev skåningen Kal P Dal (född Karl-Göran Ljunggren) känd över hela Sverige i slutet på 70-talet. På några år gav han ut mer eller mindre kända album som ”Till Mossan!” (1977), ”Gräd ente Fassan!” (1978) och ”Rock e' nock!” (1979) som alla innehöll ett överflöd av försvenskade utländska rocklåtar som framfördes med typisk skånsk accent, rock'n'roll på svenska. Det var inte på skiva hans energi kom fram som bäst utan det var på scen under konsert han kunde leva ut hela sitt fysiska register. Och det är just under de liveinspelade konsertögonblicken som filmen om hans alltför korta karriär lever upp till hans rykte.
Kal P Dal, eller Kalle Pedal som vi gärna lite slarvigt kallade honom då, är en skånsk ikon som i övriga landet fram till nu har varit tämligen bortglömd men han gjorde stora intryck på den tiden. Märkligt nog är det två stockholmare, Dag Ösgård och Stefan Källstigen, som har gjort dokumentären där de har samlat intervjuer med en mängd olika människor med egna minnen och kommentarer och överraskande mycket filmat arkivmaterial. Även personer som hade jobbat med Kalle på ungdomspsyk och fritidsgårdar får också berätta sin historia och minnet av Kal P Dal.
Kal P Dals karriär gick med en rasande raketfart, lika fort som hans smattrande högenergiska tolkningar av de många utländska låtarna som han med sina texter gjorde om till skånsk rockmusik.
Han var inte bara en sanslöst energisk artist, han var ju också en stor glädjespridare och lyckades faktiskt förena raggarna med punkpubliken i en tid när det var stora konflikter mellan de olika grupperna.
Det var många musiker i Kalles band som underhållande och informativt fick prata till punkt i dokumentären. Mest var det väl gitarristen Janne "Knuda" Knutsson som fick berätta och förklara men även Mårten "Micro" Tegnestam, gitarr, Johan "Jo-Jo Kamp" Kempe, bas, Bosse "Bronco" Nyman, trummor, som fick minnas sina underbara stunder bakom den energiske och ibland ohämmade frontpersonen vid mikrofonen.
Andra som också fick beskriva historien var journalisten Olle Berggren, arrangören Julius Malmström, artisten Peps Persson (som producerade de två första albumen), fotografen Mats Bäcker, artisterna Hasse Kvinnaböske och Dan Hylander och sedan flickvänner, barndomskamrater och en syster. Allt för att göra den intressanta historien, med många småroliga sekvenser men också en sorglig avslutning, fullständig.
Dokumentären gav biopubliken en musikalisk resa och en nostalgisk tillbakablick på 70-talets skånska våg av nya rockartister.
Filmen om Kal P Dal är gjord helt utan en krona i stöd från de stora kulturinstitutionerna och blev till slut en biofilm efter en lyckad crowdfounding från över tusen skåningar. Det har av den anledningen tagit tid att färdigställa filmen och några kommentarer i filmen är lite gamla.
Han beskrivs i filmen som kung i de svenska folkparkerna och som artist en svensk kopia av Iggy Pop men ingen nämner det faktum att Kal P Dal 1978 var förband till just Iggy på skandalkonserten i Brunnsparken i Örebro.
Filmen om Kal P Dal var till stora delar en härligt underhållande påminnelse från förr. En glädjande film med ett sorgligt slut när Karl-Göran Ljunggren som 35-åring avled i hjärnblödning 1985.
/ Håkan
FOTO: Anders Erkman (1958-2020)
Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 1980.
/ Håkan
Best of 1973/74: #14. "Souvenirs"
DAN FOGELBERG: Souvenirs (Epic/Full Moon, 1974)
PÅ MIN VÄG GENOM MINA 40 FAVORITSKIVOR från 1973 och 1974 är det dags att på en hedrande 14:e-plats notera Dan Fogelberg, amerikanen med det svenskklingande namnet, som gjorde flera starka album på 70-talet. "Souvenirs", hans andra soloalbum, var min premiärplatta med honom. Mitt i countryrockgenrens peak gjorde han entré med sin kvalitativa musik, egna låtar och genuina sång.
Under några år, från Eagles (sommaren 1972) och framåt, var jag rätt så fångad av det amerikanska soundet och letade ofta närbesläktade artister och kopplingar via musiker och producenter. Ibland var det så lätt att hitta artister och musik hos Eagles-kollegor på skivbolaget Asylum men ibland, som i Fogelbergs fall, var det andra beröringspunkter.
Jag försöker tänka mig in i hur jag hittade den här skivan i skivaffärens nyhetsfack hösten 1974. Omslagsbilden på Fogelberg är ju enkel och tilldragande och producenten Joe Walsh var ju redan ett känt namn (ett år innan han blev medlem i Eagles) fast han som artist gjorde tyngre musik. Jag tror att det framförallt var namnen på tre Eagles-medlemmar (Don Henley, Randy Meisner och Glenn Frey) i kompet som fick mig intresserad. Dessutom delade han manager (Irv Azoff) med Eagles. Trovärdiga musiker som Russ Kunkel, Kenny Passarelli, Gerry Beckley (America) och några Manassas-medlemmar gjorde "Souvenirs" till ett givet köp.
På det Henry Diltz-fotograferade omslaget ser Fogelberg ut att ha indianinspirerade rötter som för övrigt blev än mer uppenbart när jag flera år senare, förmodligen efter Fogelbergs tredje album "Captured angel", fick tag i hans första soloalbum, "Home free" (1973), där självporträttet på omslaget tydligt påminner om indianrötter.
Men fakta i den misstanken säger något helt annat. Dans mamma var skotsk immigrant och pappan härstammade från Sverige. Fågelberg? Dan började tidigt ägna sig åt musik, som fjortonåring var han medlem i The Clan som hade Beatles-covers i repertoaren. Fortsatte sedan i The Coachmen där han som 16-åring skrev gruppens låtar på bland annat två singlar. Men det här var inget jag var medveten om när jag första gången lyssnade på "Souvenirs".
Redan på skivans inledningslåt, "Part of the plan" som också är albumets singelval, hamnar soundet i perfekt countryrock. Halvakustiskt arrangemang och Dan sjunger med en lätt nasal och Stephen Stills-liknande röst där Manassas-medlemmen Joe Lalas congas drar åt latinamerikanskt håll.
Förutom Fogelbergs fina låtskrivarkvalitéer är han en skicklig och begåvad musiker som spelar både gitarr och keyboards på skivan och gör materialet variationsrikt på både gott och ont. Från Neil Young-rytmerna i "Better change" och "As the raven flies" till finstämda och lite inställsamma ballader. Titellåten följs utan avbrott av "The long way", båda snyggt dekorerade med stråkarrangemang. Kommersiellt influerade låtar, javisst, men personligheten är uppenbar på några låtar, exempelvis bluegrassdoftande "Morning sky", fast "Souvenirs" är fortfarande, snart 50 år senare, en 70-talsbaserad pärla i skivhyllan.
/ Håkan
Covers: Barry Gibb
BARRY GIBB & FRIENDS: Greenfields: The Gibb Brothers songbook (vol 1) (Capitol, 2021)
KANSKE ÄR DET BRIST PÅ FANTASI när jag tar fram en Barry Gibb-skiva där han, tillsammans med många andra arister, gör covers på sina egna låtar från gamla Bee Gees-tider. Ni kanaske tycker att Barry Gibb med sin darrande emotionellt överdrivna stämma inte tillhör mitt intresse alls. Men jag kan inte blunda för historien med alla Bee Gees-hits från 60-talet (jag rangordnade bandet som#11 på det decenniets bästa) som dock är i minoritet här.
Däremot känner jag alltid ett visst motstånd för innehållet och den kommersiella inriktningen när en artist återvänder till sin egen repertoar och spelar in låtarna igen. Det tyder på en för stunden fattig fantasi och dålig kreativitet. Vilket i det här fallet understryks av alla närvarande gästartister som duettsjunger med Barry. Jag får allmänt en lite fadd smak i munnen spetsad med lite sirap i öronen när Gibb ibland tar den musikaliska vägen till countrygenren.
Ändå tog jag mig an uppdraget att lyssna och recensera skivan med hyfsat intresse trots att gästartisterna bara lockar mig marginellt med lite undantag för Jason Isbell och Alison Krauss. Skivan har få positiva överraskningar men avslutningslåten, ”Butterfly” som är en obskyr Bee Gees-låt, tolkas både instrumentalt (David Rawlings) och sångmässigt (Gillian Welch) så vackert. Och i texten till den låten återfinns titeln (”Greenfields”) till hela det här albumet.
Som ni ser nedan är urvalet låtar i majoritet hämtat från 70-talet som i mina öron är klart mindre intressant än 60-talsperioden och redan där förlorar skivan lite i värde. Jason Isbells närvaro i en helt nyskriven Gibb-låt, ”Words of a fool”, kunde ha blivit en höjdpunkt men är en alldeles för svag och anonym låt i den långsamma gospelgenren för att lägga på minnet.
Och när Barry bjuder in kvinnliga sångerskor som ska försöka ersätta Robin Gibbs höga falsett blir det inte heller så lyckat. Och låtarna... ”How deep is you love” och ”How can you mend a broken heart” kan måhända vara stora hits men är ganska svaga och smöriga representanter för Bee Gees historia.
Det blir lite mer tyngd när Gibb bjuder in Jay Buchanan, sångare i Kalifornien-rockbandet Rival Sons, med sin kraftfulla röst på två låtar. Å andra sidan blir det alldeles för skrikigt i slutet på "To love somebody".
Barry Gibb Feat. Keith Urban – I've Gotta Get A Message To You (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1968. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Jason Isbell – Words Of A Fool (Barry Gibb)
Original.
Barry Gibb Feat. Brandi Carlile – Run To Me (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1972. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Alison Krauss – Too Much Heaven (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1978. Singel med Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Little Big Town – Lonely Days (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1970. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Dolly Parton – Words (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1968. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Miranda Lambert And Jay Buchanan – Jive Talkin' (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1975. Från albumet "Main course" med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Little Big Town And Tommy Emmanuel – How Deep Is Your Love (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1977. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Sheryl Crow – How Can You Mend A Broken Heart (Barry Gibb/Robin Gibb)
1977. Från albumet "Saturday Night Fever - The Original Movie Sound Track" med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Jay Buchanan – To Love Somebody (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1967. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Olivia Newton-John – Rest Your Love On Me (Barry Gibb)
1978. Singel-b-sida ("Too much heaven") med Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Gillian Welch And David Rawlings – Butterfly (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1967. Singel med Unit 4 Plus 2.
/ Håkan
FOTO: Anders Erkman (1958-2020)
Foto: Anders ErkmanKAJSA ZETTERLUND (Tullamore Brothers) 2013.
/ Håkan
Best of 1973/74: #15. "It´ll shine when it shines"
THE OZARK MOUNTAIN DAREDEVILS: It'll shine when it shines (A&M, 1974)
DET VAR PRODUCENTNAMNET GLYN JOHNS, engelsman med många kopplingar till både Rolling Stones och Beatles, som gjorde att jag 1973 fick upp ögon (och öron!) för det amerikanska sexmannabandet med det spännande gruppnamnet The Ozark Mountain Daredevils. Johns hade just producerat Eagles första två skivor och amerikansk countryrock var just då högt på dagordningen och Ozark-bandet dök upp som en musikalisk hägring som gav mig nya favoriter. Debutalbumet har jag redan skrivit om på min rangordnade 1973/74-lista och uppföljaren visade sig vara ännu bättre och placerar skivan på en 15:e-plats på min 40 album långa lista.
Redan på debuten är bandets styrka att där finns fem olika låtskrivare och lika många sångare. En otrolig bredd och ständig omväxling vid mikrofonen som gjorde första albumet till något extraordinärt. På uppföljaren blir det som sagt ännu bättre för då har samtliga sex medlemmar i bandet bidragit med låtskrivandet.
Det spelar liksom ingen roll vem av John Dillon, Steve Cash, Larry Lee, Buddy Brayfield, Randle Chowning eller Michael Granda som har skrivit låten eller sjunger. Här finns kvalitéer av oerhörda mått som Glyn Johns ännu en gång har lyckats samla med en enda ambition att göra ett starkt album. Det doftar perfekt samarbete när bandet kom till Ruedi Valley Ranch i Aldrich, Missouri och Johns kom med Record Plants mobila inspelningsbuss och fångade en rad musikaliska höjdpunkter.
Idag när jag lyssnar på ”It'll shine when it shines”-albumet minns jag nästan varje låt som något overkligt bra och ljudet av den varma tonen hos de akustiska gitarrerna är oförglömlig.
Som sagt, albumet är fylld med otroligt bra låtar. Ändå är det en låt som idag lite överraskande står över det övriga materialet, ”It couldn't be better”. Det lantliga ljudet av syrsor i bakgrunden ger både närhet och närvaro och jag tänker på den ödsliga tonen i Tim Hardins stämma när jag hör John Dillons röst i textrader som ”Now a tear leaves you only a trace/and the sun find its way to your face/It couldn't be better”. Det kan, som sagt, inte vara bättre!
/ Håkan
Covers: Yo La Tengo
YO LA TENGO: Sleepless night (Matador, 2020)
DET FÖRSTA JAG TÄNKER PÅ innan jag börjar lyssna på den här Yo La Tengo-ep:n, fem covers och en originallåt, är att jag aldrig tidigare har lyssnat på bandet och det lite annorlunda spanskklingande bandnamnet är fram till nu helt obekant. Så jag börjar med en research av New Jersey-bandet och lyssnar på de mest populära låtarna från en ganska fyllig diskografi, Yo La Tengo har ju existerat sedan 1984.
Bandet uppges spela indierock med underrubriker som ”noise pop” och ”experiemntal rock” och det har säkert skrämt upp mig tidigare och lite skeptisk har jag prioriterat bort Yo La Tengos musik. När jag lyssnar på några äldre men mycket populära låtar möts jag av ganska imponerande tongångar som är tydligt melodisk och är inte alls varken ”oväsen” eller ”experimentell” så plötsligt får jag förväntningar på den här ep:n.
Men först läser jag vidare om bandets diskografi och upptäcker att covers är vanligt förekommande på både skivor och scen. Ett par hela coveralbum har bandet gjort under sitt officiella namn men också under alter ego-namnet Condo Fucks. Eftersom jag uppskattar ep:n ganska mycket finns det nog möjlighet att i framtiden återvända till Yo La Tengos covermaterial.
På bara sex låtar har bandet blandat låtmaterialet med en positiv bredd som jag med ett beskrivande ord skulle kunna kalla americana. De får ihop en genuin musikalisk helhet genom att blanda gammal amerikansk country och folkmusik (Delmore Brothers och Derroll Adams), Bob Dylan och The Byrds med engelsk 60-talspop. Och för att utmana ödet ytterligare bjuder de på en egen originallåt. Men Yo La Tengo lyckas göra den här musikaliska pyttipannan till en smakfull meny.
De gör en helt egen och långsam tolkning av Dylan-låten och har också dragit ned tempot i den obskyra engelska poplåten ”Smile a little smile for me”. En låt som aldrig blev en hit våren 1969 fast det just då kryllade med liknande lättsamma popdängor som ”Sorry Suzanne”, ”Boom bang-a-bang”, ”In the bad, bad old days” och ”Surround yourself with sorrow” på Englandslistan.
1. Blues Stay Away From Me (Rabon Delmore/Alton Delmore/Henry Glover/Wayne Raney)
1949. Singel med Delmore Brothers.
2. Wasn’t Born to Follow (Gerry Goffin/Carole King)
1967. Från albumet "The Notorious Byrd Brothers" med The Byrds.
3. Roll On Babe (Derroll Adams)
1967. Fån albumet "Portland town" med låtskrivaren.
4. It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry (Bob Dylan)
1965. Från albumet "Highway 61 revisited" med låtskrivaren.
5. Bleeding (Yo La Tengo)
Original.
6. Smile a Little Smile for Me (Tony Macaulay/Geoff Stephens)
1969. Singel med The Flying Machine.
/ Håkan
FOTO: Anders Erkman (1958-2020)
Foto: Anders ErkmanMAGNUS SJÖGREN (Big Deal) 1985.
/ Håkan
Lyckad helkväll för Richard på hemmaplan
Foto: Carina Österling
Foto: Olle UnengePå ett alldeles utmärkt sätt presenterade Richard Lindgren sitt nya album på releasekonserten på Medley i Malmö.
Bilder: Carina ÖsterlingMed hjälp från både ett mäktigt tremannablås, dragspel och ett tajt band med gitarristen Jocke Eriksson i spetsen (till höger) blev Richards releasekonsert mycket lyckad.
RICHARD LINDGREN
Medley, Malmö 10 februari 2024
Konsertlängd: 20:15-21:23 och 21:52-22:40 (68 + 48 min = 116 min)
Min plats: Stående på olika platser ca 7 m från scenen.
JAG HAR VARIT PÅ ROCKKLUBB. Igen men det känns som det var längesen senast. I lördags kväll var jag på Medley i Malmö som drivs av den onormalt musikintresserade Urban Henriksson och kanske några till, ett perfekt ställe för levande rockmusik flera kvällar i veckan där man som publik kommer så nära man kan om man vill trängas. Nu var det releasekonsert för Malmöprofilen Richard Lindgren och hans senaste allmänt uppmärksammade album ”Grand jubilee”.
Konserten var sedan en tid utsåld (150 pers) men det exceptionella var att det i Malmö just den här kvällen exploderade med levande musik. Samma kväll och samma tid spelade Lindgrens skivbolagskollega Jesper Lindell med sitt lilla mindre band tillsammans med fiollegendaren Scarlet Rivera i en annan av stadens lokaler (Folk å Rock) som också var slutsålt.
På det fullpackade och extremt svettiga Medley skulle Richard med ett förstärkt kompband presentera sitt nya album på ett sensationellt välorganiserat sätt där konsertens första avdelning bjöd på hela skivan, alla låtar i rätt ordning från början till slut. Ett koncept som rutinerade artister har använt i flera år för att göra en nostalgisk tillbakablick på 30, 40 eller kanske 50 år gamla legendariska album. Det kanske är lite för tidigt att kalla Lindgrens ”Grand jubilee” för ett legendariskt album men är faktiskt mycket nära den nivån utan att närma sig hitmässiga höjder ty skivan är inte fylld med självklara hits, snarare tvärtom. Så i den allmänna publikens öron blev konsertens första del en kamp mellan en tålamodskrävande genomgående långsam repertoar och fantastiskt välgjorda arrangemang i låtar med lång livslängd.
På skivan finns det tre blåsare, Björn Edqvist, trumpet, Göran Abelli, trombon, och den fantastiske dansken Jens Haack, saxofon, som nu fick fick chansen att visa upp sina geniala kunskaper även live. Bandet var dessutom förstärkt med gitarristen Rasmus Ehrnborn, som stundtals spelade bländande slide och steelguitar, och slagverkaren Thomas Erlandsson, som gav Richards fasta kompband, Magnus Nörrenberg, keyboards, Christoffer Olsson Segelberg, trummor, Jesper Pettersson, bas, och Jocke Svensson, gitarr, rörelsefrihet i sin ambition att reproducera det nya låtmaterialet och andra avdelningens hitparad av låtar.
SKIVAN ”GRAND JUBILEE”, SOM för övrigt delar namn med Richards band, är ett grymt sammanhållande koncept med ett genomgående lågt tempo som kanske inte är så naturligt liveanpassat så det var ett vågat projekt, kanske första och enda gången, som förlöstes i lördagskväll som nog får karaktäriseras som en oerhört lyckad helkväll.
Till tonerna av ”St James infirmary” i högtalarna tog Richard och det stora bandet plats på scenen och rullade sakta igång med ”Big fat nothing” som efter otaliga lyssningar genom åren, både live och på nya skivan, måste beskrivas som en suggestiv hitlåt.
Innehållet på albumet växer med tiden och som liverepertoar fick vi tolkningar som underströk Richards geniala låtskrivande. Där det livliga och fylliga blåset fick låtar som ”Empire in ruins” och ”No more colors” att växa ytterligare. Och på första avdelningens slutlåt ”The miserable landlord” blev det än mer suggestivt och vackert när Richard gjorde snygg sorti medan bandet och blåset fortsatte i flera minuter.
Strax innan hade vi serverats konsertkvällens mest känslosamma ögonblick i ”Building rainbows” när Richard för enda gången satte sig vid pianot och enda kompet var Magnus Nörrenbergs fint formulerade dragspel som fick ersätta skivans fina celloarrangemang.
Efter en halvtimmes paus kom Richard tillbaka för att tillsammans med bandet bjuda på en hitdominerad parad med sina mest kända låtar då glädjen hos publiken gick att ta på. Då blev det fest och allsång och för all del kanske lite för glammigt i publiken. Men det var så långt förståeligt och efter en optimal version av "A man you can hate" visste jublet inga gränser.
Big Fat Nothing
Empire In Ruins
Argentinian Shoes
Lament From A Reservoir
No More Colors
The Grand Jubilee
A Walk In The Dark
Building Rainbows
The Miserable Landlord
Paus
Dunce's cap
Sundown on a lemon tree
How long
Five pints and a wink from Gwendolyn
Back to Brno
A man you can hate
På de officiella setlistorna (nedan) ser vi att vi gick miste om en avslutande låt, "Grand Hotel". Richard valde att avsluta med "A man you can hate" direkt efter sista låten "Back to Brno". Och nedan har vi samtliga musiker samlade på bild backstage.
Foto: Kjell-Åke IngerheimRICHARD LINDGREN BAND 2024: Från vänster: Magnus Nörrenberg, Björn Edqvist, Jens Haack, Thomas Erlandsson, Jocke Svensson, Göran Abelli, Christoffer Olsson Segelberg, Richard Lindgren, Rasmus Ehrnborn och Jesper Pettersson.
/ Håkan
De tio föregående inläggen.
<< | Mars 2024 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | ||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...
Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...
Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...
Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...
Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...
Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...
Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...
Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...
Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...
Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: