Blogginlägg från 2007-03-16

Naturliga mellansnack höjer värdet av konserten

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/3 2007.

Under en dryg månad tillbaka har jag sett en rad konserter med många rutinerade artister. Hur kända artisterna än är, hur lång historia de än kan berätta och hur duktiga och legendariska de än uppfattas har de ofta ett oroligt förhållande till sin karriär.
   Kan inte bedöma det på annat sätt när jag under några veckor såg både Pugh Rogefeldt, Björn Skifs och Staffan Hellstrand i vansinnigt olika roller, extremt olika miljöer och med uppenbart olika ambitioner.
   Björn Skifs, det kanske mest lyckade och mest publikdragande namnet i trion, vävde ihop en konsert med långa välregisserade och välskrivna, av professionella skribenter som Calle Norlén, mellansnack som utvecklades till monologer och nästan egna nummer.
   Men Skifs är själv ett unikt proffs som kommer undan en i varje detalj så beräknad och listig föreställning med beröm godkänt. Med hjälp av sin naturliga framtoning och självdistanserade humor.
   Sedan blev det naturligtvis lite för dramatiskt och historiskt inte helt korrekt när han la några breda publikfavoriter som ”Hey Jude”, ”Bad moon rising” och ”Blueberry hill” i munnen på Slamcreepers repertoar. Där slirade nog Skifs lite utanför sanningens gräns.
   Det är högst otänkbart att låtarna fanns på den gruppens repertoar. ”Bad moon rising” kom exempelvis på skiva två månader efter att Slamcreepers lagt av.

Förutsättningarna är naturligtvis olika i olika miljöer. Två kvällar före Skifs hade Pugh Rogefeldt, med en nästan lika lång och omfattande karriär bakom sig, chansen att vika ut hela sitt liv i en musikalisk rapsodi på en lågmäld solospelning på Klaras. Men det var som om det knöt sig mellan det naturliga, avslappnade och spontana.
   Han ville så gärna berätta sina historier, men det blev för långa introduktioner, ofokuserade mellansnack och de spontana avbrotten mitt i låtarna var mer störningsmoment än underhållning. Men Pugh var den här kvällen till viss del ursäktad. Turnébussen hade glidit av vintervägen till Örebro.
   På samma scen några veckor senare kunde Staffan Hellstrand faktiskt acceptera verkligheten med blott ett 30-tal åhörare i publiken. Han tog ut svängarna rejält mellan låtarna. När han berättade om hur han spelade fotboll i IFK Nyköping (”första fyllan - en blackout”), schlagerfestivalen (”helt mot min vilja”), Jimi Hendrix (”jag ville ha hans hår”) och när han turnerade med Nomads (”motortidningar överallt”).
   Plus den helt fantastiska anekdoten om Staffans ”turné” runt ålderdomshemmen i Vasastan i Stockholm. Detaljer som höjde hela konserten ytterligare ett snäpp.
   Björn Skifs må vara ett under av naturlig framtoning. Ändå blev han just i den kategorin faktiskt besegrad av Jill Johnson, en helt annan generation av artist, för en vecka sedan.
   Jag misstänker att även hon engagerat experthjälp ty mellansnacken var både roliga, underhållande och kvicktänkta. Hon gick från barnpassning via amning till Dolly Parton i nästan ett svep. Det kallar jag också välregisserat men den genomgående naturligheten, närheten till publiken och den lågmälda tonen gav konserten en helt unik känsla.

/ Håkan

Mats Jarl 13/01: Nej, Clapton spelade bara med Bluesbreakers i England. John Mayall's första tur...

Björn Stein 12/01: Bente från 3 september 1975. Skär genom märg och ben 45 år senare...vilken v...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Ha, ha! Skrev nyss en kommentar på detta inlägg bl a om att albumet ej gick at...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Sitter och surfar på din sida. Denna har jag helt missat. Måste tyvärr erkän...

Peter Lundmark 5/01: God fortsättning på det nya året. Har följt din sida sedan starten och den h...

Per Theander 2/01: Hej! Kul att du nämner Tim Hardins absoluta mästerverk "Suite for Susan Moore...

Björn 1/01: Tack Håkan, för ännu ett år av underhållande, lärande och berörande läsn...

Hakan Nystrom 1/01: Otroligt tråkigt att höra !! Jag har alla hans plattor och hade länge hoppats...

Jan Arne Martin Lennell 29/12: Intressant lista! Försöker bestämma mig för Pretenders (balladerna är ju ur...

Silja 29/12: Ja du Håkan, jag har svårt att se någon nåd detta dystra år 2020. Men det b...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.