Blogginlägg från februari, 2024

”Filmen om Kal P Dal”

Postad: 2024-02-29 17:10
Kategori: Bio-recensioner



FILMEN OM KAL P DAL
En dokumentär av Dag Ösgård och Stefan Källstigen
(Bio Roxy, Örebro, 95 min)


MED EN GRÄNSLÖS ENERGI I KROPPEN blev skåningen Kal P Dal (född Karl-Göran Ljunggren) känd över hela Sverige i slutet på 70-talet. På några år gav han ut mer eller mindre kända album som ”Till Mossan!” (1977), ”Gräd ente Fassan!” (1978) och ”Rock e' nock!” (1979) som alla innehöll ett överflöd av försvenskade utländska rocklåtar som framfördes med typisk skånsk accent, rock'n'roll på svenska. Det var inte på skiva hans energi kom fram som bäst utan det var på scen under konsert han kunde leva ut hela sitt fysiska register. Och det är just under de liveinspelade konsertögonblicken som filmen om hans alltför korta karriär lever upp till hans rykte.
   Kal P Dal, eller Kalle Pedal som vi gärna lite slarvigt kallade honom då, är en skånsk ikon som i övriga landet fram till nu har varit tämligen bortglömd men han gjorde stora intryck på den tiden. Märkligt nog är det två stockholmare, Dag Ösgård och Stefan Källstigen, som har gjort dokumentären där de har samlat intervjuer med en mängd olika människor med egna minnen och kommentarer och överraskande mycket filmat arkivmaterial. Även personer som hade jobbat med Kalle på ungdomspsyk och fritidsgårdar får också berätta sin historia och minnet av Kal P Dal.
   Kal P Dals karriär gick med en rasande raketfart, lika fort som hans smattrande högenergiska tolkningar av de många utländska låtarna som han med sina texter gjorde om till skånsk rockmusik.
   Han var inte bara en sanslöst energisk artist, han var ju också en stor glädjespridare och lyckades faktiskt förena raggarna med punkpubliken i en tid när det var stora konflikter mellan de olika grupperna.
   Det var många musiker i Kalles band som underhållande och informativt fick prata till punkt i dokumentären. Mest var det väl gitarristen Janne "Knuda" Knutsson som fick berätta och förklara men även Mårten "Micro" Tegnestam, gitarr, Johan "Jo-Jo Kamp" Kempe, bas, Bosse "Bronco" Nyman, trummor, som fick minnas sina underbara stunder bakom den energiske och ibland ohämmade frontpersonen vid mikrofonen.
   Andra som också fick beskriva historien var journalisten Olle Berggren, arrangören Julius Malmström, artisten Peps Persson (som producerade de två första albumen), fotografen Mats Bäcker, artisterna Hasse Kvinnaböske och Dan Hylander och sedan flickvänner, barndomskamrater och en syster. Allt för att göra den intressanta historien, med många småroliga sekvenser men också en sorglig avslutning, fullständig.
   Dokumentären gav biopubliken en musikalisk resa och en nostalgisk tillbakablick på 70-talets skånska våg av nya rockartister.
   Filmen om Kal P Dal är gjord helt utan en krona i stöd från de stora kulturinstitutionerna och blev till slut en biofilm efter en lyckad crowdfounding från över tusen skåningar. Det har av den anledningen tagit tid att färdigställa filmen och några kommentarer i filmen är lite gamla.
   Han beskrivs i filmen som kung i de svenska folkparkerna och som artist en svensk kopia av Iggy Pop men ingen nämner det faktum att Kal P Dal 1978 var förband till just Iggy på skandalkonserten i Brunnsparken i Örebro.
   Filmen om Kal P Dal var till stora delar en härligt underhållande påminnelse från förr. En glädjande film med ett sorgligt slut när Karl-Göran Ljunggren som 35-åring avled i hjärnblödning 1985.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-02-28 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 1980.

/ Håkan

Best of 1973/74: #14. "Souvenirs"

Postad: 2024-02-26 07:52
Kategori: Best of 1973/1974



DAN FOGELBERG: Souvenirs (Epic/Full Moon, 1974)

PÅ MIN VÄG GENOM MINA 40 FAVORITSKIVOR från 1973 och 1974 är det dags att på en hedrande 14:e-plats notera Dan Fogelberg, amerikanen med det svenskklingande namnet, som gjorde flera starka album på 70-talet. "Souvenirs", hans andra soloalbum, var min premiärplatta med honom. Mitt i countryrockgenrens peak gjorde han entré med sin kvalitativa musik, egna låtar och genuina sång.
   Under några år, från Eagles (sommaren 1972) och framåt, var jag rätt så fångad av det amerikanska soundet och letade ofta närbesläktade artister och kopplingar via musiker och producenter. Ibland var det så lätt att hitta artister och musik hos Eagles-kollegor på skivbolaget Asylum men ibland, som i Fogelbergs fall, var det andra beröringspunkter.
   Jag försöker tänka mig in i hur jag hittade den här skivan i skivaffärens nyhetsfack hösten 1974. Omslagsbilden på Fogelberg är ju enkel och tilldragande och producenten Joe Walsh var ju redan ett känt namn (ett år innan han blev medlem i Eagles) fast han som artist gjorde tyngre musik. Jag tror att det framförallt var namnen på tre Eagles-medlemmar (Don Henley, Randy Meisner och Glenn Frey) i kompet som fick mig intresserad. Dessutom delade han manager (Irv Azoff) med Eagles. Trovärdiga musiker som Russ Kunkel, Kenny Passarelli, Gerry Beckley (America) och några Manassas-medlemmar gjorde "Souvenirs" till ett givet köp.
   På det Henry Diltz-fotograferade omslaget ser Fogelberg ut att ha indianinspirerade rötter som för övrigt blev än mer uppenbart när jag flera år senare, förmodligen efter Fogelbergs tredje album "Captured angel", fick tag i hans första soloalbum, "Home free" (1973), där självporträttet på omslaget tydligt påminner om indianrötter.
   Men fakta i den misstanken säger något helt annat. Dans mamma var skotsk immigrant och pappan härstammade från Sverige. Fågelberg? Dan började tidigt ägna sig åt musik, som fjortonåring var han medlem i The Clan som hade Beatles-covers i repertoaren. Fortsatte sedan i The Coachmen där han som 16-åring skrev gruppens låtar på bland annat två singlar. Men det här var inget jag var medveten om när jag första gången lyssnade på "Souvenirs".
   Redan på skivans inledningslåt, "Part of the plan" som också är albumets singelval, hamnar soundet i perfekt countryrock. Halvakustiskt arrangemang och Dan sjunger med en lätt nasal och Stephen Stills-liknande röst där Manassas-medlemmen Joe Lalas congas drar åt latinamerikanskt håll.
   Förutom Fogelbergs fina låtskrivarkvalitéer är han en skicklig och begåvad musiker som spelar både gitarr och keyboards på skivan och gör materialet variationsrikt på både gott och ont. Från Neil Young-rytmerna i "Better change" och "As the raven flies" till finstämda och lite inställsamma ballader. Titellåten följs utan avbrott av "The long way", båda snyggt dekorerade med stråkarrangemang. Kommersiellt influerade låtar, javisst, men personligheten är uppenbar på några låtar, exempelvis bluegrassdoftande "Morning sky", fast "Souvenirs" är fortfarande, snart 50 år senare, en 70-talsbaserad pärla i skivhyllan.

/ Håkan

Covers: Barry Gibb

Postad: 2024-02-23 07:56
Kategori: Cover-skivor

BARRY GIBB & FRIENDS: Greenfields: The Gibb Brothers songbook (vol 1) (Capitol, 2021)

KANSKE ÄR DET BRIST PÅ FANTASI när jag tar fram en Barry Gibb-skiva där han, tillsammans med många andra arister, gör covers på sina egna låtar från gamla Bee Gees-tider. Ni kanaske tycker att Barry Gibb med sin darrande emotionellt överdrivna stämma inte tillhör mitt intresse alls. Men jag kan inte blunda för historien med alla Bee Gees-hits från 60-talet (jag rangordnade bandet som#11 på det decenniets bästa) som dock är i minoritet här.
   Däremot känner jag alltid ett visst motstånd för innehållet och den kommersiella inriktningen när en artist återvänder till sin egen repertoar och spelar in låtarna igen. Det tyder på en för stunden fattig fantasi och dålig kreativitet. Vilket i det här fallet understryks av alla närvarande gästartister som duettsjunger med Barry. Jag får allmänt en lite fadd smak i munnen spetsad med lite sirap i öronen när Gibb ibland tar den musikaliska vägen till countrygenren.
   Ändå tog jag mig an uppdraget att lyssna och recensera skivan med hyfsat intresse trots att gästartisterna bara lockar mig marginellt med lite undantag för Jason Isbell och Alison Krauss. Skivan har få positiva överraskningar men avslutningslåten, ”Butterfly” som är en obskyr Bee Gees-låt, tolkas både instrumentalt (David Rawlings) och sångmässigt (Gillian Welch) så vackert. Och i texten till den låten återfinns titeln (”Greenfields”) till hela det här albumet.
   Som ni ser nedan är urvalet låtar i majoritet hämtat från 70-talet som i mina öron är klart mindre intressant än 60-talsperioden och redan där förlorar skivan lite i värde. Jason Isbells närvaro i en helt nyskriven Gibb-låt, ”Words of a fool”, kunde ha blivit en höjdpunkt men är en alldeles för svag och anonym låt i den långsamma gospelgenren för att lägga på minnet.
   Och när Barry bjuder in kvinnliga sångerskor som ska försöka ersätta Robin Gibbs höga falsett blir det inte heller så lyckat. Och låtarna... ”How deep is you love” och ”How can you mend a broken heart” kan måhända vara stora hits men är ganska svaga och smöriga representanter för Bee Gees historia.
   Det blir lite mer tyngd när Gibb bjuder in Jay Buchanan, sångare i Kalifornien-rockbandet Rival Sons, med sin kraftfulla röst på två låtar. Å andra sidan blir det alldeles för skrikigt i slutet på "To love somebody".


Barry Gibb Feat. Keith Urban – I've Gotta Get A Message To You (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1968. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Jason Isbell – Words Of A Fool (Barry Gibb)
Original.
Barry Gibb Feat. Brandi Carlile – Run To Me (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1972. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Alison Krauss – Too Much Heaven (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1978. Singel med Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Little Big Town – Lonely Days (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1970. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Dolly Parton – Words (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1968. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Miranda Lambert And Jay Buchanan – Jive Talkin' (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1975. Från albumet "Main course" med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Little Big Town And Tommy Emmanuel – How Deep Is Your Love (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1977. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Sheryl Crow – How Can You Mend A Broken Heart (Barry Gibb/Robin Gibb)
1977. Från albumet "Saturday Night Fever - The Original Movie Sound Track" med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Jay Buchanan – To Love Somebody (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1967. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Olivia Newton-John – Rest Your Love On Me (Barry Gibb)
1978. Singel-b-sida ("Too much heaven") med Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Gillian Welch And David Rawlings – Butterfly (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1967. Singel med Unit 4 Plus 2.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-02-21 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanKAJSA ZETTERLUND (Tullamore Brothers) 2013.

/ Håkan

Best of 1973/74: #15. "It´ll shine when it shines"

Postad: 2024-02-19 07:57
Kategori: Best of 1973/1974



THE OZARK MOUNTAIN DAREDEVILS: It'll shine when it shines (A&M, 1974)

DET VAR PRODUCENTNAMNET GLYN JOHNS, engelsman med många kopplingar till både Rolling Stones och Beatles, som gjorde att jag 1973 fick upp ögon (och öron!) för det amerikanska sexmannabandet med det spännande gruppnamnet The Ozark Mountain Daredevils. Johns hade just producerat Eagles första två skivor och amerikansk countryrock var just då högt på dagordningen och Ozark-bandet dök upp som en musikalisk hägring som gav mig nya favoriter. Debutalbumet har jag redan skrivit om på min rangordnade 1973/74-lista och uppföljaren visade sig vara ännu bättre och placerar skivan på en 15:e-plats på min 40 album långa lista.
   Redan på debuten är bandets styrka att där finns fem olika låtskrivare och lika många sångare. En otrolig bredd och ständig omväxling vid mikrofonen som gjorde första albumet till något extraordinärt. På uppföljaren blir det som sagt ännu bättre för då har samtliga sex medlemmar i bandet bidragit med låtskrivandet.
   Det spelar liksom ingen roll vem av John Dillon, Steve Cash, Larry Lee, Buddy Brayfield, Randle Chowning eller Michael Granda som har skrivit låten eller sjunger. Här finns kvalitéer av oerhörda mått som Glyn Johns ännu en gång har lyckats samla med en enda ambition att göra ett starkt album. Det doftar perfekt samarbete när bandet kom till Ruedi Valley Ranch i Aldrich, Missouri och Johns kom med Record Plants mobila inspelningsbuss och fångade en rad musikaliska höjdpunkter.
   Idag när jag lyssnar på ”It'll shine when it shines”-albumet minns jag nästan varje låt som något overkligt bra och ljudet av den varma tonen hos de akustiska gitarrerna är oförglömlig.
   Som sagt, albumet är fylld med otroligt bra låtar. Ändå är det en låt som idag lite överraskande står över det övriga materialet, ”It couldn't be better”. Det lantliga ljudet av syrsor i bakgrunden ger både närhet och närvaro och jag tänker på den ödsliga tonen i Tim Hardins stämma när jag hör John Dillons röst i textrader som ”Now a tear leaves you only a trace/and the sun find its way to your face/It couldn't be better”. Det kan, som sagt, inte vara bättre!

/ Håkan

Covers: Yo La Tengo

Postad: 2024-02-16 07:58
Kategori: Cover-skivor

YO LA TENGO: Sleepless night (Matador, 2020)

DET FÖRSTA JAG TÄNKER PÅ innan jag börjar lyssna på den här Yo La Tengo-ep:n, fem covers och en originallåt, är att jag aldrig tidigare har lyssnat på bandet och det lite annorlunda spanskklingande bandnamnet är fram till nu helt obekant. Så jag börjar med en research av New Jersey-bandet och lyssnar på de mest populära låtarna från en ganska fyllig diskografi, Yo La Tengo har ju existerat sedan 1984.
   Bandet uppges spela indierock med underrubriker som ”noise pop” och ”experiemntal rock” och det har säkert skrämt upp mig tidigare och lite skeptisk har jag prioriterat bort Yo La Tengos musik. När jag lyssnar på några äldre men mycket populära låtar möts jag av ganska imponerande tongångar som är tydligt melodisk och är inte alls varken ”oväsen” eller ”experimentell” så plötsligt får jag förväntningar på den här ep:n.
   Men först läser jag vidare om bandets diskografi och upptäcker att covers är vanligt förekommande på både skivor och scen. Ett par hela coveralbum har bandet gjort under sitt officiella namn men också under alter ego-namnet Condo Fucks. Eftersom jag uppskattar ep:n ganska mycket finns det nog möjlighet att i framtiden återvända till Yo La Tengos covermaterial.
   På bara sex låtar har bandet blandat låtmaterialet med en positiv bredd som jag med ett beskrivande ord skulle kunna kalla americana. De får ihop en genuin musikalisk helhet genom att blanda gammal amerikansk country och folkmusik (Delmore Brothers och Derroll Adams), Bob Dylan och The Byrds med engelsk 60-talspop. Och för att utmana ödet ytterligare bjuder de på en egen originallåt. Men Yo La Tengo lyckas göra den här musikaliska pyttipannan till en smakfull meny.
   De gör en helt egen och långsam tolkning av Dylan-låten och har också dragit ned tempot i den obskyra engelska poplåten ”Smile a little smile for me”. En låt som aldrig blev en hit våren 1969 fast det just då kryllade med liknande lättsamma popdängor som ”Sorry Suzanne”, ”Boom bang-a-bang”, ”In the bad, bad old days” och ”Surround yourself with sorrow” på Englandslistan.


1. Blues Stay Away From Me (Rabon Delmore/Alton Delmore/Henry Glover/Wayne Raney)
1949. Singel med Delmore Brothers.
2. Wasn’t Born to Follow (Gerry Goffin/Carole King)
1967. Från albumet "The Notorious Byrd Brothers" med The Byrds.
3. Roll On Babe (Derroll Adams)
1967. Fån albumet "Portland town" med låtskrivaren.
4. It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry (Bob Dylan)
1965. Från albumet "Highway 61 revisited" med låtskrivaren.
5. Bleeding (Yo La Tengo)
Original.
6. Smile a Little Smile for Me (Tony Macaulay/Geoff Stephens)
1969. Singel med The Flying Machine.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-02-14 07:43
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMAGNUS SJÖGREN (Big Deal) 1985.

/ Håkan

Lyckad helkväll för Richard på hemmaplan

Postad: 2024-02-12 21:57
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling
Foto: Olle UnengePå ett alldeles utmärkt sätt presenterade Richard Lindgren sitt nya album på releasekonserten på Medley i Malmö.


Bilder: Carina ÖsterlingMed hjälp från både ett mäktigt tremannablås, dragspel och ett tajt band med gitarristen Jocke Eriksson i spetsen (till höger) blev Richards releasekonsert mycket lyckad.


RICHARD LINDGREN
Medley, Malmö 10 februari 2024
Konsertlängd: 20:15-21:23 och 21:52-22:40 (68 + 48 min = 116 min)
Min plats: Stående på olika platser ca 7 m från scenen.


JAG HAR VARIT PÅ ROCKKLUBB. Igen men det känns som det var längesen senast. I lördags kväll var jag på Medley i Malmö som drivs av den onormalt musikintresserade Urban Henriksson och kanske några till, ett perfekt ställe för levande rockmusik flera kvällar i veckan där man som publik kommer så nära man kan om man vill trängas. Nu var det releasekonsert för Malmöprofilen Richard Lindgren och hans senaste allmänt uppmärksammade album ”Grand jubilee”.
   Konserten var sedan en tid utsåld (150 pers) men det exceptionella var att det i Malmö just den här kvällen exploderade med levande musik. Samma kväll och samma tid spelade Lindgrens skivbolagskollega Jesper Lindell med sitt lilla mindre band tillsammans med fiollegendaren Scarlet Rivera i en annan av stadens lokaler (Folk å Rock) som också var slutsålt.
   På det fullpackade och extremt svettiga Medley skulle Richard med ett förstärkt kompband presentera sitt nya album på ett sensationellt välorganiserat sätt där konsertens första avdelning bjöd på hela skivan, alla låtar i rätt ordning från början till slut. Ett koncept som rutinerade artister har använt i flera år för att göra en nostalgisk tillbakablick på 30, 40 eller kanske 50 år gamla legendariska album. Det kanske är lite för tidigt att kalla Lindgrens ”Grand jubilee” för ett legendariskt album men är faktiskt mycket nära den nivån utan att närma sig hitmässiga höjder ty skivan är inte fylld med självklara hits, snarare tvärtom. Så i den allmänna publikens öron blev konsertens första del en kamp mellan en tålamodskrävande genomgående långsam repertoar och fantastiskt välgjorda arrangemang i låtar med lång livslängd.
   På skivan finns det tre blåsare, Björn Edqvist, trumpet, Göran Abelli, trombon, och den fantastiske dansken Jens Haack, saxofon, som nu fick fick chansen att visa upp sina geniala kunskaper även live. Bandet var dessutom förstärkt med gitarristen Rasmus Ehrnborn, som stundtals spelade bländande slide och steelguitar, och slagverkaren Thomas Erlandsson, som gav Richards fasta kompband, Magnus Nörrenberg, keyboards, Christoffer Olsson Segelberg, trummor, Jesper Pettersson, bas, och Jocke Svensson, gitarr, rörelsefrihet i sin ambition att reproducera det nya låtmaterialet och andra avdelningens hitparad av låtar.

SKIVAN ”GRAND JUBILEE”, SOM för övrigt delar namn med Richards band, är ett grymt sammanhållande koncept med ett genomgående lågt tempo som kanske inte är så naturligt liveanpassat så det var ett vågat projekt, kanske första och enda gången, som förlöstes i lördagskväll som nog får karaktäriseras som en oerhört lyckad helkväll.
   Till tonerna av ”St James infirmary” i högtalarna tog Richard och det stora bandet plats på scenen och rullade sakta igång med ”Big fat nothing” som efter otaliga lyssningar genom åren, både live och på nya skivan, måste beskrivas som en suggestiv hitlåt.
   Innehållet på albumet växer med tiden och som liverepertoar fick vi tolkningar som underströk Richards geniala låtskrivande. Där det livliga och fylliga blåset fick låtar som ”Empire in ruins” och ”No more colors” att växa ytterligare. Och på första avdelningens slutlåt ”The miserable landlord” blev det än mer suggestivt och vackert när Richard gjorde snygg sorti medan bandet och blåset fortsatte i flera minuter.
   Strax innan hade vi serverats konsertkvällens mest känslosamma ögonblick i ”Building rainbows” när Richard för enda gången satte sig vid pianot och enda kompet var Magnus Nörrenbergs fint formulerade dragspel som fick ersätta skivans fina celloarrangemang.
   Efter en halvtimmes paus kom Richard tillbaka för att tillsammans med bandet bjuda på en hitdominerad parad med sina mest kända låtar då glädjen hos publiken gick att ta på. Då blev det fest och allsång och för all del kanske lite för glammigt i publiken. Men det var så långt förståeligt och efter en optimal version av "A man you can hate" visste jublet inga gränser.


Big Fat Nothing
Empire In Ruins
Argentinian Shoes
Lament From A Reservoir
No More Colors
The Grand Jubilee
A Walk In The Dark
Building Rainbows
The Miserable Landlord

Paus

Dunce's cap
Sundown on a lemon tree
How long
Five pints and a wink from Gwendolyn
Back to Brno
A man you can hate

På de officiella setlistorna (nedan) ser vi att vi gick miste om en avslutande låt, "Grand Hotel". Richard valde att avsluta med "A man you can hate" direkt efter sista låten "Back to Brno". Och nedan har vi samtliga musiker samlade på bild backstage.



Foto: Kjell-Åke IngerheimRICHARD LINDGREN BAND 2024: Från vänster: Magnus Nörrenberg, Björn Edqvist, Jens Haack, Thomas Erlandsson, Jocke Svensson, Göran Abelli, Christoffer Olsson Segelberg, Richard Lindgren, Rasmus Ehrnborn och Jesper Pettersson.

/ Håkan

Best of 1973/74: #16. "Stranded"

Postad: 2024-02-12 07:59
Kategori: Best of 1973/1974



ROXY MUSIC: Stranded (Island, 1973)

DE HÄR TVÅ ÅREN, 1973 OCH 1974, VAR ROXY MUSIC extremt produktiva och gav på 18 månader ut tre perfekta album som alla finns med på min 73/74-lista, kan jag redan avslöja. ”Country life” (release november 1974) har vi redan passerat på en 35:e-plats och nu är det dags att uppmärksamma ”Stranded” (november 1973). Ännu ett fantastiskt Roxy Music-album som både hitmässigt och personligt kombinerar bandets olika skepnader.
   Sin vana trogen inleder bandet sitt tredje album med ett oerhört starkt singelspår, ”Street life”, och fortsättningen är minst lika imponerande i sin mix av rak rockmusik, sugande ballader och några experimentella kaskader.
   Vid det här laget är Eddie Jobson, före detta Curved Air, ny i gruppen och ska väl vara den spännande killen, med sina synthesizers och elektrisk violin, som gruppen saknade sedan Eno lämnade sommaren 1973. Nykomlingen Jobson håller ganska naturligt en låg profil på ”Stranded”.
   Tidigt 1973 gjorde sig Roxy Music av med sin fasta basist, Rik Kenton, och skulle i flera år samarbeta med tillfälliga musiker på den positionen. På ”Stranded” gör John Gustafson debut som basist och finns sedan med på ytterligare två Roxy-album men under turnén 1973/74 var det överraskande amerikanen Sal Maida, som till vardags spelade i New York-gruppen Milk N' Cookies, på bas.
   Liverpool-födde Gustafson var ändå det mest kända namnet med den största erfarenheten som spelade bas på flest Roxy Music-skivor på 70-talet. 1973 hade han en lång historia bakom sig som artist och musiker. Tidigt 60-tal spelade han i både The Big Three och Merseybeats. Fortsatte sedan i Quatermass, Hard Stuff och figurerade också i Anders Henrikssons svenska projekt Baltik som jag uppmärksammade på Håkans Pop förra veckan.
   På bandets tredje album är det fortfarande sångaren och mannen i blickpunkten, Bryan Ferry, som har skrivit en majoritet av låtmaterialet. Men på ”Stranded” får han för första gången hjälp med låtskrivandet av gitarristen Phil Manzanera och saxofonisten Andy Mackay på varsin låt, ”Amazona” respektive ”A song for Europe”.
   Den förstnämnda låten är albumets mest experimentella låt med sin rytmiska form och rakbladsvassa gitarrer som vid några ögonblick uppenbart spårar ur och blir industrirock. Den senare låten tillhör albumets definitiva höjdpunkter där Gustafson efter Ferrys piano 3:26 in i låten faktiskt får dra ett bassolo innan Ferry till Mackays mäktiga saxofon läser några textrader på latin(!) och sedan avslutar låten sjungande på franska med en snygg vissling som final.
   Förutom den hitpotentiella ”Street life” (9:a på Englandslistan) är ”Serenade” ochj ”Mother of pearl” albumets största popögonblick. Den senare är kanske några minuter för lång (6:51). Bra ballader finns det flera exempel på: ”Just like you” (med ett blixtrande gitarrsolo), ”Psalm” lever upp till sin titel när den i sin långa och stundtals jazziga form (8:04) byggs upp till en suggestiv höjdpunkt.
   Albumets avslutningslåt, ”Sunset”, är också en stor och mäktig ballad med Bryan Ferry bakom pianot. Låtens och hela albumets sista textrad (”One last sigh of farewell. Goodbye”) passar ju riktigt bra som punkt.

/ Håkan

Covers: Andrew Strong

Postad: 2024-02-09 07:58
Kategori: Cover-skivor

ANDREW STRONG: Out of time (RecArt Music, 2000)

FÖR INTE SÅ FÖRSKRÄCKLIGT LÄNGE SEDAN (december 2023) skrev jag om Commitments-sångaren Andrews Strongs första soloalbum, ”Strong”, som spelades in i USA med amerikansk producent och amerikanska musiker. Helt andra förutsättningar till Andrews andra soloalbum, sju år senare. Han reste han till Köpenhamn (PUK Studios) och spelade in skivan med huvudsakligen danska musiker med trummisen Jan Sivertsen som producent. Stråkarna, Stockholm Session Strings, är arrangerade av Henrik och Ulf Janson och inspelade i Stockholm.
   På en majoritet av albumets låtar spelar Olle Nyberg, som spelat med Ulf Lundell, Björn Afzelius och Sven-Ingvars, keyboards. Med andra ord ligger det ett helnordiskt samarbete bakom Strongs ”Out of time”.
   Texthäftet är fylligt och snyggt med korrekta fullständiga låtskrivarnamn (Gerald Goffin, John Cameron Fogerty, Barry Joseph Goldberg...) men har helt felaktigt uppfattat David Clayton-Thomas (sångaren i Blood, Sweat & Tears) som något helt annat, se nedan. Clayton-Thomas är för övrigt och lite överraskande född i Kingston upon Thames i Londons sydvästra utkant.
   Bakom armadan av för mig huvudsakligen okända danska musiker är det någon som en gång i tiden spelade i Sneakers, Sanne Salomonsen grupp, som här bjuder på ett lite mer modernt sound fast repertoaren ännu en gång är anpassad Strong från pop-, soul och r&b-hållet.
   Sound och arrangemang är ganska stelt och känslolöst men blir lite bättre när Strong tar fram gitarren och spelar några brinnande slidesolon.
   Låturvalet är inte heller så upphetsande och bottennoteringen tycker jag besviket är duetten ”Ain't No Mountain High Enough” mellan Andrew och hans syster Niamh Strong som bleknar kraftigt i en jämförelse med originalet som sjöngs av Marvin Gaye och Tammi Terrell 1967.
   Andrew Strong har en anmärkningsvärt stark röst men på det här albumet har han ändå svårt att matcha originalinspelningarna när man jämför med starka röster som John Fogerty, Sam Cooke, Etta James och Sam & Dave.


1. Out Of Time (Mick Jagger/Keith Richards 5:02
1966. Från albumet "Aftermath" med The Rolling Stones.
2. Spinning Wheel (Thomas David Clayton) 3:38
1968. Från albumet "Blood, Sweat & Tears" med Blood, Sweat & Tears.
3. Sending Me Angels (Jerry Lynn Williams/Frankie Miller) 4:08
1992. Från albumet "Angel heart" med Bonnie Tyler.
4. Soul Man (Isaac Lee Hayes/David Porter) 3:16
1967. Singel med Sam & Dave.
5. Will You (Still) Love Me Tomorrow (Carole King/Gerald Goffin) 3:14
1960. Singel ("Will you love me tomorrow") med The Shirelles.
6. Yolanda (August Darnell) 3:32
1980. Från albumet "Off the coast of me" med Kid Creole & the Coconuts.
7. Forever Young (Bob Dylan) 4:43
1973. Från albumet "Planet waves" med låtskrivaren.
8. Long As I See The Light (John Cameron Fogerty) 3:18
1970. Singel ("Long as I can see the light") med Creedence Clearwater Revival.
9. Ain't No Mountain High Enough (Valerie Simpson/Nickolas Ashford) 3:33
1967. Singel med Marvin Gaye & Tammi Terrell.
10. I'd Rather Go Blind (Ellington Jordan/Billy Foster) 4:36
1967. B-sida på singel ("Tell mama") med Etta James.
11. It's Your Thing (Ronald Isley/O'Kelly Jr. Isley/Rudolf Bernard Isley) 2:38
1969. Singel med The Isley Brothers.
12. Warm And Tender Love (Irral Ida Berger/Bobby Robinson) 3:51
1965. Singel med Joe Haywood.
13. It's Not The Spotlight (Barry Joseph Goldberg/Gerald Goffin) 4:15
1973. Från albumet "It ain't exactly entertainment" med Gerry Goffin.
14. Nothing Can Change This Love (Sam Cooke) 3:01
1962. Singel med låtskrivaren.
15. Born To Be Wild (Mars Bonfire) 3:56
1968. Singel med Steppenwolf.

/ Håkan

Helgjuten rockkonsert med Israel Nash

Postad: 2024-02-08 22:44
Kategori: Live-recensioner

Foto: Jan-Ola Sjöberg


ISRAEL NASH
Foajén, Konserthuset Örebro 8 februari 2024
Konsertlängd: 20:01-21:29 (88 min)
Min plats: Stående ca 7 m från scenen.


MELLAN 2011 OCH 2014 GÄSTADE ISRAEL NASH, då med efternamnet Gripka, Örebro regelbundet och ofta flera gånger om året. Från den tiden minns vi framförallt ett hårt gitarrdominerat sound där många otyglade ljudkaskader spelade en viss huvudroll som ofta förde tankarna mot exempelvis Neil Young. På senare år har Israels arrangemang på skiva blivit en aning luftigare med mer fokus på melodier än hisnande gitarrsolon. I mina öron en behaglig förändring som fick senaste albumet ”Ozarker” att hamna på årsbästalistan. Följaktligen fanns det stora förväntningar i mitt huvud innan torsdagskvällens konsert.
   Nu hade jag innan konserten hört viskningar om tidigare konserter som formulerade ord som ”satans tryck” och ”mycket energi” så jag var trots allt på min vakt innan Israel tog plats på scenen tillsammans med sitt band.
   Keyboards hade en stor positiv del i arrangemangen på Israels senaste skiva och fanns nu också med på scen där Eric Swanson elegant vände sig om från sin steelguitar och gav de nya arrangemangen en viktig push. Swanson spelade också vid vissa tillfällen vanlig elgitarr och då var det ibland, som på exempelvis ”Shadowland”, en frontlinje på scen med tre gitarrister där två av dem (Swanson plus Curtis Roush, inte Israel, spelade blixtrande solon och gav det levande scensoundet full energi. Volymstark rockmusik, men också ett bländande liveljud, av hög kvalité där även basisten fick sin beskärda del.
   Det var alltså en konsertkväll där gitarrerna, tillsammans med en rad melodistarka låtar, regerade men det började strax efter 20:00 på ett helt annat och besynnerligt sätt. Med bara Swanson på scen var det, som jag minns det från 70-talet, ren och skär keyboardsmarinerad symfonirock som slungades ut från högtalarna innan övriga musiker med en lite gråhårigare Israel Nash i spetsen steg upp på scenen. Och berättade, i både låtar och mellansnack, om Ozark-bergen i USA.
   Som setlistan nedan förtäljer var det en nyhetsdominerad repertoar som Israel turnerar runt med för tillfället och inte mig emot. Utveckling och nytt låtmaterial får mig alltid på gott humör. Det tunga gitarrsoundet tog kanske bort de små finstilta detaljerna i det senaste albumets låtar men hela kvällen blev en härligt rockig och högljudd elektrisk afton som jag numera sällan upplever. Och den här gången stod jag och tänkte mer på Israel Nash än Neil Young som var så vanligt för tio år sedan. Möjligen blev finallåten ”Rain plans” en musikalisk resa tillbaka till Crosby, Stills, Nash och framförallt Young men i övrigt blev det, förutom några korta sprakande sekvenser i en högtalare under ”Mansions”, blev det en helgjuten rockkonsert.


Can't Stop
Ozarker
Woman at the Well
Roman candle
Shadowland
Baltimore
Pieces
Rexanimarum
Mansions

Extralåtar:
Firedance
Rain Plans

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-02-07 07:53
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 1997.

/ Håkan

Best of 1973/74: #17. "Baltik"

Postad: 2024-02-05 07:52
Kategori: Best of 1973/1974



BALTIK: Baltik (CBS, 1973)

BALTIK VAR INGEN SPECIFIK GRUPP UTAN ett samlingsnamn på ett gränsöverskridande projekt med Anders Henriksson, legendarisk svensk skivproducent, vid rodret. Med sin långa erfarenhet och stora kontaktnät lyckades "Henkan" samla musiker, sångare och artister från, eller på väg till, den alternativa proggbranschen och den så kallade kommersiella eliten under samma tak. Håll i er, det blir en lång beskrivning av innehållet på skivan och sedan följer några egna åsikter i ämnet.
   "Henkans" projekt var naturligtvis storslaget och ett ansträngande jobb men det musikaliska resultatet gavs ut på CBS och förenade gitarrister som Janne Schaffer och Bengt "Bengan" Dahlén, basister som Göran Lagerberg och Mike Watson och sångare som Tomas Ledin, Beverly Glenn, Karin Stigmark och Claes Jansson. Plötsligt samarbetade instrumentalister och röster från olika genrer och här fick jag första gången knyta bekantskap med låtskrivare som Peter Lundblad, Lasse Tennander och Adrian Moar.
   "Henkan" hade en enorm rutin från 60-talet i bagaget då han producerade högkvalitativa band som Tages, Shanes och Mascots men också hits med Claes Dieden och Tom & Mick & Maniacs.
   Blandningen på Baltik-skivan är som sagt total och det fanns också internationella inslag i det här projektet med engelsmännen John Gustafson och David Garriock, som också hade Henriksson-relaterad bakgrund, vid sångmikrofonen. Gustafson hade redan här en lång erfarenhet i engelsk popmusik. På 60-talet sjöng och spelade han i Big Three och Merseybeats och 1970 spelade han i de engelska proggbanden Quatermass, som "Henkan" producerade, och Hard Stuff.
   Falsettsångaren Garriock, som jag länge trodde var identisk med den engelske sångaren David Garrick, var också engelsman och på 60-talet var han medlem i gruppen Red Squares som emigrerade till Danmark och vars skivor, bland annat covers på Four Seasons-låtar, producerades av - just det - Anders "Henkan" Henriksson. Red Squares splittrades 1969 och Garriock bosatte sig i Stockholm.
   Andra sångare i blickpunkten på skivan var alltså Karin Stigmark, Beverly Glenn och Tomas Ledin. Efter en flera år lång karriär i Frankrike, under namnet Karine, var Stigmark tillbaka i Sverige och vid det här tillfället var hon gift med "Henkan". 1964 invandrade körsångerskan Glenn från USA till Sverige och blev med tiden en mycket flitigt anlitad sångerska bakom många artister.

TOMAS LEDIN VAR PRECIS STARTBEREDD FÖR SIN solokarriär. Debuterade 1971 på engelska med albumet "Restless mind" men redan året efter började han spela, sjunga och skriva på svenska. Först Melodifestivalen 1972 med "Då ska jag spela" och 1973 första svenska albumet "Hjärtats rytm" där för övrigt Schaffer, Lagerberg och trummisen Ola Brunkert (alla medverkar på Baltik-skivan) spelade. På "Baltik" sjunger och skriver Ledin dock på engelska.
   Efter Tages och sedan Blond spelade den gamla popstjärnan Göran Lagerberg i flytande konstellationer som Jason's Fleece och Sommarfilosoferna, medlemsmässigt kan de banden ses som föregångare till Baltik-projektet. Innan Baltik turnerade Lagerberg 1971 som basist i kompet till den kvartett som sedan skulle bli ABBA och började sedan spela med Kebnekajse.
   Gitarristen Bengt Bengan Dahlén hade 60-talsbakgrund i Lee Kings innan han våren 1970 bildade gruppen som senare skulle ta namnet Fläsket Brinner där han några år senare skulle träffa Mikael Ramel och även spela i hans band.
   Engelsmannen Adrian Moar, som skrivit en majoritet av texterna på Baltik-skivan, kom in i svenskt popliv som låtskrivare på Blonds album 1969. Men han började snart producera skivor med artister som Uffe Neidemar (albumet "Uffe", 1970, är mest känd för Ulf Lundells första publicerade låt, "Music from miss Eva", arrangerad av - just det - Anders "Henkan" Henriksson), Ola, Frukt & Flingor, Resan, NQB och Scafell Pike. Moar jobbade för övrigt som redigerare på Svt Sport under 80- och halva 90-talet.
   Janne Schaffer var vid den här tidpunkten flitigt anlitad som studiogitarrist, bland annat ABBA, och kunde tack vare exponeringen i husbandet Bumpiga Bandet på tv-programmet Opopoppa skriva ett eget skivkontrakt och solodebuterade 1973 med det instrumentala albumet "Janne Schaffer". Hans blivande parhäst Björn J:son Lindh, som också finns med på "Baltik", var steget före och solodebuterade redan 1970 med singeln "Jag vill ha en lessen häst" och under stor uppmärksamhet även albumet "Ramadan" 1971. 1973 bildade de två också livebandet Hörselmat som under flera år turnerade runt Sverige.

JA, DET ÄR MÅNGA DETALJER OCH MÅNGA medverkande i många olika konstellationer som här uppträder under det gemensamma namnet Baltik. Med viss spänning och med en viss förrädisk skepsis lägger jag vinylskivan med den orange CBS-etiketten på grammofonentallriken. Det jag egentligen minns bäst från skivan är enbart slutlåten "Long, long weekend" som då spelades vid upprepade tillfällen på fester och i tacksamma textrader som "I'd give my right arm for a tooth-brush/And a kingdom for a beer" skrålade alla med.
   Sångare på just den låten var den då för mig okände killen Claes Jansson som senare har gjort sig ett namn i främst jazzkretsar. Här sjunger han som en formidabel rocksångare och med stöd av gitarrduon Dahlén/Schaffer och en stor och kraftfull kör (ovan nämnda sångare) formas låten till en klockren hitlåt.
   "Long, long weekend" är skriven av det då ganska orutinerade paret Peter Lundblad (musik) och Lasse Tennander (text). Lundblad skulle solodebutera samma år med "Öga för öga..." (utgiven på den klassiska skivetiketten Harvest) men det skulle dröja till 1974 innan Tennander gav ut sin första skiva i eget namn, "Lars Vegas". Men båda var 1972 medlemmar i Nailband som gav ut albumet "The most remarkable Nailband" med många Lundblad/Tennander-låtar. Tennander debuterade för övrigt redan på 60-talet som låtskrivare åt bandet The Wayfarers. Lundblad gav förresten ut sin egen, alldeles för överarbetade, version av "Long, long weekend" 1974 på albumet "Seaweed garlands", en skiva producerad av - just det - Anders "Henkan" Henriksson. Men samma år som Baltik-skivan släpptes, 1973, gav faktiskt ovan nämnda NQB ut sin version av "Long, long weekend" på singel.
   "Baltik" må vara ett högt värderat svenskt album i den engelska vågen av progg (som i progressive") där några instrumentala jamkryddade Schaffer-låtar, enligt dåtidens typiska modell, blandas med lågmälda ballader (Beverly Glenn) och singer/songwriter-låtar (Tomas Ledin) plus några tuffare ibland lätt pompösa rocklåtar.
   John Gustafson bidrar till den senare genren med sin hårt pressade nästan hårdrockiga stämma. Ibland ("Keep on the run" och "Round and round") inbillar jag mig att han fortfarande tror att han är en del av originaluppsättningen i "Jesus Christ superstar" där han spelade rollen Simon Ivraren.
   Då är Beverly Glenns sånginsatser det motsatta i de nästan flortunna arrangemangen på "Wilderness meant my freedom" och "Every raindrop means a tear", vibrafonspelaren Jan Bandels låttitel är förvillande lik en gammal Tages-hit men Göran Lagerberg spelar inte på just den låten. Två av Ledins låtar tillhör topparna på skivan. Karin Stigmark sjunger ensam "Ocean blue" till bara akustisk gitarr och duettsjunger med Ledin på "We can't change the world all alone".
   Jag har inte lyckats utröna vem Janne Schaffer syftar på i låten "Leslie Briggs" men konstaterar att en av hans låtar här, "No registration, please", är identisk med en låt på hans första soloalbum. Däremot är det helt oförklarligt att många sajter på nätet vill stava namnet på skivan Baltic...

/ Håkan

Covers: My Darling Clementine

Postad: 2024-02-02 07:51
Kategori: Cover-skivor

MY DARLING CLEMENTINE with STEVE NIEVE: Country darkness (Fretsore, 2020)

ETT MYCKET INTRESSANT ALBUM som kräver lite grävegenskaper i brittisk popmusik. När jag första gången hörde talas om gruppnamnet My Darling Clementine tänkte jag både på en gammal slagdänga (den amerikanska folkvisan ”Oh my darling, Clementine) och en västernfilm (John Fords ”My Darling Clementine” från 1946) men i det här fallet handlar det om en engelsk duo från Birmingham som tolkar Elvis Costello-låtar. Sanslöst intressant redan innan jag lyssnar men det här är en platta som lever upp till förväntningarna.
   Duons historia på skiva inleddes 2010 då Michael Weston-King och Lou Dalgleish efter tio års äktenskap bestämde sig för att göra något tillsammans. Sångerskan Lou hade gjort skivor under eget namn sedan 1995 (jazzrockiga ”Dig it”) och samma år gav Michaels alternativa countrygrupp The Good Sons ut debutalbumet ”Singing the glory down”.
   Redan på My Darling Clementines debutalbum ”How do you plead?” kom de i kontakt med den inflytelserike producenten Neil Brockbank (bland annat Geraint Watkins, Martin Belmont, Bryan Ferry och han producerade Nick Lowes album mellan 1994 och 2017). Jag kunde med egna ögon se Brockbank som ljudmixare på en Lowe-konsert 2016 på Nalen i Stockholm.
   Med Brockbanks alla kontakter öppnade sig duons möjligheter att samarbeta med rätt musiker och artister vilket efter fyra album resulterade 2019 i dagens coveralbum med tolv Costello-låtar och en originallåt. En märklig tillfällighet: Redan 2001 medverkade paret i en musical, ”They call her Natasha” (efter en textrad i ”(I don't want to go to) Chelsea”), med enbart Elvis Costello-låtar så låtmaterialet på det här albumet ligger onekligen nära Weston King/Dalgleish.
   Märkligt är också att det här My Darling Clementine-albumet ursprungligen släpptes på tre ep-skivor som 2020 kom ut i sin helhet på ett album med ytterligare en låt, Weston Kings egen tämligen konventionella ”Powerless”.
    Weston King/Dalgleish beskrivs ofta tillhöra countrygenren och jämförs då med klassiska par som Emmylou Harris/Gram Parsons, June Carter/Johnny Cash och Tammy Wynette/George Jones men jag tycker inte countrytemat är så tydligt på den här skivan, möjligen med undantag av Loretta Lynn-samarbetet ”I Felt The Chill Before The Winter Came” och ”Stranger in the house”.
   Nej, ”Country darkness” är i sin helhet ett bedårande exempel på Elvis Costellos otroligt begåvade låtskriveri vare sig han kallar sig Costello eller skriver under sitt riktiga namn Declan MacManus. Och det börjar strålande med ”Either Side Of The Same Town” som faktiskt överträffar Howard Tates mer soulfyllda version som producerades av medlåtskrivaren Jerry Ragovoy.
   Materialet på det här albumet är så ödmjukt arrangerat med enbart Costello-kollegan Steve Nieve på alla möjliga keyboards och trummisen Dean Beresford plus en stor orkester i olika skepnad.
   Skivan innehåller många höjdpunkter, nästan bara höjdpunkter, men det är några ögonblick som jag vill uppmärksamma lite mer där Costello som låtskrivare glänser mer än annars. Den känsliga ”I'll wear it proudly” tolkas helt underbart och ”Why Can't a Man Stand Alone?” är Costellos sätt att skriva en Burt Bacharach-låt innan han själv samarbetade med den store amerikanske låtskrivaren på ”Painted from memory”. På ett beundransvärt sätt är han på den här låten både Bacharach och Hal David, textförfattaren, i en och samma person.
   Sedan låter ”Still too soon to know” som den vore skriven till Roy Orbison och hade säkert varit en pärla med hans emotionella sångröst. Kanske är jag omedvetet påverkad av Roys ”Too soon to know”.


1. Either Side Of The Same Town (Elvis Costello/Jerry Ragovoy) 04:12
2003. Från albumet "Redicovered" med Howard Tate.
2. I Lost You (Elvis Costello/Jim Lauderdale) 03:04
2010. Från albumet "National ransom" med Elvis Costello.
3. I'll Wear It Proudly (Declan MacManus) 05:51
1986. Från albumet "King of America" med The Costello Show.
4. Why Can't a Man Stand Alone? (Elvis Costello) 03:24
1996. Från albumet "All this useless beauty" med Elvis Costello & the Attractions.
5. The Crooked Line (Elvis Costello/T Bone Burnett) 03:22
2009. Från albumet "Secret, Profane & Sugarcane" med Elvis Costello.
6. Heart Shaped Bruise (Elvis Costello) 04:07
2004. Från albumet "The delivery man" med Elvis Costello & the Imposters.
7. That Day Is Done (Elvis Costello/Paul McCartney) 05:54
1989. Från albumet "Flowers in the dirt" med Paul McCartney.
8. Different Finger (Elvis Costello) 03:21
1981. Från albumet "Trust" med Elvis Costello & the Attractions.
9. I Felt The Chill Before The Winter Came (Elvis Costello/Loretta Lynn) 04:08
2009. Från albumet "Secret, Profane & Sugarcane" med Elvis Costello.
10. Stranger In The House (Elvis Costello) 03:39
1978. Från bonussingel med Elvis Costello.
11. Indoor Fireworks (Declan MacManus) 03:59
1985. Från albumet "The Rose Of England" med Nick Lowe and his Cowboy Outfit.
12. Still Too Soon To Know (Declan MacManus) 03:24
1994. Från albumet "Brutal youth" med Elvis Costello.
13. Powerless (Michael Weston King) 04:38
Original.

/ Håkan

Januari 2024 på Håkans Pop

Postad: 2024-02-01 07:53
Kategori: Blogg


Erik Emmoths tre framträdanden på Folk at Heart tog mig och övriga festivalbesökare med storm. Här är en privat inspelad del av Eriks sista konsert på festivalen.

UNDER JANUARI MÅNADS FÖRSTA DAGAR får vi som vanligt en explosion av livemusik i Örebro. Under två dygn genomfördes inomhusfestivalen Folk at Heart för nionde gången på Scandic Grand Hotel och rapporter från både fredags- och lördagskvällen fick plats på Håkans Pop. I övrigt innehöll Håkans Pop under januari de fasta kategorierna Best of 1973/1974, min rangordnade lista på favoritalbum från de åren, min saknade vän Anders Erkmans finaste fotografier och rader av intressanta (men inte alltid fantastiska) coverskivor plus en rejäl skivrecension, ett farväl av en gammal trummis och vän, TisdagsAkademi-rapport och jag hann även med ett viktigt biobesök.
   På Folk at Heart festivalen fick vi uppleva ett mäktigt genombrott av den debuterande 23-årige Gällivarekillen Erik Emmoth som imponerade på alla sina tre framträdanden som fick mig att skriva en specialartikel några dagar efter festivalen. På en längre YouTube-länk (28:25) kan ni ovan se och höra Emmoth med det kompande bandet The Burning Speedos från det sista uppträdandet runt midnatt på lördagsnatten.
   Redan på årets första dag kunde jag avslöja 22:a-platsen på min lista med favoritalbum från 1973/74, Bruce Springsteen, och fortsatte sedan uppåt på listan med skivor av Mike McGear, Ron Wood, Jimmy Webb och Ted Gärdestad.
   Coverskivorna jag skrev om under januari var gjorda av Death Cab For Cutie, Booker T & the MG's, The Speedways och Judy Collins.
   På årets andra dag avled trummisen Ingemar Dunker och det fick mig att minnas honom både privat och hans professionella jobb som musiker.
   Imperiet-dokumentären ”Ett hjärta är rött” hade premiär på bio i Örebro 25 januari och jag skrev givetvis en recension av filmen.

ÅRETS FÖRSTA MÅNAD VAR INTE PÅ FÖRHAND fylld med så många hoppingivande nyutgivna album. Men min gamle favorit RICHARD LINDGREN gjorde ett fantastiskt helgjutet album, ”Grand jubilee”, som fick mig att jubla i både ord och känslor i en längre recension. Månadens klart bästa album! I övrigt bland nya album har jag, med hjälp av många tips från när och fjärran, lyssnat på flera för mig tidigare okända artister och grupper och upptäckt både spännande och intressanta artister.
   KATY KIRBY, född i Texas men bor nu i New York, tillhör uppenbart den spännande skaran av nya amerikanska sångerskor. Hennes andra album ”Blue raspberry” pendlar lite tålamodskrävande mellan lite olika genrer men det finns hela tiden en lekfullhet som jag, i brist på något annat, ibland vill jämföra med Laleh. Naturligtvis resulterar det inte i ett helgjutet album men stundtals hittar jag självklara guldkorn.
   Fram till nu hade jag aldrig hört talas om CHATHAM COUNTY LINE fast de har producerat skivor i 20 års tid. Kommer från North Carolina och tillhör officiellt bluegrassgenren men är inte så traditionella i sound och arrangemang. På albumet ”Hiyo” blandas moderna syntetiska instrument med banjo, fiol och ståbas och många låtar bygger på röststarka arrangemang. Låtmässigt lite ojämnt men soundet är onekligen intressant.
   CLAY PARKER and JODI JAMES är egentligen två separata artister men på albumet ”Your very own dream” möts de demokratiskt i åtta låtar som de har skrivit tillsammans. De delar utrymmet vid mikrofonen och Jodis röst har en viss likhet med Eilen Jewel. Flera starka sånger i lågmälda och nakna arrangemang där gitarrsoundet är väldigt livebaserat. Ibland får det mig att tänka på en amerikansk variant av Richard & Linda Thompson under det parets bästa epok på 70-talet.
   Tack för BILL RYDER-JONES-tipset, Lars Nylin! Han var en gång medlem i den engelska gruppen The Coral vars musik jag under senare år har uppmärksammat flera gånger. Främst tack vare deras uppfinningsrika och starkt varierade popmusik. Ryder-Jones lämnade bandet 2008 så han har tagit en annan showbusinessväg men delar fortfarande fascinationen för oerhört personlig pop med bandet.
   Albumet ”Iechyd da” (fråga mig inte vad det betyder...) är så njutbart och intressant att lyssna på i sin helhet. Ofta sjunger Bill nästan viskande och musikaliskt befinner han sig någonstans mittemellan Ed Harcourt och Mercury Rev men är mest av allt sig själv. Popmusik med läckra detaljer som stråkar och barnkörer och det starka låtskrivandet, som jag ibland vill jämföra med Jeff Lynne, närmar sig gång på gång himmelska höjder. Som i låtar som ”A bad wind blows in my heart, pt 3”, If tomorrow starts without me” och ”How beautiful I am”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (62)
Blogg (517)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (242)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (168)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Februari 2024 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29      

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.