Blogginlägg från 2024-02-12

Lyckad helkväll för Richard på hemmaplan

Postad: 2024-02-12 21:57
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling
Foto: Olle UnengePå ett alldeles utmärkt sätt presenterade Richard Lindgren sitt nya album på releasekonserten på Medley i Malmö.


Bilder: Carina ÖsterlingMed hjälp från både ett mäktigt tremannablås, dragspel och ett tajt band med gitarristen Jocke Eriksson i spetsen (till höger) blev Richards releasekonsert mycket lyckad.


RICHARD LINDGREN
Medley, Malmö 10 februari 2024
Konsertlängd: 20:15-21:23 och 21:52-22:40 (68 + 48 min = 116 min)
Min plats: Stående på olika platser ca 7 m från scenen.


JAG HAR VARIT PÅ ROCKKLUBB. Igen men det känns som det var längesen senast. I lördags kväll var jag på Medley i Malmö som drivs av den onormalt musikintresserade Urban Henriksson och kanske några till, ett perfekt ställe för levande rockmusik flera kvällar i veckan där man som publik kommer så nära man kan om man vill trängas. Nu var det releasekonsert för Malmöprofilen Richard Lindgren och hans senaste allmänt uppmärksammade album ”Grand jubilee”.
   Konserten var sedan en tid utsåld (150 pers) men det exceptionella var att det i Malmö just den här kvällen exploderade med levande musik. Samma kväll och samma tid spelade Lindgrens skivbolagskollega Jesper Lindell med sitt lilla mindre band tillsammans med fiollegendaren Scarlet Rivera i en annan av stadens lokaler (Folk å Rock) som också var slutsålt.
   På det fullpackade och extremt svettiga Medley skulle Richard med ett förstärkt kompband presentera sitt nya album på ett sensationellt välorganiserat sätt där konsertens första avdelning bjöd på hela skivan, alla låtar i rätt ordning från början till slut. Ett koncept som rutinerade artister har använt i flera år för att göra en nostalgisk tillbakablick på 30, 40 eller kanske 50 år gamla legendariska album. Det kanske är lite för tidigt att kalla Lindgrens ”Grand jubilee” för ett legendariskt album men är faktiskt mycket nära den nivån utan att närma sig hitmässiga höjder ty skivan är inte fylld med självklara hits, snarare tvärtom. Så i den allmänna publikens öron blev konsertens första del en kamp mellan en tålamodskrävande genomgående långsam repertoar och fantastiskt välgjorda arrangemang i låtar med lång livslängd.
   På skivan finns det tre blåsare, Björn Edqvist, trumpet, Göran Abelli, trombon, och den fantastiske dansken Jens Haack, saxofon, som nu fick fick chansen att visa upp sina geniala kunskaper även live. Bandet var dessutom förstärkt med gitarristen Rasmus Ehrnborn, som stundtals spelade bländande slide och steelguitar, och slagverkaren Thomas Erlandsson, som gav Richards fasta kompband, Magnus Nörrenberg, keyboards, Christoffer Olsson Segelberg, trummor, Jesper Pettersson, bas, och Jocke Svensson, gitarr, rörelsefrihet i sin ambition att reproducera det nya låtmaterialet och andra avdelningens hitparad av låtar.

SKIVAN ”GRAND JUBILEE”, SOM för övrigt delar namn med Richards band, är ett grymt sammanhållande koncept med ett genomgående lågt tempo som kanske inte är så naturligt liveanpassat så det var ett vågat projekt, kanske första och enda gången, som förlöstes i lördagskväll som nog får karaktäriseras som en oerhört lyckad helkväll.
   Till tonerna av ”St James infirmary” i högtalarna tog Richard och det stora bandet plats på scenen och rullade sakta igång med ”Big fat nothing” som efter otaliga lyssningar genom åren, både live och på nya skivan, måste beskrivas som en suggestiv hitlåt.
   Innehållet på albumet växer med tiden och som liverepertoar fick vi tolkningar som underströk Richards geniala låtskrivande. Där det livliga och fylliga blåset fick låtar som ”Empire in ruins” och ”No more colors” att växa ytterligare. Och på första avdelningens slutlåt ”The miserable landlord” blev det än mer suggestivt och vackert när Richard gjorde snygg sorti medan bandet och blåset fortsatte i flera minuter.
   Strax innan hade vi serverats konsertkvällens mest känslosamma ögonblick i ”Building rainbows” när Richard för enda gången satte sig vid pianot och enda kompet var Magnus Nörrenbergs fint formulerade dragspel som fick ersätta skivans fina celloarrangemang.
   Efter en halvtimmes paus kom Richard tillbaka för att tillsammans med bandet bjuda på en hitdominerad parad med sina mest kända låtar då glädjen hos publiken gick att ta på. Då blev det fest och allsång och för all del kanske lite för glammigt i publiken. Men det var så långt förståeligt och efter en optimal version av "A man you can hate" visste jublet inga gränser.


Big Fat Nothing
Empire In Ruins
Argentinian Shoes
Lament From A Reservoir
No More Colors
The Grand Jubilee
A Walk In The Dark
Building Rainbows
The Miserable Landlord

Paus

Dunce's cap
Sundown on a lemon tree
How long
Five pints and a wink from Gwendolyn
Back to Brno
A man you can hate

På de officiella setlistorna (nedan) ser vi att vi gick miste om en avslutande låt, "Grand Hotel". Richard valde att avsluta med "A man you can hate" direkt efter sista låten "Back to Brno". Och nedan har vi samtliga musiker samlade på bild backstage.



Foto: Kjell-Åke IngerheimRICHARD LINDGREN BAND 2024: Från vänster: Magnus Nörrenberg, Björn Edqvist, Jens Haack, Thomas Erlandsson, Jocke Svensson, Göran Abelli, Christoffer Olsson Segelberg, Richard Lindgren, Rasmus Ehrnborn och Jesper Pettersson.

/ Håkan

Best of 1973/74: #16. "Stranded"

Postad: 2024-02-12 07:59
Kategori: Best of 1973/1974



ROXY MUSIC: Stranded (Island, 1973)

DE HÄR TVÅ ÅREN, 1973 OCH 1974, VAR ROXY MUSIC extremt produktiva och gav på 18 månader ut tre perfekta album som alla finns med på min 73/74-lista, kan jag redan avslöja. ”Country life” (release november 1974) har vi redan passerat på en 35:e-plats och nu är det dags att uppmärksamma ”Stranded” (november 1973). Ännu ett fantastiskt Roxy Music-album som både hitmässigt och personligt kombinerar bandets olika skepnader.
   Sin vana trogen inleder bandet sitt tredje album med ett oerhört starkt singelspår, ”Street life”, och fortsättningen är minst lika imponerande i sin mix av rak rockmusik, sugande ballader och några experimentella kaskader.
   Vid det här laget är Eddie Jobson, före detta Curved Air, ny i gruppen och ska väl vara den spännande killen, med sina synthesizers och elektrisk violin, som gruppen saknade sedan Eno lämnade sommaren 1973. Nykomlingen Jobson håller ganska naturligt en låg profil på ”Stranded”.
   Tidigt 1973 gjorde sig Roxy Music av med sin fasta basist, Rik Kenton, och skulle i flera år samarbeta med tillfälliga musiker på den positionen. På ”Stranded” gör John Gustafson debut som basist och finns sedan med på ytterligare två Roxy-album men under turnén 1973/74 var det överraskande amerikanen Sal Maida, som till vardags spelade i New York-gruppen Milk N' Cookies, på bas.
   Liverpool-födde Gustafson var ändå det mest kända namnet med den största erfarenheten som spelade bas på flest Roxy Music-skivor på 70-talet. 1973 hade han en lång historia bakom sig som artist och musiker. Tidigt 60-tal spelade han i både The Big Three och Merseybeats. Fortsatte sedan i Quatermass, Hard Stuff och figurerade också i Anders Henrikssons svenska projekt Baltik som jag uppmärksammade på Håkans Pop förra veckan.
   På bandets tredje album är det fortfarande sångaren och mannen i blickpunkten, Bryan Ferry, som har skrivit en majoritet av låtmaterialet. Men på ”Stranded” får han för första gången hjälp med låtskrivandet av gitarristen Phil Manzanera och saxofonisten Andy Mackay på varsin låt, ”Amazona” respektive ”A song for Europe”.
   Den förstnämnda låten är albumets mest experimentella låt med sin rytmiska form och rakbladsvassa gitarrer som vid några ögonblick uppenbart spårar ur och blir industrirock. Den senare låten tillhör albumets definitiva höjdpunkter där Gustafson efter Ferrys piano 3:26 in i låten faktiskt får dra ett bassolo innan Ferry till Mackays mäktiga saxofon läser några textrader på latin(!) och sedan avslutar låten sjungande på franska med en snygg vissling som final.
   Förutom den hitpotentiella ”Street life” (9:a på Englandslistan) är ”Serenade” ochj ”Mother of pearl” albumets största popögonblick. Den senare är kanske några minuter för lång (6:51). Bra ballader finns det flera exempel på: ”Just like you” (med ett blixtrande gitarrsolo), ”Psalm” lever upp till sin titel när den i sin långa och stundtals jazziga form (8:04) byggs upp till en suggestiv höjdpunkt.
   Albumets avslutningslåt, ”Sunset”, är också en stor och mäktig ballad med Bryan Ferry bakom pianot. Låtens och hela albumets sista textrad (”One last sigh of farewell. Goodbye”) passar ju riktigt bra som punkt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (62)
Blogg (517)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (242)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (168)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Februari 2024 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29      

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.