Blogginlägg

60: #17 THE ANIMALS (1964-1966)

Från vänster: Eric Burdon, sång, Alan Price, keyboards och sång, John Steel, trummor, Chas Chandler, bas och sång, och Hilton Valentine, gitarr.

THE ANIMALS Topp 3:

1. It's my life (1965)
2. We've gotta get out of this place (1965)
3. The house of the rising sun (1964)

PÅ MIN "60-TALETS BÄSTA"-FÖLJETONG RADAR DE PERSONLIGA SÅNGARNA för närvarande upp sig. Efter Reg Presley och Jim Morrison kommer nu ännu en historiskt personlig engelsk röst, Eric Burdon, den extraordinära sångaren i Newcastle-bandet The Animals. Ett r&b-band som liksom Rolling Stones sneglade på svart musik från den amerikanska södern men Animals grävde, tillsammans med skivproducenten Mickie Most, vid olika tillfällen ännu djupare i den traditionella musiken. Som paradoxalt nog gjorde bandet ännu bättre och mer framgångsrikt än många andra.
   Bandets rötter härstammade faktiskt frÃ¥n 1959 när The Alan Price Combo bildades av Alan Price, keyboards, Hilton Valentine, gitarr, John Steel, trummor, och Chas Chandler, bas. 1962 utökades bandet med sÃ¥ngaren Eric Burdon och inom nÃ¥gra Ã¥r hade kvintetten ändrat gruppnamn till The Animals för sitt "djuriska beteende".
   Animals hade inte bara förebilder som Bo Diddley, Chuck Berry, Ray Charles och Fats Domino, vars lÃ¥tar fanns med pÃ¥ gruppens repertoar och coverdominerade album. Bandet gillade ocksÃ¥ Bob Dylan och just den influensen kom att färga gruppens första singlar.
   Animals första singel, "Baby let me take you home" i mars 1964, blev föremÃ¥l för mÃ¥nga missförstÃ¥nd och felaktigheter. PÃ¥ demoskivan pÃ¥stÃ¥s lÃ¥ten vara traditionell, och en variant pÃ¥ "Baby, let me follow you down" som fanns med pÃ¥ Dylans första album, och arrangemanget tillskrivs gruppens alla medlemmar. När singeln släpps officiellt är det däremot Alan Price som fÃ¥tt credit av den enkla anledningen att det bara är han i bandet som vid den tidpunkten har förlagskontrakt.
   Men bara tvÃ¥ mÃ¥nader senare, i maj 1964 när Animals-singeln släpps i USA, har lÃ¥ten fÃ¥tt rätta lÃ¥tskrivare, Wes Farrell/Bert Russell. Originalet gavs nämligen ut redan i januari 1964 av den färgade sÃ¥ngaren Hoagy Lands under titeln "Baby let me hold your hand", producerad av legendaren Bert Berns (Russell). LÃ¥tskrivarna gav för övrigt själva ut lÃ¥ten pÃ¥ singel i USA, under namnet The Mustangs, samtidigt som Animals men gruppen drog det längsta strÃ¥et, en mindre hit och en bra start pÃ¥ en sedermera framgÃ¥ngsrik karriär.
   Dylans debutalbum frÃ¥n 1962 var fortfaranden källa till influenser för bandet och Most, som just här vÃ¥ren 1964 inleder sin enorma karriär som skivproducent, som knycker den pÃ¥ riktigt traditionella lÃ¥ten "The house of the rising sun" som uppföljande singel. En lÃ¥t, en inspelning, ett arrangemang (Ã¥terigen med Price-credit) och en lÃ¥tlängd (4:30) som har gÃ¥tt till pophistorien. En klockren hit, med orgeln och Burdons oförglömliga röst som sensationella detaljer, och nummer ett i bÃ¥de England och USA.

STOR SUCCÉ ALLTSÅ OCH NU TÄNKTE BANDET börja skriva egna hits men nästa singel "I'm crying" (Price/Burdon) blev ett musikaliskt platt fall med en lättglömd och direkt medioker låt som möjligen kunde ha platsat på en Shanes-b-sida. Originalmaterial blev i fortsättningen bortprioriterade från gruppens singel-a-sidor.
   Nästa Animals-hit blev en tre mÃ¥nader gammal lÃ¥t, "Don't let me be misunderstood" som Nina Simone släppt utan större uppmärksamhet, där orgel/gitarr-introt och Burdons röst gav lÃ¥ten odödliga kvalitéer. Singeln "Bring it on home to me", frÃ¥n vÃ¥ren 1965, kan ses som en hyllning av Sam Cooke (skjuten till döds 11 december 64) som skrev och gav ut lÃ¥ten tre Ã¥r innan. Gruppens största hit i Sverige, Alan Prices sista inspelning med bandet och pianot och inte orgeln spelade musikalisk huvudroll.
   En "inköpsresa" till USA för Mickie Most, med besök hos amerikanska lÃ¥tskrivare i Brill Building, resulterade i tre kommande Topp 10-singlar för Animals. Utpräglade poplÃ¥tskrivare som Barry Mann/Cynthia Weil och Gerry Goffin/Carole King fick se och höra sina lÃ¥tar "We've gotta get out of this place" respektive "Don't bring me down", gruppen sista singel, behandlaa bÃ¥de bryskare och tuffare men fortfarande hitmässigt perfekta. Basintrot pÃ¥ den förstnämnda lÃ¥ten är magiskt och orgeln tillsammans med den sprakande fuzzgitarren gör verkligen revolution pÃ¥ den andra lÃ¥ten.
   Jag har lämnat kronologin nÃ¥got ty mellan de bÃ¥da senast nämnda singlarna fanns ytterligare tvÃ¥. Dels "It's my life", ännu ett USA-inköp och ytterligare en Tio i Topp-etta, med sin svÃ¥rslagna refräng och dels "Inside-looking out" där bandet hade lämnat Mickie Most, bytt skivbolag och presenterade sitt kanske rÃ¥aste och stökigaste sound, mer garagerock än pop. Ã…terigen har de grävt djupt i de traditionella arkiven hos bröderna Lomax, som har fÃ¥tt credit, hittat lÃ¥ten "Rosie" och lagt till eget skrammel.
   Animals sista singel spelades in med amerikanen Tom Wilson (Bob Dylan, Simon & Garfunkel, Mothers Of Invention med flera) som producent och han lockade över Eric Burdon till USA och en helt ny karriär med nytt band, The New Animals.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.