Tidigare blogginlägg

19 NOVEMBER

George Harrison släppte sitt sjunde soloalbum ”Thirty three & 1/3” 19 november 1976.

1965
NANCY SINATRA spelade in ”These boots are made for walkin'”.

1974
LINDA RONSTADT släpper ”Heart like a wheel”.

1976
GEORGE HARRISON släpper albumet ”Thirty three & 1/3”.

1984
DON HENLEY släpper albumet ”Building the perfect beast”.

2005
EVA DAHLGREN ger konsert i Örebro.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #27 "Seed of memory"

TERRY REID: Seed of memory (ABC)
Release: 1976

DET HÄR ENKLA MEN SNYGGA SKIVOMSLAGET med det fina fotografiet (Tom Kelly Studios) på en bildskön Terry Reid har funnits på min näthinna sedan jag fick recensionsexemplaret med "Seed of memory" i min hand på försommaren 1976. Och blev otäckt aktuell i somras när 75-årige Reid avled.
   Musiken och framträdandet på ”Seed of memeory” sitter inte lika tydligt kvar i mitt minne men jag tänker på något lågmält, akustiskt och en personlig röst så förhoppningarna fanns när jag plockade skivan ur skivhyllan.
   Men recensionen jag skrev i Nerikes Allehanda 30 juni 1976 blev kort och lite avvaktande och fick trots allt en lite dämpande effekt på mig inför lyssningen nu.
   Jag var nog rätt så omedveten om engelsmannen Terry Reids historia när "Seed of memory" ramlade in från det svenska skivbolaget Electra. Det onekligen rena och snygga skivomslaget har gäckat mig i 40 år utan att jag förmått mig att ta fram skivan och spela den. Och inte har den ramlat in i Spotify-floden heller.
   Engelsmannen Terry Reid har ju som sångare en anmärkningsvärd historia bakom sig och kanske är det just den berättelsen, med eller utan rykten, som har gjort att han inte har behövt producera så många skivor och ändå har lyckats behålla sin kultstatus. Hans röst jämfördes ofta med svarta soulsångare som Otis Redding eller Eddie Floyd.
   Reid blev inom några år i slutet på 60-talet erbjuden plats som sångare i både New Yardbirds (som senare blev Led Zeppelin) och Deep Purple men han ville satsa på något eget. Men han blev upptäckt redan 1965 som 15-åring när han spelade i lokalbandet The Redbeats. Blev sångare i Peter Jay's Jaywalkers som 1966 agerade förband till Rolling Stones, han fick sitt namn på Jaywalkers-singeln "The hand don't fit the glove", bildade en egen trio och hamnade sedan i etablerade skivproducenten Mickie Mosts nät.
   Most försökte först göra popballadsångare av Reid, som ville spela rockmusik, och introducerade honom 1968 också för USA vilket fick till följd att han och gruppen fick spela förband till Cream där. Live en succé men ingen hit på skiva, relationen med Most krackelerade och Reid blev fast i ett kontrakt som låste hans möjligheter att ge ut skivor i tre år.
   Under tiden flyttade han till Kalifornien och blev kompis med Jackson Browne och Crosby, Stills, Nash & Young-gänget. Där återknöt han kontakten med Graham Nash som han träffat redan i mitten på 60-talet. CSNY spelade in Reids "Without expression" för "Déjà vu" men låten kom aldrig med på skivan.
   Fri från Most-kontraktet fick han äntligen ge ut ett album 1973, "River", inspelad i USA med amerikanska musiker men det hände ändå inte mycket. Innan nästa album, just det aktuella "Seed of memory", skrev Terry Reid låtar utan något mål innan han återigen kontaktade sin kompis Graham Nash som godkände materialet, fixade skivkontrakt, skaffade musiker och utnämnde sig själv till producent.
   Det var nog namnet Nash på skivomslaget som drog mina blickar till sig. Åren efter CSNY var jag intresserad av allt som de fyra profilerna sysslade med, inte minst skivorna med Crosby & Nash som åren 1975-1977 gjorde några minnesvärda album inklusive en liveskiva.
   På "Seed of memory" har Nash satt en viss prägel på sound och produktion. Kompet är genomgående lågmält och sparsmakat och det är ju en stor överraskning att basist och trummis, Lee Miles respektive Soko Richardson, hämtats från Ike & Tina Turners kompgrupp. David Lindleys medverkan på akustisk gitarr, slide och fiol är mer logisk och är ofta en centralpunkt i arrangemangen. Det var för övrigt just tillsammans med Terry Reid som Lindley, som då var medlem i amerikanska Kaleidoscope, lärde sig spela lap steel. Sedan är ju rösterna, Reid och Nash, viktiga i låtarna vars melodier ofta är flyktiga och drömska ungefär som David Crosby brukar skriva sina låtar.
   Även pedal steel, Ben Keith och Al Perkins, och blås, bland annat Blue Mitchell, kryddar arrangemangen där man ibland kan ana den där typiska Neil Young-rytmen.
   Inte heller "Seed of memory" blev någon kommersiell succé, mest beroende på att skivbolaget ABC/Dunhill kursade och all marknadsföring föll, men jag kan nog förstå skivpublikens svala intresse i övrigt ty albumet saknar de handfasta låtarna och de catchy refrängstarka melodierna. Sedan kan jag aldrig låta bli att uppfatta albumet som en djupt personlig skiva långt ut i fingerspetsarna.
   "To be treated rite", första sidans sista låt, är en låt jag gärna återvänder till. En rätt typisk singer/songwriter-låt som utvecklas åt det energiska hållet när röstresurserna, som jag 1976 jämförde med John Fogerty, blir mer uttrycksfulla och påminner om just Robert Plant.
   Skivans andrasida blir lite mer händelserik med soulfunkiga rytmer i blåskryddade "Ooh baby (make me feel so young)" och "The way you walk" är mer högljudd och elektrisk och skulle faktiskt kunna vara en del i Led Zeppelins repertoar.

/ Håkan

Covers: Willie Nelson

WILLIE NELSON: Across the borderline (Columbia, 1993)

DET VAR INTE LÄNGESEDAN JAG SKREV OM ett Willie Nelson-album med enbart covers, ganska aktuella ”Oh what a beautiful world”, när jag hittar ett 32 år gammalt album med nio covers men också fem intressanta originallåtar.
   Jag har ju, som jag skrivit om vid flera tillfällen under det senaste året, omvärderat Willie Nelson som sångare, som ansvarig för innehållet på album och helt enkelt som helgjuten artist. Och därför uppfattar jag på förhand det här albumet som intressant och innehållsmässigt spännande. För det första är det proffset Don Was som har producerat skivan och sedan kan jag inte låta bli att inspireras av låtskrivarnamn som John Hiatt (originallåt som Hiatt spelade in tio år senare), Bob Dylan (ett tidigare oinspelat låtskrivarsamarbete med Willie), Peter Gabriel, Ry Cooder och två låtar av Lyle Lovett och Paul Simon.
   Gästande duettsångare som Bonnie Raitt, Sinéad O'Connor och Dylan gör ju inte att jag blir mindre nyfiken. Lägg därtill några berömda körsångare som Kris Kristofferson och David Crosby vid sidan av alla klassiska studiomusiker som drar till sig blickarna.
   1993 hade Willie Nelson gjort sig känd som en utsökt sångare av andra låtskrivares låtar. Ni minns väl Willies tolkning av Elvis Presleys ganska konventionella hitlåt ”Always on my mind” som han 1982 gjorde om till en långsam fin ballad. Vilket fick Totta att 1995 göra en lika fin duett med Josefin Nilsson med Dan Hylanders-svenska tolkning ”Alltid inom mig”.
   Det minnet gör att jag har ganska höga förväntningar på det här Willie Nelson-albumet. Men först vill jag berätta om titellåtens snåriga historia. När vi såg den amerikanska filmen ”The border” på biograf 1982, med Jack Nicholson i huvudrollen som ”Charlie Smith”, fastnade man hjälplöst i den fina låten låten ”Across the borderline” utan att veta detaljerna eller historien.
   Först kopplade jag ihop låten med Ry Cooders två år gamla album ”Borderline” (1980), där för övrigt en av låtskrivarna John Hiatt (som vid den här tidpunkten spelade i Cooders band) finns med, men ”Across the borderline” har trots den liknande titeln inget släktskap med den skivan. Utan det var först på Cooders soudntrack "The border" låten dök upp första gången, då framförd av Freddy Fender, Sam Samudio, Bobby King & Willie Greene Jr.
   Ry Cooder själv gjorde låten först 1987 på sitt album ”Get rhythm” och 1999 skrev John Holm en svensk text till låten och gav ut den som ”Andra sidan ån” på sitt coveralbum ”Vägen till Californien”.
   Så är det med den spännande historien om en låt som här blev titellåt på ännu ett Willie Nelson-album fylld med covers.
   Don Was är som sagt ett femstjärnigt proffs som producent, gör ingen besviken här men sound och produktion överraskar inte och Willie är inte en lika stark sångare som han har blivit under senare år. Däremot är blandningen av låtar klart imponerande, både Hiatts och Dylans låtar tillhör höjdpunkterna medan Willies egna låtar är ganska mediokra med undantag för slutlåten ”Still Is Still Moving To Me” som är oväntat snabb och pigg.


1. American Tune (Paul Simon)
1973. Från albumet "There goes rhymin' Simon" med låtskrivaren.
2. Getting Over You (Turner Stephen Bruton)
1993. Från albumet "What it is" med Stephen Bruton.
3. (The) Most Unoriginal Sin (John Hiatt)
Original.
4. Don't Give Up (Peter Gabriel)
1986. Från albumet "So" med Peter Gabriel.
5. Heartland (Bob Dylan/Willie Nelson)
Original.
6. Across The Borderline (James Dickinson/John Hiatt/Ry Cooder)
1982. Från Ry Cooders "The border"-soundtrack med Freddy Fender, Sam Samudio, Bobby King & Willie Greene Jr.
7. Graceland (Paul Simon)
1986. Från albumet "Graceland" med låtskrivaren.
8. Farther Down The Line (Lyle Lovett)
1986. Från albumet "Lyle Lovett" med låtskrivaren.
9. Valentine (Willie Nelson)
Original.
10. What Was It You Wanted (Bob Dylan)
1989. Från albumet "Oh Mercy" med låtskrivaren.
11. I Love The Life I Live (Willie Dixon)
1958. B-sida på singel ("Evil") med Muddy Waters and his Guitar.
12. If I Were The Man You Wanted (Lyle Lovett)
1984. Från albumet "Once in a very blue moon" ("If I were the woman you wanted") med Nanci Griffith.
13. She's Not For You (Willie Nelson)
Original.
14. Still Is Still Moving To Me (Willie Nelson)
Original.

/ Håkan

12 NOVEMBER

Foto: Anders ErkmanUlf Lundell hade turnépremiär i Falun 12 november 1985.

1944
BOOKER T JONES föddes i Memphis, Tennessee, USA.

1945
NEIL YOUNG föddes i Peterborough, Kanada.

1966
THE MONKEES släpper singeln ”I'm a believer”.

1968
NEIL YOUNG släpper albumet ”Neil Young”.

1982
MADNESS släpper singeln ”Our house”.

1985
Turnépremiär i Falun för ULF LUNDELL.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #28 "One of these nights"

EAGLES: One of these nights (Asylum)
Release: 10 juni 1975

SOMMAREN 1975, NÄR ”ONE OF THESE NIGHTS” SLÄPPS, ÄR musikaliskt en brytpunkt i den amerikanska gruppen Eagles karriär. Den engelske producenten Glyn Johns var helt ansvarig för soundet på bandets två första album men sedan kom amerikanen Bill Szymczyk och tog över. Först på ”On the border” där Johns och Szymczyk delade på jobbet medan ”One of these nights” är en Szymczyk-produktion till hundra procent.
   Szymczyk hade en lång meritlista lista bakom sig, J Geils Band, The James Gang, Jo Jo Gunne, Johnny Winter, Rick Derringer och den blivande Eagles-medlemmen Joe Walsh, och var känd för framförallt tyngre musikproduktioner.
   Med Szymczyk bakom mixerbordet skulle ”One of these nights” bli en mix av det traditionella djupt countryrock-baserade Eagles-soundet och mer rockig och högljudd elektricitet. Här hör vi både rötterna och framtiden för ett band med fem sångare där den nyblivne Eagles-gitarristen Don Felder nu var riktigt hemmastadd och fick sjunga en låt, ”Visions” som han också hade varit med och skrivit.
   För att ytterligare poängtera den musikaliska utvecklingen i Eagles så innehåller ”One of these nights” en nästan 7 minuter lång instrumental låt, ”Journey of the sorcerer”, skriven av gitarristen Bernie Leadon som i slutet på 1975 lämnade Eagles. Han skulle då ersättas av Joe Walsh och Eagles utveckling mot ett allt rockigare band skulle därmed säkerställas.
   Den där mixen av countryrock och konventionell rock är väldigt tydlig på ”One of these nights”, båda inledningslåtarna på respektive skivsida utmärker bandets båda inriktningar. Först titellåten, skriven av bandets huvudlåtskrivare Don Henley och Glenn Frey, som har ett äventyrligt sound och sedan ”Lyin' eyes”, även den skriven av Henley/Frey, som till alla delar är historisk countryrock.
   Båda de låtarna släpptes också på singel som på allvar bevisade att Eagles nu, 1975, var ett etablerat och kommersiellt framgångsrikt band. Singeln ”One of these nights” toppade USA-listan på sommaren 1975 och ”Lyin' eyes” nådde andraplatsen på hösten samma år.
   I jämförelse med Eagles tre första smått magiska album är ”One of these nights” både ojämn som en äventyrlig och experimentell irrfärd men tillhör ändå den 40 album starka samlingen av bästa album som släpptes 1975 och 1976. De båda stråkarrangerade Bernie Leadon-skrivna låtarna ”Journey of the sorceser” och ”I wish you peace” hade nog aldrig platsat på Eagles tidigare produktion men ger ändå ett spännande intryck.
   På låten ”One of these nights” och den efterföljande ”Too many hands” dyker det upp en falsettröst, förmodligen Randy Meisners, som nu får mig att tro att Eagles våren 1975 har en hemlig koppling till det comebackande Bee Gees och falsettsoundet som snart kommer ta över världen.
   Jag har alltid haft svårt för basisten Randy Meisners bidrag till Eagles-skivor, tycker hans gnälliga röst inte passade in i det annars röststarka Eagles-soundet, men jag måste erkänna att ”Take it to the limit” nog är hans största höjdpunkt i hela sin karriär. Så har han också skrivit låten tillsammans med Henley/Frey.

/ Håkan

Schreibers Garage-kväll med Pleasures

The Pleasures, Lachlan Bryan och Catherine Britt, bjöd på en härlig konsertkväll på Schreibers Garage.


Amerikanen Andrew Leahey var imponerad support till Pleasures.

Alla bilder: Carina ÖsterlingAndrew Leahey fick hjälp av Katie Bates på gitarr.

THE PLEASURES
ANDREW LEAHEY
Schreibers Garage, Örebro 7 november 2025
Konsertlängd: 19:34-20:22 (AL 48 min) 20:51-22:29 (TP 98 min)
Min plats: Stående ca 10 m från scenen.

INFÖR THE PLEASURES ANDRA BESÖK på Schreibers Garage utforskade jag den australiska duons historia och kom fram till att Catherine Britt och Lachlan Bryan var och en har en lång och brokig erfarenhet som artister och musiker i många olika sammanhang inklusive solokarriärer. Så långt och händelserikt att det knappast går att beskrivas i sin helhet här. Kvällens hyfsat långa konsert, vars innehåll till hundra procent var hämtad från bandets repertoar, kunde inte visa upp parets alla positiva sidor men vi bjöds på en viss naturligt urval låtar från årets aktuella album ”Enemy of my enemy”.
   Nåväl, bandets skivor är en bra utgångspunkt för en konsertkväll med Pleasures som täckte in allt från högljudd rock till mer avskalade moment med en grupp som i livemiljö både förstärkte och förädlade låtmaterialet. En majoritet Pleasures-låtar äger kvalité och en underhållande bredd, med en viss countryfierad grundton (dock lite dämpad på scen) i arrangemangen, som Bryan och Britt med band, Katie Bates, bas, och Brad Bergen, trummor, sedan levandegjorde på ett alldeles utmärkt sätt.
   Konsertkvällen bjöd även på en överraskande support i form av amerikanen Andrew Leahey som till vardags har ett eget band, The Homestead, men som uppvärmare till Pleasures uppträdde han ensam med akustisk gitarr och piano nästan själv på scen. Han fick nämligen oväntad hjälp från Pleasures-basisten Bates under större delen av de 48 minuterna på scen.
   Jag hade förlyssnat lite på Andrews skivor, bland annat det helt nya albumet ”Kick move shake”, och inte blivit så imponerad av de lätt keyboardsdominerade rockarrangemangen. På scen i det avskalade formatet blev jag mycket mer nöjd, bättre och personligare än på skiva. Högt och bra ljud där den akustiska gitarren nästan lät elektrisk och i avslutningslåten ”Stay awake” var det nära magi med en fin närvarokänsla.
   Andrew skulle senare bjuda tillbaka till de helt nya vännerna i Pleasures genom att sitta med på keyboards och efter bästa förmåga försöka framkalla ett klassiskt hammondljud på det lilla anspråkslösa instrumentet.
   Konsertkvällen blev alltså ett samarbete över tre kontinenter, Australien, USA och Sverige, och Pleasures konsert blev en härlig höjdpunkt för den lilla men hängivet uppskattande publiken.
   Av rätt naturliga själ blev det tunga rockiga låtmaterialet lite tyngre på scen utan att tappa det melodiska innehållet och sedan var det en ynnest att få höra Lachlan och Catherine dela på sånginsatserna, ofta i samma låt dessutom. När det rockade som mest, i exempelvis ”Paranoid”, ekade det nog mer Rockpile-rock än country ur högtalarna.
   Men konserten bjöd också på lugnare ögonblick när bandet i övrigt lämnade över scenen helt till Lachlan och Catherine. ”We're all a little blue”, ”You made another woman (out of me)” och ”Step away” är ju några helt ljuvliga låtar i Pleasures-repertoaren och liveversionerna var på topp. I den sistnämnda låten ”kompades” duon av den två månader gamla Loretta, Bergen/Britts dotter, som gnydde lite längre bak i lokalen.
   Under konsertens lite lugnare sekvenser blev det rätt uppenbart var duon Bryan/Britt har sina musikaliska rötter. Vid några tillfällen blundade jag och både såg och hörde ekot av Gram Parsons och Emmylou Harris framför mig. Men det fanns rockiga höjdpunkter också, som exempelvis ”Three star hotel” då jag hörde The Band utan att blunda.
   Konserten avslutades med några fina versioner av ”Let's go again” och slutlåten ”The beginning of the end”. Men det visade sig bara vara början på slutet. Makalöst vackra ”Sad song” och ”Seven Spanish angels” satte definitiv punkt på en nästan oförglömlig konsertkväll.

/ Håkan

Covers: Lucinda Williams

LUCINDA WILLIAMS: Lucinda Williams sings The Beatles from Abbey Road (Highway 20 Records, 2024)

LUCINDA WILLIAMS HAR EN LÅNG OCH TÄMLIGEN framgångsrik karriär bakom sig. Har genom åren figurerat med sin bräckligt personliga röst på ett antal årsbästalistor på Håkans Pop. Ofta i den countryfierade americana-genren där hon har passat hemma bäst men har på senare tid gjort lite tuffare elektrisk rock och soundmässigt hamnar även den här tämligen aktuella skivan.
   När jag för ett år sedan hörde talas om den här coverskivan med enbart Beatles-låtar trodde jag i min enfald att låtarna enbart var hämtade från "Abbey Road"-albumet men så är icke fallet. Däremot har Lucinda och hennes huvudsakligen amerikanska musiker spelat in skivan i den världsberömda studion i St John's Wood i norra London, Beatles stora hemvist när de spelade in sina skivor.
   Lucinda och hennes producenter, Ray Kennedy och maken Tom Overby, har valt Beatles-låtar från flera tidsepoker med en viss tyngdpunkt från bandets senare material. Både allmänt kända och några mindre kända parenteser ur den berömda låtkatalogen.
   Produktionen är handfast och huvudsakligen elektriskt dominerad där orgeln (Richard Causon) slåss med de elektriska gitarrerna (Marc Ford/Doug Pettibone) om uppmärksamheten. Det blir ofta onödigt trångt i studion och tolkningarna blir tämligen konventionella där piano och akustiska gitarrer icke gör sig besvär. Som exempelvis på ”Let it be” där kompet är gitarr och orgel. Ibland tar gitarristen över hela arrangemanget, som slutet på ”While my guitar gently weeps” där det avslutande solot är oändligt långt och blir till ett försök att överträffa originalets Eric Clapton.
   Soundet är överlag hårt på skivan och därmed också lite opersonligt och lyfter sällan fram Lucindas tidigare så originellt intima röst som ibland, på ”Rain”, backas upp av en tjejkör (Siobhan Maher-Kennedy).
   Det är egentligen inga versioner här som överraskar och de mindre profilerade låtarna ”Yer blues”, ”I'm so tired” och ”I'm looking through you” försvinner effektivt bland de övriga låtarna.


1. Don't Let Me Down (John Lennon/Paul McCartney) 3:28
1969. B-sida på singel ("Get back") med The Beatles.
2. I'm Looking Through You (John Lennon/Paul McCartney) 3:12
1965. Från albumet "Rubber Soul" med The Beatles.
3. Can't Buy Me Love (John Lennon/Paul McCartney) 2:23
1964. Singel med The Beatles.
4. Rain (John Lennon/Paul McCartney) 2:53
1966. B-sida på singel ("Paperback writer") med The Beatles.
5. While My Guitar Gently Weeps (George Harrison) 4:51
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
6. Let It Be (John Lennon/Paul McCartney) 3:57
1970. Singel med The Beatles.
7. Yer Blues (John Lennon/Paul McCartney) 2:58
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
8. I've Got A Feeling (John Lennon/Paul McCartney) 3:51
1970. Från albumet "Let it be" med The Beatles.
9. I'm So Tired (John Lennon/Paul McCartney) 1:59
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
10. Something (George Harrison) 3:08
1969. Från albumet "Abbey Road" med The Beatles.
11. With A Little Help From My Friends (John Lennon/Paul McCartney) 4:28
1967. Från albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" med The Beatles.
12. The Long And Winding Road (John Lennon/Paul McCartney) 3:03
1970. Från albumet "Let it be" med The Beatles.

/ Håkan

”Springsteen: Deliver me from nowhere”

SPRINGSTEEN: DELIVER ME FROM NOWHERE
Regi: Scott Cooper
(Filmstaden, Örebro 120 min)

DET ÄR NÄSTAN OMÖJLIGT ATT INTE jämföra den här filmen, som huvudsakligen handlar om de tidiga 80-talsåren åren när Bruce Springsteen spelar in sitt album ”Nebraska”, med den ganska nyligen kritikerrosade filmen ”A complete unknown”, om Bob Dylans tidigaste år i karriären. Båda huvudrollerna spelas utomordentligt tidstroget av yngre skådespelare, Jeremy Allen White respektive Timothée Chalamet, som gestaltar sina karaktärer mycket skickligt och begåvat.
   Man kan stoppa in båda filmerna i en kontext där artisterna befinner sig under förändring på väg mot nya musikaliska mål. Men på just den punkten skiljer sig ambitionen åt. I Dylan-filmen går artisten mot det elektriska medan Springsteen på albumet ”Nebraska” sökte sig mot det extremt avskalade och akustiska.
   För att förklara Bruce Springsteens tankar och funderingar efter den gränslöst framgångsrika världsturnén 1981 så har ju artister i gemen i alla tider och väldigt ofta sökt sig bort från de rent publikfriande framgångarna till det strängt återhållsamma uttrycket.
   När Beatles splittrades 1969/70 åkte Paul McCartney upp till Skottland och spelade in sitt första anspråkslösa soloalbum helt på egen hand. När Ulf Lundell på 80-talet, för att undvika ”Öppna landskap”-hysterin, ville komma bort från sin obekväma roll som nationalpoet gjorde han först ett album med bara covers (”Sweethearts”) och sedan ett ”Nebraska”-liknande projekt (”12 sånger”) som han spelade in i sin ensamhet på Österlen i Skåne.
   Bruce Springsteen fick slåss för sina idéer 1981/82, det framgår med all önskvärd tydlighet i filmen, att spela in sina sånger i sitt eget sovrum på en liten portastudio långt från någon professionell inspelningsstudio. Resultatet blev tio låtar av som bäst demokvalité som fick manager Jon Landau (fint spelad av Jeremy Strong) och framförallt skivbolagschefen att sparka bakut men Bruce stod på sig och de scenerna är filmens höjdpunkter.
   En biofilm idag kräver dock lite mer än diskussioner om inspelningsteknik och låttexter för att locka publik till biosalongerna. Parallellt med utvecklingen av ”Nebraska”-projektet löper det tillbakablickande scener om Bruces barndom i tidstroget svartvita filmbilder och en problematisk relation till en brutal pappa (även den rollen starkt spelad av engelsmannen Stephen Graham) som på något sätt ska bilda näring till texterna på ”Nebraska”.
   När jag recenserade skivan (i Nerikes Allehanda 28 september 1982) var jag medveten om att texterna hade ett socialt patos men inte att de, enligt filmen, var så starkt knutna till depression eller psykisk ohälsa som det heter idag. Men det är kanske först idag, närmare 45 år senare, vi riktigt kan uppfatta det så. Tiden läker inga sår utan förstärker ibland känslorna. Vem kunde exempelvis förstå att när John Lennon 1965 skrev den fantastiska poplåten ”Help!” var det ett seriöst rop på hjälp? Det var först mot slutet av 70-talet som Lennon berättade minnen och den nakna sanningen.
   Idag går det naturligtvis att analysera innehållet i texterna på ”Nebraska” kopplade till hemska händelser i det förgångna. Titellåten är inspirerad av massmördaren Charles Starkweather som dödade tio människor på 50-talet i Nebraska. I filmen får den händelsen större uppmärksamhet, att Bruce till och med funderade på att ge titellåten namn efter Starkweather.
   Sådana detaljer förstärker givetvis dramaturgin i en film och ”Deliver me from nowhere” bottnar därför i det känsloladdade på ett helt annat sätt än mina minnen från tiden när ”Nebraska” kom ut som en enbart avskalad musikalisk överraskning.

DESSUTOM FÅR VI NOG TÅLA, filmen är ju en amerikansk produktion, en skvätt kärlekshistoria och en slutlig försoning med sin far för att inte allt ska resultera i en konventionellt detaljerad och gråtonad dramatiserad spelfilm med mycket musik.
   Jeremy Allen White spelar huvudrollen väl som ”Bruce Springsteen” utan att vara porträttlik originalet. På håll känner man igen fysiken och jargongen men på närbilder är han kanske mer lik Willie Nile eller en vuxen Julian Lennon. Men det är defeinitivt inte viktigt men han lyckas inte sjunga lika skickligt som Timothée Chalamet gjorde i Dylan-filmen. Men därtill får han inte samma möjlighet att sångmässigt briljera med Springsteen-materialet. Och i de få livescenerna ser ”E Street Band” mer ut som karikatyrer av det äkta bandet.
   Kanske letar jag lite för mycket efter faktiska fel i berättelsen för att kunna njuta av en uppenbart bra musikfilm men där jag faktiskt saknar gripande musikaliska sekvenser med ”Nebraska”-koppling. Då imponeras jag mer av de högljudda livescenerna med ”Born to run”, som ska symbolisera avslutningen på den senaste turnén med E Street Band, och ”Born in the USA”, mot slutet av filmen, i studion med band när ”Nebraska”-låtarna plus några till ska elektrifieras.
   De låtarna blir filmens mest musikaliskt storslagna moment som i filmögonblicket överträffar de dova, dystra, suggestiva ”Nebraska”-låtarna som i sin enkla och lite monotona form doftar Woody Guthrie i allmänhet och amerikansk folkmusik i synnerhet.
   Och när vi som riktig slutpunkt, under filmens eftertexter, får en autentisk liveversion av det riktiga Bruce Springsteen & the E Street Band förstår man att ”Nebraska”-perioden egentligen var en lågmäld parentes i Springsteens hela historia. Men ändå en viktig parentes innan världen skulle få uppleva Springsteen-karriärens första stora praktfulla och kommersiella genombrott med ”Born in the USA” med totalhysteri som följd.

/ Håkan

5 NOVEMBER

Gram Parsons föddes 5 november 1946.

1941
ART GARFUNKEL föddes i New York City, USA.

1946
GRAM PARSONS (Ingram Cecil Connor III) föddes i Winter Haven, Florida, USA.

1971
ELTON JOHN släpper albumet ”Madman across the water”.

1973
BRUCE SPRINGSTEEN släpper albumet ”The wild, the innocent & the E Street shuffle”.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #29 "The Great Artiste"

KURSAAL FLYERS: "The Great Artiste" (UK)
Release: Februari 1976

I MARS 1976 SKREV JAG EN KRÖNIKA om engelsk pubrock och bland alla namn i genren jag nämnde var Kursaal Flyers det mest aktuella då gruppen precis hade släppt sitt andra album ”The Great Artiste”. Pubrock hade då många år bakom sig, redan i början på 70-talet uppstod grupper som från slutet av 1973 ”officiellt” kunde sorteras som pubrock och 1976 tyckte jag Kursaals representerade genren väldigt bra genom att spela countryfierad pop och lättsam rock med smak av både blues, västkustrock och engelsk progg.
   I lite olika konstellationer under många gruppnamn hade Paul Shuttleworth, sång, Will Birch, trummor, och Graeme Douglas, gitarr, spelat tillsammans sedan sommaren 1969. På vägen till oktober 1973, när Kursaal Flyers bildades, hade gruppen utökats med Richie Bull, banjo, och Vic Collins, pedal steel, och just countrytouchen hade blivit en ganska naturlig del av gruppens sound.
   På skivbolaget UK, startat 1972 av hitframgångsrike Jonathan King, skulle Kursaals bli bolagets nya kommersiella guldkalv efter 10cc som precis hade lämnat UK. Men Kursaals var inte intresserade av musikbranschens kommersiella sida och ville producera mer personlig musik än så.
   Sommaren 1975 kom gruppens första album, ”Chocs away” med enbart egna låtar plus Mickey Jupps Legend-låt ”Cross country”, som följdes av två singlar. ”Speedway” och ”Hit records”, som ironiskt nog aldrig blev listnoterade.
   Endast sju månader efter debuten släpptes Kursaals andra album, ”The Great artiste”, som efter den lovande debuten var ett ännu starkare album. Det var meningen att skivbolagschefen King skulle producera skivan (”A little help from J.K.” står det på skivomslaget) men i praktiken blev det bandet självt (med Will Birch i en nyckelroll) tillsammans med teknikern Barry Hammond som till slut fick göra det i Chipping Norton Recording Studios.
   Även denna gång var albumet fyllt av egna originallåtar, nio av tio (en stor majoritet skrivna av Will Birch och Graeme Douglas), plus en cover, Nick Lowe-låten ”Television” som här gör premiär på skiva för att upprepas av Dave Edmunds två år senare på albumet ”Tracks on wax 4”.
   På skivomslaget är Kursaal Flyers avbildade som piloter men musikaliskt står gruppen med båda fötterna på jorden. ”The Great Artiste” innehåller visserligen en majoritet originallåtar men lite charmigt lånas det här och där från andra låtar. Som exempelvis ”Back to the book” som är en blandning av ”Chattanooga Choo Choo” och Leo Sayers ”Long tall glasses”.
   I övrigt har soundet på ”The Great Artiste” ofta tydliga countrydoftande arrangemang med både banjo och steelguitar i framträdande roller. ”Ugly guys” och ”Cruisin for love” är två låtar i countryrockskepnad som jag trodde bara amerikaner var mäktiga. Kanske är det tydliga spår från våren 1975 när Kursaals turnerade i England och Europa tillsammans med Flying Burrito Brothers.
   Albumet innehåller också lite komiska inslag som ”Palais De Danse”, skivans enda bidrag från Shuttleworth/Bull, som svänger hårt med karibiska rytmer. Och ”Hypochondriac” har märkliga reggaetakter.
   ”Cruisin' for love” blev bandets tredje singel men också bandets tredje misslyckade hitförsök och några månader senare lämnade Kursaal Flyers skivbolaget och gick till CBS.

/ Håkan

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.