Blogginlägg

Bättre kan du, Bruce

Foto: Anders Erkman


Hösten 1987 släppte Bruce Springsteen albumet "Tunnel of love" och drygt fyra månader efter release, i februari 1988, drog "Tunnel of Love Express Tour" igång. Först USA fram till 23 maj (då bandet även innehöll de fem blåsarna The Horns Of Love) för att sedan fortsätta i Europa från 11 juni och komma till Stockholm Stadion för två spelningar 2 och 3 juLi. Ett samlat E Street Band, nu inklusive Patti Scialfa, i kompet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/7 1988.

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
Tunnel of Love Express Tour
Stockholm Stadion 2 juli 1988

Efter lördagens konsert med Bruce Springsteen och E Street Band på Stockholm Stadion kan jag konstatera att Bruce behåller positionen som världens ledande konsertartist. Han var mindre talför och showen innehöll inga musikaliska överraskningar men på slutet trollade han fram både passion och magi. Med outsinlig energi skapade han publikkontakt av första graden.
   Som rutinerad konsertbesökare vet jag att spänning, överraskningar och oväntade grepp är lÃ¥ngt mycket viktigare än rutin, beräknad skicklighet och en minutiöst planerad konsert. PÃ¥ den punkten var Springsteen-showen ett misslyckande.
   FrÃ¥n USA i vÃ¥ras berättades om kortare och mer koncentrerade konserter. Lördagskvällens framträdande bjöd pÃ¥ tre timmar och 18 minuter effektiv underhÃ¥llning utan att jag kunde upptäcka eller notera nÃ¥gra större nyheter sedan Bruce och gänget var i Sverige förra gÃ¥ngen.
   Efter sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r i branschen borde Bruce veta bättre än Ulf Lundell (som gjorde samma misstag under sommarturnén 1985) att kvalité inte bara är kvantitet.
   Detta mastodontprogram till konsert innehöll alltför mÃ¥nga transportsträckor för att kunna bedömas med ett toppbetyg. Det gick upp och ner ungefär som pÃ¥ berg-o-dalbanan pÃ¥ nöjesfältet vars kärlekstunnel inspirerat Springsteen till senaste albumet och den nu pÃ¥gÃ¥ende turnén, "Tunnel of love Express Tour".
   Inledningen pÃ¥ konserten var dock mäktig och inspirerande med Roy Bittan ensam pÃ¥ synt medan alla andra klädda i svart löste biljett och intog scenen innan Bruce i svart kostym till publikens jubel kom in pÃ¥ scenen och kastade en handfull röda blommor ut i publikhavet.
   TitellÃ¥ten "Tunnel of love" rullade igÃ¥ng. Nils Lofgren drog ett fint gitarrsolo och det var en härlig syn med alla händerna i luften.
   Första avdelningen blev sedan en show pÃ¥ räls där rutinen hängde som en snara runt alla medverkande. Och en uppenbart nervös Bruce fick ur sig lite tafflig svenska ("Hur mÃ¥r ni?") och nÃ¥gra smÃ¥kommentarer.
   Ljudet var stort och maffigt och stundtals lika pÃ¥trängande som pÃ¥ en intim rockklubb. E Street Band visade upp det tunga artilleriet i lÃ¥tar som "Boom boom" och "War" och folk sjöng mer än villigt med i "The river", "Cover me" och "Born in the USA".
   Just dÃ¥ var Bruce Springsteen alla människors favorit.
   Efter pausen kom en omklädd och mer uppsluppen Springsteen in pÃ¥ scenen. Mer soul i musiken och mer själ i framförandet. Byggde genialt samman Bo Diddleys "Who do you love?" med sin egen "She's the one" och samarbetet Bruce/Clarence Clemons pÃ¥minde om gamla tider.
   "You can look (but you better not touch)", en i mina öron tämligen traditionell rocklÃ¥t, fick här nytt liv och utvecklades till en av kvällens höjdpunkter. Bruce började ensam pÃ¥ elgitarr, pratade och sjöng om vartannat innan dansöser och sÃ¥ngare gjorde musical av scenen. Bruce hissade upp stämningen a la James Brown och hetsade publiken till vansinne.
   Ã„ven i nästa lÃ¥t, "Coward (when it comes to love)", spelade Bruce ut hela sitt teatrala register medan den fem man starka kvintetten blÃ¥ste pÃ¥ för livet.
   I "Because the night" tog han i lite extra och dansade ovanligt tätt med den uppbjudna tjejen i "Dancing in the dark" som hade förvandlats frÃ¥n disco till skön lunk.
   De nio extralÃ¥tarna, som nästan tog en timme, var pÃ¥ pappret till synes helt utan spänning men var just dÃ¥, mellan klockan nio och tio i lördagskväll, en angelägenhet för alla medverkande. Publik, artister och hela universum.
   Med nästan religiös kraft fick Bruce med publiken i varje rörelse och varje sÃ¥ng. DÃ¥ var det inte bara vädret som visade sydländska takter.

• Bruce Springsteen - gitarr, munspel och sång
• Clarence Clemons – saxofon, congas, percussion och sång
• Danny Federici – orgel och dragspel
• Nils Lofgren – gitarr, pedal steel och sång
• Patti Scialfa - sång och akustisk gitarr
• Garry Tallent – bas
• Max Weinberg – trummor

1. Tunnel of Love
2. Boom Boom
3. Adam Raised A Cain
4. The River
5. All That Heaven Will Allow
6. Seeds
7. Cover me
8. Brilliant Disguise
9. Tougher Than the Rest
10. Spare Parts
11. War
12. Born in the USA
13. Chimes of Freedom
14. Paradise By the C
15. She's the One
16. You Can Look
17. I'm A Coward
18. I'm on Fire
19. Because the Night
20. Dancing in the Dark
21. Light of Day
22. Born to Run [akustisk]
23. Hungry Heart
24. Glory Days
25. Bobby Jean
26. Cadillac Ranch
27. Tenth Avenue Freeze-Out
28. Sweet Soul Music
29. Raise Your Hand
30. Twist and Shout


GT 3/7 1988.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.