Blogginlägg från april, 2007

Kiss my ass på gaeliska

Postad: 2007-04-26 20:43 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

The Pogues var först och störst. Ändå valde jag för några månader sedan att på denna plats utförligt berätta om mina minnen och erfarenheter om bandet The Men They Couldn’t Hang. Kopplingarna mellan banden var många och långa och deras folkmusikpunk, eller punkrybilly som genren hette en kort (mycket kort) tid, hade fler likheter än skillnader.
   Pogues är på gång till Sverige i sommar (Way Out West i Göteborg i augusti) och svt visade sig vara osedvanligt historielöst när de i tisdagsmorse på Musiknytt visade en video med en Pogues-låt från 90-talet utan Shane MacGowan vid mikrofonen. För det är just återföreningen med sin ledare, sångare och geniale låtskrivare som kryddar nyheten med fascination.
   Det var alltså Pogues som blev kända och det andra bandet blev inte mer än något udda kuriosa i den engelska musikhistorien. Utan att överdriva kan jag påstå att skillnaden mellan succé och anonymitet hette Shane MacGowan. För ingen som sett denne MacGowan på scen kan någonsin glömma det. Och raden av geniala texter och låtar, som passerat hans Guinness-dränkta hjärna, är längre än oändlig.
   Men det är osäkert om jag hade hört Pogues innan januari 1985. De hade gjort några singlar under 1984, ”Dark streets of London” och ”Boys from the County Hell”, men var fortfarande tämligen okända. Första skivan gav de ut under namnet Pogue Mahone (”kiss my ass” på gaeliska) och fick snart byta namn till det mildare The Pogues.

Första singeln 1985, ”A pair of brown eyes” producerad av Elvis Costello, skulle förändra allt. Med poesin ”One summer evening drunk to hell/I sat there nearly lifeless/An old man in the corner sang/Where the water lillies grow” startade en av musikhistoriens mest sentimentala och vemodiga ballader. Och fortsättningen några strofer senare med “So drunk to hell I left the place/Sometimes crawling sometimes walking/A hungry sound came across the breeze/So I gave the walls a talking” visade att allt var på genuint allvar.
   Videon till låten, där MacGowan leds av en hund genom slitna Londonmiljöer, underströk bara kombinationen av tradition och unga, hungriga och genuint folkmusikintresserade människor.
   Redan då, i mars 1985, tog jag bandet till mitt hjärta och köpte varje ny Pogues-release. 12-tumsinglarna var, och är fortfarande, en underbar syn i skivhyllan strax bakom mig och just där fick bandet extra möjligheter att dissekera den engelska och irländska folkmusikskatten. Via låtar som ”Whiskey you’re the devil”, ”Wild rover” och ”The parting glass”.
   Men först skulle bandet till Sverige där de under den korta turnén gjorde ett stopp i Örebro på klassiska spelstället Rockmagasinet. Efter en osedvanligt röjig båtresa mellan Finland och Sverige så var bandet en aning avslaget när de nådde Örebro en fredagkväll i maj.

Inspelningarna av deras andra album, ”Rum, sodomy & the lash” som också producerades av Costello, hade precis påbörjats så Elvis följde med på turnén för att bistå ljudmixaren eller helt enkelt bara vara nära basisten i bandet, Cait O’Riordan, som han då hade börjat gilla och senare skulle gifta sig med.
   Medan Elvis sprang runt i sin stråhatt på den spartanskt trånga rockklubben drog bandet pliktskyldigt igenom en rad av sina låtar. Hämtade från både tidigare skivor och exklusiva smakprov från den nya skivan som inte skulle släppas förrän i augusti samma år.
   Singellåten ”Sally MacLennane” kom sommaren 1985, fast den fanns med i setlistan redan i maj, och följdes upp bara några månader senare av deras version av Ewan MacColls ”Dirty old town” för att i februari 1986 nå ännu ett all-time-high i sin karriär med ep:n ”Poguetry in motion”. Där den nästan tårdrypande ”A rainy night in Soho”, med både piano och stråkar i centrala roller, var ännu en vemodig MacGowan-ballad i bästa stil.
   Det var just vid den här tiden, december 1986, som jag (tillsammans med min vän Thomas) fick uppleva bandet i sin rätta, vilda och fullsatta miljö i London. Platsen var National Club, ett ballroom för tusentals människor i Kilburn i norra London.

Skivmässigt var gruppen nu inne i en mellanperiod. Cait hade lämnat bandet som utökat med några manliga medlemmar. Ändå var det en explosiv upplevelse. Den vilda och stundtals våldsamma publiken ramade in Pogues övervägande temposnabba repertoar.
   Jag saknade både ”A pair of brown eyes” och ”A rainy night in Soho” bland låtarna och Shane MacGowan var redan här, för drygt 20 år sedan, en sorglig och hjälplös syn. Rökte oavbrutet, drack ännu oftare, sjöng mer än lovligt sluddrande och hittade knappt av scenen.
   Strax innan hade Pogues givit ut ”Haunted”, en låt skriven till Sid & Nancy-soundtracket, och våren 1987 fick de samarbeta unikt med idolerna och förebilderna The Dubliners på singeln ”The Irish rover”.
   I övrigt var det tyst från bandet på skiva. Men till julen 1987 exploderade Pogues-intresset ännu en gång. Då släpptes den mer än historiska duetten ”Fairytale of New York”, en underbar försmak till det mycket lyckosamma albumet ”If I should fall from grace with God” i januari 1988.
   Pogues kanske bästa album visade också att Shane MacGowans ställning som allenarådande låtskrivare i bandet var på väg att uppluckras. Han hade börjat skriva låtarna tillsammans med Jem Finer och de nyaste medlemmarna Terry Woods och Philip Chevron sjöng och skrev sina egna sånger.
   På ”Peace & love” (1989) fortsatte den utvecklingen men singlarna var fortfarande härligt intressanta, ”Fiesta”, ”Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah” och ”Misty morning, Albert Bridge”. Den senare skriven ensam av Jem Finer. Och Shane var på väg ut. Både musikaliskt och socialt.
   Fast med en dåres envishet fortsatte jag följa Pogues i allmänhet, på album som ”Hell’s ditch” och helt försumbara ”Pogue Mahone” och ”Waiting for Herb”, och även i synnerhet på singlarna ”White city”, ”Jack’s heroes” (tillägnad Jackie Charlton, ännu ett Dubliners-samarbete inspelat till Irlands deltagande i fotbolls-vm 1990) och ”Summer in Siam” fram till deras cover på ”Honky tonk women” 1992.
   Sedan blev 12-tumssinglarna historia, MacGowan försvann ut bakvägen från Pogues (men gjorde oväntat stark comeback med sitt nya band Popes) och bandet, med Spider Stacey som sångare, blev ett mediokert anonymt band.

Det är alltså länge sedan The Pogues var heta. Det återförenade samarbetet mellan bandet och MacGowan är naturligtvis lite spännande men när bandet ställer sig på scen i Göteborg i sommar är jag rädd för att bokningen av The Pogues, bandet som arrangörerna kallar för odödligt men på sin hemsida inte ens kan stava till, enbart är stort på pappret.

/ Håkan

Mina vänner: Tåte

Postad: 2007-04-23 19:15 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Mina vänner

Tåte heter naturligtvis inte Tåte men är känd som Tåte för 100 av 100. Arbetskamrat sedan 1972, jobbar nu i växeln på tidningen jag jobbar på och som spindeln i nätet mitt i hjärtat av företaget sitter han på information som ingen annan.
    Vi har genom åren umgåtts mycket privat, partajande på 70-talet och sedan massor av konserter tillsammans. Både här i Örebro och många andra städer. Exempelvis under en vecka i London 1985.
   Under senare år har vi dessutom fått ett uppsving i vårt genuina musikintresse via våra jämngamla döttrar som helt naturligt har öppnat ögon och öron mot ännu mer musik och nya namn. Senaste namnet i tipsarkivet heter Melpo Mene. Smaka på det, ni.
   Som flitig initiativtagare till konserter i andra städer är Tåte alltid öppen för nya konsertprojekt,. Vi har därför med hans hjälp hamnat på många intressanta konserter i Stockholm, Linköping, Göteborg och Västerås. Bland annat.
   Vi är väldigt olika på ett sätt, Tåte tränar som en elitidrottsman medan jag på min höjd promenerar till jobbet. Han är dessutom genuint sportintresserad, Manchester United-fantast, och har ett oslagbart minne för gamla fotbollsspelare, spelsystem, taktik och andra specifika detaljer ur sporthistorien. Medan jag bara har halvkoll på West Bromwich Albions.
   Men vi är också väldigt lika på flera andra sätt. Födda samma höst och är inte det minsta intresserade av bilar och körkort, exempelvis.

På 70-talet var vi ofta stora gäng som drog iväg på konserter till Stockholm. Rod Stewart, Dire Straits, Supertramp, ABBA och allt vad de hette. Sedan har det blivit många konsertbesök de senaste 10-15 åren under lite mer anspråkslösa former.
   Som när vi tog oss till Stockholm och lilla Heartbreak Hotel 1994 enbart av den anledningen att Billy Bremner skulle komma och gästa Refreshments på konserten. Efter Rockpile hade engelsmannen Bremner fört en anonym tillvaro, mest i USA, men vi kunde inte glömma hans egna skivor från tidigt 80-tal. Och blixtvisiten med Gävlegruppen kändes unikt. Då. En kort tid efteråt blev Bremner officiell medlem i bandet som på slutet av 90-talet gjorde oändliga turnéer runt Sverige.
   Eller när vi passade på att se Dave Edmunds tillsammans med ett specialkomponerat svenskt komp, inklusive mäktige trummisen Ingemar Dunker och saxofonisten Micke Finell, på ett lite för stort Münchenbryggeriet i Stockholm för tre år sedan.
   Nick Lowe på Nalen 2005, nästan solo med bara Geraint Watkins på piano, var också en gemensam upplevelse av nästan magisk kvalité.
   Liksom Kent på Storängsbotten samma år. Utomhus under ett enormt tälttak och en sommarkväll av oförglömlig karaktär. Konserten där Anna Ternheim gjorde debut för den riktigt stora publiken. När man efteråt vandrade inåt Stockholm City i stora horder kunde man nästan ta på stämningen.
   Dessutom var Tåte, jag och några fler med om några fina Ulf Lundell-föreställningar på Stockholms Tyrol och Göteborgs Trägårn förra hösten och våren.

Sedan får vi inte glömma vår stora ständigt återkommande tradition, år efter år. Tur och retur Stockholm med buss på en lördag tre-fyra gånger om året.
   En sjukt inrutad ritual med Palm & Gyll-buss från Klostergatan kl 8, anländer vid halv elva till Cityterminalen, promenad förbi Norra Bantorget och Upplandsgatan norrut för att invänta Lasse på Stockholms Skivbörs som öppnar elva. Och sedan kaffe (Tåte dricker alltid Latte) och macka på historiskt inrökta Ritorno på Odengatan.
   Sedan följer ytterligare börsar och skivaffärer i en strid ström, från Vasa via Marquee, Atlas, Record Hunter till The Beat Goes On strax innan St Eriks-bron. Innan vi vänder inåt city och helt andra nöjen.

/ Håkan

Beatles i Hollywood

Postad: 2007-04-17 21:25 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Beatles

Det spekuleras, det skrivs, det tycks och det skrivs igen. Samarbetet mellan Apple (teknikföretaget) och Apple (skivbolaget och indirekt The Beatles) håller på att resultera i att Beatles musik och låtar snart kommer att finnas tillgängliga i digital form.
   Att vi är på väg in i en ny osäker Beatles-era blev ytterligare klarlagt förra veckan när Neil Aspinall (som jobbat längre med Beatles än Ringo Starr gjort!) fick sparken eventuellt drog sig tillbaka som chef för skivbolaget. Meddelandet kablades ut förra tisdagen, 10 april, och det råkade av en händelse vara exakt på dagen 37 år sedan Paul McCartney meddelade att han lämnar The Beatles.
   Aspinall skall ersättas av Jeff Jones, en rutinerad skivbolagsman. Första tanken som slog mig: En ny Allen Klein, ekonom/manager som kom in och rensade Apple på alla musikaliska och fruktsamma visioner i början på 70-talet. Nej, hu så hemskt.
   Riktigt så otäck är nog ändå inte framtiden. Jones har visat sig ha en mycket intressant och seriös bakgrund i skivbranschen, på skivbolaget Sony/BMG, och har varit ansvarig för Sonys omtyckta Legacy-serie av återutgivningar och även ”The essential”-samlingarna med en mängd olika artister.
   Mitt i den här turbulensen, med olika värderingar på vad framtiden har i sitt sköte, gör jag det motsatta. Jag tittar tillbaka. På Beatles minst högteknologiska skiva, ”Live at the Hollywood Bowl”. Musikaliskt en kraftig parentes i bandets mäktiga skivproduktion. Ljudmässigt en bristfällig produkt som ändå väckt mitt intresse nästan 30 år efter att originalet kom ut i maj 1977.

Nyintresset beror på en välgjord bootleg som kom förbi mig. Jag är ingen bootleg-beundrare till vardags, äger sammanlagt kanske en handfull, men den här heltäckande upptagningen av Beatles samtliga tre konserter på Hollywood Bowl, 1964 och 1965, är givetvis intressant för oss komplettister. De spelades in med bristfällig teknik och det tog över tio år innan skivproducenten George Martin ens ville ta i inspelningarna och fick den inte helt avundsvärda uppgiften att putsa till inspelningarna och ge ut valda delar som en exklusiv liveskiva med Beatles 1977.
   Om Beatles karriär som skivproducerande grupp var kort (åtta år!) så är deras livehistoria i år räknat omänskligt kort. Visserligen var de ju en rutinerad liveakt långt innan skivkontrakt och berömmelse var i hamn. Men redan 29 augusti 1966 genomförde de sin sista konsert tillsammans, på Candlestick Park, San Francisco. De avslutade konserten, som varade i blott 33 minuter, med ”Long tall Sally” som enda gång på turnén.
   Efter nio år och 1400 konserter så gick de av scenen för sista gången tillsammans. Om man bortser från den högst tillfälliga liveåterkomsten i januari 1970 på taket till deras skivbolag på Saville Row i centrum av London så avslutades gruppen sin karriär som konsertartister inför 25 000 personer i publiken.
   Men åter till Hollywood Bowl-äventyret 1964 och 1965. Då spelade de på den magnifika amfiteatern utomhus med Hollywood-bergen som fond i bakgrunden. En arena som tog in 17 000 personer i publiken. Men det var ingenting i jämförelse med Shea Stadium, hemmaplan för baseball-laget New York Mets, där de inledde 1966-turnén inför 55 600 hysteriskt skrikande publik.
   Men det var alltså under Beatles första (1964) och andra (1965) USA-turné som de spelade på Hollywood Bowl-scenen. Tre konserter som bevisligen spelades in i sin helhet fast det 1977, när liveskivan ”At the Hollywood Bowl” äntligen släpptes på skiva, rapporterades att det endast var 23 augusti 1964- och 29 augusti 1965-konserterna som fanns på band.
Det är överkurs i Beatlesintresse i allmänhet och ren idioti i synnerhet att lyssna igenom bootleg-upplagan som sitter i min cd-spelare just nu.

Beatles-repertoaren var så långt tämligen begränsad i både kvantitet och kvalité. Korta låtar, korta konserter (runt en halvtimme) och enkla, simpla arrangemang gjorde liveversioner inte så mycket mer givande än de lät på skiva. När sedan inspelningstekniken var minst sagt primitiv, tre kanaler, så blev det ingen större livekänsla.
   George Martin fick tillsammans med teknikern Geoff Emerick ett tufft jobb att förbättra de enkla tejperna till godkänd teknisk nivå. De filtrerade ljudet från de tre kanalerna och fördelade det på en sextonspårsmaskin som sedan resulterade i en 13-låtars-LP som gavs ut i maj 1977, nästan tolv år efter inspelningstillfället.
   ”Hollywood”-skivan kom i en tid när återutgivningar av Beatles-material var vardagsmat. Där det under några år kom ut många förutsägbara samlingar med gamla Beatles-låtar som alla saknade exklusivt innehåll. ”Rock’n’Roll music”, ”Love songs”, ”Reel music” och ”The Beatles ballads”. Därför kunde inte heller en tolv år gammal bristfällig liveinspelning göra mig speciellt upphetsad då. Ändå sålde skivan ofattbara en miljon exemplar.
   Dubbel-cd-boxen ”Live at Hollywood Bowl”, just nu i min cd-spelare, är i all sin enkelhet en imponerande och komplett ljudupptagning av de tre Hollywood Bowl-konserterna och eftersom de officiella upptagningarna har en minst sagt begränsad ljudbild så är de här inspelningarna inte så mycket sämre. Där ljudet från publiken överträffar både musiken och sången. Fast när Ringo tar till mikrofonen måste ljudet justeras kraftigt för att hans begränsade stämma inte helt ska dränkas i ljud från alla andra håll.
   Denna ryska bootleg ser så officiell ut som den rimligen kan göra. Möjligtvis kan jag protestera mot omslagsbilden som är från 1963, ursprungligen omslaget till ”She loves you”, där Paul McCartney sitter och håller två konsertbiljetter från 1964 och 1965 i sin högra hand.
   Dessutom återges de tre konserterna lite slarvigt i fel kronologisk ordning vilket i sammanhanget känns lite amatörmässigt.

/ Håkan

Rockvandringar i London: The Venue/Clarendon Hotel/The Moonlight

Postad: 2007-04-14 17:00 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Londonvandring

THE VENUE
The Venue var ett klassiskt konsertställe på 70-talet och en bit in på 80-talet. Men är sedan många år nedlagt. Låg granne med Victoria Station och när vi kom med tunnelbanan i slutet på november 1980 så gick vi bara rakt över gatan och in på den rymliga och luftiga pub/restaurang/konsertlokalen. Det var lördagkväll och Dag Vag skulle spela sin sista Londonspelning på sin korta Englandsturné.
   Dåtidens The Venue skall ej förväxlas med stället med samma namn som idag ligger i New Cross i sydöstra Londons utkanter.
   Veckans sista kväll i London kom vi tämligen fattiga till The Venue. Blötsnön hade fallit sedan eftermiddagen då vi befann oss på White Hart Lane, Tottenhams fotbollsstadion, där hemmalaget spelade mot West Bromwich Albions och precis i det hörn vi satt såg vi gång på gång hur vänsteryttern Peter Barnes, WBA, snurrade upp sin back och serverade Cyrille Regis med enorma bollar. 0-3 i halvlek och 2-3 till slut och jag blev WBA-fan på kuppen.
   Den här kvällen var det bara förbandet Dag Vag som gällde och struntade helt sonika i huvudbandet Cimarons, ett utpräglar reggaeband. Den mer än ödsligt tomma lokalen var egentligen så tidigt på kvällen bara fylld av några svenska turister, inklusive Thåström och Fjodor från Ebba Grön, som gjorde allt för att låta som flera hundra personer i publiken.
   Den var för övrigt både första, sista och enda gången jag besökte The Venue.

CLARENDON HOTEL
Ännu ett Hammersmith-ställe i Londons västra delar. Stället hade både en så kallad ballroom, en stor dans- och konsertlokal, och en liten mindre källarklubb, även kallad Broadway, efter gatan Hammersmith Broadway som gick förbi.
   1982 öppnade Klubfoot i källaren, hemmaplan för den allt växande psychobillyscenen. Både klubben och huset är numera rivet och ersatt av kontor och busstation.
   Första gången jag kom dit, i januari 1983, spelade ett band som hette Straight Music och jag kan idag inte minnas någonting.
   Sedan har jag varit i huset ett par gånger till. I januari 1984 på en helt brinnande bra konsert med Barracudas. Tätt, tajt och fantastiskt. Och sedan på en hel konsertkväll uppe i ballroom med flera band på affischen. The Kick, Makin’ Time, Billy Hasset och The Prisoners av vilka flera då var aktuella på en samlingsskiva, ”The countdown compilation”. Bra underhållningspop men gav inte några outplånliga minnen.

THE MOONLIGHT
West Hampstead-området i nordvästra London har jag över huvudtaget bara besökt en enda gång i mitt liv och det var i januari 1983. En råkall, mörk januarikväll och när vi kom ur tunnelbanan visste jag egentligen inte var jag var.
   Min vän Lars-Åke har berättat hela historien om klubben i sin fantastiska bok ”Road Runner – en rockvandring i 60-talets London”. Men det är någonting i berättelsen som inte stämmer. Han berättar att klubben på 60-talet hette Klooks Kleek som först i slutet på 70-talet blev ett tillhåll för punk- och new wave-artister och i samband med det bytte namn till The Moonlight. Som enligt Lars-Åke låg en trappa upp men jag och flera av mina medresenärer, Jan-Ola och Anders, kan nästan gå ed på att klubben i
januari 1983 låg i gatunivå.
   Vi såg en konsert med London Cowboys med Glen Matlock, den gamle Sex Pistols-basisten, och det var ett tämligen fantastiskt minne. Förbandet hette Legendary Luton Kippers. Ett fantastiskt namn på en grupp men musikaliskt inte lika oförglömligt.

/ Håkan

I skuggan av sin bror

Postad: 2007-04-09 18:45 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

Eldkvarn, bandet med minst nio liv, måste just nu med nya skivan ”Svart blogg” ute uppleva sina största framgångar under hela sin långa karriär. Det är sensationellt på många sätt. Dels för att orkestern har existerat i över 30 år. Och dels för att bandet har nått botten av botten så väldigt många gånger under alla dessa år. Men har tagit sig upp.
   I bandet är det sångaren Plura Jonsson som dominerar låtskrivandet men hans lillebror Carla har kontinuerligt levererat låtar och det känns i dagsläget som han har stått i skuggan av sin betydligt mer kände bror lite för mycket. Orättvist har hans låtar drunknat i Eldkvarns digra repertoar.
   Carla skrev den ledande sången på förra skivan, ”Atlantis”, men fick för första gången i Eldkvarns historia lämna ifrån sig mikrofonen till Plura. ”Konfettiregn” är ju en fantastisk låt, kryddad med Håkan Hellströms körsång dessutom, och faktiskt ett av startskotten till gruppens just nu ofattbara revival.
   Carlas framgångar har fortsatt på nya skivan där han har skrivit ”Ett litet finger”, som han den här gången sjunger själv, som också är en alldeles fantastisk låt utan att på något sätt kopiera framgångskonceptet från ”Konfettiregn”.
   Det här vinnande Carla-konceptet gjorde att jag tog fram hans soloskiva från 1993, ”Skakad & rörd”. En fantastisk skiva som jag utan att blinka då utsåg till det årets bästa svenska skiva, faktiskt. Det är alltid en lätt nervös grej att ta fram en 14 år gammal omtyckt skiva och ge den luft under vingarna och se om den fortfarande kan flyga.

Efter en timmes dammsugning av hela lägenheten, ett utmärkt sätt att lyssna på skivor i sina sladdlösa hörlurar, tidigare idag kunde jag konstatera att skivan håller och alla typiska Carla-rim och udda texter är en lika stor fascination i dag som då.
   I samband med den soloskivan gav skivbolaget ut en exklusiv promotion-skiva där de samlat många av Carlas bidrag genom åren till Eldkvarns skivor. En ypperlig samling stor svensk poesi och en lika fantastisk samling svensk personlig pop. Låtar som ibland fått sin rättvisa uppmärksamhet på Eldkvarn-skivorna, ”Kungsholmskopplet”, ”Timmer”, ”Blond bomb” och ”Blind man”, men också några låtar som faktiskt togs bort innan skivorna gavs ut. Exempelvis ”Den bästa tiden” från ”Utanför lagen”-inspelningarna och ”Sekonderna lämnar ringen” från ”Karusellkvällar”-skivan.
   Den retrospektiva skivan gav hans första och hittills enda soloskiva en rejäl skjuts och det var då inte svårt att älska ”Skakad & rörd”-skivan i sin helhet fast den musikaliskt pendlade från rap till simpel pop men också var fylld av skruvade refränger och tvistade riff.
   Med tanke på den lyckliga triumfen och hans rådande form som låtskrivare tycker jag nog att det är dags för Carl Stefan Jonsson att göra ännu en soloskiva. Det låter i mina öron redan som idé som en mycket lyckad skiva.

/ Håkan

Har kvar både energi och den helt tidlösa utstrålningen

Postad: 2007-04-08 22:18
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/4 2007.

KONSERT
Perssons Pack
Klaras/Musikscen Örebro, 5/4 2007


Per Persson är som artist det mest naturliga och det mest mänskliga som svensk pop någonsin har ägt. Tillsammans med sitt Pack tog han verkligen landet med storm i slutet av 80-talet och början på 90-talet. Med helt vardagliga texter, inga smarta omskrivningar och sanslöst svängiga melodier. Men där någonstans fick Persson nog. Ville inte rätta in sig i ledet och ville inte spela med i spelet.
   Tolv år efter senaste skivan och senaste seriösa Örebro-besöket var det otroligt tillfredsställande att i torsdagskväll se Perssons Pack ha kvar både energi, ambitioner, den personliga och helt tidlösa utstrålningen. Och tillsammans med en publik som direkt avgudade denne Persson så höjdes konsertupplevelsen flera klasser.
   Under den 90 minuter långa konserten var det genomgående en grabbig, kaxig och högljudd stämning, med många spontana utfall, som Persson hakade på när han kärleksfullt gnabbades med pojkarna längst fram. Så beskrivs ju Packets musik som folkpunk också.
   Allsången stod högt i kurs den här kvällen och den började redan i den första sångens första strof och var mer eller mindre närvarande hela tiden.
   Förutom åldermannen Magnus Lind på sitt gamla Zero Sette-dragspel (snacka om fingertoppskänsla!) kunde dagens Persson-band naturligtvis inte mäta sig med den klassiska uppsättningen från förr. Men för kvällen var ovidkommande detaljer som skicklighet, ljud och mindre tajta inslag plötsligt oviktiga.
   Med Per Persson på scen betydde publikkontakt, glada allsångsramsor och munhuggande så ofantligt mycket mer. Utan något nämnvärt avstånd mellan artist och publik så blev stämningen inte oväntat så hög och uppsluppen att han i hastigheten ”glömde” köra tämligen obligatoriska låtar som ”Vild som Jerry Lee” och ”Sista kvällen i april”.
   Men med tanke på att han på faktiskt hann med många av sina klassiker, främst hämtat från den tidiga repertoaren, så var det knappast någon större invändning på konserten.
   Med Magnus Lind som obestridlig ledare av arrangemangen så var det ett klassiskt röjigt, stundtals ofokuserat och mindre tajt sound som regerade på Klaras i torsdagskväll. Men alla musikerna slutade spela samtidigt i alla fall. Och när de tågade ut genom publiken och samtidigt spelade de sista tonerna i ”Somna in” var det hursomhelst en lycklig final.

Låtarna:
Hemma
En sång om dej
Nyårsafton i New York
Bortom månen & mars
Fribacka väg
Små, små saker
Perssons dynamit
Guldhuggarland
Gråmånen
Bröllopsdag
Ikväll tar vi över stan
Packets paradmarsch
Hanna
Tusen dagar härifrån
Kammahav
Perssons hotell
Du går aldrig ensam
Brooklandsvägen
Somna in

/ Håkan

”Svart blogg”

Postad: 2007-04-04 14:50
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/4 2007.

Eldkvarn
Svart blogg
(Capitol/EMI)


Bandet med fler liv än nio har gjort det igen. För två år sedan lyckades den unge producenten Jari Haapalainen skaka liv i det gamla ångtåget med ett slarvigt, intensivt och fantastiskt sound. Samarbetet fortsätter lika framgångsrikt här men är tydligare på Eldkvarns villkor. Stundtals mer elegant och snyggare än på många år.
   Ändå är det ett nypåfött Eldkvarn och en ny skiva som också bjuder på överraskningar och spännande detaljer. Carlas bidrag "Ett litet finger" är faktiskt i klass med "Konfettiregn" utan att upprepa det berusande tempot. "Mörkret knackar på min dörr" och "Min systers karneval" är två andra ypperliga guldkorn där bandet låter både klassiskt och modernt på samma gång.
   Efter så spännande låtar, där vi också kan lägga till den inledande soulexplosionen "En ledig man", är det helt okej med några normala, helt förutsägbara ballader som "Blues för Bodil Malmsten" och titellåten. Och två underbara hits som "Fulla för kärlekens skull" och "Inget bra för mig själv".
   På bonusskivan, som följer med en begränsad upplaga, får vi skivans sju låtar presenterade i sina ursprungliga demoversioner. Ytterst intressant.

/ Håkan

Innerlighet och personlig poesi

Postad: 2007-04-03 20:15
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/4 2007.

KONSERT
Aguson
Jonas Larsen Band
Backstage, Örebro 1/4 2007


På den tunna linjen mellan smart marknadsföring och personlig konsert presenterades i söndagskväll två skivaktuella artister. Inför en ovanligt engagerad söndagspublik på Backstage fick Jonas Larsen och Aguson, två verbalt duktiga artister med Kumlarötter, chansen att visa upp sig.
   En artist, Jonas Larsen, har sin skiva ute sedan några månader och den andre, Aguson, har ett album på gång (i september, enligt egen utsago). Men singeln ”Mr Johnssons klagosång”, för övrigt en duett med Plura Jonsson, lovar mycket gott.
   Jonas Larsen, som uppträdde med sitt femmannakomp, har gjort enorma framsteg på sin karriär. Från att sjunga på engelska till att skriva mer personliga svenska texter. På skivan ”Som ett pappersplan mot solen”, som kom för några månader sedan, jämförde jag hans texter och sättet att sjunga med Peter LeMarc men på scen tyckte jag stundtals att hans låtar liknade Jakob Hellmans klassiska pop.
   Larsen ägnade sina 42 minuter på scen uteslutande åt det svenska materialet och framförde faktiskt samtliga nio låtar från albumet fast i en liten annan ordningsföljd. I sound och arrangemang som inte var så modernt hippa, som han själv uttryckte det, utan innehöll mer innerlighet och personlighet. Dessutom var bandet utsökt men tjejrösten lite för lågt mixad för maximalt resultat.
   Aguson, eller Peter Augustsson som han egentligen heter, har en gedigen bakgrund i musikbranschen. Hans år som frontman i gruppen Haddock har jag inte glömt bort men hans nuvarande projekt är betydligt personligare.
   Framför ett band som innehöll både banjo, mandolin och dragspel (spelad av en ung långhårig kille i ”The Haunted”-t-shirt) drog han igång ett mäktigt folkrocksväng som hade ett visst släktskap med både Pogues och Perssons Pack.
   Ett sound som överraskade stort när man tidigare bara har hört hemsidans exempel på singer-songwriter-pop.
   Texterna hade väldigt mycket innehåll och själv var han proppfull med intressanta och spontana mellansnack. Så det blev mycket att smälta på hans timme vid mikrofonen. Men alla detaljer filtrerades genom en vacker ljudbild som innehöll både personlig poesi och hänsynslösa rytmer.

/ Håkan

Succéartad comeback för Tivoli

Postad: 2007-04-02 22:21
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/4 2007.

KONSERT
Tivoli
Backstage, Örebro 31/3 2007


Kokos är definitivt inte min favorit bland matlagningens alla kryddor men kokosrock, som den Örebrogruppen Tivoli påstår att de spelar, är däremot en mycket angenäm upplevelse. Det kunde vi konstatera i lördagskväll på Backstage, den underbara livescenen i Örebro, när den tillfälligt(?) återförenade gruppen gjorde en närmast succéartad comeback.
   Doften av nostalgi bleknade märkbart ty energin i musiken, den dansant svängiga, kunde inte avslöja att det på scen stod ett band som för 27 år sedan existerade i tre år och inte har stått på scen tillsammans på 24 år.
   Förhandssnacket om syrgastuber och att konserten skulle genomföras med livet som insats var just bara en klädsam låg profil. Jag kunde inte ens upptäcka det minsta ringrost i framförandet fast gruppen bara hade tre repetitioner bakom sig.. Med rutinens hjälp och teknikens hjälpmedel så lät säkert lördagskvällens Tivoli mycket bättre än 80-talets upplaga.
   Den 35 minuter långa konserten, med tio låtar, ska jag som recensent och kritiker kanske inte jämföra med andra, mer seriöst satsande, återföreningar. Men det var maximalt underhållande att se gamla och unga förenas på dansgolvet framför scenen. När gruppens glada smittande musik, som i huvudsak är en mix av reggae, ska och konventionell rock på svenska, förvandlade publiken till en glad helhet.
   Där de äldre mindes en tid som inte finns kvar och de yngre struntade i referenserna och bara gungade med. Tivoli lyckades med det som Dag Vag, en annan aktuell återföreningsgrupp, en gång var mästare på: Glada humoristiska refränger till genomgående medryckande melodier ofta i baktakt.
   Repertoaren var lika gammal som bandet, och där kanske det behövs en uppsträckning för att återföreningshistorien ska få en lycklig fortsättning, men deras mest kända låtar, ”Hälsobröd”, ”E-Vitamin” och ”Som”, fungerade överraskande bra i 2007-versionerna.
   Så bra att publiken efter nio låtar utan större problem kunde ropa in bandet igen. Rutinerat och säkert kunde de då avsluta med ”Twist and shout” innan klockan slog tolv.

/ Håkan

Mitt förhållande till U2

Postad: 2007-04-02 21:54 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

Under några dagar i följd i förra veckan var U2 på tapeten av olika anledningar. Det började i onsdags på Kollegiet just här med min berättelse hur jag och Jan-Ola hamnade på en U2-konsert i London 1980 utan att riktigt veta varför eller hur. I torsdags fortsatte det storslaget med att Bono ur Tony Blairs hand fick ett bevis på sin storhet, Knight Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Ja, han blev adlad.
   Ytterligare en dag senare kom de första rapporterna om nästa U2-skiva. I det ena meddelandet skulle någon Jackknife Lee producera skivan och i nästa rapport var det den hänsynslöst skicklige Rick Rubin som skulle göra det.
   Hur som helst har Dublin-kvartetten en ny skiva på gång och när den släpps, någon gång i höst, så är det rockvärldens största nyhet alla kategorier. Så långt har det alltså gått för gruppen som såg ut som de små tonåringar de egentligen var där på Marquees scen i november 1980.
   Ingen kunde då ana att deras utveckling skulle rusa fram med sådan fart och med sådan intensitet och växa till sig på alla nivåer.
   Vi hamnade på Marquee i brist på annat. Det kunde lika gärna ha varit UB40 som stod på scenen. Och det var nog Newcastle Brown Ale som lockade allra mest om sanningen ska fram.
   Men vi var inte så imponerade som vi så här i efterhand väldigt gärna vill hävda. Vi kan än i dag diskutera om det ändå inte var keyboards i sättningen fast vi så väl vet att U2 var, är och alltid har varit sång-gitarr-bas-trummor.

Trots den ljumma U2-premiären så har mitt förhållande med den stolta irländska gruppen hållit i sig under åren. Fast det givetvis har gått upp och ned också.
   Genombrottet för mig kom nästan tre år senare, 20 augusti 1983, när tv direktsände en Rockpalast-konsert från Tyskland. Inte så mycket för Bonos otroliga scenkarisma när han klättrade omkring på högtalarna utan mer för de fantastiska låtarna, ”I will follow”, ”Sunday bloody Sunday” och ”New years day”. Inspelningar som mycket riktigt skulle släppas på liveskivan ”Under a blood red sky” innan det året var slut.
   Men det var med skivan som kom 1984, ”The unforgettable fire”, som skulle ruska om mig på riktigt allvar. I all sin enkelhet och med sin lilla anspråkslösa sättningen lyckades de, visserligen med stor hjälp av ljudkonstnären/producenten Brian Eno, skapa stämningar som låg närmare hjärtat än hjärnan. Och skivan var min näst största favorit det året.
   Förväntningar har alltid varit rockmusikens största fiende så när U2 skulle följa upp ”The unforgattable fire” 1987 så var det väl egentligen inte möjligt att lyckas. Men de gjorde det.

”The Joshua Tree” var och är en klassiker där de inte bara lyckades följa upp med de starka hitlåtarna ”Where the streets have no name”, ”I still haven’t found what I’m looking for” och ”With or without you”. Helheten är bländande och gav gruppen biljett till berömmelse.
   Det är möjligt att nästa U2-skiva, ”Rattle and hum”, rankas i nivå med ”The Joshua Tree” men är egentligen ett splittrat soundtrack som blandar liveupptagningar av gamla låtar med helt nyskrivna låtar. Inget enkelt koncept som fick U2 att helt tänka om inför 90-talet med en trio riktigt avancerade experiment till album, ”Achtung baby”, ”Zooropa” och ”Pop”.
   Skivor som kändes fräscha och utmanande när de kom men jag ska erkänna att jag inte har spelat dom i sin helhet speciellt ofta sedan de kom.
   U2:s skivor på det nya århundradet var en stor återkomst. Trots långa och komplicerade titlar som ”All that you can’t leave behind” och ”How to dismantle an atomic bomb” så var bandet låtstarkare än någonsin. Och med den utgångspunkten så tror jag att nästa U2-skiva kan bli något extra. Om det nu blir Rick Rubin vid spakarna. Men som sagt: Förväntningar är rockmusikens fiende nummer ett.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2007 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.