Blogginlägg från 2015-08-17

60: #37. PROCOL HARUM (1967-1969)

Från vänster: Matthew Fisher, orgel, Ray Royer, gitarr, Bobby Harrison, trummor, David Knights, bas, och Gary Brooker, piano och sång.

PROCOL HARUM Topp 3:

1. Homburg (1967)
2. A salty dog (1969)
3. A whiter shade of pale (1967)

LISTAN PÅ MINA 60-TALSFAVORITER PÅ SINGEL innehåller många namn på artister och grupper som har/hade väldigt långa och omfattande karriärer. Men den kan också, som i dagens aktuella fall, hylla en grupp med en förhållandevis kort 60-talskarriär bakom sig med få singlar på sitt samvete. Men vilka singlar och vilka låtar Procol Harum gjorde mellan 1967 och 1969. I det här fallet slår kvalité verkligen kvantitet.
   Procol Harum är också ett typiskt exempel på en grupp som startade på 60-talet med främst singlar som det mest prioriterade formatet som sedan under en lång tid in i 70-talet utvecklades till en konventionell albumgrupp. Och gruppen, som ständigt skiftade medlemmar (bilden ovan var den allra första kortvariga upplagan), var under många år en stor favorit i min skivhylla. Med album som "Home", "Grand Hotel" och "Exotic birds and fruit". Och även den spektakulära liveskivan "Procol live!" inspelad med Edmontons Symfoniorkester.
   Innan 60-talet blev 70-tal var det några singlar signerade Procol Harum som förevigt har etsat sig fast i mina trumhinnor. I fallet med gruppens första singel, "A whiter shade of pale", är det uppenbart att en hel musiklyssnande generation har tagit låten till sitt hjärta. Tio miljoner sålda ex är bevis nog. Låten, arrangemanget och, inte minst, texten har med åren blivit en pophistorisk klassiker och utförandet har uppenbart inspirerats av just klassisk musik, i det här fallet Johann Sebastian Bach.
   Orgeln, spelad av Matthew Fisher, hade en central roll i arrangemanget. En så viktig detalj i låtens framgångar att Fisher 2006 tilldömdes låtskrivarcredit på "A whiter shade of pale", nästan 30 år efter originalutgivningen.
   Men man kan också spåra amerikansk svart soulmusik i Gary Brookers röst på "A whiter shade of pale" medan den snåriga texten har jämförts med både Shakespeare och Lewis Carroll. Textförfattaren Keith Reid var besatt av surrealistiska konstnärer som Salvador Dali och därför blev texten en fantasifull metaforisk historia med ett otal konstiga engelska ord. Första textraden: "We skipped the light fandango/Turning cartwheels across the floor".

"A WHITER SHADE OF PALE" ÄR EN SINGEL som på ett sätt kan kallas debut, första skivan under namnet Procol Harum, men stora delar av gruppen existerade redan 1962 som The Paramounts och gav ut sex singlar och en ep mellan 1963 och 1965. Nästan bara amerikanska covers med svarta soulrötter.
   Men det var under några månader våren 1967 som historia skrevs. Året innan hade producenten och managern Guy Stevens introducerat Gary Brooker och Keith Reid för varandra. De började skriva låtar för att i första hand få andra artister att spela in materialet. Men lyckades inte intressera någon vilket fick till följd att Gary sjöng låtarna själv i den nybildade grupp som fått namnet Procol Harum på uppmaning av Guy Stevens.
   Stevens var skivproducent men det blev Denny Cordell, en ny stjärna på området (The Moody Blues, Georgie Fame, Manfred Mann, The Move med flera), som gav det orgelbaserade soundet full rättvisa på skiva. Kvintetten som spelat in "A whiter shade of pale" var i stort sett en provisorisk grupp (se bilden ovan) som samlats för att spela in Brooker/Reid-låtar på demo. Så redan när Procol Harums historiska låt började klättra på försäljningslistorna över hela världen fanns gamla Paramounts-kompisarna och kommande Procol-legendarer B J Wilson, trummor, och Robin Trower, gitarr, till hands för att snabbt spela in det efterfrågade debutalbumet. Och nästa singel "Homburg" som jag tycker är all time high i Procol Harums diskografi..
   Efter ytterligare en singel, den högst mediokra "Quite rightly so" (1968), kom våren 1969 och Procol Harum var i mina öron nu en albumgrupp då "A salty dog" blev mitt första album med gruppen men jag var ganska besviken på den Polydor-utgivna och tyskpressade skivan med genomskinligt inneromslag och inga tryckta sångtexter på omslaget. Titellåten blev en vemodig, emotionellt vacker och fantastisk favorit till singel där Brooker själv hade skrivit stråkarrangemanget.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.