Blogginlägg

Dave Edmunds på ett strålande humör

DAVE EDMUNDS BAND
Scalateatern, Karlstad 26 september 2013
Konsertlängd: 19:31-20:33 (62 min)
Min plats: Bänkrad 7, plats 150.

Man kan inte beskylla Dave Edmunds för att bjuda på överraskningar. Men med ålderns rätt, 70 år som en del påstår att Dave har fyllt, kanske det är fel att kräva något annat än traditionellt och förväntat material när han ställer sig på scen. Hursomhelst var Dave, trots en förkyld röst, på ett strålande humör när han mötte den övervägande mogna publiken på Scalateatern i Karlstad i torsdags. Och hela konserten blev en ljus och positiv upplevelse fast repertoaren gick i gamla trygga hjulspår.
   Edmunds är fastkedjad i den gamla rock'n'roll-skolans klassiska stuk där Chuck Berry är personlig favorit i synnerhet och 50-talets influenser är allmänt allenarådande. Därför blev kvällens repertoar till största delen en lång återblick, ofta förbi Edmunds fina repertoar från 70-talet och längre tillbaka i historien. Då blev vi tvingade att landa bland namn och förfäder som Eddie Cochran, Buddy Holly, Fats Domino, Smiley Lewis och just Chuck Berry.
   Men i själva framförandet fanns det inte mycket att klaga på ty bandet som Micke Finell hade samlat bakom Edmunds var av absolut bästa klass. Från den bedårande tajta trummisen Ingemar Dunker via basisten Tommy Cassemar till det unga stjärnskottet Calle Brickman på piano var det ett väloljat sväng som Edmunds kunde luta sig emot.
   Och Finell själv var mer än bara medlem i kompbandet som duktig saxofonist, gitarrist och körsångare den här kvällen. Dels tog han själv helt hand om sången i Mickey Jupps "I should be lovin' this" och "You ain't nothin' but fine" med bravur och dels framfördes "I knew the bride" som en lite spännande duett mellan Micke och Dave.
   Men den som överraskade mig mest bland musikerna var Calle Brickman, den unge pianisten, som med flinka och energiska fingrar gav Edmunds rock'n'roll den totala och autentiska ljudbild som Rockpile en gång i tiden faktiskt saknade. Han fick även plats med sin instrumentala "Calle's boogie" i Edmunds-konserten. Calle, aktuell med det egna albumet "Poor old mr Woogie", hade inlett kvällen på Scalateatern med 20 minuter egna låtar som vi tyvärr missade då affischen utanför teatern berättade att föreställningen skulle börja halv åtta.
   Nåväl, Edmunds konsert inleddes charmant med Bruce Springsteens "From small things, big things come" i ett rasande tempo. Introt med Dave ensam på gitarr innan bandet med Dunker i spetsen rullade igång en makalös tajt musikalisk uppbackning.
   Sedan följde som sagt klassiker på klassiker utan att vara direkt förknippade med Edmunds egen personliga repertoar. Det var väl egentligen bara "Deborah", låten han skrev tillsammans med Nick Lowe till "Tracks on wax 4", som den här kvällen kändes som en genuin Edmunds-låt. Och i samband med det smakprovet höjdes förväntningar på både "Girls talk", "Queen of hearts" och "Crawling from the wreckage". Eller några mer nedtonade låtar med akustisk gitarr. Men drömmar och fantasi fick inte möta verkligheten den här kvällen.

Låtarna:
From small things, big things come
I'm in love again
That'll be the day
Cut across Shorty
Deborah
I should be lovin' this
Let it rock
You ain't nothin' but fine
Calle's boogie
Little queenie
Three time loser
(I'm a) Lover not a fighter
I hear you knocking
I knew the bride

Extralåt
Sabre dance

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.