Tidigare blogginlägg

Adjö 2022

Postad: 2023-01-10 07:54
Kategori: Minns

UNDER HÅKANS POP-KATEGORIN ”MINNS” har jag under 2022 tagit adjö av sju olika artister, Ronnie Spector, Gary Brooker, Chris Bailey, Alan White, Jerry Lee Lewis, Wilko Johnson och Christine McVie, som på ett eller annat sätt legat mig varmt om hjärtat.
   Men jag fick under förra året säga tack och adjö till fler artister, låtskrivare och producenter som kanske inte har betytt lika mycket men ändå är värda en liten text eller bisats.

Dallas Frazier (1939-2022)

Dallas Frazier var en artist under eget namn i den amerikanska countrybranschen, största framgångar i slutet av 60-talet och början av 70-talet, men blev nog mest känd som låtskrivare. 1967 spelade han dock in originalet till Ronnie Self-låten ”Home in my hand”, som både Brinsley Schwarz och Dave Edmunds senare gjorde på skiva.
   Dallas var också mannen bakom låtar som ”True Love Travels On A Gravel Road”, ”Mohair Sam” och ”Alley Oop” som spelats in av artister som Nick Lowe och Charlie Rich.
   Dallas mest kända låt är nog ”There goes my everything” som Engelbert Humperdinck hade en stor hit med 1967. Med Stikkan Andersons svenska text ”En gång är ingen gång” fick låten framgångar med Hootenanny Singers (1967) och Anni-Frid Lyngstad (1971).
   Efter flera strokes avled Dallas Frazier 14 januari 2022.


Meat Loaf (1947-2022)

Meat Loaf (född som Marvin Lee Aday) blev aldrig någon riktigt stor favorit hos mig fast de kommersiella framgångarna var gränslöst stora under några år på 70-talet. Solodebuten ”Bat out of hell” (1977), producerad av Todd Rundgren, har genom åren sålt 100 miljoner ex.
   Med flera E Street Band-relaterade musiker i kompet var det alltid fascinerande att läsa innehållet till skivan men dessvärre inte lika intressant att lyssna på den legendariska plattan vars låtar skrevs av en och samma låtskrivare, Jim Steinman.
   Meat Loaf avled 20 januari 2022


Ronnie Hawkins (1935-2022)

Kanadensaren Ronnie Hawkins var mannen som under tidigt 60-tal bildade The Band fast under namnet The Hawks. Däremot fick han aldrig några riktigt stora kommersiella framgångar under sitt eget namn fast hans karriär var lång och inleddes under rock'n'roll-eran på 50-talet.
   Robbie Robertson & Co glömde aldrig bort Ronnie Hawkins minne och han fick plats på scen när The Band officiellt sa tack och adjö 1977 med en konsert som resulterade i filmen ”The last waltz”.
   Ronnie Hawkins avled 29 maj 2022.


Judith Durham (1943-2022)

Rösten hos sångerskan i australiska gruppen The Seekers, Judith Durham, personifierade en rad stora pophits på 60-talet som jag tacksamt noterade när jag lyssnade på Tio i topp mellan 1965 och 1967.
   Låtar som ”I'll never find another you” och ”A world of our own”, skrivna och producerade av Tom Springfield (Dustys bror), sitter effektivt etsade i mitt minne. Även låtar som ”The carnival is over” och ”Georgy girl” tillhör bandets kända historia.
   Judith Durham avled 5 augusti 2022.


Darryl Hunt (1950-2022)

September 1986 blev Darryl Hunt basist i The Pogues när han ersatte Cait O'Riordan som han för övrigt hade spelat tillsammans med i bandet Pride Of The Cross i början på 80-talet.
   I mitten på 70-talet spelade Hunt i pubrockbandet Plummet Airlines som bland annat gav ut singeln ”Silver shirt” på Stiff, producerad av Sean Tyla.
   Darryl Hunt avled 8 augusti 2022.


Olivia Newton-John (1948-2022)

Ännu en sångerska med australiska rötter, Olivia Newton-John, dog förra året. Hon föddes dock i England och tillhörde en snäll popgenre som jag inte riktigt kunde uppfatta som personlig men vackert sjungen popmusik tillhör också livet fast jag hade svårt att uppskatta hennes roll i John Travolta-filmen ”Grease”.
   Några coverlåtar, George Harrisons ”What is life” och John Denvers ”Take me home country roads”, minns jag lite men hennes ELO-samarbete ”Xanadu”, skriven och producerad av Jeff Lynne, är nog höjdpunkten i hennes sångkarriär.
   Olivia Newton-John avled 8 augusti 2022.


Loretta Lynn (1932-2022)

Det var en stor countryikon som gick ur tiden när Loretta Lynn dog i höstas. Hennes historia och karriär är så lång och omfattande att den är svår att koncentrerat sammanfatta. Så är jag inte heller någon expert i ämnet och har inte följt Lorettas karriär på nära håll.
   Men jag har förstått hennes påverkan på många yngre sångerskor, bland annat Eilen Jewell som 2010 gjorde ett coveralbum, ”Butcher holler”, med enbart Loretta Lynn-material.
   2004-samarbetet med rockmusikern och producenten Jack White på albumet ”Van Lear Rose” gjorde mig däremot intresserad. 72-åriga Loretta blev plötsligt ungdomlig i mötet med den 43 år yngre White.
   Loretta Lynn avled 4 oktober 2022.


Dan McCafferty (1946-2022)

Rockgruppen Nazareth, med sångaren Dan McCafferty, var aldrig någon favorit bland mina rockskivor och deras version av ”Love hurts” har jag svårt att stå ut med. Den låten, Everly Brothers original från 1960, är oslagbar i duett mellan Emmylou Harris och Gram Parsons.
   1980 fick jag faktiskt möjlighet att uppleva Nazareth live i London. Bandet hade sedan några år utökats med gitarristen Zal Cleminson men Nazareth var på väg utför både kommersiellt och musikaliskt medan McCafferty försökte övertyga Hammersmith Odeon-publiken. McCafferty var frontman i Nazareth fram till 2013.
   Dan McCafferty avled 8 november 2022.


Garry Roberts (1950-2022)

Den irländske sologitarristen Garry Roberts var medlem i The Boomtown Rats. Garry var med och bildade bandet 1976 där den störste profilen var tveklöst sångaren Bob Geldof. I januari 1980 upplevde jag bandet live på Konserthuset i Stockholm. En minst sagt livlig och högljudd upplevelse...
   Bandet la ned verksamheten 1986 men återförenades 2013 med både Geldof och Roberts som medlemmar.
   Garry Roberts avled 9 november 2022.


Sven-Bertil Taube (1934-2022)

Sven-Bertil Taube och hans viskonst har aldrig tillhört mitt musikaliska liv. Ändå fick nyheten om hans död mig att leta upp en skiva i min samling, ”Alderville Road” (2007), där han lågmält tolkar sin fars verk på ett alldeles utsökt sätt. Med hjälp av producenten och gitarristen Johan Norberg är skivan inspelad hemma hos Sven-Bertil i London.
   Skivan är ännu ett exempel på EMI-profilen Kjell Anderssons underbara känsla för musikaliska värden. På en skiva som dessutom är förpackad i ett ljuvligt vackert skivomslag.
   Sven-Bertil Taube avled 11 november 2022.


Rab Noakes (1947-2022)

Skotten Rab Noakes var tidigt medlem i Gerry Raffertys grupp Stealers Wheel men det var innan jag hade koll på det bandet och det Jerry Leiber/Mike Stoller-producerade albumet ”Stealers Wheel” (1972).
   Rab gjorde flera soloalbum mellan 1970 och 1975 innan han 1978 gav ut albumet ”Restless” som är utgiven på Ringo Starrs skivbolag Ring O'Records som är anledningen till att jag äger skivan. Inspelad i Ringos studio men är, om sanningen ska fram, musikaliskt ganska blek.
   Rab Noakes avled 11 november 2022.


Jet Black (1938-2022)

Jet Black (född som Brian John Duffy) spelade trummor i The Stranglers fram till 2017. Ett band som besökte Örebro i maj 1978, på en konsert i Konserthuset som är oförglömlig för att delar av publiken invaderade scenen mot slutet av konserten.
   Stranglers hade två album bakom sig, ”Rattus Norvegicus” och ”No more heroes”, som nog får anses vara höjdpunkten i bandets skivkarriär.
   Jet Black avled 6 dec ember 2022.


Kim Simmonds (1947-2022)

Jag var aldrig något fan av bluesrockgruppen Savoy Brown men deras långa historia, jämsides Fleetwood Mac, har alltid fascinerat mig. Simmonds var bandets obestridlige ledare från 1965 till sin död. En stor mängd musiker har genom åren passerat revy men ingen har varit lika viktig som Simmonds.
   Hughie Flint, Miller Anderson, ¾ delar Foghat och Stan Webb är några namn.
   Kim Simmonds avled 13 december 2022.

Dino Danelli (1944-2022)

Dino Danelli var ”bara” trummis i The Young Rascals på 60-talet. 1968 bytte bandet namn till enbart The Rascals som sedan splittrades 1972. Under kort tid spelade Danelli i banden Bulldog och Fotomaker som under 70-talet gav ut två-tre album. Ganska blek amerikansk rock och det var först på 80-talet som Danellis namn kom i blickpunkten när Little Steven bildade det egna bandet The Disciples of Soul.
   Danelli spelar på albumen ”Men without women” (1982) och ”Voice of America (1984). Han designade även omslagen liksom Little Stevens på de två följande albumen ”Freedom no compromise” (1986) och ”Revolution” (1989).
   Dino Danelli avled 15 december 2022.


Terry Hall (1959-2022)

När den engelska vågen av skamusik fick en revival 1979 var The Specials, med Terry Hall i frontlinjen, ett av de ledande banden. Albumet ”The Specials” producerades av Elvis Costello.
   Efter Specials, som Hall lämnade sommaren 1981, bildade han Fun Boy Three men det jag minns bäst från Halls senare historia var bandet Vegas som han 1992 hade tillsammans med Dave Stewart. Långtifrån skamusik var bandets sound elektronisk pop med svensken Olle Romö som producent och tekniker.
   Terry Hall avled 18 december 2022.


Thom Bell (1943-2022)

Soulmusik har aldrig varit någon central del i mitt musikintresse. Efter 60-talets Motownvåg fick jag dock några små favoriter i skivproducenten Thom Bells låtar och sound som hade sitt ursprung i Philadelphia.
   The Delfonics ”Didn't I (blow your mind this time)”, The Stlistics ”You are everything” och The Spinners ”The rubberband man”, alla producerade av Bell, blev favoriter runt 60-70-talet. Och jag blev ännu mer övertygad om Thom Bells skicklighet när The Spinners slog sig ihop med Dionne Warwicke och gjorde den fina singeln ”Then came you”.
   Nyheten om Thom Bells dödsfall fick mig faktiskt att börja lyssna på Elton John igen. 1977 producerade Bell några låtar med Elton som släpptes 1979. Bland annat ”Are you ready for love” som 2004 blev signaturmelodi till den intressanta svenska tv-serien Studio Pop. Den och flera låtar från de Thom Bell-relaterade inspelningarna tillhör Elton Johns senare mästerverk.
   Thom Bell avled 22 december 2022.


Ian Tyson (1933-2022)

Ian Tysons definitivt mest kända låt blev ”Four strong winds” som genom åren, från 1963 när han och hans dåvarande hustru Sylvia spelade in originalet. Ett otal artister har spelat in låten, Neil Young gjorde den på ”Comes a time” 1978, men första gången jag hörde den var kanske 1967 när Hep Stars spelade in låten på svenska, ”Mot okänt land”.
   Ulf Lundell skrev i mitten på 80-talet en egen svensk text till den här låten, ”Fyra vindar”, som spelades in för ”Den vassa eggen”-albumet men gavs inte ut förrän på cd-boxen ”Livslinjen”. Ulf spelade låten en gång live under 2008-turnén.
   Ian Tyson avled 29 december 2022.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #35: Moneybrother 2006

Postad: 2023-01-09 07:56
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

MONEYBROTHER (ANDERS WENDIN) HADE SINA största konsertsuccéer i mitten på 00-talet. Med hjälp av starka album som ”Blood panic” (2004) och ”To die alone” (2006) växte konserterna till monumentala liveupplevelser. Anders Wendins exceptionella intensitet passade kanske bättre i mindre intima lokaler än garanterat omysiga Club 700 men under ett Moneybrother-gig glömmer man gärna bort miljön när man tillsammans med en hängiven publik rycks med i känslorna som Wendin sprider.
   Innan jag såg den här konserten hade jag upplevt Moneybrother två gånger tidigare, 2003 på Down Town och 2005 på ”Where the action”-festivalen i Stockholm, så jag var beredd men blev ändå överraskad och djupt imponerad av den oerhörda showpotentialen.
   Bara några veckor innan Örebrospelningen hade Moneybrother givit ut sitt första svenska album, ”Pengabrorsan”, med utländska covers med svenska texter. Livebandet var till 4/5-delar identiskt med den skivan och innehöll Patrik Andersson, gitarr, Gustav Bendt, saxofon, Patrik Kolar, orgel/piano, Lars Skoglund, trummor, och Henrik Nilsson, bas.
   Örebrobandet Dick Tiger spelade förband den här kvällen.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 2006.

OTROLIGA CRESCENDON DREV PUBLIKEN TILL NÄRMAST EXTAS

MONEYBROTHER
Conventum Club 700, Örebro 14/12 2006


ANDERS WENDINS STORA LILLA BESLUT ATT börja sjunga på svenska, om än tillfälligt, kändes först som en parentes. En smart paus för att ta ned förväntningarna inför nästa officiella skiva. För att sedan kunna genomföra några få lågprofilerade gig innan julskinkan.
   Efter turnéns andra konsert, i ett förstklassigt omdesignat Club 700, sitter jag och försöker genomskåda årets Moneybrother-konsert. Att det inte var på riktigt eller enbart en klackspark.
   Det är ju något i soundet på senaste skivan som pekar åt det mindre budgeterade hållet och soundmässigt hade bandet på scen närmare till det enkla punkröjet än de stora visuella gesterna. Dessutom var ljudet inledningsvis mer anarki än klockrent.
   Ändå var torsdagens konsert, inför drygt 500 personer, stundtals en mäktig upplevelse ty Wendin vet hur man med dramatik, konstpauser och otroliga crescendon driver publiken till närmast extas.
   Jag ska villigt erkänna att jag tyckte att de svenska stavelserna inte låg riktigt bekvämt i Wendins mun på skiva men, herregud, på scen har mannen en så gränslös karisma, ett ord man lite slitet brukar ta till när någon äger hela scenen, som kan omfamna hela Örebro och halva världen. Med hjälp av lite ödmjukhet och tacksamhet. För en gångs skull kändes mellansnacken, hyllningarna till vår stad, mycket ärliga.

REPERTOAREN FRÅN DEN SVENSKA SKIVAN stod i ett mindre fokus under konserten. Och fantastiska jullåten ”Falling in love (with Christmas time)”, med saxofonisten Gustav Bendt som duettpartner, var en härlig energisk kick. Liksom ”Livet börjar här” med sitt gå-stopp-gå-arrangemang.
   Givetvis fanns också nästan alla av de äldre obligatoriska låtarna där på sina psykologiskt utvalda ställen. Lite överraskande och även lite negativt valde han bort de röjigaste nya låtarna och lät istället showstopper-låtar som ”They’re building walls around us”, ”Reconsider me” och ”Stormy weather” bilda hörnstenar i finalen.
   I övrigt var det en ganska balanserad låtlista med många soul-, ballad- och popinfluenser. Där energin låg mer i det explosiva agerandet på scen än i själva arrangemangen.
   Där fanns flera toppar som det kommer att ta lång tid att utplåna från minnet och näthinnan. Från majestätiska ”It ain’t gonna work” via allsången på ”It’s been hurting all the way with you, Joanna” till pistolskottsintrot på “Dom vet ingenting om oss”, en cover Moneybrother verkligen gjort till sin egen.
   Sedan kom ovannämnda final, där även några nya låtar fyllde sin plats, och underströk att även ett Moneybrother på lite tomgång tillhör Sveriges absolut bästa scenartister.


Moneybrothers låtar:
Downtown train (Tåget som går in till stan)
Från Klaraberg till dig
Blow him back into my arms
The pressure
Midnatt till sju
It ain’t gonna work
Nobody’s lonely tonight
My ’lil girl’s straight from heaven
It’s been hurting all the way with you, Joanna
Dom vet ingenting om oss
Falling in love (with Christmas time)

Extralåtar:
They’re building walls around us
Livet börjar här
Reconsider me

Extra extralåtar:
Bara ett fån
Stormy weather

/ Håkan

Andra halvlek på Folk at Heart 2023

Postad: 2023-01-08 16:42
Kategori: Folk at Heart




The Shipwreck Haulers fick avsluta vårt Folk at Heart 2023 i Scandic Grands Lobby på lördagsnatten.

DET BLEV EN ANDRA FOLK AT HEART-kväll även i år. Till ackompanjemanget av ett smattrande regn utanför fönstret fortsatte traditionellt den intensiva inomhusfestivalen på Scandic Grand i Örebro under lördagskvällen. Efter ett ständigt stirrande i det alltmer utslitna festivalprogrammet lyckades vi leta oss fram till några nya musikaliska upplevelser, några repriser men också några nya bekantskaper.



IZAK DANIELSSON KIHLSTRÖM

Karlstads-killen Izak Danielsson Kihlström har kanske inte det mest kärnfulla artistnamnet men har musikaliskt framtiden för sig. Upptäckte honom så smått på förra årets Live at Heart där han på elgitarr kompade australiskan Anna Smyrk men på årets Folk at Heart var det akustiskt som gällde.
   Tillsammans med den allestädes närvarande munspelaren Peter Edgren, han lyckades klämma in elva(!) konserter med fem olika band under de två Folk at Heart-kvällarna, bjöd Izak på en rad säregna men personliga låtar. Izak har ett eget sound och det finns några exempel på Spotify som lyfter fram honom som ett lovande framtidshopp bland svenska singer/songwriters.



LAZY AFTERNOON

Det gotländska americanabandet Lazy Afternoon blev våra återkommande favoriter i årets Folk at Heart-program. Lördagskvällens framträdande i stora Restaurangen blev ett än mer tydligt exempel på att deras sound och låtrepertoar har möjligheter att nå en ännu större publik i framtiden.

Foto: Carina Österling
VINCENT JEDSELIUS

Fagerstasonen Vincent Jedselius har kanske på ytan en dyster ton i sitt låtskrivande men tillsammans med sitt band där munspelaren Peter Edgren finns med som en viktig del. Det blev en otroligt underhållande halvtimme med Vincents sånger och inte minst intressanta mellansnack.
   Sånger som kryddades av Peters munspel och Andreas Toya Bjurströms utsmyckningar på elgitarr.



FIA EKBERG

I förberedelserna inför årets Folk at Heart var jag inte så inlyssnad på programmet men min kära hustru Carina hade fått en ny favorit i göteborgskan Fia Ekberg och hennes sång ”Bangatan”.
   Halvtimmen ”på scen” gav så mycket mer än en bara en framträdande låt. Fia berättade om sig själv, sin bakgrund och framförde en rad sånger som var professionellt skrivna. Fia, nyss fyllda 50, visade upp en ungdomlig och engagerad ton i sitt låtmaterial.



OLLE UNENGE & ORKESTERN

Vi brukar inte missa Olle Unenges framträdanden som kanske av förklarliga skäl kan bli lite förutsägbara. När texter och arrangemang flyter ihop till en ganska smakfull helhet kan jag inte annat än njuta av poesin, Oskar Hanssons läckra spel på sin akustiska gitarr och det genomgående anspråkslösa mellansnacket.
   I stark konkurrens med det högljudda dunkandet från Restaurangen, där Kings Cross Stringband rytmer gick igenom väggarna, kunde Olle ta oss med på en resa till både Grekland, Paris och Stockholm.

Resten av den andra festivalkvällen blev en ganska oplanerad historia där vi mestadels hängde i Lobbyn och på håll kunde njuta av brittiska sjömanssånger med The Shipwreck Haulers, med unge Robin Berg i spetsen, snuskiga sånger med Våtmark och en nyformerad konstellation med Izak Danielsson Kihlström och två tjejer spontant pröva sig fram i Lobbyn.

/ Håkan

Första halvlek på Folk at Heart 2023

Postad: 2023-01-07 14:14
Kategori: Folk at Heart




Ad Hoc-orkestern i Lobbyn på Scandic Grand på Folk at Hearts första kväll.

EFTER TVÅ ÅRS UPPEHÅLL, AV KÄNDA ORSAKER, sparkade på fredagskvällen åttonde upplagan av Folk at Heart igång på Scandic Grand Örebro. Mitt i det rasande vintervädret fanns det anledning att leta sig inomhus till en musikfestival som utspelade sig på ett hotell i lobbyn, i samlingslokaler och på hotellrum.
   Premiär för denna musikaliska verksamhet inträffade i januari 2014 och har med ett enda undantag (2018) arrangerats på Scandic Grand i centrala Örebro av de båda eldsjälarna Anders Damberg och Andreas Svensson.
   I vanlig ordning var vi på plats för att kunna njuta av ett späckat musikprogram med ett 80-tal olika artister och grupper på sju till 14 scener samtidigt. Ett omöjligt uppdrag att kunna uppleva allt i musikalisk väg och samtidigt träffa en blandning av publik och artister i hotellets barer.
   Här följer noteringar om den första kvällen på årets Folk at Heart:



MALIN BENGTSDOTTER

Vi inledde, ganska naturligt om jag får säga det (Malin pryder årets festivalprogram...), med att avnjuta den unga vissångerskan Malin Bengtsdotter i den smakfulla lokalen Verandan medan yrsnön utanför fönstret båddade in hotellet i vinterskrud medan festivalpubliken tog sig in i lokalerna.
   Med gitarr och munspel gjorde hon med gäll röst och egna sånger singer/songwriter-traditionen personlig medan jag också stod och tänkte på Melissa Horn. Malin fick hjälp med kompet av Lovis Jacobsson som smyckade ut arrangemangen med sin 12-strängade gitarr.



LAZY AFTERNOON

Det officiella Folk at Heart-programmet har också spontana inslag. När vi kom ut från Malin Bengtsdotters framträdande möttes vi av festivalgeneralen Dambergs uppmaning att ta oss till Gloria-lokalen där gotländska gruppen Lazy Afternoon plötsligt skulle spela ett halvakustiskt gig utanför det tryckta omslaget.
   Det stora bandet, sex medlemmar, hade en spännande sättning med två eller tre olika sångare (Bo Ahlbertz, Cristina Säfsten och Stefan Magnusson) och ett musikaliskt sound där både fiol, banjo och irländsk bouzouki kryddade arrangemangen.



BJÖRN LYCKLIG

Allas vår Björta (Björn Lycklig Wallgren) kan på ett märkvärdigt effektivt sätt engagera publiken i både sång och personliga mellansnack. I den stora Grace-lokalen lyckades han tillsammans med sitt femmannaband, inklusive munspelaren Peter Edgren, locka fram både skratt ocyh allsång.
   Björta har också förmågan att skriva catchy låtar som kanske mer tillhör rockgenren än det känsliga trubadurfacket.



STEVE ERIKSSON

Göteborgaren Steve Eriksson är mer amerikansk än svensk i sin framtoning. Han valde dessutom att framföra sina mellansnack på engelska. Han har bott i New York och har den amerikanska accenten i både snack och sånger. Dessutom har han ett professionellt sätt att skriva låtar som gjorde halvtimmen på den lilla scenen Ingrid till stor underhållning.



THE WALTZING MATILDAS

Karlstadstrion The Waltzing Matildas lyckades fånga en stor publik i den stora Grace-lokalen med sina övervägande instrumentala och traditionella melodier framförda på dragspel, fiol och bouzouki/gitarr.
   Pasi Pasanens dragspel färgade de frustande arrangemangen, Matilda Carlssons fiol hade energin och Robert Stålbro både sjöng och spelade med stor bravur. Underbar folkmusik som lockade fram ett positivt gott humör hos publiken.



LAZY AFTERNOON

Efter en paus på hotellrummet kunde vi ännu en gång avnjuta Lazy Afternoon i en något tuffare musikalisk tappning i den större Grace-lokalen. Inför en ännu större publik tyckte jag mig uppleva att publiken fått nya favoriter på årets Folk at Heart-festival.



OLLE UNENGE & ORKESTERN

Under kvällen kom det ett hett tips i mobilen från Olle som stolt kunde berätta att Millencolin-sångaren Nikola befann sig på hotellet och hade meddelat att han gärna kom och sjöng duett med Olle i hotellrum 121.
   Olle hans bandkamrater Janne Hedström, bas, och Oskar Hansson, gitarr, inledde framträdandet i hotellrummet på vanligt vis med några nya sånger som snart ska komma på skiva.
   Olle har en genial förmåga att skriva texter som är både berättande och intressanta men så här på nära håll, i ett trångt hotellrum, var det faktiskt Oskars ljuvligt härliga akustiska klang i gitarren som stal min uppmärksamhet.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #36: Steve Gibbons Band 1979

Postad: 2023-01-06 07:53
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

STEVE GIBBONS HADE EN OFATTBAR RUTIN redan 1978 ty hans karriär som sångare startade redan i slutet på 50-talet i och runt Birmingham i England. Via mer eller mindre kända band som The Dominettes, The Ugly's, kortlivade supergruppen Balls och The Idle Race fick han möjlighet att spela tillsammans med bland annat Denny Laine. Det var sista upplagan av The Idle Race, som Jeff Lynne hade lämnat 1970, som 1972 bytte namn till Steve Gibbons Band.
   Innan Gibbons Band satte fart fick Steve 1971 möjlighet att göra ett påkostat soloalbum, ”Short stories”, som producerades av Gary Wright och legendariske Stones-producenten Jimmy Miller. Massor av musiker och körsångare var involverade i produktionen och det var där som han träffade gamle The Move-basisten Trevor Burton som 1972 blev den siste musikern som kom med i Idle Race.
   Steve Gibbons var sångare i Idle Race i tre månader, 1971-1972, tillsammans med ytterligare Birmingham-musiker, som hade spelat i Tea & Symphony och Locomotive: Dave Carroll, gitarr, Bob Lamb, trummor, Bob Wilson, gitarr, och Burton. Fram till 1975 spelade bandet på pubar och mindre ställen innan de hamnade under The Whos management och gav ut sitt första album, ”Any road up”, 1976.
   Steve Gibbons Band turnerade flitigt i både England, Europa och USA under några år och 1977 gav gruppen ut sitt andra studioalbum, ”Rollin' on”, och fick en hit med Chuck Berrys ”Tulane”. Samma år gav det liverutinerade bandet också ut livealbumet ”Caught in the act”.
   Men det var på hösten 1978 som Steve Gibbons Band skulle slå igenom stort överallt med albumet ”Down in the bunker” där Tony Viscontis produktion var uppenbart delaktig i framgångarna. Inte minst i Sverige blev albumet en eftertraktad och överraskande succé. ”Down in the bunker” sålde bättre i Sverige än i deras hemland och en konsert i källaren under hotell Malmen (samma lokal blev senare Ritz) på söder i Stockholm plus en tv-inspelning i samband med det ökade på populariteten.
   Saxofonisten Nick Pentelow, även han från Birmingham, hade spelat i Roy Woods storband Wizzard tidigare och finns med på flera låtar på ”Down in the bunker”-albumet. Han blev en naturlig medlem i bandet när de turnerade 1978 och 1979.
   Däremot saknades handskadade gitarristen Bob Wilson under vårturnén 1979 i Sverige.
   I samband med den längre Sverigeturnén lanserade bandet nya singeln "Get up and dance" och en för Sverige exklusiv utgåva av samlingsalbumet ”The best of Steve Gibbons”. Biljetterna till konserten i Örebro såldes slut på två dagar.


Foto: Håkan Ekebacke

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 1979.

EN AV DE BÄSTA PÅ MÅNGA ÅR

STEVE GIBBONS BAND
Konserthuset, Örebro 4 april 1979


DET ÄR ALLTID SVÅRT ATT GRADERA men onsdagskvällens rockkonsert med Steve Gibbons Band måste ha varit en av av de bästa på många, många år i Konserthuset. Sådan tidlös rockmusik kan bara framföras av en som har den rutin och erfarenhet som Gibbons har. Och hans band var på scen något av det mest slipade vi kan lyssna på idag.
   Förutsättningarna hade ändrats något då ena gitarristen, Bob Wilson, skadat handen tidigare på turnén. Dave Carroll blev därför ensam gitarrist och pianot, som Wilson brukar spela, slopades helt och därmed gick vi miste om pärlor som "Big JC".
   Gruppen hade med den trimmade sättningen också trappat upp både tyngden och volymen i framträdandet. Möjligen var det en naturlig utveckling från spelningar på småställen till lite större konsertlokaler. Men gruppen riskerar därmed att tappa sin ursprungliga publik.
   Hög volym och påskruvade förstärkare kunde ändå inte ta ifrån oss den oerhörda genialitet som genomsyrade det mesta som Gibbons sätter händerna i. Sedan må det vara nyskrivna calypsolåtar, "Sunny day in the tropics", eller rockklassiker från 50-talet. Samma gedigna och lyhörda avvägning.
   Två av hans "storysongs", "Mr Jones" och "Johnny Cool", inledde och blev här mer musikaliskt utsmyckade än på skivorna. Gibbons rufsade till håret, satte på sig kompgitarren och svingade sig ut i "Eddie Vortex" och den första publikreaktionen började visa sig. Publiken som säkert först blev chockade av den högljudda inledningen.
   Det var i "Any road up" som gitarristen Carroll och saxofonisten Nick Pentelow gjorde några vildsinta och hänsynslösa solon. Som var mer egoistiska tripper än musikaliskt motiverade.
   Lite längre fram i konserten visade Gibbons upp sin tveklösa kärlek till 50-talsrock. "Tulane" och "Git it" rockade våldsamt i bandets versioner.
   Avslkten var förstklassig, två låtar från "Down in the bunker"-albumet innan de fantastiska tre extralåtarna där Steve Gibbons sammanfattade sina influenser och historia, "Say tripper", Ray Charles "Hallelujah I love her so" och "High school confidential", Jerry Lee Lewis-låten i en ståtlig version som nästan fick Konserthuset rappning att falla.
   Steve Gibbons själv var eleganten i kavaj, läderbyxor och kråsskjorta omgiven av en kvartett grabbar som spelade för livet.
   Minnen kopplar man ofta ihop med musikaliska tillfällen. Bra konserter brukar inte vara långa. Vi noterade 4 april 1979 - en stor dag!

/ Håkan

Tributes: Leonard Cohen

Postad: 2023-01-04 07:54
Kategori: Tribute-skivor

"Here it is: A tribute to Leonard Cohen" (Blue Note, 2022)

PÅ HÅKANS POP HAR JAG SEDAN TIDIGARE noterat två Leonard Cohen-hyllningar, den 28 år gamla ”Tower of song” och den svenska ”The Scandinavian report” som för ovanlighetens skull var liveinspelad. Men musikhistorien har plats för fler. I höstas kom en mycket genomarbetad hyllningsplatta med genomgående samma producent (Larry Klein) och med ett jazzinfluerat tema som kanske inte fanns på min önskelista men som helhet bildar ett intressant album.
   Den amerikanske musikern, låtskrivaren och skivproducenten Klein har en genuin bakgrund inom jazzmusiken men för mig är han nog mest känd som make till Joni Mitchell mellan 1982 och 1994. På den här skivan har han tagit med sig ett gäng jazzmusiker, bland annat gitarristen Bill Frisell och saxofonisten Immanuel Wilkins, men bland artisterna som bidrar märks ikoner som Peter Gabriel, James Taylor, Iggy Pop och Norah Jones. Men skivan har en genomgående lågmäld ton som hyllar Leonard Cohen på ett väldigt typiskt sätt.
   Det som kanske överraskar allra mest är Iggy Pop-bidraget, i den ganska färska (2016) låten ”You want it darker”, som är långt från vild rockmusik. Iggy nästan kopierar Cohens rossliga, långsamt pratiga och viskande sångstämma.
   Även Peter Gabriels framträdande överraskar och ekar tydligt Cohen i den för mig ganska okända titellåten ”Here it is”. Utan att Peter avslöjar sig själv på något sätt.
   Gabriel och Pop tillhör höjdpunkterna på skivan men allra bäst är Mavis Staples i den soulfyllda och extremt lågmälda och nästan magiskt klingande ”If it be your will”. Ännu en låt ur Cohen-katalogen som jag hade dålig koll på, ursprungligen avslutningslåt på Cohens album ”Various positions” (1984).
   Arrangemangsmässigt dominerar de ovannämnda musikerna Frisell och framförallt Wilkins vars saxofon ”kladdar ner” många låtar. Båda musikerna bidrar faktiskt med två instrumentala versioner av Cohen-låtarna ”Bird on the wire” respektive ”Avalanche”. Det hade jag inte riktigt väntat mig.
   Låturvalet på skivan är en blandning av legendariska Leonard Cohen-höjdpunkter, exempelvis ”Hallelujah”, ”Famous blue raincoat” och ”Suzanne”, men också några mindre profilerade låtar ur Cohens gränslösa låtkatalog. Men allt håller samma respektfulla attityd och blir just den där seriösa hyllningen till en av musikhistoriens största poeter/låtskrivare.


Steer Your Way – Norah Jones
Here It Is – Peter Gabriel
Suzanne – Gregory Porter
Hallelujah – Sarah McLachlan
Avalanche – Immanuel Wilkins
Hey, That’s No Way to Say Goodbye – Luciana Souza
Coming Back to You – James Taylor
You Want It Darker – Iggy Pop
If It Be Your Will – Mavis Staples
Seems So Long Ago, Nancy – David Gray
Famous Blue Raincoat – Nathaniel Rateliff
Bird on The Wire – Bill Frisell

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #37: Ulf Lundell 2001

Postad: 2023-01-02 07:57
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

UTAN ATT JAG HAR FÖRT STATISTIK I ÄMNET tror jag med ganska stor säkerhet att jag genom åren har gillat Ulf Lundells inomhuskonserter bättre än utomhus på sommaren när repertoaren ofta har blivit mer hitförankrad och allmänt mindre intressant och spännande. Men det finns ändå minnesvärda undantag från den regeln, som sommaren 2001 i Brunnsparken. En lördagskväll i augusti som jag minns som varm och somrig.
   2001 var på scen ett alldeles utmärkt år för Ulf Lundell. Efter det några år tidigare brötiga och elektriskt rockiga soundet, främst på livekonserterna, fick vi under det här året i ekot efter den spännande ljudbilden på ”I ett vinterland” (2000) njuta av en mer melodisk Lundell.
   Kanske rubriken (”Mer på säkerhet och rutin än känsla”), som redigeraren på Nerikes Allehanda gav min recension, är lite missledande. Jag har överlag ett positivt minne av konserten fast den enligt Lex Lundell baserades på fler allsångsbenägna hits än nya favoriter från det senaste helt fantastiska albumet ”I ett vinterland”.
   Det här året hade Lundell och grabbarna i bandet redan gjort en turné på våren där just låtarna från den senaste skivan fanns i fokus på allvar. Jag lär återkomma lite längre upp på min lista med synpunkter på Örebrokonserten i mars 2001 i Idrottshuset.
   På sommarvarianten av Ulf Lundell utomhus i Brunnsparken var många låtar från senaste skivan bortstädade till förmån för mer allmänt kända Lundell-klassiker och en mer än önskvärt smeksam version av "Öppna landskap". Men mot slutet av konserten blixtrade det ändå till när Ulf efter ett långt och dramatiskt mellansnack gjorde stor gospel av "Twist and shout" och en brötig variant av "Jumpin' Jack Flash".
   Ulf Lundells sommarturné 2001, från 9 juni i Oslo till 11 augusti i Göteborg, hade i stort sett samma manskap som under våren men med faktiskt en man mindre, Robert Qwarforth på keyboards saknades. I övrigt var det idel kända Lundell-ansikten bakom honom. Möjligen med undantag för gitarristen Ola Gustavsson, som inte har spelat så många gånger live med Lundell, tillsammans med Magnus Norpan Eriksson, trummor, Janne Bark, gitarr och sång, Jerker Odelholm, bas, och David Nyström, keyboards.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/8 2001.

MER PÅ SÄKERHET OCH RUTIN ÄN KÄNSLA

ULF LUNDELL
Brunnsparken, Örebro 4/8 2001


MELLAN LÅT TVÅ OCH TRE, EFTER ETT UTFALL mot en närgången fotograf och strax innan "Ute på vägen igen", skrek Ulf Lundell "Sätt på säkerhetsbältena, här åker vi!" och den programförklaringen doftade både frihet, röj och rejäl rock. Men också begränsning, publikfrieri och allsång.
    Lundells sommarkollektion av låtar har genom alla år på alla somriga turnéer av tradition varit mindre spännande, mindre utmanande och mindre krävande för den breda publiken. Men med fler folkliga, en del kallar de fega, allsångshits.
   Undantaget var för två år sedan på Slottsfestivalen då han verkligen körde över folkligheten och fullkomligen vältrade sig i brötig rock. Inte helt taget ur luften kallade han den turnén för kommando-raid.
   Men i lördags var det tillbaka till det förväntade, den obligatoriskt långa hitförankrade konsertvarianten, och gränslöst uppsluppen glädje på slutet. Där han spontant och plötsligt utökade extralåtarnas antal från sex till åtta.
   Just spontanitet och stort självförtroende har genomgående givit de senaste turnéerna en extra krydda. Han vågar svara pojkarna längst fram och orädd närmade han sig publiken vid flera tillfällen i lördags.
   Dessutom har hans musikaliska roll märkbart växt. Inte så sällan ledde han själv bandet, nästan som en kapellmästare, in i låtarna med sina olika gitarrer. Och den akustiska hade en bit in i konserten inga problem att armbåga sig fram i den rockiga ljudmixen.

DÄREMOT VAR DET I SEDVANLIG ORDNING si och så med ljudet i inledningen. Synd på en sådan låtmässig knockout-start på en konsert som efterhand gick mer på säkerhet och rutin än känsla.
   Lite fegt hade han städat bort nästan alla låtarna från den senaste skivan, fortfarande fantastiska "I ett vinterland", till förmån för mer kända och till synes alltid återvändande "Sextisju, sextisju", "När jag kysser havet" och den gamla hederliga versionen av "Öppna landskap".
   Just då hade jag som tråkigast i lördagskväll. När ömmande knän för några ögonblick överskuggade upprepningen och nostalgin som spreds ut från scenen.
   Fast några gamla låtar gjorde efter många års uppehåll i högsta grad en välkommen comeback i liverepertoaren. Det är tio år sedan han senast gjorde "En fri man i stan" och hela 19 år sedan, på den klassiska regnkonserten 1982 (som också Ulf minns och refererade till), han senast framförde "Håll mej... åh ingenting". Både tillhörde topparna i lördagskväll.
   Tillsammans med "Hon gör mej galen", jag kan aldrig tröttna på denna publikförförande pärla som har allt, som gjorde sin debut i Lundellrepertoaren för tio år sedan och varit honom och publiken trogen sedan dess.
   Naturligtvis var jag medveten om att ingen sommarkonsert med Ulf Lundell kan mäta sig med den totalmagiska upplevelsen från i våras, inomhus i Idrottshuset. Därför tog det några timmar innan jag fick känslan av att konserten i lördagskväll var något mer än en pliktskyldig och rutinmässig resa på över tre timmar och 27 låtar.
   För när herr Lundell på ett dramatiskt, stegrande vis berättade vad som utspelade sig i Paradiset 1967 f Kr och slutligen brast ut i "Twist and shout" med alla händer i luften var det stor gospel och en upplevelse på hög nivå.
   En känsla som fortsatte på den helt oannonserade "Jumpin' Jack Flash" i en överkörande brötig variant.
   Och efter en mer än önskvärt smeksam "Öppna landskap", traditionell slutlåt på sommarens konserter, trodde både jag och publiken att det definitivt var slut men Ulf och bandet tyckte annorlunda. "Snart kommer änglarna att landa", ännu en typisk slutlåt, framfördes överraskande för första gången på den här turnén.


Ulf Lundells låtar:
Tillsammans vi två
Ut ikväll
Ute på vägen igen
Den här vägen
Håll mej...åh, ingenting
Evangeline
En fri man i stan
Sommarens sista servitris (akustisk)
Isabella
Hon gör mej galen
Chans
Folket bygger landet
Danielas hus
Förlorad värld
När jag kysser havet
Älskling
Lycklig, lycklig
Gott att leva
Kär och galen

Extralåtar
Glad igen
(Oh la la) Jag vill ha dej
Jag går på promenaden
Sextisju, sextisju
Twist and shout
Jumpin' Jack Flash

Extra extralåtar
Öppna landskap
Snart kommer änglarna att landa

/ Håkan

Årets 13 BÄSTA album 2022

Postad: 2022-12-28 07:56
Kategori: Listor

NÄR JAG UTFORSKAR MITT ALLT bräckligare minne och ska försöka rangordna 2022 års bästa album blir det nästan kaos bland både känslor, musikaliska upplevelser och i hjärnans del där minnet försöker sortera allt i ordning och reda.
   Spontant upplevde jag 2022 som ett ganska normalt år på skivmarknaden men när jag lusläser mina texter på Håkans Pop om nya skivor blir det både oerhört trångt och vidlyftigt när jag ska placera skivorna i rangordning.
   Ambitionen var att göra en gammal hederlig Topp 10-lista på bästa album men jag tvingas utöka listan till 13 för att inte utesluta någon av mina absoluta favoriter bland 2022 års allra bästa skivor. Samtliga kräver sin rättvisa uppmärksamhet.



1. JOAKIM BERG: Jag fortsätter glömma
Det här albumet är helt rättvist årets bästa. Det är nämligen den skivan jag har lyssnat mest på av alla. Samtliga 11 låtar på albumet håller en förvånansvärt hög nivå och toppar följs av toppar. "Så omedelbart slagkraftiga att det finns risk att jag tröttnar i längden", skrev jag i maj. Nu i december kan jag konstatera att jag aldrig tröttnat på Jocke Bergs unika kvalitéer.

2. JESPER LINDELL: Twilights
De fyra första låtarna på albumet är sensationellt starka men resten är inte så mycket sämre. Med en soulbaserad röst, som doftar lika mycket blues som Van Morrison, tar Jesper oss med på en intressant musikalisk resa som lite fattigt kan beskrivas som americana men är så mycket mer personlig än så.

3. NEIL YOUNG with CRAZY HORSE: World record
Årsbästalistans färskaste skiva, ett mycket slagkraftigt och exklusivt starkt Neil Young-album. Variation och kvalité går hand i hand genom hela ”World record”. Neil Youngs mest engagerande album sedan 2006.

4. JONAS LUNDQVIST: Den okända floden
Göteborgsartist som balanserar mellan det slagkraftigt euforiska a la Håkan Hellström och det känslomässigt personliga där han delar utrymmet med Joel Alme. Album är bra på gränsen till fantastiskt bra.

5. JOEL ALME: Sköt er själva så sköter jag inte mitt
Joel låter först lite kantig och obekväm och inte så omedelbart innerlig som på tidigare skivor fast cello och nakna stråkarrangemang ofta kryddar låtarna. Men det är avskalat och sedvanligt personligt och efter några lyssningar är albumet uppe på den höga nivån där vi vill ha Joel.

6. ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS: The boy named If
Det sprakar och sjuder om ”The boy named If”. 68-årige Elvis Costello har samma sprudlande energi nu som när han var 23 år.

7. ERIC PALMQWIST: Värmen
I en behaglig musikalisk miljö får Erics sedvanligt personliga texter ännu mer utrymme och här sjunger han dessutom bättre och merb engagerat än någonsin.

8. WILMER X: Mer för dina pengar
Det finns inget som sviker eller gör lyssnaren det minsta missnöjd. Rocklåtarna sitter lika benhårt nu som på det senaste 17 år gamla albumet utan att den breda variationen blir lidande.

9. STEVE FORBERT: Moving through America
Vi hälsar Forbert välkommen tillbaka på årsbästalistan. Med en alldeles personlig touch och sedvanlig elegans får Steve fram sina poetiskt verklighetsförankrade texter i många fantastiska melodier.

10. ANNIKA NORLIN: Mentor
Annika blandar svenska och engelska texter och jag blir glatt överraskad av både sound, arrangemang och sång. Första halvan av skivan, på engelska, är huvudsakligen personlig soulpop med starka melodier och resten är ofta lika personlig men lite snabbare indiepop.

11. JERRY LEGER: Nothing pressing
Jag har missat kanadensarens tolv(!) tidigare skivor i olika konstellationer så årets aktuella album blev en härlig upptäckt av en artist som är lika duktig sångare och gitarrist som låtskrivare i genren poprock.

12. MICKEY JUPP: Up snakes, down ladders
Bara det faktum att pubrocklegendaren Jupp är tillbaka på ett kommersiellt utgivet album är värd en plats på årsbästalistan. Hederlig gammal rock'n'roll, han stjäl lite här och där och har fortfarande en fantastisk röst. När han varierar mellan gitarr och piano blir det en förstklassig mix av underbar pubrock som är tidlös men som absolut befinner sig i nuet.

13. TRUE LIES: New world blues
Ännu ett album med låtar fyllda av både energi, attack och melodiös rock. Årets album innehåller den exklusiva kvalitén rakt igenom.

/ Håkan

Årets BÄSTA konserter 2022

Postad: 2022-12-27 07:52
Kategori: Listor

MED ÅREN HAR JAG SOM KONSERTBESÖKARE blivit lite mer sporadisk men jag kan med lite fantasi plocka ihop en topp 10-lista bland 2022 års konserter som jag inte har glömt.

Foto: Jan-Ola SjöbergJerry Leger på STÅ.


1. JERRY LEGER & THE SITUATION 20/4 STÅ
Kanadensaren Jerry Leger var inte bara årets överraskning på scen, konserten var den jag totalt upplevde som bäst.

2. JESPER LINDELL BAND 4/5 Schreibers Garage
Första gången jag såg Jesper Lindell och hans band live var också den bästa. Helt utanför turnéverksamheten gjorde Jesper & Co en fantastisk insats.

3. EILEN JEWELL 18/8 Kulturterrassen
Amerikanskan Eilen Jewells comeback på en Örebro-scen var en imponerande upplevelse.

4. WILMER X 8/10 Frimis
Med ett nysläppt album i ryggen genomförde Nisse Hellberg & Co en en fantastisk rockkonsert på ett välfyllt Frimis.

5. DSH5 31/8 Live at Heart/Makeriet
Som en liten del av årets upplaga av Live at Heart blev DSH5-konserten festivalens höjdpunkt. Gästartisterna Karin Wistrand och Joppe Pihlgren hjälpte till att göra konserten oförglömlig.

6. JESPER LINDELL BAND 5/8 Kulturterrassen
Min andra konsert med Jesper & Co genomfördes under mer traditionell form och bandets stora kvalitéer som imponerande livegrupp cementerades.

7. ULF LUNDELL 13/8 Lindesberg Arena, Lindesberg
Ulf Lundells unika turnéavslutning blev en inomhuskonsert i Lindesberg med en artist på topp och bandet mer spelskickligt än någonsin.

8. NISSE HELLBERG 23/7 Strömpis
Nisse Hellberg som soloartist med eget band ska inte jämföras med Wilmer X:s rasande effektiva liverock men bjöd ändå på en effektiv rockkonsert.

9. BRO MESA 2/9 Live at Heart/Clarion Hotel
Kristinehamnsgruppen går från klarhet till klarhet. Som ett svenskt Rockpile bjöd de på både countryfierad rock'n'roll och rockig country, tajt och härligt,

10. LOLITA POP 13/5 Makeriet
Rutin och erfarenhet mötte pånyttfödd energi och stor levande rockmusik skapades.

/ Håkan

Håkans Pop: God Jul! och Happy X-mas!

Postad: 2022-12-24 12:00
Kategori: Jul



DARLENE LOVE: Christmas (baby please come home)

Den gamla Phil Spector-sångerskan Darlene Love sjöng den här moderna (1963) jullåten i 28 år på David Lettermans Late Night/Late Show. Varje jul under programmets 29-åriga existens ställde sig Darlene på pianot och sjöng tillsammans med en stor kör och ett stort band. Tradition!
   God Jul! och Happy X-mas!

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (485)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (77)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (54)
Maxi12" (35)
Minns (155)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Januari 2023 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Janne Lennell 11/10: Håller med dig; fantastisk konsert men saknade lite fler låtar från senaste, ...

Uffe Pop 10/10: Jag såg Wilmer X på ett utsålt Nalen.....vilken energi, vilket ös..toppen! N...

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.