Tidigare blogginlägg

Marie och Lasse bjöd på sig själva

Postad: 2021-10-03 15:51
Kategori: Live-recensioner




Marie Bergman och Lasse Englund bjöd på en generös show i Växthuset på lördagskvällen. Med hjälp av många pedaler och rattar lät Lasses gitarr som en hel orkester.

Alla bilder: Carina ÖsterlingEmelie Fransson med gitarrist inledde konsertkvällen.

MARIE BERGMAN & LASSE ENGLUND
EMELIE FRANSSON
Växthuset, Örebro 2 oktober 2021
Konsertlängd: 19:33-19:55 (EF, 23 min) 20:05-21:04 och 21:26-22:27 (MB+LE, 120 min)
Min plats: Sittande längst fram lite till höger, ca 2 m från scenen.


HÖSTEN ÄR EN GYLLENE TID FÖR LEVANDE MUSIK. Som tröst i det kompakta och regntunga mörkret kom det äkta paret Marie Bergman och Lasse Englund på lördagskvällen till ett så gott som fullpackat Växthuset. De bjöd på en konsert som utvecklade sig till en generös och välmatad show med både musik och underhållande mellansnack. Men allra mest bjöd Marie och Lasse på sig själva i två långa timmar.
   Marie började med att be oss i publiken att sätta på oss säkerhetsbältet för att sedan tillsammans med sin gitarrspelande make göra musikaliska nedslag i en lång, lång karriär där namnet Ola Magnell blev kvällens röda tråd. Med en uttrycksfull röst, en läckert spelad akustisk gitarr och Lasses effektiva och flexibla gitarrkomp inledde paret med ”Varje människa bär en historia” och just historier blev något av ett tema för kvällen.
   I kvällens repertoar hade Marie grävt djupt i sin egen musikaliska historia och med framförallt spontant naturliga berättelser länkade hon ihop låtarna på ett rutinerat sätt. Jag såg, hörde och upplevde det på nära håll, bara några meter från scen, och kan rapportera om ett fantastiskt men också omväxlande gitarrspel från Lasse som var minst lika imponerande som Maries sånger och röst.
   Jag har egentligen aldrig brytt mig om hur tekniskt duktiga gitarrister har varit när de har framträtt men här hade jag svårt att inte drabbas av oerhörda intryck när Lasse växlade ljud, tempo och sound med hjälp av en arsenal med tekniska prylar, pedaler och rattar. När han vid ett tillfälle under introt till en låt drog en stråke över gitarrsträngarna (se höger) följde ljudet hemlighetsfullt med på hela låten. Se och höra Lasses flyhänta fingrar var en ynnest. Ren underhållning bara det. Jag kan tänka mig gitarrister uppleva det här och helt tappa självförtroendet.
   Ola Magnell-låtar blev också ett genomgående tema under lördagskvällens konsert. Ett mycket logiskt ämne i det här sammanhanget. Lasse Englund spelade med Magnell i många år och Marie Bergman har med sin glittrande röst medverkat på många Magnell-skivor och har genom åren spelat in en mängd Magnell-låtar själv.
   Som en försmak på ett kommande evenemang med bara Magnell-låtar bjöds vi här på nya dagsaktuella arrangemang av låtar som ”Bruten vinge”, ”När vällingklockan ringde” och ”Sång för de svikna”. Och givetvis en av Marie Bergmans mest kända inspelningar, en svensk cover av McGarrigle-systrarnas ”Complainte pour Ste-Catherine” med text av Magnell, ”Ingen kommer undan politiken”. En värdig allsångsfinal på en alldeles lysande konsertupplevelse.
   Det nya lokala stjärnskottet Emelie Fransson, ”känd” från senaste Live at Heart-upplagan, inledde kvällens konsert med fem-sex egna låtar på engelska. Med sin sammetslena karaktär till röst, en pigg akustisk gitarr och kompisen Stefans elgitarrkomp tog hon till vara sina 23 minuter på scen på bästa sätt.

Den officiella låtlistan nedan med några förenklade titlar...



/ Håkan

Örebro: Storgatan 7

Postad: 2021-10-02 07:51
Kategori: Örebro

NAJZ PRAJZ


Storgatan 7 just nu 2021: Livsmedelsaffären Matkungen.


I NOVEMBER 1997 VAR FÖRSTA GÅNGEN jag upplevde en konsert i skivaffären Najz Prajz på norr i Örebro. Men då hade skivaffären existerat i nästan tio år på flera olika adresser. Här är Najz Prajzs historia fram till 1997, berättad av ägaren Anders Damberg:
   ”Jag gav mig in i skivbranschen våren 1988 då jag övertog en begagnataffär av Stickan Andersson, Vaxkabinettet. Adressen var Järntorgsgatan 9. Jag drev den under namnet Vaxkabinettet under några månader tills verksamheten flyttade till Storgatan 8 i Marimekkos gamla lokaler.
   I samband med flytten bytte affären namn till Najz Prajz. Anledningen till namnbytet var främst kommunikationen med utländska kunder och leverantörer då de mesta kontakterna skedde telefonledes, detta var innan faxens tid. Att försöka bokstavera V A X K A B I N E T T E T över en knastrig telefonlinje var näst intill omöjligt, så därav namnbytet. Stannade på "åttan" några år innan det blev en större lokal ledig på Storgatan 12, Gulins på 60-talet. Det var i begynnelsen av cd-eran och vi blev mer och mer en cd-butik.
   Min gode vän Thomas Wahlström hade då klivit in som delägare. Vi kämpade på och verksamheten växte medan hela Norr-City förde en alltmer tynande tillvaro. Med politiska löften i ryggen, en uppfräschning av Norr-City, vågade vi en flytt snett över gatan till Storgatan 7 där vi drev en 700 m² stor butik i två våningsplan.”
   I lokalerna på Storgatan 7, med Westlings Bokhandel som hyresgäst, hade det faktiskt decennier tidigare varit skivförsäljning. Vid sidan av bokförsäljning, leksaksavdelning och skolmaterial sålde Westlings också skivor i källarvåningen.
   Najz Prajz på Storgatan 7 fick ett slut när skivaffären flyttade söderut till Drottninggatan 30 på tidigt 2000-tal, där bland annat artister som Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och Anna Ternheim spelade, men det är en senare historia som jag berättar om nästa vecka.
   Efter många år som klädbutik är den stora lokalen på Storgatan 7 sedan några år tillbaka en livsmedelsbutik, Matkungen.

WEEPING WILLOWS 30/11 1997 Najz Prajz
THE MERRYMAKERS 23/2 1998 Najz Prajz

/ Håkan

ALL TIME BEST #83: "Chelsea girl"

Postad: 2021-10-01 07:54
Kategori: ALL TIME BEST



NICO: Chelsea girl (Verve, 1967)

MIN 150 ALBUM LÅNGA LISTA MED FAVORITSKIVOR har naturligtvis krävt massor med research, ivrigt letande i mina gamla minnen samt många nyupptäckta pärlor från den musikhistoria jag aldrig upplevde på plats när skivorna gavs ut. Som exempelvis många 60-tals-album som uppmärksammats mycket mer långt senare. Och i den kategorin hittade jag Nicos album ”Chelsea girl” som jag var helt obekant med när den gavs ut hösten 1967. Då var mina 15-åriga öron fullt upptagna med Beatles och ”Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band”...
   Inte heller var jag strax innan, våren 1967, medveten om ett band som hette Velvet Underground där Nico, med Andy Warhols hjälp, tillfälligt hade fått plats bredvid Lou Reed och John Cale. Trots ganska anspråkslösa röstresurser fick Nico sjunga tre låtar på bandets debutalbum ”The Velvet Underground & Nico” (1967).
   Nico, född (Christa Päffgen) i Tyskland 1938, hade en lång karriär innan hon gjorde entré i New Yorks rockkretsar 1966. Redan som tonåring på 50-talet började hon arbeta som fotomodell i Paris för att via Rom få en mindre roll i Fellini-filmen ”La dolce vita” innan hon kom till London 1965. Där hamnade hon snabbt i de rätta popkretsarna, blev kompis med Brian Jones och Stones manager Andrew Loog Oldham tog hand om Nico och producerade singeln ”I'm not sayin'” med klar hitpotential.
   Trots positiva recensioner blev singeln en flopp och Nico sökte sig till New York där hon åter hamnade i film/mode-branschen med den framgångsrike Andy Warhol, popkonstnär, regissör och producent, som manager. Nicos korta samarbete med Velvet Underground gav henne mersmak för att satsa på sin karriär som sångerska. Hon började jobba med Tim Hardin, Tim Buckley och Jackson Browne, samarbeten som ganska naturligt skulle forma Nico som soloartist.
   På ”Chelsea girls” gör just Jackson Browne debut som låtskrivare, drygt fyra år innan han själv gör skivdebut i eget namn. Tre låtar kommer från hans penna, ”The fairest of the season”, ”Somewhere there's a feather” och ”These days” av vilka den senare är mest känd. Skrevs av 16-årige Jackson och ytterligare två coverversioner av låten, Tom Rush 1970 och Gregg Allman 1973, gavs ut innan Browne själv fick ut den på skiva.
   Ingen av de övriga Browne-låtarna har sett dagens officiella ljus med varken låtskrivaren eller någon annan. Synd, för jag tycker ”Somewhere there's a feather” har klara kvalitéer som låt.
   Även låtarna av Tim Hardin och Bob Dylan, ”Eulogy to Lenny Bruce” respektive ”I'll keep it with mine”, är ganska exklusiva på Nicos album. Hardin gav ut sin version av låten, med titeln ”Lenny's tune”, först på en liveskiva 1968. Och Dylan-låten, som allra först gjordes på skiva av Judy Collins 1965, kom inte på en officiell skiva med låtskrivaren förrän 1985 på ”Biograph”-samlingen.
   Nico har inte riktigt släppt kontakten med Velvet Underground-folket på sitt debutalbum. Hälften av låtarna på skivan är skrivna av en eller flera gruppmedlemmar av vilka den över åtta minuter långa ”It was a pleasure then” är den mest udda och understryker Nicos och producenten Tom Wilsons ambitioner att inte ha några kommersiella tankar med skivan.
   Den svarte skivproducenten Tom Wilson var redan här legendarisk i skivbranschen, som producent av Bob Dylans och Simon & Garfunkels skivor, men från 1966 sökte han sig musikaliskt vidare när han började producera Frank Zappa/Mothers Of Invention, Blues Project och Animals som med Eric Burdon i spetsen blivit ett amerikanskt band. Och Wilson kom tidigt in i Nicos solokarriär.
   Wilson producerade också ovannämnda Velvet Underground/Nico-skiva och blev också den naturliga producenten på Nicos ”Chelsea girls”. Och man hör tydligt hans influenser i de nästan barockinspirerade arrangemangen, flöjterna, stråkarna och melodiernas utformning.
   Men tillsammans med ovannämnda låtmaterial är det naturligtvis Nicos personlighet som gör ”Chelsea girls” till ett näst intill oförglömligt album. Som en lite blekare, mer ledsen och mindre kommersiell Marianne Faithfull ger hon med sin personliga barytonröst sitt fullständiga fokus på varje låt på albumet.

”SOMEHERE THERE'S A FEATHER”, Jackson Browne-låten som tillhör topparna på Nicos första soloalbum.



/ Håkan

ALL TIME BEST #84: "The last temptation of Chris"

Postad: 2021-09-29 07:52
Kategori: ALL TIME BEST



CHRIS DIFFORD: The last temptation of Chris (Stiff, 2008)

JUST NU KAN JAG INTE TÄNKA MIG något mer brittiskt än Chris Difford. ”The last temptation of Chris” (jo, titeln är en lustig ordlek på känd film) är genuint engelskt låtskrivande, musikaliskt lika mycket tradition som modern pop och sammantaget är albumet en helgjuten representant för popmusikens tidlösa väsen.
   Jag är den förste som vill erkänna att jag under alla år helt orättvist nedvärderade Difford i gruppen Squeeze till förmån för hans kollega Glenn Tilbrook. Jag, och för all del många andra, har också lite slarvigt jämfört parets fantastiska låtskrivarkonst med Lennon/McCartney men den jämförelsen haltar betänkligt och är delvis felaktig. Lennon/McCartney skrev sällan sina låtar tillsammans medan Difford/Tilbrook alltid har haft ett homogent samarbete där Difford står för texterna och Tilbrook för melodierna.
   I den jämförelsen fastnade gärna mina öron för Tilbrooks spektakulära röst framför Diffords ganska medelmåttiga stämma som i sin tur gjorde att texterna väldigt ofta hamnade i skuggan av de mer lättlyssnade melodierna.
   Men nu, om inte förr, är det dags att lyfta fram Chris Diffords makalöst underhållande texter som har den där engelska touchen som är på samma nivå som en gång Ray Davies var ensam om att skapa. Kanske är det Diffords nye lekkamrat Boo Hewerdines välskrivna melodier som understryker poesin och det smarta berättandet med en och annan skämtsam twist. Hewerdine, själv soloartist med många egna album på sitt samvete, skrev musiken till den filmatiserade versionen av ”Fever pitch” och har varit med och producerat Diffords album och resultatet är fullt av välljud utan att vara det minsta överproducerat.
   Hewerdine har lagt den musikaliska nivån på en väldigt mänsklig nivå. Musik och arrangemang som utnyttjar texternas betydelse och kräver aldrig någon huvudroll men är genomgående så smart formulerad att jag som lyssnare aldrig tappar intresset.
   Difford kommer dock aldrig att bli mer känd än som Squeeze-medlem, en grupp som existerar än idag men har haft några pauser efter sina största framgångar i slutet på 70-talet och början på 80-talet. Nuförtiden lever gruppen en ganska anonym tillvaro fast den fortfarande leds av Difford och Tilbrook som ibland också ger ut skivor på egen hand.
   Chris Diffords första soloalbum, ”I didn't get where I am” (2003), gick mig ganska spårlöst förbi. Men det gjorde inte ”The last temptation of Chris” som lanserades 2008 med en offensiv marknadsföringskampanj av det tillfälligt pånyttstartade Stiff Records. Till vänster ser ni den spektakulära rubriken på annonsen om både skiva och turné. (Det är faktiskt en svensk, min vän Tobbe Stuhre i Visby, som kläckte idén med att kombinera artist- och skivbolagsnamnet i ett enda ord, ChriStifford).
   Apropå lek med ord gavs Chris Diffords andra soloalbum alltså ut på Stiff Records och automatiskt hamnade han i det skämtsamma gänget. Skivbolaget blev inte minst känt som ordlekarnas paradis på 70-talet med den ena slagkraftiga ordvitsen efter den andra (exempelvis ”Bring back STEREO, stay with MONO”, ”A slip of the tongue is no fault of the mind” med flera). Ofta ingraverade i vinylen mellan spåren och skivetiketten på singlarna.
   Omslag, design och typografering på ”The last temptation of Chris” är helt perfekt. Låtttexterna är redigerade som små bokkapitel med en liten personlig kommentar från Chris till varje låt. Skivan är inspelad nere på Englands sydkust, Brighton och Eastbourne, och du kan i nästan varje textvers och harmoinisväng känna doften av engelsk atmosfär och en genuin pubkänsla.
   Jag kan nästan välja vilken låt som helst som favoritlåt på det här genomgående starka albumet men givetvis är den första inledande låten ”Come on down” en ”dörröppnare” av rang, inte minst textmässigt. Första versens ”She said she saw the problem/and wanted to help/I told her I was useless/I'd tightened up my belt/she lent me so much money/I could have bought a yacht/but now I'm in the dog house/I went and spent the lot”. Jag har aldrig hört Chris sjunga bättre och mer personligt om hur han lånar pengar och har svårt att betala tillbaka. I sin egen kommentar till låten förklarar han att hans relation till pengar alltid har varit problematisk.

”COME ON DOWN”, inledningslåten på Chris Diffords album ”The last temptation of Chris”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #85: "Mazarin"

Postad: 2021-09-27 07:51
Kategori: ALL TIME BEST



PER GESSLE: Mazarin (Elevator/Capitol, 2003)

MIN FAVORITLISTA ÖVER TIDERNAS BÄSTA ALBUM saknar givetvis en musikalisk röd tråd och tenderar att innehålla en mängd olika typer av artister och/eller musik. Som en spretig berg- och dalbana finns det plats för alla typer av artister enligt devisen ”bra musik är alltid bra musik”. Den luddiga förklaringen inkluderar även simpel pop som i sina billigaste stunder kan kritiseras som kommersiell men har också ett osedvanligt långt avlägset bäst-före-datum. Vilket beskriver innehållet på Per Gessles bästa soloalbum ”Mazarin” ganska tydligt. Den kom för drygt 18 år sedan men har i varje detalj en tidlös karaktär som gör att när jag regelbundet återvänder till skivan blir jag alltid lika imponerad och ljuvligt underhållen.
   Ni förstår kanske att min musiksmak har en fullständigt prestigelös spännvidd och kan därmed också uppfattas som tålamodskrävande. Precis som blandningen på min 150-lista som på en vecka exempelvis kan pendla mellan Eva Dahlgren, John Lennon och Paul Carrack.
   Sedan är det en konst, eller det kanske krävs en trollformel, att rangordna denna extremt brokiga samling artister inom en mängd olika genrer. Men jag går till mitt hjärta och känner av hur musiken, oavsett genre, ger positiva signaler och nästan kräver en plats i mitt sinne. På det viset har vissa album genom decennierna fått ett evigt liv i mitt medvetande och därmed hamnat i de oförglömligas skara och i sin tur kvalificerat sig för mina favoritlistor från olika decennier.
   När jag återvänder till mina gamla årsbästalistor och, ännu hellre, lyssnar igen och igen framstår hans ”Mazarin” som ett alldeles föredömligt album med lång hållbarhet. Många kommersiella refränger och tydliga hittendenser som har odödliga kvalitéer.
   Per är en mästare på att skriva utstuderat refrängstarka poplåtar men på ”Mazarin” har han fångat både det melodiskt starka och personliga. Hits utan bäst före-datum, det kanske mest geniala uttrycket i ren popmusik. Små underverk av låtar som har gjort att jag återvänt till ”Mazarin” vid många upprepade tillfällen genom åren.
   Popmusik är ju också tillfälligheternas lekstuga och efter Marie Fredrikssons tragiska cancerbesked i september 2002 växte ”Mazarin”-skivan fram snabbt under hösten/vintern 2002/03. Under några månader uppfattades Roxette-karriären som avslutad och i december gick Gessle in i studion tillsammans med sin producent sedan 16 år tillbaka, Clarence Öfwerman. Christoffer Lundquist var då ny i producentteamet och det var i hans studio The Aerosol Grey Machine i Skånes Vallarum som ”Mazarin” spelades in. Trion skulle därefter bli den fasta konstellation som kom att producera alla skivor som Gessle har varit inblandad i sedan dess, Gyllene Tider, Son Of A Plumber, ytterligare soloskivor och så småningom ett comebackande Roxette.
   Clarence kom in i Per Gessles liv i mitten på 80-talet när det gungade under hans fötter och när solokarriären inte var så självskriven och Roxette uppstod ur ingenting. Det ursprungliga projektet 1986 var att producera ett tredje Gessle-album med ett nytt spännande sound och en het skivproducent som ny inspirationskälla. Inspelningarna blev startskottet för Roxette och ett livslångt samarbete med Clarence Öfwerman som sedan dess har varit den musikaliska ryggraden i Gessles alla olika projekt.

CHRISTOFFER HAR GJORT EN KOMETKARRIÄR i Gessles närhet. Först som basist i Brainpool som (samtidigt som Broder Daniel) skrev kontrakt med Gessles förlag tidigt 90-tal. Snabbt hamnade han i skivstudion med Gessle för att sedan bli fast musiker i Roxette, först som basist men fick utökade befogenheter som gitarrist och allmän musikalisk trollkarl. Förmodligen en av nyckelpersonerna som gjorde att ”Mazarin” fick en så smittande melodisk, sprittande glad, snillrikt lekfull och lättsam inriktning.
   Under fem veckor skapades svensk popmusikhistoria. Från låtmaterialet, som Gessle skrev under hela 2002 utan att först ha någon riktning eller ambition med, som han nu fick användning för. Ännu ett bevis för att bra popmusik gärna uppstår ur tillfälligheter och under mindre förplanerade former. Om jag nu vill spetsa till det och ställa Gessles hårt beräknande Roxette-projekt mot hans mer spontana karriär med svenskspråkiga låtar till både Gyllene Tider och solokarriären.
   Det finns givetvis en radda starka låtar på ”Mazarin”, som musikaliskt pendlar mellan vansinnigt klatschiga intron("Smakar på ett regn"), sha-la-la-refränger ("På promenad genom stan"), George Harrison-gitarrer ("Gungar") eller en smått vågad ballad ("Sakta mina steg").
   Så har vi några uppenbara men ändå charmiga små stölder/lån från Stones och Fleetwood Mac. Och när han gör himmelsk powerpop som i "Födelsedag" eller "Spegelboll" tänker jag på klassisk sommarpop a la Gyllene Tider. Men jag tycker inledningen på hela albumet imponerar som allra mest.
   Efter den klockrena hitlåten ”Vilket håll du än går” kommer ”Om du bara vill” som kanske har hamnat i skuggan av låten innan men är i form och innehåll minst lika stark med flera delikata detaljer i arrangemanget. Från Öfwermans klockrena pianointro via Lundquists slide och när han drar fingrarna över gitarrsträngarna innan refrängen till Helena Josefsson exemplariska körande som tar över på slutet.

”OM DU BARA VILL”, låten jag allra mest tycker om på Per Gessles ”Mazarin”-album.



/ Håkan

Örebro: Järntorget

Postad: 2021-09-25 07:59
Kategori: Örebro

JÄRNTORGET



Järntorget sommaren 2021.


Järntorget på 1910-talet.


Järntorget 1978, en parkeringsplats.


DET SOM IDAG ÄR JÄRNTORGET I ÖREBRO skapades redan 1760 och var då tättbebyggt av gamla trähus, bland annat den vackra Kungsstugan som nu finns i Wadköping. Torget var ursprungligen ett oansenligt trekantigt torg mellan Storgatan och Gamla Gatan och har genom åren haft många olika namn som Nya Torget, Norra Torget, Laketorget, Salttorget, Hökaretorget, Silltorget och Riddaretorget.
    1760 låg Örebros centrum fortfarande på södra sidan av Storbron och när Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk kronprins på Örebro slott 1810 lade man fast att torget skulle heta Riddaretorget som 34 år senare döptes om till Silltorget.
   1854, efter den nya stadsplanen, fick torget namnet Järntorget och 1901 fick torget sin nuvarande rektangulära form med en vacker prunkande trädgård med träd, gräsmattor och bänkar. Under 1940-talet försvann parken och bilismen tog över och 1965 utökades parkeringsplatserna på Järntorget vilket innebar att den västra delen, som tidigare varit parkområde, asfalterades.
   2010 byggdes Järntorget om, premiär i december, och den gamla bilparkeringen ersattes med en stor fontän som vintertid fungerar som skridskobana.
   Till torget hör en 15 m hög staty av Karl XIV Johan. Den restes 1919 till minne av att han i Örebro valdes till tronföljare av Riksdagen år 1810.


ÖREBRO ALL STARS (KARIN WISTRAND/OSKAR BLY/MAGNUS SJÖGREN/GLADYS DEL PILAR/ROLLE ROSENQVIST) 15/9 2000 Stadskampen Järntorget
NATIONALTEATERN 8/6 2002 Järntorget
JEREMIAS SESSION BAND/MATS RONANDER/NICLAS EKHOLM/OSKAR BLY 21/8 2010 Järntorget
SIR REG 8/9 2012 Järntorget/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #86: "Suburban voodoo"

Postad: 2021-09-24 07:50
Kategori: ALL TIME BEST



PAUL CARRACK: Suburban voodoo (F-Beat, 1982)

PAUL CARRACK BÖRJADE SIN KARRIÄR i den engelska proggrockgruppen Warm Dust och mellan 1970-72 gav bandet ut tre album. Delar av det bandet, inklusive Carrack, bildade Ace som snart etablerade sig i den alltmer växande pubrockbranschen. På bandets första album ”Five-A-side” fanns det en låt, ”How long” skriven av just Carrack, som blev bandets största hit men också en genuin evergreen som överlevt alla trender sedan dess. Trots ytterligare två album kunde Ace aldrig upprepa de kommersiella framgångarna och efter bandets uppbrott sommaren 1977 blev Carrack en frilansande musiker med en egen agenda.
   Först i Frankie Millers band, sedan med Roxy Music på både skiva och turné och inledde samtidigt en lågt profilerad solokarriär. 1980 spelade Carrack in och gav ut sitt första album i eget namn, ”Nightbird”, som trots hög musikalisk kvalité saknade det personliga och skivan försvann i mängden.
   1981 blev han under en kort tid fast medlem i Squeeze. Det var gruppens nye manager Jake Rivieras förslag och Carracks inhopp resulterade i gruppens bästa album, ”East side story”, och singeln ”Tempted” (som Carrack sjöng) blev bandets mest oförglömliga höjdpunkt på skiva.
   I den vevan, när Carrack var Squeeze-medlem och Riviera var manager, växte planerna för ännu ett soloalbum som kom att bli historiskt betydelsefullt för Carrack och hela hans karriär. I alla fall i mina öron.
   Via Riviera-kontakterna stod Carrack redan under Squeeze-tiden med ena benet i Nick Lowes organisation, som musiker i hans kompband His Noise To Go och samma band (fast då under namnet CC Riders) kompade även fru Lowe, Carlene Carter. Ett samarbete som resulterade i albumet ”Blue nun” där Carrack duettsjöng två låtar med Carlene. Paul Carrack var onekligen ett mycket hett namn under de här åren.
   Våren 1982 upplevde jag inom några månader både Squeeze, som Carrack hade lämnat, och Nick Lowe live. På Squeeze-konserten, på Ritz i Stockholm, fick Glenn Tilbrook sjunga ”Tempted” medan samma populära låt fanns med i Lowes låtlista i Brunnsparken i Örebro, och då sjöng givetvis Carrack låten.
   En måhända splittrad Paul Carrack-karriär pekade ändå spikrakt uppåt och när ”Suburban voodoo” dök upp på skiva hösten 1982 var det som att alla pusselbitarna hamnade på rätt plats vid rätt tidpunkt. Albumet, inspelat i Rockfield Studios, låter än idag synnerligen välproducerat, av Nick Lowe, välarrangerat med Lowe-kompisarna bakom sig och framfört av Paul Carrack som förstklassig sångare. Och ett stort plus för låtmaterialet där namn som Lowe, Carter och (givetvis) Carrack borgar för kvalité med stort K.
   Paul Carracks oövervinnerliga röstresurser hade gjort ”Tempted” till en hitlåt med Squeeze och tillsammans med Nick Lowes hitmässiga ambition som producent är Carrack uppenbart på jakt efter fler hits på ”Suburban voodoo”.

DEN STÄNDIGA DOFTEN AV MOTOWN och 60-tal genomsyrar både soundet och låtskrivandet på albumet som till övervägande del innehåller originalmaterial skrivet inom Carracks krets eller precis utanför. Exempelvis är ”Call me tonight” skriven av basisten Alan Spenner och ”I found love” av gitarristen Neil Hubbard, två rutinerade engelska musiker som inte fanns med på den här skivan men hjälpte till på Carracks första soloskiva, ”Nightbird” (1980).
   Även de tidigare arbetsgivarna Difford-Tilbrook bidrog med en låt, ”Out of touch”, som Squeeze precis hade givit ut på albumet ”Sweets from a stranger”. Carter/Lowe/Carracks låtskrivarsamarbete ”Don't give my heart a break” skulle för övrigt få nytt förtroende på Carlenes album ”C'est c bon” (1983).
   Kompet är alltså identiskt med det som fanns på skivorna med Nick Lowe, Carlene Carter och John Hiatt (”Riding with the king”) vid den här tidpunkten. Så både Martin Belmont, gitarr, James Eller, bas, och Bobby Irwin, trummor, återfinns i det homogena kompet. Där gitarren har en underordnad roll när piano/orgel-soundet regererar bland de många Motown-skumpande arrangemangen.
   Som sagt väldigt hitinriktat, tack vare Nick Lowes produktion, men ”Suburban voodoo” är som helhet ett album som försvunnit från pophistorien i allmänhet (och Spotify i synnerhet!) och tillhör så här i efterhand parenteserna i Paul Carracks senare så framgångsrika karriär som soloartist.
   Men vi ska glatt konstatera att en låt från skivan, ”I need you” (skriven av Carrack/Lowe/Belmont), blev en Top 40-hit i USA.
   Bara i Skandinavien släpptes ”Suburban voodoo” på det Jake Riviera-relaterade skivbolaget F-Beat. I övriga världen, även England, är det Epic-etikett på den officiella releasen. Det är till och med så komplicerat att skivnumret XXLP18, som min Carrack-skiva har, är identiskt med den engelska uitgåvan av Nick Lowes album ”The abominable showman” (som i Sverige har XXLP19...).

SYNNERLIGEN MOTOWN-INSPIRERADE ”I'm in love” tillhör topparna på Paul Carracks ”Suburban voodoo”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #87: "Imagine"

Postad: 2021-09-22 07:58
Kategori: ALL TIME BEST



JOHN LENNON PLASTIC ONO BAND (with The Flux Fiddlers): Imagine (Apple, 1971)

JUST NU I DENNA STUND FINNS DET 86 olika skäl varför jag har placerat John Lennons ”Imagine”-album på en blygsam 87:e-plats på 150-listan med mina albumfavoriter. Jag har nämligen rangordnat och gjort bedömningen att det finns 86 andra album som just nu engagerar mig mer. Det går naturligtvis att diskuteras – den diskussionen har jag varje morgon med mig själv och idag kom jag fram till att ”Imagine” är ett fantastiskt album, precis som alla de andra skivorna på min lista, som i hållbar kvalité motsvarar plats 87 på min lista.
   Om John Lennon var den störste Beatles-medlemmen råder det naturligtvis extremt delade meningar om men jag har genom tiderna fått uppfattningen att de forna Beatles-medlemmarna av allmänheten rent objektivt har blivit rangordnade John, Paul, George och Ringo. I munnen låter det också helt rätt att nämna namnen i den ordningen. Sedan har naturligtvis de tragiska omständigheterna hur John Lennon gick bort för drygt 40 år sedan påverkat alla former av objektivitet. Plus att John var den tveklöst mest karismatiske Beatles-medlemmen. Inte tal om annat.
   För nästan en månad sedan placerade jag Lennons första riktiga soloskiva på min lista, ”John Lennon/Plastic Ono Band”, och nu kommer ännu en klassiker och den kanske mest kända Lennon-plattan av dem alla. Bara titeln är ju historisk. Men det är svårt att musikaliskt jämföra Lennons två förtsta soloskivor fast det bara var tio månader mellan deras release.
   ”John Lennon/Plastic Ono Band” var ju en råkopia av Lennons känslor och mycket påverkad av den primalskriksbehandling han och Yoko Ono hade gått igenom. Stora delar av albumet ”Imagine” är ju precis tvärtom. Mjuk, melodiskt underhållande och stundtals väldigt vacker. Mer poetisk än politisk. Mer ”Imagine there’s no heaven” än ”Power to the people”, den råbarkade singeln som släpptes mellan albumen, liksom.
   “Imagine” låter också mer Phil Spector än den avskalade skivan innan. Exempelvis förekommer det stråkar (The Flux Fiddlers) på hälften av skivans tio låtar men i övrigt är den här skivan baserad på få instrument inspelade under begränsade och nästan bristfälliga former hemma hos John och Yoko på Tittenhurst Park i sydvästra London. Med enbart åttaspårsteknik i en hemstudio han kallade Ascot Sound Studios.
   Men slutresultatet är ändå storslaget och innehållsmässigt fulländat i sin blandning av både överväldigande ballader, bluesrock, lättsam pop, rock’n’roll och historiskt värdeladdade texter.
   ”Imagine” blev det sista som John Lennon spelade in i England. Den korta inspelningsperioden varade under endast tio dagar, mellan 23 juni och 2 juli 1971. 3 juli reste John och Yoko till New York för att aldrig mer återvända till England.
   Inspelningen gick alltså uppseendeväckande fort men låtarna hade i vissa fall många år på nacken. ”Jealous guy”, som förutom titellåten är en av skivans mest uppmärksammade låtar, skrevs redan 1968 i Indien och fanns i maj det året med på en demo som var avsedd för Beatles nästa skiva. Fast då hette John Lennons låt ”Child of nature”.
   Även ”Oh my love”, den enda låt på skivan som officiellt är skriven tillsammans med Yoko Ono, härstammar från 1968. En låt Lennons skrev alldeles i början på deras vänskap. Även i övrigt har ”Imagine” påverkats mycket av Yoko Ono. Skivans avslutningslåt, den fantastiska ”Oh Yoko!”, är ju en enda lång kärleksförklaring men är musikaliskt en av skivans absoluta höjdpunkter som jag vet att jag högaktade stort hösten 1971 när skivan släpptes.
   Omslagsfotot och molnet över bilden på John Lennon är också Yoko Onos verk. Plus att hon också, helt okrediterat, ligger bakom mycket av texten till låten ”Imagine” av vilka delar av texten redan publicerats i Yokos bok ”Grapefruit”.

MUSIKALISKT VAR DET ALLTSÅ EN LITEN grupp musiker som samlats hemma hos John & Yoko för att spela in skivan. Där kärnan av musiker, förutom John, bestod av Klaus Voorman, bas, Nicky Hopkins, piano, och ibland också George Harrison som stundtals spelade spektakulär dobro eller slide på några låtar. Den här gången fanns inte Ringo Starr med på trummor, det jobbet delades istället mellan Alan White, från Plastic Ono Band, Jim Gordon, från Derek & the Dominoes, och Jim Keltner som just här inleder sin långa, långa bana som professionell trummis i många olika sammanhang.
   Dessutom finns det en hel del musiker, både kända och helt okända, som tillfälligtvis dyker upp på inspelningen. Steve Brendell, bas, och Rod Linton, akustisk gitarr, tillhörde då den okända skaran men märkligt nog ”sprang jag på” Linton på ett Bonfire-arrangemang vid en lerig rugbyplan i Richmond 2015. Jag har berättat historien mer utförligt här.
   Däremot var Andy Davis (Stackridge), Joey Molland och Tommy Evans (båda Badfinger), Ted Turner (Wishbone Ash), John Tout (Renaissance) och Michael Pinder (Moody Blues) redan kända i musikkretsar.
   Inte heller arrangören Torrie Zito var känd i popkretsar men fick här ansvaret att skriva stråkarrangemangen till så viktiga låtar som titellåten och ”Jealous guy”. Zito hade tidigare jobbat med Billie Holiday och Perry Como och skulle senare jobba med Frank Sinatra.
   Saxofonisten King Curtis, som spelar på flera låtar här, var redan 1971 ett rutinerat och respekterat namn i pop- och soulkretsar på skivor med bland annat Aretha Franklin och Delaney & Bonnie. Curtis saxofonpålägg spelades in i USA 4 juli och blev bland det sista som han spelade in på skiva. En dryg månad senare, 13 augusti, knivdödades Curtis tragiskt utanför sitt eget hus i New York.
   Den inledande titellåten är givetvis det centrala verket på John Lennons album. En klassiker med stort K med endast piano, bas och trummor i kompet. ”Crippled inside” är mer avskalad rock med två ståbasar och George Harrison på dobrosolo. Tredje låten ”Jealous guy” vill jag nog lägga i nivå med ”Imagine”-låten. Med ett klassiskt vackert piano, spelat av Nicky Hopkins men inte omnämnd på inneromslaget, ett visselsolo från John och två trummisar.
   Sedan ändrar skivan för ett ögonblick eller två karaktär. ”It’s so hard” och ”I don’t want to be a soldier” är mer rå Plastic Ono Band-rock. Bluesigt och jamsession-aktigt med några spontana saxsolon från King Curtis. ”Give me some truth” (eller ”Gimme some truth” som det står på inneromslaget och låten har blivit känd som) är skivans riktiga rockpärla. Komprimerad rock och ett brinnande slidesolo från George Harrison.
   1971 var John Lennon och Paul McCartney bittra fiender och ovänner. Beatles uppbrott hade satt djupa spår i deras vänskap och Lennons hatlåt till McCartney, ”How do you sleep?”, fick textmässigt stor uppmärksamhet. Och det är klart. Textrader som “The only thing you done was yesterday/and since you’ve gone you’re just another day” i en låt fylld med liknande kommentarer är ganska syrliga anmärkningar även efter dagens mått mätt.
   Men som sagt, den sista låten ”Oh Yoko!”, med Johns bångstyriga munspel på slutet, är min största favorit på skivan. Med sitt sprittande piano (Nicky Hopkins), akustiska gitarrer, Lennons munspel och oerhört fint konstruerade poplåt.

”OH YOKO!” ÄR MIN FAVORIT på John Lennons "Imagine"-album.



/ Håkan

ALL TIME BEST #88: "En blekt blondins hjärta"

Postad: 2021-09-20 07:57
Kategori: ALL TIME BEST



EVA DAHLGREN: En blekt blondins hjärta (Record Station, 1991)

ENGELSKA OCH AMERIKANSKA ALBUM kommer av förklarliga och helt naturliga skäl dominera 150-listan med mina favoritskivor men jag har, lika omöjligt, inte kunnat blunda för historiens bästa svenska album när jag har rangordnat skivor som har haft en enorm betydelse i mitt liv. Är det fler än jag som upplever namnet Eva Dahlgren med förvåning på den här listan? Jag hoppas kunna motivera varför nedan.
   Minnet är ibland kort och koncentrerat men i några ljusa positiva stunder, som när jag exempelvis försöker fånga sammanfattningen av Eva Dahlgrens långa karriär och liv, blir det ibland en imponerande historia med många skiftande sekvenser. I det korta minnet framträder hennes album från 2016, ”Jag sjunger ljuset”, som en omvälvande och sensationellt spännande skiva som jag inte riktigt var beredd på. Om inte minnet spelar ett alltför stort spratt tror jag att jag en gång i tiden, i september 1991 när dagens aktuella album släpptes, uppfattade ”En blekt blondins hjärta” som en lika stor och positiv överraskning. Inte minst musikaliskt och produktionsmässigt och det absolut bästa med skivan är att kvalité och sound till 100% håller än idag.
   1991 hade Eva Dahlgren på 13 år gått från blyg singer/songwriter, en kort rockig period ("För väntan") och några vuxet mogna album ("Ung och stolt" och "Fria världen 1.989") till sin absoluta höjdpunkt med det här albumet. Ett album som sålde i ofattbara 500 000 ex och gav Eva Dahlgren fem Grammis-utmärkelser. Men albumet var inte "bara" en grandios kommersiell knockout, toppade albumlistan från 6 november 1991 till 22 januari 1992, utan var också innehållsmässigt ett alldeles extraordinärt album med många fantastiska låtar.
   I min recension av ”En blekt blondins hjärta” i Nerikes Allehanda 24 september 1991 (30 år sedan på fredag!) är jag ganska tveklöst nöjd med skivan: ”Nu skiner solen även på Eva. Albumet handlar om minnen, musikaliska rötter, kärlek och hoppfullhet och är med sin jämna kvalité Eva Dahlgrens klart bästa album.”
   Eva hade inte varit utan framgångar under 80-talet, låtar som "Guldgrävarsång", "Jag klär av mig naken", "Hjärtats ödsliga slag" (duetten med Uno Svenningsson) och "Ängeln i rummet" tillhör ju tveklöst svensk populärhistoria, men på "En blekt blondins hjärta" lyckades hon samla allt bra på samma starka album.
   "En blekt blondins hjärta" blev mitt första Eva Dahlgren-album på cd och det är få musiker på skivan fast låtarna i de flesta fall har fulla arrangemang. Bakom succén med det här albumet har naturligtvis producenten Anders Glenmark en stor del och det är hans kunnande, inspiration och fantasirikedom som har givit albumet alla soundmässiga och snillrika förutsättningar.
   Fram till den här skivan hade jag underskattat Glenmark som musiker och producent, vilket han faktiskt hade fungerat som på alla Eva Dahlgren-skivor sedan 1979. Han spelar gitarr, keyboards och bas på en majoritet av låtar och dessutom körar han flitigt tillsammans med Eva. I övrigt krävs inte så många musiker, i huvudsak bara gitarristen Jonas Isacsson och trummisen Åke Sundqvist, för att bygga upp skivans komplexa och stundtals fenomenala sound.
   Av Eva Dahlgrens tidigare djupt svårtillgängliga texter hör man på den här skivan en öppnare och positivare poesi. Samtidigt har musiken blommat upp till melodiska mästerverk. Det må stundtals vara lättlyssnat, radion spelade henne flitigt vid den här tiden, men Eva hade inte sålt sig och förlorat varken personlighet eller värdighet.
   Här återfinns houserytmer, sitarer, Beatles-eko, Bowie-klanger, fylliga körer och härliga popgitarrer i en underbart helig allians. Allra bäst är det i experimentella "Allting om igen". med texthjälp av Bodil Malmsten, "Blå hjärtans blues", tillägnad Peggy Lee, och "Drömmarna och muren". Medan kommersiellt mer framgångsrika låtar som "Vem tänder stjärnorna", "Jag är Gud", "Gunga mej" och "Lev så" visar att det går att kombinera folkkära låtar med en stor personlighet.
   12 september, förra veckan, firade det här albumet 30 år och det har fått Eva Dahlgren att arrangera en konsert, Göta Lejon i Stockholm 14 februari 2022, där hon kommer att framföra hela "En blek blondins hjärta" live.

"ALLTING OM IGEN", en av höjdpunkterna på albumet, live med Eva Dahlgren:


/ Håkan

Örebro: Bertil Waldéns gata 14

Postad: 2021-09-18 07:56
Kategori: Örebro

WADKÖPING



Wadköping 2021. Här på torget framför Vävaregården, Cajsa Vargs hus och Kungsstugan uppträdde bland annat Lars Winnerbäck och Stefan Sundström 1999.

Foto: Gunlög Enhörning/Örebro StadsarkivKung Gustaf Adolf inviger Wadköping 1965.

I STADSDELEN WADKÖPING HAR MAN SAMLAT gammal bebyggelse från Örebros centrala delar. Med hus från både 1400-, 1500- och 1600-talet. Wadköping invigdes 1965 i samband med Örebros 700-årsjubileum.
   Tanken på Wadköping inleddes redan i början på 1940-talet och var ett kulturhistoriskt och kommunalt initiativ som skulle rädda den gamla bebyggelsen i staden för eftervärlden. Ett förslag kom från landsantikvarien Bertil Waldén att skapa ett kulturreservat där byggnaderna skulle kunna tjäna som bostäder, verkstäder och ateljéer åt konstnärer och författare. Waldén fick sitt namn förevigat på gatan som leder genom Wadköping.
   I samband med förnyelsen av gamla Söder i Örebro på 50-talet insåg man att det fanns byggnader som borde ingå i det framtida Wadköping. Kung Gustaf VI Adolf invigde kulturreservatet den 4 juni 1965.
   Wadköping är ett friluftsmuseum med hantverksbutiker, restaurang, bageri, kafé, museum och historiska vackra miljöer. Stadsdelen har fått sitt namn efter Hjalmar Bergmans namn på sin barndoms uppväxtmiljö. Framför allt skildrad i romanen "Markurells i Wadköping".
   Torget bakom caféet och restaurangen Gamla Örebro är en naturlig mötesplats där underhållning och olika evenemang genomförs. Och det var där jag fick uppleva min enda noterade konsert utomhus i Wadköping när turnépaketet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk” nådde Örebro 1999.


"BLAND SKURKAR, HELGON OCH VANLIGT FOLK" (LARS WINNERBÄCK, STEFAN SUNDSTRÖM, KJELL HÖGLUND, KARIN RENBERG, JOHAN JOHANSSON) 21/8 1999 Wadköping

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (462)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (46)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2021 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Mikael Bodin 15/10: Tack för en väldigt fin beskrivning av albumet som jag personligen håller vä...

Björn 11/10: Vill lyfta fram denna, Drive All Night, klipp från - Göteborg, 2008. Som lite ...

Jan Arne Martin Lennell 10/10: Plats 82! Håkan, är det möjligt? Detta är ju ett av tidernas allra bästa al...

AMK 21/09: Hej! Vet du hur man kan få tag i att lyssna på Collapse nu för tiden? MVH...

Mikael Bodin 15/09: Som Petty sa (fritt översatt): "När vi är borta finns låtarna kvar, därför...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Tack för bra tips! James McMurtry (har "Too long in the wasteland") och Kate Ta...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Finns inte så mycket att invända i din recension. Ett av hans bätttre, men de...

Jan Arne Martin Lennell 2/09: Tack för att Maria kom med! En av mina absoluta favoritsångerskor. Har allt me...

Jan Arne Martin Lennell 28/08: Klockren analys. Underbar platta som också finns i min hylla."Airport" är ju b...

Silja 27/08: Varför inget här om Charlie Watts?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.