Blogginlägg från 2013-09-12

"Like the birds"

SLOW FOX
Like the birds
(Rootsy)

Tänk vad ett begränsat tålamod och ett alldeles för snabbt första intryck kan ställa till det. När Slow Fox-skivan för några veckor sedan ramlade ner i brevlådan, tillsammans med Ellen Sundberg-skivan tror jag, satt jag oerhört upptagen med mycket annat. Lyssnade lite snabbt på båda skivornas första låtar och bestämde mig ännu snabbare att det var om Ellens skiva, med den inledande imponerande titellåten, jag ville koncentrera mina åsikter, se här. Den där lite Neil Young-skavande gitarren vann över den feta countryaktiga traditionella steelgitarren.
   I det skedet la jag undan Slow Fox-skivan men sedan dess har det hänt saker som fått mig på andra tankar. För det första såg jag Slow Fox, Sofia Henricsson och hennes syster Fanny, ett par gånger på festivalen Live At Heart i Örebro nyligen och för det andra har jag nu lyssnat på hela skivan ett antal gånger och kommit till insikt om skivans positiva sidor.
   På scen i Örebro var Slow Fox bara Sofia och hennes syster. I det extremt avskalade formatet bjöd tjejernas röster, en akustisk gitarr och en väldigt sparsam mandolin på personlighet långt över gränsen än vad en skiva kan förmedla. Just den personligheten, som också visade upp sig i de helt naturliga mellansnacken, krävde då i mitt undermedvetna att jag skulle ge "Like the birds" en ny seriös chans.
   Med skivans genomgående stora sound ut ur högtalarna och in i mina öron tycker jag fortfarande att den begåvade kärnan i Sofia Henricssons många fina låtar blir överkörd i många låtars feta arrangemang. Hon har genomgående ett halvdussin människor bakom sig på samtliga låtar och variationen blir inte så tydlig fast tempot naturligtvis skiftar mellan låtarna.
   Men som sagt, många bra låtar och Sofias autentiska countryröst är en oslipad diamant bland svenska sångstämmor just nu. Och steelgitarren är inte så flitigt förekommande på albumet som jag först trodde och tyckte mig höra.

/ Håkan

"Driftwood (The 309 sessions)"

RICHARD LINDGREN
Driftwood (The 309 sessions)
(Rootsy)

Låtskrivaren, Bob Dylan-fanatikern, sångaren och Malmö-killen Richard Lindgren går från klarhet till klarhet. Han anses i allmänhet tillhöra den luddiga americana-genren och visst hörs fortfarande de släktbanden i Richards musik. Men på nya skivan har han onekligen breddat sig både musikaliskt och textmässigt.
   Richard är för det första en produktiv låtskrivare. Vid sitt senaste besök i Örebro satt han uppe till halv fem på sitt hotell och skrev på en ny låt... För det andra och tredje har han en märkvärdigt snillrik och närmast poetisk förmåga att formulera det engelska språket och sedan dekorera orden med starka känslomässiga melodier.
   På förra årets Live At Heart tilldelades Richard ett låtskrivarstipendium som innebar två veckor med helpension på Stora Hotellet, på rum 309 (därav titeln på albumet...), i Örebro där han skrev en majoritet av låtarna på nya albumet. I stipendiet ingick även tre dagar i den tekniskt fulländade studion på Musikhögskolan i samma stad. Resultatet ligger nu framför mig i form av nya albumet.
   Mitt under det kreativa låtskrivararbetet gick Richard in i studion tillsammans med Olle Unenge, gitarr och sång, och två unga, mycket begåvade Örebromusiker, Simon Nyberg, gitarr, banjo och mandolin, och Robin Mossberg, ståbas. På vissa spår spelar ytterligare några örebroare, Kajsa Zetterlund, fiol, Mats Lindström, bouzouki, och Andreas Svensson, dragspel, och med den omgivningen har inspelningarna inte så överraskande resulterat i ett sound som stundtals har en brittisk och nästan irländsk prägel.
   Under det här inspelningsarbetet och några konserter i samband med vistelsen i Örebro fick Richard Lindgren ett nytt officiellt kompband på köpet. Med medlemmar som alltså är identiskt med huvudmusikerna på skivan. Där finns ingen trummis närvarande ty det taktfasta ligger i låtarnas rytmer och det magiska sväng som dessa talangfulla musiker trollat fram tillsammans.
   Örebro har för övrigt under de senare åren blivit en andra hemmaplan för Richard. På mindre än tre år har han besökt staden tolv gånger och då uppträtt i 21 olika sammanhang på olika scener. Med en allt ökande popularitet som följd. Tala om Örebrovän.
   På den här skivan har Richard samlat ett förvånansvärt varierat material. Hans båda kärlekslåtar med helt olika aspekter, "A miracle like you", och "Letting go of you", får väl anses tillhöra det traditionella material han fyllt hela sin långa karriär. De irländska influenserna gör sig bokstavligen påminda i den gamla och mycket vackra folkmelodin "I wish I had someone to love me" med Richard bakom pianot.
   Skivan innehåller ytterligare en så kallad cover, Mississippi John Hurts "Make me a pallet on the floor", en akustisk och smidigt tajt countryblues med underbar fingerpicking av Unenge. "Heart of the land" är med sina 7:27 något av hörnsten på skivan och höll i ett skede också på att bli titel på hela skivan. Uppenbart påverkad av Bob Dylans nästan 50 år gamla "Desolation row" berättar Richard en betagande dagbokshistoria från Triple Troubadours-turnén tidigare i våras. Mycket underhållande och intressant.
   Richard har också skrivit en hyllningslåt till sin älskade dryck, "Guinness song". En låt som tenderar att bli en mycket populär allsång på framtida Richard Lindgren-konserter.
   Men av allt positivt på skivan är det ändå titellåten som imponerar allra mest på mig. Tom Waits- och Townes Van Zandt-fantasten har skrivit och framför en låt med stor melodisk briljans. Naturligtvis har han också på sedvanligt sätt satt fina och vemodiga ord på känslorna. En låt som till uppbyggnad och melodi för tankarna till legendariska låtskrivare som Burt Bacharach, kanske Jimmy Webb eller till och med Warren Zevon.
   Skivan släpps officiellt 18 september men finns redan nu att köpa i Örebro i skivbutiken Najz Prajz.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.