Tidigare blogginlägg

Solklar succé för Göran på ”hemmaplan”

Konsert med Mike Oldfield och alla hans gitarrer? Nej, en underhållande afton i Karlstad med Göran Samuelsson.



”Ord & Några visor”
GÖRAN SAMUELSSON
Scalateatern, Karlstad 30 oktober 2024
Konsertlängd: 19:00-20:44 (104 min)
Min plats: Sittande på 8:e bänkraden i mitten (Plats 180) ungefär 10 m från scenen.

DET VAR INGET GLASKLART SOLSKEN NÄR VI vid lunchtid på onsdagen närmade oss Karlstad. De starkaste solstrålarna skymdes bakom dis och tunna moln men det skulle bli bättre – inomhus på kvällen när Göran Samuelsson tog Scalateaterns gamla fina gemytliga scen i besittning.
   En solklar succé för en underhållande afton inför en uppskattande publik på ca 150. På en scen där rutinerade Göran, som genom åren turnerat runt på ett oräkneligt antal scener i hela Värmland, faktiskt aldrig tidigare hade uppträtt. Ändå befann sig Göran den här kvällen på hemmaplan, inte långt från sitt kära Västra Ämtervik, där hela repertoaren (se låtlistan nedan) kom helt till sin rätt i absolut bästa miljö.
   Vi kom in i en nästan tom konsertsal och blev direkt mäktigt imponerade av scendekoren (se bild ovan) med alla dessa gitarrer och stränginstrument (min fru räknade till 14 st...) plus några gitarrcase snyggt formerade på en i övrigt läckert färggrann scen. Det skulle visa sig att Göran under onsdagskvällen kom att använda tre gitarrer plus munspel som komp under föreställningen ”Ord & Några Visor” som enligt titeln innehöll både snack och musik.
   För inte så länge sedan gjorde Göran något liknande, då spelade han på två av sina tre gitarrer, i en trädgård på öster i Örebro, en föreställning med samma mix av personliga sånger och sanslöst underhållande mellansnack. Ja, nu blir ju föreställningar med Göran Samuelsson aldrig samma sak varje gång ty han har ju ett otal anekdoter i bakfickan och ännu fler låtar ur sin egen sångskatt att välja ur.
   Givetvis stod sångerna från hans aktuella album ”Dahlia”, där han har valt att spela in sina sånger på nytt i nakna ensamma arrangemang, i fokus men grävde den här gången även djupt i den äldre repertoaren. Och vi fick exempelvis lite mindre kända men ändå starka alster som ”Arracife”, ”Början på ett slut” och ”Gustaf”, som inte finns med på nya skivan.
   En majoritet låtar ackompanjerades som vanligt med gränslöst underhållande mellansnack om både allmänna upplevelser som en otäck Donald Trump-dröm, köpa vin Lanzarote, Norrlandsturné och vid flera tillfällen Ola Magnell-minnen, ibland med extra fantasieggande detaljer, och rent privata om mamma och farfar. Det var just blandningen av tidlösa sånger och underhållande anekdoter som gjorde Göran Samuelsson-föreställningen så oerhört underhållande som när den närmar sig två timmar ändå uppfattas som kort och kärnfull men ändå innehållsrik.
   Göran Samuelsson kan på ett högst mänskligt sätt vara Gustaf Fröding och Neil Young i en och samma person, jag tror han i något sammanhang nämnde just de namnen i samma andetag, när den underbart poetiska ådran mötte de lite mer handfasta musikaliska arrangemangen.
   Vid två tillfällen ställde sig Göran upp, gick fram till mikrofonen och gjorde små poetiska "utfall" utan musik. Enligt setlistan kallade han det för Stå upp, sekvenser som än mer visade upp hans fullständigt lysande skicklighet med ord.
   Sedan fanns det också många sånger med allvarliga eftertankar som gör Göran till en utmärkt tolkare av nutidens problem. "När dårskap når till toppen är väl ändå botten nådd" är en genial textrad, på "Låtsasvärld", som känns bekant varje dag. Även "Vilsna själar" och "Så brun som rostigt stål" har fina vassa formuleringar som är viktiga att lyssna på.



/ Håkan

Biljett: Genesis 1978

GENESIS Scandinavium Göteborg 7 juni 1978

Precis som titeln på Genesis då aktuella album "...and then there were three" var bandet nu en trio med två extramusiker på scen.

/ Håkan

Compilation: Submarine tracks & Fool´s gold

"Submarine tracks & Fool's gold" (Chiswick, 1977)

DET HÄR ÄR EN AV MÅNGA SAMLINGSSKIVOR, i min skivhylla, som har ett skivbolag som minsta gemensamma nämnare och då handlar det inte om matematik utan musik. I det här fallet är det engelska skivbolaget Chiswick som under några 70-talsår släppte några samlingsalbum.
   Skivbolaget var tidigt en viktig pionjär, startade redan 1975 av Ted Carroll och Roger Armstrong, i ett England där raden av oberoende bolag och skivetiketter skulle exblodera under senare delen av 70-talet.
   En ep, ”Speedball” med The Count Bishops, var första release på Chiswick i december 1975 och två låtar från den skivan är inkluderade på "Submarine tracks & Fool's gold" som överhuvudtaget innehåller ett flertal av bolagets tidigaste singlar och ep-skivor. Samlingsskivan är helt enkelt marknadsföring av Chiswick som skivbolag. Och på skivomslaget står det klart och tydligt att låtarna på skivan fortfarande finns tillgängliga i skivaffären på några 45-varvare.
   Det här var ju en lämplig tidpunkt att uppgradera sin aktuella musiksmak med sex olika grupper där en låt står ut över allt annat, The 101'ers med ”Keys to your heart” som hade släppts på singel sommaren 1976. Punken var inte riktigt officiell, första fröet till Sex Pistols var visserligen ett år gammalt men The Clash skulle just till att bildas, och Joe Strummers band tillhörde nog musikaliskt pubrockgenerationen mer än den blivande punkrörelsen.
   Och skivan i övrigt är inte heller så punkifierad med ganska rocktraditionella band som franska Little Bob Story och Count Bishops för att inte tala om rock'n'roll-osande Rocky Sharpe & the Razors som ekar både doo-wop och 50-tal.
   Radio Stars var för övrigt ett ovanligt poppigt punkband som bildades i januari 1977, innan den här skivan såg dagens ljus.. ”Dirty pictures” ekar lite Sparks och det beror på att Martin Gordon, som skrivit låten, var medlem i det bandet 1973-74.
   The Gorillas ”Gorilla got me” är en uppseendeväckande instrumental låt förutom en kort refräng. Påminner om tidiga The Who med Pete Townshend i högform.
   På inneromslaget till den här skivan finns flera fotograferade Chiswick-omslag till singlar som inte finns med på albumet, exempelvis Skrewdriver, Johnny Moped, The Radiators From Space och Motörhead. Singlar som skulle släppas under 1977.
   På albumets skivetikett förklaras att musiken på skivan är ”Stereofied music”.

Side A
The 101'ers: Keys To Your Hear 3:36
The Count Bishops: Teenage Letter 2:20
The Gorillas: She's My Gal 2:45
Little Bob Story: I'm Crying 3:08
The Count Bishops: Train Train 3:15
The Gorillas: Gorilla Got Me 3:07

Side B
Radio Stars: Dirty Pictures 2:50
The Gorillas: Gatecrasher 2:55
Rocky Sharpe & The Razors: Drip Drop 2:14
Little Bob Story: Baby Don't Cry 3:20
The Count Bishops: Route 66 2:52
Rocky Sharpe & The Razors: So Hard To Laugh 2:24

/ Håkan

Krönika: Februari 1978

Samma dag, 14 februari 1978, som jag i Nerikes Allehanda berättade en lång historia om det amerikanska skivbolaget Beserkley skrev jag en sur kommentar om den svenska Melodifestivalen.
   Sedan många år tillbaka varken lyssnar eller tittar jag på Melodifestivalen, som med åren förvandlats till ett hysteriskt barnprogram, men på 70-talet ville jag ändå vara informerad om låtar och artister som tävlade.
   När jag läser min kommentar från 1978 års Melodifestivalen låter det faktiskt bekant idag: "nationalsport i kommersiell spekulation"...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/2 1978.
 
Apropå festivalen:
"SÄMRE ÄN NÅGONSIN"

SÅ HAR DEN DÅ VARIT IGEN. Denna nationalsport i kommersiell spekulation som till och med får normalsvensken att ställa sig upp och spy ur sig sin avsky: Fel låt vann! ....
   Svenska schlagerfestivalen är, om man ska tro tittarsiffror, något man bara måste se och måste tycka om, Därför blir det alltid diskussion framför TV:n och i tidningar.
   Björn Skifs triumf var befriande. Den befriade oss från ännu ett av dessa anonymt vickhöftande dansband, som bara är med för att de har en blickfångande sångerska/sångare plus medhängande statister i sina ståtliga scenkläder, som oengagerat låtsasslår på sina instrument.
   ”Det blir alltid värre framåt natten”, vinnarmelodin, är unik i sammanhanget. Unik så till vida att den har flera tempon. Inte bara en lättsam melodi som hamrar sig fast med slagkraftig refräng. Den fint rullande sologitarren sätter också sina spår i helhetsintrycket.
   Annars verkade intressanta namn som Pough, Tomas Ledin och Göran Fristorp mest ha gripits av kramp när de skulle skriva sina festivallåtar. Ingen skrev melodier inom sitt eget gebit. De hade alla sneglat för mycket på färdiggjorda mallar och då blir resultatet inte tillfredsställande.
   Tomas Ledins ”Mademoiselle” lät som en vinnare men Björn Skifs vann istället till slut till mångas glädje. Om det nu har någon betydelse. Kommentaren ”Sämre än någonsin” tyckte jag återkom väl ofta denna lördagskväll.

/ Håkan

Biljett: Elvis Costello 1980

ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS 13 november 1980 Eriksdalshallen Stockholm

Jag recenserade aldrig konserten som är "berömd" för att förbanden Dag Vag och Ebba Grön tog all fokus från Costello. Delar av publiken lämnade lokalen innan Elvis och band kom upp på scenen.

/ Håkan

Compilation: Eldorado

"Eldorado – äventyret fortsätter" (Sonet, 1987)

PÅ 80-TALET LYSSNADE JAG OFTA OCH MYCKET på radio. Ja, det hade naturligtvis börjat redan på 60-talet, när det var radioprogram (Pop 64, Tio i Topp, Kvällstoppen...) som förmedlade ny musik, och fortsatte på 70-talet. Och på 80-talet fick radiolegendaren Kjell Alinge fritt svängrum med sina program. Eldoradio sändes flera gånger i veckan och Kjell spelade musik som man aldrig hörde på radion i övrigt.
   På Eldorado spelades också för programmet specialinspelade låtar som i de flesta fall producerades och ofta skrevs av Peter R Ericson fast 1987, när den här skivan släpptes, hette han enbart Peter Ericson.
   Peter inledde sin karriär i gruppen Mobben i slutet på 60-talet och 1974 debuterade gruppen på albumet ”Om du frågar mig varför”. Och redan 1980 solodebuterade Peter med albumet ”Rouge”.
   ”Eldorado – äventyret fortsätter” var ju till stor del Peter Ericsons verk. Han ligger bakom sju av tio produktioner och har själv skrivit fyra hela låtar och texten till tre covers på svenska. Plus att han framför en av låtarna som artist, ”Den katolska klockan”. En låt och inspelning som två år senare gavs ut på Peters album ”En man och hans hund”.
   Största uppmärksamheten på skivan fick Cornelis Vreeswijks bidrag och Peters ”Sommarkort (en stund på jorden”. Inspelad hösten 1986, när Cornelis inte mådde så bra, men gör ett fantastiskt jobb vid mikrofonen. Det är inte bara en fantastisk låt, Peters gitarr och ett mycket fint gitarrsolo kryddar hela framförandet.
   Även Cornelis andra bidrag, ”I mina kvarter” som är en svensk version av Kim Larsens Gasolin-låt ”This is my life”, tillhör topparna på skivan.
   Dåvarande popsångerskan Anne-Lie Rydés två bidrag balanserar på gränsen till både jazz, Peters ”Stanna på is”, och 80-talsmodern pop, Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros”. På den förstnämnda är det Bosse Skoglunds trummor, Hasse Larssons bas och Christer Eklunds sopransaxsolo som färgar arrangemanget medan Tomas Almqvists produktion på den senare går över gränsen till det experimentella.
   En annan höjdpunkt på skivan är Ola Magnells svenska version av Paul Simons ”The boxer” som i Olas och Peters text har fått titeln ”Boxaren”. En lång (6:40) och mäktig inspelning som faktiskt fick nytt liv på Peter R Ericsons senaste album ”Duett” (2020).
   Även Ernst-Hugo Järegårds oefterhärmliga recitation av Styles ”Dover-Calais” måste tillhöra skivans mer berömda inslag. Spelades in samma vår 1986 som originalet (som hörs bakom Ernst-Hugos röst) var aktuellt som schlagerfestivallåt. Här kryddat av havsvågor och fågelljud.
   Monica Törnells ”Jag kan se dig”, en svensk version av ”The boys of summer”, tillhör de mer anonyma inslagen på skivan.
   Efter viss möda har jag ringat in namnet Micke Andersson, som sjunger Ericsons låt "Flickan från Sundbyberg", som för övrigt kompas av samma gäng musiker som spelar på Rydés "Stanna på is". Micke hade 1983 gjort ett album, "Inga änglar kvar i stan", under namnet Micke Andersson's Drop-Outs. Och skulle senare bli känd som gitarristen Micke Nord.

Sida A:

Cornelis Vreeswijk: Sommarkort
Anne-Lie Rydé: Stanna på is
Peter Ericson: Den katolska klockan
Micke Andersson: Flickan från Sundbyberg
Anne-Lie Rydé: Min älskling du är som en ros

Sida B:

Monica Törnell: Jag kan se dig
Adolphson-Falk: Vårrapp
Cornelis Vreeswijk: I mina kvarter
Ola Magnell: Boxaren
Ernst-Hugo Järegård/Style: Dover–Calais

/ Håkan

Krönika: November 1977

Hösten 1977 uppmärksammade jag det ett år gamla skivbolaget Stiff som var det största exemplet som satsade mer på singlar än album och var ett alternativ till de stora multinationella bolagen.
   Ännu så länge 1977 drevs bolaget av två skivproducenter, Dave Robinson och Jake Riviera, som knöt intressanta artister som Nick Lowe, Tyla Gang och The Damned, till sig.
   Jag hade lyssnat på en hög spännande aktuella singlar från Stiff som fick mig att skriva den här artikeln. Jag passade också på att rekommendera insomnade Ducks Deluxe som existerade innan Stiff dök upp.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/11 1977.
 
STIFF
- nytt skivbolag som fick en pangstart!

NÅGOT AV REVOLUTION HAR SKETT på den stora skivmarknaden i år. Utbudet av skivor har märkbart ändrat sin inriktning. Visst är Fleetwood Mac, ABBA, Eagles och Stones fortfarande guldkalvar för de största skivbolagen. Den stora förändringen har däremot kommit på en lägre nivå.
   Förra året bildades många engelska band och det stora flertalet fick nobben på de etablerade bolagen. Det gjorde att de själva eller deras managers istället gjorde skivorna på egna skivbolag. Och skivorna fick allt större utrymme i engelska tidningar så EMI, CBS och Warner Brothers var inte sena att hänga på i den nya våg som växte fram under förra hösten.
   Musiken som de flesta av de nya grupperna spelade kom att kallas punkrock. Mediat var definitivt singelskivan och på den vågen är det.
   Stiff är det klart intressantaste av alla nya skivbolag. Stiff blev resultatet när två framgångsrika managers och skivproducenter, Dave Robinson och Jake Riviera, slog sina påsar ihop. I en första skivoffensiv kom bland annat Nick Lowe, Tyla Gang och Damned och bolaget fick en bra start.
   Ingen av de nio första skivorna (singlar förstås) blev någon försäljningssuccé men hos alla med någon form av rockuppfostran blev Stiff ett monument. Ett bolag där nästan alla fick chansen. Artisterna var inte bundna av några strikt hållna kontrakt. Därför lyckades Stiff bara hålla kvar två av de nio. De andra plockades upp av andra oftast större bolag.
   Distributionsproblemen har också varit stora. Först fanns skivorna bara på postorder, sedan ett kortvarigt kontrakt med Island för att nu återigen vara sig själva. Men med så pass stora artister som Elvis Costello och Ian Dury i sina led går det numera bättre.
   Stiff inriktar sig huvudsakligen på singlar. Här är några aktuella:
   ”Halfway to paradise” med Nick Lowe. Gör en otroligt fin version av den mest bana 60-talslåten. Andrasidans tvåminutersurladdning är punkrockmusikens allra bästa recept lagda på varandra.
   ”One chord wonder” med The Adverts. Punkrock av det avskräckande slaget. Energiskt, tempoladdat, uppskruvat men opersonligt.
   ”England's glory” med Max Wall. Äldre engelsk komiker på en udda singel. Men varken Ian Durys låt eller Dave Edmunds produktion kan ge den godkänt. Lössläppt ”Good old days”-stämning.
   ”Whole wide world” med Wreckless Eric. Stiffs bästa skiva! Personlig röst till ett förstklassigt och billigt komp. Underbar låt.
   ”Suffice to say” med Yackts. Utseendemässigt prydlig grupp med ett påklistrat orgelsound, jämförbart med Stranglers. Enkel melodi med ovaligt genomarbetad stämsång.
   ”Sex & drugs & rock & roll” med Ian Dury själv. Sjunger med klingande engelsk accent och skriver små enkla melodier som häftar sig fast i medvetandet. Så långt ifrån traditionell punkmusik man kan tänka sig.

DET VAR SINGLAR DET MEN DET HAR i år kommit två LP-skivor som är det mest kompletta man kan tänka sig. Båda är samlingsskivor, ”A bunch of Stiff” och ”Hits greatest Stiffs”.
   Den förstnämnda innehåller bland annat Nick Lowe, Dave Edmunds, Elvis Costello och en okrediterad Graham Parker – det är valuta det. ”The young lords” med Tyla-gänget är enorm.
   Den senare innehåller Stiffs tio första, nu helt oåtkomliga singlar. Även där är Tyla Gangs dubbel-B-.sidiga singel ”Styrofoam” lysande.
   Den gruppen är för övrigt ett band som vuxit fram ur det nu saligen insomnade Ducks Deluxe. Deras minne borde bevaras bättre. Ingen av deras två två LP-skivor finns tillgängliga. Hörde deras fyra år gamla debut-LP häromdagen och upplevelsen var förkrossande. Tala om att vara före sin tid! Martin Belmont, nu i Rumour, Nick Garvey, nu i Motors, och Sean Tyla var den gruppens formidabla förtrupper.
   Men Stiff lever vidare utan Tyla Gang som snart LP-debuterar på amerikanska Beserkley. För några veckor sedan lämnade Riviera över allt till Robinson. Som manager för både Costello och Lowe är det också oklart om de också lämnar. Så just nu, när Elvis Costellos fantastiska singel ”Watching the detectives” klättrar på Englandslistan, är Stiff ute i ännu ett blåsväder.

/ Håkan

Biljett: Paul McCartney 2004

PAUL McCARTNEY 12 juni 2004 Ullevi Göteborg

Med ett ett år gammal livealbum i bagaget, "Back in the world live", gav sig McCartney ut på världsturné tillsammans med sitt kompband sedan flera år. Alltså med inget nytt studioalbum att marknadsföra, blandade Beatles-låtar med eget låtmaterial.

/ Håkan

Compilation: A chance encounter

"A chance encounter" (Rambert, 1982)

ÄNNU EN COMPILATION-SKIVA (SAMLINGSALBUM) som har en liten koppling till mina gamla favoriter. En låt på skivan, den inledande ”Nothin' but talk”, är nämligen producerad av Mickey Jupp och därför kände jag mig 1982 tvingad att beställa albumet via post från England.
   "A chance encounter" är en lokal historia från Southend, där Jupp bodde då. Skivbolaget Rambert Records härstammar från byn Grays i närheten av Southend och grupperna på skivan är förutom The Shakers på en uppenbar amatörnivå.
   I min en gång galna ambition att gräva djupt kring favoritartister gick jag dessvärre på musikaliska minor i min jakt på en fullkomlig skivsamling. ”A chance encounter” är ett bevis på det nederlaget.
   Southend-profilen Steve Hooker, ledare för garagerocktrion The Shakers, är skivans enda kända och etablerade namn. Han började sin karriär på skiva redan 1977 som ledare för bandet The Heat, fortsatte med Steve Hooker Band 1979 och en Paul Shuttleworth (Kursaals)-producerad singel innan The Shakers drog igång 1982. Långt senare, 1988, gjorde han en singel med Wilko Johnson.
   Shakers bidrag här lyser klart starkast på skivan utan att vara speciellt originellt. ”Nothin' but talk” dekoreras med en pipig orgel och ett i övrigt garagerocksound. Enligt informationsbladet, som distribuerades ihop med skivan, är det ingen som spelar orgel men jag misstänker att det kan vara producenten Mickey Jupps verk. Hookers röst kan jämföras med en tidig Wreckless Eric och låten är faktiskt proffsigt nog förlagd på Jake Rivieras bolag Plangent Visions Music.
   Det är inget direkt nöje att lyssna på resten av skivan ty den musikaliska kvalitén kan möjligen nå upp till en konventionell talangtävling på en ganska uppenbar amatörnivå. Med grupper från Southend med omgivning (Billericay, Wickford, Brightlingsea, Brentwood, Rayleigh och Tilbury med mera) där ingen har lämnat några musikaliska spår efter sig.
   På sin höjd låter det som demoinspelningar från en replokal och det är ingen större skillnad om låtarna är inspelade live eller i studio.
   Jag kan stundtals höra en bra gitarrist (Thesis) eller basist (The Cards) eller en plötslig hyfsad refräng, ”Peace and joy and happiness”, hos Living Legend. Men ibland är det också helt olyssningsbart, som hos gruppen Some som bjuder på ett enda oväsen.


Side 1
The Shakers: Nothin' But Talk
Captain Lemming And The Cliff Hangers: Listen
Angels Are Go!: Fallen
Siren: Talk About Me Quietly
Death Obsession: Fighting Continues
Existence: Don't Belong To The Crowd

Side 2
Caplo Banaal: Devil Is In Me
Thesis: Visitors
Nightshade: Sympathetic Words
The Cards: Fats
Some: I'm In Love With The Barmaid
Living Legend: Enjoy Yourself
The Yaks: Remain Silent

/ Håkan

Krönika: Maj 1977

I maj 1977 skrev jag första gången en text om engelsk punk-rock, som jag skrev det, och man kan ana en viss skepsis mellan raderna. En aggressiv och alltför hänsynslös musikform, enligt mina öron på försommaren 1977.
   Jag presenterar de allra mest framträdande engelska banden och nämner naturligtvis Sex Pistols som det ledande namnet men absolut inte punkens musikaliskt mest intressanta representanter.
   Pistols hade ännu inte albumdebuterat men jag hade lyssnat på några andra skivor med mer eller mindre punkrelaterade grupper som Eddie & the Hot Rods, The Damned och Ultravox.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/5 1977.
 
PUNKROCK
- ny musikvåg som bolagen hoppas ska bli "guldkalven"

PUNK-ROCK ÄR ETT ORD MED GLANS KRING i dessa dagar. Är man musiker och vill uppmärksammas ska man spela punkrock - i England. Det är den nya frammanade musikstilen som får engelsmannen att rynka på näsan och ohejdat skrika ut sin förtjusning. Allt efter ideologi och samhällsklass. Ny förresten? Den har liksom så mycket annat i 60-talet och USA. De amerikanska grupper, Seeds, MC 5 med flera, som vägrade gå omkring i blommiga kläder och vegetation i håret. Då kallades den här musiken just ingenting men har nu av engelsmän döpts till punk (=strunt, urusel) rock.
   Egentligen är den engelska punken en fortsättning på vad som uppstod några år in på 70-talet och i England kallades pubrock eftersom den höll till på just pubar. Pubrock blev efter amerikanskt mönster aggressiv och hänsynslös punkrock. Och det började dyka upp grupper i samma takt och omfattning som väl närmast kan jämföras med den rusch av nya grupper som Beatles-vågen i början på 60-talet drog med sig.
   Den rejäla språngbrädan för musikformen kom i slutet på förra året. Då hade Sex Pistols, med skivkontrakt för EMI och en singel, ”Anarchy in the UK”, ute, råkat säga några runda ord på tv som fick såväl skivbolagsdirektörer som vanligt folk att sätta bacon, ägg och rostat bröd i vrångstrupen på samma gång.
   Konsekvenser av detta ramaskri blev att gruppens avskedades från skivbolaget och den dittills ganska så framgångsrika singeln drogs in. Men med ett kontrakt fattigare och 200 000 kr (skadestånd) rikare har gruppen lett den stora punkrockframfarten som dominerat engelsk musikpress hela våren. Journalister tävlar om att upptäcka nya grupper.
   Gruppen fick sin publicitet och med uppseendeväckande konserter och ytterligare skivkontrakt (A&M som dock bröts efter fyra (4) dagar) har de vuxit till en de tre-fyra stora grupperna i England.
   Men gruppen är ingalunda ensam punkutövare. The Clash, The Jam, Stranglers, Vibrators, Generation X, The Damned och Eddie & the Hot Rods är några som satt upp huvudet över myllret av nystartade grupper. Och stora som små skivbolag slåss om dessa oetablerade artister. Små bolag (läs Stiff) blir för stora och läggs ned: Den ursprungliga kompisandan övergavs.
   Skivor gavs ut i stort antal och bolagen satsar stora pengar i hopp om att fånga den stora guldkalven. Några skivor som rullat förbi som jag plågat grannarna med under ett par veckor är med Eddie & the Hot Rods, The Damned och Ultravox.
   Eddie & the Hot Rods första LP heter ”Teenage depression” (Island) och de ser ut som om de ryckts ut ur 60-talet med kläder, frisyr och allt. Musiken är också ett eko tio år tillbaka. Något aggressivare med korthuggna medelmåttiga solon och Barrie Masters sjunger inte – han pratar till rockmusiken. Blir i längden monotont.
   The Damned är på sin debut-LP ”The Damned” (Stiff) är om möjligt ännu rakare i sin musikstruktur. Skivan innehåller 12 korta slagkraftiga melodier som alla verkar inspelade för att ges ut på singel. När de har Nick Lowe som producent och själva gör låtar i ”New rose”-kvalité kan inget gå fel. Tyvärr saknar man debutsingelbaksidan där gruppen gör en fin version av Beatles ”Help”. Today's Sound Today var Stiffs valspråk och viss är det här 70-talsmusik.
   Ultravox är intressantast. Deras debut-LP (Island) vore det fel att placera bland alla andra punkrockskivor. Även om de ytligt sett uppradade mot en grå tegelvägg så långt håller mönstret är de musikaliskt betydligt mer varierade än så. Producerad och med helt eget material, av sångaren John Foxx, ekar det både Who, Kinks och Stones om skivan. Med fiol i sättningen blixtrar det till ibland. Skivdebut med mersmak.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.