Blogginlägg

60: #37. PROCOL HARUM (1967-1969)

Från vänster: Matthew Fisher, orgel, Ray Royer, gitarr, Bobby Harrison, trummor, David Knights, bas, och Gary Brooker, piano och sång.

PROCOL HARUM Topp 3:

1. Homburg (1967)
2. A salty dog (1969)
3. A whiter shade of pale (1967)

LISTAN PÅ MINA 60-TALSFAVORITER PÅ SINGEL innehåller många namn på artister och grupper som har/hade väldigt långa och omfattande karriärer. Men den kan också, som i dagens aktuella fall, hylla en grupp med en förhållandevis kort 60-talskarriär bakom sig med få singlar på sitt samvete. Men vilka singlar och vilka låtar Procol Harum gjorde mellan 1967 och 1969. I det här fallet slår kvalité verkligen kvantitet.
   Procol Harum är ocksÃ¥ ett typiskt exempel pÃ¥ en grupp som startade pÃ¥ 60-talet med främst singlar som det mest prioriterade formatet som sedan under en lÃ¥ng tid in i 70-talet utvecklades till en konventionell albumgrupp. Och gruppen, som ständigt skiftade medlemmar (bilden ovan var den allra första kortvariga upplagan), var under mÃ¥nga Ã¥r en stor favorit i min skivhylla. Med album som "Home", "Grand Hotel" och "Exotic birds and fruit". Och även den spektakulära liveskivan "Procol live!" inspelad med Edmontons Symfoniorkester.
   Innan 60-talet blev 70-tal var det nÃ¥gra singlar signerade Procol Harum som förevigt har etsat sig fast i mina trumhinnor. I fallet med gruppens första singel, "A whiter shade of pale", är det uppenbart att en hel musiklyssnande generation har tagit lÃ¥ten till sitt hjärta. Tio miljoner sÃ¥lda ex är bevis nog. LÃ¥ten, arrangemanget och, inte minst, texten har med Ã¥ren blivit en pophistorisk klassiker och utförandet har uppenbart inspirerats av just klassisk musik, i det här fallet Johann Sebastian Bach.
   Orgeln, spelad av Matthew Fisher, hade en central roll i arrangemanget. En sÃ¥ viktig detalj i lÃ¥tens framgÃ¥ngar att Fisher 2006 tilldömdes lÃ¥tskrivarcredit pÃ¥ "A whiter shade of pale", nästan 30 Ã¥r efter originalutgivningen.
   Men man kan ocksÃ¥ spÃ¥ra amerikansk svart soulmusik i Gary Brookers röst pÃ¥ "A whiter shade of pale" medan den snÃ¥riga texten har jämförts med bÃ¥de Shakespeare och Lewis Carroll. Textförfattaren Keith Reid var besatt av surrealistiska konstnärer som Salvador Dali och därför blev texten en fantasifull metaforisk historia med ett otal konstiga engelska ord. Första textraden: "We skipped the light fandango/Turning cartwheels across the floor".

"A WHITER SHADE OF PALE" ÄR EN SINGEL som på ett sätt kan kallas debut, första skivan under namnet Procol Harum, men stora delar av gruppen existerade redan 1962 som The Paramounts och gav ut sex singlar och en ep mellan 1963 och 1965. Nästan bara amerikanska covers med svarta soulrötter.
   Men det var under nÃ¥gra mÃ¥nader vÃ¥ren 1967 som historia skrevs. Ã…ret innan hade producenten och managern Guy Stevens introducerat Gary Brooker och Keith Reid för varandra. De började skriva lÃ¥tar för att i första hand fÃ¥ andra artister att spela in materialet. Men lyckades inte intressera nÃ¥gon vilket fick till följd att Gary sjöng lÃ¥tarna själv i den nybildade grupp som fÃ¥tt namnet Procol Harum pÃ¥ uppmaning av Guy Stevens.
   Stevens var skivproducent men det blev Denny Cordell, en ny stjärna pÃ¥ omrÃ¥det (The Moody Blues, Georgie Fame, Manfred Mann, The Move med flera), som gav det orgelbaserade soundet full rättvisa pÃ¥ skiva. Kvintetten som spelat in "A whiter shade of pale" var i stort sett en provisorisk grupp (se bilden ovan) som samlats för att spela in Brooker/Reid-lÃ¥tar pÃ¥ demo. SÃ¥ redan när Procol Harums historiska lÃ¥t började klättra pÃ¥ försäljningslistorna över hela världen fanns gamla Paramounts-kompisarna och kommande Procol-legendarer B J Wilson, trummor, och Robin Trower, gitarr, till hands för att snabbt spela in det efterfrÃ¥gade debutalbumet. Och nästa singel "Homburg" som jag tycker är all time high i Procol Harums diskografi..
   Efter ytterligare en singel, den högst mediokra "Quite rightly so" (1968), kom vÃ¥ren 1969 och Procol Harum var i mina öron nu en albumgrupp dÃ¥ "A salty dog" blev mitt första album med gruppen men jag var ganska besviken pÃ¥ den Polydor-utgivna och tyskpressade skivan med genomskinligt inneromslag och inga tryckta sÃ¥ngtexter pÃ¥ omslaget. TitellÃ¥ten blev en vemodig, emotionellt vacker och fantastisk favorit till singel där Brooker själv hade skrivit strÃ¥karrangemanget.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.