Blogginlägg

Nostalgikerna fick sitt

Postad: 2014-10-15 07:55
Kategori: 90-talskonserter

Foto: Anders Erkman



Efter tio års paus från turnerande gjorde Paul McCartney comeback på scenen 1989 som en fortsättning på det aktuella albumet "Flowers in the dirt". Jag recenserade konserten i Stockholm det året. Turnén "World Tour", som efter några uppvärmningskonserter under sommaren 1989, hade sin premiär i Norden i slutet på september och pågick sedan fram till juli 1990.
   Efter en liveskiva ("Tripping the live fantastic"), klassisk musik ("Liverpool Oratorio") och en Unplugged-skiva var det dags för nästa studioinspelade album med nytt McCartney-material, "Off the ground" (februari 1993), som även den skivan följdes av en omfattande världsturné, New World Tour, som startade samma mÃ¥nad.
   Premiären skedde i Milano, turnén fortsatte i Australien, sedan till USA innan den Ã¥terkom till Europa pÃ¥ hösten 1993 för att sedan avslutas i Japan och Sydamerika i december 1993. Bandet bakom McCartney var nästan identiskt med 1989/90-upplagan. Amerikanen Blair Cunningham, som bland annat hade spelat med Pretenders, ersatte Chris Whitten som skulle börja spela med Dire Straits.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 1993.

PAUL McCARTNEY
Scandinavium, Göteborg 25 september 1993


DET VAR 50-TALISTERNAS HÖGTID när Paul McCartney i lördags kom till Sverige för tredje gången som soloartist. Ett välfyllt och nästan slutsålt Scandinavium i Göteborg hyllade till slut sin stora idol.
   PÃ¥ en konsert som var en skönt nostalgisk och hjärtligt glad tillställning. Med en 51-Ã¥rig huvudperson vars pojkaktiga charma och ungdomliga energi ocksÃ¥ gjorde konsertbesökare glada, uppspelta och bekymmersfria.
   Men utan "Lady Madonna", "Let it be", "Yesterday" och de andra bejublade Beatles-lÃ¥tarna hade lördagskvällens konsert ur publikens synpunkt fallit platt till marken.
   När Paul med band var i Sverige för fyra Ã¥r sedan kändes de rikligt representerade Beatles-lÃ¥tarna som ren bonus till McCartneys egna alster.
   Nu var det plötsligt omvänd ordning. I lördagskväll krävde publiken medvetet mÃ¥nga 60-talsklassiker för att inte gÃ¥ hem missnöjd.
   Ett nÃ¥got orättvist krav dÃ¥ han under tjugo Ã¥rs tid presterat tillräcklig med eget slagkraftigt material att fylla tvÃ¥ och en halv timme med genuint popgodis.
   Det gick sÃ¥ lÃ¥ngt att när Paul skulle pÃ¥annonsera nÃ¥gra nya lÃ¥tar, direkt efter "All my loving" och "Let me roll it", möttes han av tystnad alternativt en masskollektiv suck.
   Efter sex lÃ¥tar var det inte sÃ¥ säkert att Paul McCartneys Skandinavien-konsert under denna turné skulle sluta med succé.
   Men efter en akustisk avdelning, inklusive nÃ¥gra covers, en dryg handfull lÃ¥tar med Paul McCartney vid flygeln (som hissades upp genom scengolvet) och en rejäl dos röjig rock'n'roll var det däremot stÃ¥ende ovationer, gränslöst jubel och stor glädje pÃ¥ nästan varje plats i den stora arenan.
   För den stora majoriteten av publiken var alltsÃ¥ halvdussinet lÃ¥tar frÃ¥n senaste albumet "Off the ground" parenteser i McCartneys aktuella scenrepertoar med ett enda undantag för "Hope of deliverance".
   Ett missriktat underkänt mot ett album som hittills tillhör Ã¥rets tio bästa om ni frÃ¥gar undertecknad. En lÃ¥gprofilskiva som innehÃ¥ller mÃ¥nga utsökta exempel pÃ¥ McCartneys unika mix av melodisk briljans och klassisk pop.
   TitellÃ¥ten, "Looking for changes", "C'mon people" noch "Hope of..." var inte bara andhämtningspauser mellan konsertens klassiker frÃ¥n fornstora dagar.
   Pauls lÃ¥tskrivarkonst är guld värd när han ofta fogar samman mÃ¥nga olika sekvenser i en och samma lÃ¥t och fÃ¥r det att lÃ¥ta sÃ¥ naturligt. Live blev det än mer uppenbart i lÃ¥tar som "Let me roll it", "Jet", "Live and let die" och "Band on the run".
   Men mest imponerad blev jag av Pauls absoluta timing och tonfall när han pÃ¥ en tiondels sekund hittade helt rätt med sin röst när han inledde lÃ¥tarna "All my loving", "Can't buy me love", "Here, there and everywhere" och "Hey Jude". Rasande skickligt!
   Göteborgskonserten rymde mycket allsÃ¥ng. BÃ¥de spontan och spridd pÃ¥ mÃ¥nga ställen och organiserad som i avslutande "Hey Jude".
   Fast mest av allt borde publiken sjungit "Oh I believe in yesterday" ty backspeglarna var stora och mÃ¥nga en kväll dÃ¥ gÃ¥rdagen lÃ¥g 28 Ã¥r tillbaka i tiden.
   MedelÃ¥ldern var hög pÃ¥ publiken som var svÃ¥rflirtad och nästan tyst under konsertens mitt med mÃ¥nga akustiska instrument i botten och en ren "Unplugged"-uppställning pÃ¥ tvÃ¥ lÃ¥tar.
   Men sent omsider vaknade publiken till när tempot ökade och när Beatles- och McCartney-hitsen avlöste varandra mot en glädjefnattig final i den uttänjda och naturliga avslutningen i "Sgt Pepper".
   Som sedan trappades upp ytterligare i extralÃ¥tarna "Band on the run", "I saw her standing there" och redan nämnda "Hey Jude".
   PÃ¥ en konsert som hade mindre effekter än förra gÃ¥ngen, ett mer varierat sound men inte alls kunde mäta sig med den magiska Ã¥terkomst som 1989 Ã¥rs konsert innebar.

Paul McCartney: gitarr/keyboards/bas/sång
Linda McCartney: keyboards/percussion/sång
Hamish Stuart: gitarr/bas/sång
Robbie McIntosh: gitarr/sång
Paul (Wix) Wickens: keyboards
Blair Cunningham: trummor


Drive My Car
Coming Up
Looking For Changes
Jet
All My Loving
Let Me Roll It
Peace In The Neighbourhood
Off The Ground
Can't Buy Me Love
Robbie's Bit
Good Rockin' Tonight
We Can Work It Out
I Lost My Little Girl
Ain't No Sunshine
Hope Of Deliverance
Michelle
Biker Like An Icon
Here There And Everywhere
Yesterday
My Love
Lady Madonna
C'mon People
Magical Mystery Tour
Let It Be
Live And Let Die
Paperback Writer
Back In The U.S.S.R.
Penny Lane
Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band
Band On The Run
I Saw Her Standing There
Hey Jude


Expressen 26/9 1993.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Oktober 2014 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.