Blogginlägg från augusti, 2015

"Loose ends"

MICKEY JUPP
Loose ends
(egen etikett)

Att ge ut nya album har alltid varit en trögstartad process för Mickey Jupp. Men historien och händelserna om hur hans senaste album blev till är både komplicerad och paradoxal. Där överträffar verkligheten alla dikter och påhittade stories med stor marginal. Genom Facebook fick vi på försommaren rapporter om att det var lugnt på Mickey Jupps horisont i Eskdale-dalen i Cumbria. "Very quiet in the pub tonight. Just a pleasant evening listening to The Eagles on the house PA and a few pints of Langdale." lät det i maj och sedan postade han "There Is times when I think of moving away from here, but..." tillsammans med några bedårande fotografiska vyer över omgivningen i Boot.
   Några veckor senare meddelade Mickey att han inte hade känt sig riktigt bra under de senaste veckorna. Han ville då gärna sprida bilden av att han hade tappat intresse för musiken och hellre ville sitta och lösa korsord istället. I juni skrev han, utan att dramatisera för mycket, att doktorerna beskrev det som hjärtsvikt men att medicin skulle hjälpa till för ett drägligt liv men att musicerandet, skivproducerandet och uppträdandet var ett avslutat kapitel. "I have to call it a day" som han då uttryckte det.
   Medicinerandet och floder av sympatiska välönskningar från alla Jupp-fans fick 71-årige Jupp att bara efter några dagar positivt och optimistiskt konstatera att nu var livet på väg tillbaka i normala gängor.
   Mickey Jupp är inte Mickey Jupp om han inte pendlar mellan lågt och högt, för och emot, hopp och förtvivlan och snabbt kan ändra sig. Även när det gäller så livsavgörande moment som att avsluta musikkarriären eller inte.
   I mitten på juli, en månad efter "Heart failure", meddelade han att nu fanns det långt framskridna planer på ett nytt album. Några dagar senare fick skivan titeln "Loose ends" och efter ytterligare några dagar meddelade han glatt att han höll på att framställa skivor i sitt hem för att skicka ut till alla som meddelat sitt intresse.
   Jupps skivor har på senare år i huvudsak varit ett letande i arkiv bland inspelningar, gamla kassetter och "lösa trådar" och "Loose ends" är en djupdykning i framförallt 90-talet. I sedvanlig ordning hemmainspelade låtar som är dokumenterade med exakta årtal och en som alltid mycket underhållande omslagstext av Mickey själv.
   Det må vara långt mellan de olika inspelningarna på skivan, 31 år som längst, men materialet är genomgående typiskt Jupp-personliga i både text och melodi fast han tydligt återanvänder delar av rockhistorien och även gräver djupt i sitt eget ursprung. Det ekar bekant och är kanske inte så originellt men bland rytmmaskiner, dubblerade röster, olika keyboards och gitarrer finns kompletta idéer på färdiga arrangemang.
   Några texter är kanske inte så politiskt korrekta, "Doctored" och "Can I borrow your body tonight", men är nog, vilket förmodligen är mer troligt, resultatet av Mickey Jupps ironi eller djupa talang för att ta ut de komiska svängarna.
   Mickey Jupps musik är tidlös i ordets rätta mening. Och då spelar det inte så stor roll om låtens ursprung är hämtad från 1981 ("England from the air") eller 2012 ("The bit between midnights"). Där upptäcker jag också det lilla problemet med Jupps tidlösa skrivande att upprepningar förekommer i melodier och de djupt traditionella takterna är kanske inte så originella i varje detalj.
   Pianot, från de snabba rock'n'roll-takterna till det sugande Fats Domino-tempot, är skivans bekanta beståndsdelar i det sound vi länge har förknippat med Mickey Jupp och dominerar ljudbilden även här. "Close but no cigar" har ett bra övertygande driv, elpianot i "Back on the Valium again" gör valstakten rejält medryckande och "Last night I wet my bed again" (Jupp har förmåga att hitta de oväntade låttitlarna!) är piano-rock'n'roll av stora mått fast det som sagt låter bekant.
   Receptet går igen även på skivans två avslutande låtar. Elpianot i halvtempo och en bra refräng gör "You just can't leave me (I love you)" till en av skivans bästa låtar. Och i den skumpande "The bit between midnights" är kombinationen elpiano/orgel alldeles perfekt.
   Men även elgitarren blänker till på ett par låtar. "Monk Moor", skivans längsta låt (4:09) är en elegant långsam blues medan den halvsnabba "Don't say nothing at all" har skivans starkaste refräng. Men låtar som "Older than Elvis", "Honky tonk heaven" och "I wish this car was a train" inte riktigt lever upp till sina fantasifulla titlar.

/ Håkan

60: #35. TRAFFIC (1967-1968)

Från vänster: Jim Capaldi, trummor och sång, Chris Wood, flöjt och saxofon, Steve Winwood, sång, keyboards och gitarr, och Dave Mason, sång och gitarr.

TRAFFICS Topp 3:

1. Paper sun (1967)
2. Hole in my shoe (1967)
3. Feelin' alright (1968)

I MIN FÖLJETONG OM BÄSTA 60-TALS-ARTISTER skriver jag idag om ytterligare en engelsk grupp. Men jag lovar att fortsättningen kommer att bli en bred blandning av både kvinnliga och manliga artister liksom både engelska, svenska och amerikanska grupper. Det är en ren tillfällighet att inledningen på den här serien ser så ensidig ut.
   Traffic uppstod i det färggranna och minst sagt händelserika popåret 1967. Och gruppens sound var verkligen påverkat av sin omgivning och sin tid, producerade starka singlar men de fyra personligheterna i gruppen hade större ambitioner än att bli en tillfällig hitfabrik. Det hindrade dock inte gruppen att ge ut några oförglömliga singellåtar under sin relativt korta och oregelbundna existens på 60-talet som rymmer både uppbrott, splittring och återförening.
   Knappt hade Stevie Winwoods mästerliga hitlåt "I'm a man" med The Spencer Davis Group lämnat försäljningslistorna våren 1967 förrän blott 19-årige Stevie, som nu officiellt hade ändrat förnamnet till det vuxnare Steve, hade ett nytt spännande projekt på gång, Traffic, som dessutom någon månad senare singeldebuterade med "Paper sun".
   Traffic var ingen grupp där stjärnfokus enbart var riktat på Winwood. En kvartett med fyra lika inflytelserika medlemmar där alla hade sina geografiska rötter i och omkring Birmingham. Steve Winwood var, sedan 14 års ålder, officiellt stjärnan som sjöng fantastiskt och skrev klassiska låtar i Spencer Davis Group. Trummisen och sångaren Jim Capaldi och gitarristen Dave Mason hade 1964-65 spelat tillsammans i The Hellions och saxofonisten och flöjtisten Chris Wood kom från The Locomotive.
   Gruppen saknade alltså en traditionell basist, på skivorna delade Winwood och Mason på den uppgiften, och gruppens lite annorlunda sättning påverkade naturligtvis soundet till det personliga. Och debutsingeln "Paper sun", skriven av de fyra medlemmarna tillsammans, slog ner som en mäktig bomb fast den svenska Tio i Topp-juryn ratade den helt. Flöjt och sitar, spelad av Dave Mason, satte karaktär på både singeln och hela Traffics musikaliska karriär.

WINWOOD VAR KANSKE BANDETS ANSIKTE utåt men det var faktiskt Dave Mason som var gruppens enskilde och mest framträdande låtskrivare under de tidiga åren. Han sjöng och skrev gruppens andra singel "Hole in my shoe" ensam och återigen var det Masons sitar och Woods flöjt som formade låtens karaktär och så dags, hösten 1967, hade även den svenska publiken upptäckt Traffic.
   Den relativt simpla filmlåten "Here we go round the Mulberry Bush" blev Traffics tredje singel innan debutalbumet "Mr Fantasy" släpptes i december 1967 samtidigt som Mason plötsligt lämnade gruppen i ett halvår medan han producerade engelska gruppen Familys debutalbum "Music in a doll's house" och spelade in sin första solosingel. Under den "pausen" släpptes Traffic-singeln "No face, no name, no number" från albumet.
   När gruppen samlades våren 1968 för att spela in nästa album, "Traffic", var Mason tillbaka i gruppen och blev plötsligt gruppens än mer viktigaste sångare och låtskrivare. Med bland annat "Feeling alright?", nästa singel, som en av höjdpunkterna. En låt som oförklarligt inte blev en hit för Traffic utan blev mer känd via coverversioner med Joe Cocker och Grand Funk Railroad.
   Lagom till gruppens andra albumrelease hösten 1968 lämnade den irrationelle Mason återigen gruppen som fick turnera i USA som trio. En grupp vars framtid i högsta grad var osäker. Innan gruppen definitivt splittrades kom en desperat singel, "Medicated goo", där Winwood spelade alla instrument.
   Winwood sneglade mot ett nytt projekt, supergruppen Blind Faith tillsammans med Eric Clapton. Medan övriga medlemmar, nu återigen med Mason, bildade den tillfälliga gruppen Wooden Frog. Även Blind Faith blev en parentes innan Winwood under 70-talet återbildade Traffic vid ett flertal tillfällen och med många olika medlemmar.
   Amerikanen Jimmy Miller producerade Traffics samtliga inspelningar på 60-talet. Han hade under några år producerat ska-artister som Millie Small, Jackie Edwards, Jimmy Cliff och några Spencer Davis Group-klassiker. Men från 1967 producerade han alltmer, bland annat samtliga album med Rolling Stones mellan 1968 och 1973.

/ Håkan

Soundtrack: A shot at glory

MARK KNOPFLER: A shot at glory (Mercury, 2002)

Jag trodde i min enfald att jag hade skrivit om alla Mark Knopfler-soundtracks, "Local hero", "Cal", "The princess bride", "Last exit to Brooklyn", "Wag the dog" och "Metroland", i min soundtracks-kategori när jag plötsligt upptäcker ännu ett, hans senaste soundtrack. Jag har för övrigt missat ännu ett Knopfler-soundtrack, "Comfort and joy" som är en ep med bara tre låtar. Får väl anledning att leta på den maxi-singeln så småningom.
   Knopfler har väl inte så mycket nytt och revolutionerande att komma med och "A shot at glory"-musiken är ganska förväntad. Första låten "Sons of Scotland" är en instrumental akustisk låt som är sedvanligt Knopfler-vacker. Andra låten "Hard cases" är bland vackra säckpipetoner (Iain MacInnes) elektrisk rock och det senare temat genomsyrar även tredje låten, "He's the man". Här sjunger dessutom Mark och låten skulle lätt kunna förekomma på en konventionell Dire Straits-skiva.
   "Training" är ännu en vacker instrumental låt, låter som traditionell skotsk folkmusik spelad på dragspel (Ian Lothian) men är, liksom albumet i övrigt utom en låt, nyskriven av Knopfler själv.
   "The new laird" tillhör samma traditionella folkmusikstil, dragspel och fiol i en alldeles vacker omfamning. "Say too much" är soft jazz med sång av Mark med bland annat flygelhorn- (Steve Sidwell) och saxofonsolo (Chris White)i ett knastrande gammalt sound.
   "Four in a row" mixar det traditionella med rock, en snabb svängig och mycket underhållande instrumental låt som får mig att vilja se filmen, som handlar om skotsk fotboll, med Robert Duvall i huvudrollen. "All that I have" är skivans vackraste ballad som Mark sjunger med flöjter som ledande instrument.
   "Sons of Scotland" är en variant på inledningslåten, "It's over" är ännu en vacker instrumentallåt som övergår i folkmusik och avslutande "Wild mountain thyme" fulländar skivans folkmusiktema.
   "A shot at glory" kan vara Mark Knopflers bästa och mest underhållande och omväxlande soundtrack.


1. "Sons of Scotland" 2:18
2. "Hard Cases" 3:27
3. "He's the Man" 4:42
4. "Training" 3:29
5. "The New Laird" 2:21
6. "Say Too Much" 2:39
7. "Four in a Row" 4:42
8. "All That I Have in the World" 3:22
9. "Sons of Scotland – Quiet Theme" 3:00
10. "It's Over" 4:10
11. "Wild Mountain Thyme" (Francis McPeake) 3:36

/ Håkan

Sommarens bästa skivor

Under sommaren 2015 har lyssnandet på nya skivor varit en sporadisk sysselsättning och det finns all anledning att lite snabbt och kortfattat lyssna tillbaka på vad som har hänt. I det svepet följde säkert några skivor från våren med.
   Sedan noterar jag nu vad som var bäst. Jag har lyssnat på Allison Moorer, Kacey Musgraves, The Deslondes, James Taylor, Paul Weller, Samantha Crain, The Legends och Alabama Shakes för att jag misstänkte några pärlor men i valet av sommarens bästa skivor fastnade jag för några helt andra artister:


KENT NORBERG: Skyll på mig
Sator- och Bo Dogs-sångaren har inte bara det engelska språket i sitt sjungande modersmål. På försommaren solodebuterade han på svenska och det kan vara ett vanskligt steg för en gammal rockare. Men han lyckas alldeles utmärkt. Han varken snubblar på svenska pinsamheter eller låter arrangemangen smetas ut till något lagom-anpassat snällt. Det är inte bara covermaterialet, Gillian Welch, Nick Lowe och Wilco, som musikaliskt pekar åt americana-hållet. "Skyll på mig" befinner sig lika långt från Bo Dogs-soundet som kollegan Nisse Hellbergs svenska skivor. Men är lika bra på ett helt annat sätt.


LILLY HIATT: Royal blue
Som dotter till John Hiatt, som hon dessutom delar skivbolag med, har 31-åriga Lilly tunga förväntningar på sina axlar. Men hon gör amerikansk tjejrock både respektlöst och helt fri från förutsägbara detaljer. Producenten (Adam Landry) och hennes kompmusiker är långtifrån lika kända men deras insatser framkallar glödande livebaserad rockmusik som inte backar för några kommersiella krav. Som en ung och hungrig Chrissie Hynde framför ett energiskt rockband bör Lilly ha en lovande framtid i rockbranschen.


THE LOONS: Inside out your mind
Korsa powerpop med garagerock och du får något som väldigt mycket liknar The Loons. Eller läs Pelle Magnussons hyllande recension, och ni blir garanterat lockade att lyssna på bandets skiva. Musiken har sina rötter i det bångstyriga och ibland obskyra 60-talet men ibland (titellåten och "Cruel grey fog") ekar det också The Hives i mina öron. Inget album är perfekt om det inte också finns akustiska och smått melodiösa inslag som "Silence" men oväsendet till intro i "I don't live there anymore" frestar på tålamodet fast fortsättningen av låten är rockmusik med stort R. Barockinslag (stråkar och oboe!) i "Head in the clouds" och den psykedeliska "As the raven flies" gör att albumet trots allt är en omväxlande knockout.


JASON ISBELL: Something More Than Free
Efter tre utpräglade rockskivor är det mer än på sin plats med en av singer/songwriter-genrens bästa namn. Jason har ju en klassisk rockbakgrund, var en av ledarna i Drive-By Truckers när den gruppen var som bäst, och jag tycker mig höra det även i hans mest avskalade ögonblick. Här finns dessutom en låt, "24 frames", som med en sanslöst vacker fiolslinga och underbart driv starkt påminner om Bruce Springsteen. Tillhör förvisso en avskalad musikgenre men har ett band kring sig mer eller mindre hela tiden. Men det spelas och har arrangerats så sparsmakat att sångerna, Jasons röst och den akustiska gitarren ofta befinner sig i centrum. Men det är ett mäktigt avslut på "Children of children" med både stråkar och en ylande elgitarr.


RICHARD THOMPSON: Still
Den gamle engelske folkrockaren Thompson får alltid en ny chans i mitt musiklyssnande liv. Och på den här nya skivan är det dags för Richard att visa upp både sin dignitet som gitarrist, låtskrivare och sångare. Med hjälp av producenten Jeff Tweedy (Wilco) har han fångat det där klassiska Thompson-soundet där gitarrsolot har sin naturliga och inte alls överdrivna plats. Richards vemodiga röst påminner ibland om gammal folkmusik men är lika aktuell idag 2015. Blandar dessutom smakfullt elektriska och akustiska låtar. Duettskivorna på 70-talet med dåvarande frun Linda är kanske ouppnåeliga idag men ibland ekar det bekant på den här skivan. Och då är det den för mig okända Sima Cunninghams stämma som väcker gamla minnen. "Guitar heroes" är en rolig men lång avslutningslåt där Richard hyllar sina gitarridoler som Django Reinhardt, Les Paul, Chuck Berry, Hank B Marvin och många andra. Kul som sagt men inget jag direkt återvänder till ofta.


J D McPHERSON: Let The Good Times Roll
Rockabilly kan vara en förskräckligt begränsad och lite monoton musikgenre. Ungefär som blues i sin mest förutsägbara form eller gammal traditionell country som bara upprepar det gamla soundet. Därför är jag alltid skeptisk till J D McPherson men jag blir nästan alltid lika överraskad och på gott humör. Som på den här skivan som dessutom har en lite för ospännande albumtitel. Det tar nästan bara några sekunder av den inledande titellåten för att få klart för sig att J D är den osannolika länken mellan Rockpile och Johnnie Allan. Ett oerhört rock'n'roll-driv kombineras med ett primitivt sound och J D sjunger som vore han en ung Little Richard, lyssna bara på "It shook me up". Skivans ballader, underbar gitarr på "Precious, gör skivan omväxlande men det är uptempolåtarna som välter hus. Som slutlåten "Everbody's talking 'bout the all-american", 2:11 av helt obetalbar rock'n roll!


JAMES McMURTRY: Complicated Games
För mig som bara minns McMurtry, för övrigt son till författaren Larry McMurtry, för det 26 år gamla John Mellencamp-producerade debutalbumet "Too Long in the Wasteland" är det här en fantastisk comeback. James har uppenbart ärvt känslan för språket och är en storyteller av god amerikansk sort. Som sångare har McMurtry en släpig Lou Reed-liknande stämma eller som en välartikulerad Bob Dylan och lägger ned mycket själ i sina berättelser. Men som den singer/songwriter han är handlar det inte bara om texter som förmedlas med en uttrycksfull röst. Här finns nämligen mycket starka melodier, "You got me" och "She loves me" och flera musikaliska höjdpunkter som exempelvis en lågstämd elgitarr och hammondorgel i "Carlisle's haul" och kombinationen av dragspel, banjo och mandolin som snyggt dekorerar arrangemangen.

/ Håkan

Raj Montana Band har höjt volymen

1984 var Dan Hylanders och Py Bäckmans största år som artister framför sitt eminenta kompband Raj Montana Band. De turnerade mycket och konsertpubliken bara växte och växte i omfång. Inför parets båda soloskivor hösten 1984, "...om änglar och sjakaler" (Dan) och "Kvinna från Tellus" (Py) gav sig hela bandet ut på en omfattande sommarturné där de passade på att bjuda på några aptitretare från de kommande skivorna.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/8 1984.

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
Brunnsparken, Örebro 29 augusti 1984

Raj Montana Bands samlade livesound modell 1984 är märkbart rockigare och tuffare med en betydligt högre volym än tidigare. Efter den pampiga inledningen med Vangelis fenomenala filmmusik medan bandet intog sina platser i det rödskimrande mörkret, brakade det loss med två hejdlösa rockare, Pys "Jag lever" och Dans "Vykort vykort".
   Därefter skiftade tempot under hela konserten, 19 låtar under närmare två timmar, men intensiteten och tyngden var hela tiden påtaglig och soundet fräckare och pådrivet än på någon annan Raj Montana-konsert. Allt framfördes på bekostnad av bandets vanligtvis väloljade sound och välbekanta lågmälda sväng.
   Repertoaren har fått sig en rejäl ansiktslyftning och främst Dan Hylander har städat ut många gamla klassiker ("Katalonien", "Min älskade stod" med flera) och med endast två undantag, "Solregn" och "Höst", var ingen låt äldre än senaste albumet.
   I Py Bäckmans fall var förnyelsen inte lika tydlig då hon nådde en ny och mycket högre nivå som låtskrivare först på det senaste albumet från vilken hon gjorde sex låtar i nya repertoaren.
   Frånsett parets båda framgångsrika singlar "Svindlande höjder" och "Skuggor i skymningen", som var och en för sig är rejäla showstoppers, gjorde både Dan och Py även nya och ännu ej publicerade låtar av mycket hög klass. Dans "Svart kaffe" och "Lycklig att leva" och Pys "När allting stannar till" och "Jones den förskräcklige" lovar mycket gott inför kommande skivor.
   Samarbetet mellan Dan och Py är svalt på scenen under konserten. Två helt olika personligheter, den starka och uttrycksfulla rocksångerskan respektive den finurliga låtsnickaren med vekare framtoning, vars låtar löpte parallellt utan kollisionskurs.
   Det var först i de spontana extralåtarna, den alltför jazziga "Höst" och Lowell Georges pärla "Willin'", de befann sig i rampljuset samtidigt. En oannonserad Anne-Lie Rydé dök dessutom upp och höjde känslorna både på scen och bland publiken. Då var det kul, på gränsen till sagolikt.
   Med absolut bästa konkurrens, Blåvitt på Eyravallen, lockade bandet ändå fullt hus (2000 åskådare) i Brunnsparken och den lojala Örebropubliken räddade därmed ytterligare en Raj Montana-konsert till staden. Janne Widén, på arrangörsfirman EMA-Telstar, kunde sent på onsdagskvällen bekräfta att de återkommer i december, exakt datum ännu ej bestämt.

/ Håkan

60: #36. YARDBIRDS (1964-1968)

Från vänster: Chris Dreja, kompgitarr, Keith Relf, sång och munspel, Jim McCarty, trummor, Jeff Beck, sologitarr, och Paul Samwell-Smith, bas och sång.

YARDBIRDS Topp 3:

1. Heart full of soul (1965)
2. Shapes of things (1966)
3. For your love (1965)

DEN ENGELSKA R&B-KVINTETTEN YARDBIRDS, som bildades sommaren 1963, gick både bokstavligen och musikaliskt i Rolling Stones fotspår. Bluesrötterna i de båda gruppernas musik var djupa och gemensamma och majoriteten av gruppernas repertoar innehöll covers. Fram till hösten 1963 hade Rolling Stones varit det återkommande husbandet på rockklubben Crawdaddy i Richmond men ersattes då av Yardbirds ungefär samtidigt som den nye gitarristen Eric Clapton debuterade med gruppen.
   Det skulle dröja ytterligare ett halvår innan Yardbirds skulle skivdebutera men bandet, som nu var under den ryske immigranten, managern och Crawdaddy-ägaren Giorgio Gomelskys beskydd, var framförallt en liveattraktion när de även blev husband på Marquee i centrala London.
   Än så länge var det r&b- och bluesälskande Yardbirds repertoar uteslutande covers och de båda singlarna gruppen gav ut under 1964 var Chicago-bluesmusikern Billy Boy Arnolds "I wish I would" och den gamla bluesstandardlåten "Good morning little school girl" som Sonny Boy Williamson spelat in redan 1937. Ej att förväxla med blueshistoriens andre Sonny Boy Williamson som Yardbirds turnerade med hösten 1963.
   (Yardbirds spelade in sina två första Gomelsky-producerade singlarna i Olympic Sound Studios i Barnes som, tre år senare, också råkade vara inspelningsplats för Procol Harums "A whiter shade of pale" vars historia jag berättade om förra veckan... Även de första inspelningarna av Beatles legendomsusade "All you need is love" gjordes där!)
   Som uppskattat liveband, med enbart covers på repertoaren, blev Yardbirds albumdebut inte överraskande en liveskiva inspelad på Marquee, "Five live Yardbirds", fylld med låtar av Bo Diddley, Slim Harpo, Howlin' Wolf, Chuck Berry och John Lee Hooker.
   Men där och då, i december 1964 när liveskivan gavs ut, var det slut med Yardbirds utpräglade bluesepok. Ty samma månad gick bandet in i studion och spelade in en av Graham Gouldmans första kompositioner, "For your love", som till Claptons stora besvikelse lät alldeles för kommersiell och poppig. Det hjälpte inte att han fick spela huvudrollen (featuring Eric "Slowhand" Clapton) på singelns b-sida, "Got to hurry". När singeln släpptes i mars 1965 lämnade Clapton bandet för att hamna i John Mayall's Bluesbreakers där den traditionella bluesmusiken stod högt i kurs.
   "For your love" blev Yardbirds stora genombrott, tredjeplats på Englandslistan, och arrangemanget med den framträdande cembalon, spelad av Brian Auger, tillhör pophistorien. Det blev också genombrottet för låtskrivare Gouldman som då var medlem i bandet The Mockingbirds, som hade tackat nej till "For your love". Men Graham fick senare så mycket större framgångar som låtskrivare till artister som Hollies, Herman's Hermits och Wayne Fontana innan han på 70-talet blev medlem i 10cc.

NY GITARRIST I YARDBIRDS BLEV JEFF BECK som även han var hårt inspirerad av Chicago-blues men var också intresserad av att utveckla gitarrspelet och fick chansen direkt på gruppens nästa hitsingel, "Heart full of soul" (ännu en Gouldman-låt). Ursprungsidén om ett österländskt sound med sitar förkastades och Beck fick i uppdrag att kopiera ljudet på sin gitarr vilket resulterade i en ännu större kommersiell framgång, en andraplats i England.
   Yardbirds var vid tillfället inne i ett stim av hits och även den följande singeln, den återigen Gouldman-skrivna "Evil hearted you", hamnade högt på Englandslistan utan att tillhöra bandets riktiga höjdpunkter.
   Medlemmarna i bandet började då utveckla sitt eget låtskrivande och det resulterade i några singel-b-sidor innan "Shapes of things", skriven av basisten Paul Samwell-Smith, sångaren Keith Relf och trummisen Jim McCarty, nådde ännu en Topp 3-placering i England. Jeff Beck saknas bland låtskrivarna men det var hans gränslöst personliga gitarrspel som gav profil åt låten.
   Efter "Shapes of things" lämnade Samwell-Smith gruppen sommaren 1966, för att koncentrera sig på skivproduktion, och ersattes av Englands mest hårdjobbande studiogitarrister, Jimmy Page - på bas! Samtidigt bröt bandet med managern och mentorn Gomelsky vilket blev en bitter skilsmässa, där bandet förlorade rättigheterna till alla dittills inspelade låtar, och ny manager/producent blev Simon Napier-Bell.
   Nu började bandet och producenten lita på eget material, singlarna "Over under sideways down", "Happening ten years time ago" och hela "Roger the engineer"-albumet skrevs av de fem Yardbirds-medlemmarna tillsammans. Men kommersiellt dalade framgångarna och samarbetet mellan bandet och Napier-Bell knakade. Vilket fick till följd att bandet, samtidigt som Beck fick sparken och Page blev bandets sologitarrist, hamnade hos hitproducenten Mickie Most. Bandets ambitioner tynade bort i takt med nya covers, "Little games" och "Goodnight sweet Josephine", innan bandet splittrades sommaren 1968.

/ Håkan

Covers: Caroline af Ugglas

CAROLINE AF UGGLAS: Joplin på svenska (Siloton/V2, 2007)

Det åtta år gamla albumet, där Caroline af Ugglas tolkar Janis Joplin-låtar på svenska, stod fortfarande i centrum när hon för några veckor sedan medverkade på Packmopedsturnén. Låtarna, de explosiva arrangemangen och den fullständiga satsningen i de personliga tolkningarna var på plats. Det fick mig att ta fram skivan igen som innehåller en perfekt kombination av låtarna från Janis repertoar och Carolines spruckna, hesa, ansträngda och imponerande starka personliga röst.
   Som ni ser nedan var det inte alltid originallåtar som fanns i Janis repertoar men många gånger var det just hennes versioner som blev kända. Och det är givetvis Janis tolkningar och arrangemang som har stått modell för Carolines svenska översättningar och hennes sätt att framföra dem med inlevelse och fullt fokus.
   Från låttitlar till texter har Caroline följt originalen nästan lite väl opersonligt men det är ju inte i texterna som skivan har sin största styrka. Nej, det är ju Carolines sätt att leverera på ett nästan gränslöst sätt där hon ÄR Janis Joplin i varje fras och i varje utandning. Och även på skivomslaget som är en parafras på Janis "Greatest hits"-skiva. Hon har kanske inte Janis överjordiska kraft i rösten men Caroline kommer så nära som det överhuvudtaget går inom det här landets gränser.
   Hon fick inte tillåtelse att göra "Mercedes Benz" på svenska men låtar som "Piece of my heart", "Cry baby", "Me and Bobby McGee" och "Move over" tillhör ju Janis Joplin-klassikerna och jag saknar egentligen bara "Try (just a little bit harder)" bland de så kallade förväntade låtarna. Det var för övrigt på den här skivan som Caroline sjöng på svenska första gången.


En del av mitt hjärta (Piece of My Heart) (Bert Berns/Jerry Ragovoy)
1967. Singel med Erma Franklin.
Gråt älskling (Cry Baby) (Bert Berns/Jerry Ragovoy)
1963. Singel med Garnet Mimms & the Enchanters.
Ta för dig när du kan (Get It While You Can) (Jerry Ragovoy/Mort Shuman)
1966. Från albumet med samma namn med Howard Tate.
Bobby McGee (Me and Bobby McGee) (Kris Kristofferson/Fred Foster)
1969. Singel med Roger Miller.
Lilla flicka sorgsen (Little Girl Blue) (Richard Rodgers/Lorentz Hart)
1935. Från musikalen "Jumbo".
Gå vidare (Move over) (Janis Joplin)
1971. Från albumet "Pearl" med Janis Joplin.
Förlåtit (Misery) (Janis Joplin/Sam Andrew/Peter Albin/David Getz/James Curley)
1993. Från samlingsskivan "Janis" med Janis Joplin.
Att älska någon (To Love Somebody) (Barry Gibb/Robin Gibb)
1967. Singel med Bee Gees.
Coo Coo (Coo Coo) (Peter Albin)
1967. Från albumet "Big Brother and the Holding Company" med Big Brother and the Holding Company.
En övergiven kvinna (A Woman Left Lonely) (Dan Penn/Spooner Oldham)
1971. Från albumet "Pearl" med Janis Joplin.
Pröva mig Gud (Work Me Lord) (Nick Gravenites)
1969. Från albumet "I Got Dem Ol' Kozmic Blues Again Mama!" med Janis Joplin.

Samtliga svenska texter är skrivna av Caroline af Ugglas.

/ Håkan

Pigg publik höjde konserten

Under 1989 existerade bandet Husbands även under namnet Triad, efter framgångarna med julsingeln "Tänd ett ljus" och av originalmedlemmarna var det bara Lasse Lindbom och Niklas Strömstedt som var kvar i bandet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/8 1989.

THE HUSBANDS/TRIAD
Strömpis, Örebro 30 juli 1989

I den uppblossande debatten om företeelsen husband med enbart covers på repertoaren har rutinerade The Husbands en central ställning. Det är visserligen ett band som spelar covers men fungerar bra utan gästartist. Därför var det hög stämning och ärlig glädje både på scen och i publik på Strömpis i söndags.
   Vad man tycker om The Husbands och övriga coverband beror mer på förhållandet till repertoaren än scenkvalitén och uppträdandet.
   Därför kan åsikterna säkert skifta rejält mellan den normale lyssnaren, som gärna vill känna igen sig och sjunga med, och den rutinerade kritikern, som helst av allt vill höra udda låtar och/eller obskyra favoriter.
   Det var därför inte helt överraskande stimmigare bland publiken när Husbands framförde tråkiga men drivna versioner av "Summer in the city", "Twist and shout" och "Wild thing" än när deras låtval var mindre väntat.
   Mina egna favoriter i söndagskväll var Leonard Cohens "First we take Manhattan", John Hiatts "Riding with the king" och Bangles Prince-skrivna "Manic Monday" där Husbands hade lyckats gå utanför den traditionellt smala fåran av covers som måste ingå i varje coverbands repertoar.
   Så finns det låtar jag har hört ofta men aldrig, absolut aldrig, kan tröttna på. "I hear you knocking" och "You really got me" bland extralåtarna var riktiga höjdpunkter.
   Husbands gjorde även två originallåtar när Niklas Strömstedt till publikens (tjejernas) stora glädje sjöng "Sista morgonen" och "En kvinna en man".
   Det är givetvis orättvist att gå in på individuell kritik i ett band där ett gottskratt är viktigare än akrobatik och suveräna solon.
   Trummisen Micke Andersson och gitarristen Johan Norberg har smält in bra bredvid Lasse Lindbom och Niklas Strömstedt och man behöver inte vara speciell expert för att lista ut att de här killarna trivs tillsammans både på och bredvid scenen.
   Norbergs norrländska humor och Anderssons drivna trumspel har givit Husbands-soundet nya dimensioner.
   Redan från start var Strömpis-publiken med på noterna och jag tror aldrig jag har upplevt en piggare publik i Örebro. Som givetvis höjde konsertvärdet ytterligare.

/ Håkan

"What we saw"

LANDSTROM
What we saw
(Kullsta/Rootsy)

Jämtland slår till igen. Vi har under de senaste åren lärt oss att i det norrländska landskapet finns det massor med talanger som vill ha hela Sverige som arbetsplats. Däremot finns det inget musikaliskt gemensamt hos artisterna och det äkta paret/duon/bandet Landstrom är kanske det mest udda i sammanhanget. Och Göran Lindström och Carina Landin är kanske också längst från något vi skulle kunna kalla kommersiellt genombrott fast de nu har givit ut tre skivor.
   Jag missade duons första skiva "The bright daylight" (2011) men föll ganska handlöst för senaste albumet "Land of nowhere" (2013) där de målade upp fantastiska men anspråkslösa ljudlandskap som dock hade lite svårare att göra sig full rättvisa live samma år.
   På nya skivan, ett sorts minialbum med sex låtar, fortsätter de vandringen i de soundmässigt ödsliga, emotionellt starka, stundtals vackra men alltid genomarbetade ljudkulisserna. Musik som förstärks med sång i låtar som flyter på, ofta saknar tempo och växer för varje gång du lyssnar.
   Soundet befinner sig någonstans där Ry Cooder möter Mark Knopfler. Görans gitarr är ofta framträdande över den skimrande ljudbilden där Carinas stämma får mig att associera med gammal engelsk folkmusik. Det är musik, ljud och låtar som är ganska obeskrivlig i ord men ändå engagerande ty som lyssnare upptäcker du nya ingångsvinklar varje gång och det resulterar i stora känslor och små suggestiva melodier.
   Jag jämförde Landstroms musik med några populära profiler medan duon själv gärna vill nämna inspirationskällor som P J Harvey, Pelle Ossler och Sixteen Horsepower vilket betyder att musiken betyder olika för olika människor. Och just i Landstroms norrländska klanger finns det mycket att hämta.
   De där oändligt karga undertonerna i Landstroms musik kan låta pretentiös som förklaring i ord men när banjon möter en ekande twanggitarr i samklang med duettsång i den inledande låten "A single word" skaver det skönt mot varandra. Musik som skyndar långsamt.
   I "The whole sky", kryddad med en fin slidegitarr, är melodin lättare än luft och seglar iväg utan att lämna tydliga avtryck efter sig. Då är det å andra sidan lättare att ta till sig skivans mest konventionella och kortaste (2:27) låt "Don't leave". Eller den jämförelsevis lite snabbare "At war" med sin fuzzgitarr och banjo och den folkmusikdoftande "Captured" i en atmosfärisk miljö. Några lågt stämda gitarrsolon skänker både djup och skönhet åt de två senare låtarna.
   Avslutningslåten "Back home" är instrumental och låter som ett vackert och vemodigt keyboardsbaserat filmtema.

/ Håkan

60: #37. PROCOL HARUM (1967-1969)

Från vänster: Matthew Fisher, orgel, Ray Royer, gitarr, Bobby Harrison, trummor, David Knights, bas, och Gary Brooker, piano och sång.

PROCOL HARUM Topp 3:

1. Homburg (1967)
2. A salty dog (1969)
3. A whiter shade of pale (1967)

LISTAN PÅ MINA 60-TALSFAVORITER PÅ SINGEL innehåller många namn på artister och grupper som har/hade väldigt långa och omfattande karriärer. Men den kan också, som i dagens aktuella fall, hylla en grupp med en förhållandevis kort 60-talskarriär bakom sig med få singlar på sitt samvete. Men vilka singlar och vilka låtar Procol Harum gjorde mellan 1967 och 1969. I det här fallet slår kvalité verkligen kvantitet.
   Procol Harum är också ett typiskt exempel på en grupp som startade på 60-talet med främst singlar som det mest prioriterade formatet som sedan under en lång tid in i 70-talet utvecklades till en konventionell albumgrupp. Och gruppen, som ständigt skiftade medlemmar (bilden ovan var den allra första kortvariga upplagan), var under många år en stor favorit i min skivhylla. Med album som "Home", "Grand Hotel" och "Exotic birds and fruit". Och även den spektakulära liveskivan "Procol live!" inspelad med Edmontons Symfoniorkester.
   Innan 60-talet blev 70-tal var det några singlar signerade Procol Harum som förevigt har etsat sig fast i mina trumhinnor. I fallet med gruppens första singel, "A whiter shade of pale", är det uppenbart att en hel musiklyssnande generation har tagit låten till sitt hjärta. Tio miljoner sålda ex är bevis nog. Låten, arrangemanget och, inte minst, texten har med åren blivit en pophistorisk klassiker och utförandet har uppenbart inspirerats av just klassisk musik, i det här fallet Johann Sebastian Bach.
   Orgeln, spelad av Matthew Fisher, hade en central roll i arrangemanget. En så viktig detalj i låtens framgångar att Fisher 2006 tilldömdes låtskrivarcredit på "A whiter shade of pale", nästan 30 år efter originalutgivningen.
   Men man kan också spåra amerikansk svart soulmusik i Gary Brookers röst på "A whiter shade of pale" medan den snåriga texten har jämförts med både Shakespeare och Lewis Carroll. Textförfattaren Keith Reid var besatt av surrealistiska konstnärer som Salvador Dali och därför blev texten en fantasifull metaforisk historia med ett otal konstiga engelska ord. Första textraden: "We skipped the light fandango/Turning cartwheels across the floor".

"A WHITER SHADE OF PALE" ÄR EN SINGEL som på ett sätt kan kallas debut, första skivan under namnet Procol Harum, men stora delar av gruppen existerade redan 1962 som The Paramounts och gav ut sex singlar och en ep mellan 1963 och 1965. Nästan bara amerikanska covers med svarta soulrötter.
   Men det var under några månader våren 1967 som historia skrevs. Året innan hade producenten och managern Guy Stevens introducerat Gary Brooker och Keith Reid för varandra. De började skriva låtar för att i första hand få andra artister att spela in materialet. Men lyckades inte intressera någon vilket fick till följd att Gary sjöng låtarna själv i den nybildade grupp som fått namnet Procol Harum på uppmaning av Guy Stevens.
   Stevens var skivproducent men det blev Denny Cordell, en ny stjärna på området (The Moody Blues, Georgie Fame, Manfred Mann, The Move med flera), som gav det orgelbaserade soundet full rättvisa på skiva. Kvintetten som spelat in "A whiter shade of pale" var i stort sett en provisorisk grupp (se bilden ovan) som samlats för att spela in Brooker/Reid-låtar på demo. Så redan när Procol Harums historiska låt började klättra på försäljningslistorna över hela världen fanns gamla Paramounts-kompisarna och kommande Procol-legendarer B J Wilson, trummor, och Robin Trower, gitarr, till hands för att snabbt spela in det efterfrågade debutalbumet. Och nästa singel "Homburg" som jag tycker är all time high i Procol Harums diskografi..
   Efter ytterligare en singel, den högst mediokra "Quite rightly so" (1968), kom våren 1969 och Procol Harum var i mina öron nu en albumgrupp då "A salty dog" blev mitt första album med gruppen men jag var ganska besviken på den Polydor-utgivna och tyskpressade skivan med genomskinligt inneromslag och inga tryckta sångtexter på omslaget. Titellåten blev en vemodig, emotionellt vacker och fantastisk favorit till singel där Brooker själv hade skrivit stråkarrangemanget.

/ Håkan

Bob Johnston (1932-2015)

Har man, som i skivproducenten Bob Johnstons fall, producerat skivor med Bob Dylan, Simon & Garfunkel, Leonard Cohen och Johnny Cash så har man en given plats i legendarernas skara. Det var framförallt under 60-talet som Johnston var ansvarig för en mängd historiska album som sedan automatiskt ynglade av sig i singelhits och Johnstons namn kommer garanterat att förekomma i många sammanhang på min just inledda serie om 60-talets singelfavoriter.
   Men det var alltså på kända numera legendariska album som "Blonde on blonde", "Nashville skyline", "Parsley, Sage, Rosemary and Thyme", "Songs of Love and hate" och liveskivorna "At Folsom Prison" och "at San Quentin" han gjorde sig till ett odödligt namn i skivbranschen. Johnston var under den tiden anställd på det amerikanska skivbolaget Columbia, där han efterträdde Tom Wilson (som hade upptäckt just Bob Dylan och Simon & Garfunkel), som gav ut ovannämnda album.
   Kommentaren "Is it rolling, Bob?" är ett historiskt ögonblick i musikhistorien. Det var Bob Dylan som ställde frågan till Johnston när låten "To be alone with you" spelades in 13 februari 1969, en låt som sedan gavs ut på albumet "Nashville skyline".
   Alla minnesartiklar om Bob Johnston, som jag har läst, har missat det faktum att han även producerade några Aretha Franklin-singlar under 1965 och 1966 när hon också var Columbia-artist.
   Efter Columbia-engagemanget, där han faktiskt vid ett tillfälle även producerade Louis Armstrong, sökte sig Johnston på 70-talet till England och var delaktig i intressanta engelska namn som Bell & Arc, Rab Noakes och Lindisfarne. Men han jobbade också med en intressant blandning artister som Hoyt Axton, New Riders Of The Purple Sage, Joe Ely och Waterboys.
   Senaste skivan med Bob Johnston-referens i min skivsamling är Carl Perkins "Go cat go!" där bland mycket annat, Tom Petty, Paul Simon, Willie Nelson och Johnny Cash gästar, alla gamla Beatles-medlemmarna finns med på olika spår.
   Bob Johnston dog i fredags 14 augusti 2015.

/ Håkan

60: #38-42

60: #38. ROY ORBISON (1960-1969)

1. It's over (1964)
2. Blue bayou (1963)
3. Pretty woman (1964)

Sångaren med mörka glasögon, en väldigt speciell röst och ett låtskrivande som ofta bottnade i dramatiskt vemod var det sista namnet som fick lämna den officiella listan med mina 37 bästa 60-tals-singlar. Orbison hade en rekordlång karriär, är kanske den artist på min 50-lista som har släppt mest singlar under hela 60-talet. Och inledde för övrigt karriären redan på Sun Records 1956. Två ballader och en rocklåt är mina Orbison-favoriter.


60: #39. THE TURTLES (1965-1969)

1. Happy together (1967)
2. She's rather be with me (1967)
3. She's my girl (1967)

Amerikanska Turtles var ingen vanlig popgrupp bland alla andra. För det första hade gruppen två exceptionella sångare, Mark Volman och Howard Kaylan (Flo & Eddie). Inledde karriären med förstklassiga versioner av Bob Dylan- och P F Sloan-låtar innan producent/låtskrivarparet Gary Bonner/Alan Gordon serverade gruppen några klassiska singellåtar 1967. Mot slutet av 60-talet skrev gruppen sitt eget singelmaterial som dock inte platsar här.


60: #40. THE MASCOTS (1964-1969)

1. Words enough to tell you (1965)
2. Moreen (1968)
3. Nobody crying (1966)

Stockholmskvartetten Mascots hade vissa framgångar på Tio i Topp men har i den svenska allmänna pophistorien hamnat hjälplöst i skuggan av berömda namn som Tages, Shanes, Ola & Janglers och Hep Stars. Men Stefan Ringbom & Co hade några personliga singlar, då tänker jag inte på "Stewball", som definitivt tillhör svensk poptopp. Bildjournalen-låten "Words enough to tell you" är ju en mäktig knockout.


60: #41. PAUL REVERE & THE RAIDERS (1960-1969)

1. Him or me - what's it gonna be? (1967)
2. Kicks (1966)
3. Hungry (1967)

Det här uniformsklädda rockbandet hade en anmärkningsvärt lång skivkarriär under 60-talet men under större delen utan uppmärksamhet. Det var först 1965 när gruppen började anlita professionella låtskrivare som exempelvis Barry Mann/Cynthia Weil, två av tre låtar här, som det både musikaliskt och kommersiellt började hända saker.


60: #42. NEIL YOUNG (1968-1969)

1. Everybody knows this is nowhere (1969)
2. Down by the river (1969)
3. The loner (1968)

Att inte hitta den monumentale rockartisten bland mina 37 bästa favoriter kan nog uppfattas som en stor och mäktig miss. Men i slutet på 60-talet hade Neil bara tagit sitt första steg i en karriär som först under 70-talet skulle resultera i något legendariskt. Efter Buffalo Springfield (#46 på min lista) inledde Young med några starka album men gav på ett drygt år också ut tre uppseendeväckande singlar, alla förkortade albumspår, med låtar som blivit klassiker.

/ Håkan

60: #43-46

60: #43. THE YOUNG RASCALS/THE RASCALS (1965-1969)

1. How can I be sure (1967)
2. Good lovin' (1966)
3. People got to be free (1968)

Den blåögda soulgruppen från New Jersey radade upp åtskilliga hits under den senare halvan av 60-talet. Young Rascals inledde sin skivkarriär med covers, bland annat "Good lovin'", men energin och de nästan gospelkryddade arrangemangen gav gruppen framgångar. Gruppens Felix Cavaliere/Eddie Brigati skrev sedan gruppens alla singlar och 1968, när gruppen ändrat namn till enbart The Rascals, var texterna mer politiska som i "People got to be free".


60: #44. THE DAVE CLARK FIVE (1962-1969)

1. Glad all over (1963)
2. Bits and pieces (1964)
3. Catch us if you can (1965)

Den här Tottenham-baserade kvintetten blev tidigt bortsorterad från min riktiga 60-talslista då gruppen ofta gjorde covers på sina singlar. Men när jag lyssnar igen och igen på de här singellåtarna upptäcker jag att de faktiskt är skrivna inom gruppen och det var ett fräscht och kraftfullt sound gruppen levererade. Bandledaren, sångaren och trummisen Dave Clark hade en sensationellt pardonlös röst som motiverar gruppens plats här.


60: #45. SAM & DAVE (1961-1969)

1. Hold on! I'm a comin' (1966)
2. Soul man (1967)
3. Soul sister, brown sugar (1968)

Stax-soul är egentligen inte min kopp te men den här amerikanska duon har gjort ett respektabelt antal starka singlar vars arrangemang ofta drivs av ett inspirerat blås. Sam Moore och Dave Prater hade inte bara god hjälp av duktiga musiker vid inspelningen av dessa klassiska singlar. Utan även en talangfull duo låtskrivare där den kommande sångstjärnan Isaac Hayes var ena halvan. David Porter hette den andra.


60: #46. BUFFALO SPRINGFIELD (1966-1968)

1. For What It's Worth (Stop, Hey What's That Sound) (1966)
2. Nowadays Clancy can't even sing (1966)
3. Rock'n roll woman (1967)

Den amerikanska rockgruppen Buffalo Springfield var under några år en osedvanligt talangfull albumgrupp men gjorde också några starka singlar som bör uppmärksammas även i efterhand. Det här var karriärstarten för gruppens stora låtskrivare Stephen Stills och Neil Young. Stills "For what it's worth", gruppens största hit, och Youngs "Nowadays...", som dock sjungs av gruppens Richie Furay, är två av hörnstenarna på första albumet.

/ Håkan

60: #47-50

60: #47. STEVIE WONDER (1961-1969)

1. I'm wondering (1967)
2. I was made to love her (1967)
3. Uptight (Everything's alright) (1965)

Det unga geniet Stevie Wonder var inte så långt efter sina Motown-kollegor som Four Tops, Temptations och Supremes men hans singlar var lite ojämnare. Men det är omöjligt att inte imponeras av den blott 15-årige sångaren och munspelaren i "Uptight". Men personligen tycker jag att han hade sina höjdpunkter 1967, högenergiska låtar som han själv varit med och skrivit, som var bättre än mainstreamhits och ickeoriginal som "A place in the sun" och "For once in my life".


60: #48. THE MAMAS AND THE PAPAS (1965-1968)

1. California dreamin' (1965)
2. Creeque Alley (1967)
3. Words of love (1966)

Amerikansk kvartett i den lättsamma popgenren fick under den senare delen av 60-talet åtskilliga hits med John Phillips låtar. Gruppens alla röster, två tjejer och två killar, kompletterade varandra perfekt. "Monday Monday" var kanske i snällaste laget men den självbiografiska texten i "Creeque Alley" var intressant. Gruppens Mama Cass hade efter gruppens splittring 1968 en framgångsrik solokarriär.


60: #49. CILLA BLACK (1963-1969)

1. Step inside love (1968)
2. It's for you (1964)
3. Love of the loved (1963)

Den rödhåriga Liverpool-tjejen med den starka uttrycksfulla rösten föddes som Priscilla White men fick artistnamnet Cilla Black. Hon var under många år framgångsrik på singellistan i England. Både med italienska covers på engelska, kända hits som "Anyone who had a heart" och "You've lost that lovin' feelin" och rena schlagers men hon var som bäst med de här tre specialskrivna Lennon-McCartney-låtarna. 72-åriga Cilla dog tragiskt förra söndagen.


60: #50. OTIS REDDING (1962-1969)

1. (Sittin' on) The Dock of the bay (1968)
2. I've got dreams to remember (1968)
3. I've Been Loving You Too Long (To Stop Now) (1965)

Otis Redding var, precis som Stevie Wonder, ofta med och skrev sina egna låtar. Med all respekt för snabba låtar och covers som "Satisfaction" och "Day tripper" är det för mig de emotionella balladerna och styrkan i den känslosamma rösten som är höjdpunkterna i hans inte så långa karriär. Den alldeles för tidigt bortgångne Otis, dog i en flygolycka 10 december 1967 (tre dagar innan hade han spelat in "Dock of the bay"), fick sina största framgångar postumt.

/ Håkan

60-TALET ÄGER!

JAG HAR SEDAN JAG STARTADE HÅKANS POP, för snart åtta år sedan, försökt analysera och rangordna de musikaliska decennierna från 70- via 80- till 90-talet. Då var det favoritalbum jag graderade men när jag nu inför den kommande säsongen på Håkans Pop tänker sätta fokus på 60-talsmusiken är det givetvis singlarna som står i centrum.
   60-talet var singelskivans förlovade decennium men jag kommer, med mjukstart redan imorgon, under drygt 37 veckor lista mina singelfavoriter på ett lite annorlunda sätt. Jag kommer inte att sammanställa en ren singellista från 50 till nummer 1. Jag har, efter svåra prioriteringar, helt enkelt valt ut 50 olika artister eller grupper som bäst symboliserar mina 60-talsfavoriter.
   Jag inleder alltså 50-listan imorgon och ytterligare två dagar med plats 50 upp till plats 38 för att sedan på måndag sparka igång de längre och mer omfattande texterna om mina 60-tals-favoriter. Jag har sedan graderat artisterna och grupperna efter min egen smak och mina egna åsikter. Genom den processen har jag fått fram en synnerligen intressant lista som kommer att räknas ned från plats 37 och framåt maj nästa år nå förstaplatsen.
   Vid varje artist- eller gruppresentation kommer jag utse mina tre singelfavoriter, Topp 3, vilket gör att när följetongen avslutas i vår har jag värkt fram en lista på hela 150 singlar. En samling singlar som på ett väldigt grundläggande sätt berättar om mitt bästa musikaliska 60-tal.
   Så kallade One-hit-wonders-artister gör sig inte besvär i en sådan gradering och inte heller den mest lättsamma och väldigt flyktiga popmusiken har en chans att skriva in sig i min historiebok.
   Sedan kommer den här kommande listan inte att bli någon sammanställning där de kommersiellt mest framgångsrika artisternas eller gruppernas singlar kommer att prioriteras. Min 60-talslista är i allra högsta grad en subjektiv bedömning där antalet hits för respektive artist eller grupp är oväsentligt. Däremot är den musikaliska betydelsen i min värld mycket viktigare.

I MITT UNGA DRYGT 10-ÅRIGA HJÄRTA TOG POPMUSIKEN ett enormt steg när 1962 blev 1963. Det räcker att läsa listan över 1962 års mest sålda singlar i England och notera namn som Frank Ifield, Chubby Checker, Cliff Richard, Pat Boone, Bobby Darin, Helen Shapiro och Brian Hyland och jag flyttas tillbaka till forntiden där mitt popintresse inte riktigt hade vaknat.
   1963 var något helt annat. Framförallt blev året det betydelsefulla genombrottet för många engelska artister/grupper. Plötsligt fanns framtiden framför mina ögon och i mina öron. Inte bara Beatles utan också Gerry & the Pacemakers, Billy J Kramer, Searchers, Rolling Stones och Brian Poole & the Tremeloes. Men också soloartister som Cilla Black, Stevie Wonder och Dusty Springfield. Jag ska inte redan nu avslöja vilka av de namnen som återfinns på min 60-talslista.
   Som en ivrig och entusiastisk radiolyssnare i de yngre tonåren matades jag under de följande viktiga åren också med en mängd mainstreampopartister som Lulu, Engelbert Humperdinck, Petula Clark, Sandie Shaw och till och med Tom Jones. Till den lite utslätade skaran räknar jag nog även Herman's Hermits, Tremeloes, Love Affair, Gary Puckett & the Union Gap, Freddie & the Dreamers, Bachelors och även bandet med det tungvrickande namnet Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich fast de hade en väldigt lång rad perfekta pophits.
   Några artister dök upp lite för sent på 60-talet för att kunna slåss med de riktigt stora fast de avslöjade otroliga kvalitéer. Exempelvis kvalitetsnamn som Amen Corner med Andy Fairweather Low, Julie Driscoll & Brian Auger och de fina Apple-artisterna John Lennon (Plastic Ono Band), Badfinger och Mary Hopkin. Men det blir kanske svårt att undvika Creedence...
   Ursprungslistan, på så kallade obligatoriska artister/grupper, innehöll 60-70 namn som jag efter svåra samvetskval fick ned antalet till 50. Konsekvens och rättvisa tror jag inte existerar på min 60-talslista. En grupp med en imponerande rad på sju oavbrutna hits (Dave Dee...) har jag ratat till förmån för en grupp som först 1969 dök upp på singellistorna men med en sådan exempellös tyngd och dignitet att de måste få vara med. Kvalitet slår vanligtvis kvantitet på den här listan.
   Nu återstår rangordningen, den helt omöjliga graderingen, där dagsform (hos mig, alltså...) nog får avgöra i flera fall. I den stora bilden ovan har jag sammanfogat elva singlar till en regnbågsfärgad fantasisingeletikett med artister/grupper som kommer att dyka upp på min 37-lista.
   One-hit-wonders-artister är alltså inte välkomna, den här gången, men jag kan avslutningsvis ändå inte låta bli att räkna upp, utan inbördes ordning, sju 60-talssinglar, av väldigt skiftande sound, med grupper och soloartister som både sporadiskt och tillfälligt gav ut framgångsrika och fantastiskt fina singlar:

MAURICE WILLIAMS: Stay
BARRY MANN: Who put the bomp
ARTHUR ALEXANDER: You better move on
THE KNICKERBOCKERS: Lies
THE MUSIC EXPLOSION: Little bit o' soul
RICHARD HARRIS: MacArthur Park
THUNDERCLAP NEWMAN: Something in the air

/ Håkan

12 augusti, sommaren...

...1995

Inom ramen för den här sommarföljetongen om de mest uppskattade sommarkonserterna har jag hunnit med många Neil Young -ögonblick, 1993, 1996 och 2001, och här kommer ytterligare ett. Den här gången med Pearl Jam som kompband på Sjöhistoriska i Stockholm.



/ Håkan

8 augusti, sommaren...

...1972

Denna tisdag steg förre Beatles-medlemmen Paul McCartney upp på Idrottshusets scen i Örebro som medlem i Wings där också hans fru Linda och gitarristen Henry McCullough spelade.


...1993

Ulf Lundells stora nyktra comeback på scenen. Konserten i det natursköna Stadsparken i Örebro utvecklades till en underbar upplevelse där förre Lolita Pop-gitarristen Sten Booberg var en av stjärnorna i ett fantastiskt kompband.



/ Håkan

"Stefan Falk"

STEFAN FALK
Stefan Falk
(Stefan Falk)

Under namnet Stefan Szabo spelade Stefan Falk bas och gitarr i flera rockiga Örebrogrupper, The Passenger och Sway, på tidigt 80-tal. Men var också, enligt välunderrättade källor, stor hårdrocksfantast i 15-årsåldern. Hans nya soloalbum är något helt annat med tydliga influenser från ett annat 80-tal i allmänhet och där hans fascination för David Bowie får fritt spelrum.
   Albumet är producerat av Martin Rössel som har en bakgrund i undergroundbandet Dom Dummaste och en hyfsat uppmärksammad solokarriär på 80-talet. Där någonstans har det syntbaserade soundet på Stefans skiva hämtat mycket av sin näring.
   I Stefan Falks cv finns också en kort succé i rampljuset 1989 som ena halvan av den ironiska popduon Kärlekens Vampyrer tillsammans med ännu en gammal örebroare, Edwin von Werder. De väckte en viss kontroversiell uppmärksamhet med singlarna "Lilla hjärtat vill du ha sex med mej?" och "Höjdarpudding" men gjorde samtidigt väldigt effektiv hitpop med syntar som hjälpmedel.
   Många låtar på det nya soloalbumet har också samma hitmässiga touch fast texterna den här gången är på engelska där Stefan i sitt sätt att sjunga påminner mycket om just David Bowie. Det ligger nära till hands ty Stefan var en gång i tiden medlem i Bowie-tribute-bandet Always Crashing In The Same Car, gruppnamnet hämtat från "Low"-skivan.
   Stefans skiva är gjord med samma hitmässiga touch som en gång Kärlekens Vampyrer, en mix av Army Of Lovers och Sparks, men texterna är av naturliga skäl inte lika provokativa. Om ni inte tycker att låten som handlar om att städa huset, "Clean the house" är för övrigt en av skivans klatschigaste låtar, är lite för vulgär.
   Bowie-kopplingen är alltså logisk och Stefan gör också låten "Five years", en cover från Bowies "Ziggy Stardust"-skiva. En av skivans ljudmässigt mest lekfulla låtar där maskinparkens alla apparater har fått hjälpa till..
   I övrigt finns det gott om melodiösa hits på skivan. Envisa syntrefränger i var och varannan låt som är fulla av simpla men genuina hitreferenser. Där det blir som bäst i "My best friend", "Pain", ovan nämnda "Clean the house" och framförallt i "Magic things", där Stefan och Edwin återförenas, som kan vara den uppföljare till Kärlekens Vampyrer som vi aldrig saknat.
   Det ganska smala konceptet med syntar, trummaskiner och programmeringar har ju ett naturligt kort bäst före-datum och på några låtar blir det tunna receptet lite monotont och upprepande. Då kommer "God's little children", med ett intensivt banjoinslag, som en räddning när Stefans eviga jakt på den perfekta syntslingan blir alltför uppenbar.

/ Håkan

3 augusti, sommaren...

...1983

Thin Lizzy-sångaren Phil Lynott gav sig ut på en soloturné och jag träffade Phil och upplevde konserten i Folkets Park i Karlskoga.

/ Håkan

Grymt omväxlande konsert

Alla bilder: Carina Österling
"PACKMOPEDSTURNÉN 15"
Göran Samuelsson/Nisse Hellberg/Caroline af Ugglas/Ebbot Lundberg/Sarah Riedel
Sillegården, Västra Ämtervik 1 augusti 2015
Konsertlängd: 19:03-20:04 och 20:49-22:15 (147 minuter)
Min placering: Stående till höger ca 25 m från scenen.

För tredje året i rad åkte vi till Västra Ämtervik för att återigen få uppleva Göran Samuelsson och hans snillrikt komponerade gäng underhålla live under nästan två och en halv timme. Det kanske finns anledning att dra en kort resumé över Packmopedturnéns långa historia. Den inleddes alltså redan 1992 och med få uppehåll har den genomförts med att artister och musiker har fraktat sig själva på moped(!) mellan olika spelställen i framförallt Värmland.
   2010 blev vår premiär i den här märkliga historien, fortsatte 2011 och 2012, uppmärksammade även pausarrangemanget 2013 och fick förra året tillfälle att uppleva turnésällskapet två gånger, både på premiären i Västra Ämterviks kyrka och den lilla avstickaren till Grythyttan.
   Same procedure as last year, frågar sig kanske vän av ordning? Nej, knappast. Göran Samuelsson har för vana att varje år överraska i artisturvalet och musikaliskt får varje turné en egen profil. Efter förra årets lite nedtonade recept är det i år blandningen av rock och visa som har varit Packmopedturnéns koncept som på lördagen genomförde sin finalkonsert på Görans hemmaplan i trädgården utanför Sillegården.
   Kyla och regn hade varit det genomgående temat mellan konsertplatser som Sunne, Deje, Glava, Sillerud och Ransäter men hemma i Västra Ämtervik sken solen och det vackra vädret höll i sig även på den lite kylslagna kvällen. Men värmen spreds från scenen, först med solnedgången som ackompanjemang och sedan med strålkastarnas hjälp.
   Samuelsson har som sagt en alldeles avundsvärd förmåga att kombinera artister från många olika håll och sedan tillsammans forma en slagkraftig helhet som är både underhållande och engagerande. Årets sammansättning av artister kan man inte med bästa vilja kallas homogen på pappret men blev i praktiken en sammanhängande stark show fast det pendlande mellan rockigt ös och trollbunden visa. Det som lite vårdslöst brukar kallas en salig blandning blev faktiskt en grymt omväxlande och lång konsert.
   Även kompbandet har i år uppgraderats och i sin helhet blivit en Göteborgsbaserad helhet. Bengan Blomgren har länge varit den musikaliska klippan bredvid Göran och även klaviaturkillen Bengt Bygren har funnits med i många år. Men nu har också den mycket rutinerade basisten Nikke Ström och den i sammanhanget närstående trummisen Johan Håkansson på ett mycket naturligt sätt kommit in i gemenskapen. Som de Totta-musiker de en gång var.
   Totta var ju en av profilerna som tidigt på 90-talet skänkte Packmopedturnén sitt engagemang. En roll som efter Tottas död 2005 togs över av Plura innan han blev en alltför upptagen mediaprofil. Packmopedturnéernas musikaliska uppbackning har alltid haft en genuin grund men årets nya musikeransikten har gjort arrangemangen än mer intressanta. Lite tyngre, lite rockigare, lite personligare och lite mer gamla Nationalteatern-soundet om jag ska generalisera vilket man naturligtvis inte ska göra med ett så unikt koncept som Packmopedturnén.
   Mest uppenbart tyckte jag det var på Göran Samuelssons-låtar, helt färska "Längtans ö" (ren Ulf Dageby-klass!), tämligen nya "På väg" (magiskt Bengan-solo!) och den lite äldre pärlan "Blommig blå syrén" (med Totta-referenser), men även i övrigt stod bandet för stadga och enorm rutin bakom alla artisterna.
   Ebbot och Caroline af Ugglas tävlade om kvällens mest galna upptåg och jag vet inte vem som vann. Han hade skrivit en egen text till Görans "Sjösättningsrap" och gjorde sedan Cornelis Vreeswijks "Slusk blues" till en nästan punkklassiker. Medan han personligt presenterade bandet och en gitarrduell mellan Nisse och Bengan och sedan gjorde avstickare till både "Born to be wild" och "On the road again".
   Känslostormarna i Carolines kropp är nog mätbara på Richter-skalan och hon gav verkligen 150 procent i sina Janis Joplin-tolkningar på svenska. När scenutrymmet inte räckte till hoppade hon ner till publiken och provocerade verkligen på hög nivå.
   Nisse Hellbergs rockabillyosande rocklåtar föll i god jord hos den medelåldriga publiken och även den countrydoftande "Jag är bara lycklig när jag dricker" möttes med jubel. Men bäst tyckte jag nog duetten "Om vågorna stiger" med Sarah Riedel var.
   Sarah Riedels främsta uppgift i sammanhanget var nog att tona ned och ge balans åt den yviga jargongen från de övriga gästartisterna. Först en intensiv men också innerlig tolkning av Bob Dylans "Don't think twice, it's alright" ("Låt det va det blir bra" med egen text) och innan klockan slog åtta på kvällen en vaggvisa, hennes pappas "Sov alla" från Pippi Långstrum på de vida haven. Hennes "Snälla snälla" (som av en otrolig tillfällighet råkar ha samma titel som af Ugglas Melodifestivallåt från 2009 som också framfördes denna kväll...) och "Jag vill att du går nu" var kanske kvällens mest personliga inslag. Avskalad pop av Anna Ternheim-klass.
   Finalen blev sedan en sedvanlig fest i kombination med kaos, allsång och gränslös glädje. Först finallåten "Barn av vår tid", Nationalteatern-klassikern, med Ebbot i spetsen, Görans oväntade extralåt "Blommig blå syrén" och den traditionella slutpunkten med "Dom som byggde landet" med nästan alla vid mikrofonen.


Göran Samuelsson, gitarr och sång
Bengan Blomgren, gitarr
Johan Håkansson, trummor
Nikke Ström, bas
Bengt Bygren, keyboards

Högre höjd (Göran)
Låt det va det blir bra (Sarah)
M/S Colinda (Nisse)
Gå vidare (Caroline)
Lång väg (Ebbot)
Fri som en vind (Ebbot)
Sov alla (Sarah+Ebbot)
Snälla, snälla (Sarah)
Nu smet katten in till grannen igen (Nisse)
Längtans ö (Göran)
En del av mitt hjärta (Caroline)

Paus

Sjösättningsrap (Göran)
Slusk blues (Ebbot)
Snälla snälla (Caroline)
Alltid hem, hem, hem (Nisse)
På väg (Göran)
Jag ska ge dig min morgon (Sarah)
Om vågorna stiger (Nisse+Sarah)
Kosta vad det vill (Caroline)
Jag är bara lycklig när jag dricker (NIsse)
Jag vill att du går nu (Sarah)
Barn av vår tid (Ebbot)

Extralåtar
Blommig blå syrén (Göran)
Dom som byggde landet (Alla)

/ Håkan

Måne över V Ämtervik

Foto: Carina Österling
När årets upplaga av numera klassiska Packmopedturnén, med Nisse Hellberg, Sarah Riedel, Ebbot Lundberg, Caroline af Ugglas och initiativtagaren Göran Samuelsson, hade avslutats igår kväll lyste månen full och vacker bakom tunna molnslöjor över Mellan-Fryken. Stundtals var också konserten vacker och underhållande men också rockigt uppsluppen.
   Mer om den upplevelsen alldeles strax på denna plats.

/ Håkan

2 augusti, sommaren...

Idag 2 augusti, sommaren...



...1985

Mot slutet av turnén sommaren 1985 kom Ulf Lundell till Brunnsparken, Örebro och genomförde en maratonkonsert som aldrig ville ta slut.


...2013

Festivalen i Brunnsparken, Örebro kallades för Sommar Deluxe och bjöd på de intressanta artisterna Olle Ljungström, Amanda Jensen och Moneybrother .

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.