Blogginlägg

Best of 1973/74: #13. "On the border"

EAGLES: On the border (Asylum, 1974)

EFTER DEN FANTASTISKA SKIVDEBUTEN ”Eagles” (1972) och den ännu bättre uppföljaren ”Desperado” (1973) började det knaka i fogarna mellan Eagles och den engelske producenten Glyn Johns. Samarbetet på bandets två första album, båda inspelade i London i Olympic Studios, hade fungerat perfekt och det musikaliska resultatet i den underbara countryrockgenren var ju mer än fantastiskt. Men nu ville bandet utvecklas mot lite tyngre musik, kvartetten utökade med en gitarrist, medan Johns ville gräva där de stod på ungefär samma sätt som tidigare.
   Bandets båda första album hade inte saknat starka låtar, ”Take it easy”, ”Witchy woman”, ”Peaceful easy feeling” och ”Tequila sunrise”, men nu ville man röra sig mot än mer tydliga hitpotentiella marker. Kanske ville bandet nå en mer idoldyrkande publik, i skivomslaget till ”On the border” återfinns en snygg affisch på de fyra Eagles-medlemmarna, från vänster Bernie Leadon, Don Henley, Randy Meisner och Glenn Frey..
   Projektet med bandets viktiga tredje album inleddes dock på samma sätt som tidigare i samma London-studio men avbröts efter sex veckor. Bara två låtar överlevde den långa inspelningsperioden, och finns med på ”On the border”, innan bandet serverades en ny producent i den rutinerade amerikanen med det svårstavade namnet Bill Szymczyk. Och inspelningsplatsen flyttade från lilla Barnes i västra London till Record Plant-studion i Los Angeles.
   Bandet delade manager (Irving Azoff) med den nyblivne soloartisten Joe Walsh, som för övrigt några år senare skulle bli en framträdande Eagles-medlem, som sedan James Gang-tiden producerades av just Szymczyk som nu och flera år framöver skulle styra upp det lite hårdare och mer hitinriktade Eagles-soundet.
   Szymczyk hade gjort sig ett namn i lite tuffare kretsar när han hade producerat J Geils Band, B B King och Rick Derringer och några av mina favoritalbum med förre Mamas & Papas-medlemmen Denny Doherty (”Watcha gonna do”, stavat exakt så...) och Wishbone Ashs ”There's the rub”).
   Kvar från de första inspelningarna finns alltså endast två låtar, ”Best of my love” och ”You never cry like a lover”, som finns med på ”On the border”-albumet och man kan höra, inte mig emot, det lite snällare och vänligare soundet där akustiska gitarrer, piano, steelguitar och perfekta körer spelade en huvudroll. Ändå tycker jag nog att de här ingredienserna ändå till stor del finns kvar i Szymczyk-produktionen i låtar som blugrasskryddade ”Midnight flyer”, Tom Waits ”Ol' 55”, mycket vackra ”My man” (Bernie Leadons hyllning till den nyss bortgångne Gram Parsons) och Randy Meisners ”Is it true”.
   Men visst är det också ett tyngre, tuffare och mer elektriskt sound som format låtarna ”James Dean”, ”Good day in hell” och titellåten. Bandets nye elektriske gitarrist Don Felder hade kommit in sent i albumprojektet (presenteras som ”Late arrival” på skivomslaget) och spelar ett mäktigt slidesolo på ”Good day in hell”. Men han spelar också gitarrsolo på countryrockstänkaren ”Already gone” som inleder hela albumet.
   Samtliga medlemmar i Eagles, förutom nykomlingen Felder, är också låtskrivare som gärna samarbetar med närbesläktade artister som John David Souther och Jackson Browne. Inte så överraskande att Souther har del i de båda Johns-producerade låtarna men att Browne bidragit till den rakt rockiga ”James Dean” är mer förvånansvärt.
   Det är också förvånande att Eagles till det här albumet hittat låtar utanför den egna kretsen. Visserligen var Tom Waits vid den här tidpunkten skivbolagskollega men oväntat hittade bandet den ett år gamla ”Ol' 55” på albumet ”Closing time”, en underbart vacker pianolåt med inlånade Al Perkins på pedalsteel-gitarr som gör låten till en typisk Eagles-låt.
   Låtskrivaren Jack Tempchin var redan känd på ett Eagles-album, låten ”Peaceful easy feeling”, och här har han skrivit den redan nämnde ”Already gone” tillsammans med Robb Strandlund (som lite märkligt har fått efternamnet ”Strandlin” på skivomslaget men det är korrekt på skivetiketten). Som redan sagts ett typexempel på klassisk countryrock. 1974 punktmarkerade jag namnet Strandlund och två år senare gav han ut debutalbumet ”Robb Strandlund” där han gör sin egen mer traditionella countryversion av ”Already gone”.
   Även Tempchin följde jag upp efter hans Eagles-kopplingar. Hittade bandet Funky Kings som kanske inte var det roligaste gruppnamnet men på albumet ”Funky Kings” (1976) delar hans låtar utrymme med Jules Shear och musikaliskt tillhörde bandet onekligen countryrockgenerationen.
   Eagles hade innan de existerade som band en bakgrund som kompmusiker bakom Linda Ronstadt och har långt senare letat låtmaterial på ungefär samma sätt och hos samma låtskrivare, Paul Craft. Jag skrev i somras om ett Ronstadt-album, ”Heart like a wheel” (1974), där hon gör Crafts ”Keep me from blowing away”. Samma år hittade Eagles den två år gamla Craft-låten ”Midnight flyer” på en Osborne Brothers-singel från 1972.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.