Blogginlägg från december, 2024

Krönika: Januari 1979

I januari 1979 hade jag ett hat/kärleksförhållande till liveskivor där jag misstänkte att skivbolagen gav ut liveinspelade skivor bara för att det var enklare och billigare.
   1978 hade det kommit ut ett rekordantal liveskivor och i artikeln nämner jag namn som Nils Lofgren, Derek & the Dominoes, Colosseum och Thin Lizzy. Och liveskivor med Eric Clapton i många olika sammanhang. Men också svenska artister som Pugh Rogefeldt och Ulf Lundell.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/1 1979.
 
LIVESKIVOR ETT NÖDVÄNDIGT ONT?

LIVEINSPELADE SKIVOR VERKAR VARA SKIVBOLAGENS påhitt. Ett enkelt sätt att tjäna mer pengar på redan kända låtar och artister till en ringa penning. Visserligen har liveinspelningstekniken utvecklats mycket på de senaste åren men det är ändå en relativt enkel uppgift att spela in live när man tänker på hur en del artister kan tillbringa månader i skivstudios inför ett vanligt album.
   Man får lätt känslan av att liveskivor är något nödvändigt ont, något artisten eller skivbolaget släpper ut för att uppehållet inte ska bli för långt, och att publiken därmed ska tappa intresset mellan studioskivorna. Sådana exempel finns det gott om men man ska heller inte glömma att en del artister alltid är bäst på scen och därmed också på liveskivor.
   Då konserterna ofta är långt över en timme (det finns tyvärr motsatsen) blir utrymmet för att få den rätta atmosfären också ett dubbelalbum och 1978 kom det ut rekordmånga livedubbelalbum. Bland annat Little Feat, Graham Parker, Thin Lizzy, Ted Nugent, Tubes, Jethro Tull, David Bowie, Zappa, Lou Reed, Bob Marley och Todd Rundgren.
   I tio fall av tio är liveskivorna gjorda med redan etablerade artister så den riktiga spänningen faller ju bort. Men inte desto mindre kan man komma ifrån att pop- rockhistoriens allra bästa skivor varit just liveinspelade. Vare sig det har handlat om mastodontverk som The Bands ”The last waltz”, George Harrisons Bangla Desh-konsert, mindre avancerade konserter med Stiff-artister, Pugh Rogefeldt eller bubblande rock med Nils Lofgren, Derek & the Dominoes eller Thin Lizzy.
   En stor artist som har förekommit på många olika liveskivor är Eric Clapton. En styrka då man får höra honom i olika sammanhang och tidsperioder. En svaghet då samma låtar återkommer flera gånger. Både med Yardbirds och Cream har det kommit konsertskivor efter de gruppernas upplösning, som gitarrist på turnén med Delaney & Bonnie och den fantastiska liveskivan med Derek & the Dominoes från 1973. Den kom också efter gruppens splittring men innehåller många fina versioner av ”Let it rain” och ”Why does love got to be so bad”.
   Sedan var Clapton borta i två år och gjorde comeback i januari 1973 med en konsert på Londons Rainbow arrangerad av vännen Pete Townshend och innehöll andra personligheter som Ronnie Wood och Steve Winwood och blev också en skiva utan nya låtar. Han har också gjort en liveskiva med sin nuvarande kompgrupp, ”E C was here”.
   Att spela in konserter har blivit allmänt populärt på 70-talet. De starkt begränsade tekniska resurserna gjorde att det inte alls var lika vanligt för tio år sedan. Till exempel gjorde Beatles aldrig någon liveskiva. Det är först nu, flera år efter splittringen, som konsertmaterialet plockas fram. ”At the Hollywood Bowl” från 1964 och 1965 och den mer än lovligt avskyvärda inspelningen från Star Club i Hamburg.
   De har också som soloartister varit sparsamma med både konserter och skivor. Wings trippelalbum ”Wings over America” är det mesta och bästa resultatet.
   Här i Sverige är det tunt med konsertinspelningar med svenska artister och de enda jag i skrivande stund kommer på är Pugh Rogefeldts ”Ett steg till”, hans charmanta turné 1974 ihop med Rainrock, Lucas och Ola Magnell och Ulf Lundell & Natures ”Natten hade varit mild och öm” från succéturnén 1976-77.
   Den senare skivan innehöll till större delen nytt material, låtar som Ulf Lundell gjort på konserter men aldrig tidigare på skiva. Det är ovanligt och förekommer nästan aldrig att liveskivor innehåller nyskrivet. Två amerikaner som gjort samma unika handling är Neil Young och Jackson Browne. ”Time fades away” och ”Running on empty” heter de båda respektive skivorna. Brownes skiva är ovanligare än så då den inte bara är inspelad på scen utan också i replokalen, bakom scen, i turnébussen och på hotellrummet.
   Bland övriga att tidernas liveskivor som rekommenderas är ”Four way street” med Crosby, Stills, Nash & Young, Nils Lofgrens ”Night after night”, Thin Lizzys ”Live and dangerous” från förra året, ”Frampton comes alive” och Roxy Musics fina ”Viva! Roxy Music”. Närmare en konsert kan man inte komma.
   Slutligen undrar man lite förstrött när två av världens mest uppskattade artister, Rod Stewart och Bruce Springsteen ska göra liveskivor. Med Stewart i friskt minne vore det en händelse och Springsteens konserter lära vara något långt utöver det vanliga.

/ Håkan

Biljett: Manfred Mann´s Earth Band 1979

MANFRED MANN'S EARTH BAND Konserthuset Stockholm 30 mars 1979

På biljetten står det "Manfred Mann" men på scen var det Manfred Mann's Earth Band som höll i den spännande underhållningen. Mann och hans band var stora favoriter på 70-talet, upplevde bandet live tre gånger och 1979 var sista gången.
   Bandet var aktuellt med det alldeles färska albumet "Angel station".

/ Håkan

November 2024 på Håkans Pop

Bjurman Band, med frontpersonerna Ola Bjurman och Richard Lindgren, med basisten Nikke Ström till höger, bjöd på en fantastisk konsert på en båt i Göteborg.

NÅGRA KONSERTER OCH ARTIKLAR i mina serier om Samlingsalbum, konsertbiljetter och gamla krönikor blev november månads sammanfattning av Håkans Pop. Dessutom dog en ganska okänd men framgångsrik skivproducent för några veckor sedan.
   Ibland förvandlas konserter till personliga möten där minnen och gemensamma erfarenheter kan dryftas. Senaste helgen blev sådana dubbla händelser på konserter med Bjurman Band och Basse Wickman dagen efter. 40-åriga bekantskaper som resulterade i många kramar och ännu fler historiska tillbakablickanden när jag fick träffa organisten Hasse Olsson och Basse som jag intervjuade 1984. Hasse var ju klippan i Raj Montana Band och Ulf Lundells komp på den tiden.
   På hemmaplan i Örebro upplevde jag ytterligare två konserter under november, Olle Unenge & Orkestern och Punsch.
   I min kategori om så kallade Compilation-skivor (samlingsalbum) skrev jag under november om ”Golden Pops”, ”Greenpeace”, ”The Harvest bag” och ”Heads together first round”.
   De gamla konsertbiljetterna hade hämtats från 2007 (Bruce Springsteen), 2013 (Bland annat Elvis Costello), 1982 (Jackson Browne) och 2001 (John Hiatt).
   Och krönikorna som under månaden återpublicerades på Håkans Pop var hämtade från september 1978 (tre stycken, om Plågsamma discorytmer, Reggaefeber i England och Svensk rock på engelska) och december 1979 om Engelsk folkrock.
   Shel Talmy, skivproducenten bakom klassiska skivor med bland annat The Who och Kinks, avled i november.

MIN FRU CARINA MÅLAR AKVARELLER OCH läser massor med böcker böcker medan jag lyssnar på musik och lyssnar på musik. Därför har mina månatliga rapporter om nya aktuella skivor blivit både intensivare och heltäckande genom åren. Jag trodde att årets november skulle tappa lite i intensitet när det gäller nysläppta intressanta skivor men det blev ännu en månad med åtskilliga höjdpunkter som jag ska begränsa mig till i text den här gången.
   Däremot vill jag kortfattat ändå nämna några aktuella namn, med nya skivor ute, som är värda uppmärksamhet utan att jag har formulerat några långa texter om mina åsikter: JOHNNY DELAWARE, GWEN STERFANI, THE FLESHTONES och KLARA GOLIGER.
   Under Elvis Costellos solokonserter 1984 inleddes samarbetet med amerikanen T Bone Burnett, där han också var uppvärmare, under det spontana namnet THE COWARD BROTHERS. På skiva blev resultatet då en singel, ”The people's limousine” (1985), men sedan dess har artistsamarbetet legast lågt fast T Bone har fungerat som skivproducent åt Elvis på flera album, bland annat ”King of America”. Men nu har Coward Brothers återuppstått på ett helt album, ”The Coward Brothers”.
   Inledningen på skivan, den finstämda låten ”Always”, är makalöst vacker men är på inget sätt representativ för det 20 låtar långa albumet där nästan allt är gjort med en klackspark på gott och ont. Ibland ekar det Monty Python om texterna, melodierna är ofta lite för traditionella för mina öron men när albumet är som bäst i ”Always” och underbara ”World serious”, ”Yesteryear is near” och skämtsamma ”Early Shirley” är det en bra skiva.
   Jag har aldrig tänkt på THE CURE som en del av engelsk progg men när Robert Smith, med rockvärldens spretigaste kalufs, och kompani återvänder efter 16 års paus med ”Songs of a lost world” blir jag mycket oväntat imponerad och njuter stundtals av många långa instrumentala passager. Arrangemang som ofta kryddas med mustiga stråkar som förstärker både känsla och melodi.
   Det finns alltid en plats i mitt hjärta för STEVE FORBERT och nya ”Daylight savings time” gör mig inte besviken. Steve är inte i ropet direkt, lätt att missa nya skivor (den här släpptes redan i september) men hans lätt heta röst, låtskrivande och ofta lågmälda arrangemang är så personligt att jag upplever varje skiva som en ny höjdpunkt. Så även den här gången.
   DWIGHT YOAKAMS gigantiska cowboyhatt kan ibland skymma hans personlighet både visuellt och musikaliskt men på nya ”Better days” upptäcker jag överraskande breda arrangemang och en stor härlig variation i typen av låtar. Det är lika mycket rock som country och mycket däremellan. En blandning som tillfredsställer mig stort. Och det funkar till och med när Dwight på en låt samarbetar med rapparen Post Malone.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: DET ÄR MYCKET SOM I MUSIKVÄG HAR överraskat mig den här hösten. Det började i augusti med Nick Caves innerliga ”Wild dog” och den här månaden är det The Cures ”Songs of the lost world” (se ovan) och nu WILLIE NELSON som på sitt 76:e(!!!) album ”Last leaf on the tree” får mig att äntligen uppskatta den 91-årige(!!!) sångaren från Texas.
   Jag har genom åren varit ganska kallsinnig när det gäller Willie Nelson. Personlig röst, javisst, men i ofta ganska sega och mediokra arrangemang i mindre intressanta låtval. Men Willie har ju en förbluffande produktivitet som borde göra hälften så gamla artister gröna av avund. ”Last leaf on the tree” är Willies andra album för i år och även på förra skivan, ”The border” som släpptes i maj, gör han en storartad insats. Då slog han mig med häpnad (”Jag har aldrig upplevt en bättre Willie-skiva” uttryckte jag mig...) men den alldeles nya skivan däckar mig fullständigt på många sätt.
   Sonen Micah har producerat och det är nog den stora anledningen till min tillfredsställelse. Jag ska kanske inte överdriva men sound och arrangemang tangerar nästan det spännande som ikoner som Rick Rubin och T Bone Burnett brukar bjuda på. Här finns både atmosfär och starka detaljer, Micah spelar på en drös olika instrument, och låtvalet som är en majoritet covers har hämtats från så olika håll som Tom Waits, Warren Zevon, Neil Young, Keith Richards, The Flaming Lips(!), Beck och Nina Simone. Låtar som sedan behandlats med både respekt och öppenhjärtighet.
   Det är nästan omtumlande att jag först nu har fastnat för Willie Nelson och det skulle förvåna mig mycket om inte ”Last leaf on the tree” snart återfinns på min årsbästalista.

/ Håkan

Compilation: The Honky Tonk demos

"The Honky Tonk demos" (Oval, 1979)

DEN HÄR SKIVAN TILLHÖR DE MEST ÄLSKVÄRDA samlingsskivor som jag äger. Som titeln "The Honky Tonk demos" skvallrar om innehåller skivan specialinspelade demoversioner av senare mer kända officiellt utgivna låtar. När jag köpte skivan hösten 1979 var det nog Dire Straits medverkan som lockade mest. Det engelska bandet var just då stekhett, hade precis fått sitt stora internationella genombrott och att få nöjet att höra deras tidiga version av ”Sultans of swing” kändes udda och exklusivt.
   Orden honky tonk, som ekar amerikanskt i min värld, känns i sammanhanget ganska malplacerade på en skiva med uteslutande brittiska artister och grupper men syftar på det engelska radioprogrammet som existerade på BBC Radio London mellan 1972 och 1978. Den respekterade engelske musikjournalisten Charlie Gillett var programmets presentatör och ambitionen var att bjuda på alternativ musik på en bred basis med både gospel, ska. r&b, cajun, country med mera. Kanske var namnet Honky Tonk ändå tämligen naturligt?
   Gillett ville presentera både helt nyutgiven musik och tidigare opublicerade demotejper och det var just den senare kategorin som bildar ryggrad på den här skivan. Skivomslaget berättar utförligt och detaljerat om artisterna och grupperna som finns med på skivan. Från gruppmedlemmar via inspelningsdetaljer om studio och datum, sändningstillfälle till en kortare biografi.
   Skivbolaget som gav ut skivan, Oval, startades 1972 i södra London av just Gillett och producenten Gordon Nelki. Gav ut åtskilliga samlingsskivor med främst gammal amerikansk musik och upptäckte där amerikanen Johnnie Allans vilda cajunversion av Chuck Berrys ”Promised land” och gav ut den i England först på singel 1974 och sedan på en specialutgåva 1978 i ett samarbete med Stiff.
   Även skivor med reggae, Sir Douglas Quintet och Kilburn & the High Roads kom ut på Oval.
   Blandningen på ”The Honky Tonk demos” motsvarar ovanstående ambition till musikalisk mix för här finns både doo-wop (Darts), traditionell pubmusik (Chas & Dave), soulrock (Lee Kosmin), boogie woogie (Geraint Watkins), jazzinspirerat (Witches Brew), blues (Junior Kimbrough), cajun (Juice On The Loose), country (Charlie Dore), rock (Night Shift), och reggae (ABC och Live Wire).
   De tidiga radiospelningarna med Graham Parker och Dire Straits orsakade extremt stor uppmärksamhet bland talangscouter på skivbolag och deras första demoinspelningar ledde på det viset till skivkontrakt.
   Parkers demoinspelning av ”Between you and me”, sändes tidigt 1975, blev så uppmärksammad att den finns med på hans första album ”Howlin wind” (1976). Och sändningen av Dire Straits ”Sultans of swing” i juli 1977 skulle resultera i bandets skivdebut 1978. Båda inspelningarna är ganska veka och typiskt demoanpassade men det gick inte att missa båda artisternas personliga styrka.


Side One
Chas 'N' Dave: One Fing 'n' Annuver
Lee Kosmin Band: Ain't No Way
Darts: Sometime Lately
Geraint Watkins: Watkins' Brew
Witches Brew: The Party's Over
Juice On The Loose: The Blue Flames Boogie
Junior Kimbrough: In The City

Side Two
Dire Straits: Sultans Of Swing
Graham Parker: Between You And Me
Charlie Dore: Secret Service
ABC: Rhythm On The Radio
Night Shift: Dance In The Moonlight
Live Wire: Lone Car Cruising

/ Håkan

Basse Wickman tillbaka på livescenen

BASSE WICKMAN + ENTOURAGE
Närke Kulturbryggeri. Örebro 30 november 2024
Konsertlängd: 19:48-20:30 och 20:58-21:43 (87 min)
Min plats: Sittande till vänster ca 5 m från scenen.

ALLA ARTISTER HAR I ALLMÄNHET RÄTT att återvända till livescenen. Efter lördagskvällens konsert gäller det i synnerhet även Basse Wickman som länge har varit väldigt osynlig i offentligheten. En offentlighet som han för övrigt inte kände sig bekväm med under sina mer verksamma år på 80-talet.
   En förhållandevis musikaliskt lågmäld Basse Wickman har den här hösten börjat turnera igen med ett Borås-baserat kompgäng, Entourage, och blandar sin gamla repertoar med några covers.
   På konserten på Närke Kulturbryggeri, som för övrigt har funnits i 21 år, beklagade Basse att bandets sångerska Lena Rif inte kunde närvara på grund av sjukdom. Han underströk dessutom hennes viktiga insatser i liverepertoaren men det var inget som vi i publiken kunde förhålla oss till eller sakna utan facit i hand.
   Det doftade inte stor rutin om Basses kompband som efter en liten olycklig start med tekniska ljudproblem arbetade sig upp och växte ut på ett anmärkningsvärt fint sätt. Med gitarristen Jan-Åke "Jake" Svensson och klaviaturkillen Örjan Hill i mindre huvudroller. Tillsammans med Håkan Tollesson på bas och Mattias Engström på trummor gjorde de jobbet att tolka Basses gamla repertoar på ett fullt godkänt sätt.
   Naturligtvis saknade jag då och då det klassiska elektriska Rickenbacker-soundet, en stöttepelare i Basses musik decennier tillbaka, fast jag tyckte mig höra hans akustiska gitarr framkalla tydliga ackord åt det hållet.
   Som ni ser nedan på den autentiska setlistan blandade Basse friskt mellan sin svenska och engelska repertoar och behandlade båda språken både naturligt och starkt. Låtar som fick många intressanta presentationer i de underhållande mellansnacken som förklarade texter och minnen.
   Dessvärre blev några av konsertens tidiga låtar, fina ”Sailing down the years” och poppiga ”Flammande vind”, lite misshandlade av det så långt inte hundraprocentiga ljudet. Men både ljud och band sträckte på sig under slutet av första avdelningen, med pärlan ”Son of Cathy's clown”, och konsertens avslutning.
   Då tog gitarristen ”Jake” fram sitt känsligaste spel medan han tittade på den unge trummisen och dekorerade Basses låtar föredömligt. Men även coverlåtar som Bob Dylans ”My back pages” och konsertfinalen med Lou Reeds ”Pale blue eyes” fungerade perfekt.
   Även Basses 39 år(!) gamla ”Angel of mercy” tillhörde konsertens höjdpunkter. En låt som fick mig att gå hem och lyssna på det lika gamla albumet ”Navigator” där låten inleder skivans andra vinylsida.



/ Håkan

Coverlåtar på en personligt exklusiv nivå

Frontpersonerna Ola Bjurman och Richard Lindgren med basisten Nikke Ström.

BJURMAN BAND + RICHARD LINDGREN
S/S Marieholm, Göteborg 29 november 2024
Min plats: Sittande och stående till höger ca 10 m från scenen
Konsertlängd: 20:12-21:09 och 21:55-22:58 (120 min)

DET RÄCKER ATT LYSSNA PÅ OLA BJURMANS skivversioner av Creedence-låtar för att förstå att Bjurman Band inte är något mediokert eller opersonligt coverband. Och tittar man närmare på bandets exklusiva laguppställning är det uppenbart att Bjurman Band tillhör en annan nivå i den ibland bespottade genren.
   Ola hade till de två spelningarna i Göteborg i helgen lyckats samla ett utsökt komp där han blandade stockholmare och göteborgare med Malmö-killen Richard Lindgren som extra krydda. En favorit och personlig vän som befinner sig i samma amerikanskt inspirerade musikaliska fåra.
   Konserterna på Olas hemmaplan på en båt i Göteborgs hamn hade en seriös prägel som föregicks av två långa repetitionsdagar i Nikke Ströms replokal i samma stad. Nikke var även arrangör av konserten och spelade givetvis bas i bandet som i övrigt innehöll stjärnspäckad rutin: Bengan Blomgren, gitarr, Åke Sundqvist, trummor, och Hasse Olsson, keyboards.
   I den rutinerade samlingen, med Ola Bjurman på sång och gitarr som härförare, kom Lindgren in som en joker och samarbetet var i högsta grad naturligt där båda sångarnas låtmaterial och framförande hade en djup amerikansk accent i rösten och allt bottnade sedan i ett starkt USA-inspirerat sound.
   Richard var ju okänd för den stora delen av publiken som överraskades stort av hans uppträdande och hans låtar. Och han fick en högtidlig presentation av Bjurman när de sedan varvade plats vid mikrofonen under hela konserten. Richard kom in och tog publiken med storm med den snabba lite äldre låten ”One step behind” och fortsatte direkt med sin kanske mest kända låt ”From Camden Town to Bleecker Street” inför en mycket förvånad och nöjd publik.
   I den här musikaliska miljön fick både Bjurmans och Richards låtar The Band-liknande arrangemang och sound och det blev i repertoaren tämligen naturligt att blanda en udda Robbie Robertson-låt (”Between trains”) med flera Bob Dylan-låtar. Och sedan var steget inte långt till amerikanska låtskrivare som John Hiatt, Steve Earle, Tom Petty och John Fogerty. I det senare fallet (finalen med ”Between the lines”) var det ingen Creedence-låt utan en extraordinär låt från Fogertys outgivna album ”Hoodoo”.
   För mig var Ola Bjurman en relativ nyhet fast han har gjort musik i säkert 30 år och hade på scen en förklarlig dignitet i både röst och spännande låturval (se setlistan nedan) och tillsammans med ett ruskigt effektivt band blev varje låt en ny konserthöjdpunkt. Med all önskvärd tydlighet hördes det att bandet svetsats ihop sig under de långa och ambitiösa repetitionsdagarna.
   Rep och soundcheck är något som Richard Lindgren vanligtvis hatar men jag tror han nu förstår vitsen ty konserten blev ett proffsigt utbyte mellan Ola och Richard och bandet kunde bevisa all sin proffsighet och andäktiga skicklighet i varje ton.
   En sedvanligt briljant Bengan Blomgren, lite lätt skymd bakom Bjurmans breda ryggtavla, lät de himmelska gitarrtonerna flöda, Åke Sundqvists sköna rytmer var bandets ryggrad medan Hasse Olssons magiska fingrar framkallade det klassiska hammondsoundet. Och Nikke Ströms bas gav arrangemangen stadga i både snabba och lugna låtar, ibland med en stråke i hand.
   Till kvällens riktiga stora upplevelser hörde Bengans solo på Hiatts ”Icy blue heart”, Hasse Olssons ljuvliga hammond på Dylans lite mindre kända ”Nothing was delivered”, den långa ”Señor” och versionen av Pettys ”Southern accents” som framfördes som en duett med några specialskrivna textrader.
   I extravdelningen följdes Petty-låten av den unika Fogerty-låten ”Between the lines” som gjorde att fredagskvällen och konserten blev fullkomligt fulländad.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.