Blogginlägg

00: #16. NICK LOWE

NICK LOWE: The convincer (Proper, 2001)
NICK LOWE: At my age (Proper, 2007)

HAR NI ALDRIG HAFT SVÅRT ATT VÄLJA? Nej, inte jag heller men just nu kan jag omöjligt sätta det ena Nick Lowe-albumet före det andra. Om du räknar bort livealbumet ”Untouched takeaway” (2004) och singeln ”She's got soul” (2001) var ”The convincer” och ”At my age” Nick Lowes enda skivutgivning på 00-talet. Hans för all del sporadiska skivproduktion har aldrig varit bättre, jämnare och mer historiskt lysande än just då.
   I det stora perspektivet, från 70- till det just avslutade 10-talet, har Nick Lowe varit en av de mest och bäst stilbildande, låtmässigt lysande och albumproducerande artisterna överhuvudtaget. Han finns med på alla mina listor över bästa album från ovannämnda decennier. ”Labour of lust” (1979), ”The rose of England” (1985), ”Party of one” (1990), ”The impossible bird” (1994), ”Dig my mood” (1998) och även dagens två album i fokus. Och kanske ytterligare några plattor som inte fick plats på mina listor, exempelvis ”Pinker and prouder than previous” (1988). Alla är ju kvalificerade för den fulländade musikhistorien. Snart kan vi också lägga ”The old magic” (2011) till den celebra skaran.
   Men just nu, i denna sekund, känns det som att Nick Lowe under 00-talet nådde den absoluta höjdpunkten på sin skivkarriär. Kanske är jag något påverkad av att jag under det decenniet hade nöjet att uppleva honom live vid ett par tillfällen under samma tioårsperiod, 2005 och 2007. Och kanske även konsertupplevelserna 2012, 2013, 2014 och 2016 har gjort mig säker på min sak.
   Att Nick Lowes fantastiska album inte hamnade högre upp på min 00-lista får väl tillskrivas den starka konkurrensen från övriga (många svenska) artister och grupper.
   Att jag värdesätter och prioriterar Nick Lowes 00-tal har ju grundläggande orsaker av att det på 90-talet Nick Lowe inledde sin på många sätt nya karriär som vuxen och mer mogen artist. På 70-talet var han ju en hipp person som skrev hippa poplåtar utan större djup men fantastiskt refrängstarka poplåtar och underbara refränger. Han växte uppenbart till sig på 80-talet med ett starkt kompband och ytterligare oförglömliga album.
   Det var 1994, med albumet ”The impossible bird”, som Nick Lowe gjorde ett musikaliskt lappkast med en soundmässigt lugnare och mer eftertänksam stil som både sångare och låtskrivare. Då blev Nick den mogne och allt gråhårigare engelske gentlemannen som radade upp tidlöst klassiska låtar. Han var vid tillfället bara 45 år när han producerade skivan men den huvudsakligen lågmälda profilen skulle nu bli hans melodi.
   Redan här fanns musikerna Bobby Irwin, trummor, och Geraint Watkins, keyboards, i kompet och skulle decennier framöver bli bofasta där och finns givetvis med på både ”The convincer” och ”At my age”. Fast från 1998 hade Irwin bytt namn till Robert Treherne... Sorgligt nog avled Irwin/Treherne 2015 och två år senare avled plötsligt en av Nick Lowes närmaste vänner, producenten Neil Brockbank.
   Nicks 90-tal fortsatte med ”Dig my mood” och riktningen på det musikaliskt lågmälda soundet låg här stabil för vad som på 00-talet skulle fulländas med låtar som skulle bli moderna klassiker i Nick Lowes repertoar. ”Lately I've let things slide”, ”Has she got a friend?” (från ”The convincer”), ”Long limbed girl” och ”I trained her to love me” (från ”At my age”) fastnade direkt i Nicks liverepertoar och har blivit kvar sedan dess.
   Som genuin låtskrivare är Nick ändå inte obekant med covers på de här två albumen. Välvalda och underfundiga urval på låtar från artister som Johnny Rivers, Arthur Prysock, Faron Young, The Uniques och Charlie Feathers. Men jag har naturligtvis valt två fantastiska Nick Lowe-origfinal som favoritspår, båda har jag hört live med Nick.

Favoritlåt (från ”The convincer”: "Indian Queens”. Även den här låten tillhör livefavoriternas ovannämnda skara men jag har bara upplevt den på konsert någon enstaka gång och då har Nick varit själv på scen. Inte överraskande ännu en lågmäld Nick Lowe-pärla med ett arrangemang som kryddas av blåset från St Keverne Band, ett brassband med anor från 1886, som härstammar från byn med samma namn i Cornwall.
   Den vackra låttiteln är också en liten by i Cornwall och sången är så vacker att man direkt vill besöka den delen av England. Men i texten befinner sig berättaren både på ett skepp mot Panama och rör sig sedan mot Yellowknife i nordvästra Kanada och Galveston i Texas.

Favoritlåt (från ”At my age”: "Hope for us all”. En oerhört optimistisk text, ”det finns hopp för alla”, insvept i ett sedvanligt lågmält arrangemang där blås även här får plats i en annars sparsmakad miljö. Och Geraint Watkins kittlande orgel understryker den homogena känslan. En stark melodi i sin anspråkslösa stil och långtifrån lika slagkraftigt poppig som Nick var under 70- och 80-talet. Nej, den här kräver lyssning för att upptäcka de rent geniala detaljerna i små nästan osynliga tonhöjningar. Nick får också hjälp vid mikrofonen av en Linnea Svensson som jag inte har lyckats spåra men vet att hon sjunger på Nicks gitarrvän Martin Belmonts album ”The guest list”.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.