Blogginlägg

Tuff konkurrens på årets långa årsbästalista

TUFF KONKURRENS PÅ ÅRSBÄSTALISTAN. Det som jag nu i efterhand naivt och spontant uppfattade som ett ganska normalstarkt skivår visade sig, när jag grävde mig ned i årets bästa skivproduktion, vara precis tvärtom. Jag hade en ambition att göra en klassisk Topp 10-lista, årets bästa album, men hade vid första urval dubbelt så många starka album.
   Kill Your Darlings-begreppet fungerade inte för mig så när jag ändå inte nådde kaklet. När den förhoppningsvis rangordnade 10-listan skulle fastställas blev årets årsbästalista en glad och härlig kompromiss och en fullmatad samling av 20 alldeles utmärkta skivor.
   Årsbästalistan 2023 är, efter mycket tvivlande och många oroliga timmar, visserligen graderad men det är inget album i den illustra skaran som jag vill stryka eller skicka ut i kylan. Därför innehåller årets rangordnade lista hela 17 album plus tre lysande favoritskivor som jag av olika anledningar har svårt att bedöma objektivt när album ställs mot andra album.
   Pugh Rogefeldts sista skiva är ett minialbum, sex låtar, med inte helt nytt material men ”Guds finger” blev känslomässigt en av årets största favoriter. Ulf Lundells ”Rött guld” måste huvudsakligen beskrivas som ett samlingsalbum, och därmed vara diskvalificerad på en årsbästalista där enbart nytt material förekommer. Men jag blev tagen av de tre nyinspelningarna av gamla låtar plus det övriga arkivmaterialet som överraskande visade sig inte var sönderspelat. Olle Unenge är en kär gammal vän vars skiva jag omöjligt och objektivt vill sätta i förhållande till andra album bland årets skivor.
   Efter bästa förmåga, som i år känns lite begränsad, har jag ändå tveklöst lyckats sätta ihop en i mina ögon och öron alldeles fantastisk årsbästalista med genomgående fantastiska album.



1. BUDDY & JULIE MILLER: In the throes
Det här gifta paret, en fantastisk gitarrist och en ypperlig låtskrivare, kan konsten att variera sitt uttryck på ett alldeles underbart sätt på det här albumet. Var och en på sång och ibland tillsammans. Lugna mjuka ytterst finstämda ballader mellan de hårdsvängiga låtarna gör albumet till en som helhet varierad underhållning.

2. LARS WINNERBÄCK: Neutronstjärnan
Det är hela 19 år sedan jag senast placerade ett Winnerbäck-album på min årsbästalista men i år är det med ”Neutronstjärnan” en ren och skär triumf. Jocke Bergs produktion, där han själv aktivt medverkar på flera låtar, har givit Winnerbäck ett spännande sound med bokstavligen många nya klaviaturklanger som ger låtarna en mycket tydligare profil än tidigare.

3. TEENAGE FANCLUB: Nothing lasts forever
På årets album når Glasgow-gruppen nya höjdpunkter i bandets karriär. Musikaliskt har de ett ganska amerikanskt sound som jag närmast vill jämföra med Crazy Horse. Kanske allra tydligast för att de låter rösterna förstärka varandra, något som ger rocklåtarna med elektriskt distade gitarrer en melodisk touch när flera medlemmar delar plats vid mikrofonen.

4. THE ROLLING STONES: Hackney diamonds
Stones sensationella albumcomeback är framförallt låtmässigt en stor överraskande triumf. Energin och intensiteten glöder på albumet och vid vissa tillfällen pumpar Keith Richards och Ron Wood pumpar på, med eller utan elektroniska hjälpmedel, som vilket naturligt (yngre) rockband som helst. Det fantastiska låtmaterialet skymmer faktiskt mina små invändningar mot det alldeles för perfekta studiosoundet.

5. DUANE BETTS: Wild & precious life
Sonen till Allman Brorthers-gitarristen Dickey Betts har gjort ett album, hans första soloskiva, som inte innehåller så mycket blues och är inte så gitarrbaserad som jag inledningsvis trodde. Duane överraskar mer som sångare och låtskrivare. Och arrangemangen på flera låtar doftar faktiskt mer klassisk countryrock än traditionell bluesrock. Låtar som ”Colors fade”, ”Saints to sinners” och ”Circles in the stars” tillhör det bästa jag har hört på skiva i år.

6. EP'S TRAILER PARK: Once when we were birds
Eric Palmqwist, ledare för EP:s Trailer Park, upprepar succén från förra året när han med ett soloalbum hamnade på min årsbästalista. Nu har han återombildat sitt gamla band och gjort ett album som är minst lika bra och personligt fast språket är engelska. Underbara arrangemang som lyfter både texter och personlighet. Det låter modernt och nostalgiskt på samma gång.

7. EILEN JEWELL Get behind the wheel
Årets album med Eilen understryker den fina kvalitén på det nya låtmaterialet. Med sin sedvanligt knivskarpa röst och starka kompband är Eilen tillbaka på topp. Musikaliskt pendlar det mellan traditionellt countryinspirerade musik och ett tuffare och mer elektriskt sound, med gitarristen Jerry Miller i högform. Albumets 41 minuter långa resa är både underhållande och engagerande.

8. HÅKAN HELLSTRÖM: Poetiska försök
Det var längesedan jag gillade ett Hellström-album som när jag lyssnar på ”Poetiska försök”. Andra recensenter har beskrivit innehållet på skivan som taffligt poppigt och det är just det jag tycker är positivt och bra. I mina öron ekar det både bekant och personligt om Håkan Hellström 2023.

9. PRETENDERS: Relentless
Ett sedvanligt varierat rockalbum med Chrissie Hynde & Co. Mellan de rockiga utbrotten finns det flera lugnare sekvenser där Chrissie sjunger vackrare än kanske någonsin. Som gör att albumet växer i sin helhet. Gitarristen James Walbourne har sedan 2008 varit Hyndes högra hand och tillsammans skriver de nu allt låtmaterial som leder Pretenders mot nya överraskande höjdpunkter.

10. ISRAEL NASH: Ozarker
Nash har nu till stor del städat bort det där brötiga Neil Young-soundet och har på ”Ozarker” gjort ett överraskande omväxlande och välljudande album som jag inte trodde han var mogen att göra. Ibland är det mer Springsteen-inspirerat piano än gitarr i arrangemangen, syntarna lurar ofta i bakgrunden, ett eko av Knopfler förekommer och ett ”sha la la” slängs in i titellåten. Israel har förmodligen gjort sitt bästa album.

11. WILCO: Cousin
Wilco har gjort sin bästa skiva sedan 1999. Jag har tidigare ofta klagat på Jeff Tweedys alltför irrationella ambitioner att ta oväntade vägar med sin musik. Lovande öppningar på album har alltför ofta spårat ur. På nya albumet håller både kreativitet och kvalitén en hög och jämn nivå. Efter nio mycket underhållande spår lyckas Tweedy avsluta albumet med en exklusiv kanonlåt, den galopperande ”Meant to be”.

12. SARAH KLANG; Mercedes
Efter sin fantastiska debut ”Love in the milky way” (2018) har Sarah upprepat sitt vinnande koncept lite för många gånger men nya ”Mercedes” har en lättare och luftigare form. Kortare låtar, runt tre minuter och hela albumet under en halvtimme, har skapat en mer lättlyssnad men ändå mycket personlig skiva.

13. RON SEXSMITH: The Vivian line
Många artister och grupper på årets årsbästalista gör fantastiska comebacker på hög kvalitativ nivå. Kanadensaren Sexsmith tillhörde mina största favoriter på 90-talet. På årets Sexsmith-album tycker jag mig höra en ambition att upprepa det vinnande receptet från den tiden med innerlig sång, avskalade arrangemang och ett låtinnehåll som är resultatet av ett hängivet låtskrivande.

14. SVANTE SJÖBLOM: Telling lies
Skåningen Sjöblom är kanske det mest överraskande namnet på min årsbästalista. Han befinner sig musikaliskt långt från kommersiella jaktmarker men på ”Telling lies” blir det ändå nära det lättlyssnade fast han sjunger personligt, skriver inspirerade sånger och produktionen är mestadels lågmäld och intressant.

15. GRAHAM PARKER: Last chance to learn the twist
Det var länge sedan jag noterade ett Parker-album av jämn och intressant kvalitetsnivå men det här albumet är till både innehåll och sound en anmärkningsvärd skiva. Ett genuint engelskt album som doftar både nostalgi och nu. Det ofta förekommande blåset ekar tidig soulmässig Parker men som låtskrivare låter han mer inspirerad än på länge.

16. PUD ALONE & THE CONGREGATION: Banjos, drunkards and Joe Hill
Är bekant med Stockholmsgruppen sedan några år tillbaka, då med ganska akustiskt baserad musik. På gruppens tredje album är det både tyngre arrangemang och musikaliskt bredare fast de har minst ett ben kvar i både country och folkmusik. Ibland tänker jag på Flying Burrito Brothers men ofta är sextetten lite rockigare.

17. RUFUS WAINWRIGHT: Folkocrazy
Jag har aldrig gillat Rufus ljusa högt svingande röst men i det här ofta avskalade formatet med många gästartister (McGarrigle-släktingar, Van Dyke Parks, David Byrne...) blir resultatet förvånansvärt underhållande. Urgamla folksånger blandas med mer moderna låtar.


Onumrerade placeringar:

PUGH ROGEFELDT: Guds finger
Känslomässigt är det inget som slår Pughs sista inspelningar. Innehållet på skivan är inte genomgående helt nytt, ett par låtar gavs ut redan 2019 och 2022, och det finns en genomgående allvarlig nästan religiös ton på samtliga sex låtar som kom att avsluta artistkarriären. Låtmaterialet är övervägande traditionellt men Johan Lindströms avskalat gripande produktion är guld värd.

ULF LUNDELL: Rött guld
När Lundell släppte det här samlingsalbumet var mitt intresse svalt men när jag började lyssna blev jag nästan omedelbart övertygad och omvänd i min förutsägbara uppfattning. Det redan utgivna låtmaterialet tillhör inte den förväntade kategorin hits och producenten Andreas Dahlbäck har gjort närmast underverk med tre nyinspelade låtar.

OLLE UNENGE: Sånger från långsamheten
Både privat och artistmässigt har jag följt Olles skivutgivning i många år. Han lyckas ändra förutsättningar för varje ny skivproduktion. Den här gången en avskalad process som inleddes med enbart Olle och två musiker, gitarristen Oskar Hansson och basisten Janne Hedström, som utformade de nya sångerna på ett genomgående akustiskt sätt. Olles låtar håller en genomgående jämn och hög nivå.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.