Blogginlägg från 2021-10-15

75 positiva minuter akustisk musik

Postad: 2021-10-15 23:06
Kategori: Live-recensioner


Olle Unenge och hans Orkester, Janne Hedström och Oskar Hansson, bjöd på en mix av akustiska visor som både var underhållande och engagerande.

Foto: Carina ÖsterlingBakom pianot gav Linn Westling singer/songwriter-genren en ny personlig vinkel.

OLLE UNENGE & ORKESTERN
LINN WESTLING
Växthuset, Örebro 15 oktober 2021
Konsertlängd: 19:47-20:12 (LW, 25 min) 20:24-21:10 och 21:27-21:56 (OU, 75 min)
Min plats: Sittande längst fram lite till höger, ca 2 m från scenen.


UNDER DENNA HÖST HAR KONSERTARRANGÖREN Olle Unenge bjudit på akustiska spelningar med The Bagari-Hayes System, Grus I Dojjan och Marie Bergman/Lasse Englund i sin älskade lilla lokal Växthuset. På fredagskvällen blev det dags för Olle som artist, tillsammans med sin Orkester, att sätta sig på den lilla trånga scenen bland kablar och notställ. Och precis som temat har varit på Olles arrangemang i övrigt var det akustiskt långt ut i fingerspetsarna.
   Jag har inte riktigt utrymme och tid att gå in i detalj på hela konserten, ni ser den autentiska låtlistan nedan men jag är inte säker på att den till hundra procent stämmer, men det bjöds i sedvanlig ordning på energiska arrangemang och underhållande mellansnack.
   Nästan på dagen ett år sedan satt trion på samma scen med en fantastisk konsert som resultat. Då visste vi inte att ett pandemidrabbat Sverige var på väg att bomma igen alla levande konsertarrangemang närmare ett år framåt. Nu känns det betydligt mer positivt och optimistiskt och just den andan genomsyrade hela konsertatmosfären denna kväll. Det är egentligen ganska svårförklarligt att två rockmusiker (jag skojar inte!), basisten Janne Hedström och gitarristen Oskar Hansson, kan skapa stundtals magisk musik när de möter folkmusikprofilen Olle Unenge vars sånger är både poetiska och snillrika berättelser.
   Någon i publiken jämförde Olles sånger med Evert Taube och det är ju en genial jämförelse (tack, Benke!), speciellt som Olle har Evert som idol och en av kvällens sånger var ju inspirerade av förebilden, ”I dårarnas gränd i Florens”.
   Men Olle har också hämtat inspiration från alla resor i både Sverige och Europa. Det blir väldigt tydligt när han i konserten låtmässigt reste fram och tillbaka mellan öarna i Grekland och till Mallorca, Paris och Stockholm.
   Till repertoaren som till vissa delar har hängt med några år finns det färskare låtmaterial som i mina öron tillhörde konsertens höjdpunkter. Med den helt nya sången om skådespelaren Harry Dean Stanton, på slutet av konserten, som riktigt utropstecken. Och nu hoppas vi att trions ambitioner och önskemål om att spela in de här mest aktuella låtarna för en skiva går i uppfyllelse. Tills dess kan vi läsa konsertens låtlista nedan och minnas många behagliga musikaliska ögonblick. 75 positiva minuter som gör livet lite lättare att leva när mörkret faller.
   Den unga tjejen Linn Westling inledde konsertkvällen med fyra egna sånger plus en Bo Kaspers-cover. Pianospelet förgyllde arrangemangen och med en personlig röst och ett avväpnande naturligt mellansnack blev hennes 23 minuter på scen något att minnas.



/ Håkan

ALL TIME BEST #77: "The unforgettable fire"

Postad: 2021-10-15 07:55
Kategori: ALL TIME BEST



U2: The unforgettable fire (Island, 1984)

REDAN 1984 VAR DET MINNET AV FLERA tidigare U2-händelser som gjorde att mina förväntningar inför bandets fjärde album ”The unforgettable fire” var på gränsen till oemotståndliga. Helt oplanerat, ska det erkännas, såg jag U2 på Marquee i London redan i november 1980. Jag ska inte påstå att jag upplevde några historiska vingslag eller såg några nya stjärnor tändas den kvällen. Men i efterhand har konsertögonblicket naturligtvis växt i betydelse och spelade tveklöst en stor roll i mina förhoppningar när U2 hösten 1984 skulle släppa sitt första fullfjädrade album som etablerat band.
   Men ännu större förklaring till mina förväntningar var nog upplevelsen på tv-skärmen 20 augusti 1983 när Bono & Co i en direktsändning från Tyskland gick över alla positiva gränser. Med Bonos otroliga scenkarisma och några fantastiska låtar som ”I will follow”, ”Sunday bloody Sunday” och ”New years day” var plötsligt U2 i rockbranschens fokus. Liveinspelningarna skulle senare samma höst släppas på ett minilivealbum, ”Under a blood red sky”, som kom att extremt utvidga de positiva förutsättningarna för ett band som var på väg mot den absoluta världstoppen.
   Som om inte bandets positiva utveckling under 1983/84 var nog kom U2-singeln ”Pride (in the name of love)” som ett utropstecken och en underbart fantastisk försmak fyra veckor innan albumet släpptes. Ett album som jag omedelbart värderade så högt att jag än idag vill påstå att ”The unforgettable fire” är deras totalt bästa album.
   Albumet kom att ruska om mig på riktigt allvar. I all sin instrumentala enkelhet lyckades den lilla anspråkslösa sättningen skapa stämningar som låg närmare hjärtat än hjärnan. Visserligen var det med stor hjälp av ljudkonstnären/producenten Brian Eno , Skivan var min näst största favorit 1984. Bara slagen av ett album som musikaliskt och soundmässigt inte har överlevt decennierna lika bra...
   1984 höll U2 på att avsluta samarbetet med den engelske producenten Steve Lillywhite. På bandets tre studioinspelade album hade Lillywhite ljudmässigt skapat det där typiska kristallklara och numera historiskt betydelsefulla U2-soundet. ”Boy” (1980), ”October” (1981) och ”War” (1983) var ju en lovande start på bandets skivkarriär. Men kanske inte så spännande om man jämför med U2:s kommande historia. Den redan respekterade Eno bildade här för första gången ett producentteam med den orutinerade och än så länge tämligen okände kanadensaren Daniel Lanois (Eno/Lanois). Det var naturligtvis ett genidrag och inledningen på ett samarbete som, till och från, varat i många år därefter.
   ”The unforgettable fire” blev bandets stora genombrott. Både kommersiellt, musikaliskt och låtmässigt. I all sin enkelhet lyckades U2 utnyttja sina små resurser på ett närmast genialt sätt och Bonos röstomfång var gudabenådat.
   Skivan hade ett mer homogent och tätare sound än tidigare. Några österländska klanger, fräcka stråkar på titelmelodin och lite tamburinrassel var bara små detaljer i det monumentala soundet. Bakom det lätt svårtillgängliga i några låtar, säkert påverkat av Enos närvaro, upptäcker man både kamouflerade och geniala grepp.
   Albumet föregicks alltså av singelreleasen ”Pride (in the name of love)”, en låt tillägnad Dr Martin Luther King, Jr, och fred är ett tydligt tema genom hela skivan. Låten uppstod på ett soundcheck i november 1983. En viss Christine Kerr körar på just den låten. Chrissie Hynde var nämligen vid tillfället gift med Simple Minds-sångaren Jim Kerr. Ytterligare en låt, ”MLK”, handlar om medborgarrättsaktivisten King.
   Sedan släpptes bara ytterligare en singel från albumet, titellåten som kom i mars 1985. Men skivan innehåller givetvis många andra starka låtar. Där ”A sort of homecoming” och ”Bad” är de mest uppenbara och oförglömliga. Plus uppseendeväckande låttitlar som ”Elvis Presley and America”, ”Indian summer sky” och ”4th of July”, låtar som kanske har fallit i glömska i konkurrens med albumets mer spektakulära låtmaterial men fyller sin plats på ett helhetsmässigt fantastiskt album.

”A SORT OF HOMECOMING”, den enda låten som har fått sin text reproducerad på skivomslaget till ”The unforgettable fire”.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (457)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (52)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2021 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Jarmo Anttila 1/12: "Labelled with love" är en fantastisk låt som håller efter 40 år....

Bengt Gustafsson 22/11: Hej Jag var där kväll två. Och jag råkade vara i musikaffären när Elvis m...

Peter Lundmark 19/11: Ett litet mästerverk som kommit lite i skymundan....

Håkan Gustavsson 18/11: Hej! Jag tycker att det är kul att du rangordnar efter din smak och inte efter...

Torsten Braf 16/11: Hej Håkan. Under parollen Bättre sent än aldrig har jag just läst din runa ...

Göran Johansson 8/11: Första gången jag skriver här. Blev så glad att se namnet Lowry Hamner & The...

Silja 6/11: Hej Håkan, Var inte du på Harrys då coverbandet som lirade Dylanlåtar var...

Thomas J I'm kingfisher 1/11: Får tacka för tankesällskapet! // Thomas...

Björn 29/10: Tack Håkan för den rapporten, ökade på anglofil-abstinensens några grader.....

Mikael Bodin 15/10: Tack för en väldigt fin beskrivning av albumet som jag personligen håller vä...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.