Blogginlägg från 2024-03-05

Februari 2024 på Håkans Pop

Foto: Jan-Ola SjöbergIsrael Nash bjöd på en helgjuten rockkonsert i februari.

SAMMANFATTNINGEN AV VINTERMÅNADEN februari på Håkans Pop blev lite försenad, uppståndelsen kring Jesper Lindells nya album ”Behind the sun”, som släpptes i fredags till enbart positiva recensioner, tog några dagar i helgen att smälta. Albumet tillhör ju marsreleaserna så nu tänker jag koncentrera mig på februarihändelserna på Håkans Pop. Med som vanligt kategorierna Cover-skivor, Best of 1973/74, några konsertrecensioner och en biorecension med musikanknytning.
   Kategorin där jag skriver om Cover-skivor, album med uteslutande covers, har med åren urholkats på ren kvalité men jag vill ändå rekommendera skivorna med My Darling Clementine och Yo La Tango, som jag skrev om i februari, medan vi kan lägga albumen med Barry Gibb och Andrew Strong bakom oss.
   Min rangordnade lista på album som släpptres under 1973 och 1974 nådde under februari platserna 14-17 med artisterna/grupperna Dan Fogelberg, Ozark Mountain Daredevils, Roxy Music och Baltik.
   Två konserter på tre dagar blev min levande upplevelse under februari, Israel Nash i Örebro och Richard Lindgren i Malmö.
   I övrigt publicerade jag varje onsdag på Håkans Pop ett minnesvärt fotografi ur min saknade vän Anders Erkmans (1958-2020) arkiv.

UNDER FEBRUARI LYSSNADE JAG PÅ MÅNGA nya album men upptäckte också några som jag hade missat under januari. Några bra album gjordes av Taylor McCall, Madi Diaz, Shed Seven och Daniel Crabtree men de nådde ändå inte nivån där jag ville recensera dessa närmare.
   Att RYAN ADAMS under januari släppte hela fem(!) album gick mig förbi förra månaden. I det groteska utbudet, 77 låtar av vilka 12 var live, valde jag lyssningsmässigt att koncentrera mig på ”Sword & stone” och utan några stora förväntningar blev jag förvånad. Nånstan mellan pop och rock lyckas Ryan både skriva och framföra många kvalitetssäkra låtar som dock dessvärre kommer att drunkna i det allmänna musikutbudet men också i jämförelse med hans egen stora produktion.
   Kalla det sjukt men jag har alltid varit intresserad av professionella amerikanska musiker. Ibland har de bildat egna grupper, The Section, Attitudes och Ronin hette några på 70-talet, som dock musikaliskt gjorde ointressanta skivor. Sedan några år existerar ännu ett liknande band, THE IMMEDIATE FAMILY, som nu har gjort ett hyfsat försök till bra album, ”Skin in the game”.
   Gitarristerna Danny Kortchmar och Waddy Wachtel som också sjunger och leder låtskrivandet som har resulterat i flera underhållande rocklåtar som är proffsigt framförda, som ibland (”Fragile heart”) kombinerar det personliga med en finkänslighet som imponerar.
   Det nya engelska pophoppet THE LAST DINNER PARTYS debutalbum ”Prelude to ecstasy” höll på att passera mina öron utan att jag hade lyssnat. En kvintett unga tjejer som på bild får mig att tänka på Spice Girls lockar inte mitt intresse per automatik. Men när jag lyssnar närmare upptäcker jag många 70-talsinfluenser och i bästa fall vill jag jämföra med den tidens Roxy Music. Bandets musik är kanske inte så originellt men låtskrivandet, som samtliga bandets medlemmar bidrar till, är onekligen så starkt att jag tror att The Last Dinner Party kommer överleva flera år i den brittiska pophistorien.
   BAHAMAS är kanadensaren Afie Jurvanens alter ego. Han har sedan 2009 släppt sju album utanför min vetskap när nya albumet ”Repackaged love songs” dyker upp som en mindre sensation. Albumet innehåller nio låtar med främst en bredd och variation som största positiva sida. Afie har en känslig personlig röst som påminner om Ron Sexsmith, och det finns gemensamma koppplingar, men det är låtskrivandet som imponerar mest. Intressant pop.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Albumet precis ovanför, med Bahamas, har verkligen kvalitén att tävla om Månadens Bästa men till slut blev det TOMAS ANDERSSON WIJS ”Sorgsna sånger gör mig glad” som drog det längsta strået. Som artist har Tomas i min värld länge befunnit sig mellan det djupt personliga och den lite strama och kyliga singer/songwriter-genren. Duktig som låtskrivare men inte riktigt bekväm i rollen som artist längst fram.
   Det är många producenter som genom åren försökt balansera det personliga med det musikaliska på Tomas Andersson Wijs album, Andreas Dalbäck, Peter LeMarc, Andreas Mattsson, Tobias Fröberg och Axel Jonsson-Stridbeck (Pluras son) är bara några, och jag hade inte många förhoppningar på Tomas senaste samarbete med Emanuel Lundgren. Han är naturligtvis ingen känd producent i sammanhanget men hans musikaliska bakgrund är i mina öron lite tveksam. Emanuel var nämligen han som höll ihop det stora kollektivet I'm From Barcelona som dansade en sommar för 18 år sedan.
   Jag lyssnar alltid med öppna öron och trots tvivlet upptäcker jag ett Tomass album som i all sin lågmälda pianobaserade stil blir så personligt och stundtals självbiografiskt. Albumet är kanske inte kommersiellt i allmänna drag men melodierna ger texterna ett djup och samtidigt är hans texterna en perfekt brygga till melodierna. De överlag lågmälda arrangemangen ger utrymme åt texterna att växa och blir till viktiga berättelser i Tomas historia. Albumet är personligt på ett helt annat sätt än tidigare.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.