Blogginlägg

Rockvandringar i London: Marquee/Rock Garden/Greyhound

Mina rockvandringar i 80-talets London fortsätter här med en riktigt centralt belägen legendarisk klubb som jag första gången besökte i mars 1980. Men också en källarvåning i Covent Garden och en pub i västra London.

MARQUEE CLUB
Marquee blev under de första besöken i London verkligen vårt andra hem. Lokalen andades så mycket klassisk rockhistoria att det nästan tog emot att gå in där för att se nya, unga band. Man lärde sig snabbt ta in på tvärgatan Wardour Street från Oxford Street och sedan gå ned några kvarter och på vänster sida hitta den legendomspunna klubben som öppnade redan 1964 på Wardour Street-adressen.
   Första gången vi, Jan-Ola och jag, var där var det tillsammans med den svenske rockfotografen Stefan Wallgren som hade fixat upp oss på gästlistan. Men tanten i entrén var välkänt strulig och ville absolut inte läsa innantill så Stefan härsknade till och röt åt henne när hon inte hittade hans namn på listan:
   - Do you want me to spell it, sa han argt och stirrade kvinnan i ögonen.
   Med Stefans rutin i bagaget så stod vi snart inne på Marquee och han visade oss vägen till den bakre baren där man faktiskt kunde stå och dricka öl och se bandet samtidigt. Värre var det för kortväxte Stefan som fick ställa sig mitt i publikhavet på sin fotolåda till väska för att komma till skott.
   Premiärkonserten för oss på Marquee blev det aktuella albumdebuterande The Photos som hade beskrivits som ett Blondie med Ronnie Spector som sångerska. Så sagolikt minns jag varken konserten eller deras skiva men sångerskan Wendy Wu hade en fantastisk lyskraft.
   En sångerska med band som vi hade planerat en intervju med som inte blev av. På grund av att vi åkte vilse på tunnelbanan…
   Original Mirrors var ett annat skivaktuellt engelskt band vi såg på Marquee. Där Ian Broudie, senare känd som Lightning Seeds, var gitarrist och låtskrivare. Vi träffade Broudie och sångaren Steve Allen på skivbolaget och gjorde en regelrätt intervju som det kanske finns anledning att återvända till någon gång.
   Andra band jag har sett på Marquee genom åren är Ruts DC (1980), U2 (1980), Boyfriends (1983), Time UK (1984) och Eddie & the Hot Rods (1986).
   Ruts DC var fortsättningen på punkgruppen The Ruts fast utan sångaren Malcolm Owen som mindre än ett halvår innan vi såg dom hade dött av en överdos heroin.
   Att vi såg U2 i november 1980 var en ren och skär tillfällighet. Vi hade styrt våra steg mot Rock Garden i Covent Garden men den konserten var inställd så vi tog oss till Marquee som låg rätt nära. Och där spelade U2 som vi inte visste någonting om. Då. De hade visserligen albumdebuterat dagarna innan med ”Boy” och omslaget var avbildat på skynket bakom bandet. Men vi kunde just då, erkänner jag nu högljutt, inte ana att gruppen skulle bli så världsberömd decennier framåt.
   Marquee stängde på Wardour Street sommaren 1988, för ombyggnad meddelades det då, och öppnade tillfälligt på Charing Cross Road som jag aldrig besökte. Där stängde de 1992. Inte heller hann jag besöka några av deras tillfälliga adresser i Islington (2002) och Leicester Square (2004-2005).

ROCK GARDEN
Ligger precis bredvid Covent Garden, i hörnet Neal Street/Floral Street. Fortfarande heter restaurangen i gatunivå Rock Garden liksom klubben i källaren under. Numera ett ställe för många indieband och det var nästan samma sak 1980.
   När vi första gången tog trappan ned på Rock Garden fanns det bara en enda anledning: Svenska Dag Vag skulle premiärspela på sin Englandsturné och det var minst lika många svenska turister och journalister som nyfikna engelsmän där. Dag Vag sjöng på engelska och jag skulle vilja påstå att det har funnits större svenska succéer i England.
   Förbandet BIM har jag helt glömt bort och det gäller nog också Lee Fardon som jag såg några år senare på samma smala men djupa scen.

THE GREYHOUND
En typisk engelsk traditionell pub med konserter på menyn. Om du tog tunnelbanan till Hammersmith, gick förbi Hammersmith Odeon och ned på Fulham Palace Road så skulle du komma till The Greyhound på gatunummer 175. Precis i hörnet till Greyhound Road och inte alls långt från fotbollslaget Fulhams hemmaarena Craven Cottage.
   Vi gjorde vår entré där i november 1980 för att upptäcka en magnifikt stor och genuin pub utan några speciella förtecken förutom intressanta artister och band på scenen. För på The Greyhound var pubrock en stadigt återkommande genre.
   Premiärkvällen såg vi ett bluesinfluerat framträdande av Mickey Jupp och besökte puben ytterligare några gånger. 1983 var det Square Departments och Martin Ansell och 1985 såg jag Untouchables, som tyvärr inte var samma band med samma namn som gjorde några Stiff-singlar, och 112:e upplagan av Chicken Shack med den ständige ledare Stan Webb vid mikrofonen.
   The Greyhound är i dag, som tusentals andra traditionella pubar, ombyggd till en modern restaurang.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.