Blogginlägg

ALL TIME BEST #71: "Exile on Main St"

Postad: 2021-10-29 07:55
Kategori: ALL TIME BEST



THE ROLLING STONES: Exile on Main St (Rolling Stones, 1972)

FÖR EN DRYG VECKA SEDAN PÅPEKADE jag att det är 70-talet som är min favoritepok när det handlar om The Rolling Stones på album. Och ”Exile on Main St” är ett särdeles gott exempel i den kategorin. Omfångsmässigt, musikaliskt, historiskt värdefull och tidsmässigt är dubbelalbumet ett ovärderligt mästerverk. Möjligen med undantag för det stilistiskt röriga skivomslaget efter ett koncept av Robert Frank, ett collage med gamla fotografier hämtade från många olika håll, och sedan designat av John Van Hamersweld.
   Att jag har valt att placera skivan på en tämligen blygsam 71:a-plats får jag ännu en gång chansen att förklara: På min favoritlista över tidernas bästa album råder en viss konkurrens som är svår att komma förbi. Ändå var ”Exile on Main St” en stor favorit när den släpptes i april 1972 och har senare på något sätt cementerats i min själ och favoritlåtarna från skivan har ständigt skiftat. Jag är ingen tveklös Stones-fantast, i jämförelse med mitt hängivna Beatles-intresse, men naturligtvis finns det höjdpunkter i gruppens diskografi som också platsar bland mina favoriter.
   Skivan med de 18 låtarna håller sin plats bland favoriterna tack vare det splittrade soundet och variationen med den breda blandningen av typisk Stones-rock, countryballader, tungt bluessväng, gospelinfluerad rock och till och med lite calypso. Som spetsats till elegans med hjälp av en inspirerad tjejkör, ett blåskomp som färgar hela det historiska soundet och några väl valda extramusiker.
   Det är klart att slutresultatet inte kan kallas jämnt och homogent men de bästa dubbelskivorna, jag har ju redan nämnt Stephen Stills Manassas första, The Clashs "London calling", och Bruce Springsteens ”The river”, är ju förbluffande bra tack vare sin variation och genomgående omväxlande form. Att kunna variera sig i närmare 80 minuter (66:48 i det här fallet) utan att periodvis gå ned på tomgång eller förvandla allt till rutinmässig upprepning är ju en genuin konst som Stones elegant klarade 1972.
   Inspelningarna till det som skulle bli ”Exile on Main St” var inte heller speciellt homogena eller känslomässigt harmoniska. Således finns det på skivan inspelningar och låtar skrivna under många år och tagna från helt andra sammanhang.
   Sammanhållningen i Rolling Stones var väl högst bristfällig under inspelningsarbetet. Soloinspelningar blandades med helt andra formationer. Exempelvis låten ”Happy”, Keith Richards stora mästerverk, som är resultatet av ett sådant udda tillvägagångssätt. Den är nämligen huvudsakligen inspelad av Keith, på gitarr, bas och sång, tillsammans med producenten Jimmy Miller, på trummor, och saxofonisten Bobby Keys på percussion.

OM MAN SKA TRO SKIVOMSLAGET, vilket man inte ska göra enligt Bill Wyman, är det bara på en minoritet av låtar som Wyman spelar på medan basgitarren i övrigt hanteras av Keith, Mick Taylor och på fyra låtar studiomusikern Bill Plummer, på ståbas. Plummer hade en genuin jazzbakgrund genom att spela med Quincy Jones, Henry Mancini och Nancy Wilson.
   De fem medlemmarna i Rolling Stones är officiellt förstärkta med blåskillarna Bobby Keys och Jim Price och pianisten Nicky Hopkins. Permanenta extramusiker som i sin tur förstärkts med ett antal keyboardspelare, Ian Stewart (pianisten som är bandets äldste inofficielle medlem), Billy Preston och Dr John. Plus en mängd ofta svarta körsångerskor, Clydie King, Shirley Goodman, Venetta Fields (samtliga ingick i den kollektiva trion Blackberries), Kathi McDonald och Tami Lynn.
   Huvudinspelningarna till ”Exile…” genomfördes i källaren på värdshuset Nellcôte i byn Villefranche-sur-Mer på den franska Rivieran nära gränsen till Italien. Keith Richards flyttade dit i maj 1971 och övriga Stones-medlemmar utvandrade samtidigt från England av skatteskäl till olika delar av Frankrike under inspelningarna av skivan.
   När Keith flyttade till Nellcôte var aldrig tanken att spela in i samma hus. De letade efter studios i Nice eller Cannes men fastnade sedan för den rymliga källaren på värdshuset där allt spelades in med hjälp av Stones mobila studio, Mobile Unit. Inspelningarna skedde alltså hemma hos Keith och han blev något av centralpunkt under de här månaderna.
   Hemma hos Keith dök även en gammal kompis upp i juli, Gram Parsons. Han kom att inspirera Stones sound på låtar som ”Torn and frayed” och ”Sweet Virginia” (det ryktas att Gram sjunger i kören). Inspelningarna i källaren gjordes under väldigt kaotiska omständigheter, ett accelererande drogberoende och med innovativa inspelningsmetoder och det var långtifrån slutgiltiga versioner av låtarna som i december följde med till Los Angeles där skivan skulle mixas men även förstärkas med ytterligare inspelningar.
   Musikaliskt är ”Exile on Main St” fantastiskt omväxlande. Från traditionellt förutsägbara men fina Stones-ljud i låtar som ”Rocks off”, ”Rip this joint”, ”Shake your hips” (Slim Harpos låt kallas ”Hip shake” på inneromslaget) och ”Shine a light” till den lite mer akustiska och countryinspirerade sidan två. Där når skivan sin höjdpunkt flera gånger med låtar som ”Sweet Virginia”, ”Torn and frayed” (med Al Perkins på steelguitar), ”Black angel” (tillägnad rättsaktivisten Angela Davis) och den fint pianokryddade ”Loving cup”.
   Visst är några låtar på gränsen till bluestyngda jam men samtidigt är ”Tumbling dice”, ”Happy”, ”All down the line” och ”Soul survivor” rejäla hörnstenar i Stones samlade repertoar.

”SWEET VIRGINIA”, countryklingande och vacker, är min stora favoritlåt på ”Exile on Main St”.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (457)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (52)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2021 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Jarmo Anttila 1/12: "Labelled with love" är en fantastisk låt som håller efter 40 år....

Bengt Gustafsson 22/11: Hej Jag var där kväll två. Och jag råkade vara i musikaffären när Elvis m...

Peter Lundmark 19/11: Ett litet mästerverk som kommit lite i skymundan....

Håkan Gustavsson 18/11: Hej! Jag tycker att det är kul att du rangordnar efter din smak och inte efter...

Torsten Braf 16/11: Hej Håkan. Under parollen Bättre sent än aldrig har jag just läst din runa ...

Göran Johansson 8/11: Första gången jag skriver här. Blev så glad att se namnet Lowry Hamner & The...

Silja 6/11: Hej Håkan, Var inte du på Harrys då coverbandet som lirade Dylanlåtar var...

Thomas J I'm kingfisher 1/11: Får tacka för tankesällskapet! // Thomas...

Björn 29/10: Tack Håkan för den rapporten, ökade på anglofil-abstinensens några grader.....

Mikael Bodin 15/10: Tack för en väldigt fin beskrivning av albumet som jag personligen håller vä...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.