Tidigare blogginlägg

Tajt country med Winchester Widowmakers

Postad: 2022-06-06 17:51
Kategori: Live-recensioner



THE WINCHESTER WIDOWMAKERS
Sommarscen Innergården Slottsgatan, Örebro 6 juni 2022
Konsertlängd: 16:02-16:41 (39 min)
Min plats: Sittande ca 17 m från scenen.


IDAG PÅ EFTERMIDDAGEN ”FIRADE” vi nationaldagen med en gratiskonsert utomhus med The Winchester Widowmakers. På den lilla gården mellan STÅ Pinxtios & vänner och Boulebar stod en scen där femmannabandet från Kumla gick upp strax efter fyra och genomförde en akustiskt baserad konsert som musikaliskt rörde sig kring den svängiga countrygenren.
   Med tre akustiska gitarrer i frontlinjen äger Winchester Widowmakers ett sound som är lika tajt som charmigt och välarrangerat med tre sångare som möter upp varandra på ett underbart sätt i de mer konventionella låtarna. Men den här gruppen kan röstmässigt mer än så. När trummisen stegade fram till mikrofonen och tillsammans med de andra framförde en accapella-låt blev det både personligt och unikt.
   Gruppens repertoar fungerade förvånansvärt bra utomhus i eftermiddagssolens strålkastare och fick publiken på ett väldigt gott humör.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #94: Imperiet 1987

Postad: 2022-06-06 07:58
Kategori: ÖREBRO LIVE

ÖREBROKONSERTEN MED IMPERIET, förstärkta med Fläskkvartetten, tidigt 1987 var fjärde gången jag upplevde bandet live i den här staden. Tidigare hade det varit på klubbar som Rockmagasinet och Lord Nelson men under 1985 och 1986, när de spelade in tolkningar av Evert Taube (”Balladen om briggen 'Blue Bird' av Hull”) och Bellman (”Märk hur vår skugga”) plus samarbetet med Fläskkvartetten hade bandets publik växt och nu blev Idrottshuset platsen för deras konsert.
   Med starka rötter i Ebba Grön uppstod först parentesen Rymdimperiet innan Imperiet började producera skivor 1983. Efter några medlemsförändringar blev Imperiet en fast enhet 1985 med Thåström, sång/gitarr, Christian Falk, bas, Per Hägglund, saxofon/orgel, och Fred Asp, trummor.
   I november 1986 hade Imperiet släppt sitt femte album, "Synd". En skiva där Fläskkvartetten medverkar på tre låtar med sina stråkar. Samarbetet gjorde att kvartetten också följde med på gruppens vinterturné. Kvartetten Jonas Lindgren, violin, Örjan Högberg, viola, Mattias Helldén, cello och Sebastian Öberg. cello, hade precis utökats med Johan Söderberg, slagverk. Men Flälskkvartetten hade ännu inte givit ut några skivor i eget namn.





Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/1 1987.

NYPREMIÄR FÖR IMPERIET I ÖREBRO

IMPERIET
med Fläskkvartetten
Idrottshuset, Örebro 2 januari 1987


Nypremiär på Imperiets vinterturné och årets första konsert blev en lång upplevelse. 19 låtar under 90 minuter men ändå inte en helgjuten triumf inför drygt tusen pigga personer i publiken. Det blev en berg-o-dal-bana där topparna visserligen infann sig ofta men kvalitén dalade också några gånger till märkbart låg nivå.
   Konsertkvällen inleddes på ett spännande och annorlunda sätt med Fläskkvartetten under ledning av Jonas Lindgren på violin. En slagverkare hade utökat stråkkvartetten och bjöd på ett fascinerande slagsmål med en cymbal.
   Kvartetten är ett kultband i huvudstaden och fick även här en förvånansvärt god respons med sin udda musik som är en märklig mix av en psykedelisk Frank Zappa och ett regelrätt soundcheck.
   Sedan gjorde Imperiet entré med siréner och blåljus och öppnade med "Fred" och "Var e' vargen", en normalt sett direkt däckande inledning men nu stod vi i publiken som mänskliga frågetecken och förstod absolut ingenting.
   I detta Idrottshus med minimal akustik har vi genom åren blivit vana av lokalens minst sagt oberäkneliga ljudåtergivning, , men Imperiets start av konserten var något av bottenrekord. Thåström var bara visuellt närvarande men det lät som om han stod utanför Idrottshuset och sjöng.
   Ljudmixaren gjorde sedan det enda rätta, han höjde ljudvolymen med fortsättningsvis lyckosamt resultat.
   Lika lite som jag kan bedöma en grammofonskiva efter dess konvolut ("Synd"-omslaget är präktigt fult) kan jag påstå att Imperiet-grabbarna tappat fotfästet i verkligheten för att de står i startgroparna för internationell karriär.
   Thåström står fortfarande med båda fötterna i rockmusiken men gör dessvärre allt för att ta sig därifrån. "Synd" är ingen rockplatta och live är de låtarna tyngre men inte alltid bättre.
   Albumlåtarna levde på sin luftighet, de klaviaturskimrande arrangemangen som nådde sin toppnotering när Fläskkvartetten förenade sig med Imperiet på scen i mitten av konserten.
   Efter trilogin "Österns röda ros", "Cosmopolite" och "Bibel", alla med stråkförstärkning, var jag övertygad om att konserten var på väg mot historiska höjder men annars så klassiska låtar som "C C Cowboys" och "Du ska va president" fick aldrig sin maximala utformning.
   Ingen Bellman och ingen Taube i dagens Imperiet-repertoar men jag tyckte att den avslutande och mycket storslagna "Innan himlen faller ner" var full kompensation. Då var Thåström som allra bäst vare sig han låg eller stod på scenen och sjöng.
   Extralåtarna blev en ren transportsträcka med "Kickar" och "Blå himlen blues" plus en version av Sex Pistols gamla "Bodies" som var mer kuriosa än något annat.

Låtarna:
Fred
Var e' vargen
D-D-D-D (dum-dum-dollar-djungel)
Vad pojkar vill ha
Offret
Saker som hon gör
Tennsoldat och eldvakt
Alltid rött, alltid rätt (+Fläskkvartetten)
Österns röda ros (+Fläskkvartetten)
Cosmopolite (+Fläskkvartetten)
Bibel (+Fläskkvartetten)
C C Cowboys
Du ska va president
Kom ihåg! (den fria världen)
Surabaya Johny
Innan himlen faller ner (+Fläskkvartetten)

Extralåtar
Kickar
Bodies

Extra extralåt
Blå himlen blues

/ Håkan

Ett värdigt avslut på Raj Montana Bands saga

Postad: 2022-06-05 11:37
Kategori: Blogg

DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND har en historia som är lång och intressant. Jag har berättat historien vid åtskilliga tillfällen under min tid som recensent och krönikör i Nerikes Allehanda, texter som numera finns tillgängliga på Håkans Pop. Jag kan lova att det vid upprepade tillfällen kommer dyka upp Hylander/Raj Montana-konserter i den rangordnade listan på mina största konsertupplevelser i Örebro, Örebro Live, som just nu rullas upp på Håkans Pop.
   Nyligen meddelade Hylander att det planeras att ges ut ett nytt album med Dan och bandet, det sista! Att bandet i december 2020 drabbades av ett mycket sorgligt och gränslöst ledsamt dödsfall, trummisen Pelle Alsings alldeles för tidiga bortgång, gör att det planerade albumet ”Katharsis”, som är skivans titel, blir ett värdigt avslut på sagan om Raj Montana Band.
   Nu finns det som skivlyssnare möjlighet att bidra till utgivandet av Dan Hylander & Raj Montana Bands sista album då det precis har dragit igång en så kallad crowdfunding för att säkerställa utgivningen av albumet planerad för hösten. Här finns alla detaljer om skivan: https://www.musicarry.com/dan-hylander/
   Jag har som sagt berättat historien om Dan Hylander och Raj Montana Band många gånger och gjorde i samband med bandets sista återförening 2018, och en konsert i Örebro, en karriärsammanfattande text med många personliga minnen från åren 1983-84. Illustrerad med min fotograferande vän Anders Erkmans sista bilder av ett levande och förvånansvärt piggt Raj Montana Band. Precis som Anders bild från Ritz i Stockholm 1983 till höger.
   Dan Hylander har med egna ord förklarat förutsättningarna för det som kommer att bli Raj Montana Bands sista skiva: "Kalla det förköp, kalla det crowdfunding, kalla det vad du vill… Att spela in musik är inte gratis. Det är t.o.m. ganska dyrt. Vi är inget stort skivbolag. Tvärtom. Det har sina fördelar men… Vi står och faller med varje album. Därför är vi också helt beroende av er, vår kära publik. Ni avgör om vi kan fullfölja våra projekt. Principen är ju huvudsakligen 'många bäckar små…', men vi tar givetvis tacksamt emot en och annan fors också. Det viktigaste är att vi tagit bort alla mellanhänder. Ni köper direkt av oss. Därför går också alla pengar direkt till framställandet av det album ni köpt. Win win tycker vi…
   Ibland vänder vemod och sorg till åtminstone lite hopp och glädje. Efter Pelle Alsings alldeles för tidiga bortgång lade vi ner Raj Montana Band. Det var självklart. Han var vårt hjärta och puls. Ändå kändes det fel att sätta en punkt där det borde ha funnits ett utropstecken. Vi fanns! Vi finns! För musiken lever vidare. Minnena finns kvar. Allt från den galna storhetstiden 81-84 till vår hjärtliga återförening 2018.
   För ungefär ett år sedan började jag så att tvehågset gå igenom hårddisken med Raj Montanas inspelningar. Det blev en oväntad skattjakt. Jag hittade pärla efter pärla av icke färdigställt material. En del nästan klart och en del i princip bara trummor och gitarr. Efterhand började jag att se allt tydligare konturer. Det här var alldeles för bra för att kasta bort. Det var kanske det som saknades. Ett sista utropstecken! Nu vet jag att det blir ett album som med stolthet kan stå bland de tidigare. 'Katharsis' blir ett värdigt avslut på sagan om Raj Montana Band!"


FOTNOT: I samband med återföreningen 2019 gav Dan Hylander & Raj Montana Band ut ett förvånansvärt fräscht album, ”Indigo”, som hamnade på årsbästalistan det året. Liksom konserten som kvalificerade för en plats på 2019 års bästa konserter-lista.

/ Håkan

Tomas Ledins bästa 80-tal

Postad: 2022-06-04 10:06
Kategori: Blogg

Foto: Anders ErkmanDet var på scen under 80-talet som jag upplevde Tomas Ledin som allra bäst.

MITT I DET SOM I HELT ANDRA sammanhang brukar heta Silly Season drabbas Håkans Pop av tillfälliga tillbakablickar och förträngda minnen. Och då hamnar jag otippat i historiska detaljer om Tomas Ledin och Dan Hylander. Det såg jag inte komma för några dagar sedan men nu finns det anledning att uppdatera minnet om de här två svenska profilerna vars karriärer i mitt huvud var som störst under 80-talet.
   I tv:n firade Tomas Ledin 70-årig födelsedag i lördags, en inspelning från februari, men den karriärsammanfattande historien var inte orsak till att hans namn hamnar i mitt medvetande just nu. Nej, jag lyssnade på Tomas Andersson Wijs alltid intressanta podd Hundåren där Ledin mycket underhållande beskrev sina tillkortakommanden och noggrant noterade sina både positiva och negativa steg i artistbranschen under den mer än 50 år långa karriären.
   Under senare år, eller decennier, har jag mer eller mindre tappat kontakten med Ledins musikaliska bana, så här i efterhand misstänker jag att jag missade något i det nio år gamla ”Höga Kusten”-konceptet, och jag minns inga oerhörda höjdpunkter som har gjort outplånliga musikaliska avtryck. Ändå blir jag så fascinerad när jag hör Tomas beskriva sin historia som jag framförallt under de första 80-talsåren fick uppleva på plats under många konserter i Örebro. Det var nog på konsert under 80-talet jag uppskattade Tomas Ledins musik allra bäst.
   Första gången jag upplevde Tomas Ledin live var på ett fullsatt Prisma i december 1980 med ett starkt profilerat band bakom sig, Mats Ronander, Åke Sundqvist, Rutger Gunnarsson och Wlodek Gulgowski, och homogen rock i arrangemangen.
   Sedan såg jag Ledin, på Brunnsparkens scen, regelbundet 1981, 1982, 1983 och 1984 i allt större produktioner. Men, som Tomas förklarar i Hundåren-podden, gick det under de här åren utför både musikaliskt och ekonomiskt. Och comebackalbumet ”Down on the pleasure avenue” på engelska var ingen framgång i mina öron. I en kort recension i Nerikes Allehanda 22 mars 1988 skrev jag:
   ”Äger man skivbolaget och inspelningsstudion yhar man resurserna på sin sida. Ledin har valt att satsa allt på soundet och arrangemangen. Därför har han missat det personliga och det originella.”.
   Efter det lågvattenmärket laddade en revanschsugen Ledin om, började återigen skriva på svenska och nådde från 1990 sin karriärs högsta punkter med ”Tillfälligheternas spel” (1990), ”Du kan lita på mej” (1993) och ”T” (1996). Tre album som slog försäljningsrekord men i mina öron var samtliga 2+-skivor i recensionsgrad. Och mitt allmänna Ledin-intresse tynade därmed bort.
   Jag gjorde en liten Ledin-comeback 2003, konsert i Stadsparken, men blev ganska missnöjd i recensionen, en text som fick flera damer att skriva upprörda brev till mig efteråt. Vilket minsann inte var så vanligt under mina recenserande år på Nerikes Allehanda.
   Men jag gjorde ännu ett försök med levande Ledin-musik året efter på premiärkonserten i Conventum Kongress 10 april 2004 och fick höra en softare och mindre flåshurtig artist.
   Min senaste (sista?) upplevelse av Tomas Ledin på scen, en reklamfinansierad gratiskonsert på Stortorget i Örebro 2009, ska vi nog helst glömma. Det var inte bara det smaklösa sammanhanget som störde känslorna. Ljudet var under all kritik: ”Det var stundtals smärtsamt att konstatera hur Tomas Ledins sångröst fladdrade, texterna blev ofullständiga och hela stavelser föll bort. Rena katastrofen i ”En dag på stranden” men även i övrigt var det påtagligt undermåligt.” som jag beskrev det.

FOTNOT. Min text om Dan Hylander, alla minnen och hans planerade nya album kommer publiceras här om någon dag.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #95: Varmare Än Körv 1987

Postad: 2022-06-03 07:50
Kategori: ÖREBRO LIVE

BANDET MED DET MÄRKLIGA NAMNET VARMARE ÄN KÖRV existerade under 80-talet som en något lös samling musiker och sångare. Bildades någon gång 1984 som huvudsakligen ett coverband. Det var göteborgarna Totta Näslund, sång, Nikke Ström, bas, Bengan Blomgren, gitarr, som var centrala medlemmar under gruppens sporadiska fyra år, plus Mats Ronander, gitarr/sång, som helt spontant började spela tillsammans utan trummis på puben Dojan (egentligen Gyllene Hästskon) i Göteborg.
   Sommaren 1984 flyttade verksamheten till Stadshotellet i Strömstad där de just hade tagit över driften. Samtidigt började den lokale trummisen Bosse Johansson spela med den här än så länge anspråkslösa kvartetten.
   Under ledning av Café Operas Pelle Unger plockade de disk, sålde korv, spelade tennis och, kanske mest, spelade musik på kvällarna. Ur det stora kontaktnät de alla hade bjöd de in gästartister som då mycket heta Dan Hylander & Py Bäckman, Stig Vig, Monica Törnell och Ola Magnell. John Fogertys "Have you ever seen the rain" blev något av signaturmelodi för Varmare Än Körv.
   Namnet på gruppen härstammade från en lustighet (Hotter Than Hotdogs) som Bengan Blomgren vid ett tillfälle yttrade. Och namnet översattes sedan med en göteborgsk twist till Varmare Än Körv.
   Senare under 1984 rev kommunen Stadshotellet och då arrenderade trion Nikke, Totta och Bengan restaurang Simona i Strömstad i stället. Och gästartisternas skara ökade sommaren 1985 med namn som Eva Dahlgren, Anne-Lie Rydé och Robban Broberg.
   Bandets verksamhet, som ursprungligen vilade på spontanitet och avslappnad energi, blev så omtalad att när bandet i februari 1986 åkte till Florida för att spela, då under det lika lustiga amerikanska namnet Off Coors, följde ett filmteam under ledning av Joakim Strömholm med och allt dokumenterades i filmen "De' e' Varmare Än Körv i Key West". Då hade kvartetten utökats med Ronanders fru, sångerskan Sanne Salomonsen, hennes gitarrist Aske Jacoby, det äkta paret Tove Naess (sång)/Hasse Olsson (orgel) och trummisen Pelle Alsing.
   Förutom sommarspelningarna på västkusten, där verksamheten 1987 hade flyttats till Havsbaden i Lysekil, började bandet turnera. Fick en mer eller mindre fast trummis i legendariske Bosse Skoglund och utökade med Jesper Lindberg, steelguitar/banjo.
   Minns inte med säkerhet medverkande musiker och sångare just den här kvällen i mars 1987 på Continental i Örebro. I recensionen räknar jag medverkande personer på scen till sju killar och tre tjejer och bandet borde den här kvällen ha varit: Totta Näslund, sång, Tove Naess, sång, Jesper Lindberg, steelguitar/banjo, Bosse Skoglund, trummor, Nikke Ström, bas, Hasse Olsson, orgel, Bengan Blomgren, gitarr, Bernt Andersson, munspel, och sångerskorna Maria Blom och Marianne N'lemvo med rastafrisyren.


Bilder: Anders ErkmanTotta Näslund kvällens kung vid mikrofonen.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 1987.

SPELGLÄDJE SOM SMITTAR AV SIG

VARMARE ÄN KÖRV
Nya Continental, Örebro 28 mars 1987


MEDLEMMARNA I VARMARE ÄN KÖRV har aldrig betraktat sig själva som ett musikaliskt fulländat band. De är ett kamratgäng som möts under detta udda namn och spelar gemensamma favoritlåtar och den glädje, sammanhållning och gemenskap som alstrades på scen smittade av sig på den stora publiken på ett helt fullpackat Nya Continental i lördagskväll.
   Det var ingen märkvärdig repertoar Varmare Än Körv hade, soundet avslöjade inte några överflödiga repetitionstimmar och rent musikaliskt håller jag faktiskt en slant på Stockholm All Stars, ett annat coverband som spelade i Örebro i tisdags, men rock'n'roll är så mycket mer än mätbara referenser.
   Varmare Än Körvs svåraste uppgift i lördags var onekligen att samsas om det minimala scenutrymmet. Sju killar och tre tjejer lyckades genomföra konserten utan märkbara problem men visst hämmades den eventuella showen när det blev lika trångt på scen som i publiken.
   Sedan förra årets turné i Sverige och Key West har bandet förlorat två sångare, en gitarrist och mycket dignitet när Mats Ronander och Sanne Salomonsen nu ägnar sig åt egen verksamhet men Maria Blom, som är ny i det här gänget, fyllde verkligen upp tomrummet med besked.
   Maria, den fagra blondinen med den svarta rösten, sjöng Beatles "Help!" i en långsam version, soulklassikern "I can't stand the rain" och "River deep mountain high". Den senare i en ny, rakt rockig och nästan igenkännlig version.
   Kvällens kung på scenen var Totta Näslund, som inledde konserten med ett fång bluesinspirerade låtar, men i lika hög grad var Tove Naess kvällens okrönta drottning. När de båda möttes i Bonnie Raitts "River of tears" slog det gnistor om denna fantastiska duett.
   Även detta fantastiska band borde fått del av applåderna denna kväll. Bengan Blomgrens slide och Jesper Lindbergs steel möttes fler än en gång på ett fantastiskt sätt. Bosse Skoglund (som hade egen hejaklack) spelade trummor med en enorm pondus och när Hasse Olsson fick ordning på sin inlånade orgel kved den på gammalt hederligt vis.
   Låtarna med Varmare Än Körv hade hela tiden svårt att mäta sig med originalversionerna men kompenserade bristerna med så mycket värme, innerlighet och utstrålning att originalen trots allt för ett ögonblick bleknade.
   Kamratgängets anspråkslösa målsättning har växt långt ovanför många huvuden och efter sommarens folkparksturné tillsammans med Stockholm All Stars kan nog Varmare Än Körv ta sig själva på mycket mer allvar än de just nu gör.

/ Håkan

Maj 2022 på Håkans Pop

Postad: 2022-06-01 07:51
Kategori: Blogg

Foto: Lotta EkbäckPå Schreibers Garage visade Jesper Lindell varför han tippas bli nästa stora svenska artist.

AVSLUTNINGSMÅNADEN PÅ HÅKAN POPS 14:e(!) säsong blev oväntat intensiv med både konserter, senaste noteringar om konsertställen i Örebro, topplaceringarna på min 150 All Time Best-album och månadens rapport från TisdagsAkademien. Och en fullmatad kommentar om månadens bästa skivsläpp på slutet av denna text.
   På den med spänning(?) emotsedda avslutningen, de tre översta placeringarna, på min lista med historiens bästa favoritalbum gav fokus åt skivor med grupperna/artisterna The Beatles, Bruce Springsteen och John Hiatt. Utnämningen av Beatles ”White album” som nummer ett följdes av två gamla texter, som jag hade publicerat 2008 och 2018, om albumet.
   Under månaden hade jag nöjet att faktiskt besöka två nya Örebro-adresser där jag tidigare inte hade upplevt någon konsert. Dels det nya stället i Lillån, Schreibers Garage, och dels etablissemanget Makeriet i centrala Örebro vars historia jag sammanfattade förra veckan.
   Vilket för mig med automatik till noteringar om månadens konsertbesök som musikaliskt pendlade mellan Per Gessles perfekta pop, Jesper Lindells soulkryddade rock och Lolita Pops comeback på konsertscenen efter pandemiuppehåll. I det senare fallet fick jag också möjlighet att publicera en bildspecial (tack Jan-Åke ”Silja” Siljeström) i väntan på min egen recension.
   Sedan fick jag det otvivelaktiga nöjet att under maj sparka igång en ny årslång följetong på Håkans Pop: Jag ska i en rangordnad lista utnämna de 100 bästa konserterna jag har upplevt i Örebro. Än så länge har jag bara avslöjat placeringarna #96-#100 med artister som Ulf Lundell, Tempest, Freda', Ulf Lundell (igen) och Hoola Bandoola Band/Robert Broberg.
   Under maj kunde jag också ta adjö av den engelske trummisen Alan White som inte bara hade spelat i Yes sedan 1972 utan också medverkat på skivor med John Lennon och George Harrison.
   I den med nya skivor intensiva releasemånaden maj var det en skiva som hamnade i mitt fokus mer än någon annan, ”Dom som aldrig ger upp – en hyllningsskiva till Magnus Lindberg”, som krävde tid och utrymme.

NÄR VI NU HAR NÅTT FRAM TILL MAJ trodde jag intensiteten av nyutgivna skivor hade bedarrat något – men så fel jag hade. Jag har den senaste månaden lyssnat på fler nya skivor än någon tidigare månad i år. Raden av skivor ”som kräver” en notering har varit lång, nästan lika lång som raden på skivor som jag lämnade utan någon djupare åsikt. Så har vi de nya skivorna som kräver lite mer än några få ord. Som sagt, Maj 2022 blev en oerhört intensiv månad för nya skivor.
   Först skivorna som jag lämnade utan eller med en väldigt kort kommentar: THE BROS LANDRETH (”lite för mycket soul för mina känsliga öron), LOLA KIRKE, SHARON VAN ETTEN, THE FEELING (”fräck schlageranpassad pop”), LOVE, BURNS, DELBERT McCLINTON (”hederligt gammalt traditionellt sväng”), FLORENCE + THE MACHINE och Radiohead-profilen Thom Yorkes sidoprojekt THE SMILE vars flummiga psykedelia blev alltför tålamodskrävande i mina öron.
   Powerpop måste vara Guds gåva till musikfantaster och svenska THE MOP TOPS följer sitt hjärta på det området på albumet ”Running out of time” men tillhör nog rockgenren mer än pop. Men körerna, riffrefrängerna, de genomgående ljuvliga gitarrklangerna och de melodiösa rocklåtarna behärskar den här kvartetten med beröm godkänt. Och med stilkänsla lånar de friskt. Det är inte bara låttiteln ”She's the one” som doftar Springsteen och flera andra titlar på albumet, exempelvis Tom Petty-vinkningen ”Even the losers get lucky sometimes”, kan kopplas ihop med musikhistorien.
   De tidigare så vilt rockande flickorna i SAHARAS HOTNIGHTS har på comebackande ”Love in times of low expectations” gått över till övervägande keyboardspoppande tongångar. Uppfriskande och fräscht men det är kanske lite för enahanda arraangemang och mediokert låtskrivande i sin helhet som gör att skivan hamnar i skuggan.
   TIMOTHY B SCHMIT, Eagles-basisten, har ju en liten solokarriär vid sidan om. Men ”Day by day” är så anonym, så händelsefattig och lider sådan brist på starka låtar. Perfekta körstämmor men det här är amerikansk standardrock som inte hetsar upp.
   Första låten ”Who am I to say” på gotländska LAZY AFTERNOONS ”Just as poor as before”-album är countryrock när den är som bäst. När gruppen sneglar mot cajun och texmex är den farligt nära dansband. Med tre olika sångare bjuder albumet på variation, som bäst med den kvinnliga rösten Cristina Säfsten i centrum, men låtmaterialet är lite ojämnt.
   THE AMERICANS spelar äkta americana och nya ”Stay true” är ett perfekt exempel på gruppens styrka. Sångaren Patrick Ferris har en kraftfull röst som jag ofta vill jämföra med Deadman-profilen Steven Collins. Och inte så överraskande gränsar det musikaliskt ibland till The Band.
   Sedan THE WATERBOYS genuint folkrockiga framgångar har Mike Scott, bandets ledare, musikaliskt utvecklats åt ett modernare sound. En majoritet låtar på ”All souls hill” flyter på utan att framkalla några större känslor. Men på skivans sista låt, den drygt 9 minuter mäktigt långa countryfierade ”Passing through”, närmar sig Scott ett stort och personligt sound med gospel i botten. Med både Sitting Bull och MLK och George Floyd i texten.
   Under 90-talet hade jag inget speciellt nära förhållande till skotska BELLE & SEBASTIANS musik. När jag lyssnar på bandets nya ”A bit of previous” har jag inga förväntningar men blir direkt förbluffad. På inledningslåten ”Young and stupid” blir jag fascinerad av det oerhört poppiga soundet med klar hitpotential. Och fascinationen återkommer vid upprepade tillfällen på albumet i övrigt.
   Amerikanska 49 WINCHESTER befinner sig på ”Fortune favors the bold” mellan country och americana om det nu finns ett utrymme där. En smakfull mix mellan snabbare rock och lugna pianoballader och boogie woogie.
   Svenska sångerskan MOONICA MAC har väckt uppmärksamhet utan att jag riktigt har hängt med. Hennes andra album, ”Part two” som trots titeln är på svenska, har månadens klart tråkigaste omslag men är musikaliskt så mycket bättre. Tillsammans med de producerande bröderna Linus och Hannes Hasselberg har soundet en stark profil som påminner om det Sarah Klang just nu gör succé med. Fast utan de riktigt starka låtarna och inte oväntat saknar Moonica Sarahs kraftfulla röstresurser.
   MANDY MOORE, som har varit gift med Ryan Adams, gör på ”In real life” spännande och dramatisk pop med stundtals stråkar som läcker ingrediens. På samma gång lättlyssnat och ändå personligt.
   Måste i sammanhanget påpeka den alldeles sensationella nyheten att vår stora pubrockfavorit MICKEY JUPP har ett nytt album på gång, ”Up snakes, down ladders” släpps 29 juli. I väntan på det går det att lyssna på de fem smakproven på ep:n ”I'd love to boogie”. Inget omvälvande men gubbrock på en stadig svängig nivå och jag tycker Mickey sjunger förvånansvärt bra.
   Ett annat namn från förr som oregelbundet dyker upp är STEVE FORBERT och han har lyckats perfekt på ”Moving through America”. Både akustiskt och med band påminner låtarna på nya skivan ibland om höjdpunkter från förr. Med en alldeles personlig touch och sedvanlig elegans får Steve fram sina poetiskt verklighetsförankrade texter och stundtals (Tom Petty-hyllningen ”Say hello to Gainesville” och ”It's too bad (you super freak)”) exploderar låtarna i ren och skär melodiös eufori.
   Över till en skiva med lokal koppling, ULRIK EHNS ”Hold on”, som jag i höstas fick försmak på vid ett liveframträdande. Han har på sitt andra album fått hjälp av många musiker men sound och arrangemang är huvudsakligen avskalade med en lätt vemodig ton i botten. Jag älskar det där sköra och ödmjuka sättet att sjunga när melodierna sedan möter den himmelska pianoklangen, de ljuvliga mellotronstråkarna och en ensam trumpet eller cello.
   De tre inledande låtarna på albumet är med sina mjuka beståndsdelar en underbar ”programförklaring” för hela albumet som tillsammans med flera andra låtar kunde ha gjort ”Hold on” till ett sensationellt homogent album. Men de små elektroniska detaljerna och det helt malplacerade vilda elgitarrsolot på ”Love again” stör helheten något.
   När jag tänker på WILCO, Jeff Tweedys grupp, minns jag inte när den stod på topp. Kanske samarbetet med Billy Bragg för 12-14 år sedan men nu har jag fått en ny favorit i bandets karriär, ”Cruel country”. Innehåller ofattbara 21 låtar som håller en genomgående hög kvalitetsnivå som både överraskar och bjuder på 77 minuter av absolut bästa underhållning.
   En barnkör + LIAM GALLAGHER är inte någon naturlig kombination men på första låten på ”C'mon you know” möts ytterligheterna och det fungerar överraskande bra. Hela albumet är en ojämn kamp mellan sedvanlig distad rock och några förbluffande fina poplåtar, ”It was not meant to be” och ”Oh sweet children”.
   I raden av STEVE EARLE-hyllningar till sina låtskrivande förebilder Townes Van Zandt och Guy Clark har han nu kommit till Jerry Jeff Walker som inte fullt är lika profilerad. ”Jerry Jeff” innehåller egentligen bara en enda känd låt (”Mr Bojangles”) men blandningen mellan lugna avskalade ballader, countrystänk, bluegrass och cajunkryddor är underhållande på sedvanlig Steve Earle-nivå.
   RYAN ADAMS har inte lika lätt som Jeff Tweedy ovan att sätta likhetstecken mellan kvantitet och kvalité. De 19 låtarna på ”Romeo & Juliet” håller en ojämn nivå i både sound och kvalité. Första låten ”Rollercoaster”, som för övrigt är en bra start på skivan, får beskriva hela albumet: en berg-och-dalbana. Inget fel på blandningen av muskulösa rocklåtar och ballader men när toppar som ”Run” respektive ”Poor connection” mixas med medioker utfyllnad blir albumet en aning tålamodskrävande.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Det är när höga förväntningar möter ett klart godkänt resultat som mitt musiklyssnande liv blir så underbart att leva. Det fanns klart formulerade krav på JOAKIM BERGS första seriösa soloförsök med albumet ”Jag fortsätter glömma”. De framgångsrika åren i Kent som både låtskrivare och sångare var så personligt färgade att den epoken är svår att följa upp. Men samtliga 11 låtar på albumet håller en förvånansvärt hög nivå och toppar följs av toppar. Om än så omedelbart slagkraftiga att det finns risk att jag tröttnar i längden.
   Jag hade ett litet, kanske naivt, önskemål om att Berg skulle göra ett album med helt akustiska instrument. Efter de sista Kent-åren, där tjocka lager av syntar ofta skuggade de mänskliga detaljerna, ville jag i min enfald höra en ren oförfalskad röst och naturliga instrument utan elektronik. Jag blev i alla fall till hälften bönhörd ty arrangemangen på ”Jag fortsätter glömma” är mer avskalade, röst och melodier är mer markerade, när Berg har gjort det mesta på egen hand och fått praktisk hjälp av en hel del teknik.
   Precis som Max Martin, absolut inga musikaliska jämförelser i övrigt, har Berg pusslat ihop sina låtar med tekniska hjälpmedel och soundet är lika perfekt som på senaste ABBA-albumet. Inte så sällan är det vemodet i melodierna och texterna som gör ”Jag fortsätter glömma” till en omedelbar succé. Texter som kan analyseras som rena plattityder eller citerade från ordspråksboken (”ont när knoppar brister” och ”tryggare kan ingen vara” i samma låt) men blir i hans mun poesi för 2000-talets generation.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #96: Ulf Lundell 1999

Postad: 2022-05-30 07:58
Kategori: ÖREBRO LIVE

ÅREN 1998/99 TILLHÖR ULF LUNDELLS skramligaste år som artist och festivalspelningen i Örebro sommaren 1999 är nog det stökigaste jag har upplevt honom överhuvudtaget. Lundell kallade hela sommarturnén för en kommando-raid, med skramligt och brutalt sound som följd, där det inte fanns plats för "Öppna landskap" på en typisk festivalspelning.
   Slottsfestivalen, som 1999 genomförde sin sista upplaga framför slottet i Örebro, hade fått kritik för sin snälla musikaliska framtoning men då kom herr Lundell och flyttade gränserna för vad som kan kallas möjligt på en familjevänlig musikfestival.
   Den här förändringen mot ett kompromisslöst rockande sound hade inletts året innan. Först med albumet ”Slugger”, som släpptes i oktober 1998, som hade en hårt rockig profil. På den följande turnén, november/december 1998, blev det spartanska soundet än mer tydligt. Jag var på premiären i Linköping, ty Örebro fanns inte med på turnéplanen den gången, och kunde inte låta bli att älska denna provokation till konsert. Kompet var minimalt, tre killar på gitarr, bas och trummor, men allt resulterade ändå i en genuint gedigen rockkonsert.
   Till sommaren 1999 hade Lundell ändå utökat kompet med en klaviaturspelare, David Nyström, bredvid det sedan tre år tillbaka stabila kompet med Janne Bark, gitarr, Magnus Norpan Eriksson, trummor, och Jerker Odelholm, bas. Den gamle örebroaren Odelholm blev Lundell trogen längre än de flesta, från 1996 till 2012 med några korta avbrott.
   När Lundell med manskap rusade in på Slottsfestivalens scen kl 21 på kvällen hade han inte uppträtt i Örebro sedan 1994. Det måste anses unikt då Örebro hade varit en säker nedslagsplats på nästan alla turnéer sedan 1976.
   Utomhuskonserten vid Slottet i Örebro sommaren 1999 är väl inte mitt bästa konsertminne med Lundell men ändå en oförglömlig upplevelse.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/7 1999.

LUNDELL STRIMLADE FAMILJEFESTIVALEN I BITAR

ULF LUNDELL
Slottsfestivalen, Örebro 29 juli 1999


OM DET NU ÄR SÅ ATT ÅRETS UPPLAGA AV Slottsfestivalen musikaliskt är en mjäkig familjeangelägenhet, som ungdomarna vill göra gällande, så hade ingen räknat med Ulf Lundell.
   Att smeka medhårs har aldrig varit Lundells signum. Han blir aldrig en folkets man som med kompromisser blir älskad av alla.
   Därför kom han in på stora scenen som en stormvind. Som ett stort elakt blåsvart moln på en annars ljusblå himmel. Där kom han in med fan i blicken och strimlade familjefestivalen i små, små bitar.
   Varför Lundell kallar sommarens turné för en kommando-raid blir helt uppenbart. Det var inledningsvis nästan så att vattnet i vallgraven frös till is av pur förvåning ty dagens Lundell-rock må vara effektiv och skramlig och upprorisk men också lite kylig när den gömmer sig bakom extremt höga decibeltal.
   På inomhusturnén i höstas var det här aggressiva soundet knäckande bra. Under bar himmel i solnedgången framför en festivalpublik, som bland annat har Bo Kaspers som idoler och vill bli road och helst känna igen sig, var det inte lika uppenbar succé.
   För det skramliga oväsen som varit Lundells sound sedan i höstas får via senaste skivan en fortsättning även på denna turné, nu med keyboards åter i kompet. Men klaviaturkillen David Nyström spelade ändå en underordnad roll i Lundell-soundet som var både brötigt och stökigt.
   Och inledningen var också mycket talande för Lundell 99. "Om jag hade henne", pardonlös och uppkäftig boogie i en explosion av rundgång, dist och hög volym.
   Han fortsatte med "Man igen" och "Annalisa" och så långt var det en kommersiellt tuff inledning där publiken nervöst stod och skruvade på sig. Men då kom "Främlingar" och förlöste publikmassorna som sprack upp i ett kollektivt leende.

DET VAR SAMMA KONSERTINTRO SOM I HÖSTAS men sedan är konserten till ungefär 2/3-delar nytt eller nygammalt. Till glädje för regelbundna konsertbesökare som undertecknad. Kul också att se "Främlingar" tillbaka i konsertrepertoaren, "Anna Lisa" är en de bättre låtarna på "Fanzine" och kan nog bli en livefavorit och det nya akustiska arrangemanget på "Danielas hus", som inleddes med en lång monolog om 1977, Prisma, vit martini och Jan Beime, var balsam både för själ och öron när det rockas till höger och vänster.
   Den långa avslutningen på "Den vassa eggen" lyfte låten ännu en nivå. Som redan nämnts målar årets Lundell övervägande med kraftiga och tydliga streck. Och i övervägande grälla färger och det slutliga konstverket kan bara uppfattas som brutalt med få detaljer.
   Till den bilden har kompgruppen en stor del. Fyra man, som förutom evigt skuttande Janne Bark, som jobbar med små medel och därmed till sin fulla rätt kan jämföras med Crazy Horse.
   I den lite begränsade atmosfären känns det befriande att "Hon gör mig galen", som så genialt kombinerar skönhet och styrka, långtidsparkerat i Lundells repertoar. Som numera inleds med ett smakfullt inspelat köravsnitt innan Janne Barks mandolin tar vid. Trots Lundells vid det laget lätt sargade röst och publikens halvdana allsång var det kvällens höjdpunkt.
   Begränsad var också tiden Lundell var på scen för 23.00 skulle det vara tyst. Och tyst blev det till publikens stora missnöje. Ingen "Öppna landskap" som vanligtvis brukar vara den riktiga slutpunkten.
   Den förkortade konserten fick till följd att Örebropubliken också gick miste om "Skyll på stjärnorna", "När jag kysser havet" och "Lycklig, lycklig", som varit obligatoriska hela sommaren, men personligen gråter jag inte för det.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor, piano och sång
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång
David Nyström: keyboards

Om jag hade henne
Man igen
Annalisa
Främlingar
Den vassa eggen
Danielas hus
Stackars Jack
Folket bygger landet
Ärrad och bränd
Den natt som aldrig dagas
I kvinnors ögon
Hon gör mej galen
Förlorad värld
Chans
Gott att leva
Älskling
Kär och galen

/ Håkan

Alan White (1949-2022)

Postad: 2022-05-29 15:38
Kategori: Minns

TRUMMISEN ALAN WHITE VAR NOG MEST KÄND som medlem i gruppen Yes, där han fram till sin död hade spelat sedan 1972, men hans karriär innehöll än mer anmärkningsvärda insatser i rockhistorien. Flera år innan Yes-äventyret blev han en viktig del i kretsen av musiker runt Beatles-medlemmarna.
   Alan White, född i nordöstra England, började försörja sig tidigt som trummis och sökte sig då till närliggande metropolen Newcastle. Där träffade Alan likasinnade musiker som hade spelat med före detta Animals-medlemmen Alan Price. Happy Magazine var Alan Whites första professionella grupp, gav ut flera singlar producerade av Price, som med nye sångaren Graham Bell bytte namn till Griffin som vid en spelning hösten 1969 råkar ha John Lennon i publiken som blir imponerad av trummisen – 20-årige Alan White.
   I september 1969 får John Lennon ett erbjudande om en spelning under gruppnamnet The Plastic Ono Band på festivalen The Toronto Rock and Roll Revival. En dag(!) senare har Lennon plockat ihop ett band med Eric Clapton, basisten Klaus Voormann och sin nye favorit Alan White på trummor. Den bristfälligt repeterade spelningen resulterade i ett livealbum, ”Live peace in Toronto”, och Whites entré i den inre Beatles-sfären var ett faktum.
   White börjar figurera i skivstudion med Beatles-relaterade artister som Billy Preston, Gary Wright, Jackie Lomax och Doris Troy, spelar ännu en gång live med Lennon på Lyceum i London (en inspelning som hamnar på ”Some time in New York City”) och blir en regelbunden gäst på skivinspelningar med John Lennon och George Harrison.
   White blev ännu en gång snabbinkallad till studion där Lennon med Phil Spector som producent spelade in ”Instant karma!” med ett sound där just trummorna är framträdande, en fantastisk singel! Av bara farten spelar Alan också på nästa Lennon-singel, ”Power to the people”, och på flera låtar på ”Imagine”-albumet, bland annat titellåten, ”Give some truth” och ”Jealous guy”.
   Men först är White en av flera trummisar på George Harrisons mastodontverk ”All things must pass”, bland annat på låtarna ”I'd have you anytime” och ”If not for you”.
   Mitt i den vevan av Beatles-relaterade skivinspelningar blev Alan White 1972 ny trummis i engelska rockgruppen Yes där han ersatte originaltrummisen Bill Bruford. Hans debut med Yes på skiva blir trippellivealbumet ”Yessongs” (1973) och från studioalbumet ”Tales from the topographic oceans” (1973) och framåt blev Alan White trogen sitt Yes genom många medlemsförändringar.
   På 70-talet var jag, bland mycket annat, en stor beundrare av Yes och fick nöjet att 1977 uppleva gruppen live på Scandinavium i Göteborg. Min fascination av gruppen gjorde att jag under 1975/76 även intresserade mig för gruppmedlemmarnas soloskivor. Vilket betyder att jag i skivhyllorna har Alan Whites album ”Ramshackled” (1976), ett visuellt snyggt vitt skivomslag men musikaliskt har jag idag vissa svårigheter att ta mig igenom skivan. Jazzrock av det ganska otyglade sättet men det är lite trevligt att han valde att göra skivan med sina gamla kompisar från The Happy Magazine, killar som Peter Kirtley, Colin Gibson och Kenny Craddock.
   Alan White avled i torsdags, 26 maj 2022, efter en kort tids sjukdom.

/ Håkan

Nick Lowe: Nej, men vad är det här?

Postad: 2022-05-28 13:48
Kategori: Blogg


- Har jag gjort allt det här? En förvånad Nick Lowe läser om sin och Rockpiles historia i boken ”Crawling from the wreckage”. En bok som fortfarande går att beställa.


NU FINNS DET NYA BÖCKER PÅ LAGRET. Den svenskproducerade boken på engelska, ”Crawling from the wreckage” om gruppen ROCKPILES historia, går fortfarande att beställa från utgivaren Labour Of Love Publications.
   De 600 numrerade böckerna i den första upplagan av den 1,6 kg tunga boken, som uppmärksammades stort när den ursprungligen publicerades i december förra året, är sedan länge slut. Vilket gjort det möjligt att trycka upp en ny upplaga som går att beställa direkt från Rikard Bengtsson: rikard@hammarsjon.se
   Den 320 sidor tjocka boken, med undertiteln ”A tribute to Rockpile”, är godkänd av Rockpile-medlemmarna Nick Lowe, Billy Bremner och Terry Williams och innehåller en massa personliga minnen från en mängd olika skribenter (inklusive undertecknad), ögonvittnesskildringar från ett otal konserter och anekdoter om många upplevelser från bandets drygt fyra år tillsammans.
   Vid sidan om Will Birchs förord, diskografier, tidningsklipp, en karriärsammanfattande text finns här också åtskilliga intervjuer med ett antal nyckelpersoner i Rockpile-sfären som väldigt sällan eller aldrig har kommit till tals tidigare. Som turnémanagern Andy Cheeseman och flera inspelningstekniker, bland annat Roger Bechirian.
   Bland kapitlen i boken märks Rockpiles nära samband till Mickey Jupp, initierat skrivet av Mats Zetterberg, och Mats Karlssons kluriga text om Nick Lowes ”Jesus of cool”-skivomslaget och förklarar rykten och myter om en förklädd Dave Edmunds på bild.
   För att beställa bok: Mejla: rikard@hammarsjon.se   Eller sms till 0709920335. 358:- för svenska beställare.
   Det arbetas just nu med en del 2 i historien om Rockpile, ”Play that fast thing one more time – A tribute to Rockpile Part 2”, som förhoppningsvis kommer i början på nästa år.



/ Håkan

ÖREBRO LIVE #97: Tempest 1973

Postad: 2022-05-27 07:59
Kategori: ÖREBRO LIVE

DEN LEGENDARISKA ENGELSKA GRUPPEN Colosseum besökte Örebro för en konsert på Konserthuset i oktober 1971 men bara en månad senare, efter en festivalspelning på Sicilien i Italien, splittrades det jazzrockiga bandet. Trummisen Jon Hiseman var dock snart tillbaka i Örebro med ett nytt band, Tempest, som bildades sommaren 1972.
   Hiseman var något av bandets ledare och den musiker som hade en lång erfarenhet från engelskt musikliv. Sedan mitten av 60-talet hade han spelat i Graham Bond Organisation, där han ersatte Ginger Baker, och fortsatte i bandet bakom Georgie Fame. Några månader 1968 spelade han i John Mayalls Bluesbreakers innan han i september 1968 bildade Colosseum.
   Basist i Tempest var Mark Clarke som också hade spelat i den sista upplagan av Colosseum och hann med ett kort gästspel i Uriah Heep innan Tempest uppstod.
   Sångaren i Tempest, Paul Williams, hade likt Hiseman ett långt CV i den engelska musikhistorien. Han hade egna skifflegrupper på 50-talet, sjöng sedan med Georgie Fame och Alexis Korner och fortsatte sedan i grupper som The Wes Minster Five (där han träffade Hiseman första gången), Zoot Money Big Roll Band, spelade bas i Bluesbreakers en kort tid 1967 och innan Tempest sjöng han i Juicy Lucy.
   Gitarristen Allan Holdsworth var vid den här tidpunkten en ganska orutinerad och oetablerad musiker som i Tempest fick sin stora chans till ett verkligt genombrott. Han hade spelat i jazzfusiongrupper som Sunship och Nucleus och efter Tempest, som han lämnade sommaren 1973, blev han ett stort aktat namn som gitarrist.
   Tempests första album spelades in i november 1972 och i januari 1973, strax innan skivan släpptes, gav sig gruppen ut på sin första turné (till Sverige).
   Innan konserten hade jag fått en provpressning av ”Tempest” så jag var nog mer förberedd än publiken i övrigt. Under ovannämnda Colosseum-konsert var det fullsatt i Konserthuset men Tempest lockade inga större åskådarmassor.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/1 1973.

STRÅLANDE KONSERT AV TEMPEST I ÖREBRO

TEMPEST
Konserthuset 18 januari 1973


JON HISEMANS NYA GRUPP TEMPEST lockade inga större åskådarmassor till Örebro Konserthus på torsdagskvällen. Inspirationen och spelglädjen fanns där trots allt för gruppen bjöd på en strålande konsert. Man kan i stillhet undra om Jon Hiseman någonsin kan misslyckas?
   Tempest har bara på en månad som grupp lyckats samla fyra musiker som med flit och skicklighet ger gruppen en fast stomme. Det finns en del ihåligheter som säkert kommer att fyllas igen med tiden om jag känner Hiseman rätt.
   Klanger finns kvar från Colosseum och var lätt att identifiera men Tempest har ett betydligt mer distinkt sound. Det beror till vissa delar på att Tempest bara har ett soloinstrument, gitarren, och koncentrerar sig kring den. Dessutom är Allan Holdsworth en god gitarrspelare och förvånade säkert många denna kväll. Att från scenens vänstra sida leta sig in i dess centrum och även musikaliskt ju längre konserten pågick.
   För en månad sedan var Allan helt okänd men stod nu tillsammans med de övriga i Tempest framför publiken på Konserthuset som gick dit med Jon Hiseman i huvudet men gick därifrån med Allan Holdsworths blixtrande fingerspel i tankarna.
   Repertoaren, som det så vackert heter, var till största delen hämtade från det kommande albumet. Ska man i detta fall jämföra konsert och skiva skiljer de sig inte så mycket åt. Hos Colosseum var skillnaden större.
   Hos Tempest är det väl endast gitarrsolona som utvidgar låtarnas längd. Dessutom smälter Paul Williams livligt ackompanjerade sång ihop med musiken. En annan sak som Jon Hiseman hittills inte givit ut på skiva är hans obligatoriska och mäktiga konserttrumsolo, För dagen något över tio minuter men minuter fyllda av rytm. Det är ett äventyr att se, som en resa mellan trummor och hihats, cymbaler och gong-gong.

Jon Hiseman: trummor
Paul Williams: sång
Mark Clarke: bas och sång
Allan Holdsworth: gitarr

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (475)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Juni 2022 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Mikael Bodin 5/05: Lundell måste ha gjort unikt många dubbelalbum :) Skulle man göra en lista av...

Mikael Bodin 5/05: Tack för en inspirerande recension av en klassiker. Själv velar jag ständigt ...

Björn 1/05: Waterboys, Jackson Brown, Beatles...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.