Tidigare blogginlägg

ÖREBRO LIVE #66: The Band Of Heathens 2011

Postad: 2022-09-12 07:50
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

2011 HADE AMERICANA-VÅGEN NÅTT SVERIGE på allvar och The Band Of Heathens tillhörde skaran med de bättre banden. Jag var nog ganska oförberedd inför konserten på Clarion i Örebro. Jag hade visserligen hört bandets senaste album, ”Top Hat Crown & the Clapmaster's Son”, men inte blivit helt däckad. Däremot hade jag hört många positiva omdömen från människor som hade sett bandet tidigare. Och jämförelsen med The Band var genomgående.
   Efter den här fantastiska konserten växte naturligtvis mina intryck av den aktuella skivan som så småningom hamnade på min årsbästalista 2011.
   Austin-bandet The Band Of Heathens var 2011 ett ganska rutinerat band som hade bildats redan 2005 med frontpersonerna Gordy Quist, Colin Brooks och Ed Jurdi, alla sjunger och spelar gitarr, i spetsen. Även basisten Seth Whitney var med från start och trummisen John Chipman kom med 2007. Och just de här fem personerna var med på scen den här ljuvliga majkvällen 2011.
   The Band Orf Heathens var ett samspelt gäng med två studioalbum bakom sig, ”The Band Of Heathens” (2008) och ”One foot in the ether” (2009), och åtskilliga liveskivor på sitt samvete.



                                                                                  Foto: Magnus Sundell
Ett fantastiskt band och en fantastisk konsert. Från vänster Colin Brooks, Gordy Quist, John Chipman (skymd), Ed Jurdi och Seth Whitney.


Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/5 2011.

BAND OF HEATHENS GAV MIG EN MUSIKALISK KICK

THE BAND OF HEATHENS
Clarion Hotel, Örebro 9 maj 2011
Konsertlängd: 20:27-21:25 och 22:00-23:15 (133 minuter)
Min plats: Stod ca 5 meter rakt framför scenen.


Fram till den amerikanska gruppen Band Of Heathens konsertstart i måndagskväll hade jag hört så många fantastiskt fascinerande superlativer och positiva omdömen att upplevelsen som skulle följa rent subjektivt aldrig skulle kunna matcha förväntningarna. Trodde jag. Men än är jag inte för gammal för att bli överraskad eller låta känslorna fara i väg mot hisnande höjder.
   Det var en kväll, kalla den gärna sommarens första, då ingen egentligen ville gå inomhus. Den trogna lilla skaran musikintresserade på Clarion Hotel trotsade det vackra vädret och fick en musikalisk upplevelse av oanade mått. Och jag själv kunde inte i min vildaste fantasi ana att jag så reservationslöst skulle älska så många vackra och effektiva gitarrsolon och efter närmare tre timmars konsert (inklusive paus) ändå stå och sakna låtar.
   På ett sätt var jag förberedd på en varierande konsert med en rikligt omväxlande repertoar och ett band med många olika sångare. Jag fick alla de önskemålen infriade men jag fick också en musikalisk kick som jag numera mycket sällan får på konsert.
   Från första låt, ”Jackson Station”, till den sista, ”Gravity”, var det variation och koncentration i varje takt. 21 låtar från hela bandets karriär, studiomaterial och liveskivor, bjöd på en stor bredd där ingen låt var lik den andra.
   Bandets frontlinje är ju direkt unik med tre sångare, från vänster Colin Brooks, Gordy Quist och Ed Jurdi, som dessutom spelade en rad olika gitarrer. Exempelvis spelade alla slide vid olika tillfällen och vad jag kunde se och höra var de alla virtuoser på sina instrument. Inom pop- och rockmusiken brukar sådana signaler vara illavarslande men Band Of Heathens hade så många starka låtar på repertoaren som inga gitarrsolon i världen kunde förstöra.
   Att efter hela 21 låtar ändå sakna låtar tyder kanske på en omättlig hunger från recensentens sida men det var ändå lite ledsamt att missa ett av popmästerverken från senaste skivan, ”Polaroid”. Fast jag fick två andra äldre låtar, ”This I know” och ”What’s this world”, i samma fina genre.
   Men jag fick minsann tillräckligt med andra höjdpunkter på konserten att trösta mig med. ”The other Broadway” hade mer energi än någon skivversion någonsin kan åstadkomma. ”Somebody tell the truth” inleddes med Little Feat-gung men avslutades som en Derek & the Dominoes-låt. Den tunga versionen av Gillian Welchs ”Look at Miss Ohio” var underbar när den spetsades med ett grymt gitarrsolo av Gordy Quist. Crescendot i slutet på ”Hey rider” var också något mycket oförglömligt medan det lågmälda firade triumfer på den känslosamma ”Gris Gris Satchel” som följdes av ”Blood in the water” där dobrospelaren Colin Brooks imponerade både på sång och sitt glänsande stränginstrument.

Colin Brooks, gitarr, dobro, lapsteel och sång
Gordy Quist, gitarr och sång
Ed Jurdi, gitarr, piano, orgel, munspel och sång
Seth Whitney, bas
John Chipman, trummor

Låtarna:
Jackson Station
Free again
Somebody tell the truth
What’s this world
No expectations
Shine a light
Medicine man
The other Broadway
Jenny was a keeper

Paus

Second line
One more step
This I know
Look at Miss Ohio
Hey rider
Talking out loud
Gris Gris Satchel
Blood in the water
Bumblebee
Nothing to see here

Extralåtar
Gravity
Should have known

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #67: Carol Grimes 1980

Postad: 2022-09-09 07:56
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

NÄR ROCKMAGASINET UNDER ETT ÅR, 1979 och 1980, fanns på Manillagatan i Örebro såg jag några konserter där tidigt 1980. Av vilka Carol Grimes-konserten var en. 1980 hade den engelska sångerskan Carol en lång och stundtals uppmärksammad karriär bakom sig. I samband med Örebro-besöket upplevde hon dock sina minst kommersiella framgångar och det fanns just då inget album som var aktuellt för Carol och hennes band.
   I samband med Sverige-spelningen var hon och hennes band däremot i Sverige för att spela in ett album i skivbolaget MNW:s studio i Vaxholm. En skiva, ”Sweet F.A.” som också var namnet på hela gruppen, släpptes i Sverige på hösten 1980 på MNW men kom inte ut i England förrän 2000.
   Förutom Carol var gitarristen Peter Kirtley Sweet F.A,:s mest kända musiker. Han hade spelat i Loose Ends och The Happy Magazine på 60-talet, Griffin, Riff-Raff, Global Village Company och Radiator (på Elton Johns skivbolag Rocket). Övriga medlemmar i bandet var Gary Twigg, bas, Ollie Marland, keyboards, och Tony Hicks, trummor.
   Carol Grimes hade en gedigen bakgrund i jazz- och r&b-musikens England. På 70-talet sjöng hon i grupperna Babylon, Delivery och Uncle Dog för att sedan satsa på en solokarriär med eget band. Sweet F.A. Blev inget långlivat projekt.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/2 1980.

GRIMES-ROCK SVÄNGDE

CAROL GRIMES SWEET FA
Rockmagsinet, Örebro 7 februari 1980


DET ÄR I DE SMÅ SAMMANHANGEN, i de rökiga, svettiga lokalerna med de rätta människorna som den bästa rockmusiken spelas. Oförlåtligt lite folk hindrade däremot inte Carol Grimes och hennes Sweet FA (eller Fuck All som förkortningen tydligen står för!) att göra förstklassig rock som infriade de allra mest humana förväntningarna när de i torsdagskväll gjorde ett blixtbesök på Rockmagasinet i Örebro.
   Carol Grimes har en av Englands bästa rockröster. Mångsidigt stormade hon sig igenom allt från känsliga ballader till vildsint rockmusik. Men materialet hade ibland också både jazziga och soulfyllda inslag. Kort sagt var hon en sångerska som genom skicklighet och charm var tämligen komplett.
   Genom sitt starka engagemang har hon aldrig kompromissat med sin musik. De breda och kommersiella vägarna har hon alltid undvikit och sökt sig ut genom andra kanaler. Därför är situationen i Sverige med de alternativa skivbolagen intressant för henne. Följaktligen kommer hennes nästa skiva på MNW.
   På scen märkte jag inget av hennes politiska ståndpunkter. Där talade istället rockmusiken sitt tydliga språk. Rättfram och utan krusiduller från en duktig kompgrupp som stundtals skapade ett enormt sväng. Ett kraftigt gung som skulle spela skjortan av många mycket mer kända musiker.
   England har fina traditioner att få fram duktiga sångerskor. Grimes hade live en lika kraftfull röst som Elkie Brooks eller Maggie Bell (där påminner också utseendet) men eftersom hennes personliga åsikter aldrig sammanfallit med de stora skivbolagskoncernerna och deras cyniska producenter får vi nöja oss med hennes utmärkta rockmusik i skymundan. Utan den uppmärksamhet den absolut förtjänar. Det är synd.

/ Håkan

Covers: Cat Power

Postad: 2022-09-07 07:52
Kategori: Cover-skivor

CAT POWER: Covers (Domino, 2022)

DEN AMERIKANSKA SÅNGERSKAN CHAN MARSHALL (med artistnamnet Cat Power) har figurerat i min Cover-skivor-kategori två gånger tidigare, ”The covers record” (2000) och ”Jukebox” (2008). Tidigare i år kom hennes tredje utpräglade coveralbum med den simpla titeln ”Covers”. En skiva med ett genomgående udda innehåll som pendlade mellan några gamla konventionella poplåtar och tämligen modernt låtmaterial plus två riktigt gamla evergreens.
   Blandningen blir en aning tålamodskrävande när denna personliga rockprofil försöker göra något eget och extremt udda av varje låt. Som exempelvis på Pogues i mina öron fantastiskt fina ”A pair of brown eyes” som hon försöker modernisera med körer och syntar. Då passerar Cat Power gränsen till det möjliga och på ett sätt massakrerar hon Shane MacGowans storslagna låt. Hon låter sitt liveband experimentera så till sin grad att själ och hjärta är helt försvunnen från den låten.
   Jag känner mig inte lika frustrerad av Cat Powers tolkningar av Bob Segers och Jackson Brownes låtar men ”Against the wind” känner jag inte igen alls i sitt intensiva pianobaserade arrangemang. Men ”These days” har hon valt att göra på ett verklighetstroget och känsligt sätt.
   Mitt huvudsakliga problem med det här albumet är kanske att jag inte har samma kärleksfulla förhållande med artister som Frank Ocean, Lana Del Rey och Nick Cave som de ovan nämnda. Och jag känner överhuvudtaget inte till gruppen Dead Man's Bones.
   Men jag måste erkänna att Cat Powers dramatiska tolkning av Nick Caves "I Had a Dream, Joe", som jag inte känner i original, snuddar vid Marianne Faithfulls energi.
   Det är absolut inget fel att artister tolkar covers på sitt eget sätt, det kan till och med lyfta låtar på ett oväntat sätt, men Cat Power är en väldigt speciell artist som jag både gillar och ogillar. 2006 fanns hon faktiskt med på min årsbästalista det året med ”The greatest”. Men den här gången tycker jag att hon bara stundtals har lyckats.
   Sedan förstår jag inte tanken bakom idén att leta upp låtar från 20- och 40-talet.


1. "Bad Religion" (Christopher Breaux/Monte Neuble/Charlie Gambetta/Kevin Risto/Waynne Nugent/Chan Marshall)
2012. Från albumet "Channel orange" med Frank Ocean.
2. "Unhate" (Chan Marshall)
Original.
3. "Pa Pa Power" (Ryan Gosling/Zach Sheilds)
2009. Från albumet "Dead Man's Bones" med Dead Man's Bones.
4. "White Mustang" (Lana Del Rey/Rick Nowels)
2017. Från albumet "Lust for life" med Lana Del Rey.
5. "A Pair of Brown Eyes" (Shane MacGowan)
1985. Singel med The Pogues.
6. "Against the Wind" (Bob Seger)
1980. Från albumet med samma namn med Bob Seger & the Silver Bullet Band.
7. "Endless Sea" (Iggy Pop)
1979. Från albumet "New values" ("The endless sea") med låtskrivaren.
8. "These Days" (Jackson Browne)
1967. Från albumet "Chelsea girl" med Nico.
9. "It Wasn't God Who Made Honky Tonk Angels" (Guy Massey/William Warren/Arlie Carter/J.D. Miller)
1924. Med titeln "The prisoner's song" med Vernon Dalhart.
10. "I Had a Dream, Joe" (Nick Cave)
1992. Från albumet "Henry's dream" med Nick Cave and the Bad Seeds.
11. "Here Comes a Regular" (Paul Westerberg)
1985. Från albumet "Tim" med The Replacements.
12. "I'll Be Seeing You" (Sammy Fain/Irving Kahal)
1940. Singel med Dick Todd & Orchestra.

/ Håkan

Augusti 2022 på Håkans Pop

Postad: 2022-09-06 07:54
Kategori: Blogg



Ulf Lundell avslutade årets sommarturné i Lindesberg Arena 13 augusti.

DÅ HAR ÄVEN AUGUSTI 2022 passerat i årets almanacka och ytterligare en månad med texter på Håkans Pop. Augusti är en månad då jag vanligtvis drar igång en ny säsong med nya kategorier på Håkans Pop men jag startade ju det nya stora temat, med listan på mina bästa Örebrokonserter, redan i maj och har fyllt sidan varje månad med många intressanta liveögonblick. Medan de nygmla kategorierna Coverskivor och Tributeskivor gjorde comeback på Håkans Pop. Men mest av allt var augusti för min del en ruskigt intensiv konsertmånad.
   Som sagt, det var tätt mellan konsertutbuden. Nästan lika intensivt som i fornstora dagar. Jag såg tre konserter på det nyetablerade konsertstället Kulturterrassen i Örebro (Jesper Lindell Band, Ellen Sundberg och Eilen Jewell), en storslagen turnéfinal i Lindesberg (Ulf Lundell) och gjorde ett besök på Malmöfestivalen (Richard Lindgren Band och lite annat) blev månadens summa.
   Mer livemusik i Örebro. I onsdags startade en ny upplaga av Live at Heart-festivalen som jag vid upprepade tillfällen under förra veckan och helgen rapporterade om. Finns under kategorin ”Live at Heart”.
   Den 100 konserter långa listan på mina livefavoriter i Örebro nådde under augusti placeringarna 70 till 78 med artister och grupper som Louise Hoffsten, Ulf Lundell, Niclas Ekholm, Eric Palmqwist, Tomas Andersson Wij/Anna Ternheim, Colosseum, Steve Marriott, Perssons Pack och Jill Johnson.
   Bland coverskivorna skrev jag om en ep med Nisse Hellberg och ett album med David Bowie och i den läckra kategorin tributeskivor skrev jag om album som hyllade Yoko Ono och Todd Rundgren.
   Och varje månad berättar jag om några gamla möten i TisdagsAkademien.

SOM HELHET KÄNNS DEN SENASTE MÅNADEN som lite tunn och fattig när det gäller nya skivreleaser. Men jag har ändå hittat en ”Månadens bästa” med en gammal pubrockhjälte.
   T BONE BURNETT är en vansinnigt begåvad skivproducent (åt artister som bland annat Elvis Costello, Alison Krauss/Robert Plant, Roy Orbison, Gillian Welch, John Mellencamp, Leon Russell...) men har inte riktigt blommat upp på de sporadiska soloskivorna i eget namn. Och nya ”The invisible light: Spells” bryter inte riktigt den negativa trenden.
   Som artist vill Burnett gärna experimentera, söka nya sound och lämna starka låtar utanför arrangemangen så innehållet på nya albumet kräver både tid och engagemang för att ta till sitt hjärta. Efter otal många lyssningar tycker jag mig inte ha hittat rätt ännu men det pekar åt ett positivt håll och jag ska hålla mina öron öppna för en lång tid framöver.
   RYAN ADAMS är ruskigt produktiv som artist och låtskrivare. I april släppte han albumet ”Chris”, med 18 låtar som jag dessvärre missade, och i maj kom nästa album, ”Romeo & Juliet” med 19 låtar, och nu bara tre månader senare släpper han ytterligare tio låtar på ”FM”. Kvantitet har aldrig varit kvalité i mina öron och det här albumet är genomgående rockigare men också märkvärdigt mer mediokert. Endast 32 minuter lång och jag tycker det räcker...
   I min vilda jakt på intressanta skivor har jag lyssnat på många skivor utan att hitta något riktigt intressant. Via WATKINS FAMILY HOUR, AMERICAN AQUARIUM, AMANDA SHIRES och WHISKEY MYERS hittade jag till slut några album med TRIPTIDES (”So many days”) och MARTIN COURTNEY (”Magic sign”) som är värda att lägga på minnet

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Äntligen finns det nya inspelningar med MICKEY JUPP på skiva igen. 1994 kom hans senaste officiella skiva, albumet ”You say rock” som för övrigt spelades in i Sverige. Han har ju under många år organiserat inspelning och produktion genom egen skivutgivning helt på egen hand men 5 augusti släpptes albumet ”Up snakes, down ladders” kommersiellt.
   Materialet är inte så vedertaget studioproffsigt och påminner i mångt om mycket om Jupps privata utgivning under de senaste tio åren. Men det är ju hederlig gammal rock'n'roll som gör vår pubrockfavorit full rättvisa. Han stjäl lite här och där, har fortfarande en fantastisk röst och när han varierar mellan gitarr och piano blir det en förstklassig mix av underbar pubrock som är tidlös men absolut befinner sig i nuet. Allt vässas sedan med Mickeys sedvanligt underfundiga texter.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #68: Jakob Hellman 1989

Postad: 2022-09-05 07:53
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

1989 VAR VERKLIGEN GENOMBROTTSÅRET för det nya svenska stjärnskottet, den omåttligt hyllade Jakob Hellman. Med ganska stor uppmärksamhet albumdebuterade Jakob i februari 1989 med ”...och stora havet”, en skiva som hyllats i decennier efteråt, och sedan turnerade han samma år två gånger men besökte Örebro tre(!) gånger.
   Exakt en månad efter albumdebuten träffade jag Jakob i Örebro, en måndag i mars. Han var på väg runt Sverige på en promotionturné och uppträdde vid det här tillfället på Åhléns-varuhuset inför några hundra spontant förvånade kunder.
   Ensam med en gitarr och en trulig framtoning gjorde han de mest kända låtarna från skivan plus en nyskriven låt, ”Min Marie”, som aldrig sett dagens ljus på skiva för det skulle dröja 32 år(!) innan det kom en uppföljare till Jakobs debutplatta.
   Efter varuhusspelningen träffade jag Jakob öga mot öga i en liten intervju där han vänligt men korthugget svarade på mina frågor. Vi satt i en nästan ödslig lunchrestaurang och han förklarade att han inte direkt älskade situationen.
   - Efter sexton skivaffärer är jag en aning trött på det här. Det känns som om jag bara vill sälja skivor, sade han tveksamt.
   Han berättade också att det redan var planerat för nästa skivinspelning nästa vår men att låtarna långtifrån var färdiga.
   - Jag har väldigt mycket idéer men låtarna finns ännu så länge bara i mitt huvud.
   Jag hade förmånen att uppleva två konserter med Jakob på de två turnéer han genomförde under 1989. Med samma fyra rutinerade killar i kompbandet varje gång: Mats Bengtsson, keyboards, Mats Borg, trummor, Magnus Adell, bas, och Eddie Sjöberg.
   När Jakob återvände till Örebro på hösten 1989 spelade han på Café Oscar och bandet hade utökats med den färgade sångerskan Marianne N'Lemwo. Och Jakob hade blivit lite säkrare som scenartist.
   Efter den hösten hände inte så mycket på Jakob Hellmans horisont. Åtskilliga comebackförsök har gjorts, nästan lika många katastrofer har inträffat (läs om min upplevelse på Kalasturnén 1999) men 2010 gjorde han ett helt godkänt tv-gästspel på Allsången.
   Efter många om och men resulterade Jakob Hellmans comebackförsök i ett riktigt hyfsat album vintern 2020/21, ”Äntligen borta”, där den stundtals magiska och personliga Jakob Hellman-känslan återfinns på flera låtar. Men vägen dit hade faktiskt varit både lång, krånglig och krokig.


Foto: Magnus Fond

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 1989.

JAKOB HELLMAN
Café Oscar, Örebro 17 oktober 1989


23-årige Jakob Hellman, som fyller 24 på fredag, har sitt livs mest omtumlande år bakom sig. Från uppmärksammad uppvärmare till Wilmer X förra hösten via rosad albumdebut till flera turnéer i år.'
   På Café Oscar igår kväll var det tredje gången Jakob stod på en scen i Örebro. Med bara ett album bakom sig och ett snabbt genombrott är det naturligtvis för tidigt att utnämna honom till färdigutvecklad artist. Men han kan bli!
   Han har på detta år fått en massmedial uppmärksamhet som har fått till följd att han har blivit flickornas Jakob.
   Unga flickor går på konsert som aldrig förr och visst var det näpet att uppleva så många tindrande ögon inför en så begåvad popartist som Jakob.
   I våras gjorde Jakob sin första rockturné. Konserten på Rockmagasinet/Kulturhuset i april hade sina brister, bland annat hans egen trulighet, men låtarna från debutalbumet var och är smått genialiska.
   Han hade nu växt till sig framför sitt band som utökats med den färgade sångerskan Marianne N'Lemvo. Det hade blivit större, mer mullrande och proffsigare utan att tappa i personlighet.
   Låtarna från albumet var fortfarande stommen i Jakobs scenrepertoar men han bjöd också på några helt nya låtar och flera covers, bland annat Docenternas "Vänner".
   De nya låtarna gav ingen direkt vink vartåt Jakob ämnar gå i sin utveckling mot en stadig och förmodad framgångsrik rockkarriär. Det var ändå vågat att framföra nya "Full sjökapten" helt akustisk. Och publiken var begeistrad.
   Däremot behärskar han ännu inte den svåra balladkonsten. Han staplade ofta ord på varandra i snabbt tempo denna kväll. En kväll då vårt senaste popgeni förvandlades till en nästan fullfjädrad rockartist.

Mats Bengtsson, keyboards
Mats Borg, trummor
Magnus Adell, bas
Eddie Sjöberg, gitarr
Marianne N'lemvo, kör

Tårarna
Säg att det är mig du vill ha (NY)
Vänner (Docenterna-cover)
Glada dagar
Avundsjuk på dej
Full sjökapten (NY)
Vara vänner
Vintern dör
Du är allt jag vill ha
Hon har ett sätt
Min Marie (NY)
Tåg

Extralåtar
Vackert väder
Stora havet
Ballad från en soptipp (Cornelis Vreeswijk-cover)=

Extra extralåt
Visa mej

/ Håkan

Fjärde och sista kvällen på Live at Heart 22

Postad: 2022-09-04 14:35
Kategori: Live at Heart

EFTER DET GAMLA HEDERLIGA LIVE AT HEART-mottot ”Favoriter i repris” blev blandningen på avslutningskvällen traditionsenlig, några upprepningar plus några favoriter från längre tillbaka.
   Ambitionen att hela tiden jaga och försöka upptäcka nya och fräscha artister på festivalen når till slut en gräns och i takt med fysisk trötthet så blir lördagen ofta en dag och kväll i reprisernas tecken. Så också i år. Då ville jag helst återvända till några av de tidigare ”succéerna” och kunna konstatera hur bra artisterna eventuellt är i andra lokaler och andra miljöer.
   Därför blev Luna Keller/Mats Dernánd-konserten kvällens första anhalt och en krogspelning med degerforsaren Eddie Lövholm Eriksson lite senare på kvällen. Men egentligen startade dagen med en lunchspelning med rutinerade Olle Unenge med band och ett läckert besök i Örebro Teater, där Mohlavyr uppträdde, där jag aldrig tidigare upplevt någon musikalisk begivenhet.



OLLE UNENGE OCH ORKESTERN, Boulebar 3 september 2022
Höstens intåg med påföljande regn gjorde att utomhusspelningen som planerats på Innergården utanför Boulebar och STÅ fick flytta in på Boulebar med begränsade sittplatser. Men de akustiska gitarrerna mådde säkert bättre inomhus långt från den fuktiga luften.
   Olle Unenges vispop, som snart resulterar i ett album (arbetsnamnet är ”Sånger från långsamheten”), har akustiska förtecken och det är märkvärdigt hur så enkla harmonier kan upplevas så fräscht och nytt. Men det är starka melodier, innehållsrika texter och framförallt musikalisk briljans som gör det och med hjälp av Oskar Hanssons gitarr och Janne Hedströms bas förvandlas sångerna till bli något mycket underhållande.



LUNA KELLER feat MATS DERNÁND, Nikolaikyrkan 3 september 2022
Paret Dernánd/Kellers gemensamma historia är anmärkningsvärd. Han från Örebro och hon från Tyskland, fast boende på Teneriffa, som träffades första gången i måndags fast de har samarbetat en viss tid på distans. I torsdags i skyltfönstret på Ingeborgs blev det musikaliskt imponerande men praktiskt lite trångt och spontant. I kyrkan fanns det mer space i den underbara miljön men lite tekniska problem påverkade starten på konserten.
   Fortfarande fungerade kombinationen röst/piano/munspel (Dernánd) och röst/gitarr (Keller) perfekt. Luna Kellers sprudlande och positiva karaktär är verkligen avväpnande och att hon sjunger
så underbart fint med en personlig klang förhöjer kvalitén. ”We'll be together” var naturligtvis återigen en av höjdpunkterna men allra bäst fungerade ”I'll bring you home” som blev till en fin allsång i den välfyllda Nikolaikyrkan.



MOHLAVYR, Örebro Teater 3 september 2022
Jag vet inte vad som lockade mig mest till den här konserten, Mohlavyrs spännande musik eller den oerhört fina miljön på Örebro Teater. Egentligen var det nog samklangen i Mohlavyrs föreställning, en sorts musikalisk teater, och den fina genuina inramningen som gjorde upplevelsen så speciell och unik.
   Tillsammans med cellospelaren Silia Hahne blandade Ulrika Mohlin (Mohlavyr) sedvanligt stort allvar med lekfulla harmonier som både engagerade och roade och höll den lyssnande publiken aktiverad. 40 minuter underhållning som sätter spår.



EDDIE LÖVHOLM ERIKSSON, Ingeborgs, 3 september 2022
Jämfört med Clarion Hotel-framförandet i onsdagskväll blev Ingeborgs-konserten en tätare och roligare upplevelse. Närvarokänslan med publik på nära håll var påtaglig med elgitarr och rytminstrument som ökade energin. Kompmusikern Tim Wallbom var taktfast och hade egen hejaklack plus föräldrar i publiken som gjorde stämningen ännu festligare. Wallbom har en historia på just Ingeborgs, som han drev för några år sedan, så det fanns mycket kärlek i luften på lördagskvällen.

/ Håkan

Tredje kvällen på Live at Heart 22

Postad: 2022-09-03 10:10
Kategori: Live at Heart

SÅ HÄR GICK MINA FUNDERINGAR under fredagen om planerna inför tredje kvällen på årets Live at Heart:
   Det är svårt att i förväg planera vad som ska prioriteras på Live at Heart-programmet. I valet mellan diacerten med Tomas Andersson Wij och vännen Olle Unenges sedvanligt starka vispop blev det - Vincent Jedselius.
   I konkurrens med Meadows etablerade singer/songwriter-pop i Nikolaikyrkan tog jag efter moget övervägande beslutet att uppleva ett ungt friskt popband från Malmö, Coral The Color.
   21:00-konserten blev en hård förhandling med mig själv om jag skulle ta en timmes vila på neutral pub, ge Molly Hogg en ny chans eller på vinst och förlust söka upp något helt annat.
   Även 22:00 stod det och vägde mellan några olika musikgenrer. Prins Grizzley lät musikaliskt spännande eller skulle jag för vilken gång i ordningen se och höra om DSH5 om fortfarande var kvar i det punkigt rockiga som i onsdags.
   Inför kvällens sista konsertpunkt hade jag ristat in gruppnamnet Bro Mesa i ”programmet”. Dels är de ett tryggt band som alltid levererar och dels är Clarion Hotel den naturliga vägen hem mot lugn och ro.
   Hur det blev kan ni läsa nedan där jag noterat mina upplevgelser efter bästa förmåga och minnen.



VINCENT JEDSELIUS Clarion Hotel 2 september 2022
I Västanfors bandylags klubbtröja bjöd Vincent på ett sedvanligt engagerande framförande där mellansnack var en viktig del i hela ”showen” som var hans enda uppträdande under årets Live at Heart. Men naturligtvis var det ändå den musikaliska uppbackningen som färgade den ibland lite dystra tonen i Vincents låtskrivande och den suggestivt vackra musiken. Elgitarr, bas, Vincents akustiska gitarr och munspel (Peter Edgren).
   Jag pratade med Peter senare under kvällen då han klagade på ett miserabelt scenljud men det var inte som påverkade ute i lokalen som snabbt fylldes på med publik. Däremot var det inga strålkastare mot scenen under halva konserten som var lite besvärande. Nästan hela Vincents repertoar är egna låtar men han signalerade också att han har en ”cover” på programmet, den gamla folkvisan ”Kom fattigdom”.



CORAL THE COLOR Makeriet 2 september 2022
När jag valde det unga skånska poprockbandet Coral The Color var det en grov chansning från min sida och det såg inte så lovande utan när jag äntrade Makeriet där det var tunna åskådarled. Dessutom förklarade gruppens sångare Tobias Schön att de kom till Örebro för en halvtimme sedan...
   Inte så bra förutsättningar men bandets glada och ofta melodiösa poprock hade sn skön (”schön”) positiv prägel utan att vara speciellt personlig eller annorlunda. När jag sökte jämförelser i svensk pop hamnade jag på ”en tidig upplaga av The Ark”. Schön hade problem med luggen men jobbade tillsammans med bandet upp godkänd energi.
   I Live at Heart-programmet beskrevs Coral The Color simpelt som ”Pop band based in Malmö, Sweden” men var färgstarkare än så.



MOLLY HOGG Ingeborgs 2 september 2022
När irländskan Molly Hogg uppträdde i onsdags förväntade jag mig en viss dragning åt det folkmusikaliskt traditionella men fick en habil men lite anonym singer/songwriter utan direkt personlig prägel. Det blev något liknande när jag återigen lyssnade och tittade på henne på Ingeborgs som inför helgen hade flyttat ut scenen utomhus.
   Den här gången inledde hon framförandet med en godkänd cover på Fleetwood Macs ”Landslide” medan mellansnacken var identiska med förra framträdandet.



DSH5 Coco Thai 2 september 2022
Jag ville försäkra mig om att DSH5:s nya rockiga framtoning fanns kvar i bandets repertoar och fick en musikaliskt nästan identisk konsert jämförd med onsdagsframträdandet, fast utan överraskande gästartister och inte fullt så mullrande rockigt som då. Men nya låten ”Fy fan” är ju en självklar hitlåt, utmanar till och med The Damneds klassiker "New rose", och doftar punk och 1977.
   Uppladdningen inför den här konserten var kanske inte den bästa för bandet. Sångaren David Södergren dök upp fem minuter innan gig och ”var det inte elva vi skulle spela”. 22:00 sparkade DSH5 igång konserten inför ett välfyllt Coco Thai.
   Varje gång jag har skrivit om DSH5 har jag musikaliskt framhållit mandolinen (Lennart Hessel), dragspelet (Erik Mattsson) eller Mattias Lagerqvists säkra gitarrspel. Stående på sidan av scenen fick jag Marcus Berggrens energi och drivna trumspel rakt i ansiktet som en förklaring på bandets oerhört explosiva tempo i vissa låtar.
   Nedan syns låtlistan som är snabbt nedklottrad som några kortfattade ord. Men det påverkade inte det musikaliska utfallet.



BRO MESA Clarion Hotel 2 september 2022
Jag har nog inte varit tillräckligt uppmärksam när jag tidigare har upplevt Kristinehamnsgruppen Bro Mesa i Örebro. För så här bra har jag inte uppfattat deras countryfierade rock'n'roll-sväng eller rockiga country tidigare.
   Tillsammans med en kompis skrockade jag om att gruppen lät som om Rockpile hade kommit från USA. Och tillsammans med en basistvän (Janne Hedström) fascinerades vi av basistens loja och tillbakalutade stil. Men allra mest imponerad blev jag av sångaren Joakim Hildingsson som slängde sig naturligt och skickligt mellan både svenska och engelska texter.

Fredagskvällens DSH5-låtlista:


/ Håkan

Andra kvällen på Live at Heart 22

Postad: 2022-09-02 15:03
Kategori: Live at Heart

ANDRA LIVE AT HEART-KVÄLLEN på årets festival blev givetvis inte den första lik men ändå fylld med intressanta musikbesök på olika ställen runt i det centrala Örebro. Festivalen är inte bara möten mellan artister/publik. Det sociala umgänget är en minst lika viktig del av Live at Heart. Där kan man få tips, utbyta åsikter (om musik, inte politik) eller ha gemensamma önskemål om ett fysiskt festivalprogram i papper, som festivalledningen i år skippat, där man praktiskt kan planera festivalkvällen.
   Just åsikter om en viss konsert kan också utmynna i nattliga messenger där någon upprörd konsertbesökare, inga namn, vill diskutera hur dåligt ljudet eller arrangemangen var (”Det här var väl ändå den sämsta spelningen som Xxxxx har fått till”) på en viss konsert. Åsikter, inte hat och hot.
   På torsdagskvällen startade ännu en upplaga av intervjuaren och värden Magnus Sundells koncept diacert. Artister möter Magnus för samtal med berättelser från liv och musikkariärer som sedan varvas med musik. Begreppet diacert (fast då på svenska, diasert), kombinationen dialog+konsert, hade premiär på Live at Heart 2017 och har under åren gästats av bland annat Jonathan Johansson, Jennie Abrahamsson, Sofia Karlsson och Nina Kinert. I är gästas Magnus av Helen Sjöholm/Anna Stadling (torsdag) och Tomas Andersson Wij (fredag).


På ett trångt och fullpackat STÅ bjöd Madison Violet på en halvtimme sång och musik.

MADISON VIOLET, STÅ 1 september 2022
På det minimala STÅ var det inte oväntat trångt, stor platsbrist och lite mysigt när publik och artister packade in sig i den lilla begränsade lokalen och försökte sätta något av inofficiellt publikrekord. På scenen, som bokstavligen inte finns, stod en kanadensisk singer/songwriter-duo, Brenley MacEachern och Lisa MacIsaac, och försökte efter bästa förmåga att framföra sina låtar.
   Efter två decennier tillsammans, skrivit låtar, spelat in skivor (10 album!) och turnerat flitigt, har de rutinen och kunnandet och bjöd på sång och musik som var både energisk och känslig. Lisa med sin ljusa röst spelade både gitarr och framträdande fiol och Brenley sjöng också medan hon spelade 4-strängad bas och gitarr. Repertoaren var mig lite okänd men inledningslåten hade säkert titeln ”Sweet desperado”.



Avslappnade samtal och välsjungna sånger med Helen Sjöholm och Anna Stadling.

HELEN SJÖHOLM & ANNA STADLING/diacert, Örebro Konserthus 1 september 2022
Magnus Sundells koncept med diacert har genom åren figurerat i olika, ofta för små, lokaler, Rosengrens Skafferi, Hotell Grand och Club 700, men har nu hamnat helt rätt på stora, fina och nästan högtidliga Konserthuset där man både hör och ser bra.
   Årets första diacert blev med sångerskorna Helen Sjöholm och Anna Stadling som också råkar vara nära kompisar med ett gemensamt ursprung i Sundsvall fast de artistmässigt och offentligt har befunnit sig på olika grenar i musikträdet.
   Mellan de djupa men avslappnade samtalen framfördes musik där pianisten Jesper Nordenström kompade paret i Bruce Springsteens ”Workin' on a dream”, låtar från Annas repertoar (en svensk version av ”Time after time”, ”Var inte rädd”, och ”När allting det här är över”) och ett par smakprov från en kommande julskiva med duon.
   En mycket underhållande och intressant timme.


Anna Smyrks singer/songwriter-pop förvandlades till rockmusik.

ANNA SMYRK, Makeriet 1 september 2022
Efter en timme lång diacert kom vi lite sent till australiska Anna Smyrks framträdande på Makeriet. På min första kontakt med Anna, på tjuvstartsarrangemanget i tisdags kväll, framförde hon några anspråkslösa låtar på akustisk gitarr och kompades delikat av Izak Danielsson Kihlström, från Karlstad, på elgitarr med spontana ljud som specialtet. Ganska lågmält alltså. Nu blev det rockigare och häftigare men kanske inte bokstavligen bättre. Trion på scen förvandlades plötsligt till en rockgrupp.
   Missförstå mig inte, det var en härlig energi på Makeriets scen, där Anna hade fått ytterligare hjälp från en kvinnlig basist, som stundtals pumpade upp soundet till en livlig nivå. Annas personlighet försvann lite på vägen och ett lite mindre perfekt liveljud försvårade kommunikationen med publiken.
   Gitarristen Izak har för övrigt en egen programpunkt på årets Live at Heart.


Kvällens höjdpunkt på Live at Heart-festivalen: Mats Dernánd och Luna Keller bjöd på spännande sång och musik.

LUNA KELLER feat MATS DERNÁND, Ingeborgs 1 september 2022
Redan på pappret var örebroaren Dernánds möte med den tyska låtskrivaren och sångerskan Luna Keller spännande och intressant. De träffades personligen för bara tre dagar sedan men har samarbetat på distans sedan en tid tillbaka, skrivit låtar och spelat in tillsammans.
   På Ingeborgs, på ett minimalt scenutrymme i fönstret, kom deras sång och musik helt till sin rätt. Många kvinnliga sångerskor har ju fantastiska röster, mer eller mindre perfekta, men Luna lyckades trollbinda med sina röstresurser som lät både personliga och ytterst professionella. Hennes naturlighet i mellansnack på prickfri engelska förstärkte intrycket ytterligare.
   Till sin hjälp hade hon Mats som på munspel och klaviaturer kompade och dekorerade låtarna till fulländning. Mats bidrog också med sång som bland annat gjorde duetten ”We'll be together” till en av kvällens höjdpunkter.


Med små medel och en stor bastrumma bjöd engelsmannen Daniel Kemish på ett imponerande låtmaterial.

DANIEL KEMISH, Makeriet 1 september 2022
Efter Ingeborgs-besöket var plötsligt Live at Heart-kvällen en vit fläck och lite oplanerad. Rent praktiskt, bara runt hörnet Engelbrektsgatan/Kungsgatan, hamnade vi åter i Makeriet glashus där vi har upplevt ljudmässigt ojämn kvalité men engelsmannen Daniel Kemish lyckades övervinna svårigheterna med bara en akustisk gitarr, munspel och en stor bastrumma som hjälp.
   Med ett fantastiskt mellansnack och scennärvaro som grund blev det en överraskande positiv tillställning där gitarren lät perfekt och den tempohöjande detaljen med bastrumman ökade på energin i framförandet. Och med en alltmer imponerad låtrepertoar förvandlades Daniel Kemishs 40 minuter på scen till en positiv upplevelse.

EFTER KEMISH VAR DET PLANERAD HEMGÅNG men i goda vänners lag blev vi kvar en stund och lät oss övertalas om nästa grupps fördelar. På scen skulle den norska gruppen Gangar (se bild nedan) ta plats. Från en scen, inbäddad i rök, blev jag fullständigt översköljd av musik som i programmet beskrevs som ”folk, rock” men i verkligheten mer påminde om bombmattor och grunge.
   Innan konserten drog igång satte saxofonisten in sina hörselskydd, ett par musiker headbangade och vi vände ryggen till, gick ut och letade upp cykeln.

Bilder: Carina ÖsterlingI rök och hårt distad grunge gjorde norska Gangar entré på Makeriets scen.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #69: Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band 1984

Postad: 2022-09-02 07:58
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

RAJ MONTANA BAND, som var samlingsnamnet på en grupp som under första halvan av 80-talet innehöll sångarna Dan Hylander, Py Bäckman och fem slipade och skickliga musiker, började utvecklas redan 1977 i Malmö. Jag har beskrivit historien ganska detaljerat i artikeln om liveskivan ”Bella notte”. Men det var under de sista åren (1983/84) som intensivt turnerande enhet som bandet nådde den stora publiken, producerade de största skivsuccéerna och blev ett respekterat begrepp i musiksverige. På skiva hade jag följt Dan, Py och bandet noggrant sedan starten men live hoppade jag på Raj Montana-tåget sent i januari 1983.
   Under Ulf Lundells båda turnéer 1982 fick jag god kontakt med hans kompmusiker av vilka Hasse Olsson, keyboards, Clarence Öfwerman, keyboards, och Pelle Alsing, trummor, också var Raj Montana-medlemmar. Vilket gjorde att jag och min fotograferande vän Anders Erkman inför en Örebrokonsert 4 februari 1983 åkte upp till Stockholm, intervjuade Dan & Py och fick uppleva det intensiva publiktrycket på Ritz vid Medborgarplatsen. Mötet resulterade i en ömsesidig respekt för varandra och en närmare kontakt med samtliga bandmedlemmar plus crew. Och musikerna hade en tendens att dyka upp regelbundet i Örebro i andra sammanhang bakom andra artister.
   Örebro fanns under 1983 och 1984 alltid med på varje turnésväng för Raj Montana. Som när de spelade utomhus på Vinterstadion i maj 1983, Idrottshuset i oktober 1983 och dagens aktuella konsert i Brunnsparken i augusti 1984 på bandets näst sista turné.
   På folkparksturnén 1984 såg jag bandet privat i Köping en månad innan Örebro. Helgen före Örebro-spelningen åkte jag och Anders till Borlänge för intervju och konsert och fick sedan skjuts i turnébussen till Örebro på natten efter konsert.
   Aktuellt var att Raj Montana Band då hade turnerat intensivt under sommaren (46 konserter på två månader) och tillbringat 1800 mil i turnébussen. Slitsamt för både människor och material. Efter halva turnén packade bussen ihop och en vecka innan Örebro kastade en av körtjejerna, Ulrika Uhlin, in handduken på grund av magproblem.
   Efter turnén hade alla musikerna planer för kommande engagemang. Hasse Olsson skulle turnera med Mats Ronander, Pelle Alsing skulle då och då hoppa in bakom dåvarande flickvännen Anne-Lie Rydé och Clarence Öfwerman skulle tillsammans med Hylander skriva ledmotivet till tv-serien Åshöjdens BK. Gitarristen David Carlson hade planer på ett eget soloalbum och tillfällige basisten Mats Englund skulle också turnera med Ronander. Ordinarie basisten Ola Johansson var för tillfället pappaledig.
   Vid Raj Montanas körmikrofoner hade många flickor passerat under årens lopp och efter Ulrika Uhlins avhopp (se ovan) var Sonja Bojadzijev ensam i kören. Hon hade tidigare jobbat med Cyndee Peters och Magnus Uggla, en pigg tjej med både italienskt, jugoslaviskt och ryskt blod i ådrorna. Men Sonja fick överraskande hjälp av Anne-Lie Rydé i Brunnsparken!
   På turnén hade Raj Montana Band betydelsefull hjälp av tre personer i skymundan: Göran Andersson, turnéledare, chaufför, monitormixare och allt-i-allo, Stiffe Rubensson, ljusmix, och Johan Kempe, ljudmix.
   Under 1984 blev Dan Hylander och Py Bäckman allt större som skivartister och båda hade planerade album på gång inför hösten, Dans ”Änglar och sjakaler” och Pys Mats Ronander-producerade ”Kvinna från Tellus”. Och konserten innehöll smakprov från de skivorna.

Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/8 1984.

RAJ MONTANA HAR HÖJT VOLYMEN

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
Brunnsparken, Örebro 29 augusti 1984


RAJ MONTANA BANDS SAMLADE LIVESOUND modell 1984 är märkbart rockigare och tuffare med en betydligt högre volym än tidigare. Efter den pampiga inledningen med Vangelis fenomenala filmmusik medan bandet intog sina platser i det rödskimrande mörkret, brakade det loss med två hejdlösa rockare, Pys "Jag lever" och Dans "Vykort vykort".
   Därefter skiftade tempot under hela konserten, 19 låtar under närmare två timmar, men intensiteten och tyngden var hela tiden påtaglig och soundet fräckare och pådrivet än på någon annan Raj Montana-konsert. Allt framfördes på bekostnad av bandets vanligtvis väloljade sound och välbekanta lågmälda sväng.
   Repertoaren har fått sig en rejäl ansiktslyftning och främst Dan Hylander har städat ut många gamla klassiker ("Katalonien", "Min älskade stod" med flera) och med endast två undantag, "Solregn" och "Höst", var ingen låt äldre än senaste albumet.
   I Py Bäckmans fall var förnyelsen inte lika tydlig då hon nådde en ny och mycket högre nivå som låtskrivare först på det senaste albumet från vilken hon gjorde sex låtar i nya repertoaren.
   Frånsett parets båda framgångsrika singlar "Svindlande höjder" och "Skuggor i skymningen", som var och en för sig är rejäla showstoppers, gjorde både Dan och Py även nya och ännu ej publicerade låtar av mycket hög klass. Dans "Svart kaffe" och "Lycklig att leva" och Pys "När allting stannar till" och "Jones den förskräcklige" lovar mycket gott inför kommande skivor.
   Samarbetet mellan Dan och Py är svalt på scenen under konserten. Två helt olika personligheter, den starka och uttrycksfulla rocksångerskan respektive den finurliga låtsnickaren med vekare framtoning, vars låtar löpte parallellt utan kollisionskurs.
   Det var först i de spontana extralåtarna, den alltför jazziga "Höst" och Lowell Georges pärla "Willin'", de befann sig i rampljuset samtidigt. En oannonserad Anne-Lie Rydé dök dessutom upp och höjde känslorna både på scen och bland publiken. Då var det kul, på gränsen till sagolikt.
   Med absolut bästa konkurrens, Blåvitt på Eyravallen, lockade bandet ändå fullt hus (2000 åskådare) i Brunnsparken och den lojala Örebropubliken räddade därmed ytterligare en Raj Montana-konsert till staden. Janne Widén, på arrangörsfirman EMA-Telstar, kunde sent på onsdagskvällen bekräfta att de återkommer i december, exakt datum ännu ej bestämt.

/ Håkan

Första kvällen på Live at Heart 22

Postad: 2022-09-01 14:04
Kategori: Live at Heart

DET BLEV SOM JAG INTE TRODDE men ändå ”fruktade”: Den lugnt planerade onsdagskvällen slutade i ett stort rockigt töcken framåt midnatt. Fyra konserter i Clarion Hotels foajé blev en njutbar start på årets Live at Heart-festival, en blandning av lågmäld underhållning med artister från både Portugal/Belgien, USA/England, Degerfors(!) och Irland.
   Oväntade spontana infall hör till Live at Heart-konceptet. När vi egentligen skulle styra stegen nedför Nygatan hem kom jag med det briljanta förslaget att ta vägen förbi Makeriet för kvällens sista musikupplevelse. Och vilken upplevelse, en rockig urladdning med DSH5 och exklusiva gästartister på scen!


Non Talkers blev premiärakt på Live at Heart 22.

NON TALKERS, Clarion Hotel, 31 augusti 2022
Live at Heart har under årens lopp blivit alltmer internationell med gästande artister från i stort sett hela världen. Först ut på årets festival blev duon Non Talkers med Marco och Evita Brantner, han från Portugal, hon från Belgien, som tillsammans förenades i det engelska språket med sina popinfluerade låtar.
   På skiva (finns på Spotify) har duons låtmaterial ibland tydlig och nästan kommersiell hitkaraktär men live blev det inte överraskande lite mer avskalat men också mer personligt när Marco spelade akustisk gitarr och sjöng och Evita sjöng när de växelvis framförde sina låtar. Tjejen på fiol, jag uppfattade hennes namn som Melanie, satte också en tydlig personlig prägel på den popmusikaliska repertoaren.
   De dryga 40 minuterna innehöll nästan genomgående eget material men största spplåderna fick ändå Dolly Partons välkända ”Jolene”.


Eddie Lövholm Eriksson underhöll på bästa Lars Winnerbäck-manér.

EDDIE LÖVHOLM ERIKSSON, Clarion Hotel, 31 augusti 2022
Bakom Live at Heart-programmets magra beskrivning av Eddie Lövholm Eriksson, ”a Swedish singer/songwriter”, dolde sig en habil svensk låtskrivare från Degerfors. I min lilla lyssnande förberedelse jämförde jag honom med en lågmäld Lars Winnerbäck innan jag upptäckte att många andra på nätet gjort samma notering.
   Jag vill inte fastna i den jämförelsen för Eddie hade många personliga texter och intressanta mellansnack att förmedla på sina 40 minuter på scen där han på akustisk gitarr kompades av en elgitarrist och en kille som rasslade på rytminstrument.


Drew Young, i mitten, tillsammans med engelska vänner.

DREW YOUNG, Clarion Hotel, 31 augusti 2022
Jag har under många Live at Heart-år hört talas om amerikanen Drew Young utan att fysiskt komma i kontakt med hans musik eller framförande. Redan i tisdagskväll, på Café Nikolai-arrangemanget, fick jag kortfattat se och höra honom och på onsdagskvällen bjöd han på ett helt framförande där han fick hjälp av det engelska paret David Edward Booth och Kelly Bayfield.
   Drew är ju en låtskrivare av rang vars material ibland gränsar till det kommersiellt opersonliga men med David och Kelly vid sin sida blandades välsjungna stämmor och två akustiska gitarrer till vacker underhållning. I låtar som jag stundtals kunde identifiera som ”Home by the river”, ”Stuck on believing” och ”It'll be soon”.
   Det är en ynnest att njuta av så inspirerade och engagerade artister.


Molly Hogg från den gröna ön med sin gröna gitarr.

MOLLY HOGG, Clarion Hotel, 31 augusti 2022
Irländskan Molly Hogg fick den otacksamma uppgiften att avsluta Live at Heart-kvällen på onsdagen. Så dags på kvällen, efter tio, fick tjej med akustisk gitarr svårt att överrösta pladdrandet längre bort i lokalen.
   Med sin läckert gröna gitarr (vad annars?) bjöd Molly på klockren skönsång och fint gitarrspel på sitt akustiska instrument. Inte så folkmusikbaserat som vi kanske trodde från början. Hennes lite gälla röstnivå gjorde att jag skrev ”Cranberries” i mina noteringar innan hon långt senare sjöng den gruppens ”Zombie”...
   Inte ens det fina visslandet i ”Whisky and red wine” fick den snacksaliga publiken att dämpa sig. I en låt vars sista textrad var ”let me out..” som på något sätt beskrev situationen ganska bra.


DSH5 tog Makeriet med storm med sin punkinfluerade rockmusik...

Alla bilder: Carina Österling... och energin ökade ytterligare när Joppe Pihlgren och Karin Wistrand dök upp på scenen.

DSH5, Makeriet, 31 augusti 2022
Det här tidigare så folkpopinfluerade kollektivet visade på onsdagskvällen upp en rockigare och ibland nästan punkigare attityd. Den annars så framträdande mandolinen försvann stundtals i den elektriska attacken och med sångaren David Södergren på elgitarr blev det rock med hög volym och en urladdning som slog mig med häpnad och en rätt befriande känsla.
   Den tunga basen träffade mig i bröstet och nyanserna i bandets annars så välarrangerade låtar försvann något i ”oväsendet” som tog över Makeriet en timme före midnatt. Bandet presenterade också flera nya låtar i sin repertoar, med titlar som ”Igen” och ”Sömnen”, men låten som fick symbolisera bandets utveckling mot det häftigt punkiga hette ”Fy fan” och var en kort adrenalinchock till låt. Känslan av 1977 låg i luften.
   Mot slutet av DSH5:s konsert fick vi ännu en historisk upplevelse till livs när Karin Wistrand, numera traditionellt, gick upp på scen för att förstärka energin i Docenternas låt ”Söders ros”. Till sin hjälp fick hon ”docenten” Joppe Pihlgren som gjorde det exklusiva ögonblicket till en närmast legendarisk händelse. Karin/Joppe-”incidenten” stökade till i slutet i den planerade låtordningen som inte riktigt följde den ”prydliga och högst läsliga låtlistan” (se höger).

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (481)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< September 2022 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Johan S 12/09: En fantastiskt bra afton hade vi!...

Jarmo Tapani Anttila 8/09: Var får man tag på Mickey Jupps album?...

Håkan Gustavsson 22/08: Du såg inte Whitney Rose? mvh/Håkan...

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.