Blogginlägg från mars, 2016

Tributes: Olle Adolphson

"Dubbel trubbel" (Capitol, 2005)

När det begav sig, vilket är många decennier sedan, hade jag inget förhållande till visdiktaren, låtskrivaren och sångaren Olle Adolphson som hyllas av svensk artistelit på detta dubbelalbum. Och visst avundas jag Håkan Hellström lite när jag i releasebladet till den här skivan läser hans kärleksfulla beskrivning och minnet av Olles låtar. "Det bedårande och ljuvliga, att välja de vackraste, men inte alltid de enklaste vägarna i melodibygget. Texterna – renheten, det poetiska språket, att precis som i melodin gå de vackraste vägarna. Sättet att måla en tavla i ord ('Post Festum'), men att inte alltid ta det hela och sig själv på alltför stort allvar, vilket lustigt nog gör det enklare att just ta alltihop på allvar ('Trubbel')."
   Många medverkande artister berättar i andra intressanta texter om sina minnen av och sitt förhållande till Olle Adolphsons låtar. Jag önskar i ögonblicket när jag lyssnar på den här skivan att jag själv hade samma nära förhållande till hans låtmaterial och jag blir överraskad när jag saknar så monumentala Olle Adolphson-låtar som "Okända djur" och "Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken". Men här finns många möjligheter att upptäcka nya favoriter, nya djupsinniga och smarta textformuleringar och framförallt nya spännande arrangemang.
   Ännu en gång finns det all anledning att imponeras av ett Kjell Andersson-projekt som är så förbluffande välgjort med ett lysande urval av artister och material och som sedan är så homogent genomfört. Från omslag via texter och information i cd-häftet till majoriteten av aktuella inspelningarna.
   Allt Kjell A genom åren har tagit i har förvandlats till underbara praktverk och musikalisk historia. Från de båda Cornelis Vreeswijk-hyllningarna "Den flygande holländaren" via "Plura 50" till Totta - och Mauro Scocco -hyllningarna. Och mellan alla dessa värdefulla samlingar gav han alltså fokus på Olle Adolphsons låtskatt. Där jag naturligtvis upptäcker att jag är medveten om fler låtar än jag spontant minns.
   Håkan Hellströms Olle Adolphson-passion är omvittnad sedan tidigare och hans bidrag på skivan är inte producerade för just den här samlingen. Titellåten "Trubbel", bonuslåt här, fanns med på Håkans ep "Luften bor i mina steg" (2002) och "Sigge Skoog" är en liveinspelning från 2003 men är inte sämre för det. Vilket inte hindrar Freddie Wadling från att också göra en nio minuter lång extraordinär version av "Trubbel" elegant producerad av Johan Lindström.
   "Dubbel trubbel" har ingen samlande musikalisk prägel, ingen huvudansvarig producent, utan ansvaret har spridits ut över flera händer. Som nämnda Lindström tillsammans med bland annat Lars Halapi, Jari Haapalainen och några andra. Det har resulterat i en spännande bredd fylld med flera överraskningar. Som exempelvis samarbetet "Sista dan tillsammans" mellan Mattias Alkberg och Frida Hyvönen som på sina drygt tre minuter lyckas förena oväsen med ren skönhet. Så långtfrån singer/songwriter-visa det går att komma.
   Dubbelalbumet hyllar inte bara Olle Adolphson, som avled ett år innan det här projektet, utan också Totta, eller Torsten Näslund som han benämns, som dog på sommaren innan den här skivan släpptes i december 2005. Även Tottas bidrag, två versioner av samma låt ("Blåst"), är hämtade från det några år gamla arkivet. Där tolkningen som duett med Kajsa Grytt definitivt tillhör topparna på skivan. Stråkar och slide i en underbar omfamning.
   Pluras båda bidrag tillhör också det mest minnesvärda på skivan. Dels Eldkvarns samarbete med Rebecka Törnqvist i "Resan hem", en av mina få seriösa Olle Adolphson-favoriter, och bröderna Plura & Carla Jonssons avskalade version av "Min allra bästa tid" med vacker vissling och allt.
   Jakob Hellmans soloframförda bidrag "Lenas visa" och "Mina båtar" tillhör väl egentligen parenteserna på skivan men det är naturligtvis glädjande att konstatera hans återkomst till rampljuset efter hans problematiska avslutning på 90-talets Kalas-turné.
   Bland ytterligare några fina ögonblick på skivan märks Peter LeMarcs "Nu har jag fått den jag vill ha", Rebecka Törnqvists "Vad tänker han på?", Kajsa & Malenas "Om natten är alla änkor grå" och Tomas Andersson Wijs vackert seriösa avslutning med "Det ligger ett land långt borta".
   All dokumentation i ämnet på albumet är mycket informativt och intressant. Som texten om Olle Adolphson som är hämtad från en avhandling av Frans Mossberg som också har sammanställt en rad citat av Adolphson om sitt låtskrivande. Dessutom förekommer det några autentiska studiokommentarer från huvudpersonen själv som inledning på några låtar.

CD 1
1. Intro: Trubbel
2. Peter LeMarc: Nu har jag fått den jag vill ha
3. Eva Dahlgren: Mitt eget land
4. Mauro Scocco: Världen som var min
5. Freddie Wadling: Trubbel
6. Introduktion: Sigge Skoog
7. Håkan Hellström: Sigge Skoog
8. Eldkvarn & Rebecka Törnqvist: Resan hem
9. Totta Näslund: Blåst
10. Charlotte Berg: Råd till dej - och mej
11. Per Persson: Konstnasaren
12. Jakob Hellman: Lenas visa
13. Nicolai Dunger: Det gåtfulla folket
14. Rebecka Törnqvist: Vad tänker han på?
15. Mattias Alkberg & Frida Hyvönen: Sista dan tillsammans

CD 2
1. Totta Näslund & Kajsa Grytt: Blåst
2. Toni Holgersson & Irma Schultz Keller: Vem
3. Sofia Karlsson: Nu är det gott att leva
4. Plura & Carla Jonsson: Min allra bästa tid
5. Sara Isaksson: Jon Andreas visa
6. Jakob Hellman: Mina båtar
7. Kajsa & Malena: Om natten är alla änkor grå
8. Freddie Wadling: Grön kväll i Margaretelund
9. Emily McEwan: År
10. Edith Söderström: Post festum
11. Rikard Wolff: Sign. 'Karlsson - Evig vår'
12. Sofia Karlsson: Helga Andersson
13. Tomas Andersson Wij: Det ligger ett land långt borta
14. Outro: Trubbel
15. Håkan Hellström: Trubbel (Bonuslåt)

/ Håkan

60: #8 DONOVAN (1965-1969)

DONOVANS TOPP 3:

1. Turquoise (1965)
2. Catch the wind (1965)
3. Atlantis (1968)

VI ÄR SEDAN NÅGRA VECKOR TILLBAKA BLAND de 10 främsta på min lista över 60-talsfavoriter och det är i många fall feta diskografier med många singlar att ta sig igenom. Ofta drygt 20 singlar men den skotske folksångaren Donovan är ett litet undantag när han mellan 1965 och 1969 gav ut blott 12 singlar. Skivor som visar upp en otrolig utvecklingskurva från ensam trubadur till sångare framför ett rockband. Min lista är fylld av pop- och för all del också rockgrupper men det finns också soloartister och Donovan var tidigt en representant för det absolut enklaste uttryckssättet: Ensam sångare, akustisk gitarr och munspel.
   Donovan föddes i Glasgow 1946, som Donovan Leitch (hans förnamn var hans enda artistnamn), där han växte upp på St Vincent Street. När han var tio år flyttade han och familjen söderut till Londons norra utkant, St Albans, men sina skotska rötter, med influenser från både poesi och folksång, har han aldrig glömt. Flera av hans stora låtar har han framfört med en påtaglig skotsk accent.
   I februari 1965 gick Donovan första gången in i en inspelningsstudio som ägdes av sångförlaget Southern Music och låg i en källare på Denmark Street i London. Klassisk mark i hjärtat av centrala London där förlag, musikaffärer och inspelningsstudios skrivit musikhistoria i många decennier tillbaka. Med sig hade han sina två managers, Peter Eden och Geoff Stephens, och producenten Terry Kennedy som tillsammans producerade Donovans debutsingel "Catch the wind".
   Världens enklaste produktion? En röst och en läcker akustisk gitarr räckte för att skapa en fantastisk debut där inte ens ett malplacerat stråkarrangemang kunde störa personligheten. Donovan överlevde faktiskt de orättvisa jämförelserna med Bob Dylan som precis hade lämnat folksångargenren bakom sig, i januari 1965 gick han in i studion för första gången med ett rockband bakom sig. Det finns för övrigt en ännu bättre version av "Catch the wind" på Donovans debutalbum "What's bin did and what's been hid" där vi slipper ekot på sången och stråkarna och får munspel istället.
   Den kommersiellt framgångsrika debuten, 4:a i England, följdes upp av en låt och ett lågmält arrangemang som upprepade det enkla avskalade hitreceptet, "Colours", som också blev Donovans debut på svenska Tio i Topp.
   Donovan och de tre producenterna fortsatte på samma spår med singel nummer tre, min största Donovan-favorit " Turquoise ", men där tog den kommersiella succén plötsligt men tillfälligt slut. Samma ingredienser som tidigare, sång, gitarr, munspel, men lite långsammare, lite mer moll i uttrycket och det nästan provokativt framträdande munspelet tjuter nästan falskt så den breda publiken vände skivan ryggen men jag gillar den skarpt. En låt som Donovan hade skrivit till Joan Baez.
   1966 blev ett problematiskt år för Donovan. Han lämnade sina managers, skivkontraktet svajade i England medan avtalet i USA löste sig snabbare. Ny manager blev Ashley Kozak, som jobbade för Brian Epstein, som introducerade Donovan för den amerikanske ökände juristen Allen Klein som i sin tur presenterade honom för den rutinerade producenten Mickie Most med många succéer (The Animals, Herman's Hermits bland annat) bakom sig.
   I England släpptes mot Donovans vilja under våren 1966 gamla inspelningar på singlar, "Josie" och "Remember the Alamo", utan större framgång och och nystarten med ett helt nytt sound med Most vid rodret, "Sunshine superman" som släpptes i USA på sommaren 1966, dröjde till julen 1966. Nästan ett år efter Abbey Road-inspelningen i januari 1966.

NU HADE DET HÄNT SAKER MED DONOVAN och hans omgivning. Med ett riktigt rockband bakom sig, bland annat Jimmy Page på gitarr, lät det orientaliskt och spännande om soundet ett år innan flower power-året 1967 var ett faktum. Låten har mycket riktigt kallats premiär för psykedelisk rock och succén var given med en andraplats på Englandslistan. Närmare toppen kom Donovan aldrig.
   Bara två månader efter det genombrottet kom nästa Donovan-singel, "Mellow yellow", som var en enklare låt med en poetisk text och ett framträdande blåsarrangemang där ännu en framtida Led Zeppelin-medlem, John Paul Jones, gör entré som arrangör och basist. Den lekfulla och lättsamma stämningen fortsatte på Donovans singlar. På "There is a mountain" är det flöjten (spelad av Harold McNair som även har arrangerat) som anger tonen och på "Jennifer Juniper", skriven till Jennifer Boyd (syster till George Harrisons fru Patti Boyd) är oboe-introt väldigt speciellt.
   Efter dessa övervägande catchy poplåtar följde några mera suggestiva och meditativa singlar med Donovan som var klart influerade av resor till Indien tillsammans med Beatles-medlemmar. Det indiska stränginstrumentet tambura, jämför ljudet av sitar, färgar arrangemanget (återigen John Paul Jones) i "Hurdy gurdy man" där Donovan nynnande med viskande och dallrande röst bygger stämning. Låten som är skriven om hans gitarrmentor Mac MacLeod, som vid tillfället var med i ett danskt band som hette just Hurdy Gurdy, blev dock lite tjatig och upprepande i längden.
   Singeln "Atlantis" har samma suggestiva inledning och Donovan sjunger med skotsk gemytlig brytning om den mytomspunna ön Atlantis. En mjuk otroligt fin, poetisk och stämningsfull låt arrangerad av amerikanen Gabriel Mekler och allt är inspelat i Los Angeles med enbart USA-musiker.
   Donovan avslutar 60-talet på hemmaplan i Olympic Sound Studios med ännu ett rocksamarbete. Mickie Most sammanförde honom med en annan adept, Jeff Beck Group, där förutom den excentriske gitarristen Beck även Ron Wood, bas, och Nicky Hopkins, keyboards, spelade. Tillsammans med en starkt kryddad tjejtrio (Lesley Duncan, Madeline Bell och Suzi Quatro) framkallar de ett våldsamt och våghalsigt rocksound på "Goo Goo Barabajagal (Love Is Hot)", en titel som senare förkortades till "Barabajagal". Låter också som ett uppenbart jam i studion och inkluderar en recitation med skotsk brytning. Ett onekligen spännande men inte helt optimalt sound på detta engångssamarbete.

/ Håkan

Covers: Chris Isaak

CHRIS ISAAK: Beyond the sun (Vanguard, 2011)

2013 spelade svenska Refreshments in en coverskiva i den klassiska Sun-studion i Memphis. Gruppen valde det motsägelsefulla temat att göra Chuck Berry-låtar. Men några år innan gjorde Chris Isaak samma sak fast valde låtmaterial som på ett eller annat sätt har kopplingar till Sun Records och/eller artister som figurerat på det klassiska skivbolaget.
   Den välkammade artisten med den kristallklara rösten, Chris Isaak, är väl som klippt och skuren för uppdraget att musikaliskt tolka den legendariska rock'n'roll-historien om skivbolaget och studion. Isaaks sätt att sjunga har ju många gånger jämförts med Roy Orbison, en av många legendariska artister som startade på Sun Records, men på den här skivan låter han den kopplingen stå orörd utan siktar mer in sig på det ännu mer ikonliknande namnet Elvis Presley.
   Allt Innehåll på Isaaks skiva är inte från 50-talet och är i sanningens namn inte inte heller Sun-original men skivan har ändå ett förbluffande homogent sound där rock'n'roll är dess minsta gemensamma nämnare. I de allra flesta fall har Isaak stilmässigt varit originalen trogen i både sound och låtlängd ofta runt två minuter. Men versionerna har uppdaterade, fräscha, moderna men ändå autentiska arrangemang där exempelvis legenden Jack Clement finns med på ett hörn bland Isaaks vanliga kompmusiker.
   Blåsarrangemanget på Johnny Cashs "Ring of fire" är en överraskande detalj fast låten fortfarande doftar så mycket Cash eller möjligtvis Brolle. Precis som på skivans andra Cash-cover, "I walk the line".
   Urvalet av låtar har inte varit så hitdominerat, dock finns det några undantag, utan är mest en repertoar för finsmakarna av 50-tals--låtar. "Trying to Get to You" är en liten långsammare rockabilly med det där typiska Presley-ekot. Carl Perkins "Dixie Fried" är ganska ospännande rockabilly. Och "She's Not You" låter exakt som Elvis tillsammans med Jordanaires.
   Problemet med skivan är när Isaak lämnar det rena rama rock'n'roll-relaterade materialet. Som den smöriga "Can't Help Falling in Love" som nog enbart är en kommersiell eftergift. Och "It's Now or Never" som går över gränsen till det oacceptabla och jag tänker mer på "Oh sole mio" än Elvis.
   Men det finns avslutningsvis några ljuspunkter. Som Jimmy Wages tidigare oupptäckta "Miss Pearl" från 1957. Primitiv ockabilly med en vass framträdande gitarr och passionerad orgel i kompet. Och ursprungligen 40-talslåten "My Happiness", som var det första som Presley en gång spelade in 1953, som här har förvandlats till en fin duett Ashley Monroe, från countrytjejtrion Pistol Annies.


1. ”Ring of Fire” (June Carter/Merle Kilgore)
1963. (”(Love's) Ring of Fire”) Från albumet "Folk songs old and new" med Anita Carter.
2. ”Trying to Get To You” (Rose Marie McCoy/Charles Singleton)
1954. Singel med The Eagles.
3. ”I Forgot to Remember to Forget” (Stan Kesler/Charlie Feathers)
1955. Singel med Elvis Presley.
4. ”Great Balls of Fire” (Otis Blackwell/Jack Hammer)
1957. Singel med Jerry Lee Lewis.
5. ”Can’t Help Falling in Love” (Hugo Peretti/Luigi Creatore/George David Weiss)
1962. Singel med Elvis Presley.
6. ”Dixie Fried” (Howard Griffin/Carl Perkins)
1956. Singel med Carl Perkins.
7. ”How’s the World Treating You” (Chet Atkins/Boudleaux Bryant)
1956. På ep:n ”Strictly Elvis” med Elvis Presley.
8. ”It’s Now or Never” (Wally Gold/Aaron Schroeder/Eduardo Di Capua)
1960. Singel med Elvis Presley. (Egentligen den italienska sången "O sole mio" från 1898)
9. ”Miss Pearl” (Jimmy Wages)
1957. Outgiven singel med Jimmy Wages.
10. ”Live It Up” (Chris Isaak)
2011. Original.
11. ”I Walk the Line” (Johnny Cash)
1956. Singel med låtskrivaren.
12. ”So Long I’m Gone” (Sam Phillips)
1957. Singel med Warren Smith.
13. ”She’s Not You” (Jerry Leiber/Mike Stoller/Doc Pomus)
1962. Singel med Elvis Presley.
14. ”My Happiness” (Betty Peterson Blasco/Borney Bergantine)
1947. Singel med The Marlin Sisters.

/ Håkan

Proffsig konsert men på två stolar

Efter framgångarna under 1976-1978 med barnprogrammet Trazan & Banarne bildade Klasse Möllberg och Lasse Åberg 1980 studiobandet Electric Banana Band med Janne Schaffer och en mängd skickliga musiker. 1981 albumdebuterade EBB, som fortfarande var ett utpräglat studioband, men i samband med gruppens andra album, "Livet i regnskogarna", gav sig det stora omfattande bandet ut på sin första exklusiva turné.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/6 1984.

ELECTRIC BANANA BAND
Brunnsparken, Örebro 5 juni 1984

Trazan & Banarne har blivit Electric Banana Band och har åkt ut på sin första mycket exklusiva turné som under några veckor drabbar landet med sin personliga rockshow och udda familjeföreställning. På skiva riktar de sig nu åt en något äldre målgrupp och i sin iver att sitta på två stolar samtidigtfinns det risk för att de hamnar pladask mittemellan. På onsdagskvällen svek den konventionella rockpubliken påtagligt.
   Det vill till att den unga publiken ska hänga med i de rent ekvilibristiska ordövningar som de nya låtarna är byggda kring. Där förlorar de i koncentration textmässigt men räddas givetvis av den visuella upplevelsen. Även om Trazan och Banarne är ersatta av Liarne (Klasse Möllberg) och Tigern (Lasse Åberg) så hade de inga problem att locka barnen till sig, både med mellansnack, allsång och roligt scenmanér.
   Många barn gjorde säkert sin första rockkonsert och bättre introduktion kan jag knappast tänka mig. Kompbandet, med Janne Schaffer i spetsen, bestod av idel proffs som synbart tyckte det var kul att spela. Samspelet mellan de båda trumslagarna Åke Sundqvist och Per Lindvall var bara en av många musikaliska höjdpunkter.
   Fast Electric Banana Band gjorde sin fjärde konsert någonsin och är något av debutanter var det ingen överraskning att Klasse Möllberg skötte snacket och roade både gammal och ung. När han mot slutet tog fram sin banangitarr och sjöng allsång med ungarna steg tempot ytterligare för att nå sin kulmen med hits som "Banankontakt" och nya "Zvampen".
   Konserten ramades in av en imponerande scendekor, men högtalaranläggningen såg bättre ut än den lät. Allt medan Europafilms tv-kameror letade nya vinklar för en eventuell framtida tv-film.

Janne "Zebran" Schaffer, gitarr
Tommy "Geparden" Cassemar, bas
Peter "Pantern" Ljung, keyboards
Per "Giraffen" Lindvall, trummor
Klasse "Liarne" Möllberg - Sång
Lasse "Tigern" Åberg - Sång
Åke Sundqvist, trummor

The Banettes:
Annica Boller, sång
Maria Wickman, sång
Marianne Flynner, sång

/ Håkan

60: #9 THE HOLLIES (1963-1969)

Från vänster: Allan Clarke, sång, gitarr och munspel, Eric Haydock, bas, Tony Hicks, gitarr, keyboards och sång, Bobby Elliott, trummor, och Graham Nash, sång och gitarr.

THE HOLLIES TOPP 3:

1. Carrie Anne
2. Yes I will
3. King Midas in reverse

DET ÄR NOG INTE RIKTIGT KLARLAGT men det finns uppgifter på att gruppnamnet The Hollies härstammar från amerikanen och rockikonen Buddy Holly som så tragiskt omkom i en flygolycka 3 februari 1959. Ungefär samtidigt bildade skolkompisarna Allan Clarke och Graham Nash en skiffleduo, The Two Teens men uppträdde också som Ricky & Dane Young, men var då mer influerade av Everly Brothers stämsång än av rockiga Holly. Men det skulle ta några år, via grupper som The Fourtones och The Deltas, innan Manchester-kvintetten The Hollies var ett faktum i december 1962.
   Under 1963, medan gruppen släppte sina två första singlar, bytte gruppen några medlemmar och den kreativa kärnan med Clarke, Nash, gitarristen Tony Hicks, trummisen Bernie Elliott och basisten Eric Haydock var nu samlade för att tillsammans bli en av 60-talets mest framgångsrika popgrupper. Trion Clarke-Nash-Hicks stod för de röststarka insatserna till kompet av Elliott och Haydock med en något mindre profil.
   Det är ju inte gruppens tre första coversinglar med amerikanskt material, "(Ain't that) Just like me" och "Searchin'" (båda Coasters) och "Stay" (Maurice Williams & the Zodiacs), som musikaliskt lyfte fram personligheten i Hollies sound. Ändå hade Hollies redan från debuten listframgångar om än storleken mindre. Det var för övrigt EMI-producenten Ron Richards som genom hela 60-talet producerade gruppens skivor.
   Succén fortsatte med ytterligare en USA-cover, Doris Troys "Just one look", som väl får beskrivas som det stora genombrottet i den skivlyssnande breda massan vilken jag tillhörde våren 1964. Nästa kvalitetssingel, "Here I go again", var en originallåt skriven av amerikanen Mort Shuman och walesaren Clive Westlake.
   På sina fem första singlar hade Hollies-medlemmar skrivit material till b-sidorna och hösten 1964 var det dags för Clarke-Hicks-Nash att leverera första a-sidan, "We're through". Skriven under pseudonymen Lee Ransford var det en ganska tunn och simpel poplåt som vägde lätt i jämförelse med tidigare singlar men ändå en hyfsad hit.
   "Yes I will" blev min första stora Hollies-favorit. Där tre röster briljerar så fantastiskt fint tillsammans i en underbar poplåt. En amerikansk originallåt av Gerry Goffin som under de här åren väldigt ofta skrev låtar med sin fru Carole King men den här är skriven tillsammans med Russ Titelman som under 70-talet skulle bli mer känd som producent åt bland annat Randy Newman, James Taylor, Little Feat och Ry Cooder.
   "I'm alive" blev Hollies första listetta i sitt hemland. Ännu en originallåt, av den amerikanske låtskrivaren Clint Ballard Jr vars låt "The game of love" precis hade varit en hit med Wayne Fontana & the Mindbenders, som av en tillfällighet hamnade i händerna på Hollies. Skriven för Gene Pitney som tackade nej liksom Wayne Fontana, förlaget gav den då till mindre kända The Toggery Five som delade producent (Richards) med Hollies dit låten hittade.
   Efter det musikaliskt mindre lyckade resultatet med en egen låt 1964 fortsatte Hollies leta låtar hos andra låtskrivare och hamnade hösten 1965 hos Manchester-kollegan Graham Gouldman vars "For your love" hade varit en stor hit med Yardbirds . Hitsuccén fortsatte med hans stabila poplåt "Look through any window".

I OKTOBER 1965 SPELADE BEATLES IN George Harrisons "If I needed someone" till albumet "Rubber soul". Gruppens producent George Martin gav demon till EMI-kollegan och Hollies producent Richards som lät gruppen spela in Harrison-låten i november för att ge ut den på singel samma dag (3 december 1965) som Beatles-albumet. Men förhoppningen på draghjälp från Beatles-uppmärksamheten blev negativt och låten, som inte alls kommer upp i originalets kvalité, floppade något med en 20:e-plats i England. Förutom debutsingeln den sämst placerade Hollies-singeln under hela 60-talet.
   Men Hollies var snart tillbaka på toppen. Först med en blixtrande cover på Evie Sands "I can't let go", skriven av bland annat Chip Taylor, utgiven strax innan Troggs gav ut sin version av Taylors "Wild thing". Sedan gav Hollies ut ännu en lysande Gouldman-låt, "Bus stop", och produktionerna började bli alltmer spektakulära. Det akustiska gitarrintrot är ju genialiskt.
   Burt Bacharachs filmlåt "After the fox", där Peter Sellers (som spelar huvudroll i filmen) "sjunger" med Hollies, blev en kommersiell parentes som singel om än inte helt utan intresse.
   Från oktober 1966 och fem singlar framåt, till och med mars 1968, litade Hollies helt och fullt på sina egna låtar som nu skrevs med deras rätta namn Clarke-Hicks-Nash. Trots flera rejäla hits börjar det under den här tiden knaka internt i gruppen. Främst mellan Nash, som börjar tröttna på rent kommersiella satsningar, och den övriga gruppen. Men först personliga hits med åtskilliga spektakulära detaljer. "Stop stop stop" har ett banjointro (Hicks), på "On a carousel" har Nash en mer framträdande roll och på fantastiska "Carrie Anne" blir rösterna ännu en gång (jämför "Yes I will") styrkan i låten som mot slutet innehåller ett oljefatssolo(!).
   Under det händelserika musikåret 1967 utvecklas bandets ledande medlemmar åt olika håll vilket resulterar i att Nash skriver "King Midas in reverse" helt på egen hand fast den officiellt signerats av alla tre. Mer historia om låten hittar ni här.
   Singeln därpå, enkelt poppiga "Jennifer Eccles", var väl en viss eftergift från Nash. Låttiteln var för övrigt en kombination av Allan Clarkes frus förnamn och Graham Nashs frus flicknamn. Men när Hollies återigen började göra andra låtskrivares hitmässiga och opersonliga låtar till singlar var måttet rågat för Nash som lämnade gruppen för en mer spännande miljö i USA tillsammans med David Crosby och Stephen Stills.
   Med Tony Hazzards lättsamma poplåt "Listen to me", Nashs final i Hollies, hade gruppen helt tappat tron på att skriva egna låtar, ett helt album med Bob Dylan-låtar ("The Hollies sing Dylan") väntade, och "Sorry Suzanne", skriven av rutinerade Geoff Stephens och Tony Macaulay, har mer gemensamt med Eurovision Song Contest än engelsk personlig kvalitetspop.
   Precis i 60-talets sista suck hittade Hollies en öppning i den negativa trenden, den amerikanska låten "He ain't heavy... he's my brother". Visserligen en cover, Kelly Gordon hade våren 1969 gjort originalet till ingen uppmärksamhet, men det var en mäktig känslomässig ballad med kör, stråkar, blås (arrangör Johnny Scott) och en då okänd Elton Johns piano som gav Hollies åter en tro på framtiden.
   Som jag har påpekat tidigare i den här serien baseras artiklarna på respektive hemlands singelutgivning. Därför har jag lämnat Hollies stora Sverige-hits som "Very last day", "Stewball" och "Dear Eloise" utanför min granskning.

/ Håkan

Ledins rutin tog över

Som albumartist sjöng Tomas Ledin uteslutande på engelska från 1982, "The human touch" och sedan "Captured" (1983). men släppte lagom till sommaren 1983 en singel på svenska, "Det finns inget finare än kärlek"/"Vi är på gång".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/7 1983.

TOMAS LEDIN
Brunnsparken, Örebro 29 juni 1983

På onsdagskvällen inledde Tomas Ledin sin tolfte folkparksturné i Brunnsparken i Örebro. Tillsammans med sitt rutinerade kompband genomförde han en show av stort format (90 minuter) där rutin och proffsighet helt överglänste den personliga och exklusiva framtoningen.
   Bandet bestod av lika delar välkända som nya ansikten. Basisten Rutger Gunnarsson och trummisen Magnus Persson var den rytmiska ryggraden. Peter Ljung, som vanligtvis spelar i Mikael Rickfors band, och Kjell Segebrant, gitarr, var inga oävna "nykomlingar". Stundtals lät det tekniskt mycket förträffligt.
   Tomas Ledin har med sin långa karriär inga problem att fylla även långa konserter med rakt igenom välkänt och slagkraftigt material. Han gjorde dock även nya låtar från kommande skivor och gjorde själv bättre versioner av låtar han ursprungligen skrev till Agnetha Fältskogs och Fridas soloskivor, "Take good care of your children" respektive "I've got something".
   I övrigt dominerade låtarna från de senaste skivorna och de båda nya singlarna "What are you doing tonight" och "Vi är på gång" är mäktiga livelåtar med den snälla "Det finns inget finare än kärlek" som visar den otroligt lilla skillnaden mellan melodiös och melodilös.
   På scen var det rock som är Tomas Ledins modell. Rock som har hämtat sina influenser från breda och populära amerikanska grupper som Toto och Doobie Brothers. Alltså ganska beräknad musik som aldrig riskerar att falla platt till marken men heller aldrig når de höga höjderna. Rockmusik med skyddsnät.
   Den stora publiken (1500) trivdes märkbart och applåderade artigt och väluppfostrat även de nya låtarna och sjöng med på ett numera traditionsenligt sätt.
   Tomas Ledin kan bli vår nästa stora exportartist men i Sverige är han ännu inte bäst.

/ Håkan

Covers: Shawn Colvin

SHAWN COLVIN: Cover girl (Columbia, 1994)

I skuggan av Suzanne Vega, som hon har turnerat med, och Joni Mitchell, som hennes röst liknar, tycker jag inte Shawn Colvin har utvecklat sin karriär så personligt. Redan på sitt tredje album bjuder hon på enbart covers där hon har koncentrerat urvalet kring låtskrivare som gör innehållet så mycket mer intressant än själva resultatet.
   Hälften av materialet på skivan är inspelat live solo på Bottom Line i New York. Inspelningar som producenten David Kahne i efterhand har lagt på keyboards, bas och programmeringar som till viss del har tagit död på närheten i liveuppträdandet och lite tråkigt ersätter riktiga musiker. Tillsammans med studiospåren, där ofta gitarristen Steuart Smith har producerat, blir det en ojämn blandning. Och hennes röst ekar genomgående som Joni Mitchell, vackert men lite tråkigt.
   Däremot är det föredömliga texter i cd-häftet där Shawn förklarar varför hon har valt låtarna och historier bakom materialet.
   Det finns trots allt några toppar på albumet. Duetten "One cool remove" med Mary Chapin Carpenter är en sådan och på den lite rockigare och poppigare "Window to the world", från gruppen The Questionnaires repertoar, händer det rätt saker.
   Sedan är det ju aldrig fel att göra Steve Earle- och Jim Webb-låtar och väljer man, som Shawn, att göra en mindre känd låt från Bob Dylans "Blood on the tracks" ("You're Gonna Make Me Lonesome When You Go") är hon värd beröm. Dessutom spelar Shawn en mycket fin akustisk gitarr på den sistnämnda låten.


1. "Every Little Thing (He) Does Is Magic" (Sting) 3:17
1981. Singel med The Police.
2. "(Looking for) The Heart of Saturday Night" [live] (Tom Waits) 3:36
1974. Från albumet "The heart of Saturday night" med låtskrivareen.
3. "One Cool Remove" (Greg Brown) 3:19
1989. Från albumet "One big Town" med låtskrivaren.
4. "Satin Sheets" [live] (Willis Alan Ramsey) 3:10
1972. Från albumet "Willis Alan Ramsey" med låtskrivaren.
5. "There's a Rugged Road" (Judee Sill) 3:43
1973. Från albumet "Heart food" med låtskrivaren.
6. "Killing the Blues" [live] (Roly Salley) 3:47
1979. Från albumet "Pink Cadillac" med John Prine.
7. "Window to the World" (Tom Littlefield) 5:15
1989. Från albumet med samma namn med The Questionnaires.
8. "Someday" (Steve Earle) 4:09
1986. Från albumet "Guitar Town" med låtskrivaren.
9. "Twilight" [live] (Robbie Robertson) 2:56
1976. Singel med The Band.
10. "If These Walls Could Speak" (Jimmy Webb) 3:06
1988. Från albumet "Light years" med Glen Campbell.
11. "This Must Be the Place (Naive Melody)" [live] (David Byrne/Chris Frantz/Jerry Harrison/Tina Weymouth) 4:01
1983. Från albumet "Speaking in tongues" med Talking Heads.
12. "You're Gonna Make Me Lonesome When You Go" [live] (Bob Dylan) 4:10
1975. Från albumet "Blood on the tracks" med låtskrivaren.

/ Håkan

60: #10 TAGES (1964-1968)

Överst från vänster: Freddie Skantze, trummor, och Göran Lagerberg, bas/sång. Nedre raden från vänster: Danne Larsson, kompgitarr/sång, Anders Töpel, sologitarr/sång, och Tommy Blom, sång/munspel.

TAGES TOPP 3:

1. Every raindrop means a lot (1967)
2. Miss McBaren (1966)
3. Crazy 'bout my baby (1966)

JAG HAR GENOM ÅREN LÄRT MIG ATT NIVÅN på debutskivans kvalité inte alltid per automatik kan sammanfatta en hel karriär. Det tänker jag på varje gång jag hör "Sleep little girl" med Tages som är en mer än snäll och nästan amatörmässig debut. En låt som väldigt lite skvallrar om fortsättningen på en av Sveriges starkaste singelproduktioner. Men å andra sidan fanns det väl ingen som trodde att debutsinglarna "Love me do" (The Beatles 1963), "Long tall Sally" (The Kinks 1964) och "Come on" (The Rolling Stones 1963) skulle följas av långa fantastiska karriärer...
   Ja, "Sleep little girl" må vara en svag debut men gruppens första singlar lider allmän brist på både professionell och kreativ handledning. "Sleep little girl", som släpptes på singel i oktober 1964, är en typisk hemmainspelning med ekodränkt sång gjord i Nylöse ungdomsgårds brottarlokal(!) i Göteborg med skivbolagschefen Evert Jakobsson som producent. Jakobsson hade samma månad startat skivbolaget Platina med säte i Hovås utanför Göteborg.
   På gruppens två följande singlar, "I should be glad" och "Don't turn your back", var det förre Falcons- och Violents-medlemmen Rune Wallebom som producerade. Wallebom skulle strax efter bli mer känd som låtskrivare, bland annat "Kristina från Vilhelmina" och "Börja om från början", i en helt annan genre än Tages.
   Nåväl, Tages skulle snabbt utvecklas från det amatörmässiga till det personligt poppiga med killar som delade på jobbet vid sångmikrofonen och låtskrivandet. Fyra av bandets fem medlemmar, Tommy Blom, sång/munspel, Göran Lagerberg, bas/sång, Danne Larsson, kompgitarr/sång, och Anders Töpel, sologitarr/sång, skrev i olika konstellationer Tages tre första singlar. Och trummisen Freddie Skantze, som också agerade kapellmästare, var tekniskt skicklig på sitt instrument.
   5 augusti 1965 är ett gyllene datum i Tages skivhistoria. I Europafilms studio i Stockholm sammanfördes bandet första gången med skivproducenten Anders "Henkan" Henriksson. "Henkan" var redan då rutinerad producent, för bland annat Mascots och Shanes, och direkt gjorde han enorm skillnad i bandets sound och skulle bli en viktig del i bandets utveckling till positionen som "det enda riktiga svenska popbandet värt namnet" som en gång Lennart Persson uttryckte det.
   Vid första inspelningstillfället tillsammans, singellåten "The one for you", märks gruppens förändring tydligt från ett snällt popband till en r&b-kryddad rockgrupp. I en ljudmässigt vida överlägsen produktion. Även nästa singel, den fyra år gamla (Larry Bright, 1961) coverlåten "Bloodhound", doftar svängig rock. Men det var nog Downliners Sects version från 1964 som var främsta influens till arrangemanget.
   I och med "Henkans" entré blev Tages ett uppfinningsrikt, spännande, varierat och fortfarande hitstarkt band. Efter några r&b-inspirerade låtar blev Göran Lagerbergs "So many girls" en liten utflykt i pop- och folkrock som har, upptäcker jag nu, vissa likheter med Beatles "You've got to hide your love away". Blockflöjtsintrot spelas av Anders Töpel.

UNDER 1966 PENDLADE TAGES SINGELMATERIAL mellan lite lugnare akustisk pop och coverlåtar som nästan undantagslöst hade amerikanska original. På "I'll be doggone", Marvin Gayes låt från 1965 som ännu en gång sjungs av Lagerberg, svänger det kopiöst som på den tuffaste Shanes-skiva. Och direkt kontrar gruppen med akustiska "In my dreams" som på klassiskt vis dekoreras av Lasse Samuelssons Orkesters träblås. Låten blev Tages andra Tio i Topp-1:a.
   Efter den givna mallen följde nästa USA-cover, versionen av Robert Mosleys "Crazy 'bout my baby" som släpps i oktober 1966. Samma sommar har Skantze lämnat över trummorna till Tommy Tausis, tidigare The Strangers, som också sjunger på den nya singeln. Det spanska gitarrintrot och de fantastiska sångstämmorna kanske är mer influerade av Swinging Blue Jeans tolkning från 1965? Men Tages/"Henkan" gör det ännu tydligare och vassare.
   I november 1966 avslutas Platina-samarbetet med "Miss Mac Baren" (eller "Miss McBaren" som den historiskt har kommit att heta...) och fler "Henkan"-ingredienser. Hela bandet, inklusive trummisen, har skrivit låten som är en av topparna i Tages hela skivproduktion.
   Parallellt med Tages singlar på nya bolaget Parlophone fortsätter Platina ge ut gamla inspelningar på singel men jag lämnar de arkivlåtarna därhän i den här sammanställningen. Ty precis framför mig ligger Tages all time high-singel " Every raindrop means a lot " som skrevs av samtliga medlemmar i gruppen, inklusive ännu en ny trummis, Lasse Svensson, som tidigare hade spelat i Sollentuna-gruppen The Hi-Balls. En underbart klockren singellåt där Blom sjöng versen och Lagerberg refrängen. Att singeln aldrig toppade Tio i Topp är ett mysterium.
   Efter framgångarna med den singeln började Lagerberg ta över allt mer som förste leadsångare på de kommande singlarna. Dels var det två oväntade Lesley Gore-covers ("I'm going out" och "Treat her like a lady") och dels originallåten "She's having a baby now" där den sistnämnda låten imponerar i synnerhet.
   Men mest av allt var det Lagerbergs röst som var nyckeln till Tages både kommersiella och musikaliska framgångar under 1967 och 1968 och Tommy Blom fick en alltmer undanskymd roll både som sångare och låtskrivare i gruppen. "There's a blind man playin' fiddle in the street" är Lagerbergs skapelse och kryddad av Skansens Spelmanslags fioler som även finns med på den djupt psykedeliska fantasin "Fantasy island", där faktiskt Tommy Blom sjunger och arrangemanget har ett tidstypiskt orientaliskt sound.
   När gruppens sista singel, "I read you like an open book", under namnet Tages släpps i november 1968 är gruppen en kvartett då Tommy Blom lämnat och satsat på en ganska misslyckad solokarriär. Medan övriga fyra medlemmar från gruppen fortsatte, men under gruppnamnet Blond, som efter ett flertal medlemsförändringar tynade bort och splittrades 1970.

/ Håkan

Covers: Nick Cave

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS: Kicking against the pricks (Mute, 1986)

Även om jag respekterar australiern Cave som artist har han aldrig varit någon stor favorit på min skivspelare. Men via en lång karriär tillhör han rockvärldens stora profiler både som musiker, låtskrivare, författare och till och med skådespelare. Som sångare ekar det ofta dystert om hans röst och den profilen behåller han även när materialet är covers och hämtat från många olika håll.
   Cave och hans första egna band, The Bad Seeds, försöker skivan igenom göra allt för att tolka låtarna på ett personligt sätt. Han vänder ofta ut och in på sin sång och gör allt för att inte tillfredställa någon. Ibland blir det ett direkt tålamodskrävande oväsen ("I'm Gonna Kill That Woman"), en Leonard Cohen-torr röst med dramatiska gitarrer och suggestiva stråkar ("The singer") eller religiös accapella med nästan Elvis Presley-darr på rösten ("Jesus Met the Woman at the Well").
   Men ofta, alldeles för ofta egentligen, råder det en spöklik stämning med ekodränkt pratig sång i en skrämmande atmosfär. På tolkningen av klassikern "Hey Joe" är det värre än så. Den liknar ingen annan version jag har hört tidigare. Kompet är mest osorterade ljud där Nick försöker frammana melodin med sin röst. Genomgående ett suggestivt oväsen. Hör jag inte vissa sekvenser av rundgång också? Eller är det någon som sågar i korrugerad plåt?
   Nåväl, det finns några toppar också i varierad skepnad. "Sleeping Annaleah" är en förhållandevis gladare sång i en avväpnande valstakt men ändå till viss del svårtillgänglig. I det genomgående sega tempot kommer "All Tomorrow's Parties" som ett välkommet avbrott med adrenalinstinn rock och galopperande gitarrer som nästan spårar ur. Gene Pitneys popklassiker "Something's Gotten Hold of My Heart" kommer också som en räddning och är chockartat konventionell sin utformning.

1. "Muddy Water" – 5:15 (Phil Rosenthal)
1973. Från albumet "Act III" med The Seldom Scene.
2. "I'm Gonna Kill That Woman" – 3:44 (John Lee Hooker)
1949. Singel (78) med låtskrivaren.
3. "Sleeping Annaleah" – 3:18 (Mickey Newbury/Dan Folger)
1968. ("Weeping Annaleah") Från albumet "Harlequin melodies" med Mickey Newbury.
4. "Long Black Veil" - 3:46 (Danny Dill/Marijohn Wilkin)
1959. Singel med Lefty Frizzell.
5. "Hey Joe" – 3:56 (Billy Roberts)
1965. Singel ("Hey Joe, where you gonna go?") med The Leaves.
6. "The Singer" – 3:09 (Johnny Cash/Charlie Daniels)
1968. ("The folk singer") Singel-b-sida ("Folsom prison blues") med Johnny Cash.
7. "All Tomorrow's Parties" – 5:52 (Lou Reed)
1967. Från albumet "The Velvet Underground & Nico" med The Velvet Underground and Nico.
8. "By the Time I Get to Phoenix" – 3:39 (Jimmy Webb)
1966. Från albumet "Changes" med Johnny Rivers.
9. "The Hammer Song" – 3:50 (Alex Harvey)
1972. Från albumet "Framed" med The Sensational Alex Harvey Band.
10. "Something's Gotten Hold of My Heart" – 3:44 (Roger Greenaway/Roger Cook)
1967. Singel med Gene Pitney.
11. "Jesus Met the Woman at the Well" – 2:00 (Traditional, Arranged The Alabama Singers)
1950. Singel med The Pilgrim Travelers.
12. "The Carnival Is Over" – 3:16 (Tom Springfield)
1965. Singel med The Seekers.

/ Håkan

Distinkt ton i den lilla akustiska gitarren

Foto: Magnus Sundell

GILL LANDRY
Rosengrens Skafferi, Örebro 10 mars 2016
Konsertlängd: 20:02-21:12 (70 min)
Min plats: Stående 8 m rakt framför scenen.

Med rötterna i Louisiana besöker nu Nashville-killen och förre Old Crow Medicine Show-medlemmen Skandinavien på några veckors turné. På sin resa mellan norska Halden igår och Nynäshamn i morgon landade han på torsdagskvällen i Örebro och det intima Rosengrens Skafferi inför en hyfsat stor publik. Till sin hjälp på några låtar hade Gill violinisten och sångerskan Odessa Jorgensen och repertoaren blev en blandning av americana och singer/songwriter-relaterad folkmusik med små bluesutflykter.
   Jag hade inte "läst på" speciellt mycket inför konserten och jag kan inte påstå att alla låtar i den dryga timmen långa repertoaren kändes bekanta. Däremot minns jag, utan att göra noteringar, att han inledde med "Funeral in my heart", avslutade huvudavdelningen med "Bad love" och finalnumret blev "Cocaine blues" med en blixtrande uppvisning på gitarr som imponerande slutkläm.
   Gill hade en distinkt ton i sin lilla akustiska gitarr och sjöng med tydlig och skarp stämma när han trixade sig fram mellan låtar han har gjort på skiva, "Take this body" (fast här utan duettsång), "Waiting for your love", "Emily", "Dixie" och "Never coming here again", och några han ännu inte har givit ut. Som den fina versionen av Mississippi John Hurts "Frankie", som vi också har hört med Shoutin' Red.

/ Håkan

George Martin (1926-2016)

UTAN GEORGE MARTIN INGET BEATLES. Eller åtminstone ingen grupp som under hans beskydd kunde utveckla sina kreativa möjligheter och sin extraordinära låtskrivartalang. Och därmed bli världens främsta popgrupp genom alla tider. Jag är övertygad om att utan George Martins nyfikenhet, kunnande och öppna öron hade inte det varit möjligt.
   Den anmärkningsvärt gamla människan (han var ju hela 36 år när han upptäckte Beatles!), med gubbfrisyr dessutom, var lika gammal som min pappa men kunde under åtta års tid ta de fyra Liverpool-killarna till ständigt nya musikaliska nivåer.
   Bakom den gammalmodiga frisyren fanns det en genial nyfikenhet. Han var visserligen skolad i den klassiska musiken och innan Beatles var det på skivor med Peter Sellers, Peter Ustinov, Temperance Seven, Shirley Bassey och Stan Getz han satte sitt namn. Som anställd på EMI spelade han in både klassisk musik, jazz och komediskivor men det var mötet med Beatles 1962 som har satt de största historiska spåren.
   Efter Decca-debacklet, provinspelningar som underkändes av skivbolaget, kontaktade Beatles manager Brian Epstein skivbolaget EMI och Martin som inledningsvis inte var så imponerad av varken sound eller låtskrivande. Men kontrakt blev det, "Love me do" blev debutsingeln, men till uppföljaren ville Martin spela in icke-originalet "How do you do it?" men övertygades till slut av den kommersiella kvalitén på "Please please me".
   Martin blev Beatles trogen i åtta år och det finns oändligt många exempel på vad hans bidrag hade för betydelse för gruppens utveckling från en enkel popgrupp via psykedeliska experiment till klassiska låtar som "Hey Jude" och "Let it be".
   Ett par exempel: stråkarrangemanget på "Yesterday", han spelade piano på en rad tidiga Beatles-låtar ("In my life" bland annat) och tramporgeln i slutet på "A day in the life".
   George Martins entré i popvärlden gav producentyrket en helt annan glans på 60-talet. Han producerade även andra artister, bland annat Epstein-artister som Cilla Black, Gerry & the Pacemakers (som fick en Englands-etta med "How do you do it?") och Billy J Kramer, och vid ett tillfälle, sommaren 1963, låg hans producerande singlar både på första, andra och tredje plats i England.
   Redan under Beatles-tiden blev Martin en fri och oberoende producent med eget bolag, Air, och han skulle i decennier framåt producera en mängd skivor med artister och grupper inom många olika områden. Från singer-songwriters (Jimmy Webb) och jazz (Mahavishnu Orchestra) via countryrock (America och American Flyer) och popmusik (Neil Sedaka) till hårdrock (UFO).
   I den mängden av George Martin-signerade produktioner vill jag gärna framhålla förre Procol Harum-sångaren Gary Brookers "No more fear of flying" (1979) där han gör en annorlunda version av Mickey Jupps "Switchboard Susan". Jag kan inte heller undvika att nämna återföreningen med Paul McCartney på "Tug of war" (1982), en av McCartneys bättre soloskivor.
   George Martin skrev också en biografi om sitt intressanta musikfyllda liv, All you need is ears. Och öron hade han, stora och öppna och kritiska.
   George Martin avled igår 8 mars 2016.

/ Håkan

Inte ens Mats är profet i sin egen stad

Bilder: Anders ErkmanGitarristen Henrik Janson.

Mats Ronander hade precis släppt sitt tredje soloalbum, "50/50", och var dessutom aktuell som huvudrollsinnehavare i filmen Sömnen som hade haft premiär i mars. I samband med konserten i Örebro signerade Mats den nya skivan på Åhléns skivavdelning. Radions Jan-Erik Sundqvist hade följt Mats till sin gamla hemstad och gjorde intervjuer och reportage för sitt program.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/4 1984.

MATS RONANDER
Brunnsparken, Örebro 27 april 1984

Man blir aldrig profet... Mats Ronander hade svårt att locka de riktigt stora massorna när han besökte sin forna barndomsstad mitt i en solokarriär som pekar spikrakt uppåt. Hans mogna lite krävande rockmusik attraherar inte den unga konventionella parkpubliken och den äldre publiken föredrar tv-soffan.
   Regnbågens kupolliknande lokal är ingen ljudmixares dröm men rutinerade och duktige Björn Lehnberg lyckades förvånansvärt bra med ljudet. Och på scen presterade Mats Ronander med musiker en fin insats, 90 minuter av det bästa han har åstadkommit på skiva.
   Kompmusikerna, som är viktigare än så, var nästan (basisten Sam Bengtsson föredrar att turnera med Carola!) identiska med det täta samspelet på senaste skivan och kompletterade varandra ypperligt.
   I sedvanlig ordning var Hasse Olsson en stor auktoritet bakom klaviaturerna, Åke Sundqvist en kraftfull trummis, Mats "Mackan" Englund en stadig basist och Ronanders gitarrkompanjon Henrik Jansson är en historia för sig.
   I texterna strävar Mats Ronander efter det enkla språket men musikaliskt blir han alltmer raffinerad. Arrangemang som med sin livetyngd i botten ger låtarna dess totala utformning.
   De nya låtarna dominerade, över hälften (åtta av femton) var hämtade från senaste albumet "50/50" som redan tenderar att bli en försäljningssuccé. Det var först i extralåtarna han plockade fram några covers, Eric Claptons "Wonderful tonight" (som förekommer i en kortfattad version i filmen Sömnen) och "It's gonna work out fine".
   Mats Ronander är en monumental scenprofil och fjorton år i strålkastarljuset har givit honom en oövervinnlig rutin som nu håller på att betala sig i form av ett stort genombrott som soloartist.

/ Håkan

60: #11 THE BEE GEES (1967-1969)

Robin Gibb, sång, Vince Melouney, sologitarr, Barry Gibb, sång och gitarr, Colin Petersen, sologitarr, och Maurice Gibb, sång, gitarr, bas och keboards.

THE BEE GEES TOPP 3:

1. Words (1968)
2. To love somebody (1967)
3. The singer sang his song (1968)

JAG NOTERAR SIFFRORNA PÅ SPOTIFY att Bee Gees fem mest populära låtar är hämtade från 70- och 80-talet. Men för mig är gruppens 60-tal så mycket mer värt. Upptäckten, genombrottet och singlarna som följde i en rasande intensiv takt och gång på gång visade upp klassiskt melodiska kvalitéer. De tre bröderna Barry och tvillingarna Robin och Maurice Gibb föddes på Isle of Man 1946 respektive 1949 och det påstås att de hade ett band redan som 9 och 6 år gamla i mitten på 50-talet. Mot slutet av decenniet emigrerade familjen till Australien där brödernas musikaliska drömmar utvecklades. Deras grupp där gick först under namnet BG's (efter storebror Barry) som sedan naturligt ändrades till The Bee Gees i samband med första singeln som släpptes 1963 i Australien.
   Jag har kanske varit lite otydlig när det gäller artisternas singelutgivning i min serie om 60-talets bästa. Jag har sedan jag introducerade kategorin i höstas konsekvent valt singlarna i respektive artists hemland. Alltså: Amerikanska artisternas singlar utgivna i USA, engelska artister i England och följaktligen svenska artister i Sverige.
   Det finns all anledning att påminna om den tumregeln i samband med dagens aktuella singelartister, The Bee Gees, som kan tyckas ha flera ursprungsländer men i grund och botten är/var bröderna engelsmän. Dessutom har de bott i USA i alla år...
   Efter tolv singlar i Australien, de flesta oplacerade, återvände familjen till England 1967. Första singeln i sitt forna hemland, "Spicks and specks" i februari 1967, gick spårlöst förbi men redan med nästa singel, "New York mining disaster 1941", kom genombrottet. En påhittad historia där titeln aldrig framförs men refrängen "Have you seen my wife, Mr Jones?" och brödernas sångstämmor är lika klockrena som Phil Dennys orkesterarrangemang. En detalj som kom att bli en av nycklarna till Bee Gees alla singelframgångar på 60-talet. Fast i fortsättningen var det Bill Shepherd som skrev de fantasifulla och effektiva arrangemangen.
   Redan vid Bee Gees nystart i England hade gruppen ytterligare två medlemmar, trummisen Colin Petersen och gitarristen Vince Melouney som följt med från Australien. Och båda turnerade och spelade på gruppens skivor under resten av 60-talet.
   En annan av nycklarna till succé är samarbetet med managern och skivproducenten Robert Stigwood, som nyligen avled, i vars händer Bee Gees karriär bara växte och växte under flera decennier. Stigwood var för övrigt född i Australien.

"TO LOVE SOMEBODY", som numera betraktas som en klassiker, en popevergreen, men sommaren 1967 blev Bee Gees-singeln ett veritabelt listfiasko med blott en 41:a-plats på Englandslistan. Men motgång skulle ganska snart vändas till succé för gruppen. Hösten 1967 toppade "Massachusetts (The lights went out in)" listorna och och Bill Shepherds arrangemang tillhör nog hans allra finaste.
   Som redan sagts var Bee Gees vid den här tidpunkten en hitmaskin. "World" är en maffig poplåt med både mellotron och stråkar med Barry Gibbs darr på rösten som här introducerades. "World" följdes upp av "Words", en outsägligt vacker popballad dekorerad med ett komprimerat pianosound.
   Nästa singel "The singer sang his song" var en stor favorit för mig. Ännu ett vackert orkesterarrangemang av Shepherd men singellåten försvann kommersiellt när den skulle dela på uppmärksamheten med den andra a-sidan, "Jumbo", som var en betydligt simplare sång utan direkt arrangemang.
   Flera gånger var bröderna Gibb fascinerade av att skriva soulinfluerade låtar. "To love somebody" skrev de en gång med Otis Redding i tankarna och nya singeln "I've gotta get a message to you" var riktad till Percy Sledge.
   Sedan var det åter dags att skriva och framföra en vacker Bee Gees-låt, "First of May", där cello, harpa, stråkorkester och Barry Gibbs sköna röst tog solostämman och han sjöng till och med acappella. En liten schism mellan bröderna uppstod när Robin ville att hans låt "Lamplight" skulle bli ny singel men Barry, som bestämde, föredrog "First of May".
Brödrafejden växte till en svårartad kris och under stort rabalder lämnade Robin gruppen som avslutade 60-talet ganska svagt och oinspirerat som duo. "Tomorrow tomorrow" är en tunnare produktion och Shepherds arrangemang är oväntat utslätat. Och "Don't forget to remember" är en tårfylld och smetig countryballad som jag helst av allt vill glömma.

/ Håkan

"Timo sjunger Ted"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 3/3 2016.

TIMO RÄISÄNEN: Timo sjunger Ted (Omitted, 2016)

I min enfald trodde jag Timo Räisänen och Håkan Hellström, en gång skolkamrater under gymnasietiden vid Göteborgs Högre Samskola, hade samma kärleksfulla förhållande till Ted Gärdestads låtskatt. Men på det här albumet berättas det att ursprungsidén till Timos skiva kom från producenten och arrangören Martin Schaub, som har ett stort hjärta för minnet av Ted och hans låtar, och möttes inledningsvis av en helt likgiltig Timo som, påstår han själv, tyckte att Teds låtar "inte betyder ett jota".
   Tydligen är Timos minne kort ty 2002 spelade han tillsammans med Håkan faktiskt in en fantastisk version av Teds låt "Äntligen på väg", som han dessutom var med och producerade, till Håkans ep "Luften bor i mina steg". På den skivan hyllar Håkan svensk visskatt och jämställer Ted Gärdestad med Mats Paulson, Olle Adolphson och Fred Åkerström. Och med åren har det visat sig att Hellström var helt rätt ute.
   Nu har Timo, tillsammans med arrangören Schaub, tagit ett helhetsgrepp om Ted Gärdestads material och presenterar ett koncentrerat urval från en fantastisk repertoar. Rockaren Räisänen spelar inte ett instrument på skivan utan låter ett litet tajt komp samarbeta med en stor orkester, Göteborg Wind Orchestra, och det blir ibland himmelskt fint men också lite för respektfullt på sina ställen.
   Timo och arrangören har bara ibland haft ambitionen att ta ut svängarna och göra egna intressanta tolkningar av det här popklassiska om än i vissa delar sönderspelade materialet. Låtar som i original håller än idag men som covermaterial kanske behöver en och annan ny uppgradering för att locka nya generationer och hålla intresset vid liv hos Gärdestad-publiken.
   Ibland blir det så övertydligt respektfullt att öppningsfraserna på vissa låtar i röstläge är helt identiska med Teds original fast Timo äger en typisk västkustaccent. En röst med ett begränsat register som trots allt ger de nya versionerna en viss personlighet.
   Låturvalet är väl inte så överraskande och inte heller så spännande, förutom avsaknaden av "Sol, vind och vatten" och "Oh, vilken härlig dag" är det greatest hits-baserat. Låtar som genom åren tolkats av en rad svenska artister på flera tributskivor, "För kärlekens skull" och "Fånga en ängel", som i sin bredd och variation faktiskt slår Timos hyllning på fingrarna.
   Jag letar förtvivlat efter överraskningsmoment och lyckas bara vid ett fåtal tillfällen höja på ögonbrynen och engagerat applådera förnyelseambitionerna. Som den lågmälda, smygande tolkningen av "Jag vill ha en egen måne", att vi slipper Toto-arrangemanget på "Satellit", Nina Persson-duetten på "Come give me love" och den storslagna avslutningen med "För kärlekens skull" som också är final på hela skivan. Med sin lite kantiga röst tar Timo där upp kampen med orkesterarrangemanget och lyckas tillsammans med en gospelinfluerad hyllningskör till slut ge dignitet åt hela projektet. Där går Timo för en gångs skull lite utanför den förutsägbara ramen.

/ Håkan

Gungande Rönnblom

Efter flera inaktiva år som artist, när Anders F ägnade sig mer åt Desktop Design och Macintosh-datorer än musik, beslutade han sig inför sitt 15:e album att uppträda under gruppnamnet Bravado Bravado tillsammans med de gamla Grus I Dojjan-medlemmarna Jesper Lindberg och Håkan Ström. Våren 1989 släpptes gruppens album "Ömhetsdesperado".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 1989.

BRAVADO BRAVADO
Ritz, Örebro 8 oktober 1989

Gruppen kallas Bravado Bravado och inget annat men det är givetvis lockande att sätta Anders F Rönnblom med de största bokstäverna. På affisch och annonsering har det därför hetat Rönnblom med komp och på scen på Ritz i söndagskväll var det också denne rutinerade man som ledde konserten.
   Anders F hade 14 album bakom sig i eget namn när han inför sin senaste skiva valde att "gömma sig" bakom gruppnamnet Bravado Bravado. Men låtarna och sången var hans.
   Skivan, som kom i våras, var en välkommen comeback för en artist som gjorde klassiker i början på 70-talet, men som sedan har hållit sig ganska anonym.
   Med små medel och anspråkslösa arrangemang presterade Rönnblom och hans kompanjoner, Jesper Lindberg och Håkan Ström, en av årets svängigaste plattor. Utan att höja tempot åstadkom de en skiva med lantligt och mänskligt gung med många intressanta låtar.
   På scen var Anders F Rönnblom, gitarr, Jesper Lindberg, steelguitar och många andra instrument, och Håkan Ström, bas, förstärkta med Björn Rothstein, trummor, och Fabian Månsson, akustisk gitarr, som i någon mån ska ersätta de mer namnkunniga inhopparna på skivan.
   Konserten infriade dock mina höga förväntningar då Bravado Bravado lyckades behålla den täta, rungande rytmen, som är skivans styrka, utan att överdriva volymen eller andra tomma effekter.
   Sedan fick jag ett jakande svar på min fråga om de nya låtarna är i klass med Rönnbloms 70-talsklassiker. Självklart dominerades konserten av Bravado Bravado-låtar men ju längre konserten led desto fler gamlingar hann Rönnblom köra.
   Så fick vi mot slutet en tidig God Jul-hälsning i form av den legendariska låten "Det är inte snön som faller" och på den precis som på många andra låtar var det Jesper Lindberg som behärskade ljudbilden. Han spelade steel, slide (ibland i samma låt) och vanlig elgitarr på ett helt magnifikt sätt.
   Så uppträder en bra orkester vars eventuella stordåd, eller bravad, är att de är mänskliga och vardagliga utan att någonsin bli allmängiltiga.

1. Ömhetsdesperado
2. Osårbar
3. Dimman ligger tät
4. Den relativa sanningen
5. Kärlek
6. Måsarna lämnar Gotland
7. Rock me in the moonlight
8. Svårt det är att leva, svårt det är att dö
9. Lagom hårt
10. Hula hej
11. Chimborazos vackra lava
12. Cadillac car
13. Jazz
14. Norrländska vatten
15. Jag kysste henne våldsamt
16. Annamaria

Extralåt
17. Det är inte snön som faller

/ Håkan

Februari 2016 på Håkans Pop

ÄNNU EN MÅNAD HAR SPRUNGIT IVÄG I LIVETS KARUSELL och det är dags att sammanfatta vad som har hänt och skrivits på Håkans Pop under februari 2016. Ingen händelsefattig månad men i stort sett fyra veckor med alla de traditionella inslagen på plats plus några konsertbesök som var både planerade och helt spontana.
   Resan mot toppen av min 60-talslista utspelade sig strax under Topp 10 med långa redogörelser om Bob Dylan, Manfred Mann, Four Tops, The Lovin Spoonful och Dusty Springfield och deras intressanta karriärer. Bland coverskivorna riktade jag strålkastarna mot artisterna Annie Lennox, Thea Gilmore och Nilsson plus en elva år gammal tributskiva tillägnad Warren Zevon .
   Tillbakablickandet på gamla konsertrecensioner landade på ögonblick med Magnus Uggla (1997), King Kurt (1984), X-Models (1984) och en julshow med The Husbands (1989) där Marie Fredriksson dök upp som hemlig gäst.
   Men Håkans Pop lever också i nuet och blickar inte bara tillbaka i tiden. Ännu en gång upplevde jag en levande Magnus Lindberg på sitt bästa och mest generösa humör och Anna Ternheim bjöd i helgen på en rasande effektiv och spännande föreställning. Livet bjuder också på spontana infall som gjorde att vi plötsligt i fredagskväll befann oss på lokal där Folk at Heart-favoriterna Dimpker Brothers och Osten Af avsevärt höjde temperaturen och humöret med spännande musik och rap.
   Och sent i går kväll skrev jag en minnesartikel om Josefin Nilsson efter hennes tragiska dödsfall på måndagen.

ATT LYSSNA PÅ NYUTGIVNA SKIVOR TILLHÖR OCKSÅ nuet och det har under månaden släppts några som är väl värda att nämna framför många andra:
   Lucinda Williams är sedan lång tid en favorit och på nya "The ghosts of highway 20" ligger det en djupt emotionell känsla i hennes hesa bräckliga sångstämma. Låtmässigt är det kanske inte lika homogent och genomgående starkt. På ett dubbelalbum med 20 låtar blir det ofrånkomligt några svackor och några låtar som går på tomgång. Och när hon låter gitarrerna (Bill Frisell, Greg Leisz, Val McCallum med flera) ta sin plats, veckla ut de spontana utflykterna utan tanke på form eller låtlängd blir skivan än mer fylld av mer känsla än helhet.
   Skivor av lite mindre imponerande innehåll når också mina öron och Elton Johns "Wonderful crazy night" lever inte riktigt upp till hans legendstatus. Med all respekt för producenten T Bone Burnett så tror jag inte han kan skaka liv i en åldrig opersonlig Elton John där låtarna, skrivna tillsammans med Bernie Taupin, känns som dussinmaterial. Och rösten? Vad har han gjort med sin röst eller är det bara åldern som förändrat klangen till det likgiltiga?
   Jag hade ett kort "kärleksförhållande" med den kanadensiska sångerskan Basia Bulat under 2010 vilket resulterade i att hennes album det året, "Heart of my own", hamnade väldigt högt på min årsbästalista. På nya "Good advice" är det dags att lägga hennes namn på minnet igen. Producerad av My Morning Jackets Jim James och det har givit ett inte överraskande personligt sound. Uppenbart mer pop än folkmusik där hon har sina rötter. Texterna, som jag inte riktigt har hunnit analysera, bottnar i ett splittrat förhållande och tillsammans med händelserika arrangemang blir hela "Good advice" en mycket njutbar upplevelse.
   Hajpade Amanda Bergmans "Docks" ger mig mest frågetecken. Visst låter det personligt, Amanda sjunger snyggt och soundet försöker hitta det udda men det blir lite svalt och händelsefattigt för ofta.
   Jag tog Jan Gradvalls råd att först lyssna på sista låten på Bonnie Raitts nya album "Dig in deep" och visst har hon en starkt flödande röst till det nästan ensamma pianot men jag blir inte hypnotiskt övertygad. Ändå är den avskalade låten bäst på en skiva som blandar blues, funk, r&b och sedvanligt fint gitarrspel som inte imponerar så stort fast det är skickligt utförd.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.