Blogginlägg från november, 2023

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-11-29 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPAUL McCARTNEY 1993.

/ Håkan

Best of 1973/74: #26. "Wild tales"

Postad: 2023-11-27 07:58
Kategori: Best of 1973/1974



GRAHAM NASH: Wild tales (Atlantic, 1973)

UR DEN MINST SAGT TALANGFULLA KVARTETTEN Crosby, Stills, Nash & Young, vars karriär som grupp har varit sporadisk, uppstod många solokarriärer och andra konstellationer. Inom den uppmärksammade kvartetten haglade stundtals många hårda ord mellan killarna. Efter det första CSNY-sammanbrottet 1970 inledde varje medlem en solokarriär som resulterade i åtskilliga soloalbum som alla var kommersiellt framgångsrika.
   Graham Nashs första soloalbum ”Songs for beginners” (1971) nådde en 15:e-plats i USA som sedan flera år tillbaka varit hans hemland.
   Trots framgångarna som soloartist började Nash åter samarbeta med David Crosby, som också hade släppt ett soloalbum, ”If I could only remember my name” (1971). Tillsammans spelade de in ett duoalbum, ”Graham Nash David Crosby” (1972), som 1973 följdes av turné innan Nash åter ville satsa på en solokarriär. Med ett album, ”Wild tales”, som inte blev så kommersiellt framgångsrikt men låt-, sound- och innehållsmässigt tycker jag det är hans bästa soloalbum. En skiva som släpptes under 1974 års första dagar men på skivomslag och etikett står det ”1973”.
   Under alla decennier sedan CSNY har Graham Nash beskrivits som en musikaliskt snäll person, en politiskt medveten och engagerad människa men som har skrivit vackra och simpla sånger och han har ju beskrivit sig själv som en ”Simple man”. På ”Wild tales” tycker jag att hans sånger och arrangenang har fått en lite hårdare och tuffare profil.
   Flera låtar på albumets förstasida, ”Hey you (looking at the moon)” och ”And so it goes”, kan faktiskt soundmässigt jämföras med Neil Young och många musiker som kompar Nash på skivan har spelat med Young tidigare.
   Den genomgående kompsektionen Johnny Barbata, trummor, och Tim Drummond, bas, hade precis innan ”Wild tales”-inspelningarna kompat Neil Young på turné. En turné som resulterade i liveskivan ”Time fades away”. Även pedalsteelgitarristen Ben Keith på den turnén spelar på många låtar här. Och en tekniker här, Stanley Johnston, har jobbat med Young i många sammanhang.
   Under det påhittade namnet Joe Yankee figurerar Young själv på en låt här. Och Stephen Stills uppträder också under pseudonym (Harry Halex) på ett par låtar. För att göra nostalgin fullständig körar givetvis David Crosby på flera låtar.
   David Lindley lägger några grymma slidegitarrsolon här och var, Dave Mason spelar 12-strängad gitarr på en låt och Joni Mitchell, som målat baksidan på skivomslaget, körar på avslutningslåten ”Another sleep song”. På samma låt spelar Ben Keith gudabenådad dobro.

/ Håkan

Covers: Magnus Carlson

Postad: 2023-11-24 07:55
Kategori: Cover-skivor

MAGNUS CARLSON & THE MOON RAY QUINTET: Echoes (Tri-Sound, 2010)

FÖRSTA GÅNGEN WEEPING WILLOWS-MAGNUS gav ut ett album med jazzkvintetten The Moon Ray Quintet, september 2009, lanserade jag min kategori ”Cover-skivor” på Håkans Pop där jag beskrev min åsikt om skivan. Det har sedan dess blivit ofattbara 247 artiklar om album eller ep som innehåller uteslutande covers. Och cirkeln känns på något sätt sluten när jag idag, drygt 14 år senare, skriver om Carlsons andra samarbete med Moon Ray Quintet som jag fram till för en månad sedan inte visste om.
   För nästan en månad sedan kom turnépaketet Magnus Carlson/Jesper Lindell Band till Örebro med en konsert som blandade originallåtar med covers. Min vana trogen började jag undersöka rötterna till coverlåtarna och lyckades leta rätt på en av låtarna, Nolan Porters ”If I could only be sure”, och upptäckte också att Magnus hade gjort den på skiva tidigare tillsammans med Moon Ray Quintet på albumet ”Echoes”.
   ”Echoes” är alltså uppföljare till ”Magnus Carlson & the Moon Ray Quintet” (2009) och är väl soundmässigt på samma nivå där pop och jazz, med betoning på det senare, möts. Moon Ray Quintet leds av trumpetaren Göran Kajfes och saxofonisten Per Ruskträsk Johansson och deras stundtals vilda blåsarrangemang spelar något av huvudroll på skivan.
   Men kvintetten är som jazzgrupper brukar vara en demokratisk enhet där klaviaturspelaren Carl Bagge, basisten Peter Forss och trummisen Lars Skoglund får plats med egna soloinsatser. I det här förhållandevis jazziga soundet kommer Magnus Carlson in med sin softa stämma och förvandlar låtmaterialet till både pop och soul som går att jämföra med det han just nu turnerar med Lindell och hans band. Med ett litet stort undantag. I Moon Ray Quintet finns ingen gitarr...
   Soundet och arrangemangen på skivan har alltså en tung jazzbakgrund men en majoritet i låtvalet är hämtat från andra genrer vilket har resulterat i en exemplarisk blandning som gör lyssnandet både intressant och spännande. Som exempelvis när Carlson och bandet förvandlar Nick Drakes i original extremt nakna version av ”River man” till något mycket större och mer svängande.
   De stora arrangemangen dominerar på skivan, där både bas-, trum- och pianosolon vid sidan av blåset får utrymme, men personligen fastnar jag mer för de lite lugnare och mer avskalade ögonblicken. Som Nick Caves ”Love letter” och en av Shane MacGowans mindre kända låtar, ”Summer in Siam”.


River Man (Nick Drake) 5:38
1969. Från albumet "Five leaves left" med låtskrivaren.
Feeling Good (Anthony Newley/Leslie Bricusse) 5:18
1965. Från albumet "Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me)" and Other Songs from "The Roar of Greasepaint" med Anthony Newley.
Barabajagal (Donovan Phillips Leitch) 4:24
1969. Singel ("Goo Goo Barabajagal (Love Is Hot)") med Donovan and Jeff Beck Group.
Rain (José Feliciano) 3:31
1969. Från albumet "Feliciano / 10 to 23" med låtskrivaren.
If I Could Only Be Sure (Nolan Porter/Gabriel Mekler) 4:31
1972. Från albumet "Nolan" med Nolan Porter.
Ain't There Something Money Can't Buy? (Isaac Red Holt) 4:24
1967. Från albumet "Right here! Right now!" med Si Zentner and His Orchestra.
I'm Alive (Tommy James/Peter Lucia) 4:16
1968. Från albumet "Crimson and clover" med Tommy James & the Shondells.
Black Swan (Thom Yorke) 4:06
2006. Från albumet "Eraser" med låtskrivaren.
Love Letter (Nick Cave) 3:58
2001. Från albumet "No More Shall We Part" med Nick Cave & The Bad Seeds.
Ocean Rain (Will Sergeant/Ian McCulloch/Les Pattinson/Pete De Freitas) 4:52
1984. Från albumet "Ocean rain" med Echo & The Bunnymen.
Summer In Siam (Shane MacGowan) 3:45
1990. Från albumet "Hell's ditch" med The Pogues.

/ Håkan

”Somliga går med trasiga skor”

Postad: 2023-11-22 14:36
Kategori: Bio-recensioner



CORNELIS VREESWIJK
Somliga går med trasiga skor
Regi: Magnus Gertten
(Bio Roxy, Örebro, 103 min)


”SOMLIGA GÅR MED TRASIGA SKOR” ÄR INTE BARA namnet på en av Cornelis Vreeswijks oräkneligt kända låtar. Det är också en i överförd mening ovanligt passande titel på en dokumentärfilm om hans liv. Nu var det inte bara ”trasiga skor” han gick omkring med och, ska man tro Magnus Gerttens film, levde Cornelis ett huvudsakligen trasigt liv med missbruk och mörka sidor i sin närhet. Filmen är ingen hyllning av Cornelis som vispoetikon men mellan alla sociala bottennapp bjuds vi ändå på många exempel på hans unika viskonst med texter som ingen svensk låtskrivare varken förr eller senare har åstadkommit.
   Både musikaliskt och låtmässigt var invandrarsonen Cornelis en mästare på det svenska språket och tillhör den svenska vistraditionens historia. Ändå ligger det nära till hands att lämna biograflokalen nedstämd och tycka att de rent negativa sekvenserna i Cornelis liv har fått en alldeles för stor del av historien.
   För bara drygt en vecka sedan såg jag dokumentären ”I am a noise” om Joan Baez liv som naturligtvis var fylld med vacker musikhistoria och mycket positiva bilder men med en tråkig touch på slutet som i efterhand har utvecklat sig till ett familjetrauma. På samma sätt, fast i ännu högre grad, vill Gertten ge stort utrymme för Cornelis mörka sidor med drogproblem, misshandel i nära relationer och en allmän strulighet mellan de ljusa nyktra sidorna när han uppenbart var en varm och generös människa.
   Dramatiken i ett filmskapande dras naturligt till det svarta och problematiska och vi får genom ett otal intervjuer med gamla fruar, arkivmaterial och unika tv-inslag en ganska bra bild av det huvudsakligen turbulenta liv Cornelis levde. Ett liv som gick upp och ned med en otäck regelbundenhet.
   Den nakna ljudintervjun som vännen Git Magnusson gör med den döende Cornelis på sjukhus 1987 är filmens ryggrad runt vilken historien berättas kronologiskt utan att direkt nämna årtal. Från vispråmen Storken på 60-talet, det allmänna genombrottet senare på samma decennium och sedan genom alla tre giftermålen, andra relationer och ett liv som pendlade mellan succéer och ren tystnad.
   De rent musikaliska analyserna av Cornelis Vreeswijk får i filmen spela en biroll. Rutinerade regissören Magnus Gertten, som låg bakom uppmärksammade dokumentärfilmer om Björn Afzelius och Lars Winnerbäck, har gjort ett omsorgsfullt arbete när han har samlat ihop allt material till en mycket ärlig och i många fall skrämmande film om en artist med många geniala strängar på sin akustiska gitarr.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-11-22 07:56
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanKARIN WISTRAND & STAFFAN ERNESTAM (Jeremias Session Band) 2012.

/ Håkan

Best of 1973/74: #27. "So what"

Postad: 2023-11-20 07:51
Kategori: Best of 1973/1974



JOE WALSH: So what (ABC Dunhill, 1974)

INNAN JOE WALSH SLÄPPTE DEN HÄR SOLOSKIVAN var jag inte speciellt intresserad av hans karriär. Varken hårt rockiga James Gang eller bandet han ledde under namnet Barnstorm och gav ut två album, "Barnstorm" (1972) och "The Smoker You Drink, the Player You Get" (1973) som officiellt kallades soloskivor, hade väckt mitt intresse. I den första gruppen var det boogierock överlastad med hårda gitarrer och när soloskivorna kom var jag nog lite för influerad av Walshs tidigare historia, med singeln "Rocky mountain way" som bevis, för att riktigt fastna. Men jag har i efterhand förstått att soloalbumen var omväxlande rock och pop.
   Skälet varför jag lade vantarna på det här albumet framåt julen 1974 måste ha varit något annat än just historien. Kanske något rent visuellt. Omslagsbilden är väl sådär upphetsande med Walsh i gamla skyddsglasögon men konvolutet har namnet och titeln i en spännande och avancerad relief i gulröd varm och tilldragande färg. Och den lätt upphöjda designen finns också på det osedvanligt väldesignade inneromslaget.
   Nja, det var nog som vanligt textinformationen om medverkande musiker, sångare och producent som ändå lockade mest. 3/4-delar av Eagles, som jag då sedan flera år tillbaka gillade skarpt, i kören på flera spår plus att det bandets producent, Bill Szymczyk, även hade producerat "So what". Här någonstans uppstod väl tanken på Joe Walsh som Eagles-medlem som sedan blev verklighet i slutet på 1975.
   Ett annat namn som jag vid den här tiden beundrade, Dan Fogelberg, medverkar också på några spår här. Det var sådana upptäckter och intressant information som gjorde skivaffärsbesök så otroligt spännande på 70-talet.
   Den nästan självlysande regnbågsfärgade ABC Dunhill-etiketten på "So what" var vid det här tillfället nylanserad och skivan var den andra i ordningen. Amerikanska Dunhill var fram till 1966 ett eget skivbolag. Det såldes till ABC men fortsatte ge ut skivor på egen etikett. Men i slutet på 1974 skrotades den enskilda Dunhill etiketten och förvandlades till kombinationen ABC Dunhill.
   "So what" är en musikaliskt väldigt varierad skiva där det finns spår av både lite hårdare elektrisk gitarrock, "Turn to stone", "Welcome to the club" och "All night laundry mat blues", och mjukare akustiska spår, "Falling down" och "Help me through the night" (ej att förväxlas med Kris Kristoffersons "Help me make it through the night") med bland annat ovannämnda Eagles-medlemmar i kören.
   Men det finns också låtar på albumet som går helt utanför den konventionella poprockgenren. Exempelvis en kort variant (1:56) på Maurice Ravels klassiska stycke "Pavane" där gitarristen Joe Walsh enbart spelar synthesizer. Och den avslutande mycket känslofulla "Song for Emma" där stråkarrangemanget, pianot (som Walsh spelar) och en stor kör bäddar in låten i något mycket fint. Emma var Joe Walshs dotter som ett år innan hade omkommit i en bilolycka.
   Joe Walshs Barnstorm-band hade under åren 1972-73 turnerat intensivt (330 spelningar på ett år!) men sprack i god tid innan "So what" spelades in. Men några killar från det bandet, basisten Kenny Passarelli, trummisen Joe Vitale och organisten Tom Stephenson, medverkar ändå sporadiskt på skivan. Först efter skivans release bildades ett officiellt Joe Walsh Band som också turnerade flitigt och figurerade bland annat som förband till Elton John på hans Wembley Stadium-spelningar i juni 1975. I november det året spelade Walsh-bandet in livealbumet "You Can't Argue with a Sick Mind" och bara en månad senare blev Walsh officiell Eagles-medlem där han ersatte Bernie Leadon.
   Producenten med det svårstavade efternamnet, Szymczyk, fortsatte producera Eagles (bland annat det monumentala hitalbumet "Hotel California") men också många andra stora namn som J Geils Band, Outlaws, Bob Seger och så småningom The Who.

/ Håkan

Winnerbäck på arenadoftande evenemang

Postad: 2023-11-19 16:44
Kategori: Live-recensioner

Foto: Magnus Sundell (tack!)


Lars Winnerbäck på scen långt bort i fjärran...


...och på de stora bildskärmarna.



LARS WINNERBÄCK
Conventum Arena, Örebro 18 november 2023
Konsertlängd: 19:35-21:42 (127 min)
Min plats: Stående ca 75 m från scenen.


DET VAR FÖR MIG COMEBACK I DE STORA KONSERTLOKALERNA. Och det var även min comeback till en konsert med Lars Winnerbäck. Det var så gott som exakt tio år sedan som jag senast upplevde Winnerbäck på scen i Örebro och det var på samma plats, denna stora djupt opersonliga hangarliknande lokal som för kvällen var fylld med 4300 personer utan att det kändes trångt eller överfullt. Och ljudet var den här gången helt perfekt.
   Efter ett överraskande smidigt köande och en snabb entré blev jag inte direkt inspirerad för den kommande konserten. Miljön och det stora avståndet till scen gjorde mig inledningsvis känslokall fast Lars Winnerbäcks första låtar var starkt koncentrerad kring nya aktuella låtar. Något som hade en avgörande orsak till att jag överhuvudtaget bestämde mig för att gå på konserten.
   Förutsättningarna var positiva, Winnerbäcks senaste album ”Neutronstjärnan” tillhör den lilla exklusiva skaran av årets absolut bästa skivor och de nya klangerna i hans musik har gjort mig tillfreds med hans nuvarande framtoning. Det fanns ett önskemål från mig att de nya låtarnas arrangemang, som i viss mån hade skapats med Jocke Bergs elektroniska hjälpmedel, skulle blomma upp fullständigt på scen i ett mänskligt levande landskap.
   Kanske var mina förväntningar lite högt ställda och på vissa låtar omänskligt förstorade för på scen fanns ingen Berg som kunde fylla i med sin Kent-influerade sång. Ibland, på ”Nåt som verkligen är bra”, lät det som Winnerbäck sjöng duett med sig själv och vid flera andra tillfällen var det Sandra Widman som fick hjälpa till vid sångmikrofonen.
   Winnerbäck har genom åren haft en förmåga att uppdatera sitt kompband för varje turné och den här gången går han nästan all in med tre kvinnliga medlemmar som har stor del i den musikaliska utvecklingen. Trummisen Jonna Löfgren har funnits med sedan 2018 och jobbade stenhårt bakom sina instrument och fick vid presentationen faktiskt mer ovationer än örebroaren på bas, Jerker Odelholm, som växt till en klippa i Winnerbäcks gäng sedan 2007.
   Sandra Widman har jag redan nämnt, som jag skrev hade hon en ledande roll som sångerska när hon körade bredvid Winnerbäck och fick sjunga fullskalig duett på ”Om du lämnade mig nu” som kanske inte blev lika magisk live nu som vid tidigare tillfällen med Miss Li och Anna Stadling. Ännu en kvinna, Mikaela Hansson på keyboards, hade en viktig roll som ansvarig för de nya arrangemangens klaviaturklanger.
   På båda sidor av de ovannämnda musikerna gav gitarristerna Calle Ekerstam och Staffan Johansson ofta full fart i de mer rockiga och högljudda sekvenserna och tillsammans gav alla en solid grund till Lars Winnerbäcks sånger i en repertoar som i vanlig ordning blandade nytt med gammalt. Sju av den senaste skivans tio låtar fanns representerade i liverepertoaren och det får väl anses godkänt hos nyhetsivrare som undertecknad.

FAST JAG SÅ LÅNGT VAR LITE SKEPTISK på inramning och konsertlokal lovade konsertinledningen gott med tre av fem låtar hämtade från den nya aktuella skivan och fortsättningen pendlade mellan nytt och gammalt, snabbt och långsamt efter ett noga genomtänkt mönster. Som faktiskt fick mig att återupptäcka lite äldre låtmaterial och deras styrka i den nuvarande Winnerbäck-repertoaren. Jag har på nedanstående låtlista lagt till årsmodell på varje låt för att understryka blandningen av gammalt och nytt.
   Jag minns Winnerbäcksspelningar på tidigt 90-tal när självförtroendet inte var på topp och han körde upp axlarna för att kompensera osäkerheten. Nu uppträdde han med stort självförtroende redan från start, ofta utan skyddande gitarr i händerna, och med flera intressanta och engagerande mellansnack i bagaget. Efter fem låtar tog han första gången till orda, ”Hallå Örebro”, och var lite lokalt initierad i sitt mellansnack och försökte minnas sin debut i Örebro. När det gällde Folkparksforum i slutet på 90-talet hade han nog helt rätt men som förband till Stefan Sundström på Strömpis var nog ett missförstånd. Däremot var Winnerbäck i sin ungdom medlem i en paketturné 1999 som gick under namnet Bland Skurkar och Vanligt Folk, där bland annat Sundström och Kjell Höglund också var med, och uppträdde i Wadköping.
   Låtmässigt hade konserten flera klara favoritögonblick. ”Själ och hjärta” var en tidig energiboost i fulländat rockigt arrangemang. Den nästan antika ”Varning för ras” gjorde turnédebut och den allmänna allsången på ”Tror jag hittar hem” var en uppenbar hit hos de genuina Winnerbäck-älskarna. Följdes av Winnerbäck ensam på scen med en akustisk gitarr i den nya fina favoriten ”Vad gör det om hundra år”. ”Ett sällsynt exemplar” överraskade mig stort med sina tempohöjningar innan den första finalen med den ordrika texten till ”Söndermarken”.
   En annan stark representant från nya skivan, ”Rosor och champagne”, tillhörde också topparna. Den förstärktes av ett underhållande men ibland yrselframkallande laserljus som förvandlade taket till ett flerfärgat rutmönster. Visuellt teknik på hög nivå.
   Konsertens finallåtar, uppdelade på två sjok, har kastats om på Winnerbäcks senare konserter och ”Vår tid”, den absolut mest naturliga och definitiva slutlåten, hade flyttats fram bland extralåtarna. Och ”Nåt som verkligen är bra”, pärlan i den nya repertoaren, kom lite senare men värd att vänta på innan masshysterin i publiken fick sitt utbrott i den showstopperliknande ”Kom ihåg mig nu” som fullständigt naturligt utropstecken.
   När vi tänkte vända på klacken och gå ut genom en förväntad trängsel stod Winnerbäck med en akustisk gitarr och Mikaela Hansson på dragspel och drog ned tempot och ljudnivån med den oerhört personliga ”Du hade tid”. En överraskande ljuvligt lågmäld final på ett annars typiskt arenadoftande evenemang.

Min gata i stan 2023
Är det nåt jag ska ta med 2023
Det är visst nån som är tillbaka 2004
Köpt en bil 2016
Alltid nästan där 2023
Själ och hjärta 2022
Varning för ras 1998
Tror jag hittar hem 2019
Vad gör det om hundra år 2023
Elden 2001
Elegi 2004
Gärna lite till 2023
Granit och morän 2016
Om du lämnade mig nu (duett) 2007
Rosor och champagne 2023
Ingen soldat 2012
Ett sällsynt exemplar 2009
Söndermarken 2003

Extralåtar: 
För dig 2001
Vår tid 2023

Extra extralåtar:
Nåt som verkligen är bra 2023
Kom ihåg mig 1999
Du hade tid 2001

/ Håkan

Covers: Hollywood Vampires

Postad: 2023-11-17 07:53
Kategori: Cover-skivor

HOLLYWOOD VAMPIRES: Hollywood Vampires (The Hollywood Vampies/Universal, 2015)

DET HÄR ALBUMET ÄR INTE INSPELAT på alldeles seriöst allvar, ett coveralbum med en hobbyorkester liksom, men låter ändå professionellt och musikaliskt fulländat i varje detalj. Och urvalet låtar är en intressant blandning mellan förutsägbart och överraskning.
   För mig personligen är det nog ett lite för tufft och våldsamt hårdrocksinfluerat sound för att musikaliskt tillhöra min kopp te. Gitarrduellen mellan Slash och Joe Perry i versionen av ”School's out”, som blandas upp med ”Another Brick In The Wall Part 2”, blir liksom för mycket av gitarronani men alla de förekommande gästinhoppen på skivan ökar på både intresset och kvalitén.
   Som grupp eller hobbyprojekt bildades Hollywood Vampires 2012 med Alice Cooper, gitarristen Joe Perry och Johnny Depp, som huvudsakligen spelar gitarr här, i frontlinjen. Men namnet härstammar från Coopers sammanslutning, där påfallande starka drycker inmundigades, under åren 1973-74 tillsammans med bland annat John Lennon (under Lost Weekend-perioden), Harry Nilsson och Keith Moon.
   2012-upplagan av The Hollywood Vampires är en hyllning till alla rockstjärnor som dog under nämnda 70-tal. Vid sidan av Cooper, Perry och Depp har bandet en väldigt lös sammansättning med många skiftande medlemmar och tillfälligt bidragande musiker på sina skivor.
   Bandets första album från 2015 är en bred samling musiker som dyker upp till och från på skivan. Ofta i samband med någon nära relaterad låt. Som exempelvis Paul McCartney på ”Come and get it” som han skänkte till Badfinger, gitarristen Robbie Krieger i The Doors-låten ”Break on through” och flera Alice Cooper-musiker i ”School's out”, roligt och intressant. Och producenten Bob Ezrin garanterar att soundet håller högsta kvalité.
   Geordie-sångaren och på senare tid i AC/DC, Brian Johnson, kanske inte matchar Robert Plants kraftfullt klassiska skönsång i ”Whole lotta love” men Cooper & Co lyckas göra helt godkända versioner av ”My generation”, ”Itchycoo Park” och ”Jeepster”. Och Jane's Addiction-sångaren Perry Farrell gör en mycket överraskande och bra tolkning av Nilsson-medleyt ”One”/”Jump into the fire”.
   Bara inledningslåten ”The last vampire” när skådespelaren Christopher Lee läser ur Dracula till kompet av svepande musik är värd skivans pris.


1. The Last Vampire (Johnny Depp/Bob Ezrin/Sir Christopher Lee) 1:35
Original.
2. Raise The Dead (Johnny Depp/Alice Cooper/Bob Ezrin/Bruce Witkin/Tommy Henriksen/Rob Klonel) 3:31
Original.
3. My Generation (Pete Townshend) 2:47
1965. Singel med The Who
4. Whole Lotta Love (Jimmy Page/Robert Plant/John Paul Jones/John Bonham) 4:13
1969. Från albumet "Led Zeppelin II" med Led Zeppelin.
5. I Got A Line On You (Randy California) 2:48
1968. Singel med Spirit.
6. Five To One / Break On Through (To The Other Side) (The Doors) 4:17
1968/1967. Från albumet "Waiting for the sun" med The Doors/Från albumet "The Doors" med The Doors.
7. One / Jump Into The Fire (Harry Nilsson) 5:07
1968/1971. Från albumet "Aerial ballet" med låtskrivaren/Från albumet "Nilsson Schmilsson" med låtskrivaren.
8. Come And Get It (Sir Paul McCartney) 2:59
1969. Singel med Badfinger.
9. Jeepster (Marc Bolan) 2:42
1971. Från albumet "Electric warrior" med T Rex.
10. Cold Turkey (John Lennon) 3:07
1969. Singel med The Plastic Ono Band.
11. Manic Depression (Jimi Hendrix) 2:43
1967. Från albumet "Are you experienced" med The Jimi Hendrix Experience.
12. Itchycoo Park (Steve Marriott/Ronnie Lane) 2:55
1967. Singel med Small Faces.
13. School's Out / Another Brick In The Wall Part 2 (Alice Cooper/Michael Bruce/Glenn Buxton/Dennis Dunaway/Neal A Smith) / (Roger Waters) 5:14
1972/1979. Från albumet "School's out" med Alice Cooper/Från albumet "The wall" med Pink Floyd.
14. My Dead Drunk Friends ((Johnny Depp/Bruce Witkin/Tommy Henriksen/Alice Cooper/Bob Ezrin) 4:30
Original

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-11-15 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanJANNE BARK & ULF LUNDELL 1985.

/ Håkan

"I am a noise"

Postad: 2023-11-14 10:10
Kategori: Bio-recensioner



JOAN BAEZ
I am a noise
Directed by Miri Navasky, Maeve O'Boyle och Karen O'Connor
(Bio Roxy, 113 min)


I SLUTET PÅ EN 60-ÅRIG KARRIÄR gör den legendariska sångerskan och aktivisten Joan Baez en ärlig titt tillbaka och en djup tillbakablick på sitt långa liv och upptäcker personliga strider som hon fram till nu har hållit privat.
   I dokumentären ”I am a noise” reflekterar Joan som 78-åring över sitt liv, en film som tar avstamp i hennes sista turné ”Fare thee well” 2018-19.
   Mer eller mindre kronologiskt berättar Joan med hjälp av filmer och egna noteringar genom åren. Från 13-årsåldern och framåt när hon blev engagerad i politik och medborgarrätssrörelsen på 60-talet i centrum. Tidigt skrev hon dagböcker, filmens lite märkliga titel är hämtad från en anteckningsbok där hon har beskrivit sig själv, och genom privata filmer, terapimöten på 90-talet och nyhetsklipp får vi en samlad bild om Joan Baezs historia. Från det rent officiella till det rent personliga, nästan hemliga som kan beskrivas som ett familjetrauma.
   Hon namnger tre förhållanden under sitt liv. Från det tidiga förhållandet med en ung kvinna, Kimmie, via det offentligt uppmärksammade förhållandet med Bob Dylan på 60-talet till giftermålet med den politiska Vietnam-aktivisten och journalisten David Harris. Med Harris fick hon ett barn, sonen Gabriel, som nu spelar trummor i hennes band.
   Joan var kär i Dylan, förhållandet sprack dock men han finns på något sätt fortfarande kvar i hennes minne. Ett stort målat porträtt sitter på väggen i Joans nuvarande hem, målat av henne själv.
   Störst fokus i filmen får familjen med sin mexikanska pappa Albert och mamman Joan Sr., hennes äldre syster Pauline och yngre syster Mimi (artist som blev mer känd som Mimi Fariña). Familjeband som inte var enkla och växer mot slutet av filmen mot stora personliga problem med ångest och depression.
   Joan fick redan som 18-åring sitt genombrott som sångerska på Newport Festival 1959 och blev på 60-talet, parallellt med Dylan, artist med stora framgångar.
   Filmen innehåller många intressanta och sevärda detaljer, bland annat de animerade inslagen som det irländska företaget Eat The Danger har tillverkat utifrån Joans egna teckningar.
   ”I am a noise” är en lärorik dokumentär som berättar Joan Baez historia från tre olika vinklar, det offentliga, det privata och det hemliga. För oss som inte hade historien klart för oss innan öppnar den både ögon och öron för en amerikansk artist av stort värde.

/ Håkan

Best 0f 1973/74: #28. "Court and spark"

Postad: 2023-11-13 07:54
Kategori: Best of 1973/1974



JONI MITCHELL: Court and spark (Asylum, 1974)

”COURT AND SPARK”, JONI MITCHELLS FEMTE album, var det andra albumet med den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren som jag ägde 1974. Mitt genuina Joni Mitchell-intresse vaknade sent, några år in på 70-talet, men blev å andra sidan rätt kortvarigt. Jag hade noterat hennes namn redan på hösten 1968 som låtskrivare till Judy Collins hitsingel "Both sides now". En låt som för övrigt spelades in redan 1967 och fanns med på Collins album "Wildflowers" från det året. Joni spelade inte in sin egen version förrän 1969.
   När superkvartetten Crosby, Stills, Nash & Young 1970 gav ut Jonis låt ”Woodstock”, på "Déjà vu", borde naturligtvis mitt intresse för Joni Mitchell ha vaknat på allvar, exempelvis på hennes tredje album ”Ladies of the canyon” som släpptes strax efter, men det skulle dröja.
   Inte heller "Blue" (1971) införskaffade jag när den var ny men blev en mycket senare upptäckt. Det var först "For the roses" (1972) som blev min Joni Mitchell-debut. En förklaring idag, kanske en efterkonstruktion, är att albumet är hennes första skiva på Asylum Records, ett nystartat skivbolag som låg mig nära hjärtat på den tiden.
   Jag hade ju upptäckt Eagles debut på Asylum redan på sommaren 1972 och i bolagets intressanta artistskara föll jag samma år för både Jackson Browne och John David Souther. Och stod nog i skivaffären under det här året och tummade på skivor med Judee Sill, David Blue och Batdorf & Rodney, alla typiska Asylum-artister, om jag minns rätt.
   Så här i efterhand vill jag nog bedöma "For the roses" som en bättre skiva än ”Court and spark” som ändå är ett välgjort och mycket personligt album med åtskilliga starka låtar som hörnstenar. Men som jag skrev tidigare blev mitt genuina Joni Mitchell-intresse kortvarigt för redan på sina nästa två album, ”The hissing of summer lawns” (1975) och ”Hejira” (1976), hade hon lämnat den klassiska singer/songwriter-genren och siktat in sig på mer jazzigt material med kompande musiker hämtade från den fåran. Jag tycker mig till viss del höra den utvecklingen redan på ”Court and spark”.
   Med kända Crusaders- och L.A. Express-musiker som Wilton Felder, bas, Tom Scott, blås, Joe Sample, keyboards, och Larry Carlton, gitarr, i ledande musikaliska roller hade hon lämnat sina forna västkustkollegor bakom sig. Men det finns fortfarande många intressanta musiker på ”Court and spark” som drar åt sig uppmärksamhet än idag. På låten ”Free man in Paris”, albumets kanske mest uppmärksammade spår, körar David Crosby och Graham Nash karaktäristiskt och namn som Wayne Perkins, Muscle Shoals-gitarristen, och Robbie Robertson gör tillfälliga gästinhopp på skivan.
   Till och med i sammanhanget udda namn som José Feliciano (på ovannämnda ”Free man in Paris”) och duon Cheech & Chong gästar också på varsin låt.
   Joni Mitchell har i sedvanlig ordning utformat skivomslaget, där albumtitel och artistnamn är tryckta i relief, med en egen målning som illustration. Skivomslag som ger mig nostalgiska återblickar mot den gamla vinyl-eran.
   För andra albumet i rad hade Joni Mitchells album ingen officiell producent men teknikern Henry Lewy brukar få credit på samma nivå.

/ Håkan

Covers: The Supremes

Postad: 2023-11-10 07:53
Kategori: Cover-skivor

THE SUPREMES: Produced & Arranged by Jimmy Webb (Motown, 1972)

DET HÄR ÄR ETT BESYNNERLIGT ALBUM utan att vara varken historiskt eller fantastiskt men ändå väldigt intressant. 1972 var tjejtrion The Supremes en ganska anonym grupp utan större listframgångar. Den stora profilen Diana Ross hade lämnat gruppen två år innan, ersattes av Jean Terrell som tog solopositionen, och våren 1972 försvann gruppens sista kända namn, Cindy Birdsong. Kvar var i alla fall sångerskan Mary Wilson som sedan Supremes bildades haft en biroll men nu fick chansen att blomma upp.
   Albumet med den ganska märkliga titeln ”Produced & Arranged by Jimmy Webb” är på många sätt just besynnerligt. Jag har länge tyckt att Jimmy Webb har varit en av musikvärldens mest geniala låtskrivare, på ytan kanske hans låtar och melodier känns banala men när de ska analyseras innehåller de otroliga berättelser och melodier på ren evergreennivå. Kanske inte så påfallande på just det här albumet som ändå innehåller många intressanta detaljer.
   På ett helt annat sätt är det här albumet annorlunda och udda för att vara utgivet på Motown där låtskrivare och producenter, anställda på skivbolaget, sedan 60-talet alltid hade varit ansvariga för innehållet. För andra gången i sin karriär fick Jimmy Webb samarbeta med Supremes på skiva. Webb hade nämligen låtskrivarkontrakt 1965 med Motown redan som 17-åring och skrev bland annat ”My Christmas tree” till en julskiva med Supremes.
   Men här, sju år senare, fick Webb ansvaret att både arrangera och producera och bidra med en majoritet låtar till Supremes album. Tjejtrion hade vid den här tidpunkten små kommersiella framgångar och letade nya vägar till topplistan. Och gav ut ett album som doftade mer Jim Webb än Motown. Förvisso intressant men som helhet inget riktigt lyckat album fast några enskilda låtar står ut.
   I Jean Terrell hade Supremes fått en stark men inte så personlig röst. Med en gäll stämma låter hon forma de flesta låtar likadant. I längden lite för enformigt fast de är snyggt arrangerade med tjocka stråkar av Webb. Låtarna som höjer kvalitén är ”5:30 plane”, ”Once in the morning” (duett med Webb) och Nilssons låt ”Paradise” som tar upp kampen med Ronettes-originalet.
   Till slut tröttnar jag lite på Terrells stämma och det blir en lättnad att höra Mary Wilson sjunga den mycket fina balladen ”I keep it hid” med lite lugnare självförtroende.


Side 1

A1. I Guess I'll Miss The Man (From The Broadway Musical Pippin) (Stephen Schwartz) 2:40
Original.
A2. 5:30 Plane (Jimmy Webb) 3:52
1968. Singel med Picardy.
A3. Tossin' And Turnin' (Bobby Lewis/Malou Rene) 3:55
1961. Singel med Bobby Lewis - Orchestra conducted by Joe Rene.
A4. When Can Brown Begin (Jimmy Webb) 3:15
1972. Från albumet "Letters" med låtskrivaren.
A5. Beyond Myself (Jimmy Webb) 3:27
1970. Från albumet "Revelation" med Revelation.
A6. Il Voce Di Silenzio (Silent Voices) (Elio Isola) 3:35
1968. Singel med Tony Del Monaco.

Side 2

B1. All I Want (Joni Mitchell) 3:40
1971. Från albumet "Blue" med låtskrivaren.
B2. Once In The Morning (Jimmy Webb) 2:50
1972. Från albumet "Letters" med låtskrivaren.
B3. I Keep It Hid (Jimmy Webb) 3:07
1968. Från albumet "Jim Webb sings Jim Webb" med Jim Webb.
B4. Paradise (Harry Nilsson) 4:10
1966. B-sida på singel ("Past, Present And Future") med The Shangri-Las.
B5. Cheap Lovin' (Jimmy Webb)
1969. Från albumet "Sunshower" med Thelma Houston.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-11-08 07:54
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMARIE FREDRIKSSON 1987.

/ Håkan

Best of 1973/74: #29: "The tin man was a dreamer"

Postad: 2023-11-06 07:57
Kategori: Best of 1973/1974



NICKY HOPKINS: The tin man was a dreamer (CBS, 1973)

OM JAG TVINGAS RANGORDNA VÄRLDENS GENOM TIDERNA flitigast anlitade studiomusiker är nog Nicky Hopkins mitt förstaval. Den engelske pianisten figurerade redan på 60-talet, då helt anonymt, på en mängd olika singelhits. Sedan blev han kompis med både Rolling Stones och Beatles och spelade med på gruppernas skivor. Och under 70-talet fortsatte hans intensiva inhopp på mängder av skivinspelningar, då ofta officiellt namngiven, som också inkluderade några album under eget namn. Bland annat "The tin man was a dreamer", som jag faktiskt hintade om för en vecka sedan, som är ett överraskande personligt och starkt album av en så kallad studiomusiker.
   Det finns i sammanhanget all anledning att titta tillbaka på Nicky Hopkins händelserika historia som är riktigt lång fast han 50 år gammal sorgligt nog avled alldeles för tidigt redan 1994.
   Föddes 1944 och vid tre års ålder började han spela på familjens piano, tog privatlektioner som sexåring och mellan elva och 16 år gammal studerade han piano vid London's Royal Academy of Music. 1960 lämnade han studierna och månaden efter sin 16-årsdag började han spela i sitt första band, Savages, som senare kom att kompa Screaming Lord Sutch. Spelade sedan med Cliff Bennett & his Rebel Rousers i Hamburg 1962 innan han hamnade i Cyril Davies And His Rhythm And Blues All Stars som var den tidens stora plantskola för engelska musiker.
   Redan i tonåren visade Hopkins upp otroliga ambitioner men det var Crohns sjukdom, en mag- och tarmsjukdom som skulle följa honom genom hela livet och till slut bli hans död, som skulle stoppa upp hans uppseendeväckande karriär 1963. Efter sjukhusvistelse i 18 månader fick han upphöra med det slitsamma turnerandet och på heltid ägna sig åt skivinspelningar. Han anlitades i första hand av den amerikanske framgångsrike skivproducenten Shel Talmy på framförallt singlar med The Who och The Kinks. Men han spelade också piano på exempelvis Peter & Gordons skivor.
   Nickys insatser på skivinspelningar blev alltmer kända i miten på 60-talet och ett eget skivkontrakt närmade sig men den egna karriären befann sig fortfarande på en musikaliskt låg och anonym nivå. Albumet "The revolutionary piano of Nicky Hopkins" (1966) är först och främst arrangören David Whitakers verk med kören Mike Sammes Singers medan Hopkins pianospel är ganska tillbakadraget. Bakgrundsmusik eller hissmusik. Hans så kallade solokarriär skulle nå en ny bottennivå 1968 på en ännu mer musikaliskt sorglig historia när han under namnet Nicky Hopkins Top Pops No. 1 gjorde pianoversioner av den tidens pophits som "Lady Madonna" och "Congratulations". Så opersonligt, så oerhört kommersiellt och så förskräckligt slöseri med talang.
   Under de här åren hade även Stones-managern/producenten Andrew Loog Oldham och teknikern/kommande producenten Glyn Johns också imponerats av Nicky Hopkins färdigheter. 13 december 1966 gjorde Nicky sin första studiosession med Rolling Stones i Olympic Sound Studios i Barnes, London. Hans insatser på "Between The Buttons"-albumet (1967) gjorde honom nästan fast medlem i gruppen och han kom att medverka på nio(!) Stones-album i rad. Från "She's a rainbow" till "Fool to cry" var det Nickys piano som framförallt påverkade soundet. Däremot spelade han bara sporadiskt på Stones-turnéerna under de här åren.
   Under de första Stones-åren blev Nicky även engagerad av Beatles. 11 juli 1968 gick Nicky in i Abbey Road-studion tillsammans med bandet och spelade elpiano på singellåten "Revolution". Efter Beatles-splittringen 1970 kom han att spela på både John Lennons, George Harrisons och Ringo Starrs skivor.
   1968 blev han så gott som medlem i Jeff Beck Group och under en USA-turné fick han så djupa amerikansk kontakter att han flyttade till USA. Spelade på Jefferson Airplanes "Volunteers" och var under några år medlem i Steve Miller Band och Quicksilver Messenger Service.
   Under inspelningen av Stones "Let it bleed" 1969 blev väntan på att Keith Richards skulle anlända till studion så långtråkig att Mick Jagger och musikerna, bland annat Nicky och gästgitarristen Ry Cooder, inledde ett lössläppt jammande. Allt spelades in under en och samma dag (23 april 1969) men inte gavs ut förrän i januari 1972. Minst sagt ostrukturerade inspelninger som fick titeln "Jamming with Edward". Där Hopkins spelade något av huvudroll. "Edward" var Nickys tilltalsnamn i i Stones-kretsarna. Brian Jones skulle någon gång förklara för Nicky vilken tonart låten spelades i och sa "E som i Edward" och därefter blev det hans interna namn inom gruppen.

JAG HADE INTE SÅ STORA FÖRHOPPNINGAR PÅ "The tin man was a dreamer" när den dök upp i skivbutiken någon gång på våren 1973. Med "Jamming with Edward" i färskt minne vågade jag inte tro på konventionellt skrivna och professionellt utförda låtar och melodier med en skicklig musiker som sällan sjöng öppet. Men jag blev oväntat golvad av en majoritet av låtarna på "The tin man was dreamer" och jag är lika imponerad idag när jag lyssnar på skivan.
   Det är närmast chockartat att höra Nicky sjunga så fantastiskt starkt och personligt och dessutom skriva en stor mängd konventionella men också ett flertal melodiska mästerverk som inte så sällan överträffar etablerade artisters repertoar. Bara tre av albumets nio låtar är instrumentala, "Edward" är en variant på låten "Edward, the Mad Shirt Grinder" från ett Quicksilver Messenger Service-album. Hela skivan är i högsta grad ett fullt fungerande och stundtals riktigt imponerande album.
   Skivan är inspelad i Apple Studios, London, samtidigt som George Harrison spelade in "Living in the material world", #30 på min lista. I veckorna spelades Harrisons album in medan Nickys solodebut spelades in på helgerna däremellan. Därför är det inte så överraskande att Harrison (under pseudonymen George O'Hara) spelar gitarr på fyra av albumets nio låtar. Hans karaktäristiska slidegitarr dekorerar ofta arrangemangen här och bäst blir det nästan när han och Mick Taylors lite bluesiga gitarrton möts i snabbt rockiga "Speed on" som också var singelvalet från albumet. En låt där den amerikanske sångaren och låtskrivaren Jerry Williams medverkar och har en hyfsat stor roll på skivan i övrigt.
   Annars är det de genuina poplåtarna, med Nickys mjuka röst längst fram, som gör albumet så homogent stark och personlig. Som exempelvis "Waiting for the band" där han säkert självbiografiskt förklarar hur han sitter i studion och väntar på att bandet ska anlända och skivan ska spelas in. Låten till hans dåvarande fru, "Dolly", är ju smärtsamt vacker och "The dreamer" heter en annan höjdpunkt. Där låter han som Nilsson i både röst och arrangemang. Nicky tackar för övrigt Harry Nilsson för inspirationen inför den här skivan.
   Denne Jerry Williams har naturligtvis inget med vår Jerry att göra. 1972, året innan "The tin man was a dreamer", medverkade Nicky på Jerrys eget album "Jerry Williams" och den kontakten bibehölls när den här skivan skulle produceras. Producenten David Briggs, mest känd i Neil Young-kretsar, är gemensam och blev den sammanhållande länken för hela produktionen. Efter den egna skivan blev Jerry år framöver en etablerad låtskrivare under namnet Jerry Lynn Williams med ett flertal låtar till Eric Clapton, låtar skrivna tillsammans med Frankie Miller och låtar till artister som B B King, Delbert McClinton och Bonnie Raitt har spelat in.

/ Håkan

Just idag för 60 år sedan...

Postad: 2023-11-03 09:00
Kategori: Beatles

REDAN FÖR TIO ÅR SEDAN, 3 november 2013, skrev jag en krönika ("Dagen som förändrade mitt liv") om min första klart livsavgörande upplevelse av att se och höra THE BEATLES på svensk tv 3 november 1963. Jag har väl förresten hänvisat till det datumet och den händelsen vid ett stort antal tillfällen sedan jag började skriva om musik 1970.
   Nu, denna historiska dag, återpublicerar jag den tio år gamla texten i en nyredigerad kostym och har adderat Beatles historiska Drop In-framträdande.
   Dessutom råkar dagens datum sammanfalla med utgivningen av ännu en efterkonstruerad "ny" Beatles-singel, "Now and then", som jag skriver om i en egen avdelning längst ned på sidan.





The Beatles på Drop In 1963.

DAGEN SOM FÖRÄNDRADE MITT LIV

3 NOVEMBER 1963, EN SÖNDAG, började mitt genuina musikintresse. Just den dagen eller framåt kvällen sändes historiens andra Drop In-program på den svartvita tv-apparaten. Fyra killar från Liverpool, The Beatles, var programmets viktigaste gäster. I samma ögonblick kvartetten visade sig på tv:n blev jag, som just hade fyllt 11 år, just där och då en hängiven musikkonsument i allmänhet och stor Beatles-fantast i synnerhet.
   Den "groteskt långhåriga" kvartetten stormade alltså in i mitt vardagsrum på Norrbygatan i Örebro hösten 1963, det skrevs tv-historia och mitt 11-åriga hjärta stod vidöppet medan hjärnan trånade efter ny häftig musik. Drop In-framträdandet med ”She loves you”, John Lennons magnifika tolkning av ”Twist & shout”, extralåten ”I saw her standing there” och den spontana bonuslåten, Paul McCartneys formidabelt skrikiga tolkning av "Long tall Sally", gjorde verkligen intryck den här kvällen. Att det blev revolution i mitt huvud skulle man, utan att överdriva, kunna beskriva det som.
   Sverigebesöket i slutet av oktober 1963 var både sensationellt och unikt och var samtidigt startskottet för Beatles-hysterin som sedan skulle drabba både hemlandet England och övriga världen. Det var Beatles första utlandsturné som omfattade spelningar i Karlstad, Stockholm, Göteborg, Borås, och Eskilstuna. De hann också med både radio- och ovannämnda tv-inspelning och det var när de kom tillbaka till London och flygplatsen Heathrow, och möttes av tusentals fans, uttrycket Beatlemania föddes.
   Konserterna i Sverige var korta 20-25-minutersframträdanden och på vissa platser (på Cirkus i Göteborg) hann de med tre uppträdanden. Låtlistan de varje gång framförde innehöll nio låtar, "Long tall Sally", "Please please me", "I saw her standing there", "From me to you", "A taste of honey", "Chains", "Boys", "She loves you" och "Twist and shout". Inget unikt direkt. Deras tre senaste singlar, en ep-låt plus fem låtar från gruppens första album "Please please me" som hade släppts på våren 1963.
   Drop In var ett tv-program i en serie med underrubriken ”blandad underhållning för ungdom”, Sveriges Radios första riktiga musiksatsning för ungdomar, och hade i oktober 1963 precis startat. Programmet där The Beatles framträdde, som spelades in 30 oktober, var det andra programmet i serien.
   Programledare för Drop In var Kersti Adams-Ray tillsammans med Klas Burling och Kjell ”Kulan” Eriksson. Adams-Ray var känd för radioprogrammen Tonårsträffen och Spisarparty, Burling var programledare för det svenska listprogrammet Tio i Topp och Eriksson, utan någon tv-erfarenhet, hade Burling hittat på en fest...
    Inspelningslokalen för Drop In var Arenateatern just utanför Gröna Lunds huvudentré på Djurgården i Stockholm. Det som jag under alla år har bevarat som ett unikt minnesmärke i hjärnan var ju då en stor och mäktig händelse. Men egentligen var det blott elva minuter med The Beatles på scen. Kalla det gärna en nostalgisk omskrivning men dessa elva minuter och fyra låtar (av vilka två var covers...) satte outplånliga spår i den här 11-åringen.

I VÄNTAN PÅ DET STORA revolutionerande med The Beatles under livets då mest förväntansfulla minuter bjöd historiens andra Drop In-program på åtskilliga svenska artister. Förutom husbandet The Telstars och sånggruppen Gals & Pals var det just den här kvällen Lill-Babs, Boris och Doris.
   Efter det karaktäristiska klapp-klapp-introt med Gals & Pals och Telstars på scen och signaturmelodin "Du som gillar pop/Drop In/Stanna och hör opp..." var programmet igång. Den lilla lokalen var fylld med tuperade tjejer och killar med uppåtkammade luggar. Först på scen bland kvällens gästartister var Lill-Babs som sjöng "Leva livet" tillsammans med Gals & Pals och Telstars i kompet. Låten, Lesley Gores "It's my party" med svensk text av Stikkan Anderson, var högaktuell på Svensktoppen.
   Efter en intervju med en tjej som vunnit en popfrågetävling och fått träffa Beatles blev det ett solonummer med Gals & Pals, de tre tjejerna Pia Lang, Ulla Hallin och Kerstin Bagge och de tre killarna Beppo Gräsman, Svante Thuresson och Lasse Bagge, som sjöng "Bossa nova USA", Dave Brubecks låt, som en ordlös sång med saxsolo.
   Programmet fortsatte med en ja/nej-frågetävling med frågor typ "Spelar Acker Bilk klarinett?", "Kommer Shanes från Kiruna?" eller "Är Del Shannon engelsman?". En flicka svarade fel på frågan "Har Beatles spelat in "Do you want to know a secret?" och det gick ett sus genom lokalen.
   Sedan presenterades Boris, före detta Rock-Boris (Lindkvist) som i gammal rock'n'roll-stil sjöng "Hully gully", ett tyskt original och en hit med Charly Cotton und Seine Twist Makers (!) 1963.
   Dags för en ny stjärna på scen och ännu ett förnamn, Doris med efternamnet Svensson från Göteborg, som sjöng "Save all your lovin' for me", en Brenda Lee-b-sida från 1962. Doris sjöng med Strangers men skulle nu satsa på en solokarriär men hon fick inga framgångar förrän 1966 - då som medlem i Plums.
   Nu var den långa väntan slut och Klas Burling försökte med ett "...och dom som avslutar kvällens program..." medan tjejskrik avslöjade att Beatles var på väg in på scen. Resten var, som man brukar säga, historia.
   Beatles inledde med "She loves you", senaste singeln, och bockade artigt medan publikovationerna var stora. Paul McCartney uppmanade publiken att klappa händerna och stampa med fötterna innan John Lennon sjöng "Twist & shout" med distad sångröst medan han spelade på sin svarta Rickenbacker.
   Det var planerat med två låtar men Beatles föreställning fortsatte med "I saw her standing there" där Paul sjöng verserna och fick hjälp av en uppmixad John i refrängerna. En förlängd version med ett längre instrumentalt solo i mitten.
   Drop In-programmet 3 november 1963 var egentligen slut, Telstars och Gals & Pals hade kommit in på scenen för att avsluta, men Klas Burling fick Beatles att fortsätta med "Long tall Sally" med en fantastisk Paul på sång som fick hela lokalen att vibrera.
   Programmet var slut, Beatles elva minuter i strålkastarljuset var till ända, och medan de fyra Liverpool-killarna var kvar på scen avslutades programmet med avsignaturen där Telstars, Gals & Pals och hela publiken fick hjälp av Beatles att klappa och sjunga.
   Och livet för 11-åringen skulle aldrig mer bli sig likt. Beatles på svensk tv var den största enskilda förklaringen till att jag blev som jag blev.

...OCH VÄRLDEN DRABBAS IDAG AV ÄNNU ETT KAPITEL BEATLES-HYSTERI!

NÄSTAN EXAKT 60 ÅR EFTER DET MAGISKA internationella genombrottet för Beatles i Sverige 1963 släpps en ny efterkonstruerad singel, "Now and then", som drabbar världen med en stor portion återupplivad Beatles-hysteri som följd.
   Som 71-åringen har jag upplevt ett antal olika former av hysteri kring det legendariska Liverpool-bandet och jag kan inte med bästa vilja påstå att jag drabbas av någon magisk hypnotisk känsla när jag hör "Now and then".
   Marknadsföringen av den nya singeln har varit noggrant planerad och har genomförts under de tre senaste dagarna. I onsdagskväll släpptes den 12 minuter långa mycket intressanta och genomarbetade videon (se nedan) som lockade med några autentiska utdrag från den mycket emotsedda singellåten. Men videon innehöll också stora mängder filmklipp hämtade från då (60-talet), senare (1995, när arbetet med rekonstrueringen inleddes) och nu (2022, när Paul McCartney och Ringo Starr fullföljde sitt projekt).
   Igår eftermiddag var det officiell release av "Now and then"-singeln på digitala medier och idag finns den fysiska skivan till försäljning.
   1977 satt den då utpräglade hemmapappan John Lennon bakom pianot i Dakota-lägenheten i New York West och sjöng lite förstrött en enkel text om nu och då. Han spelade in allt på en demokassett och låten glömdes helt bort när comebackalbumet "Double fantasy" spelades in hösten 1980 och gavs ut i november samma år.
   Den blev heller aldrig aktuell när det postuma albumet "Milk and honey" släpptes i januari 1984 och inte heller när en utvidgad version, med flera hemmainspelade spår, släpptes 2001. Inte heller fick den plats på Lennons egen "Anthology"-box 1998 där åtskilliga demolåtar finns med.
   Men 1994, när tv-serien och samlingarna "Anthology 1-3" gav ännu ett uppsving i Beatles-hysterin, började Paul, Ringo och George Harrison spela in nya Beatles-singlar med några Lennon-demos som grund. "Free as a bird" och "Real love" klarade kvalitetsprovet och gavs ut som singlar men "Now and then" godkändes inte och det uppges nu att George beskrev låten som "Rubbish!" (skräp!).
   Den anekdoten och den bryska kommentaren har inte direkt taggat mina förväntningar på nya Beatles-singeln. Inga större förhoppningar och jag har medvetet vägrat lyssna på Lennons ursprungliga version (som finns på YouTube) och kan nu ganska förutsättningslöst bedöma Beatles nya singellåt.
   Först av allt är det en teknisk triumf att med hjälp av dagens senaste teknologi plocka fram styrkan i Lennons röst från en ganska usel kassettdemo och sedan med hjälp av Paul, Ringo och George skapa en ljudmässigt fulländad Beatles-låt.
   Som melodi och text är "Now and then" inget underverk, det förklaras väl av Georges kommentar, och det ljumma intresset för låten och den ursprungliga inspelningen.
   Jag tycker väl ändå att den slutliga "Now and then"-inspelningen har rätt att existera som Beatles-singel med många detaljer i arrangemanget som känns klassiska. Ringos karaktäristiska trummor, stråkarna i mitten och Pauls slidegitarrsolo, som är en hyllning till George, gör låten klart lyssningsvärd utan att den på något vis kan ta upp kampen med Beatles officiella singlar mellan 1962 och 1970.



/ Håkan

Oktober 2023 på Håkans Pop

Postad: 2023-11-02 08:00
Kategori: Blogg





MITT UNDER PÅGÅENDE BEATLES- OCH STONES-HYSTERI gör jag ett försök att sammanfatta den senaste månaden på Håkans Pop. En oktober som innehöll många kända kategorier, nästan två veckor lång semester (se ovan), några få konsertbesök, många albumlyssningar, en fotoutställning och ett antal unika Anders Erkman-bilder.
   Huvudnumret på Håkans Pop under 2023/24-säsongen är den rangordnade listan på de bästa 50 år gamla albumen. Som under oktober, på placeringarna #30-34, räknade in grupper/artister som George Harrison, Grin, Eric Clapton, John Lennon och Elton John.
   Bland världens alla coverskivor noterade jag under oktober album med Edgar Winter, Teddy Thompson och Mandy Barnett. Och skrev även om ett tributalbum med enbart Nick Drake-låtar.
   Fotoutställningen ”Ikoner”, med fotografen Larsåke ”Skuggan” Thuressons bilder från många decennier tillbaka, besökte jag på Örebro Slott där vernissagen bjöd på Håkan Lahgers intervju med huvudrollsinnehavaren.
   Månaden på Håkans Pop avslutades med två angenäma konsertbesök, Jesper Lindell Bands samarbete med Magnus Carlson och Olle Unenges lågmält intima konsert i Svalbo Café.

OKTOBER 2023 BLEV EN LIKA INTENSIV upplevelse i albumlyssning av nya skivor som i september. Både i kvalité och kvantitet lyssnade jag på många skivor som kräver notering för att minnet ska finnas med när årsbästalistan snart ska fastställas. Men där fanns också skivor av mindre imponerande kvalité. AGNETHA FÄLTSKOGS soloalbum ”A+” och den tidigare så framstående rocksångaren PAUL RODGERS ”Midnight rose” var verkligen månadens bottennapp.
   Och albumen med DYLAN LeBLANC, CHRIS SHIFLET, SUFJAN STEVENS, SPARKLEHORSE och COLBIE CAILATT passerade mina lyssnande öron ganska obemärkt. Däremot lyssnade jag lite mer på nedannämnda album:
   Jag upptäckte Stockholmsgruppen PUD ALONE & THE CONGREGATION för flera år sedan, då med ganska akustiskt baserad musik. Nu, på gruppens tredje album ”Banjos, drunkards and Joe Hill”, är det både tyngre arrangemang och musikaliskt bredare fast de har minst ett ben kvar i både country och folkmusik. Ibland tänker jag på Flying Burrito Brothers men ofta är sextetten rockigare och på albumets avslutningslåt, den episka 9:40 långa ”Master and the puppets”, är de både personliga och fantastiska.
   Under två veckor på norra Mallorca (se bild ovan) fanns det utrymme att lyssna på många nya skivor och BO KASPERS ORKESTERS ”Landet vi ärvde” blev för mig en liten överraskning. Jag har tidigare så gott som ignorerat bandets alldeles för lagom-inställning till musik och arrangemang men upptäcker nu mer själ, känsla och fina texter i de nya låtarna. Kanske är det Johan Lindströms produktion, Andreas Mattssons låtsamarbeten och några melodiska höjdpunkter som fått mig på glatt humör. Lyssna på ”När du landat (har jag vaknat)”, J J Cale-inspirerade ”Kyssar och tårar”, ”Vi som kom in överallt” och titellåten” och ni förstår.
   Efter SARAH KLANGS fantastiska debut ”Love in the milky way” (2018) har hon upprepat sitt vinnande koncept lite för många gånger men nya ”Mercedes” har en lättare och luftigare form. Kortare låtar, runt tre minuter och hela albumet under en halvtimme, har skapat en mer lättlyssnad men ändå personlig skiva.
   Som skivlyssnare vill jag ibland också höra lättsam pop och kommersiellt slagkraftig musik och då passar ANNA STADLINGS nya ”Långt ifrån ensam” perfekt in i den beskrivningen. Tillsammans med producenten Anders Pettersson har hon gjort en genomgående sångmässigt mycket välgjord platta. Ibland lyser den kommersiella ambitionen igenom (”Idag är en ny dag”) men Anna sjunger så väldigt bra och personligt att jag närmast vill jämföra albumet med kompisen Helen Sjöholms mycket fina ”En ny tid”.
   Skåningen SVANTE SJÖBLOM befinner sig musikaliskt långt från kommersiella jaktmarker men på ”Telling lies” blir det ändå nära det lättlyssnade fast han sjunger personligt, skriver inspirerade sånger och produktionen (Magnus Nörrenberg) mestadels är lågmäld och intressant. Någon recensent har jämfört albumet med John Hiatts ”Bring the family” (1987 års bästa album om ni frågar mig!). En klar överdrift, givetvis, men Sjöblom har svärtan i sin röst och har skrivit otroligt många bra låtar på nya albumet.
   Mitt liv med musik formuleras på ett brokigt sätt tänker jag när jag börjar lyssna på Stockholmsgruppen OVE GRAHNS första album ”Pop på riktigt”. Bara titeln gör mig intresserad och jag skapar en bild i mitt huvud hur det ska låta på den inledande titellåten. En bild som raseras när de tuffa gitarriffen (a la Kinks 1964) signalerar mer rock än pop. Fortsättningen på albumet är en blandning av klatschig pop och melodistark rock. Refränger, gitarrsolon och svenska texter slåss om uppmärksamheten och allt balanserar på gränsen mellan gammaldags 70-talsrock och nutid.
   Nu börjar den här spalten med aktuella skivor närma sig lite tyngre, rockigare ljudvågor och samtidigt höjs kvalitén i det jag hör. De följande tre albumen har alla möjlighet att hamna på årets årsbästalista.
   ISRAEL NASH har till stor del städat bort det där brötiga Neil Young-soundet och har på ”Ozarker” gjort ett överraskande omväxlande och välljudande album som jag inte trodde han var mogen att göra. Ibland är det mer Springsteen-inspirerat piano än gitarr i arrangemangen, syntarna lurar ofta i bakgrunden, ett eko av Knopfler förekommer, ett ”sha la la” slängs in i titellåten och låten ”Midnight hour” är en ren och skär hitlåt! Israel har förmodligen gjort sitt bästa album.
   En normal månad hade THE ROLLING STONES sensationella albumcomeback ”Hackney diamonds” självklart toppat favoritlistan men blir slagen på mållinjen av ett skotskt rockband (se nedan). Nya Stones-skivan är framförallt låtmässigt en stor överraskande triumf. Som bäst förväntade jag mig ett album från gamlingarna där stor rutin och upprepningar skulle spela en huvudroll men här utmanar Mick Jagger & Co sig själva på ett högst oväntat och anmärkningsvärt sätt. Inget på albumet, möjligen Muddy Waters-coverlåten på slutet, doftar upprepning och nostalgi.
   Energin glöder på albumet och vid vissa tillfällen (”Bite my head off”) tänker jag på Hives i sina vildaste ögonblick och Jagger sjunger kanske bättre än någonsin, med eller utan elektroniska hjälpmedel. Och Keith Richards och Ron Wood pumpar på bakom som vilket naturligt (yngre) rockband som helst.
   Den sistnämnda låten är inte min största rockfavorit på albumet, fast Paul McCartney gästar. Jag gillar ”Whole wide world” bättre, inte bara för att den delar låttitel med Wreckless Erics klassiska Stiff-låt, som är energisk och intensiv. Är inte heller så imponerad av ”Live by the sword” med Elton John som hamrar på pianot. Är kanske för monoton för min smak.
   Nej, för mig finns det andra höjdpunkter. Det är framförallt välskrivna låtar som ”Depending on you”, countryfierade ”Dreamy skies”, ”Driving me too hard” (ekar ”Some girls” mer än någonting annat här), Keiths obligatoriska inhopp vid mikrofonen ”Tell me straight” och ”Sweet sound of heaven” som ger mig största nöjet på albumet.
   Ja, den drygt sju minuter långa ”Sweet sounds of heaven” tröttnar jag aldrig på. Hur den byggs upp från det ensamma pianot via Lady Gaga och gospelkör till fullständigt soulfyrverkeri är ren och skär magi.
   Det övervägande fantastiska låtmaterialet skymmer faktiskt mina invändningar mot det alldeles för perfekta studiosoundet där producenten Andrew Watt fått alldeles för stort utrymme bakom studiomaskinerna. Det låter bra, ok, men det perfekta Stones-soundet ska ingen producent eller tekniker förfina eller putsa till på konstgjord väg. Förutom produktionen är ”Hackney diamonds” innehållsmässigt knappt efter min klara Stones-favorit ”Some girls” och nästan på samma nivå som ”Exile on Main Street”

MÅNADENS BÄSTA ALBUM:Ibland, som just nu, blir utnämningen av ”Månadens bästa album” retroaktiv och därmed förklarar jag att det är TEENAGE FANCLUB som med ”Nothing lasts forever” har gjort det just nu bästa albumet fast den officiellt släpptes i slutet på september.
   Jag har ett ganska långt kärleksförhållande till det skotska bandets musik. 1997, 2016 och 2021 har Teenage Fanclub figurerat på mina årsbästalistor och jag är just nu övertygad om att nya albumet också hamnar där när skivåret 2023 snart ska premieras.
   Teenage Fanclub, som lite oregelbundet har släppt 13 album sedan 1990, har Glasgow i Skottland som bas men musikaliskt har de ett ganska amerikansk sound som jag närmast vill jämföra med Crazy Horse. Kanske allra tydligast för att de låter rösterna förstärka varandra, något som ger rocklåtarna med elektriskt distade gitarrer en melodisk touch när flera medlemmar delar plats vid mikrofonen.
   Det framgångsrika receptet, som ibland kan jämföras med det klassiska soundet i Byrds, fortsätter på ”Nothing lasts forever” sätta Teenage Fanclub på en piedestal bland både brittiska och amerikanska band.
   Jämförelsen med Crazy Horse är tydlig på ”Tired of being alone” som inleds med ett spretigt gitarrsound som förvandlas till en välsjungen rocklåt med vemodiga undertoner. Gitarrsolot i mitten doftar också lite tillbakalutad Young.
   Teenage Fanclub, där medlemmarna spelar många olika instrument, är dock inte bara överstyrda gitarrer. I ”I left a light on” är det pianot som leder arrangemanget vid sidan av mäktiga sångstämmor. ”Self-sedation” likaså med ett nästan 60-talsmässigt sound.
   Albumet innehåller många låtar med ungefär samma struktur. Det melodiska gitarrintrot på ”Back to the light” leder till en melodisk pärla där sångstämmorna formas till en fantastiskt fin sång.
   Tre/fyra-minuterslåtarna avlöser varandra i en positiv anda innan skivan avslutas med en lugnare mer reflekterande sju minuter lång låt, ”I will love you”. Underbar stämsång och en underbar final på ett fantastiskt album.
   Att utnämna Teenage Fanclub-skivan till månadens bästa album utkristalliserades under en Mallorca-semester i mitten på oktober när jag låg vid poolkanten och kopplade av (se bild ovan) vid en villa på norra delen av ön.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-11-01 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMARIE BERGMAN 1984.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (61)
Blogg (505)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (77)
Konserter (242)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (54)
Maxi12" (35)
Minns (165)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< November 2023 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.