Blogginlägg

Beatles i Hollywood

Postad: 2007-04-17 21:25 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Beatles

Det spekuleras, det skrivs, det tycks och det skrivs igen. Samarbetet mellan Apple (teknikföretaget) och Apple (skivbolaget och indirekt The Beatles) håller på att resultera i att Beatles musik och låtar snart kommer att finnas tillgängliga i digital form.
   Att vi är på väg in i en ny osäker Beatles-era blev ytterligare klarlagt förra veckan när Neil Aspinall (som jobbat längre med Beatles än Ringo Starr gjort!) fick sparken eventuellt drog sig tillbaka som chef för skivbolaget. Meddelandet kablades ut förra tisdagen, 10 april, och det råkade av en händelse vara exakt på dagen 37 år sedan Paul McCartney meddelade att han lämnar The Beatles.
   Aspinall skall ersättas av Jeff Jones, en rutinerad skivbolagsman. Första tanken som slog mig: En ny Allen Klein, ekonom/manager som kom in och rensade Apple på alla musikaliska och fruktsamma visioner i början på 70-talet. Nej, hu så hemskt.
   Riktigt så otäck är nog ändå inte framtiden. Jones har visat sig ha en mycket intressant och seriös bakgrund i skivbranschen, på skivbolaget Sony/BMG, och har varit ansvarig för Sonys omtyckta Legacy-serie av återutgivningar och även ”The essential”-samlingarna med en mängd olika artister.
   Mitt i den här turbulensen, med olika värderingar på vad framtiden har i sitt sköte, gör jag det motsatta. Jag tittar tillbaka. På Beatles minst högteknologiska skiva, ”Live at the Hollywood Bowl”. Musikaliskt en kraftig parentes i bandets mäktiga skivproduktion. Ljudmässigt en bristfällig produkt som ändå väckt mitt intresse nästan 30 år efter att originalet kom ut i maj 1977.

Nyintresset beror på en välgjord bootleg som kom förbi mig. Jag är ingen bootleg-beundrare till vardags, äger sammanlagt kanske en handfull, men den här heltäckande upptagningen av Beatles samtliga tre konserter på Hollywood Bowl, 1964 och 1965, är givetvis intressant för oss komplettister. De spelades in med bristfällig teknik och det tog över tio år innan skivproducenten George Martin ens ville ta i inspelningarna och fick den inte helt avundsvärda uppgiften att putsa till inspelningarna och ge ut valda delar som en exklusiv liveskiva med Beatles 1977.
   Om Beatles karriär som skivproducerande grupp var kort (åtta år!) så är deras livehistoria i år räknat omänskligt kort. Visserligen var de ju en rutinerad liveakt långt innan skivkontrakt och berömmelse var i hamn. Men redan 29 augusti 1966 genomförde de sin sista konsert tillsammans, på Candlestick Park, San Francisco. De avslutade konserten, som varade i blott 33 minuter, med ”Long tall Sally” som enda gång på turnén.
   Efter nio år och 1400 konserter så gick de av scenen för sista gången tillsammans. Om man bortser från den högst tillfälliga liveåterkomsten i januari 1970 på taket till deras skivbolag på Saville Row i centrum av London så avslutades gruppen sin karriär som konsertartister inför 25 000 personer i publiken.
   Men åter till Hollywood Bowl-äventyret 1964 och 1965. Då spelade de på den magnifika amfiteatern utomhus med Hollywood-bergen som fond i bakgrunden. En arena som tog in 17 000 personer i publiken. Men det var ingenting i jämförelse med Shea Stadium, hemmaplan för baseball-laget New York Mets, där de inledde 1966-turnén inför 55 600 hysteriskt skrikande publik.
   Men det var alltså under Beatles första (1964) och andra (1965) USA-turné som de spelade på Hollywood Bowl-scenen. Tre konserter som bevisligen spelades in i sin helhet fast det 1977, när liveskivan ”At the Hollywood Bowl” äntligen släpptes på skiva, rapporterades att det endast var 23 augusti 1964- och 29 augusti 1965-konserterna som fanns på band.
Det är överkurs i Beatlesintresse i allmänhet och ren idioti i synnerhet att lyssna igenom bootleg-upplagan som sitter i min cd-spelare just nu.

Beatles-repertoaren var så långt tämligen begränsad i både kvantitet och kvalité. Korta låtar, korta konserter (runt en halvtimme) och enkla, simpla arrangemang gjorde liveversioner inte så mycket mer givande än de lät på skiva. När sedan inspelningstekniken var minst sagt primitiv, tre kanaler, så blev det ingen större livekänsla.
   George Martin fick tillsammans med teknikern Geoff Emerick ett tufft jobb att förbättra de enkla tejperna till godkänd teknisk nivå. De filtrerade ljudet från de tre kanalerna och fördelade det på en sextonspårsmaskin som sedan resulterade i en 13-låtars-LP som gavs ut i maj 1977, nästan tolv år efter inspelningstillfället.
   ”Hollywood”-skivan kom i en tid när återutgivningar av Beatles-material var vardagsmat. Där det under några år kom ut många förutsägbara samlingar med gamla Beatles-låtar som alla saknade exklusivt innehåll. ”Rock’n’Roll music”, ”Love songs”, ”Reel music” och ”The Beatles ballads”. Därför kunde inte heller en tolv år gammal bristfällig liveinspelning göra mig speciellt upphetsad då. Ändå sålde skivan ofattbara en miljon exemplar.
   Dubbel-cd-boxen ”Live at Hollywood Bowl”, just nu i min cd-spelare, är i all sin enkelhet en imponerande och komplett ljudupptagning av de tre Hollywood Bowl-konserterna och eftersom de officiella upptagningarna har en minst sagt begränsad ljudbild så är de här inspelningarna inte så mycket sämre. Där ljudet från publiken överträffar både musiken och sången. Fast när Ringo tar till mikrofonen måste ljudet justeras kraftigt för att hans begränsade stämma inte helt ska dränkas i ljud från alla andra håll.
   Denna ryska bootleg ser så officiell ut som den rimligen kan göra. Möjligtvis kan jag protestera mot omslagsbilden som är från 1963, ursprungligen omslaget till ”She loves you”, där Paul McCartney sitter och håller två konsertbiljetter från 1964 och 1965 i sin högra hand.
   Dessutom återges de tre konserterna lite slarvigt i fel kronologisk ordning vilket i sammanhanget känns lite amatörmässigt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (531)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (188)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (178)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< April 2007 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.