Blogginlägg från januari, 2024

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-01-31 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL (och Mats Ronander) Stockholm Centralstation 10 oktober 1983.

/ Håkan

Best of 1973/74: #18. "Ted"

Postad: 2024-01-29 07:54
Kategori: Best of 1973/1974



TED GÄRDESTAD: Ted (Polar, 1973)

UNDER DEN HÄR HÅKANS POP-SÄSONGEN, när strålkastarna riktas mot album som gavs ut runt 50 år tillbaka, tar vi av naturliga skäl ofta ett steg tillbaka i den svenska musikhistorien och landar den här gången i en tidsrymd där inte ens ABBA fanns på kartan. Anledningen att jag kopplar Ted Gärdestad-albumet till världens största popgrupp är givetvis Björn Ulvaeus och Benny Anderssons mer än aktiva insats för att ge den då 15-årige artisten och låtskrivaren en bra start på karriären.
   När den extremt unge Ted tillsammans med sin bror Kenneth, som skrev låttexterna, 1971 tog steget in på Stikkan Andersons Polar-kontor på Jungfrugatan i Stockholm möttes de av Benny Andersson som efter en del övertalningar lyssnar på parets demolåtar. Benny och hans radarpartner Björn hade just då egentligen annat att tänka på, som producenter till den unga Lena Andersson och deras egen karriär där de som duo hade album-debuterat med ”Lycka” plus turnéer på egen hand.
   Jag hade med egna ögon och öron upplevt Björn, Benny och Agnetha Fältskog på scen i Örebro i maj 1971 och tillsammans med Anni-Frid Lyngstad existerade kvartetten, som flera år senare skulle få namnet ABBA, ännu så länge som Festfolket.
   Efter Bennys till slut positiva intryck av Teds låtar startade inspelningarna av debutalbumet ”Undringar” (1972) med sensationellt välskrivna om än lite snälla låtar men som lovade gott för framtiden. Och förhoppningar på den lyckliga framtiden skulle bli en realitet redan ett år senare på andra albumet ”Ted”.
   De stabila studiomusikerna Janne Schaffer, gitarr, Ola Brunkert, trummor, och Mike Watson, bas, som gav debutalbumet en musikalisk tyngd, var tillbaka i Metronome-studion mellan oktober 1972 och februari 1973 och gav soundet ytterligare personlig prägel på de nya låtarna. Givetvis fanns producenterna Björn och Benny aktivt med i studion och redan nu, vid 16 års ålder(!), fick även Ted cred som producent.
   Förutom akustisk gitarr spelar Björn mandolin på ”Come give me love” och banjo på ”Kaliforniens guld” och Benny spelar piano, cembalo, vibrafon och moog på inspelningarna. Och i kören finns hela det framtida ABBA tillsammans med skivbolagskollegan Lena Andersson.
   Under tiden mellan första och andra albumet, med folkparksturné sommaren 1972, hade Ted blivit en hysterisk flickidolsdröm och det glättiga skivomslaget var väl ett resultat av den utvecklingen. Ett färgglatt dubbelvikt konvolut med Ted och broder Kenneth på varsin framsida. I omslagstexten har Kenneth skrivit att ”Ted har alltid varit spontan och öppen och är ibland i spralligaste laget. Samtidigt är han lite osäker, sökande och full av gömda känslor”.
   I en intervju som jag gjorde med Janne Schaffer 2008 förklarade han att ”Ted skrev alla sina låtar på piano utan att kunna skriva noter. Han satt vid pianot och lekte fram melodier som jag sedan kunde lägga gitarriff till. Han kom och visade mig hur jag skulle spela och samarbetet utvecklades inför andra skivan 1973, 'Ted'.”
   Kenneths texter på ”Ted” kan väl i många fall uppfattas som ganska enkla och naiva idag men med tanke på att de är specialskrivna för att sjungas av en 16-åring så fungerar de i sammanhanget. Och med Björn och Bennys välartikulerade och fräscha produktion, skickligt mixad av Michael B. Tretow, i ryggen är albumet en välljudande succé, Med melodier som har en tidlös skepnad.
   Det är väl majoriteten låtar med den snälla prägeln som tydligast format ”Ted”. ”Sol, vind och vatten”, ”Kaliforniens guld”, mästerverket ”Come give me love”, den klassiskt präglade ”Ramanagaram” och den stråkmarinerade ”Universum” är alla moderna evergreens, oförglömliga Ted Gärdestad-låtar.
   Sedan har vi de mer uppsluppna poplåtarna ”Jag ska fånga en ängel”, ”Oh, vilken härlig da'”, ”Kom i min fantasi” och ”Gitarren och jag” är ju härliga melodiska höjdpunkter från en ung Beatles-älskande kille.
   De tyngre och lite rockiga tongångarna får väl stå tillbaka något på ”Ted” men den wah-wah-kryddade ”Skolsång” och den huvudsakligen elektriska ”Stenansiktet” (tema från Janne Halldoffs film med samma namn) tar ut svängarna ordentligt. Kanske var det just de låtarna som fick Ted att sommaren 1973 turnera i folkparkerna med Lasse Wellanders och Mats Ronanders Nature som komp. Ett konsertsamarbete som upprepades både 1974 (som fick mig att skriva en artikel om ett önskemål att Ted & Nature skulle göra en skiva tillsammans) och 1976.

/ Håkan

”Ett hjärta är alltid rött”

Postad: 2024-01-26 12:41
Kategori: Bio-recensioner





IMPERIET
Ett hjärta är alltid rött
Regi: Balsam Hellström
(Bio Roxy, Örebro, 103 min)


PÅ PAPPRET BLIR DET UPPENBART att Imperiets karriär utspelade sig under bara fem år, mellan 1983 till 1988. Med facit i hand en uppseendeväckande kort tid för att närmare 40 år senare hyllas med en dokumentär biograffilm. Under nästan samma tidsrymd (1983-1987) upplevde jag bandet live vid fyra tillfällen och kunde under de åren uppleva en fantastisk musikalisk utveckling. Från ganska rättfram Ebba Grön-punk till förmedlare av Bellman- och Taube-lyrik och närmare slutet hade bandet stråkarna i Fläskkvartetten vid sin sida.
   På sätt och vis gick Thåström & Co från rebeller till kulturpersonligheter. En onekligen revolutionerande utveckling som naturligtvis ligger till grund för en övervägande händelserik dokumentärfilm med många unika detaljer och exklusivt och opublicerat arkivmaterial. Och allt ackompanjeras av dagsaktuella kommenterar från alla överlevande Imperiet-medlemmar. Basisten Christian Falk, som dog 2014, ”bidrar” med ljudinspelade uttalanden.
   På några år växte Imperiet till ett av 80-talets kommersiellt mest framgångsrika band som övergav klubbmiljön för de större arenorna. Filmen understryker bandets historiska värde i ett 80-tal som till stor del var ett ganska missförstått och utskällt musikaliskt decennium. Tio år av genomgående bombastisk och delvis syntbaserad musik om man ska generalisera hårt.
   I rättvisans namn kan vi så här i efterhand placera Imperiets sound i den fållan. Trummisen Fred Asp smällde på bra bakom trummorna och Per Hägglunds syntar fick ett allt större utrymme i arrangemangen. Men det var inget jag tänkte på då men det blir uppenbart nu när jag ser (och hör) filmen.
   Det är en dokumentär där regissören Balsam Hellström, med många intervjuer utan att framhålla sig själv, inte bara berättar Imperiets uppgång och fall. Med säker och initierad hand illustrerar han den samtida historien om ett Sverige där det politiska klimatet engagerade artister och i sin tur tog politiker chansen att frottera sig med musik-Sveriges populäraste representanter. Och de politiskt korrekta turnéerna i Nicaragua, Mexiko och Kuba, som får framträdande utrymme i filmen, var ju ett resultat av de ömsesidiga kontakterna.
   Framgång och succé spelar naturligtvis huvudroll i dokumentärfilmen men Balsam blundar inte för baksidan i gruppens karriär. Misslyckad USA-lansering, ekonomiska problem och interna konflikter som, utanför min tidigare vetskap, flyter upp till ytan i dokumentären. Historien om den norske managern Arild Skrindo är både humoristisk och lite tragisk men han bjuder brett på sig själv så här i efterhand.
   2012 gjorde regissör Hellström konsertfilmen ”Som jordgubbarna smakade...” med Thåström, eller Pimme som han i interna kretsar kallas. Med hjälp av de gamla kontakterna har han fått Thåström att öppna sig. Livligt och överraskande välformulerat berättar han historien från tidiga Ebba Grön via parentesen Rymdimperiet till Imperiets slut. Det är hans ord som är ryggraden i filmen men övriga gruppmedlemmar, från Fjodor i en mycket kort kommentar till trummisen Gurra, Per Hägglund, Stry Terrarie och Fred Asp, får också komma till tals för att måla upp den fullständiga bilden.
   Hellströms film ger en så gott som fulländad bild av 80-talsfenomenet Imperiet men historien med sitt vemodiga slut, när bandet splittras, lämnar ett bokslut som visar att bandet trots alla framgångar är utfattigt. Vi får se en stillbild på skivbolagschefen Peter Yngen, som inte ville medverka i filmen, men regissören nystar aldrig i den härvan. Kanske är det synopsis till ett Uppdrag granskning-liknande program?

/ Håkan

”Grand jubilee”

Postad: 2024-01-26 08:47
Kategori: Skiv-recensioner



RICHARD LINDGREN
Grand jubilee
(Rootsy)


MALMÖS RICHARD LINDGREN BÖRJAR BLI en av de mest rutinerade artisterna och låtskrivarna i landet. Sommaren 1994 (snart 30 år sedan!) gick han, då som medlem i gruppen Kettlefish, för första gången in i Tambourine-studion i Malmö och ”Grand jubilee”, som släpps idag, är hans 15:e album.
   Min första kontakt med Richard och hans musik var 2006 och han har ganska regelbundet levererat ett album varje eller varannat år sedan dess. Men innan dagens aktuella album är det nästan fem år sedan han senast gav ut en skiva. Den olycksaliga pandemin är inte hela förklaringen. Richard har nu ett huvudsakligen nytt kompband bakom sig, tillsammans med ytterligare en rad musiker och ett målmedvetet nytt fräscht sound i ryggen har han förvandlat sin musik till något ännu mer personligt, genuint och förvånansvärt helgjutet.
   Jag har levt med Richards nya skiva i flera veckor, vilket förklarar mina positiva känslor för det övervägande nya mer tempofattiga soundet, och den har verkligen smygande kvalitéer. Jag har försökt sätta det nya albumet i ett sammanhang för att förklara den inneboende styrkan i samtliga låtar på ”Grand jubilee” som har en extraordinär helhet som jag nästan aldrig har upplevt tidigare på ett album från honom. Samtidigt ville jag bedöma skivan i ett förhållande till Richards tidigare skivor som utgångspunkt.
   Jag har som sagt lyssnat och recenserat Richards skivor sedan 2006 och det finns många höjdpunkter i hans allt mer imponerande katalog. Karriärtoppar som ”A man you can hate” (2008) och den fullständigt lysande samlingen ”Memento 1994-2010” (2011) är svåra att överträffa. Men exempelvis ”Grace” (2012), ”Driftwood (the 309 sessions” (2013) och ”Sundown on a lemon tree” (2014), och ”Malmostoso” (2016) är ändå inga mellanskivor. Det finns många enskilda ögonblick på alla hans album som jag önskar att hela musik-Sverige hade upptäckt för länge sedan.
   Nästan alla Richards album har genom åren hamnat på mina årsbästalistor, inte i topp men de finns mycket berättigat med där. När jag inför nya skivan gör ett nästan karriärsammanfattande bokslut och lyssnar på hans fem senaste album som jämförelse märker jag ändå några enstaka små svackor, omotiverade covers från 50-, 30-talet eller eller tidigt 1900-talsmaterial, som skymmer hans originalmaterial. Och det blir än mer tydligt när jag nu lyssnar på ”Grand jubilee” med sin makalöst sammanhållande helhet.
   Mycket ambitiöst och genomtänkt har Richard koncentrerat sitt låtmaterial runt många långsamma och tungt suggestiva melodier. ”Grand jubilee” är inte gjord för att tillfredsställa det lättsamma i livet utan här finns i texterna sorg, mörker och besvikelse som ackompanjeras av många oerhört vackra men lågmälda arrangemang. Han siktar definitivt inte mot något kommersiellt genombrott men för oss Richard Lindgren-fans blir ”Grand jubilee” en härlig comeback i ett nytt decennium.
   Även om den långa albumprocessen har tagit tid är Richard en enveten låtskrivare som ständigt har nytt material att presentera och har under de här senaste åren röjt många nya låtar på livescenen som jag trodde skulle rymmas på nya skivan men som inte fick plats. Balladen ”My Norwegian sweetheart” borde passa in i den nya skivans genomgående sound medan jag förstår att den fullständigt hitmässiga och alldeles underbara ”Going down to Melaflora” mycket begripligt inte gör det. Och i övrigt får vi vänta på att nya låtar som ”Tarantella”, ”Cinghiale grind song” och ”Stranger on the river” kommer avtäckas på skiva senare.

FÖR DET FÖRSTA HAR INNEHÅLLET PÅ ”Grand jubilee” en lång startsträcka innan den slutgiltigt når hjärtat. Först upptäcker jag inga uppenbart lättidentifierade höjdpunkter men efter flera upprepade lyssningar börjar det huvudsakligen lågmälda tempot i arrangemangen sätta sig och varje pärla till låt framträder som den höjdpunkt den är. Den långa startsträckan gäller nog hela produktionskedjan för det här albumet har värkts fram och arrangerats upp under en lång tid. Albumet innehåller en stor dos av Richards kreativitet som till slut skulle formuleras och presenteras på ett personligt rätt sätt.
   Inledande ”Big fat nothing” sätter tonen direkt på albumet med den smygande dramatiska atmosfären i trummorna och alla gitarrer som skapar en ljudbild som jag aldrig har hört tidigare. Första låten får också symbolisera hela albumets tema där balladerna är i majoritet men där arrangemangen är mycket genomarbetade. Bandets gitarrist Joakim Svensson får sällskap av ytterligare tre gitarrister (bland annat Pontus Snibb) och en pedal steel utan att det blir tungfotat eller överlastat.
   Den långsamma öppningslåten följs av flera ballader i påtagligt omsorgsfulla arrangemang utan att tempot höjs det minsta. Nästan provokativt får Richard så många musiker, med producenten och trummisen Christoffer Olsson Segelberg i spetsen, att låta så lågmält men ändå fylligt och fulländat.
   Efter de tre balladerna, av vilka ”Empire in ruins” har varit min favorit på konserter i flera år, kommer en låt, ”No more colors”, som väl i brist på annat får kallas uptempo med ett melodiskt gitarriff, en blödande hammondorgel och ett lätt New Orleans-inspirerat blåsarrangemang som smakfulla detaljer.
   Mitt i denna grannlåt till album kommer titellåten som definitivt avskärmar Richard Lindgren från den kommersiella världen. Den uppenbart lättjazziga och drygt 10 minuter långa låten innehåller tio verser där Richard viskar och nästan reciterar texten med tre blåsare, trumpet, trombon och sopransax, som slåss om utrymmet i ännu ett lågmält arrangemang.
   Sedan avslutas albumet på samma sätt som det började i lågt tempo, med fantastiska melodier och (som på hela albumet i övrigt) välformulerade och ordrika texter. Om man kan peka ut en ballad som en blivande hitlåt passar ”A walk in the dark” perfekt. Både textmässigt och musikaliskt, med bland annat två hammondorglar, en Farfisa och en slide i kompet, tillhör låten skivans höjdpunkt bland alla andra höjdpunkter.
   Mot slutet av albumet sätter sig Richard bakom det finstämda pianot, som jag i vanlig ordning uppskattar, i ”Building rainbows” som blir albumets enda musikaliskt avskalade ögonblick med endast en emotionell cello till komp.
   ”The miserable landlord” blir skivans snygga avslutningslåt med en suggestivt vacker musikslinga som under de sista minuterna rullar runt tillsammnans med Maria Backes höga röst. En underbar final på ett nästan 54 minuter långt album med nio starka melodier som till viss del kamoufleras av engagerande texter och omsorgsfulla arrangemang.

/ Håkan

Covers: Judy Collins

Postad: 2024-01-26 07:57
Kategori: Cover-skivor

<JUDY COLLINS: Sings Lennon and McCartney (Wildflower, 2007)

JAG HAR NÅGON GÅNG SLÄNGT UR MIG den otroligt okunniga kommentaren att Judy Collins är mest känd för sina covers, ”Both sides now” och ”Send in the clowns” toppar hennes mest spelade låtar och är några exempel. Men jag fick svar på tal när jag lyssnade på en tributskiva tillägnad henne, ”"Born to the Breed: A Tribute to Judy Collins", med ett otal Judy Collins-skrivna låtar.
   Mitt missförstånd att jag har betraktat henne som uppenbar coversångerska är att hon har givit ut ett flertal album med de ganska fantasitråkiga titlarna ”Sings Dylan”, ”Sings Leonard Cohen” och den här ”Sings Lennon and McCartney” och en samlingsskiva på den senare, ”Sings the Beatles”.
   Jag är ganska nollställd när jag börjar lyssna på Lennon & McCartney-skivan och blir inte direkt upphetsad eller inspirerad när jag hör Judy sjunga så hundraprocentigt klockrent utan att ge låtmaterialet ens ett uns av personlig tolkning. Och de lika klockrena arrangemangen överraskar inte ett dugg. De så kallade tolkningarna framförs som om de på uppdrag är inspelade för att spelas i hissen.
   När jag bland musikerna läser namnen Tony Levin, bas, och Hugh McCracken, gitarr, kan det möjligen framkalla lite spänning men de har onekligen haft noll påverkan på arrangemangen på de här Beatles-låtarna. Det mest spännande jag kan läsa på skivomslaget är att Judy själv spelar synthesizer på några låtar. Men det är inte så det hörs i mina öron direkt.
   Nej, det här är hissmusik utan hiss. Och bottennappet är slutet på "Hey Jude" när Judy går upp i falsett och en barnkör tar över. Tack och lov tar allt slut efter 4:28.


And I Love Her (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "A hard day's night" med The Beatles.
Blackbird (John Lennon/Paul McCartney)
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
Golden Slumbers (John Lennon/Paul McCartney)
1969. Från albumet "Abbey Road" med The Beatles.
Penny Lane (John Lennon/Paul McCartney)
1967. Singel med The Beatles.
Norwegian Wood (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Rubber soul" med The Beatles.
When I'm Sixty-Four (John Lennon/Paul McCartney)
1967. Från albumet "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" med The Beatles.
Good Day Sunshine (John Lennon/Paul McCartney)
1966. Från albumet "Revolver" med The Beatles.
Hey Jude (John Lennon/Paul McCartney)
1968. Singel med The Beatles.
We Can Work It Out (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Singel med The Beatles.
Yesterday (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Help!" med The Beatles.
I'll Follow The Sun (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "Beatles for sale" med The Beatles.
Long And Winding Road (John Lennon/Paul McCartney)
1970. Från albumet "Let it be" ("The long and winding road") med The Beatles.

/ Håkan

TisdagsAkademien (19)

Postad: 2024-01-25 07:52
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, firar fem år! Sedan februari 2023 har vi haft våra regelbundna möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


DE TRE MEDLEMMARNA I TISDAGSAKADEMIEN firar i dagarna fem år. Vi inledde traditionen med regelbundna möten varje månad i slutet på januari 2019. När pandemin slog till ett år senare ökade vi mot alla odds och rekommendationer intensiteten i våra möten till en gång i veckan och har hållit det tempot sedan dess.
   Vi träffas varje vecka för att diskutera nya artister, nya ämnen och nya dokumentärer inom en rad olika områden. Och det händer att vi ser dokumentärer på biograf också. Rapporterna från våra möten skrivs sedan ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna. Från och med det senaste årsskiftet finns det dessutom ett datum på varje möte. Samtliga rapporter, 19 stycken, återfinns under kategorin TisdagsAkademien.
   Dagens samlande rapport omfattar möten från i senhösten 2023 till i tisdags 23 januari och innehåller diskussioner om dokumentärer som vi har sett på SvtPlay och YouTube. I dagens rapport om våra sex senaste möten handlar om dokumentärer som har handlat om Shane MacGowan ( i samband med hans död), Woodstock-festivalen 1969, Pierre Isacsson, Kurt Cobain, Carl-Axel och Monica Dominique och David Bowie.




If I should from grace: The SHANE MacGOWAN story (TG 4, 1:09, 2001)
Musikvideos och arkivfilmen med förre Pogues-sångaren Shane MacGowan. Vi får följa hans liv från de tidiga åren i England och på Irland. Och när bandet Pogues bildas som han senare får sparken ifrån.
   Introt är Dublin julen 2000. Live är det en galen publik. Shane med sluddrande sång.
   Han sitter i en bar på trottoaren och pratar och dricker vitt vin. Häller vin i det nästan redan fyllda glaset. Och dricker.
   Någon beskriver Shane som ”Brilliant brain” och vi får höra ”The old main drag”
   Pappa och mamma, Maurice och Therese MacGowan, och Aunty Monica berättar.
   Shane återvänder till Irland på alla sina semestrar.
   Pappa berättar om valium, mental hospital och droger. Shane slutade skolan som 12-åring men hade en ”Happy childhood”.
   Frun Victoria Clarke: ”Strong spirit”. ”Romantic ideal”.
   Han gillade Bob Dylan och Grateful Dead. Manager och låtskrivaren Philip Gaston berättar om ”speed and drugs”. Shane startade ett fanzine. Och ett band, Nipple Erectors som sedan bytte namn till det mindre kontroversiella The Nips.
   Pogues-medlemmen Philip Chevron berättar.
   Elvis Costello om Pogues: Mycket bra musiker.
   Live i studion. ”Irish rover” tillsammans med Dubliners.
   Hemma i lägenheten där Shane bor med sin Victoria är det kaos.
   Nick Cave berättar: ”Unbelievable lyrics”.
   På färjan till Irland är Shane allmänt berusad. Joey Cashman, tourmanager, berättar hur det går till när de checkar in på hotell. Han hämtar nycklarna utan att bandet är närvarande. ”För mycket uppmärksamhet på Shane.”
   Shane och Sinead O'Connor sjunger ”Haunted”
   På landet med pappa och Victoria. Med en ginflaska i handen bland kor snubblar han fram.
   Konsertbilder live från Galway med Shanes band The Popes.
   Alla i dokumentären från 2001 pratade vänligt om Shane. Som om han redan var död...
   När Shane pratar är det bara hälften som går att förstå.
   Slutet när eftertexterna rullar kommer ”You're the one” med Maire Brennan och Shane. Från filmen Circle of dreams 1995.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Talkin' world war III Blues” med Jan Erik Vold som gäst.




WOODSTOCK – tre dagar vi aldrig glömmer (SvtPlay, 1:18, 2019)
En dokumentär av Barak Goodman.
   I augusti 1969 samlades nära en halv miljon människor på ägorna till en mjölkfarm i staten New York för att lyssna på musik. Det som hände de kommande tre dagarna skulle bli mycket mer än en konsert. Det skulle bli en legendarisk händelse som kom att definiera en hel generation. Genom ett unikt arkivmaterial får vi uppleva musiken, kaoset, leran och gemenskapen på nytt.
   En välgjord film med de som en gång arrangerade festivalen i Woodstock.
   Första bilden är ett hav av mämmiskor, oändligt mycket folk. När skyfallet kom berättar att ”allt som gick fel, gick fel”. Barry Melton i Country Joe & the Fish ropade i mikrofonen: ”No rain! No rain!”.
   Den engelska låten ”Something in the air” med Thunderclap Newman inleder dokumentären.
   Oändliga köer av bilar på vägen till festivalen. ”Jag hade aldrig sett så mycket folk”.
   Ett arv (250 000 dollar) finansierade festivalen.
   16 mil norr om New York City i Wallkill var planerna för att festivalen skulle arrangeras. Ett centrum för konstnärer. Musik- & konstfestival skulle det bli.
   Brian Jones passerade i bild. Han dog sommaren 1969...
   Först bokades Creedence men inte Stones, Dylan eller Doors.
   Efter protester flyttades festivalen till Max Yasgurs farm i Bethel, Woodstock. Trodde först på 50 000 i publiken, sedan 10 0000. Det blev 400 000 och efter stora praktiska problem blev det en gratiskonsert.
   Richie Havens var förste artist på scen. Joan Baez i duggregn.
   15-16-17 augusti och lite på måndagen 18 augusti då Jimi Hendrix spelade en elektrisk version av nationalsången.
   Massor av droger, många sprang omkring nakna. Hog Farm var en alternativ del av festivalen.
   Santana live. Bra ljud på filmen.
   Maten tog slut på området men boende i närheten skänkte mat till festivalbesökarna. ”De var hungriga, vi gav dem mat”.
   ”Överstimulerad av musik”.
   Lördagen avslutas med Sly & the Faimily Stone och The Who.
   Söndag morgon med en tröttkörd publik inleddes med Jefferson Airplane förstärkta med Nicky Hopkins på keyboards.
   Yasgur hade skänkt mjölk och yoghurt.
   Joe Cocker sjöng ”With a little help from my friends”. Sedan kom regnet och åskan. Deleketrisk energi på scen utan tak.
   Många ville åka hem från gyttjan. Crosby, Stills & Nash uppträdde för första gången.
   Dag fyra: 18 augusti. Gyttja och Jimi Hendrix på scen. ”Det lät som raketer, missiler och bomber som exploderade”.
   Så mycket skräp efter festivalen.
   Filmen avslutades musikaliskt med skotten Donovan som sjöng ”Catch the wind”. Filmen om den amerikanska festivalen inleddes alltså med en engelsk låt och avslutades med en skotsk!

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”I believe in you” med Lars Larholm som gäst.




Då går jag ner i min källare – filmen om PIERRE ISACSSON (SvtPlay. 2023. 53 min)
Svensk dokumentärfilm från 2023 av Melker Becker och Kristian Jeremic-Laache.
   Dokumentär om artisten Pierre Isacsson, vars låt "Då går jag ner i min källare" blev en av 1970-talets största svenska hits. De allra flesta känner igen den karaktäristiska visselmelodin - men få vet vem som låg bakom supersuccén.
   Det här är berättelsen om en artist som kom att hata sin mest framgångsrika låt och vars karriär smärtsamt tog slut när det var dags för en comeback. Men det är också historien om en son som via några gamla kassettband lär känna sin sedan länge döda pappa.
   Filmen inleds med daramatiska och vilda havsvågor. Pierre omkom ju i Estonia-katastrofen 1994.
   En film med många obesvarade frågor. Ännu en gång (senast var det när senaste Beatles-singen ”Now and then” marknadsfördes) illustreras gamla inspelningar med en demokassett och med ett brusigt ljud.
   Per Wiker, journalist, berättar historien. Pierre fick en dunderhit med ”Då går jag ner i min källare” på Svensktoppen 1974.
   Christian Kjellvander berättar vid flera tillfällen. Han känner sig påverkad av Pierres öde.
   Historien: Country Four och sedan Family Four. 1971 och 1972 representerade gruppen Sverige i Eurovision Song Contest.
   En känslig Marie Bergman, Family Four-medlem, berättar: ”Han var så värdig och en schysst kille”. ”Gruppen var en underhållningsprodukt.”
   Janne Schaffer berättar: ”Han sjöng bra”.
   Marie B: ”Det fanns en omtanke i rösten”.
   Pierre hoppade av Family Four 1974 och samma höst fick han en hit med ovannämnda låt. Sålde 50 000 ex av singeln och fick sedan göra fyra soloalbum.
   Låten ”Samma luft” är en klockren schlagerhit!. Han turnerade i folkparkerna.
   Mats Olssons elaka recension i Expressen citeras.
   Pierre skaffade sig en videokamera och filmade familjen och vi får se flera klipp i dokumentären.
   Sonen Ludvig Isacsson berättar: Hjälplöshet och på 80-talet gick det knackigt. En sorglig tid.
   Han var så trött på sin låt som alla ville höra. Bara den.
   Han började jobba som skådespelare och tolkade countrylåtar men de stora jobben uteblev.
   På 90-talet började han skriva låtar igen. Personligt starka låtar om ensamhet och längtan. Spelade in en demo. Jämför med Johnny Cash eller Leonard Cohen. Det fanns en äkthet i rösten. Han var redo för comeback. Jobbade tillsammans med Alf Robertson som kryssningsvärd på Estonia. Just den här fatala resan 28 september 1994 kl 19:15 från Tallinn kunde inte Alf så Pierre hoppade in. 867 ombord. Tragedi. Vi får se filmade dokumentära bilder från 1993.
   Sonen Ludvig har jobbat med låtarna på Pierres kassett: ”Det är nånting vi bygger tillsammans.”

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Only a pawn in their game” med Jonas Svensson som gäst.




3 januari 2024
KURT COBAIN: Montage of Heck (HBO Documentary/SvtPlay, 2:07, 2015)
Regissör: Brett Morgen.
Kurt Cobain (1967-1994) - sångare, gitarrist, låtskrivare i Nirvana - definierade en hel generation och förblir en ikon för nya fans även nästan 30 år efter sin allt för tidiga bortgång.
   Oscarsnominerade regissören Brett Morgen fick i den här hyllade och den enda sanktionerade dokumentären en unik tillgång till Cobains personliga arkiv och ej tidigare utgiven musik och konst. Via hemvideofilmer, animationer och intervjuer med familj och vänner får vi följa Cobain från hans tidiga liv i Aberdeen, Washington, till framgångarna med Nirvana, hans liv som ikon för hela grungerörelsen och det tidiga slutet.
   Filmen inleds med ”Programmet innehåller obehagliga scener” och ”Olämpligt för barn.” Det här är nästan en skräckfilm med all tragedi och regisserade scener.
   Kurt Cobain hade en hjärna på högvarv. Idag hade det beskrivits som ADHD. Han kunde inte ta beröm.
   Mamma Wendy O'Conor berättar i filmen.
   Vi får historia från 50-talet med gamla privata filmbilder. Mycket sorgligt att se en glad skrattande och vänsterhänt Kurt som barn.
   Don Cobain, pappa, berättar också. Kurts föräldrar skilde sig och det stökade till det för den unge Kurt.
   Jenny blev då styvmor men Kurt ville vara med sin mamma.
   Konstiga otäcka filmer illustrerar historien när Kurt mådde dåligt när han blev bortvald och inte fick bestämma var han ville vara..
   Marijuana kom in i hans liv. Animerade filmer illustrerar den perioden.
   Kim Cobain, systern, berättar om sin bror som inåtvänd och asocial.
   Men Kurt fick utlopp i musiken. Punk! Ren ilska när de repade som bandet The Reaganites.
   Filmen är snyggt gjord med anteckningar på ett rutigt papper.
   Sedan blev det Nirvana. 31 minuter in i dokumentären är vi på 1988.
   Basisten Krist Novoselic berättar.
   Tracy Marander var Kurts flickvän. Det var fysiskt vilda konserter. ”Love buzz” hette Nirvanas första singel.
   Kurt hatade att bli förödmjukad. Han hade mardrömmar. Självmedicinerade. Heroin 1987 i Aberdeen, South Dakota.
   Först skivbolaget var Sub Pop, sedan Geffen Records. Inte så grunge musikaliskt.
   Courtney Love kom in i Kurts liv. Med droger.
   Nirvanas ”Nevermnind” sålde 600 000 ex. Kurt sjunger bra.
   Kurt: ”Jag blev utvärderad varje dag”.
   Han spelar ”And I love her”, Beatles-låten, tillägnad Courtney, mycket fint på akustisk gitarr.
   Mitt i allt businessnack blev Kurt självdestruktiv.
   På MTV Unplugged sjunger Kurt mycket bra.
   I barndomen skrev han vid något tillfälle ”kill yourself”. Han blev 27 år....

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde avsnittet om Woodstock.




16 januari 2024
MUSIKMAKARNA (SvtPlay, 1:13, 2024)
I mer än tjugo år har Tom Alandh velat göra en film om musikmakarna Monica och Carl-Axel Dominique. De som i mer än 60 år spelat med alla de stora på alla nöjesestrader. Nu är den filmen klar. En hyllning till musiken och kärleken.
   Tom Alandhs sista dokumentär, om det strävsamma och genommusikaliska paret Monica och Carl-Axel Dominique, 83 respektive 84 år gamla. Två otroligt begåvade musikmänniskor.
   Inleds med båda bakom samma piano när de spelar fyrhändigt. ”Svårt att spela, kan krocka”. Carl-Axel: ”Vi turas om att spela fel”.
   Samarbetet och äktenskapet mellan makarna har beskrivits med ordet togetherness.
   1962 eller 63, de kan inte riktigt bestämma sig, köpte de huset de bor i. Tre pojkar är födda där. Rörigt inomhus, kontor och bostad i ett. Flera pianon på olika ställen i huset.
   En positiv Monica är mycket tacksam för livet.
   Tina Ahlin kommer på besök. ”Vi ska repa ihop oss lite”. ”Vad vore livet utan fniss” säger Tina.
   Carl-Axel jobbar med en okänd folkmusikers musik. Svårt, frågar Tom. Nja, bara lite ovanligt, svarar Carl-Axel.
   I dokumentären bjuds vi på mycket arkivmaterial. 1969: med Monica Z. Palle Danielsson på bas, Monicas lillebror.
   Monica är också sångerska, Gals & Pals bland annat. Carl-Axel beskriver Monicas röst som ”Lyrisk sopran”.
   Ett inslag med Made in Sweden med Tommy Körberg. ”Köris” som de kallar honom. Carl-Axel: ”Jussi Björling-klass”.
   Carl-Axel spelar tvärflöjt utomhus i trädgården varje morgon.
   Monica förklarar röran inomhus: ”Musiken kommer i första hand, då hinner man inte städa och fixa i hemmet. Det får anstå...”.
   Hemma har paret kanske Sveriges eller världens största arkiv med noter. Stora högar av noter. Letar noter. Stora arkivskåp. Carl-Axel håller på med en Aniara-föreställning. Inte opera.
   1988: ”Svepet” på tv. Carl-Axel: ”Vilken vitamininjektion att se det här”.
   Carl-Axel arbetar med en föreställning/konsert på 2 tim och 20 min.
   1971: Med Mikis Theodorakis. ”Fantastisk kompositör men halvdålig dirigent”. ”Han var vrålkrävande”. 1979: Ett barnprogram. 1977: Camera Obscura. Torbjörn Axelman. Tv-pris i Montreux.
   Hayate Kafé (”Sveriges svar på Frank Sinatra”) kom på besök, lite rep inför en spelning.
   Monica började spela piano som 3-åring och har absolut gehör men har noter framför sig som hon inte tittar i när hon spelar.
   1961: Måndagsposten, Bo Billtén intervjuar det unga paret och dagens Monica härmar den unga Monica. Som unga studerade de på dagarna och spelade på Scalateatern på kvällarna. Dubbeljobb.
   Carl-Axel: ”Enkelhetens lycka”.
1970: Spader Madame med och av Hasse & Tage.
   ”Musik skapar lycka”. ”Pianot ska låta levande och sjungande”.
   Olof Buckard, 90, kommer på besök för lite rep. ”Vi är soldater i samma armé”, säger han.
   1973: Gruppen Solar Plexus. 1983: Monica med barnkör. ”Barn och fred och miljö är viktigt!”
   ”Vi har lekfullt yrke men det är inte något tråkigt jobb”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde avsnittet om ”You angel you” med Ola Holmgren som gäst.




23 januari 2024
MOONAGE DAYDREAM – filmen om David Bowie (2:09, 2022)
Genretrotsande dokumentär av Oscarsnominerade regissören Brett Morgen (för övrigt samma kille som gjorde Kurt Cobain-dokumentären ovan) om David Bowie - en av de mest ikoniska rockstjärnorna genom tiderna.
   Genom många av Bowies bästa låtar, med konsertmaterial som aldrig tidigare har visats, skildrar "Moonage Daydream" Bowies liv och verk, i vad som har beskrivits som en audiovisuell rymd-odyssé. Tysk-amerikansk dokumentärfilm från 2022.
   David Bowie var ingen vanlig artist, därför är även filmen om Bowie annorlunda. Ingen vanlig dokumentär. Som en mix av teater, musikal eller föreställning.
   Inleds med ett långt citat om Friedrich Niezsche av Bowie från 2022.
   O IE på skärmen fylls i med B och W. ”Finns ingen början eller slut”. Bild på stjärnhimlen. ”Sky is the limit, liksom”.
   Ganska modern musik inleder med historiska bilder som leder till Ziggy Stardust, konsert och turné 1972/73.
   Massor av fans, gråtande flickor i publiken, och målade naglar. Det var ju glamrocktider.   
   Kontrast med nyare bilder på Bowie på flygplats. I kostym och hatt.
   ”All the young dudes”, skriven av Bowie och en hit med Mott The Hoople, från Ziggy Stardust-konsert. Allsång med publiken.
   Image. Extravagant Bowie. På tv tillfrågad om klädsel och ”utstyrsel”. Kläder och utseende väcker uppmärksamhet 1972/73.
   ”Moonage daydream” är en låt, mindre känd, från Ziggy-skivan. Spelas live. Efterkonstruerade visuella effekter till livelåtarna.
   Andlighet. Fråga: ”Har du en relation till universum?
   ”Love me do”, Beatles-låten, spelas bland extralåtarna på konserten. Allsång.
   ”Jag skiter i om allt går åt helvete”, säger han. Rena punkframtoningen innan punk.
   Efter 24 min i filmer: Är detta teater? Livebilder med Jeff Beck på gitarr.
   ”Konst hjälper mig att se.” Han namnger många konstnärer och är otroligt initierad i ämnet.
   Ziggy var en rollfigur. Hade kranium i handen på konserten.
   Han hade en normal ungdom. Han föddes i Brixton. Halvbrodern Terry var en stor idol för Bowie och påverkade honom. Bild på hemmet i Brixton. Brodern blev schizofren och försvann.
   Filmen går fram och tillbaka i kronologin.
   En egen forskning i ämnet om instrumentet på ”Space oddity”. Stylophone, ficksynthesizer på låten fick uppmärksamhet.
   Bowie har bott på många ställen: Brixton, New York, Berlin bland annat.
   I Berlin började han samarbeta med Eno: ”Ge instrumenten nya roller”, sade han.
   ”Jag vill stöpa om formen av rock'n'roll.” Låten ”Heroes”. Beskrivs som esoterisk (svårbegriplig).
   ”Elefantmannen”. Föreställning med Bowie i en roll. Fungerar bra som skådespelare.
   Han fick frågan: ”Varför är du kreativ?”. ”Jag söker en plats där jag kan hissa seglen”.
   Han vill inte bara upprätthålla kändiskapet.
   Efter 1:25 i dokumentären: Som en ny film. 1983. ”Let's dance”. I samband med den lite dansanta musiken på skivan fick han mycket kritik för att han gjorde så kommersiell musik.
   Mycket rökande genom hela filmen.
   Som 45-åring gifte han sig med Iman.
   Vemodigt slut på filmen. Efter 1:53 som en ny film igen.
   ”Jag har levt ett fantastiskt liv” samanfattar Bowie på slutet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Not dark yet” med Andreas Hourdakis som gäst.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-01-24 07:51
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanWILLY DeVILLE 1983.

/ Håkan

Best of 1973/74: #19. "Land´s end"

Postad: 2024-01-22 07:57
Kategori: Best of 1973/1974



JIMMY WEBB: Land's end (Asylum, 1974)

BAKOM ETT AV TIDERNAS KANSKE MINST informativa skivomslag döljer sig ett bra album långt över snittet, en snyggt producerad och genuint välgjord skiva med en pianist, sångare, arrangör och producent av rang. Artistnamn och albumtitel, Jimmy Webb och "Land's end", är det enda som förekommer på skivkonvolutet. Inga låttitlar, inga produktionsdetaljer och ännu mindre någon fakta om musiker. När skivan släpptes sommaren 1974 var det enbart rykten om enstaka musikernamn som fick mig att inhandla Webbs fjärde album.
   Det meddelades alltså tidigt att Ringo Starr spelar trummor på skivan. 1974 var Jimmy Webb ett mycket kärt namn, hans låtskrivande hade jag under många år placerat i en alldeles speciell kategori där jag uppskattade ett genialt konstnärsskap utan att falla pladask för varje låt från hans penna.
   På det sena 60-talet var jag grymt imponerad av den då unge amerikanens mycket mogna och vuxna sätt att skriva låtar. Som gjorde att jag inte jämförde hans låtar med tidstypiska poplåtar utan försökte hitta paralleller med klassiska kompositörer som Cole Porter, Burt Bacharach och andra respekterade namn.
   Jag menar: Som 19-åring debuterade Webb som professionell låtskrivare. Han var tidigt kontrakterad av Motown som låtskrivare. Skrev evergreendoftande melodin "By the time I get to Phoenix" som 19-åring. Innan han fyllde 21 skrev han ytterligare en evergreen-stämplad popklassiker "Up-up and away" (stavat just så) och fyllde ett 5th Dimension-album med ytterligare fyra Webb-låtar.
   Innan 22-årsdagen skrev han hela album åt både 5th Dimension och Richard Harris. Det var onekligen anledning att kalla honom både geni och underbarn. Den irländske skådespelaren Harris albumdebut innehöll minisymfonin "MacArthur Park", en ren klassiker på över sju minuter,
   Inom ett halvår gjorde Webb om bravaden på Harris påföljande album "The yard went on forever". Under 1967-68 exploderade Webbs kreativitet som låtskrivare, arrangör och producent. Mitt i den framgången försökte han sig även på en artistkarriär som dock inte blev så uppmärksammad. 1968 debuterade han med ett album med den kaxiga titeln "Jim Webb sings Jim Webb" som bara försvann i skivfloden och på de följande tre snabbt producerade soloalbumen, "Words and music" (1970, under namnet Jimmy L Webb), "And so on" (1971) och "Letters" (1972), hände just ingenting.

DÄRFÖR VAR INTE FÖRHOPPNINGARNA PÅ TOPP INFÖR "Land's end" även om skivbolagsbytet från Reprise till singer/songwriter-dominerade Asylum i min värld var ett stort, viktigt och inspirerande steg. Där skulle Jimmy hamna i en perfekt kreativ miljö tillsammans med Jackson Browne, Eagles, Linda Ronstadt, Bob Dylan (tillfälligt) och Tom Waits (också tillfälligt).
   Men varken förr eller senare har Jimmy presenterat någon typisk singer/songwriter-musik. "Land's end" ska inte alls placeras i den fåran utan enbart bedömas som ett typiskt Jimmy Webb-album med sedvanligt välskrivet material som innehållsmässigt pendlar mellan ganska konventionella poprocklåtar och några utsvävande melodier som i någon mån ekar evergreens.
   Singellåtarna "Ocean in his eyes" och "Feet in the sunshine" tillsammans med "Just this one time" tillhör den första kategorin medan "Cloudman", "It's a sin" och "Crying in my sleep" representerar Jimmy Webbs fantastiska kvalitéer som skapare av melodier med oändlig livslängd.
   Musikerna på skivan har ju med åren blivit officiella namn och det som inledningsvis höll på att bli en skiva producerad av Gus Dudgeon blev ett album där hans tekniker Robin Cable, i nära samarbete med Webb, tog steget upp i producentstolen. Cable blev en garant för ett underbart sound som genomgående spelades in på engelsk mark i Trident-studion i centrala London.
   Det är väl den ursprungliga Dudgeon-tanken som gjort att bland musikerna återfinns ett gäng Elton John-musiker, (trummisen Nigel Olsson, basisten Dee Murray och gitarristen Davey Johnstone) som spelar på skivan.
   Men bland den engelska studioeliten (Barry DeSouza, David Hentschel, B J Cole, Phillip Goodhand-Tait med flera) finns det även några landsmän till Webb i kompet. Gitarristerna Jim Ryan och Paul Keogh figurerade faktiskt på Carly Simons "No secrets".
   Saxofonisten Tom Scott och studioproffsen Fred Tackett och Dean Parks på gitarrer ökar misstanken på att "Land's end" är ett typiskt studioprojekt, professionellt men opersonligt, med enbart snygga och ytliga arrangemang utan innehåll men resultatet är allt annat än trött musik på ren rutin.
   Det visade sig till slut att Ringo bara spelar på en låt, "Alice blue gown", här. En låt som är lite tuffare och rockigare än materialet i övrigt. Doftar faktiskt John Lennon i vissa delar.
   Som etablerad arrangör får Jimmy Webb full frihet i det avslutande över nio minuter långa medleyt "Land's end/Asleep on the wind". Som har en fem minuter lång utpräglad symfonisk inledning med kör som följs av ännu en slagkraftig Webb-pärla med sång. Måhända lite överambitiöst men vackert är det.

/ Håkan

Covers: The Speedways

Postad: 2024-01-19 07:53
Kategori: Cover-skivor

THE SPEEDWAYS: Borrowed & blue (Snap!!/Hurrah, 2021)

COVER-KATEGORIN PÅ HÅKANS POP flyttar sig från ena veckan till den andra från 1969 till 2021 med den aktuella Nottingham-gruppen The Speedways i fokus. Medlemmarna heter Adrian Alfonso,bas/sång, Kris Kowalski, trummor, Matt Julian, sång/gitarr, och Mauro Venegas, gitarr/sång.
   Efter två album, ”Just another regular summer” (2018) och ”Radio sounds” (2020), gav den engelska powerpopgruppen The Speedways ut en ep med fem covers. En blandning låtar som kanske visar upp de breda rötterna till gruppens sound. Från genuint rockiga namn som Hanoi Rocks och Roky Erickson med lättviktiga popnamn som ABBA, Kirsty MacColl och Billy Ocean däremellan.
   I urvalet av låtar dominerar de rena popinfluenserna men det genomgående soundet är definitivt rockigt. Den inledande Hanoi Rocks-låten låter mer The Clash än powerpop och ABBA-tolkningen doftar tidig Elvis Costello och båda skramlar verkligen högljutt. Och jag vet inte om jag ska ta det här på allvar överhuvudtaget.
   Costellos tidiga sound gör Kirsty MacColls mycket fina ”They don't know” till en rockdänga med ett gitarrsolo som kramar ur all energi i låten.
   Kanske är gruppen som bäst när de tar hand om en uppenbart snäll poplåt som Billy Oceans ”Love Really Hurts Without You”, en ganska enkel poplåt som mår bra av lite mer energi.
   På ep:ns sista låt, ”Starry eyes”, tycker jag powerpopetiketten kommer som bäst till rätta på skivan. Utan att ha koll på Roky Ericksons original tycker jag låten lever upp till sitt rykte när den delar titel med en underbar Records-låt. Men skramligt och ungdomligt är det hela tiden.


A1. 11th Street Kids (Andy McCoy)
1981. Från albumet "Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks" med Hanoi Rocks.
A2. SOS (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson)
1975. Från albumet "ABBA" med ABBA.
B1. They Don't Know (Kirsty MacColl)
1979. Singel med låtskrivaren.
B2. Love Really Hurts Without You (Les Charles/Ben Findon)
1976. Singel med Billy Ocean (=Les Charles).
B3. Starry Eyes (Roky Erickson)
1975. Singel med R. Ericson And Bleibalien.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-01-17 07:57
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMATHILDA WAHLSTEDT 2014.

/ Håkan

Best of 1973/74: #20. "I´ve got my own album to do"

Postad: 2024-01-15 07:50
Kategori: Best of 1973/1974



RON WOOD: I've got my own album to do (Warner Bros, 1974)

DET MÅ VARA EN SMAKSAK OM MAN VILL kalla Ronald David Wood för Ron eller Ronnie i förnamn som artist men när han efter många år i många grupper tog beslutet att göra ett soloalbum blev det till slut Ron. Men han verkade inte själv kunna bestämma sig hur hans förnamn officiellt skulle stavas. På sina fyra första soloskivor pendlade det hela tiden mellan Ron och Ronnie.
   Titeln på hans debutsoloskiva, ”I've got my own album to do”, låter som en motivering rakt ur hans mun när han blir tillfrågad om han ska hänga med på en turné eller om han har lust att hjälpa till på en skivinspelning. 1974 var ett ganska aktivt år för Wood när han fortfarande var officiell medlem i Faces men också hade börjat umgås med några Rolling Stones-killar.
   Rod Stewarts "Smiler"-album och Ron Woods ”I've got my own album to do” släpptes faktiskt på samma dag 1974 men är två helt olika skivor. Där "Smiler" till innehållet är extremt genomtänkt, beräknande men också förutsägbar så verkar ”I've got my own album to do” kreativt vara skapat i stunden i studion med musiker som just då råkade finnas till hands.
   Det låter kanske som att jag föredrar det trygga tillvägagångssättet ("Smiler") men med facit i hand är Ron Woods album så mycket roligare, så mycket mer spännande och intressant. Visserligen har den skivan några stickspår som känns lite för djärva för helhetsintrycket men majoriteten av innehållet är mer händelserikt att lyssna på.
   Ron Wood var uppenbart inte intresserad av att skapa en musikaliskt homogen och välplanerad skiva. Han ville som sagt fånga stundens magi som ibland dök upp där i hans hemmastudio i källaren på The Wick i Richmond i sydvästra London. Där musiker, både kända och okända, från sen april till juli 1974 gick ut och in i en massa olika inspelningar.
   I samma studio hade Ron Wood och Mick Jagger jammat redan under sommaren 1973. Mitt under Faces världsturné hösten 1973, som i en paus skulle skifta från USA till England, gjorde Wood 24 november ett kort besök i München-studion Musicland där Rolling Stones fortsatte inspelningarna på ett album som ett år senare släpptes som ”It's only rock'n'roll”. Tillsammans med Jagger och Keith Richard (som han 1974 fortfarande stavade sitt efternamn) skrev Wood låten ”Black limousine” som först 1981 skulle dyka upp på ett Stones-album.
   Några veckor senare fortsatte Wood och Jagger jamma i The Wick-studion när titellåten på nästa Stones-album växte fram, ett låtskrivarsamarbete som Wood aldrig fick riktig credit för. På en återutgivning av ”It's only rock'n'roll”-albumet står han för ”inspiration”. Nåväl, samarbetet fortsatte och tillsammans med Stones-killarna började han vid samma tillfälle känna på låtmaterial som senare skulle hamna på Woods soloalbum.
   Följaktligen är Stones-närvaron det enda gemensamma som förenar det brokiga låtmaterialet, exempelvis spelar Keith Richard på åtta av albumets elva låtar, men på skivan finns också en intressant Beatles-koppling. Wood har skrivit musiken till ”Far east man” tillsammans med George Harrison som utan credit också tydligt körar och spelar gitarr på låten.

OKTOBER 1973 BESÖKTE WOOD OCH HANS FRU Chrissie Harrisons hem Friar Park i Henley-on-Thames. Inspirerad av hennes österländska t-shirt började Harrison skriva på låten som Wood sedan hjälpte till att slutföra. Låtens första inspelning hamnade på Woods solodebut. Mick Taylor spelar faktiskt bas på inspelningen och amerikanen Andy Newmark är trummis. Tillsammans med basisten Willie Weeks är han kompsektion på ett flertal låtar på albumet. Ett par, med erfarenhet från Sly & the Family Stone respektive bandet bakom Donny Hathaway, som även George Harrison använde sig av på inspelningarna till albumet ”Dark horse” där de just medverkar på hans version av ”Far east man” som släpps några månader efter ”I've got my own album to do”.
   Men i övrigt är det delar av Stones närvaro som präglar soundet på Woods skiva . Med sin gitarr och även sång har Keith Richard påverkat flera låtar på skivan. De där lätt vemodiga melodierna med den där lite slarviga sången doftar ju väldigt mycket Keith på låtar som ”Act together” och ”Sure the one you need”. Keith har dessutom skrivit låtarna och sjunger lead på den senare. På det handskrivna bladet i skivomslaget står han själv som låtskrivare men på etiketten är det strikta Jagger-Richard-credits.
   Det finns naturligtvis även Faces-kopplingar på flera låtar. Med namn som Rod Stewart, Mickey Waller, Pete Sears och Martin Quittenton i kompet på ”Mystifies me” misstänker jag att inspelningen var ämnad för Rods egna skivor. Även en cover på soullåten ”If you gotta make a fool of somebody” låter väldigt mycket Rod/Faces.
   Det finns också några detaljer på ”I've got my own album to do” där jammandet och experimentlustan tar över arrangemangen från den konkreta styrkan till det utsvävande och mindre skarpa. Som exempelvis ”Shirley” där wah-wah-pedaler, syntar och oändliga gitarrsolon inte ger låten rättvisa på något sätt. Willie Weeks nästan sex minuter långa instrumentala ”Crotch” är ren och skär utfyllnad som jag gärna hoppar över på skivan.
   Då är den inledande ”I can feel the fire” mer hitmässig och var också det uppenbara singelvalet när Woods album släpptes. Startar i ett typiskt Stones-tempo och när Mick Jagger dessutom tilldelas en central roll vid mikrofonen är referenserna fulländade. Mycket märkligt att singeln aldrig blev listnoterad.
   Att artistnamnet på skivomslaget skrivs som Ron Woods där ”s” är överstruket har jag en egen fundering på. På Rod Stewarts "Smiler"-album skrivs Ron Woods medverkan, medvetet eller omedvetet, med ett ”s” på slutet... Kanske finns det en koppling?
   När Woods skiva släpptes hösten 1974 existerade fortfarande Faces men samtidigt som gruppen sprack i december samma år lämnade Mick Taylor Stones och "tusen" gitarrister stod på kö för att ersätta honom. Efter många och långa diskussioner, och gästinhopp på turné våren 1975, blev Ron Wood slutligen officiell medlem i Stones i december 1975.

/ Håkan

Covers: Booker T & the MG´s

Postad: 2024-01-12 07:53
Kategori: Cover-skivor

BOOKER T & THE MG'S: The Booker T set (Stax, 1969)

VID SIDAN AV SITT JOBB SOM FAST HUSBAND på det amerikanska skivbolaget Stax, där de kompade en mängd artister (bland annat Wilson Pickett, Otis Redding, Sam & Dave, Rufus Thomas och Johnnie Taylor) hade Booker T & the MG's en karriär under eget namn. Redan 1962 inleddes den karriären med singeln ”Green onions”, den klassiska instrumentala låten med hammondorgeln i centrum, och under fem år skrev de och spelade in eget låtmaterial innan covers blev deras huvudsakliga repertoar.
   Organisten Booker T Jones var musikaliskt placerad i mitten av gruppens sound men gitarristen Steve Cropper spelade också en viktig roll i det typiska Booker T-soundet. ”Green onions” är en stor favorit hos världens alla orgelspelare och den låten följdes upp med ytterligare originallåtar, ”Soul dressing”, ”Chinese checkers” och ”Boot-leg”, som dock inte var lika framgångsrika.
   1967 fick de en hit med en cover på The Rascals låt ”Groovin'” nästan samtidigt som originalet låg på de amerikanska listorna. Bandet fick ytterligare hits, först filmlåten ”Hang 'em high”, från Clint Eastwoods film med samma namn och sedan den egna låten ”Time is tight” som nästan blev gruppens största hit.
   Trots framgångarna med egenskrivna låtar blev i fortsättningen covers gruppens huvudsakliga skivrepertoar från 1968. En mindre hit med Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson” följdes av ett helt album med covers, ”The Booker T Set”, som är en uppenbart blek historia i covergenren. Jag tänker mer på orkestrar som Klaus Wunderlich och James Last, som spelade in ett oräkneligt antal album med kända låtar, än ett kompetent instrumentalband med fyra skickliga musiker.
   Visserligen är det Booker T & the MG's sätt att instrumentalt tolka de kända låtarna men däremot saknar jag ambitioner att sätta en personlig prägel på musik och arrangemang. Innehållet på ”The Booker T set” befinner sig långt från originalens kvalité och är på inget sätt en spännande skiva.
   Därmed var originalrepertoaren en förlorad del i Booker T & the MG's skivhistoria. 1970 efter kom deras version av Beatles ”Abbey Road” som hette ”McLemore Avenue”.


Side One

"The Horse" (Jesse James)
1968. B-sida på singel ("Love is all right") med Cliff Nobles & Co.
"Love Child" (R. Dean Taylor/Deke Richards/Pam Sawyer/Frank Wilson/Henry Cosby)
1968. Singel med Diana Ross & the Supremes.
"Sing a Simple Song" (Harry Stephen Pepper/John E. Watt)
1968. Felaktiga kompositörer på etiketten. Skriven av Sly Stone. B-sida på singel ("Everyday people") med Sly & the Family Stone.
"Lady Madonna" (John Lennon/Paul McCartney)
1968. Singel med The Beatles.
"Mrs. Robinson" (Paul Simon)
1968. Från albumet "Bookends" med Simon & Garfunkel.

Side Two

"This Guy's in Love with You" (Burt Bacharach/Hal David)
1968. Singel med Herb Alpert.
"Light My Fire" (Robby Krieger/Jim Morrison/Ray Manzarek/John Densmore)
1967. Från albumet "The Doors" med The Doors.
"Michelle" (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Rubber soul" med The Beatles.
"You're All I Need to Get By" (Nickolas Ashford/Valerie Simpson)
1968. Singel med Marvin Gaye & Tammi Terrell.
"I've Never Found a Girl (To Love Me Like You Do)" (Eddie Floyd/Booker T. Jones/Alvertis Isbell)
1968. Singel med Eddie Floyd.
"It's Your Thing" (O'Kelly Isley/Ronald Isley/Rudolph Isley)
1969. Singel med The Isley Brothers.

/ Håkan

Eriks framträdande vill inte lämna minnet

Postad: 2024-01-10 09:01
Kategori: Folk at Heart


Bilder: Lena EmmothErik Emmoth gjorde succé på årets Folk at Heart-festival tillsammans med sitt kompband The Burning Speedos: Från vänster Örjan Sundström,bas, Mats Wikman, lapsteel, och Jörgen Larsson, gitarr/mandolin/munspel.

SEDAN JAG UPPMÄRKSAMMADE den där 23-årige killen från Gällivare, Erik Emmoth, på Folk at Heart-festivalen i Örebro i helgen vill minnet inte riktigt lämna medvetandet. På plats i Scandic Grand-lokalerna kändes det sensationellt bra och väldigt överraskande, som jag noterade både i fredags och i lördags. Upplevelsen av en mellan låtarna tystlåten norrlänning bredvid en trio äldre västmanlänningar blev en inspirerande höjdpunkt när Erik med sin mogna röst kryssade sig fram i en generös blandning av tämligen okända covers och gjorde alla låtar till sina egna.
   Under de tre konserterna, som var Eriks sensationella debut på scen som gitarrist och sångare, fick jag lära mig lite mer om honom och hans band. Och under dagarna efter festivalen fick jag kontakt med hans mamma Lena som fanns på plats personligen under Folk at Heart. Som berättade mer om sin duktige son.
   ”Han gillade inte fotboll och inte hockey. Men gitarr. Han spelade hela tiden från fyra års ålder. Bara på gehör. Han kunde höra en låt i bilen och sedan springa in och ta ut den på gitarr. Han gick tre-fyra terminer på Popskolan i Åkersberga (30 min i veckan med grymma läraren Kristian Niemann) och tränade gitarr men vägrade spela i band eller stå på scen.
   På "River Fool", som han har lagt ut på YouTube (se nedan), spelar han alla instrument, han är även grym på dragspel, och har mixat ihop allt”.
   Vi får heller inte glömma att ge cred till pappa Staffan som lärt Erik att spela dragspel och som introducerat bluesen för honom."

   I ”stridens hetta” under festivalen beskrev jag Erik Emmoths uppträdande på Folk at Heart som ett fulländat genombrott och det var kanske en liten överdrift. Men han blev definitivt festivalens snackis som gjorde att finalkonserten i lördagsnatt flyttades från ett hotellrum till en större konsertlokal. Ett första positivt och optimistiskt steg mot större uppmärksamhet. Det är jag övertygad om.



/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-01-10 07:49
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanSTAFFAN HELLSTRAND 2020.

/ Håkan

Best of 1973/74: #21. "Mike McGear"

Postad: 2024-01-08 07:52
Kategori: Best of 1973/1974



MIKE McGEAR: Mike McGear (Warner Bros, 1974)

MIKE McGEAR ÄR BROR MED PAUL McCARTNEY som har skrivit ett antal låtar på "McGear", producerat hela albumet och spelar även på skivan fast det i omslagstexten inte ser så ut, förklaring följer.
   Mike, som för övrigt fyllde 80 år förra veckan, har ju under sin långa, långa karriär, hans band The Scaffold började ta form redan i slutet på 1962, gjort allt för att inte sammankopplas med sin berömde Beatles-storebror. Därav det påhittade pseudonymefternamnet. Den huvudsakligen komiska Liverpool-trion Scaffold blev ju allmänt kända långt senare på 60-talet med hits som "Thank U very much" och "Lily the pink" men Mike höll Beatles-relationen hela tiden utanför.
   Möjligen hade broder Paul ett hemligt finger med i spelet på Scaffold-duon McGough & McGears 1968-album. Och på McGears första album "Woman" (1972) gömmer sig Paul bakom låtskrivarpseudonymen "Friend" på en låt men i övrigt gick bröderna McCartney i många år olika musikaliska vägar utan att mötas. Förrän våren 1973 när McGear spelade in Pauls låt "Leave it" till en singel. Ett samarbete som gav mersmak och resulterade i albuminspelningar våren 1974 med ett rumphugget Wings i kompet.
   Sommaren 1973 hade Paul McCartneys grupp tappat två medlemmar precis innan avresan till Lagos och inspelningen av "Band on the run". "Leave it" spelades in innan avhoppen och Denny Seiwell finns med på trummor. I övrigt på "McGear" är det Paul, hustrun Linda och Denny Laine som huvudsakligen står för kompet tillsammans med nye gitarristen Jimmy McCulloch (felstavat McCullough på skivomslaget). Han kom närmast från gruppen Stone The Crows och jobbade sig under ”MacGear”-inspelningarna till en fast plats i Wings.
   Uppseendeväckande att Paul och Wings inte följde upp "Band on the run", bandets bästa album, med någon turné. Det dröjde till mars 1976 innan de turnerade igen.
   Vid den här tidpunkten hade Paul McCartney kontraktsproblem med EMI och kunde inte uppträda hur som helst på andras skivor så hans officiella credit är enbart producent fast han i själva verket spelar både bas, gitarr, keyboards, piano, synthesizer och körar på skivan. Det doftar väldigt mycket Wings-sound om skivan där McGears texter och sång får ett personligt utrymme. Men jag hör också lekfullhet a la 10cc.

SKIVAN ÄR INSPELAD I 10cc:s STUDIO Strawberry Studios i Stockport strax utanför Manchester. En studio där 10cc spelade in sina fyra första album. Parallellt med "McGear"-inspelningarna producerade 10cc "Sheet music" våren 1974. Och halva den gruppen, Lol Creme och Kevin Godley, figurerar på McGears skiva som Gysmorchestra, deras unika uppfinning som gav gitarren ett sammanhängande violinliknade ljud(?), som senare skulle utvecklas till The Gizmo.
   Innan Wings hittade en trummis efter Seiwell fick Gerry Conway fylla tomrummet. Han hade folkmusikbakgrund i grupper som Eclection och Fotheringay och skulle snart ingå i Cat Stevens kompgrupp. Ett förvirrande namn förekommer bland saxofonisterna, Brian Jones. Den "riktige" Brian Jones, Rolling Stones-medlemmen, spelade faktiskt saxofon på en Beatles-låt, "You know my name (look up the number)", men dog som alla vet 1969. Den här Brian Jones, "han som kunde simma" som han själv brukar påpeka, är en ännu äldre Liverpool-musiker och spelade på tidigt 60-tal i gruppen The Undertakers där Jackie Lomax var sångare.
   McCartney har del i skrivandet av skivans samtliga originallåtar, ofta tillsammans med McGear, och "Leave it", som han har skrivit själv, är det självklara singelvalet. Häftig saxofon, den här gången spelad av Tony Coe, i introt och poplåten håller ren och skär McCartney-klass.
   Skivan inleds annars lite okonventionellt med en cover, "Sea breezes" från Roxy Musics debut 1972, som ekar McCartney både vid pianot och på den reggaedoftande sekvensen i låten. Ekon av Scaffolds skämtsamma pop återkommer vid några tillfällen på den här skivan. McGear sjunger lite tillgjort på "What do we really know?", McGear läser texten till "Norton" på Liverpool-dialekt till en gitarrinstrumental melodi och "Simply love you" är enkel på gränsen till banal och driver därmed med popgenren.
   "Giving grease a ride" är albumets rockigaste stund med McCulloch i högform på en låt med en lång jamsession-liknande avslutning. Förutom "Leave it" är det två pianoballader som musikaliskt lyser starkast på albumet, "The casket" och "The man who found God on the moon". Den första är vemodigt vacker, och har en text skriven av Scaffold-kollegan/poeten Roger McGough, där Chieftains-profilen Paddy Moloneys säckpipa är perfekt krydda. Den andra är, komplett med Buzz Aldrins röst från månen, en fantastisk final på ”McGear”.

/ Håkan

Genombrottet är fulländat, Erik!

Postad: 2024-01-07 16:21
Kategori: Folk at Heart


Erik Emmoth gjorde succé på årets Folk at Heart. I hotellrummet med Örjan Rundström...

Foto: Carina Österling...och sedan tillsammans med övriga delar av kompbandet The Burning Speedos: Från vänster Mats Wikman och Jörgen Larsson.


Vincent Jedselius.


Olle Unenge & Orkestern.


Örebro Spelmanslag.


Spirit Harper.

DEN NIONDE UPPLAGAN AV FOLK AT HEART, arrangerat av Anders Damberg och Andreas Svensson, avslutades i natt på Scandic Grand i Örebro. Under två dygn spelade ett 70-tal artister och grupper, samtliga med folkliga rötter, i olika lokaler och hotellrum. I mina ögon och öron var det en artist som fångade min uppmärksamhet mer än några andra, ERIK EMMOTH. En 23-årig ung artist från det nordliga norr, Gällivare, som på tre spelningar lyckades gå från extrem debutant till stor publikfavorit och samtidigt bjuda på vuxen och mogen singer/songwriter-musik av sensationell bredd och innehåll.
   Under lördagskvällen spelade han och hans band THE BURNING SPEEDOS vid två tillfällen där finalen, tack vare ett stort publiktryck, ägde rum i den stora lokalen Grace en våning upp på hotellet inför mycket tillfredsställda åskådare. Emmoths närvaro på Folk at Heart fick övriga artisters framträdanden att blekna lite i jämförelse. För egen del upplevde jag på lördagskvällen fina personliga framträdanden med KARL FIMMERSTAD, VINCENT JEDSELIUS (båda med munspelaren Peter Edgren i kompet), OLLE UNENGE & ORKESTERN, SPIRIT HARPER och en stund med ÖREBRO SPELMANSLAG innan Erik och hans band helt tog över min uppmärksamhet med två konserter med olika förutsättningar.
   Efter fredagskvällens debut, som jag noterade i min första Folk at Heart-rapport, fanns det plötsligt lite mer förväntningar i luften inför Erik Emmoths spelning i det lilla hotellrummet 121. Strax innan hade festivalschefen Damberg meddelat att finalspelningen vid midnatt med Erik hade flyttat från ett hotellrum till en större lokal. Men först det trånga alternativet i det intima formatet på ett hotellrum där det inte riktigt fanns utrymme för det stora publikintresset. Där fick vi en ganska tydlig repris på fredagskvällens repertoar där närheten till instrument och Eriks insatser i all sin personlighet blev än mer imponerande.
   Nu började informationen om bandets medlemmar fastna i mitt medvetande och detaljerna om det sensationella urvalet i låtrepertoaren, som i sin helhet innehöll covers men av väldigt obskyr skepnad, började skönjas. Det västmanländska kompbandet bakom Erik, Örjan Rundström, bas, Mats Wikman, lapsteel, och Jörgen Larsson, gitarr/mandolin/munspel, har sitt ursprung i folkmusikbandet WestMannaFolk, som faktiskt har medverkat på tidigare Folk at Heart-festivaler. Men här fick de kompa Erik och hans starkt USA-baserade repertoar. Låtar som jag från början hade svårt att identifiera under helgen men en liten tjuvtitt i låtlistan (se till vänster) förklarade mycket.
   Den unge Erik Emmoth har ett sensationellt intresse för musikhistoriens mindre kända låtmaterial
från låtskrivare och artister som absolut inte tillhör gemene mans intresse. Vem har exempelvis hört talas om Ian Noe (”River fool”), duon Watchhouse (”Wildfire”), The Wood Brothers (”One more day”) och Alvin Robinson (”Down home girl”) innan årets Folk at Heart?
   Då var det lite enklare och mer lättidentifierat att lyssna på låtar från Daniel Norgrens repertoar (”Are we running out of love?” och ”Putting my tomorrows behind”) och Justin Townes Earle (”One more night in Brooklyn”) utan att de tillhör var mans musikintresse. Sedan kom Bob Dylans fina ”You ain't going nowhere” som extra bonus på lördagskvällens finalkonsert.
   På den tredje och sista konserten med Emmoth tyckte jag mig höra lite mer självförtroende i den personliga rösten och det ska bli intressant att följa den unge mannens framtid. Jag kan se paralleller med Jesper Lindells utveckling under senare år och kan tänka mig en framtid för Emmoth i samma stil fast till det stora landsomfattande genombrottet krävs det kanske originallåtmaterial för att han ska hitta hem i stugorna. Men för oss Folk at Heart-besökare i Örebro räckte det med marginal för att uppfatta Erik Emmoths framträdanden som fulländade.

/ Håkan

Folk at Heart såg en ny stjärna födas

Postad: 2024-01-06 15:47
Kategori: Folk at Heart



Erik Emmoth och hans band bjöd på en fantastisk upplevelse på Folk at Hearts första festivalkväll.


Vargtegel.


Olle Unenge & Orkestern.


Kings Cross Stringband.


Lazy Afternoon.


Bilder: Carina ÖsterlingMette.

PÅ BORDET LIGGER ETT TÄMLIGEN tillknycklat festivalprogram (se höger) som minne av första kvällen på årets upplaga av Folk at Heart. Men i det musikaliska minnet finns det åtskilliga positiva detaljer att notera från korta vandringar mellan lokalerna på det sedvanliga hotellet Scandic Grand. Vi upplevde en blandning av gammalt bekant och nytt fräscht som gjorde fredagskvällens festival med både allsköns musik, med folkliga rötter, på scen och alla möten med delar av publiken. Och på toppen av allt en ny mäktig och helt oväntad favorit i en ung man från Gällivare. Fick vi på en halvtimme se en ny stjärna födas?
   Festivalkvällen inleddes med ett kort besök i baren där jag bland annat träffade munspelaren Peter Edgren som drabbats av en jobbrelaterad skada på sina händer. Men han lovade att det gick att spela munspel med lite annorlunda teknik. På årets Folk at Heart-festival ska han ”bara” spela med tre olika artister, till skillnad från förra året när han stressigt sprang mellan sju olika spelställen.
   Första, men inte enda, barbesöket följdes av en ganska konventionell konsert i den mindre konsertlokalen Clark på hotellets andra våning. Av det lilla vi på förhand hade hört med sångerskan METTE fick vi lovande musikaliska förhoppningar men konsertmässigt blev det en lite enahanda upplevelse. Bakom sitt piano stirrande i väggen fick de emotionellt bottnade texterna (”lättare att skriva när man är ledsen”) lite dålig kontakt med publiken. Men hon presenterade låtmaterialet fint med en klingande finlandssvensk accent och sjöng vackert till pianokompet. Det blev lite mer fantasifullt när hon i låten ”Run like the river” fick sånghjälp av sin sidekick Fanny.
   På väg mellan två olika konsertlokaler fick vi plötsligt se och höra irländaren STEFAN MURPHY helt utanför det officiella festivalprogrammet. Murphy, som vi känner från otaliga Örebrobesök som ledare för The Mighty Stef på både Live at Heart och Folk at Heart, ska enligt programmet dyka upp på minst fem olika ställen under festivalhelgen. Nu satt han i lokalen Ingrid med sin kraftfulla stämma och lika distinkta gitarrspel och blev på sätt och vis en rockig trubadur inför en tämligen stor publik som inkluderade hans dotter.
   Murphys låtmaterial var huvudsakligen hans eget med texter som behandlade alla hans ups and downs i livet plus en cover på Townes Van Zandts ”Waiting around to die” som han presenterade med en anekdot om den nyligen avlidne Shane MacGowan som han en gång hade spelat in den låten tillsammans med.
   Folk at Heart-programmet innehåller en mängd okända artister och det är omsorgsfulla förberedelser för att kunna identifiera eventuella höjdpunkter och guldkorn. Med hjälp av min fru Carina hade vi lyssnat på en låt med ERIK EMMOTH som lovade så mycket att ett besök i lokalen Gloria där han skulle spela med sitt band THE BURNING SPEEDOS fanns med i förhandsplanerna.
   Och det började bra redan innan konserten sparkade igång när ljudansvarige Silja spontant utbrast i ett ”det här kommer bli BRA!” när jag kom in i lokalen. Jag svarade med ett ”ja, jag vet” utan att egentligen veta någonting om hur det på scen skulle komma att låta.
   Mina högt ställda förväntningar besannades omedelbart. Här satt en ung långhårig och uppenbart lite blyg kille med keps från Gällivare och framförde vuxen singer/songwriter-baserad musik med en röst som lät som den hade levt livet länge. Egentligen vill jag inte bokstavligen jämföra röster men det fanns Bob Dylan-likheter i både stämma och sångsätt.
   Till den här sensationellt oväntade röstnivån hade de tre killarna i bandet, som alla tillhörde en helt annan och äldre generation, en alldeles fantastisk ambition att ge den unge mannen en perfekt anpassad musikalisk kostym med instrument som (från vänster) elbas, lapsteel och gitarr/mandolin/munspel. Tillsammans med Eriks egen akustiska gitarr blev det så musikaliskt ljuvligt, känsligt och hudlöst som det någonsin går att uppleva live. Jag visste inte att Gällivare och Louisiana låg så nära varandra...
   Jag hade naturligtvis dålig koll på repertoaren och jag borde ha upptäckt om hans cover på ”River fool” (låten som lockade mig till konserten) fanns med men jag var så uppfylld av positiva tankar att de faktiska konsertdetaljerna blev suddiga. Däremot minns jag när elbasisten, som höll i snacket på scen, bad Erik berätta något om nästa låt och han varade fåordigt med enbart en låttitel. Sedan kommer jag aldrig glömma avslutningslåten, Kris Kristoffersons ”Sunday morning coming down”, när den oförglömliga texten kom ur Erik Emmoths mun och lät både trovärdig och fantastisk: ”Well, I woke up Sunday morning/With no way to hold my head that didn't hurt/And the beer I had for breakfast wasn't bad/So I had one more for dessert...
   Efter den underbara upplevelsen var det naturligtvis svårt att riktigt på allvar ta resten av festivalkvällen till sitt hjärta men det blev ändå en fortsättning.
   I den stora trängseln på Verandan fick jag för en gångs skull uppleva VARGTEGELS grymma rytmer, de ofta reggaebaserade takterna, och med många eleganta soloinsatser på saxofon, trumpet, tung bas, gitarr och flera slagverkare framkalla danshysteri i det lilla utrymmet. Instrumentallåtarna dominerade och de suggestivt tunga arrangemangen blev klart underhållande.
   I lobbyn kunde vi på både håll och nära höra och se MOONSHINE PREACHERS, FANS OF OTHERWISE och härligt ekvilibristiska folkmusikbandet KINGS CROSS STRINGBAND.
   Gotländska LAZY AFTERNOON har spelat på flera Folk at Heart tidigare och är med sin mix av countryrock och americana ett fördelaktigt alternativ att uppleva live och med Bo Albertz i spetsen för ett band med både durspel, fiol och banjo i arrangemangen bjöds det på fin underhållning i ett nästan fullsatt Restaurangen.
   God underhållning men också en stund av allvar och sorg när Lazy Afternoon uppmärksammade lokalkollegan Ainbusk-sångerskan Marie Nilsson Linds tragiska bortgång i veckan genom att spela sin ”Passed away” från bandets första album ”Whatever!” (2016).
   Medan Stefan Murphy höll hov nere i Lobbyn inför stor publik trängde vi oss igenom och gick uppför trappan till rumsnumret 139 där OLLE UNENGE & ORKESTERN akustiskt framförde några låtar inför en publik på nära håll. Bandet på två, Oskar Hansson och Janne Hedström, hade toppats med lite rassel och slagverk från Mats Fjellner och låtrepertoaren (setlist vänster) hade vässats med två för mig okända och nyskrivna låtarna ”Mellan näktergalar” och ”Oktobersång” med sedvanlig poetisk elegans.
   I avslutningslåten ”Oktobersång” sjöng Olle om ”en kyla man inte blir kvitt” medan temeperaturen utanför hotellrummet just då passerade minus 20 medan vi planerade för hemgång i brutal kyla och livsfarlig halka. Med en fin festivakväll i färskt minne och en kommande lördagskväll inom räckhåll.

/ Håkan

En folkmusikfestival som värmer

Postad: 2024-01-05 13:14
Kategori: Folk at Heart




TEMPERATUREN VISAR JUST NU, FREDAG EFTERMIDDAG, på minus 10 grader och längtan efter en värmande musikfestival är stor. Då kommer inomhusfestivalen Folk at Heart som en perfekt tröst när vinterkylan är som värst. Folk at Heart, som utspelar sig i Örebro innanför hotell Scandic Grands väggar, gör nu sin nionde festival. Startade, traditionsenligt på årets första helg, för tio år sedan (2014) och om man räknar bort pandemiåren 2021 och 2022 blir det nu för nionde gången som Folk at Heart öppnar dörren för levande musik ”med folkliga rötter” som de beskriver konceptet.
   Jag och min fru Carina har upplevt samtliga festivaler och alla festivalrapporter återfinns på Håkans Pop under kategorin ”Folk at Heart”.
   Som vanligt sitter jag med det omfattande digitala festivalprogrammet (se ovan) framför mig och vet varken ut eller in. Festivalen påpekar att det är 75 band som spelar under de två festivalkvällarna och några namn är bekanta men det finns också många nya artister och grupper som med hjälp av Folk at Hearts hemsida går att lyssna in sig på och lite begränsat få en musikalisk uppfattning om.
   Jag är glad att jag har en sekreterare, min fru, som har gjort ett tacksamt jobb, lyssnat och noterat ett flertal intressanta namn. Och samtidigt gjort upp ett litet schema med klockslag, lokaler och hotellrum. Nu får vi se om den planen håller när man får det fysiska festivprogrammet i hand framåt kvällen.
   Folk at Heart är en festival som pågår från tidig kväll till framåt två på natten så det levande musikaliska utbudet är brett och omfattande. Och sedan kan det enligt tradition fortsätta med flera spontana musikmöten på hotellet.
   Jag ska på det här utrymmet i möjligaste mån i efterhand rapportera om upplevelser från Folk at Heart.

/ Håkan

Covers: Death Cab For Cutie

Postad: 2024-01-05 07:50
Kategori: Cover-skivor

DEATH CAB FOR CUTIE: The Georgia E.P. (Barsuk, 2021)

JAG VET ATT JAG 2015 NOTERADE ETT intressant album (”Kintsugi”) med Washington-indierockbandet Death Cab For Cutie som också gjorde fina insatser på två tributeskivor som jag har skrivit om, The Band-hyllningen ”Endless highway: Music of the Band” (2007) och Yoko Ono-hyllningen "Ocean child: Songs of Yoko Ono" (2022). Jag misstänker att jag har missat mycket i bandets långa karriär från 2008 till 2022 och när jag lyssnar på ep:n ”The Georgia E.P.” blir jag helt optimistiskt övertygad om bandets styrka.
   Kvintetten, med sångaren Ben Gibbard i spetsen, har inte bara blandat vilt mellan de fem coverlåtarna. Från den för mig okända kvinnliga r&b-gruppen TLC till den allmänt kända R.E.M. Och på vägen uppmärksammar så spännande låtskrivare som Vic Chesnutt och Chan Marshall.
   Förutom den tidiga R.E.M.-låten, som inte tillhör bandets berömda repertoar, hade jag garanterat aldrig hört låtarna på den här ep:n tidigare i originalversionerna så både låt- och soundmässigt häpnar jag vid upprepade tillfällen när jag lyssnar.
   Allt är så välgjort på skivan att jag faller handlöst för både kvalitén och den direkta personligheten i tolkningarna. Ändå kan jag inte beskriva bandets sound som speciellt udda och vill här närmast jämföra Death Cab For Cutie med exempelvis ett mer indieinriktat och mindre arenamässigt Coldplay.
   Men framförallt är det urvalet av låtar som imponerar. Som låten de har hittat hos Louisiana-bandet Neutral Milk Hotel, som jag aldrig ens hade hört talas om innan den här skivan, Vic Chesnutt och Chan Marshall (under artistnamnet Cat Power) är visserligen mer kända namn men Death Cab... har elegant hittat starka låtar ur huvudsakligen anonyma låtkataloger.
   Det är genomgående ganska poppiga klanger på ep:n och där prickar Death Cab For Cutie höjdpunkterna, som i den ovannämnda exemplariska Neutral Milk Hotel-låten ”The King Of Carrot Flowers, Pt. One” och R.E.M.:s ”Fall on me” hämtad från det bandets stora popperiod på 80-talet.
   Lyssnar man som jag på den här ep:n vill man höra mer av och med det här bandet och det finns all anledning att lyssningsvägen hålla kontakt med Ben Gibbard och hans kamrater.


A1. Waterfalls (Sleepy Brown/Lisa Lopes/Marqueze M. Ethridge/Ray Murray/Rico Wade)
1994. Från albumet "CrazySexyCool" med TLC.
A2. The King Of Carrot Flowers, Pt. One (Jeff Mangum)
1998. Från albumet "In the Aeroplane Over the Sea" med Neutral Milk Hotel.
A3. Fall On Me (Bill Berry/Peter Buck/Mike Mills/Michael Stipe)
1986. Från albumet "Lifes rich pageant" med R.E.M..
A4. Flirted With You All My Life (Vic Chesnutt)
2009. Från albumet "At the cut" med låtskrivaren.
A5. Metal Heart (Chan Marshall)
1998. Från albumet "Moon pix" med Cat Power (Chan Marshall).

/ Håkan

Ingemar Dunker (1957-2023)

Postad: 2024-01-03 22:10
Kategori: Minns

DET TOG TRE DAGAR AV DET HÄR ÅRET innan jag sorgligt fick notera att en avlägsen vän i den svenska musikbranschen hade avlidit. INGEMAR DUNKER, med det tidiga mellannamnet ”Sture” (oklart varför), var en av Sveriges största (1.99,5 mm enligt egen utsago) och tyngsta (drygt 100 kilo 1979) trummisar och jag träffade honom första gången 1977 innan hans professionella musikkarriär hade inletts.
   Sandviken-sonen Dunker råkade jag faktiskt träffa första gången redan på Mallorca sommaren 1977. Ett gäng från Sandviken mötte ett gäng från Örebro och det var ett mindre mirakel att Apartamentos Carmencita vid Son Matias-stranden i Palma Nova stod kvar när vi lämnade ön två veckor senare. Det talades om att den störste i sällskapet från norr, den väldige Dunker, spelade trummor och var i artistbranschen men som så ofta trodde jag berättelserna var överdrivna och uppförstorade.
   Men redan samma höst dök Dunker upp som trummis i Tomas Ledins band, när de uppträdde på legendariska Prisma i Örebro, och då förstod jag att den här killen hade inlett sin professionella bana på allvar. Först blev han medlem i ett flitigt turnerande Lasse Lindbom Band som i sin tur ledde till Ulf Lundells närhet 1979. Först albumet "Ripp rapp", sedan höstturnén 1979, den Englandsinspelade dubbelalbumet "Längre inåt landet" 1980 följt av succéturnén samma höst.
   Under min intervju med Ulf Lundell den hösten beskrev han Dunker som ”Åskan”, ”Han är tv-galen och kunde sitta i tolv timmar i sträck och glo på tv:n i England när vi spelade in det senaste albumet”
   Tv-galen, ja. Under 1980-turnén med Lundell reste Dunker omkring med en videobandspelare för att kunna titta på sina videokassetter. Efter den första av två konserter i Örebro, 13 oktober, intervjuade jag Dunker i frukostmatsalen på Hotell Continental. Vad jag minns hämtade Dunker vid ett tillfälle sin videobandspelare och visade upp den.
   Efter 1980 sprang jag på Dunker både här och där. Ibland utanför Centralstation i Stockholm och ibland på Drottninggatan i Örebro när han var här och kompade någon artist. Spelade i coverbandet Boogie Kings 1984. Han hoppade tillfälligt in i Dr Feelgood när bandet spelade på Ritz i Örebro 1989 - men då råkade jag vara på Rhodos…
   Dunker blev sedan medlem i Perssons Pack med konserter två kvällar i rad på samma Ritz 1990 och även under en turné 1995. Den hårt arbetande trummisen upplevde jag många gånger på konsert efter det. Bakom Linda Gail Lewis 2004 och 2008. Han spelade i det speciella bandet The Pensionaires, med Billy Bremner, Steve Gibbons och Geraint Watkins, 2005 och var presentatör på Refreshments julshow 2006. 2013 spelade Ingemar Dunker i Dave Edmunds band.
   2010 blev Dunker fast medlem i Trouble Boys med Bremner och Sean Tyla i frontlinjen. Det var efter en konsert med Trouble Boys på Akkurat i januari 2011 som jag träffade Dunker och resten av bandet backstage när han spontant skrek till: ”Men va fan! Är du här?”
   Det visade sig att han hade ett osannolikt gott minne och kunde nästan ordagrant citera rubrik och innehåll ur den lilla artikel jag skrev i Nerikes Allehanda om honom i oktober 1980 (se nedan). Just det sista vet jag med säkerhet för efter Ulf Lundells konsert följde jag med i turnébussen till hotellet där det blev en spontan men vad jag minns lugn fest i frukostmatsalen. Långtifrån något ”svineri” som kvällstidningarna ville beskriva det i slutet på turnén.
   Ingemar Dunker avled efter en tids sjukdom igår tisdag 2 januari 2024.



/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-01-03 07:59
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMAGNUS LINDBERG 1989.

/ Håkan

December 2023 på Håkans Pop

Postad: 2024-01-02 07:59
Kategori: Blogg

Foto: Olle UnengeSofia Karlsson och Martin Hederos i Örebro Konserthus.

SOM VANLIGT BROMSADE INNEHÅLLET på Håkans Pop in under december. Bland alla coverskivor, listan med favoritalbum från 1973/74, Anders Erkman-bilder, en TisdagsAkademi-rapport och en konsertrecension trängde sig verkligheten på med några minnesartiklar om avlidna musikprofiler. Gamla och nya julskivor fick uppmärksamhet veckan före jul och juldagen ägnade jag åt minnet av Shane MacGowan.
   Den 40 album långa listan med favoritalbum från 1973/74 nådde under december placeringarna #23 (Elton John),-#24 (John Lennon) och #25 (Ducks Deluxe).
   Under Cover-skivor-kategorin skrev jag om album med The Honeydrippers, Carla Olson och Andrew Strong.
   Månadens enda konsertbesök gjorde jag 18 december när Sofia Karlsson & Martin Hederos gästade Örebro och Konserthuset.
   Under december avled Shane MacGowan, Denny Laine och den duktige dragspelaren Magnus Lind, tre artister av olika dignitet att minnas. Samtidigt uppmärksammade jag det 43 år gamla minnet av John Lennons död 1980.
   Traditionsenligt uppmärksammade jag på julafton Darlene Loves fantastiska uppträdande med ”Christmas (baby please come home)” på Lettermans Late Night Show.
   Och under årets sista vecka sammanfattade jag skivåret 2023 med en Topp 20 Album-lista samt en icke rangordnad lista på fantastiska låtar som förgyllde förra året.

/ Håkan

Best of 1973/74: #22. "Greetings from Asbury Park, N.J."

Postad: 2024-01-01 07:55
Kategori: Best of 1973/1974



BRUCE SPRINGSTEEN: Greetings from Asbury Park, N.J. (Columbia, 1973)

JAG SKA DIREKT ERKÄNNA ATT NÄR DET HÄR ALBUMET släpptes, januari 1973, var jag inte medveten om varken Bruce eller ”Greetings from Asbury Park, N.J.”. Som så många andra var det först hösten 1975, när det revolutionerande albumet ”Born to run” hade släppts, som jag vaknade på allvar för New Jersey-artisten Springsteen. Men ganska omedelbart efter ”Born to run” ville jag lära mig hans ursprung och hans tidiga karriär. Och då blev debutalbumet ”Greetings...” min stora favorit före uppföljaren ”The wild, the innocent & the E Street shuffle” som släpptes bara tio månader efter debuten.
   Än idag kan jag tycka att debuten överträffar uppföljaren på flera sätt, främst låtmässigt. Traditionellt innehåller debutskivor bättre låtmaterial, av naturliga skäl finns det i det läget mycket fler originallåtar att välja bland, och jag kan räkna upp ett antal låtar som har blivit hörnstenar i Springsteens samlade repertoar. Som exempelvis ”Blinded by the light” (klassiskt placerad som första låt på första albumet), ”Growin' up”, ”For you” och ”Spirit in the night”. Sedan har ju låtar som ”Does this bus stop at 82nd Street?” och ”Lost in the flood” också blivit stora favoriter genom åren.
   I maj 1972 spelade Bruce in demon som hamnade på Columbia-chefen John Hammonds bord och bara en månad senare gick han in i studion 914 Sound Studios i Blauvelt, en bit utanför New York City. Fyra låtar hade överlevt från demon, ”Mary queen of Arkansas”, ”It's hard to be a saint in the city”, ”Growin' up” och ”Does this bus stop at 92nd Street?” och fem låtar till spelades in mellan juni och oktober 1972.
   Redan här fanns några välbekanta E Street Band namn i Springsteens än så länge begränsade kompband, saxofonisten Clarence Clemons och basisten Gary Tallent, och i övrigt var det trummisen Vincent Lopez och jazzpianisten David Sancious som följde med in i studion. Men än så länge saknas Steve Van Zandt, Roy Bittan, Max Weinberg och Danny Federici.
   Sound och arrangemang på ”Greetings...” är genomgående ganska återhållsamma och de tidiga jämförelserna med Bob Dylan är faktiskt relevanta och är väldigt tydliga på ”Mary queen of Arkansas” där Bruce kompar sig på bara akustisk gitarr och munspel. Sedan är ju texterna, den ordrika storstadspoesin, också på Dylan-nivå.
   ”Greetings...” är fyllda av långa berättande texter men låtarna är ändå relativt korta. Debutartisten Bruce inleder hela sin skivkarriär med textraden ”Madmandrummers bummers and indians in the summer with a teenage diplomat”. Det kan man kalla udda och annorlunda och nästan pretentiöst, va?
   De typiskt stora Springsteen-arrangemangen får alltså vänta till ”Born to run”, när Van Zandt, Bittan, Weinberg och Federici ansluter, och produktionen sväller märkbart.
   Även visuellt är ”Greetings...” en ovanligt kreativ debutskiva, utformat som en vykortshälsning från New Jersey, Bruce Springsteens hemdelstat, gjort av det kända Bostonföretaget Tichnor Brothers, Inc.
   1973 hade Bruce Springsteen Mike Appel som manager och producent. Appel har producerat ”Greetings...” tillsammans med sin kompanjon Jim Cretecos. Springsteens samarbete med Appel sprack 1975 men det tog många år att lösa upp de affärsmässiga banden. I början på 70-talet var jag mer bekant med Appels namn som låtskrivare och producent. Han och Cretecos låg faktiskt bakom den amerikanska tv-serien The Partridge Family där David Cassidy var ungdomsidol. Från 1970 till 1972 producerades fem Partridge Family-album med lättsam familjevänlig pop och jag kan inte riktigt förstå hur Appel kunde satsa själ och hjärta i en ny artist som Springsteen. Men han blev som sagt inte långvarig i det sammanhanget innan förre rockjournalisten Jon Landau kom in och tog över ”företaget”.

FOTNOT. Jag kan avslöja att bilden högst upp på Håkans Pop-sidan, vinylskivan på grammofonen, är "Greetings from Asbury Park, N.J.".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (62)
Blogg (517)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (242)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (168)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Januari 2024 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.