Blogginlägg

Mitt förhållande till U2

Postad: 2007-04-02 21:54 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

Under några dagar i följd i förra veckan var U2 på tapeten av olika anledningar. Det började i onsdags på Kollegiet just här med min berättelse hur jag och Jan-Ola hamnade på en U2-konsert i London 1980 utan att riktigt veta varför eller hur. I torsdags fortsatte det storslaget med att Bono ur Tony Blairs hand fick ett bevis på sin storhet, Knight Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Ja, han blev adlad.
   Ytterligare en dag senare kom de första rapporterna om nästa U2-skiva. I det ena meddelandet skulle någon Jackknife Lee producera skivan och i nästa rapport var det den hänsynslöst skicklige Rick Rubin som skulle göra det.
   Hur som helst har Dublin-kvartetten en ny skiva på gång och när den släpps, någon gång i höst, så är det rockvärldens största nyhet alla kategorier. Så långt har det alltså gått för gruppen som såg ut som de små tonåringar de egentligen var där på Marquees scen i november 1980.
   Ingen kunde då ana att deras utveckling skulle rusa fram med sådan fart och med sådan intensitet och växa till sig på alla nivåer.
   Vi hamnade på Marquee i brist på annat. Det kunde lika gärna ha varit UB40 som stod på scenen. Och det var nog Newcastle Brown Ale som lockade allra mest om sanningen ska fram.
   Men vi var inte så imponerade som vi så här i efterhand väldigt gärna vill hävda. Vi kan än i dag diskutera om det ändå inte var keyboards i sättningen fast vi så väl vet att U2 var, är och alltid har varit sång-gitarr-bas-trummor.

Trots den ljumma U2-premiären så har mitt förhållande med den stolta irländska gruppen hållit i sig under åren. Fast det givetvis har gått upp och ned också.
   Genombrottet för mig kom nästan tre år senare, 20 augusti 1983, när tv direktsände en Rockpalast-konsert från Tyskland. Inte så mycket för Bonos otroliga scenkarisma när han klättrade omkring på högtalarna utan mer för de fantastiska låtarna, ”I will follow”, ”Sunday bloody Sunday” och ”New years day”. Inspelningar som mycket riktigt skulle släppas på liveskivan ”Under a blood red sky” innan det året var slut.
   Men det var med skivan som kom 1984, ”The unforgettable fire”, som skulle ruska om mig på riktigt allvar. I all sin enkelhet och med sin lilla anspråkslösa sättningen lyckades de, visserligen med stor hjälp av ljudkonstnären/producenten Brian Eno, skapa stämningar som låg närmare hjärtat än hjärnan. Och skivan var min näst största favorit det året.
   Förväntningar har alltid varit rockmusikens största fiende så när U2 skulle följa upp ”The unforgattable fire” 1987 så var det väl egentligen inte möjligt att lyckas. Men de gjorde det.

”The Joshua Tree” var och är en klassiker där de inte bara lyckades följa upp med de starka hitlåtarna ”Where the streets have no name”, ”I still haven’t found what I’m looking for” och ”With or without you”. Helheten är bländande och gav gruppen biljett till berömmelse.
   Det är möjligt att nästa U2-skiva, ”Rattle and hum”, rankas i nivå med ”The Joshua Tree” men är egentligen ett splittrat soundtrack som blandar liveupptagningar av gamla låtar med helt nyskrivna låtar. Inget enkelt koncept som fick U2 att helt tänka om inför 90-talet med en trio riktigt avancerade experiment till album, ”Achtung baby”, ”Zooropa” och ”Pop”.
   Skivor som kändes fräscha och utmanande när de kom men jag ska erkänna att jag inte har spelat dom i sin helhet speciellt ofta sedan de kom.
   U2:s skivor på det nya århundradet var en stor återkomst. Trots långa och komplicerade titlar som ”All that you can’t leave behind” och ”How to dismantle an atomic bomb” så var bandet låtstarkare än någonsin. Och med den utgångspunkten så tror jag att nästa U2-skiva kan bli något extra. Om det nu blir Rick Rubin vid spakarna. Men som sagt: Förväntningar är rockmusikens fiende nummer ett.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2007 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.